27 jan

Hej fredag!

Morgonstund har guld i mund, solen skiner och i eftermiddag hämtar jag brorsbarnen för fastersmys och övernattning. Det första jag yttrade idag var ett långt mmmmmmmmm när jag sträckte på mig i sängen och njöt av att känna mig utsövd. Det här känns som en riktig mmmmmmm-dag!

Musik

Ellen Andrea Wang. Älskar hennes röst och hur hon så självklart hanterar sin kontrabas. Fantastisk musiker. Även om min kärlek för jazz varierar med tiden kan jag säga att Ellens musik alltid får mig att vilja lyssna på mer.

Mindfulness

Sekulär mindfulness har använts i terapisyften i mer än fyrtio år för att hantera negativ stress. Jag älskar att stanna upp i stunden och möta livet med alla mina sinnen. Fokuset är här och nu, inte på vad som har hänt eller vad som kanske kommer att hända i framtiden. Tankarna som kommer är välkomna, men analyseras inte och ges inte mer vikt än till exempel känslan av deg mot händer, ljudet av hushållsassistenten, skymten av blåmesen som flaxar förbi köksfönstret eller doften av kardemumma. Hälsofördelarna med att låta sig stanna upp i livet på det här sättet är stora och ger en möjlighet att hämta kraft, eller bara få en paus från något jobbigt som tar mycket energi.

Mat

Många är vanligtvis fattiga som kyrkråttor i januari. I år är det extra fattigt här i vårt avlånga land, åtminstone för många. Högre räntor, högre elräkningar, högre matpriser, fler uppsägningar… Det vore lätt att lägga sig platt och ge upp, men jag önskar peppa lite med tips på god och billig mat. Under tian har jag tipsat om många gånger förut, men eftersom mitt eget minne är gott-men-kort kanske detsamma gäller ditt också. Fattiglappens matsedel är inte dum den heller. Buffé fokuserar i sitt januarinummer på ”minimal budget, maximal matlycka”. Här har du januaris söndagsprepp. Jag letar fynd från förra årets skörd i frysen och är tacksam för alla timmar som föregick ”ett paket i frysen”.

Magiska under

Kanske känns det märkligt att jag visar en bild på januaris elförbrukning under rubriken Magiska under, men det är det inte för mig. Jag fascineras av det faktum att jag får bo i ett varmt och tryggt hem när frosten biter ute. Vi har satt ner grundtemperaturen rätt rejält och det funkar bra ändå. I vedspisen och i kakelugnen brinner ved som Far och brorsan har fixat, både längre bort och närmare i tiden. Det närmar sig slutet på den gamla veden och jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Allt har sin tid. Far älskade att elda, det var en del av honom, hans doft och hela hans verk i livet. Att sätta trädplantor, vårda skogen, avverka, klyva ved och elda. Energi. Kretslopp. Mänsklig överlevnad. Ett med naturen. Magiska under.

Mamma

Av lite olika anledningar har jag tänkt jättemycket på mamma den sista tiden. Det har handlat om allt från min relation till henne till hur fint jag vet att hon hade tyckt det skulle vara att få vara med och uppleva olika saker som händer i barnens och barnbarnens liv just nu. En dag började jag skratta högt för att jag verkligen kände henne nära, en av de där stunderna då hon skrattade högt och hjärtinnerligt. En stund utan allt det tunga hon hade att bära genom livet. Jag är så glad över min tro på försoning.

Mata fåglar

Fågelmataren är en stor succé och vi fortsätter erbjuda en buffé av solroskärnor, talgbollar, jordnötter, hampafröer och ett och annat skruttigt äpple. På verandan sitter även den här lilla designmataren som blåmesar och talgoxar är väldigt förtjusta i. Jag skojar inte då jag säger att jag kan sitta i timtal (men jag gör det inte på förekommen anledning) och betrakta dessa fascinerande skapelser.

Jaha, det här hade jag inte riktigt planerat, men jag är tacksam för impulsivitet och inspiration från olika håll. Jag vill önska dig ett gott slut på det som för de flesta är en vanlig arbetsvecka. Fram för mer mmmmm i vardagen!

25 jan

En tisdag med solsken i blick.

Vattenhinken påminde om kommande odlingsglädje och att knäcka det ytterst tunna islagret var oerhört tillfredsställande. ASMR har aldrig varit något för mig, men jag förstår folk som älskar vissa ljud!

Älskade påminnelsen om att vi har möjlighet att vända om då vi har slagit in på fel väg och att ”Better Days are Coming”. Det ger hopp!

Trots att det blåste kallt och räligt runt omkring mig var jag omgiven av varma, sköna plagg och en vintersol som målade vackra ljusspel runt omkring mig. Havet slog upp vattendroppar som glittrade, och jag kände mig tacksam över att kunna prata en god stund med en kvinna som jag hälsat på då vi mötts på våra promenader sedan 2017. Vilket livsöde! Ännu en påminnelse om att våga möta en annan människa med intresse.

Mitt jobb ger mig så otroligt mycket! Jag är tacksam över att få vara med och hjälpa medmänniskor reda upp sina tankar, att komma till beslut, att sortera upplevelser, att förstå sig själva… Efter fina och innerliga samtal med jobbmössan på var det dags att hänga med min morbror i USA. Alltid lika roligt! Jag är så glad över att det kan kännas som att vi sitter bredvid varandra i soffan trots att det är åtta timmar och ett helt världshav mellan oss och tjata i timtal.

Sedan blev jag glad av det här. Det är bara att kapitulera inför det faktum att jag har mycket lättare att prioritera lunchrundor då jag har min Fitbit på mig. Sömnfunktionen funkar inte längre, men jag har ingen nytta av den ändå eftersom jag inte har några problem med den. Det verkar som att jag inte är den enda som känner mig peppad av en dylik mojäng.

Och solnedgången sedan! Jag misstänkte att det skulle bli en spektakulär sådan, men kunde inte komma ifrån och ta mig ut till havet. Det fanns istället möjlighet att åter-njuta av vackra solnedgångar över bergen då vi bodde i Orem. Våra grannars gåva fortsätter ge så mycket glädje där den hänger i fönstret! De som kom på idén med blyglastavlan jobbar denna termin i Köpenhamn och kommer och hälsar på oss senare i vår. Tänk ändå hur livet blir.

Slutligen hamnade jag av någon anledning på ett flera dagar långt Tony Robbins-event. Tony Robbins är en intressant figur på många sätt och vis. Hur som helst blev jag blev kvar på den första föreläsningen och fortsätter kanske lyssna ikväll igen.

14 jan

Det här är också livet.

Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.

”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!

Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.

Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.

12 jan

Livet som vanlig människa.

Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?

Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.

Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.

Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.

08 dec

Små ögonblick i decemberstöket.

På tisdag kommer yngsta dottern hem för att stanna åtminstone över julen. Jätteroligt, men kanske måste jag iordningställa hennes rum lite. Det har fått agera i många olika roller sedan hon flyttade hemifrån, men just nu är det syrum och växthus. Älskar utsikten, ljuset och den mysiga sovalkoven. Vilket rum som är min favorit i huset skiftar ständigt, men just nu tror jag det är just detta!

Igår fick sista pumpan möta sitt öde. Jag följde detta recept och är glad att jag sedan åren i USA är van vid just dessa lite ovanliga smakkombinationerna. När jag är förkyld smakar allt lite blah, så jag uppskattar verkligen stinget! Grönkål och jag är inte favoriter, men eftersom det är så nyttigt och den växer generöst i landet har jag insett att det bara är att öva. Det går faktiskt bättre och bättre! Tillagad funkar den bättre för mig, men så här i vintermörkret vill jag verkligen komma åt alla vitaminer som tänkas kan.

Det är så trist att ha dåligt med energi. Jag känner mig mycket mindre sjuk rent allmänt, men hostar fortfarande om nätterna. Det gör att jag blir jättetrött framför allt på eftermiddagarna. Jag fick tips om den här serien om en viss typ av influensers och i detta fall deras vridna syn på skönhet. Detta var en timmes ren plåga för mig, men jag längtar redan till nästa avsnitt. Hur är det möjligt att det blivit så här? Hur sjuk är vår värld? (Dagen börjar med nyheten om en man som står åklagad för över 500 grova våldtäkter på barn under 15 år, så inte gör det min sinnesstämning bättre.) Jag kan knappt titta på dessa unga personers utseenden och deras kråmande inför sina kameror, deras konstiga ansikten som har både det ena och det andra sprutat och opererat. Vi får följa med någon som först drar ut sitt blod för att sedan få det insprutat i hårbotten för att få ökad hårväxt, en annan som hållit på att dö i ett stjärtlyft. Det är som sagt en timme full av känslor som jag efteråt inte ens vet vad jag ska göra med. Igen, alltså. HUR har det blivit såhär? Jag känner hur det är jag som får skämmas här för mitt förakt, men kolla gärna du också för att kunna hjälpa mig ge en mer positiv bild av denna verklighet som får mig att tro att vi lever i filmen Idiotrepubliken.

Något roligare är att jag uppdaterat pinnen i hallen med nygamla fotografier, alla med favoritfoton från juletider genom åren. Att ha ett levande fotocollage är riktigt trevligt och jag kan varmt rekommendera det. Den här pinnen var bara en tillfällig lösning inför äldsta dotterns bröllop, men sedan blev den kvar som en permanent installation. Tänk så många foton och härliga minnen som bara ligger digitalt i datorer, telefoner och på minneskort! Varför inte se till att de kommer fram i ljuset?

Till slut ett ögonblick från den kalla natten med lysande måne på himlapällen. Älskar att ha en trygg plats att kunna komma hem till och tar det inte för givet, särskilt inte i dessa oroliga tider.

01 dec

1 december. 1 december?!

Idag fyller min lillastesyster 30 år. Det är knappt så jag tror på det själv, men det är faktiskt sant. Dagen då hon föddes känns som ett annat liv. Det handlar väl mer om att jag levt i trettio år med henne, men hade ”bara” haft tjugotvå utan. Så glad för att hon och hennes fina man får fira födelsedagen i lugn och ro genom att utnyttja en av sina bröllopspresenter (presentkort på tjusigt spa).

Här hemma fortgår livet i gott tempo. Jag skriver gott för att påminna mig om hur glad jag är att allt liksom funkar i mig igen, att jag inte längre får stresspåslag bara av tanken på att det finns mer att göra och att jag numera kan ta saker i den takt de kommer. Igår var en osedvanligt vanlig dag, men trots det osedvanligt bra. Det känns värdefullt att ta den känslan tillvara. Jag njuter av att plocka in det som gör mig glad: lite mer levande ljus, lite mer pyssel, lite mer överraskningar, lite mer andlighet, lite mer sociala tillställningar, ja, lite mer helt enkelt.

Här kommer påminnelse om mitt amaryllisprojekt. Sedan intagningen från trädgårdslandet har en helt blommat ut, en slår ut vilken dag som helst, en står i knopp som kommit upp nästan hela vägen och sedan har vi de fem här i förgrunden som man precis kan ana knoppen på (en halv till tre centimeter ute ur löken). De fem som står kvar utan tecken på knopp lever och har hälsan, så de är kanske bara lite sega i start? Detta experiment är ju hur roligt som helst! Jag väckte lökarna liiite för sent, men hann i alla fall njuta av en blommande adventsamaryllis. Det är förvisso drygt fyra veckor kvar till jul och jag tycker att de här blommorna växer väldigt ojämnt sinsemellan. Av de två som blommade innan lökarna togs upp ur jorden var en röd och en vit. Dvärgamaryllisen som är på gång att blomma snart (står i vardagsrummet) är vit, så det borde betyda att resten av ”damerna” är röda, terracotta eller någon rosa variant. Jag gissar att de lite märkvärdiga kommer att vara mindre benägna att blomma om, men det kanske bara är inbillning.

Jag är mycket stolt över min Spotify-utmärkelse efter årets lyssningar. 45 145 minuter av nästan bara musik (jag lyssnar på poddar på annat ställe), mer än 89% av de svenska lyssnarna. Jag var en av de 0,5% som lyssnade mest på Annika Norlin vilket tyder på att jag borde prioritera en konsert med henne nästa år. Jag har flera i min närhet som hade varit intresserade av att hänka tänker jag! Att jag annars får vara äventyrare åtminstone inom ett område i livet känns stort för någon som är så fyrkantig som jag ändå är. Jag ser fram emot att fortsätta undersöka var musiken kan ta mig, åtminstone så länge jag slipper lägga rap och hiphop (Vad är hönan och vad är ägget?) till listan. Tur att vi alla är olika, eller vad det nu är man brukar säga.

02 nov

Full rulle!

Lånebarnen är återlämnade och spåren är igensopade. Jag har förvisso två allt för avancerade och ofärdiga origamiblommor framför mig, men annars är nog det mesta iordningställt. Det känns att jag inte längre är i trettioårsåldern som då våra barn var i samma ålder och jag kan inte låta bli att fundera över alla kvinnor som föder barn senare i livet. Hade jag blivit en mer avslappnad ”gammal” mamma? Det är så det är nu, jag har mycket större fördragsamhet nu för tiden. Det beror inte på att jag inte orkar, utan på att jag har släppt kontrollen över så mycket. Mycket av den ”kontrollsläppningen” hände i olika situationer för mig som förälder, så det hade varit intressant om det blivit så även utan barn fram tills jag blev 40+. Kanske hade jag blivit en väldigt avslappnad äldre mamma, kanske värsta kycklingmamman. Vem vet?

Min kreativitet har åtminstone inte blivit sämre än den redan var. Lillkillen vill alltid bada då han är här för att jag ”har ett så roligt badkar”. Det är alltså den svarta fotbaljan som du ser sticka upp här. Han har kunnat vika ihop sig i den rätt bra, men nu var det inte riktigt möjligt längre. Jag föreslog då att vi skulle ta lådan som alla Schleichdjuren ligger i och det visade sig funka hur bra som helst.

Det där med att komma ut varje dag även då vädret känns mindre inspirerande… Jag är rätt bra på det, men nog hjälper det att få draghjälp. Ja, alltså, de här godingarna ville bara stanna inne, men jag påminde om hur mysigt det kan vara med Östersjön och vind i håret och utflykt och äventyr och de köpte konceptet. Vi hade hela naturreservatet för oss själva i en timme innan ett par och deras hund kom och dukade upp framför en av grillarna. Vid det laget hade vi bara kunnat dra oss undan lite längre bort, men alla kände sig färdiga.

Det är spännande med utveckling. Nioåringen vill kolla på ”tutorials” då hon ska pyssla, vill gärna testa nya frisyrer och till och med äta ”något som vi aldrig smakat förut, som typ indiskt”. Hennes värld börjar öppnas upp. Lillebror är emellanåt lite jobbig, precis som vanligt, men tjuvnypen kommer numera underifrån istället för uppifrån. Vi får tillsammans hitta nya vägar att genomföra fastersdejterna. Jag är tacksam så länge barnen verkar längta precis som jag och hoppas att det inte förändras trots stigande ålder hos oss alla.

17 aug

När vardagen knackar på.

Efter den här sommaren känns vardagen som semester efter semestern. Det låter kanske märkligt, men det har verkligen varit full fart de senaste månaderna! Eftersom det varit så torrt har mycket tid gått åt till att sköta vårt lilla trädgårdsland så bra som möjligt. Vi har inget bevattningssystem och då är det fotarbete som gäller. Det är världens bästa helkroppsträning; två tioliterskannor i händerna och att gå fram och tillbaka över gården ger många steg på en dag. Jag hade tänkt bjuda över några vänner från stan och lite längre ifrån, men dagarna gick och nu är det mitten av augusti. Goda ambitioner är bra att ha, men blir det inte som man tänkt vinns det ingenting på klander och besvikelse.

Det är lätt att fastna i morgonljuset då det rinner in genom fönstren. Den nymålade verandan har bidragit till ett lyft, men nu känner jag att dörrarna som rengjordes väl vid renoveringen och sedan lämnades som de var inte längre håller måttet. Köksdörren ska definitivt målas om och jag tror faktiskt att även sovrumsdörren kommer att få lite ny färg. Ett hem är i ständigt utveckling, precis som en människa. Känner man sig ”klar” kan man nog vara lite orolig.

Pelargonerna har haft världens bästa sommar. De har mått så gott i solen och att jag varit duktig på att vattna med Blomsterlandets pelargonnäring har gjort underverk. Jag har långsamt fått lära mig att jorden måste ha något att bidra med mer än att vara som ett oasisblock för plantans rötter. Just pelargonerna har inte fått några stora odjursangrepp. Tusenfotingarna har varit och tuggat på krukdahliorna precis som vanligt, men numera har jag accepterat att det får vara så. Hela gården skiftar i grönbrunt då vi har haft det så torrt hela sommaren, men det här hörnet prunkar av färg. Rabattdahliorna blommar väldigt lite trots att de brukar vara fulla av blommor vid den här tiden. Det mesta har torkat bort eftersom jag har behövt lägga vattningsfokus på det ätbara. Jag hoppas att de kommer igen om det behagar regna lite mer någon dag.

I mormor Brittas Argentavas står de intensivt röda luktärterna och bjuder på en riktig färgsymfoni. Igår klippte jag ner hela luktärtshäcken vid rådjursstängslet eftersom jag inte hunnit hålla efter med plockning sedan dottern och svärsonens bröllopsfest. Detta har inneburit att det har hunnit sättas en massa ärtskidor och då avslutas ju blomningen… Jag hoppas att det åtminstone finns lite kraft kvar där. Efter förra årets tomatrekord känns det trist att skörden ser ut att bli rätt klen, men vad gör man? Nu är jag åtminstone tillbaka som kål-förespråkare och det är inte fy skam att ha ett helt gäng fina vitkålshuvuden och rätt mycket broccoli. Som vanligt har lökskörden blivit riktigt fin och det gläder jag mig mycket åt. You win some, you lose some. Samma gäller min fina väns son som sprang 3000 m hinderkval i EM igår. Jag och maken satt och hejade för fullt då han låg först av alla. Dessvärre föll han vid ett hinder och det såg lite läskigt ut, men jag har fått besked om att han inte blev illa skadad. Han är så ung fortfarande och har många lopp framför sig! Förhoppningsvis kommer han i framtiden att se på det här loppet som en viktig erfarenhet. Är det inte det våra liv är? En lång rad erfarenheter av varierande grad. Hoppas att din dag leder till något som får dig att känna dig nöjd.

19 maj

Jag undrar vad fåglarna säger…

Här sitter jag vid öppet fönster och njuter av morgonluften, ljuset och typ 120 kvittrande och hoande fåglar. Helst hade jag suttit här vid stängt fönster och njutit av ett härligt regn utanför, men av SMHI-appens utlovade 10 mm regn finns det nu bara 1,2 kvar och det på lördag. Jag håller dock tummarna hårt, för nu är det lika torrt som det var för några år sedan. Brunnarna behöver påfyllning, böndernas åkrar behöver strösslas med vatten och får jag vara egoistiskt hade det varit trevligt om vår trädgård fick en liten fuktkick.

Någon som icke sviker är brorsan. Maken har bytt husbyggartjänster mot bilmeck. Nu är generatorn bortplockad (det var en fasligt pyssel, den var liksom inbyggd bakom en massa grejer) och kanske finns det nytt liv för vår gamla kamrat. Diskmaskinen går igen och låtsas som att ingenting har hänt, men det krävde förstås ett ingrepp. Jag har ingen aning om vad som hände, men det inbegrep brorsan liggande på golvet för att ge ett utlåtande och sedan maken skruvandes och pillandes för att fixa det som var fel. Halleluja!

Jag är mindre intresserad av oljiga fingrar, mina är uttorkade och skitiga av jorden de hamnar i hela tiden. Igår åkte pelargontrappan fram. Krukorna hade fått flytta ut från verandan till norrsidan för att fortsätta härdas och nu tror jag de klarar det hårda livet i verkligheten.

Eller nej förresten, det vågar jag inte riktigt lita på. Här i söderläge ligger solen på och de första åren vi bodde här sabbade jag lite för många växter för att jag inte hade tillräckligt med tålamod. När allt var på plats hjälpte maken till att bädda in allt med fiberduk. Jag hoppas att inte allt för många blad gick åt i kampen för att få duken på plats. Innan sommaren är över kommer en och annan kruka att blåsa ner, kanske kommer ett häftigt regn att gå hårt åt några av mina bebisar… Jag är i alla fall tacksam för makens present, den här trappan gör mig så glad på alla sätt och vis!

Framåt kvällen mötte jag upp goda vänner och deras hundar i Bredavik för en härlig kvällspromenad! Somliga vet hur man roar sig… Det här såg faktiskt fantastiskt skönt ut, bästa kliandet. Frågan är dock om det inte sedan kliade ännu mer? Han såg dock väldigt nöjd och glad ut, så vem är jag att döma? Vi tog en tur i magnoliaskogen och den var lika vacker igår som förra gången. Vi träffade på folk som hade läst om fenomenet i Barometern (Kalmartidning) så de hade nog rest långt! Min favorit den här gången var ett magnoliaträd med nästan citrongula blommor. Det lyste nästan i kvällssolen.

För några år sedan hade jag den här visionen för aklejan jag planterade utanför sommarvistet. Den växte till sig och började ta plats, men tyvärr mötte den ett tragiskt öde och halshöggs (av misstag) av en trimmer. Det är sådana smällar man får ta om man inte tydligt och klart talar om vad som är ogräs och vad som ska uppfylla en framtidsdröm. Nu står dock en ståtlig planta som jag fick av grannen i perennrabatten och väntar på att få explodera i svulstig blomning. Det blir nog bra till slut.