23 sep

Tillbaka till ljuset.

Det har varit tyst här. Inte för att jag bestämde mig för att sluta blogga, utan för att jag råkade på någon elak basillusk. Knappast COVID-19, men när man spyr för åttonde gången och kroppen liksom vänder sig ut- och in är det inte längre roligt att vara med. Nu är jag i alla fall på banan igen och jag hoppas att resten av hushållet med hjälp av sin isolering kan hålla sig friska.

Sådär glada var jag och dottern strax innan sjukeländet bröt ut. Märkligt ändå att det kan pågå ett krig inuti kroppen utan att man har en aning! Vi hade en härlig dag i det gamla Danmarks utkanter. Vi började med att åka upp till vårt favorithak mitt ute i ingenstans. Maten på Blomlöfs rökeri var lika delikat som vanligt.

Jag missade att ceasarsalladen hade brödkrutonger, men det erbjuds glutenfritt alternativ! Blomlöfs är kända för sina fiskar och skaldjur, så just den här salladen kan man få med antingen lax eller räkor. Räkversionen såg ut som en dröm för räkälskaren. Blomlöfs fish and chips är en smarrig anrättning som dottern alltid väljer. Någon hade skrivit en recension om att Blomlöfs version bjuder på storpackssås och förfriterade fiskpanetter. Det må så vara, det är gott ändå. Tydligen ska man åka till Bergkvara hamn om man är riktig finsmakare.

Efter en roadtrip från Kristianopel till Torhamn (Sveriges sydöstligaste hörn om man inte räknar Skåne) kunde vi konstatera att det är oändligt vackert på den vägsträckan. Under sommartid kan det kännas trångt och bökigt på den smala och slingrande gamla vägen, men i lördags var det fantastiskt. Solen silade ner genom bladverken och vi körde förbi flera små mysiga gårdsbutiker. Jag hade glömt bort dem, annars hade jag kanske sett till att ta med en kylväska och stannat till vid något ställe. När vi var ute på Torhamns udde var vi nästan hemma, fågelvägen åtminstone. Jag älskar frihetskänslan där ute! Det är roligt att se alla fågelskådare som går och kånkar på sina kameror med enorma objektiv och kikare. Vi kikade uppåt för att försöka se vad det var som var så spännande, men vi såg mest svanar och fiskmåsar.

Fåren håller det så fint! Tänk, vilka makalösa gräsklippare de är. Det hade kanske inte varit så dumt med några sådana här hemma ändå? De verkar bara rymma stup i kvarten, åtminstone de som bor här i vårt grannskap.

Sedan var det det där med hösten igen. Den har inte riktigt slagit till rent färgmässigt än, men luften är klar, rönnbären dignar på träden och nu är det dags att plocka fram vintertäcket om man vill fortsätta sova med öppet fönster. Maken påminde mig om att det ska regna varje dag med början på fredag. Det är väl regnet jag bad om för några månader sedan, tänker jag. en det är okej. Vi behöver vattnet! Välkommen, regn, säger jag därför. Men regna inte på lördag, för då ska vi röja upp i Bredavik…

17 sep

Om sådant som inte blev.

Igår skickade en vän från Utah ett klipp från Salt Lake Citys nya flygplats. Det är inte utan att det stack till lite. I dagarna skulle maken och jag ha flugit till Seattle för att sedan bila ner längs Oregons kust och avsluta turen i Salt Lake City för att fira min 50-årsdag och sedan flyga därifrån. Så var planen i alla fall precis i början av året. Sedan kom coronaviruset. Och bränderna i Oregon.

För några dagar sedan skickade min syster bilden på Carina Bergs nya neonskylt. Jag brukar säga ”det är som det är och det blir som det blir” när saker och ting skiter sig, men det här är ju ännu mer träffsäkert! Det är det jag försöker ta till mig när jag nu sitter här och känner mig lite besviken. Jaja, men nu blev det så.

Ps: Jag fick ett mejl från VisitBritain med ”dröm och planera för när coronaviruset inte längre regerar”, typ. Den här länken till brittiska hotell fick mig att dregla lite. Dessutom fick jag tillbaka mitt irländska arv när Ancestry uppdaterade sina DNA-profiler. Jag VET att jag har ett särskilt band till Irland, men vem det kom ifrån och när har jag ingen aning om.

16 sep

Grattis på Internationella dagen för bevarande av ozonskiktet.

Ibland är det inte lätt att hänga med i svängningarna. För alla som är lika gamla som jag känns dagens tema igen, även om det var länge sedan någon talade om ozonskiktet. Idag talas det om koldioxid och klimatförändringar, hållbarhet och vegetarianism, sopsortering och plastskatt. När jag växte upp handlade allt om ozonskiktet. Vi skulle alla dö i hudcancer eftersom det moderna samhället tog död på ozonskiktet med freonerna som bland annat användes som köldmedium i frysar.

Här kommer en uppdatering på engelska om du vill veta vad som händer med ozonlagret. 2019 var i alla fall det naturliga hålet mindre än någonsin. Är inte det något att fira, så säg?

15 sep

Skogens skatter.

Makens kompis O bor här på ön ett tag. Maken och han jobbar tillsammans med ett projekt, men dessutom är han gullig och hjälper till i trädgården. O gillar att gå långpromenader. Då menar jag inte timslånga sådana, även om de säkert också uppskattas. Han kan vara ute och gå en halv dag och är enormt duktig på naturens gåvor.

I söndags drog O med maken på en prommis av den vanligare sorten. När de kom hem hade de en tröja full med fina Karl Johan-svampar med sig! Naturligtvis var det O som hade hittat dem. Han har utvecklat ett vandringsöga som upptäcker minsta hasselnöt. ”Sveriges skogar är ett fantastiskt skafferi! Hur kan svenskar lämna dessa mängder med bär och svampar till sitt öde?!” Eh, jag står som ett fån. Inte ens när jag aktivt söker svamp hittar jag någon.

Bättre blev det när de kom hem. ”Visste du att vi har en massa stolt fjällskivling här i trädgården?” Maken var lika förvånad som jag. Nej, det visste jag inte. Det stod ett gäng perfekta exemplar en liten bit från huset och jag plockade gladeligen med dem in.

Jag tycker det är svårt med svamp. Hur ska man veta att man inte stoppar i sig något galet, som polackerna som sprang omkring nakna på en camping härom året? Soppar brukar vara säkra. Man kan förväxla Karl Johan med gallsopp, men sätter man tungan till den senare smakar det så bittert att man förstår att den inte passar i någon smarrig höstgryta.

Nu har vi tio 200 g-påsar förvällda Karl Johan-tärningar till framtida bruk i frysen. De stolta fjällskivlingarna tärnade jag och stekte länge i smör, salt och peppar, innan jag blandade ner dem i basmatiris som piffats med schalottenlök, svampbuljong och lite svart lyxris. Den ”risotton” gick inte av för hackor. Svampens Rolls Royce visade sig kunna fylla sina skor.

Det sägs att mer svamp är på ingång. Vi får väl se. Skulle det vara så ska jag ta mig an den med glädje. Kanske vågar jag mig på att torka en omgång?

14 sep

Grattis på födelsedagen!

Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

Fotograf: Karin Vivar

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.

13 sep

En dag på landet.

Trädgården är upp- och nedvänd, men på verandatrappen står höstplanteringarna och gör mig glad. Den lilla kvisten från mammas rosmarin som syrran tog en stickling från har tagit sig bra. Jag köpte en egen planta på Blomsterlandet första sommaren vi bodde här och den har klarat sig bra eftersom jag plockat in den samtidigt med pelargonerna. Svalt, lite vatten och mycket ljus – så gillar rosmarinen att tillbringa sina vintrar. Vi har mer rosmarin än vi hinner äta upp, likaså timjan och salvia, men det gör mig ingenting alls! Det är härligt att kunna gå ut i sin trädgård och plocka in färska örter. Jag fick lite persiljefrön från grannfrun. De ska jag sätta till våren och hoppas på ett bättre persiljeår 2021.

Hälsningar på köksbordet efter dotterns promenad. Kastanjerna är inte riktigt mogna än och har inte nått rätt storlek för den obligatoriska höstkransen, men jag tror att det kommer att bli ett lika fint år för dessa skönheter som för ekollon. Tallkottar har vi så det räcker till en hel by.

Dottern och jag grävde upp resten av potatisarna i landet. Jag trodde inte det skulle finnas så mycket kvar, men där hade jag fel. Vi har tydligen varit dåliga på att gräva i ordning. Det blev mycket skorv på potatisen i år och det var väl både för kallt och för torrt för att de skulle trivas riktigt bra. Jag är ändå nöjd. Vi fyllde 10-litersgrytan tre gånger och lade in skörden i stenkällaren. Det blev nästan en gryta full till som nu står på köksbänken. Av någon anledning satte vi bara sommarpotatis, så jag vet inte hur bra hållbarheten blir. Vi får se! Jag satte ett kilo vardera av tre nya sorter (här rödmarkerade) för att testa och kan nu utvärdera resultatet.

Cherie – rödskalig favorit. Jättegod och ger bra skörd.
Amandine – en annan favorit. Årets potatisar blev dock mycket mindre än förra året?
Zoe – det här blev årets vinnare. God, jättefin avkastning och rolig (lilaröd både utanpå och inuti, släkt med Cherie och Blå Kongo). Tyvärr mycket skorvangripen, men den här vill jag sätta nästa år igen.
Jazzy – nyhet, god, många knölar på varje planta, men i år blev de väldigt små. Visserligen delikatess, men jag vill ha lite större knölar.
Swift – ”tidigast av alla”. Jag gick på reklamen. Tycker inte att den var tidigare än alla mina andra tidiga sorter och inte lika god. Denna hoppar jag nästa år.

Nästa år vill jag sätta någon stor höstsort också. Bintje kanske? Min brors potatisar blir ungefär lika stora som knytnävar. Å andra sidan kanske det behövs bättre med så många storätare hemma!

10 sep

Somewhere over the rainbow…

De andra två tredjedelarna av den hemmavarande familjen kom stormande upp för trappan igår för att påtala vilken fantastisk regnbåge som tornat upp sig utanför huset. Wow! Vi stod på första parkett i arbetsrummet och jag hann både njuta ordentligt och fota för att spara minnet.

Det här septemberljuset tycker jag lite extra mycket om. Det ger värme till den torra grönskan som mest ser bruntrist ut utan eftermiddagsljuset efter regn.

Gränsen mellan ljus och mörker… Fantastiskt vackert, eller hur?

Vi var lite sugna på att springa bort och leta efter skattkistan längre ner på Vintervägen… Var det alltså där han grävde ner Alaskaguldet, vår gamle guldgrävare?

08 sep

Här slutar allmän väg, nya tider.

För några år sedan skrev jag ett inlägg som jag fortfarande kommer ihåg som att jag hade skrivit det i förra veckan. Jag var upprörd av flera orsaker och jag vet att känslorna handlade om privat och allmän sektor och om internet och vad man får och inte får, eller inte bör, säga. Jag drog paralleller med vår kära ”här slutar allmän väg”-skylt i Bredavik.

Hur som helst har skylten alltid suttit där, precis efter Bredaviks brygga. Härom dagen fick jag därför en chock. När jag fick den välbekanta vyn framför mig hade något förändrats! Skylten var utbytt och himlen med de skarpa kontrasterna såg ut att spegla sig i den.

Kommunen har som uppgift att ligga steget före. Just nu ligger förslaget på hur vår ö ska utvecklas fram till år 2050. Tanken är att det här hörnet ska blomma ut till ett regelrätt bostads- och serviceområde med allmänna inrättningar, flerfamiljshus, affärsverksamhet och annat boende. Kommunen önskar nog fälla skylten och asfaltera vägen.

I söndags skickade vi in våra tankar runt det hela och det har även andra grannar gjort. Vad jag vet har ingen av de fåtal ägare som äger marken som kommunen har med i sin plan samma vision som kommuntjänstemännen. Den som lever får se om vårt paradis blir ännu ett av klåfingriga kommungubbars och -tanters misslyckade projekt. Jag hoppas att det inte är så illa.

07 sep

Det där med solnedgångar.

Solnedgångar gör sig bäst på plats, där och då. Känslan som uppfyller en med vördnad för det som är större än själva livet anses vara så viktig för det själsliga välmåendet att den är oumbärlig. Mat, vatten, sömn, skydd, trygghet, social samvaro – är det rättvist att lägga till ”känslan av vördnad” till denna grupp av behov? Riktigt så är det kanske inte eftersom man överlever utan att uppleva denna känsla. I dagens samhälle är dock de grundläggande behoven ofta tillfredsställda utan att människor känner sig varken nöjda eller lyckliga. I de fallen tror jag att det bidrar starkt till en högre livskvalitet om man får möjlighet till stunder av vördnad. Solnedgångar, konserter, kattungar, perfekt moln- och månfria stjärnhimlar…

Denna solnedgång är inte retuscherad. Exakt såhär såg den inte ut, förstås. Telefonkameran lyckades inte fånga de rosa tonerna som också fanns i himlaelden, men intensiteten var densamma som den i bilden. Himlen brann verkligen innan solen sänkte sig ner tvärs över viken! Solen har hunnit gå ner tre gånger till sedan jag tog det här kortet, men just den här solnedgången finns fortfarande med mig i mitt sinne. Jag älskar att fylla på med den här sortens upplevelser och hoppas kunna bli ännu bättre på att prioritera det när energinivåerna behöver fyllas på. Så tacksam jag är över att min tillvaro bjuder på många sådana tillfällen.