08 feb

Fröer i jorden.

Iiiiih! Nu är vi här! Paprika och chili har åkt i jorden och i sovskrubben som blir växthus varje år är nu lysrören igång på timer för att locka de små fröerna in i livet. Det finns något i den här processen som är extremt tillfredsställande och något annat som är skrämmande. Att vara del i något livgivande och se de kommande skördarna i sitt sinne är underbart, men tänk om fröerna inte gror? Eller om det blir ett sådant där år med en massa blomflugor, larver och torka? Förra årets skörd blev fantastisk och jag får väl leva på det om det skulle gå snett. Just nu gläds jag mig bara åt de av jorden redan lite torra händerna och känslan av sorgrand under naglarna.

I lördags var det tårttävling och talangfest som jag inte kunde gå på eftersom jag hade fullt upp med sången. Maken var däremot på plats. Jag hade peppat honom att vara med och då drog han till med sin superpedagogiska talang. Han gav sig på att bevisa Pythagoras sats ”så att alla skulle förstå”. Nja, treåringarna var nog inte helt med, men flera av de vuxna uttryckte tacksamhet över att äntligen förstå vad de där kvadraterna egentligen innebär. Igår fick jag se presentationen på papper. Matte är kul, alltså! (Hälsningar en ringrostig gammal mattefröken.)

För övrigt satt jag länge i soffan och spanade in fågelmataren igår eftermiddag då fåglarna laddade upp sig med energi inför nattens vila. Det var helt galet! Jag räknade till tio fåglar innanför pinnarna på samma gång vid flera tillfällen och så surrade det av liv både i päronträdet, på marken nedanför och runt omkring. Tänk så roligt att det här systemet funkar så bra! Vi har lagt ett gäng hundralappar på maten till våra fjäderfän den här vintern, men det har det varit värt. Än finns det mycket kvar i påsar och hinkar. Jag funderar dock lite på hur gästerna skulle reagera om de bara blev presenterade havre- och solrosblandningen som definitivt är minst favoriserad i detta skede? Syrran lämnade över quinoapuffar som blivit för gamla. De rördes inte på en halv dag, sedan tipsade nog någon om att de var delikata. Skålen länsades nämligen på nolltid! Det hade varit roligt att förstå sig på hur kommunikationen verkligen funkar.

07 feb

Doften av ättika och solsken i blick.

Nu du. Nu har fåglarna börjat tala om att våren är i sikte, alldeles lagom till att vi har fått en köldsmocka. Smocka och smocka, det är minusgrader och vi får därmed skrapa bilrutan innan avfärd, men mycket mer än så är det inte. Hur som helst kvittrar det i buskar och snår då jag går ut för att fylla på fågelmataren och matgästerna är lika glupska som tidigare i vinter. Jag vågar inte gå in i Bredaviksköket för att titta till pelargonerna. Det har varit max några minusgrader ute de senaste nätterna, så de borde rimligtvis överleva. Har dock berett mig på att de eventuellt har blivit offrade till följd av vinterns elpriser. Dahliaknölarna ligger invirade i tidningspapper, så jag behöver nog inte oroa mig över dem.

Det är något med snö i solsken. Det frusna vattnet reflekterar ljuset och öppnar upp kanalerna som leder till välbefinnande! Jag tog på mina dubbkängor och gav mig modigt ut på de hala vägarna. Älskar mina Icebugs. De gör att jag slipper vara rädd för att trilla dit igen. Brutet ben 2013 (svartisfläck) och flera fall som tagit illa på isig mark de senaste åren har verkligen gjort mig försiktig. Drullefall kan jag inte göra något år, men det känns onödigt att utmana ödet.

Det var länge sedan jag stannade och pratade med fåren. De är så fina! Älskar färgerna i olika nyanser som får mig att tänka på Gotland och Norrgavel. Undrar just om de fryser om de taniga benen.

Vi syskon blir mer och mer lika med varje år som går. Inte ens telefonens AI kan alltid se skillnad på oss. Det är spännande (och skrämmande) att följa kroppens åldrande. Inte alltid särskilt roligt ska erkännas, men jag tycker ändå att det är fascinerande att rynkmönstret följer Fars och att mjukheten i kroppen är Mammas.

I brorsans hus skvalpade lådan med avfuktarens vatten över. Mönstret blev så fint och tankarna gick till Photoshop och spännande filter. Tänk att PS var ett program jag jobbade med, hade uppe på datorn nästan varje dag och idag inte ens äger! Jag vet inte ens om jag skulle klara det mest grundläggande, eller om det finns program som är bättre, enklare eller snabbare.

Överallt på rundan fanns spår av rådjur, skator, möss, småfåglar, hundar och katter. Sturköforumet varnar för både vildsvin och rävar, men jag har varken sett till dem eller spåren efter dem. De tar sig kanske inte ända ut hit. Måtte vildsvinen hålla sig långt borta. De förstör allt i sin väg!

Nu står påsen med såjord och krukorna som ska få jobba denna vår redo för att komma igång. Jag är så pirrig inför årets odlarår. Det känns spännande att ta beslut utefter erfarenhet och det känns som att vi har en ganska solid odlingsplan. Nu ska jag bara stå fast i att våga lita på mig själv och inte dras med i andras hundra olika tomatsorter och djungler av förodlade grödor. Allt i sin tid, och här har vi ansvaret för vår egen dirigentpinne.

Jag har skjutit på att göra en storrengöring av badrummet under en längre tid. Duschdörrarna var så fläckiga av kalk och eftersom vi inte har golvvärmen igång där har det dessvärre blivit lite mögel i fogarna. Jag gjorde nu vad jag kunde med ekotipsets fenomenala rengöring (40% ättiksprit, resten vatten och så lite handdiskmedel som skakas om i en sprejflaska) och handkraft. Ser att jag behöver gå på väggarna lite längre upp också, men det gör jag en annan dag. Hur som helst skiner dörrar och speglar nu och så här dagen efter har även den äckliga doften lagt sig. Säga vad man vill om naturvänligt och allt det där, men den här sprejen luktar skunk även om man duttar i några droppar eterisk olja.

04 feb

Vilka dagar!

Tjat, tjat, tjat, jag älskar att sjunga i kör, jag älskar att hänga med folket i kören, jag älskar hur musiken rör mig, jag älskar att jag får fortsätta att lära mig, tjat, tjat, tjat.

Lagom till de hittills enda kalla och snöiga dagarna på den här sidan året var det dags att samlas på Skärva Herrgård för att börja slipa på Poulencs Stabat Mater och de andra Poulenc-styckena vi ska framföra på långfredagen. Kul att så många hade möjlighet att mötas upp! En hel del stannade även över natten, så vi satt och filosoferade tillsammans tills sent framåt natten. Det är roligt att vi rent åldersmässigt täcker åldrarna 20-60, men att det liksom inte märks. Det här är ett toppenbra sätt att lära känna varandra på. Jag hade fixat namnlappar och en speed-dejting-aktivitet för att ge alla en chans att få koll på varandra oavsett hur länge man sjungit i kören. Lärartakterna sitter i, hahaha! När jag kom hem nu i eftermiddag var jag helt slut och får nog gå och lägga mig trots att klockan inte är så mycket. Imorgon är det dags för högmässa. Det sista vi sjöng innan vi gick hem var Peace av Paul Mealor. Jag blev så rörd att jag inte ens kunde sjunga sista stycket trots att vi sjungit den så många gånger.

03 feb

Positivt tänkande och visioner om bättre dagar.

Här på ön vaknar vi till en underbar fredag. (OBS! Ironi.) En plusgrad, vindbyar på 16 sekundmeter och regn. Det är lätt att hålla sig för skratt. Eller så plockar man fram SGU:s senaste rapport och njuter av det faktum att både små och stora vattenmagasin är väl påfyllda och att de röda fläckarna är betydligt mindre över hela landet.

Skärmdump från sgu.se

Jag är så tacksam över att se att vi har chansen till en mer lättarbetad jord i trädgårdslandet denna säsong. Med funderingar runt vad som ska sättas var, förutom att jag arbetar efter en fyraårig växtföljd, ser jag större möjligheter om inte jorden är snustorr en halvmeter ner i marken som förra året! Jag är alltså mycket tacksam trots det rätt osköna vädret. Dessutom har jag precis gått igenom några påsar med spännande innehåll som jag fick med mig igår från min syster. Hon är en av de mest omtänksamma människor jag känner. Hon håller alltid ögonen öppna efter sådant som hon vet att andra tycker om eller behöver och är dessutom drottningen av second hand-marknaden här i Karlskrona.

Maken håller på att förbereda sig för en halvvasa och springer rätt mycket. Detta väder vägrar han dock. Här gick tydligen gränsen. Jag tänker på alla i-ur-och-skur-förskolor och drömmar om en något annorlunda vision. Dessa visioner brukar bygga på vackra bilder från skogen där solljuset strilar ner genom takkronorna och barn med rosiga kinder dricker något varmt från en kåsa. Min hälsovision visar mig på raska promenader oavsett väder, men detta väder finns där icke representerat. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, viss revision är uppenbarligen på sin plats. Sonen hjälpte mig inhandla en kettlebell förra året, men jag har inte riktigt blivit vän med den. Jag lovar mig själv att efter detta blogginlägg direkt värma upp och testa några av dessa övningar.

Förresten har jag inget att hänga läpp över. Vi har nämligen kommit till vår körhelg och med början redan med den vanliga repetitionen igår blir det väldigt mycket körsång i fyra dagar på raken. Ikväll samlas vi på Skärva herrgård för att nöta Poulenc. Vackra tongångar, och mer utmanande än vad vi gett oss på hittills. Det är både spännande och faktiskt lite pirrigt. Det är otroligt roligt att få dela den vision som vår körledare Justin har för oss: att bli riktigt bra och samsjungna. Dessutom har vi väldigt trevligt tillsammans, unga och inte lika unga. Ett inkännande förhållningssätt där ingen ska känna sig utanför eller otillräcklig. Uppmuntran och erkännande. Jag är så, så tacksam över att få vara med i ett sådant sammanhang.

Nu lyckades jag vända dagens första blah-känsla till stor tacksamhet! Jag uppmanar dig att försöka göra detsamma. Gräv inte ner dig i hur hemskt något är, utan försök vända på perspektivet. Om inte annat så kommer du att åtminstone ge dig själv chansen att bygga nya tankevägar i hjärnan. Kanske går det varken första eller andra gången. Kanske kommer du att fortsätta känna blah. Ge inte upp! Jag vet av egen och många andras erfarenhet att övning ger färdighet, också då det gäller detta. Ha en fin fredag!

29 jan

Hur skriver du din livsberättelse?

Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.

Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.

Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…

… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.

Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.

Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.

Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!

Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!

När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.

Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!

De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:

Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?

Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.

28 jan

Se upp för galningarna!

Tur att jag får låna de här galningarna då och då. De får mig att släppa taget om diverse ting som kan tynga en vuxens sinne och hjälper mig att kalibrera om. Jag var så slut, på ett friskt och härligt sätt, då jag lade mig igår. 10 000 steg utan att ha gått någon promenad. Galet dansparty till Minion-musik och Lasse Stefanz (vem hade trott att det någonsin skulle bli en poppis genre bland ungdomar, never mind att de kallar det epadunk och att somliga texter icke borde ha sett dagens ljus), tacos med hembakade bröd och ”fredagsmys” (ja, jag har fortfarande problem med att mys är godis eller snacks). Bästa dagen!

27 jan

Hej fredag!

Morgonstund har guld i mund, solen skiner och i eftermiddag hämtar jag brorsbarnen för fastersmys och övernattning. Det första jag yttrade idag var ett långt mmmmmmmmm när jag sträckte på mig i sängen och njöt av att känna mig utsövd. Det här känns som en riktig mmmmmmm-dag!

Musik

Ellen Andrea Wang. Älskar hennes röst och hur hon så självklart hanterar sin kontrabas. Fantastisk musiker. Även om min kärlek för jazz varierar med tiden kan jag säga att Ellens musik alltid får mig att vilja lyssna på mer.

Mindfulness

Sekulär mindfulness har använts i terapisyften i mer än fyrtio år för att hantera negativ stress. Jag älskar att stanna upp i stunden och möta livet med alla mina sinnen. Fokuset är här och nu, inte på vad som har hänt eller vad som kanske kommer att hända i framtiden. Tankarna som kommer är välkomna, men analyseras inte och ges inte mer vikt än till exempel känslan av deg mot händer, ljudet av hushållsassistenten, skymten av blåmesen som flaxar förbi köksfönstret eller doften av kardemumma. Hälsofördelarna med att låta sig stanna upp i livet på det här sättet är stora och ger en möjlighet att hämta kraft, eller bara få en paus från något jobbigt som tar mycket energi.

Mat

Många är vanligtvis fattiga som kyrkråttor i januari. I år är det extra fattigt här i vårt avlånga land, åtminstone för många. Högre räntor, högre elräkningar, högre matpriser, fler uppsägningar… Det vore lätt att lägga sig platt och ge upp, men jag önskar peppa lite med tips på god och billig mat. Under tian har jag tipsat om många gånger förut, men eftersom mitt eget minne är gott-men-kort kanske detsamma gäller ditt också. Fattiglappens matsedel är inte dum den heller. Buffé fokuserar i sitt januarinummer på ”minimal budget, maximal matlycka”. Här har du januaris söndagsprepp. Jag letar fynd från förra årets skörd i frysen och är tacksam för alla timmar som föregick ”ett paket i frysen”.

Magiska under

Kanske känns det märkligt att jag visar en bild på januaris elförbrukning under rubriken Magiska under, men det är det inte för mig. Jag fascineras av det faktum att jag får bo i ett varmt och tryggt hem när frosten biter ute. Vi har satt ner grundtemperaturen rätt rejält och det funkar bra ändå. I vedspisen och i kakelugnen brinner ved som Far och brorsan har fixat, både längre bort och närmare i tiden. Det närmar sig slutet på den gamla veden och jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Allt har sin tid. Far älskade att elda, det var en del av honom, hans doft och hela hans verk i livet. Att sätta trädplantor, vårda skogen, avverka, klyva ved och elda. Energi. Kretslopp. Mänsklig överlevnad. Ett med naturen. Magiska under.

Mamma

Av lite olika anledningar har jag tänkt jättemycket på mamma den sista tiden. Det har handlat om allt från min relation till henne till hur fint jag vet att hon hade tyckt det skulle vara att få vara med och uppleva olika saker som händer i barnens och barnbarnens liv just nu. En dag började jag skratta högt för att jag verkligen kände henne nära, en av de där stunderna då hon skrattade högt och hjärtinnerligt. En stund utan allt det tunga hon hade att bära genom livet. Jag är så glad över min tro på försoning.

Mata fåglar

Fågelmataren är en stor succé och vi fortsätter erbjuda en buffé av solroskärnor, talgbollar, jordnötter, hampafröer och ett och annat skruttigt äpple. På verandan sitter även den här lilla designmataren som blåmesar och talgoxar är väldigt förtjusta i. Jag skojar inte då jag säger att jag kan sitta i timtal (men jag gör det inte på förekommen anledning) och betrakta dessa fascinerande skapelser.

Jaha, det här hade jag inte riktigt planerat, men jag är tacksam för impulsivitet och inspiration från olika håll. Jag vill önska dig ett gott slut på det som för de flesta är en vanlig arbetsvecka. Fram för mer mmmmm i vardagen!

25 jan

En tisdag med solsken i blick.

Vattenhinken påminde om kommande odlingsglädje och att knäcka det ytterst tunna islagret var oerhört tillfredsställande. ASMR har aldrig varit något för mig, men jag förstår folk som älskar vissa ljud!

Älskade påminnelsen om att vi har möjlighet att vända om då vi har slagit in på fel väg och att ”Better Days are Coming”. Det ger hopp!

Trots att det blåste kallt och räligt runt omkring mig var jag omgiven av varma, sköna plagg och en vintersol som målade vackra ljusspel runt omkring mig. Havet slog upp vattendroppar som glittrade, och jag kände mig tacksam över att kunna prata en god stund med en kvinna som jag hälsat på då vi mötts på våra promenader sedan 2017. Vilket livsöde! Ännu en påminnelse om att våga möta en annan människa med intresse.

Mitt jobb ger mig så otroligt mycket! Jag är tacksam över att få vara med och hjälpa medmänniskor reda upp sina tankar, att komma till beslut, att sortera upplevelser, att förstå sig själva… Efter fina och innerliga samtal med jobbmössan på var det dags att hänga med min morbror i USA. Alltid lika roligt! Jag är så glad över att det kan kännas som att vi sitter bredvid varandra i soffan trots att det är åtta timmar och ett helt världshav mellan oss och tjata i timtal.

Sedan blev jag glad av det här. Det är bara att kapitulera inför det faktum att jag har mycket lättare att prioritera lunchrundor då jag har min Fitbit på mig. Sömnfunktionen funkar inte längre, men jag har ingen nytta av den ändå eftersom jag inte har några problem med den. Det verkar som att jag inte är den enda som känner mig peppad av en dylik mojäng.

Och solnedgången sedan! Jag misstänkte att det skulle bli en spektakulär sådan, men kunde inte komma ifrån och ta mig ut till havet. Det fanns istället möjlighet att åter-njuta av vackra solnedgångar över bergen då vi bodde i Orem. Våra grannars gåva fortsätter ge så mycket glädje där den hänger i fönstret! De som kom på idén med blyglastavlan jobbar denna termin i Köpenhamn och kommer och hälsar på oss senare i vår. Tänk ändå hur livet blir.

Slutligen hamnade jag av någon anledning på ett flera dagar långt Tony Robbins-event. Tony Robbins är en intressant figur på många sätt och vis. Hur som helst blev jag blev kvar på den första föreläsningen och fortsätter kanske lyssna ikväll igen.

24 jan

Känner du mig, Spotify?

Spotify ville introducera en ny funktion för mig (precis som att Spotify är en person – detta är naturligtvis en funktion som är byggd på AI och digital igenkänning) och jag tänkte ”varsågod, visa mig vilken musik som är min 2023”. Vilket bra sätt att se hur sinnesstämningar förändras över perioder och vilket kul sätt att få ny musik introducerad! Nu kan jag konstatera att det visst inte blev så mycket ny musik i den här listan. Det är ganska många redan populära låtar av en typ som jag inte så ofta lyssnar till, men framförallt är det en väldigt positiv, lite glättig och mycket peppig bild Spotify har av början på mitt år. Jag känner att jag verkligen känner mig tacksam över hur en AI-funktion kan bekräfta för mig att jag har ett gott liv. Och hjärnan ska må riktigt bra av att lyssna på musik som den inte brukar matas med, så jag ser det här som ett kul hälsoprojekt.

Brorsan hade skickat mig på uppdrag att se hur sommarhuset klarade sig utan värme. Det verkar klara sig fint utan el-hjälp vid så ”höga” temperaturer som vi har. Det blir minusgrader lite längre fram i veckan, men inte mer än vad som kan hanteras är min bedömning. Flera av mina pelargoner i köket ser ut att ha dött. Så får det vara. Jag har insett att zonal-pelargonerna är betydligt tåligare än flera av de mer annorlunda sorterna. Jag får väl helt enkelt köpa nya sticklingar från någon som har bättre övervintringsmöjligheter. Det löser sig. Jag stod länge kvar i trädgården och njöt av utsikten, numera med upplyst flytbrygga och båt/buss-hållplats. Somligt är precis som vanligt, annat förändras. Jag behöver inte längre kämpa emot förändringar på samma sätt som när jag var yngre. Det finns ibland en charm i sådana och möter man de förändringar som inte går att påverka med ödmjukhet och acceptans är chansen till att må bättre så mycket bättre.

22 jan

De kom!

Nu vill jag inte vara sån, men nog slog hjärtat några extra slag då jag upptäckte domherrarna som äntligen hade hittat till vår lilla fågelmatarstation. Jag kunde knappt röra mig, men hade åtminstone sinnesnärvaro nog att dra fram telefonen och ta tre bilder (varav den bästa var den här, haha). Tyvärr var maken ute och sprang, så han missade detta högtidliga tillfälle. Förhoppningsvis kommer de tillbaka nu när de vet var det finns mat att hämta. Vi har haft ganska varmt länge, men den här veckan kommer temperaturen att ligga nära nollan eller kanske till och med någon grad under. Förut har det varit just i samband med kyligare väder som vi sett till de här vackra skapelserna.

Jag fortsätter sluka i mig Land varje vecka. Det är verkligen tidningen för mig! Igår satt jag och dreglade lite över de vackra blommor som presenterades i tidningen. Jag fick genast lust på att gå ut i trädgården och plocka ihop en egen bukett, men kände samtidigt att det är skönt att inte behöva planttanta fullt lika mycket som under resten av året. Det finns fortfarande tid att gosa in mig framför kakelugnen eller vid spisen.

Gårdagens middag blev en riktig klassiker som även kommer att stå på bordet idag, nämligen burgundisk gryta med potatismos. Jag har testat lite olika recept, men återkommer till ICA:s då det är absolut godast. Jag bytte igår ut lite av rödvinet till vitvin och jag brukar alltid komplettera med mer ”vanlig” lök också, alltså inte bara syltlök. Mums alltså! Tillsammans med lite olika inlagda godsaker från trädgårdslandet blev det här riktigt bra.

Resten av lördagen ägnades åt en massa läsande av olika slag. Jag måste bara lyfta denna bok som är något utöver det vanliga. Jag läser den som ”fortbildning”, men tycker nog att den passar alla som har drabbats av kriser, alla som har nära och kära som drabbats av kriser och alla som jobbar med personer som har drabbats av kriser. (Ja, just det. Alla.) Sara skriver så vackert och målande. Det är sannerligen inte alltid lätt att vara människa, men för det mesta är det ändå fantastiskt. Jaha, ja. Och det var min lördag.