20 okt

Icke förspilld kvinnokraft.

Jag började tidigt handarbeta. De första grejerna jag gjorde är inte bevarade, men jag har kvar en provlapp/duk med många olika slags sömmar i olika färger som jag gjorde i lekis och en handväska från ungefär samma tid. Hemma broderade jag mycket korsstygn och så småningom började jag både virka och sticka. Mycket! Jag älskade att följa med till Göran i Flymen och botanisera bland alla broderier, i Rödeby fanns det både garner och tyger och så hade vi såklart Hemslöjden. Mammas symaskin fick jobba hårt då jag gick på högstadiet och jag sydde så mycket att jag till slut fick en egen symaskin i 15-årspresent. Det var lapptäcksteknik och textila inredningsdetaljer, men framförallt sydde jag kläder. Jag fick en begagnad Husqvarna, något jag tjurade lite över då, men har tackat min lyckliga stjärna för många gånger. De digitaliserade 80-talsvarianterna har gett betydligt fulare stygn och mycket krångel med tekniken. På gymnasiet gällde vävning och sedan började det väl om (eller fortsatte parallellt). Jag vet inte om jag har läst eller handarbetat mest genom livet, men nuförtiden går dessa intressen att kombinera då jag fastnat för ljudböcker. Hur som helst förklarar mitt stora intresse för olika textila tekniker att jag gärna lägger tid på att plocka bland alla textilier då jag går på loppis. Jag kan för mitt liv inte låta bli att köpa grejer som jag tycker är vackra om de går för ett allt för billigt pris.

När jag hittade denna tavla för 105 kronor köpte jag med den hem. Det är ett Eva Rosenstrand-broderi från sjuttiotalet som jag alltid har älskat. Vill man köpa en materialsats är grundpriset 1500 kronor och jag kan bara gissa hur många timmar som lagts ner på själva stygnen. Tavlan har med all säkerhet blivit inramad hos ett ”proffs”, men min rammästarkompis Maja hade inte godkänt arbetet då det har använts kartong som inte är syrafri, gulnat lim som dessutom släppt och klamrar som inte är rostfria! Jag demonterade broderiet och tvättade det försiktigt för att få det riktigt rent. Jag har nu beställt syrafri monteringskartong och en smal guldram (att lämna in hade kostat närmare ett par tusen då det är ett tidskrävande hantverk) och har bestämt mig för att ge detta lilla mästerverk en chans att visa upp sig igen. Det syns på väven som var invikt mot baksidan att broderiet har blivit mycket solblekt och även påverkat av kartongen.

Åh, vad jag har älskat att sy korsstygn! Jag vet att jag har berättat det många gånger, men jag ser mig verkligen som en korsstygnsperson. Jag tycker det är otroligt vackert med fria broderier, men jag behöver ett tydligt mönster och en sådan här väv som är lätt att räkna. Jag riktigt känner broderinålen i min hand och känslan av att dela upp tråden då man bara broderar med två av de sex trådarna åt gången. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sy korsstygn igen, men det här har gett mig så mycket glädje genom livet.

Varje gång som jag köper med mig något hantverksmässigt ägnar jag en liten stund åt att skicka tacksamma tankar till den kvinna (som det väl oftast har varit) som har gjort det möjligt för mig att få njuta av något så vackert. Den här gången hade jag både en signatur, MK, och en märkt baksida som stämde överens med signaturen. Vem var Marit Kihlström som har lagt så många timmar av sitt liv på detta korsstygnsbroderi? Ja, nu är jag ju den jag är, så jag började genast slå på mina släktforskarsidor och hade snart landat i att det faktiskt inte fanns mer än ett alternativ. (Hade hon hetat Anna Persson hade jag inte ens försökt.)

Jaha. Här har du ditt liv, Marit Ziegler Berger Kihlström. Hur kom det sig att du skildes från din tyske läkarmake och gifte om dig bara tre månader senare? Växte ni ifrån varandra? Började du handarbeta redan innan du gifte dig med Karl Gustaf? Du var hemmadotter och Johannes var student då ni gifte er och ni fick en son tillsammans. Vad hände med honom vid skilsmässan? Växte han upp med en närvarande far? Det var inte särskilt vanligt med skilsmässor på femtiotalet… Jag vet bara att du var duktig på att brodera, dina infästningar på baksidan är mycket noggrant gjorda. Och nu har ditt broderi fått nytt liv hos någon som uppskattar det!

I broderiets anda kan det väl passa med en bild på ett av gårdagens trädgårdsprojekt. Jag plockade upp resten av amaryllislökarna som stått och hämtat kraft i trädgårdslandet. Fem av sex har överlevt och ska få varsin kruka idag. (De två som stod i verandan har jag ju redan kruksatt.) Jag gjorde också pumpapuré av en av de lite mindre ”Halloweenpumporna”. Dela med vass kniv underifrån och upp mot skaftet. Bryt isär och gröp ur kärnor och trådiga delar. 200° i 50-60 minuter upp och ner på en bakplåtspappersklädd plåt, lyft bort skalet då det svalnat lite och mixa ordentligt slätt (jag fick tillsätta lite extra vatten för att få det att funka i stora mixern, men med mixerstav hade det gått bra utan extra vatten). Nu har jag frusit in några påsar puré, men bjöd innan det maken på en smarrig pumpalatte. Så gott! Det går bra att dra ner på sockret eller byta ut mot något alternativ, receptet är amerikanskt och sålunda lite i sötaste laget.

17 okt

Lita aldrig på SMHI-appen.

För några dagar sedan suckade jag lite över att det skulle regna hela veckan, men tji fick jag. Vi har visserligen fått en del regn, men lördagens fantastiska höstluft med sol gav ny energi till det sista som behöver göras innan frosten angriper. Det har ju redan börjat snöa i norra Sverige, så det är väl åtminstone på sin plats att vara om sig och kring sig för att inte överraskas när det väl är dags här?

Jag älskar verkligen den härliga rabatten, även om nu gräsmattan framför ser ut som kaos. Vi har haft stora krukor placerade där under tiden som maken fixat och donat med grusgången. Jag tänker hela tiden ”det här blir årets sista blommor från trädgården”, men inser ju att det inte är sant. Min gissning är att jag kommer att ha grejer att pynta inne med fram i december.

Inne i stenladan är det nu ordning och reda, men jag har ett och annat att fortsätta fundera över. Alltid är det något projekt på gång för att jag ska vara nöjd med organisationen. Vi är ändå två personer som båda är ordningssamma, men på olika vis. Det brukar inte vara något problem, men just här inne blir vi bara inte riktigt färdiga.

På eftermiddagen begav jag mig till Bryggaregården för lymfyoga, lite häng med lymfmassören Nettan och några andra av hennes klienter. Yogan var helt underbar. Jag säger hela tiden att jag vill bli en som yogar varje dag igen. Undrar vad som hindrar mig? Kanske andra ”sånt som jag gör varje dag”? Min morgonrutin är att jag stiger upp, tar på mig morgonrock och gosiga tofflor, kokar vatten till dagens första kopp te (alltid örtteer eller rooibos, gärna något kryddigt så fort det börjar bli kyligare ute) och går upp till datorn för att skriva lite i bloggen. Hur vore det om jag körde ett kort pass innan jag gör något annat? Hmmm, får suga lite på den karamellen. Så gjorde jag i Orem där vi bodde då jag upptäckte hur bra min kropp mådde av den här träningen. Jag brukar följa yogapass på YouTube och lägger därför upp min matta i vardagsrummet där teveskärmen hänger. Kanske borde jag nöja mig med att ha passet i mobiltelefonen? Jag har nämligen ett lite trevligare yogautrymme här på övervåningen. Se där, nu blev det en blick in i mitt huvud i realtid här i bloggen. Så kan det bli.

16 okt

Rötter som gör att jag står stadigt på jorden.

Jag hörde ett program på P1 i bilen häromdagen, ett sådant där som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. En del stannade dock med mig och jag har tänkt på det då och då. Hur kommer det sig att så många är ointresserade av historia. ”Är du intresserad av historia, hur man hade det för länge sedan?” ”Nej, nej, inte särskilt. ”Nej usch, ut med det gamla, inte ska man dras med det. Det finns ju ny information, nya upptäckter.” ”Nej!” Jag förstår att alla inte kan ha samma intressen. Det funkar inte så. Men att vara ointresserad av vart historiens vingslag tagit oss?

Jag älskade ämnet historia i skolan, men av någon anledning är det där med årtal och i exakt vilken ordning och hur länge kungar regerade svårt för mig att ta in. Jag var alltid väldigt aktiv på historielektionerna i gymnasiet, älskade vad Lennart Hansson berättade om i all sin torrhet. Varje termin sa han ”nästa gång kan jag sätta en femma på dig, du behöver bara ett riktigt starkt provresultat till.” Nåja, något sådant kom aldrig. Däremot hade vi många andra i klassen som var bra på att skriva historieprov. Tänker ändå att min fyra rymmer så mycket mer än hur jag svarade på mina prov! Jag hade spännande diskussioner med föräldrarna hemma, släktforskade med Mamma, pratade om andra världskriget med Far och diskuterade samhällsreformer och hur de hade påverkat oss och andra med båda.

Du som läser här ibland vet att jag älskar släktforskning och att hitta borttappade och bortglömda släktingar. Jag visste genom mamma att flera av barnen i mormors fars stora syskonskara emigrerade till Amerika och har fått DNA-träff på många av deras ättlingar (de är antingen sysslingar med mamma eller bryllingar med mig, så inte särskilt nära släkt). Sedan jag flyttade hit har det blivit ännu viktigare med den här sidan av släkten. Flinka händer, lätt till tårar och att näras av nostalgi, stockaben och riktigt vitt hår – det är några av de släktdrag som kommer från Svensson/Olsson/Bonnier-sidan. Uppenbarligen måste syskonen som reste ha varit lite äventyrliga också, men någon sådan personlighet har jag nog helt missat. (Det är min make som fått ut oss i världen på äventyr.) Men vad hände egentligen med syskonen som stannade kvar i Amerika? Och Swan Olof Swansons dotters familj – Swan längtade hem och avslutade ju sina dagar här på Sturkö?

I torsdags fick jag några nya svar. Mammas syssling Sue svarade på ett brev som jag skickade för rätt länge sedan. Hon berättade att mormors fars systrar Agnes och Hilma båda levde i Rockport, Massachusetts, men inte fick träffas för Agnes alkoholiserade make Oscar. Agnes var Sues favorit, en underbar kvinna. Sue tillbringade mycket tid med sin farmor, lärde sig jättemycket av henne och ”bakar fortfarande Agnes havrebröd”. Både Agnes man (som ju också kom härifrån Sturkö, jag har sett flera gravstenar med hans efternamn här på kyrkogården) och son var tyvärr alkoholister. Det här är ju sådan information som inte står någonstans i bara ett namn i ett släktforskningsprogram.

Sue berättade också att hon för några år sedan var på en begravning där en kvinna presenterade sig som hennes syssling. Det var hon som berättade om Agnes syster Hilma. Sue hade alltså levt i över 60 år sedan utan att veta att hennes farmor hade en syster i samma stad eller att hon hade ett gäng släktingar genom denna Hilma.

Jag har nu ett nytt namn på släktingen som gav sig tillkänna på begravningen och ska se vad jag kan få för information om Hilma och hennes väl och ve. Jag håller även på att hjälpa en annan av mammas sysslingar hitta sin morfar. Hennes mamma blev till i Storbritannien strax innan räden i Dieppe. Enligt hörsägen var hennes morfar medlem i den kanadensiska armén och kom aldrig tillbaka. Räden blev ett stort misslyckande och över hälften av de drygt 6000 som var med dog, sårades eller tillfångatogs. Vi vet genom dna-testet att denna släkting kom från min upphittade morfars morfars blodlinje. Två av hans bröder emigrerade till Amerika, så vi är ganska säkra på att det är någon av deras söner som hann göra ett barn i England innan han dog i kriget (eller åkte hem till sin fru). Nu ska jag bara komma på något sätt att få reda på vem denna man var. Dna-detektiven är igång igen! En bekant till mig tycker att det där med blodlinje betyder noll och att släktforskning är helt onödig, själv drivs jag av spänningen att få ihop pusslet! Och alla vet väl hur frustrerande att sitta med ett pussel som är nästan klart och inte kunna hitta de felande bitarna… Jag tror att mina ligger under mattan, inte att de hamnat i dammsugaren och slängts iväg. Det gör att jag fortsätter. Jag ger inte upp!

13 okt

Kastanjebarn och andra glädjor.

Varje år sedan yngsta dottern började förstå storheten av naturens gåvor har jag fått kastanjer av henne. Nu bor hon i en lägenhet sex timmar iväg och därmed har kastanjerna uteblivit. Förra årets kastanjekrans hade lyckligtvis klarat förvaringen under trappan, så vi har hängt upp den i hallen i år igen. Årets nyfallna kastanjer har dock lockat mig mycket under den senaste veckans promenader. När brorsbarnen kom på fasterssemester passade det därmed perfekt att samla dessa skatter och hjälpa brorsdottern göra en egen kastanjekrans.

Varmlimspistolen hanterade jag medan brorsdottern placerade kastanjerna. Jag förundras ständigt över denna superpysslare till åttaåring! Jag tipsar om ett och annat, men hon har så mycket i sig. Här sorterade hon snabbt storlek och form för att få ett så heltäckande resultat som möjligt. (Mitt bästa halmkranstips är Blomsterlandet. Bra priser och många storlekar.)

Kolla bara på den färdiga kransen! Sådär snyggt resultat hade de flesta vuxna inte ens fixat.

Roligast under våra dagar tillsammans var besöket vid guldfiskdammen. Fiskarna bjöd på underhållande show och ungarna ville aldrig gå hem! När sedan den snälle jägaren gick förbi med sin västklädde tax var lyckan fullkomlig. Jag fascineras av hur lätt barn har för att hitta guldkorn i små ting. Ljuvligt uppiggande!

Något som däremot inte piggar upp rent fysiskt är treåringar som vaknar klockan två på natten och är JÄTTEHUNGRIGA för att sedan vara fullkomligt utvilade klockan halvsex. Igår kväll somnade jag därmed som en klubbad säl strax efter nio och påmindes om hur det kom sig att jag brukade nicka till varje kväll då jag läste godnattsagor. Den mentala energin plussades däremot på rejält! Idag har jag satt ett par amaryllislökar i kruka och fixat en hel del med krukväxterna. Sådant ger mig också mental energi. Och även om min hudläkare inte kunde utesluta att jag håller på att få ett nytt basaliom på ögonlocket under min ettårskontroll känner jag mig full av hopp och tacksamhet.

06 okt

Femtioett år på jorden.

Jag gillar att göra bokslut. Inte då det gäller firman, då är det bara jobbigt, men i samband med nyår och födelsedagar! Det känns som att mitt år som femtioåring har sprungit förbi som vore det Usain Bolt himself. För ett år sedan blev jag överöst i gratulationer, blomster och fina gåvor och jag kände verkligen att det var ett viktigt delmål jag hade nått fram till. Femtio förpliktigar! Det var som att jag insåg att det var dags att växla upp om jag skulle kunna njuta av den tredje åldern på bästa sätt.

Några dagar efter firandet var det dags för mig att operera bort mitt basaliom och detta fick markera slutet på ett gäng utmanande år. Fysisk, mental och andlig utmattning av olika grad och i olika perioder låg bakom mig och det fanns bara en väg fram för mig. Det fanns äntligen möjlighet att börja jobba med några riktigt viktiga livsmål. Idag står jag här och kan nöjt säga att jag lyckades. Inte på egen hand, jag har haft god hjälp och pepp från familjen. Jag mår idag bättre än på många år, kanske någonsin. Det är ett pågående arbete att ta hand om sig själv och man blir aldrig ”färdig”. Insikten att det alltid kommer nya utmaningar och svårigheter kan vara jobbig att hantera, men jag är glad över att någorlunda ha landat i acceptans för detta faktum. Samtidigt njuter jag verkligen av att vara där jag är. Jag känner mig välsignad!

Vad har då hänt i mitt liv sedan den femte okatober 2020? En hel del visade det sig då jag använde födelsedagsaftonens kväll att bläddra igenom bloggen och uppdatera minnet. Allt hamnar såklart inte bloggen, och ska inte heller göra det, men det här är ju en viktig anledning till att jag fortsätter blogga! Det blir min offentliga dagbok på något vis. Märkligt? Kanhända. Jag ser det lite som att jag är ett en person stark redaktion i ett magasin där jag blandar krönikor, nedslag i verkligheten, tips, recept, mönster, reportage och lite annat smått och gott. Jag kastar inte detta magasin i ansiktet på någon, utan vill man läsa är man välkommen att göra så.

Lite livstankar kan du hitta här.
Opererade bort ett basaliom. (Har uppföljning på hudkliniken om några dagar, men det verkar som att resultatet är gott.)
Covid -19 hade tagit paus ett tag, men drog igång ordentligt igen och har fortsatt påverka världen otroligt mycket.
Har inte hakat på vinterbadstrenden, men kan tala om att ett iskallt fotbad innan sänggående är underbart och ger varma, goa fötter!
Jag satte nästan 200 tulpanlökar och fick några månader senare ett eget, underbart tulpanfält som var till stor glädje både för mig och folk runt omkring mig.
Många av elstolparna i vår trädgård (och på hela ön) byttes ut till hackspettsfriska och EU-standardiserade stolpar.
Sturkö Second Hand och Vernissage öppnade.
Jag fick den lyxigaste manikyr som tänkas kan efter en ELLE-vinst. Tack Frida Selkirk!
Jag genomförde ”Trettio Tacksamma Dagar” för nionde gången och fick ännu fler med mig i gruppen på Facebook!
Den döva och underbara terapikatten Isa flyttade in till min systers familj.
Jag raderade alla mina mejl i inboxen från 2017 och framåt av misstag, men det som jag trodde var en katastrof var tydligen inte det.
Bloggen har legat nere massor av gånger trots makens försök att fixa både här och där. Still going strong, dock!
Fick lådorna till trädgårdslandet färdigbyggda och kunde ta upp odlandet en nivå.
Firade yngsta dotterns 20-årsdag.
Blev en dedikerad husfågelmatare och -observatör. (Detta ledde också till att vi fick in råttor i huset, men råttorna har ”tagits hand om” och hålen i grunden är nu tilltäppta.)
Valde Ett Litet Ord för 2021 – KONTAKT.
Hade möjlighet att tillsammans med min syster och resten av familjen jobba med mammas, fars och hela släktens fotografier. Fick ännu större känsla för ”vart jag kommer ifrån”, både det fina och det mer utmanande.
Firade dotterns körkort och makens LAPL-certifikat.
Firade 15 år som bloggare.
Bemästrade mönsterstickade vantar…
Upptäckte vinsterna med både Tradera och Sellpy!
Vi tog flera långa promenader på isen då vi faktiskt fick en riktigt kall vinter.
Följde den fantastiska serien ”Tunna blå linjen” och ser verkligen fram emot säsong 2.
Firade traditionsenligt syrrans födelsedag i Klackamåla.
Flyttade yngsta dottern till Nynäshamn och jag och maken blev officiellt ”empty nesters”.
Häcken till gamla tomten kapades ner till grunden av trädgårdsmästarsvägerskan. Chans till nystart! (Den har tagit sig bra under året, trots torkan i somras.)
Den gigantiska murgrönan har i olika etapper utrotats under året, eller vi har i alla fall försökt. Enorm skillnad, och har gett chansen till en härlig perennrabatt mellan huset och ladan.
Jag har haft möjlighet att besöka Nynäshamn och Stockholm flera gånger. Underbart med miljöbyte, skönt att komma hem.
Svägerskan tog trädgårdsmästarexamen.
Lillaste lillasystern och svågern förlovade sig och vi har nu ett härligt bröllop att se fram emot till våren.
Jag har haft tidernas bästa planttantsår. Skulle kunna skriva om alla härliga framgångar och jobbiga motgångar, men nöjer mig med att säga att jag är så glad över möjligheten jag har att bo här och få bruka marken och njuta av dess frukter.
Vi upptäckte en ny favoritrunda och jag har nog gått fler steg detta år än något år någonsin.
Härliga familjemöten i Bredavik, sköna bad, väldigt god mat och världens bästa solnedgångar.
Fyndade mitt drömmöblemang Herrgården för en billig peng och har lagt tid och pengar på att renovera det. Rätt beslut, visade det sig!
Besökte Skåne flera gånger och i olika konstellationer.
Målade blomstertrappan och har njutit av dess färg, form och funktion hela sommaren, och målade luckan till elskåpet i hallen. Tänk vad lite färg kan lyfta!
Hjälpte flera familjemedlemmar och vänner att flytta.
Firade flera fina studenter och började försiktigt umgås med andra människor igen.
Hade som sagt en härlig sommar på Sturkö, både i Bredavik och i Uttorp, men hann också med en underbar resa till västkusten och Väderöarna med några av systrarna.
Upptäckte lymfmassagens helande kraft, något som har påverkat mig mycket positivt.
Kära faster gick bort och jag fick representera familjen på den Covidanpassade begravningen.
Gick från tanke till handling gällande lite större saker och lät mig inte hindras av att något kändes jobbigt.
Efter noll kronor, men en hel del tungt jobb (mestadels utfört av andra än mig), hamnade ett fantastiskt vackert ”hedniskt klosterörthjul” i trädgårdslandet.
Fick vara med och skörda honung igen, denna gång en betydligt mer positivt laddad händelse.
Efter ett långt års hårt arbete har jag landat i en annan kropp än den jag dragit omkring med i många år. Detta har inneburit att jag uppdaterat min garderob rätt rejält (Sellpy, både köp och sälj).
Sonen och jag målade gemensamt ladan, ett lyft som gjort mig glad varje dag sedan jobbet blev klart.
Fick komma till Gotland med maken vid rodret på planet.
Har tagit väldigt mycket tillvara, både i naturen och i trädgårdslandet, och har även införskaffat en tork till svamp och andra skatter.
Har stått väldigt många timmar i köket, alldeles frivilligt, och njutit av att ta tillvara på naturens skatter.
Gått min första fortbildning som samtalsterapeut och hoppas kunna gå många fler!
Inte för att jag ingår i ABBA, men det känns ändå som att jag vill ta med ABBA:s nysläpp av låtar här.

Sådär har det alltså sett ut på ett ungefär. Jag fortsätter framåt och ser fram emot ett fint år som femtioettåring. Det ska nog bli bra.

05 okt

Food pharmacy – ”raw” kanelbullar.

Sugen på att äta kanelbullar, men kan inte äta vetemjöl? Detta är en fullgod ”kanelbullsfyllningsersättning”, om än lite nyttigare och lite dyrare att göra.

Ingredienser

1 dl havregryn
2 dl cashewnötter
1 dl riven kokos
en nypa salt
75 gram dadlar
3–4 tsk vatten

Fyllningen

1 dl mandlar (gärna blötlagda över natten) eller 65 g mandelmjöl (mycket smidigare)
2 tsk kanel eller mer
75 gram dadlar
1 msk vatten

Kokosflingor till dekoration

Rosta havregryn och cashewnötter på låg temperatur (under 100 grader) i ugnen i ca 10 minuter eller tills du tycker att det ser bra ut. Mixa till mjöl tillsammans med riven kokos och en nypa salt. (Dottern tipsade också om att tillsätta kardemumma i den här degen. Genialiskt! Det ska jag göra nästa gång.) Lägg i dadlar och vatten och mixa tills du får en lätt kladdig deg. Ställ åt sidan.

Kör mandlar (gärna blötlagda över natten) med kanel till ett grovt mjöl i mixern. Tillsätt dadlar och vatten och mixa till en krämig fyllning. (Använder du mandelmjöl är det bara att mixa alla fyllningens ingredienser på en gång.)

Platta ut bulldegen mellan två bakplåtspapper och kavla ut den till en cirka 0,5 cm tjock rektangel. Bred ut fyllningen jämnt över degen. Rulla ihop och ta hjälp av papperet precis som då du gör rulltårta. Lägg in rullen i kylen så den stelnar lite och skär sedan i lagom stora bitar. Toppa med lite kokosflingor! Jag ställde mina i muffinsformar som inköptes 2012, men sällan kommer till användning.

04 okt

Nedslag i min söndag.

Känner mig stolt över att ha en egen potatiskorg i stenladan. Det är stort på något vis. Inte för att potatisskörden blev överdrivet fantastiskt i år, men jag gläds ändå. Och eftersom vi bara är två stycken tror jag vi kommer att klara oss ett tag på det här, även om vissa exemplar är angripna av något eller bara är i allmänt dåligt skick.

Tack Vajlan för fri tillgång till aroniahäcken! Nu har jag fyra påsar bär i frysen. De behöver gotta till sig lite och blir precis som slånbär bättre efter en viss köldbehandling. Jag har sparat några stycken bär som jag ska prova att göra aroniarussin av. Funkar det så plockar jag nog en omgång till.

Många långa timmar för att följa konferens, långa telefonsamtal och FaceTime-möten. Fick akut Orem-längtan. Ringde min morbror och han hade gått omkring och gråtit och saknat Sverige, så det är bara att landa i att det är som det är. ”Home is where I put my butt” (där jag placerar min rumpa är jag hemma, typ) har varit ett bra mantra under mitt liv, men det klarar inte att helt utrota känslan av hemlängtan. Man kan trivas hur bra som helst, ha det hur bra som helst och frodas och ändå känna ett styng av längtan till något annat. Samtidigt. Bort, hem, till, från…

03 okt

Pizzafirande i Bredavik.

Jag fyller år i veckan, men hade inte direkt tänkt fira det. Med anledning av att syrran och svågern behövde ta hand om lite höstfix i trädgården (de håller igång ett litet odlande och en vacker rabatt i Bredavik) föreslog de en gemensam pizzamiddag på plats. Varför inte utnyttja pizzaugnen då den ger så god mat och en överlag trevlig upplevelse? (Min bror var ute i Uttorp och byggde på sitt nya hus, så han fick såklart också vara med.)

Det gick bra trots att alla trädgårdsmöbler är undanplockade. Det stora bordet som byggdes till systersonens studentfirande tidigare i år blev ett riktigt lyft, både som arbetsbord, avställningsyta och ”häng”.

Här ser du min pizza som den här gången blev ett ark Schärs glutenfria smördeg. (Test efter förslag från min syster.) Jag helgarderade med lite Capricciosakänsla, vego med paprika och så getost. Den senare delen kompletterades såklart med honung och valnötter då den var färdig. Det blev faktiskt mycket godare än den glutenfria pizzadegen som kan köpas i kyldisken, men konsistensen lämnade lite övrigt att önska. Kanske om man börjar grädda degen ”tom” och sedan tillsätter toppings och gräddar färdigt?

Jag fascineras alltid lika mycket över att detta funkar och att det blir så bra! Mums, alltså. Just mina pizzor brukar gräddas på bakplåtspapper. Det går jättebra! Papperet bränns bort runt omkring, men håller pizzan på plats undertill. Själva gräddningen är ren underhållning och går så snabbt. Kul att följa IRL!

Inget födelsedagsfirande utan något slags efterrätt. Jag hittade nu Världens Bästa Glutenfria recept och är så nöjd! Det kan hända att jag hade ätit lite för mycket kakdeg innan maten och därför bara orkade halva min pizza, men det behöver vi väl inte prata högt om? Till kakorna serverades naturligtvis röd mjölk. Den observante ser att dryckerna julmust och Rickard Juhlins mousserande alkoholfria och mycket goda bubbel också stod på bordet. När det gäller julmusten motiverade jag inköpet med att det ju är viktigt att passa på innan man tröttnar! Hehe. För övrigt var det lite svårt att baka i pizzaugnen, men jag tycker maken var mycket duktig. Kakorna blev perfekta och de få svarta kanterna var lätta att bryta av.

Här hittar du kakreceptet. (1/2 C smör är 113 g, 1 C gällande de andra ingredienserna är alltså 2,4 dl.) Jag hackade mörk, ljus och vit choklad, lite mindre än vad som står i receptet, och kompletterade med lite grovhackade valnötter. Till det här receptet funkade Lailas glutenfria mjölmix perfekt!

01 okt

Ett spretigt inlägg om sol, second hand och lyckan i ordning och reda.

Men var börjar jag? Kanske i min utsikt när jag kom upp på övervåningen och skulle gå in i arbetsrummet? Ja, men jag kände ”Välkommen till livet!”, även om jag redan har levat i snart 51 år och vaknat 18 611 gånger till morgnar av varierande karaktär. Det var inget särskilt med igår, samtidigt som jag hade många känslomässiga upplevelser av olika slag. Jag vet att jag ofta skriver om att reflektera och stanna upp i tacksamhet, men det går inte att betona nog ofta hur viktigt det är att ”öva” på att vara tacksam. ”Trettio tacksamma dagar” behöver inte vänta till november och jag rekommenderar att man har en tacksamhetsdagbok att fylla i då andan faller på eller då livet kanske är lite extra utmanande. Det kan tyckas gå stick i stäv med hur man känner sig då livet är överväldigande, men det är det som är själva grejen.

Det här är kanske ett onödigt mellanstegsfoto, men i förrgår fick vi hämta det omlackerade bordet! Det är så fint och jag ser fram emot att stolarna också blir färdiga (de bad oss hämta bordet för att det inte skulle ta så mycket plats hos lackeringsfirman). Det är verkligen nätt och samtidigt otroligt stabilt. Vi får plats med lika många gäster som med det gamla bordet, men alla kommer att sitta mer bekvämt då ingen kommer att sitta med ett stort bordsben mitt framför knäna (som fyra personer alltid fick göra med det gamla bordet om iläggsskivan låg i). Formen bidrar också till mer harmoni. Som sagt, det ser inte så fint ut med fel stolar till, men det är okej. Vi kan vänta lite! (Jag blir lite svettig då jag tänker på omklädande av de sex stolarna då det tar sin tid att förbereda sitsarna, så jag är otroligt tacksam över att någon annan sköter färgen på själva stolarna.)

Sedan är det det här. Jag är ledsen över att jag missade att ta ett före-foto, men nu blev det så. Härom veckan vaknade jag och hade lösningen klar över hur vi måste omorganisera utrymmet under trappan. Som det var stod en fusk-Elfa-back inklämd med en massa skor som ingen hade koll på under trappdelen till vänster och så ett högt lager med grejer som bara slängts in på backen. Detta ledde till att mycket som låg här var krångligt att ta fram och blev bortglömt. Flera butiker har haft bra erbjudande på förvaringsbackar i höst. Vi investerade efter min aha-upplevelse några hundralappar i ett mer enhetligt system som är otroligt smidigt och praktiskt, inte minst då man faktiskt ser vad som ligger i lådorna! Melaminhyllor och konsoler inhandlades på Jem & Fix, de nya backarna på Rusta och ICA. Jag öppnade och stängde det där draperiet ohemult många gånger igår kväll bara för att jag var så ruskigt nöjd. Är det normalt att vara så nöjd över ordning och reda? Det måste vara ett arv från min moster Eva!

Igår eftermiddag hade jag glädjen att få tillbringa en timme på Pingstkyrkans Second Hand i Karlskrona. Deras nya lokaler är ljusa och luftiga och jag blir alltid lika glad över att se hur välskött det är! Många ser till att hänga på låset för att inte gå miste om de bästa fynden (denna butik är bara öppen några gånger i veckan), men jag hittade allt jag letade efter och lite till även om jag kom några timmar senare. Det kan händas att familjen blev informerad om att jag köpt årets första julklappar. Det finns inte mycket som är så tillfredsställande som att rensa loppisfynd från prislappar, tvätta upp/av dem och se om fyndet nu var så fyndigt som man hade föreställt sig! Vår äldsta dotter tycker att jag är ganska trist att shoppa med då jag inte upplever riktigt samma ”rush” av att handla som hon, men i just loppisfyndandet hittar vi stor glädje båda två. Tillhör du lag ”usch, äckligt och gammalt” eller lag ”skräp är vad du gör det till”?