16 jan

En dag i kontemplation.

Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.

När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.

Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.

15 jan

Tack för allt.

Igår nåddes vi av den tråkiga nyheten att svärfar gått bort. Jag tror att jag fortfarande är i chock.

2018 planerade maken en resa för hela familjen för att specifikt lära känna svärfars bakgrund och uppväxt i Bayern. Jag är så otroligt tacksam över att framförallt våra barn fick möjlighet att lära sig mer om dessa grenar i sitt släktträd. Det blev en fantastisk resa och minnet av svärfar då han berättade känns tröstande idag.

Lilleman i mammas knä, där har vi honom. Roligt att han ”behöll” sitt utseende upp i vuxen ålder, han är lätt att känna igen i syskonskaran.

Tyvärr har jag inte räknat ut hur man bäst laddar upp egna filmklipp här, så det får bli en enda liten umpa-umpa-trudelutt till svärfars ära. Nu var kanske inte bayersk umpamusik hans favorit. Han kom på varenda konsert vi hade med Fredrikskyrkans Motettkör, älskade musiken och att sitta i kyrkan och lyssna.

Igår hittade norrskenet ner så långt som till Stockholm och vår äldsta dotter tog det här fotot över Handen. ”Hälsningar från farfar”, skrev hon i familjechatten. Jag tycker om tanken. ”Tack för allt” var det sista du sa till mig, Manfred. Nu säger jag detsamma till dig. Tack för allt.

10 jan

Har du en narcissist vid din sida?

De senaste åren har det varit populärt att skriva om och diskutera personer med personlighetsstörning. ”Omgiven av…”-böckerna har sålt otroligt bra. Författaren Thomas Erikson skrattar hela vägen till banken medan forskarvärlden naturligtvis protesterar över hans pseudovetenskapliga påståenden och texter. Det är som med Camilla Läckberg och hennes böcker. De säljer enormt bra, men alla grammatiska högdjur överöser henne med diverse epitet som talanglös, dålig författare och allt vad det är.

Huruvida Thomas Erikson har rätt eller fel spelar mindre roll i det här inlägget. Vi kan konstatera att ett samhälle fullt av psykopater, eller narcissister för den delen, skulle haverera. Så många finns det helt enkelt inte. Alla som påverkas av dessa personligheter håller dock säkert med om att livet blir outhärdligt i deras närhet.

Skillnaden på en psykopat och en narcissist (båda är personlighetsstörningar) är i princip att psykopaten inte har några känslor medan narcissisten har fått sitt känsloliv förstört i tidig ålder, kanske av en riktigt hemsk förälder. Hen har alltså en förstörd självkänsla och använder andra för att ”överleva” känslomässigt, många gånger på ett otrolig obehagligt sätt för den som utnyttjas till detta syfte. Narcissisten kan rent teoretiskt behandlas, men det verkar inte särskilt framgångsrikt efter vad jag har förstått.

När jag såg den här bingobrickan tänkte jag att den kanske kommer till användning för dig eller någon i din närhet. Manipulation är fruktansvärt utmattande. Känner du någon som utsätts för den här typen av behandling? Eller är du rentav en narcissist själv?

Översättning av de olika rutorna, ej i ordning:

Beteende

arg på dig för att du är sjuk eller skadad
saboterar din/ditt jobb/skola/relation
ser till att din viktiga dag handlar om hen
kontrollerar ditt utseende
diagnostiserar dig med psykisk ohälsa
delar med sig av för mycket info om hens personliga liv
slutar inte ringa om du inte svarar i telefon
förolämpningar gällande vikt
bestämmer över dina känslor

Kommentarer

Det är inte mitt fel att [resultat av trauma]
Ingen vill vara med dig om inte…
Ursäkta att du tycker att jag är så hemsk
Otacksam
Lär dig att ta ett skämt
Du hör inte av dig tillräckligt ofta
Du behöver komma över det där
Du är för känslig
Du har tur som har mig
Någon annan manipulerar dig till att hata mig
Du brukade vara så trevlig
Sluta spela offer
Jag kan inte fatta att du sa så om mig
Det är inte så jag kommer ihåg det

08 jan

Lite om glitter, ordning och reda.

Nu har julen åkt ut, förutom några textilier som fortfarande behöver tas om hand. Lika härligt som det är att få julen på plats är det att packa ihop den igen. Det blir bara så tomt! Jag är minimalist i grunden, men tycker det är svårt att få det mysigt och hemtrevligt med en minimalistisk inredning. Den gör sig bäst på fotografier, helt enkelt. Varje gång jag packar ihop påminns jag om hur skönt det är att ha ett bra förvaringssystem för de grejer som inte används dagligdags.

När min brorson var på besök var vi inne på COOP och handlade. Lokalen inhyste förut en Nettobutik som jag gillade att besöka, inte minst för deras stinkande ost som var så god. När jag nu kom in på COOP fick jag känslan av att ha hamnat på Netto igen. Innanför entrén var det uppdukat med en uppsjö av prylar, både högt och lågt. Brorsonen hyser en enorm kärlek till glitter och diamanter, sådant som rent bokstavligt ”spark Joy”, glittrar av glädje (referens till organiseringsspecialisten Marie Kondo). Konmarie hade kanske inte hållit med om att mitt beslut där och då, att lyssna på brorsonens uppmaning om att alla borde ha en discokula, var det bästa. Trots allt är jag en femtioettårig kvinna som tar mina egna beslut och jag köpte den där discobollen. Den var inte ens på rea. Nu bor den hemma hos oss. Och oj, vad den glittrar!

Jag sålde lite grejer på Tradera innan jul. Sådant som hängt med i någon auktionslåda från Sikö, några loppisfynd som jag sålde vidare och något som ”blivit över” och inte längre användes här hemma. Jag cashade också in lite pengar från Sellpy. (Nej, det blir inte särskilt stor vinst på varje plagg, men visst är 1000 kr i handen bättre än en hög plagg man aldrig använder? Kom dock ihåg att det tar flera månader för Sellpy sedan de fått in sorteringspåsen innan kläderna ligger uppe till försäljning.)

Organisation och förvaring är något som gör mig glad, åtminstone då mina system fungerar. Jag gillar våra två märkmaskiner från DYMO, både den som präglar (snygg detalj) och den batteridrivna (effektivare). Jag ser fram emot att hålla igång energin som väcktes av att göra mig av med grejer som inte hade någon plats här hemma innan jul. När yngsta dottern flyttade hemifrån blev det ju ännu ett skifte gällande vad som förvaras, var det förvaras och hur. Med discokulan kom en önskan om att förfina det som redan påbörjats och jag känner redan hur glittret sprider sig i min själ.

06 jan

Nu har granen dansats ut, ut, ut…

Vi tog hjälp för att dansa ut julen på den allmänna julens sista dag istället för att vänta på den svenska julens slut (Tjugondag Knut) då granens tappade barr började irritera allt för mycket. Som tur är hade vi hjälp av en driven ung man som var ute efter den enda godis som fanns kvar efter julens överdåd av sötsaker, en flera gånger knäckt polkagriskäpp. Efter att ha jobbat hårt och konstaterat att vi återigen kunde stoppa ner två fungerande ljusslingor (till nästa jul funkar de väl inte igen, något i väntans tider verkar stressa tekniken i dessa upplysande härligheter) var det dags att dansa ut granen. I år var vi tre personer, varav den yngste var mest spänd och de äldre sjöng med hjärtans lust. Maken drog sedan ut den barrande halvgranen som vi fått så mycket glädje av de senaste veckorna och vårt lilla vardagsrum blev som nytt igen. Det blev så mycket frilagt utrymme att den unge mannen på besök byggde ett helt nytt boende i själva rummet! Tyvärr blev det lite för trångt för faster och farbror, men hyresvärden hävdade att det inte var något problem. Vi var välkomna att lägga oss på mage och sträcka in huvudet en i taget. Vi fick dock lova att inte stöka till.

Ps: Polkagriskäppen var ”äcklig” enligt utsago. Finns det egentligen någon som faktiskt tycker att de är goda, eller är de mest fina?

03 jan

Släktträff för att fira in 2022!

Jag är så tacksam för att jag har mina storfamiljer att känna gemenskap med. 2020 ordnade min lillasyster och tre kusiner en härlig julfest via Zoom för Håkansson-släkten (farmor och farfars barn, barnbarn, barnbarnsbarn och nu barnbarns barnbarn). Det gav mersmak! Jag och en annan kusin tog över stafettpinnen och ordnade en träff för att fira in det nya året. Den här träffen planerades under betydligt kortare tid och vi var inte lika många deltagare, men nu har vi fått till en tradition. ”En gång är ingen gång, två gånger är en vana.”

Hur anordnar man en fest via Zoom? Min kusin bjöd in till träffen med en Zoomlänk. Vi hade en stor fördel av att ha gjort det här förut och det tekniska strulade bara lite. Det minglades och hejades under tiden som barn och barnbarn försökte ringa upp och instruera där det inte funkade och till slut hade vi med alla som skulle vara där. Vi saknade såklart Mamma, Far och faster Kerstin, men de fanns ändå med. Programmet såg ut som följer:

  1. Monica hälsar välkommen
  2. Mingel och inväntande av att tekniskt strul ska ordna sig
  3. Musikvideo (favorit i repris, några av barnbarnsbarnen sjöng och spelade En stjärna lyser så klart)
  4. Julpyntsutställning under ledning av Ingela (möjlighet att visa upp och berätta något om ett extra kärt julpynt, jätteroligt)
  5. Snack i mindre grupp, s.k. break out rooms (hanns inte med över huvud taget)
  6. Quiz om släkten och efterföljande rättning (jag hade förberett sju frågor, några av vanlig 1X2-karaktär och några öppna frågor, så det blev en jätterolig rättning då alla fick komma till tals)
  7. Tal av kusin David

Eftersom vi inte var fler än 18 inloggade där några var flera i rutan (par, föräldrar och barn, familjer) gick det bra att vara samlade allihop utan de mindre grupperna. Jag och I hade planerat för 1,5 h, men det blev snarare drygt två. Jag tycker inte det gjorde något och som någon sa, det är ju lätt att gå från ett Zoom-möte om man inte längre har tid att vara med.

Det blev många skratt och en och annan tår då en av äldstekusinerna höll ett fantastiskt fint tal som verkligen visade på vilken stor ynnest det är att ha detta sammanhang. Det Facebookforum vi har för släkten är och har varit till oerhört stor glädje genom åren. Vi lägger upp bilder då någon i släkten träffas, det är bilder från Klackamåla (Nannas och Tures hemby), tävlingar om vem som har högsta solrosen, gratulationer, frågesporter, berättelser och anekdoter, små filmer, ja allt möjligt som släktingar tycker har sin plats i just denna grupp. Jag kan varmt rekommendera både liknande Facebookgrupper och digitala släktträffar.

31 dec

Gott slut!

Jag sätter mig vid skrivbordet och tittar ut över den geggiga gårdsplanen och ser att allt ser grönt, brunt och dämpat ut. Vi fick en fantastisk och vit jul, medan nyårsafton bjuder på mer traditionellt vinterväder och ett lugn som jag gillar.

Ett par fasaner och en duva håller småfåglarna sällskap på marken nedanför fågelmataren. Jag drömmer varje vinter om domherrar, men det är väl för varmt för att de ska visa sig. Talgoxarna, blåmesarna och nötväckan är dagliga gäster och vi har fortfarande en större hackspett som gillar maten som bjuds. Jag brukar knacka på rutan då kajorna försöker råna småfågelmataren, men de har väl lika stor rätt att mätta sig som de små? Tänk att jag skulle finna så stor glädje i att mata fåglar! Det måste ha med åldern att göra. Makens kikare kommer väl till pass och med den känns det som att man står bara en utsträckt hand borta. Jag fick ett fågelmatarbord i julklapp, eller material som maken ska tillverka ett med. Det ska bli spännande att se resultatet! Lillebror tipsade om sina grannars lösning och ritningen har visst utvecklats ur den.

Visst är det härligt att ha ett helt oskrivet blad framför sig, så som vi har denna sista dag på året? Eller, det har vi ju egentligen varje dag, men nyår är speciellt. Själva raketerna och allt det andra kan jag dock vara utan. Framåtandan som jag tänker ta med mig som ledsagare har redan tagit plats vid min sida och jag hoppas att ett givande och lyckligt år ligger framför våra fötter.

Jag tänker tillbaka på 2021 med värme och är tacksam för så mycket i mitt liv. Den mognad som har kommit med åren är något jag omfamnar och har längtat efter utan att ha vetat det. Ibland behöver man stå en bit ifrån sig själv för att se hela bilden. På det sättet är bloggen jättebra för mig eftersom den fungerar som något slags dagbok. För tio år sedan var jag mitt i något som väl mest kan beskrivas som 40-årskris. Det blev värre innan det blev bättre, men det skedde samtidigt som det hände en massa fantastiska saker. För så är det ju. Livets berg- och dalbana bjuder hela tiden på högt och lågt. Jag upplever att jag helt enkelt blivit mindre åksjuk med tiden.

27 December 2011: Under det här året har jag mått bättre, och sämre, än någonsin. Jag har varit gladare, lyckligare, mer fokuserad, mer ledsen, mer frustrerad och faktiskt mer av det mesta. Jag är tacksam över mycket jag fått vara med om, ledsen över en del annat. Något jag förstod för länge sedan är att det som betyder något till syvende och sist är att man öppnar sitt hjärta för kärlek, att man ger och tar av detta så fantastiska. En kram till någon som behöver närhet, ett tröstande ord då allt känns hopplöst. Inga stora eller dyra prylar kan kompensera för en ledsen själ.

Så, med det önskar jag dig kära läsare ett gott slut på 2021 och, som min extrasyster skulle säga, einen guten Rutsch in i 2022. Må dina ansträngningar göra dig starkare och bättre på att träffa målet.