Category Archives: Ditten och Datten

24 apr

Om jag var en influencer-influencer…

… skulle jag kanske dricka olika kaffedrinkar i pappmuggar med lock. Nu dricker jag inte kaffe, men det verkar vara en grej. Kaffet går visst att byta ut mot matcha. Eller te. Ja, nog bloggar jag om te, jag gillar mitt rooibos och har visat mina vackra muggar från Elisabeth Ottebring (jag är inne på min tredje sedan jag fick den första för snart 15 år sedan) här i bloggen flera gånger. De två första slogs sönder, den jag har nu har fått en spricka i glasyren efter vårdslöst hanterande kring diskmaskinen. Sprickan sprider sig långsamt och snart får jag kanske investera i kopp nummer fyra. Detta motiv är jag väldigt sugen på! Men nu kom jag ifrån uppgiften jag gav mig själv!

… skulle jag vara smal och stark och snygg och evigt ung. Jag skulle sköta både hälsa och utseende på arbetstid. Jag skulle ha psykisk ohälsa av något slag och gärna skriva om det i tid och otid, men utan att det skulle hindra mig att uppdatera mina sociala medier dagligen. Jag skulle vara talesperson för något gott ändamål, som Suicide Zero eller Klimatklubben. Jag skulle haka på ”goda drev mot ondska” snabbare än vinden och jag skulle skicka elaka kommentatorers mejladresser till något obskyrt chatrum på dark web efter att jag hade slängt deras kommentarer i soptunnan.

… skulle jag omge mig av en massa dyra grejer som jag skulle ha tjänat ihop genom att göra andra människor avundsjuka. Jag skulle få sälja min själ och låtsas som att jag hade en massa olika hudvårdsrutiner med produkter som jag faktiskt aldrig använde och jag skulle sällan officiellt få uttrycka vad jag faktiskt tyckte om saker och ting på riktigt.

… skulle jag leta bekräftelse hos personer som trodde att de kände mig medan jag allt mer sällan skulle kunna veta vilka som ville vara med mig för min egen skull. Jag skulle ha svårt att dra gränsen mellan vad som är min egen vilja och vad som är bra för business. Min familj och mina vänner skulle vara props i mitt flöde av content och jag skulle ha svårt att befinna mig i nuet eftersom jag hela tiden måste scanna efter nytt och spännande för mina följare.

…skulle jag bo i ett hem som inte nödvändigtvis skulle vara praktiskt, men avundsvärt. Jag skulle ha stuckatur och kakelugn, men absolut inget IKEA-kök. Jag skulle möblera om stup i kvarten och byta matta orimligt ofta. Mina krukväxter skulle aldrig drabbas av sorgmyggor och jag skulle få blombud med orimligt dyra buketter som ingen vanlig människa har råd med. Min trädgård skulle vara perfekt anlagd för hundratusentals kronor, något ogräs skulle inte växa där. Jag skulle ha ett eget orangeri, eller så skulle bostadsrättsföreningen jag tillhörde ha den ljuvligaste uteplatsen där eviga sommarkvällar utspelade sig utan att det någonsin blev bråk om platsen med grannarna.

… skulle det finnas en härlig pengasäck att ösa ur med företrädelsevis gamla, rättvisemärkta och ekologiska pengar. Jag skulle inte behöva oroa mig över morgondagen, utan äta lunch och fika ute många gånger i veckan och träffa vännerna på lokal. Under tian-recept skulle inte behövas i mitt kök, nej, jag skulle handla i fina ostbutiker, på franska torg och till och med slippa betala för de hemleveranser som hamnar snyggt i mitt lyxiga kylskåp.

Nu har jag fnissat hejdlöst medan jag skrivit denna lista. Jag har känt mig lite elak och ironisk, men tänker också att det finns något djupt mänskligt i de ofta ganska ytliga världar som olika influencer-influencers skapar. Det är som att vi får läsa en roman där vi för en stund får leva någon annans liv. Vi bjuds in och får vara med och även om det är en tillrättalagd och redigerad berättelse som framträder så får vi något vi drömmer om, något som gör att vi mentalt kan boxa till någon, något att sträva efter eller hänga upp vår egen tragiska verklighet på.

Nu ska jag se om jag orkar ta itu med min egen verklighet som mest är eftersjuk, men ändå hoppfull. Jag vaknade utan bihålehuvudvärk för första gången på lääänge. Vilken seg influensa det här var! Enda vägen härifrån går uppåt och framåt. Tack och lov för det.

22 apr

Huuu, jag fryser!

Jag har suttit här på morgonen och varit tacksam över att jag är frisk nog att förbereda jobbsamtalet som drar igång klockan nio. Har druckit mitt te vid öppet fönster för att få in syrerikare luft och på riktigt kunna höra den makalösa ljudkuliss som våren bjuder på. Igår verkar grannarna ha bestämt att det var första gräsklippardagen. Själv låg jag, återigen, däckad (min förkylning var en rejäl sådan). Mest sov jag, men vid tillfälle hörde jag minst tre gräsklippare igång samtidigt. Är det bara vårt gräs som är oklippt i grannskapet nu? Men vi har ju en massa vårblommande lökar i vår gräsmatta, de vill jag inte hugga huvudet av. Dessutom behöver vi ladda batteriet på vår lilla gräsklippis och ge den vårsmörj innan den ska få jobba på med allt vad den har. Jag längtar efter att samla gräsklipp till täckodlingen och känner mig glad över att det, trots kylan, långsamt sker fina förändringar där ute i naturen och i trädgården. Det finaste med en kall vår är att vi får njuta av blomningen under lång tid, det är inte fy skam. Fast nog får jag erkänna att jag huttrar lite när jag ser SMHI:s väderrapport för den kommande tiden. Men det blir nog bra det här också. Och tänk vad härligt att grundvattennivåerna i både små och stora magasin ligger så bra till inför årets odlingsäventyr! Trots att jag fryser finns det mycket att glädjas över. Kanske är det till och med dags för årets första kirskålspaj? Må vi alla få en riktigt härlig vecka, den som drar igång med ”internationella dagen för Moder Jord”. Låt oss njuta av allt vackert vi omges av i naturen!

21 apr

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Igår förmiddag orkade jag försöka mig på lite trädgårdsarbete i sakta mak under ett par timmar, men sedan fick jag uppsöka soffan igen eftersom hela eftermiddagen och kvällen var uppbokad. Den här ”syskonbarnsförkylningen” visade sig bli en seg historia.

I utbildningen till världsarvsambassadör ingick en stadsvandring som jag dessvärre inte kunde vara med på. Igår var det så dags för ett uppsamlingstillfälle och vi var tio stycken som tagit vara på denna möjlighet. Tre personer som går stans guideutbildning var dessutom med och lärde sig hur en stadsvandring med ett proffs ska gå till. Jag tog exakt två foton, varav detta var det bästa. Därmed kan vi dra slutsatsen att guiden var ytterst kompetent och att vi blev matade med fakta i en outsinlig ström! Karlskrona har en mycket spännande historia och det är så fantastiskt givande att se på stan från ett annat perspektiv. Tänk, de flesta årtal, platser, människor och händelser som nämndes har jag redan hört talas om, men allt fick under dessa timmar liv på ett annat sätt. Trots att jag hade klätt mig varmt var jag dock helt genomfrusen då jag nästan 2,5 timme efter samlingen vid Karl XI på Stortorget fick dra mig från gruppen eftersom jag hade en tid att passa. Gruppen var helt enkelt så intresserad att alla frågor sinkat oss!

Jag ville gärna komma iväg till brorsan i Rödeby eftersom hans äldsta son hade sin flickvän hemma för första gången och vi skulle få chans att träffa henne. Vilken härlig människa, det kändes som att hon alltid funnits i familjen. Dessutom talar hon världens finaste norska dialekt, jag smälter när jag hör henne… Jag är glad för brorsonens skull och önskar de unga tu all lycka framöver. Det är verkligen spännande att få se både våra barn och syskonbarn hitta sina vägar framåt och är glad att det är viktigt för dem att låta sina partners bli en del i storfamiljen också.

Från grillandet på vitsippsön åkte vi vidare till den traditionella spelkvällen där det denna gång bjöds på raclette. Mums, det är verkligen lyxigt gott! Efter att ha ätit oss mer än mätta och belåtna spelade vi ett luringspel som var roligt, men som jag dessvärre inte minns namnet på. Kortspelet Silver kan jag också varmt rekommendera. Vet inte varför jag är sämst på att komma ihåg regler till olika spel, men just det blev helt enkelt inte en av mina talanger. Tur att andra är bättre på just det.

15 apr

I mitt parallella liv…

… bortom portalen i vårt döda träd lever tiden på ett annat sätt. Minuter kan dras ut till evigheter och komprimeras till sekunder. Pengar i rätt valuta har jag i mina guldbyxor och jag kan röra mig fritt på vilket sätt jag vill. Avstånd är bara siffror på vägskyltar, inget hinder över huvud taget. Det bästa är att jag kan ha möten som annars inte är möjliga och döden är inte längre samma hinder som i det vanliga livet. Denna plats är dock inget efterliv och jag kan njuta fullt ut med både kropp och själ. Jag kan inte bestämma berättelsen som skrivs, men den skapas av mina djupaste drömmar, både sådant jag är medveten om och sådant som kanske döljer sig väl. I mitt parallella liv…

… sätter jag mig på Öresundståget och drar ner till Malmö. Jag tillbringar spännande dagar i Malmö, åker hem till lillastesyster och hennes familj, jobbar i deras trädgård, diskuterar psykologiska dilemman och äter jättegod mat innan jag åker vidare till Hillerød via Köpenhamn. Där hänger jag med Sanne och vi sitter och stickar i soffan och skrattar och förundras över livet, talar om djupa ting och stora drömmar.

Hux flux har jag tagit mig till New York där hela min lilla familj redan befinner sig. Vi strosar omkring i den spännande miljön, åker båt, äter bagels med vallmofrön, philadelphiaost och kallrökt lax och går på minst tre musikaler på lika många dagar. (Lilla barnbarnet har hörlurar och tittar storögt på showen, hon är hooked på musikal från första stund.) Familjen följer med mig till Utah också. Där betar vi av storfamilj och vänner i lagom takt medan vi varvar med besök till Costco, Target och dagar uppe i bergen. Jag promenerar och promenerar med mina gamla promenadkompisar som händelsevis alla är samlade igen. Medan jag sitter och doppar fötterna i den iskalla bäcken som rinner längs vägen på Carterville Road pratar jag på FaceTime med mina föräldrar i himlen, fast de ser ut att gå omkring och skrota i Bredavik. Mamma säger att hon förstår om maken inte vill jobba på kommunen, men undrar om jag inte saknar läraryrket, Far säger att han sett att jag älskar att vara samhällsterapeut och förstår att jag inte vill bli rektor. Vi åker runt, blir bjudna på mat, lyssnar på underbar musik, har Montaignediskussioner med lagom doser skav och kärlek. Cina kommer och plockar upp mig och vi smider planer, gråter med stor passion och skrattar åt att vi blev precis som Ulrika och Kristina (från Dufvemåla, men utan bakgrundshistorierna). Jag känner doften av den heta Utahluften, pratar amerikanska igen med samma lätthet som förut och läser långa böcker med lyckliga slut. Landar i att beslutet att flytta tillbaka till Sverige var riktigt och vill sedan åka vidare.

Innan jag hunnit blinka befinner jag mig i en varm och svettig lokal i Nashville. Jag andas andras drömmar om att slå igenom som musiker, lyssnar på den ena fantastiska spelningen efter den andra medan jag vaggas av smekande bluesgångar, ettrig bluegrass och jazziga arr med sjukt läckra ackordföljder. Fast egentligen kom jag dit för countryn. Jag vill bada i countrymusik skapad av unga talanger och gamla rävar, på fötterna har jag cowboyboots, guldbyxorna har blivit till jeans som sitter som en smäck och helt plötsligt är mitt hår långt och svallande. Dolly Parton kommer förbi och sätter sig och spelar The grass is blue och Light of a clear blue morning bara för mig medan jag gråter som jag aldrig har gråtit förut.

Gråten tar mig tillbaka till Irland. Pilgrimsfärden jag längtat så till går där, i sol och regn, i allt det gröna, med all tragisk historia, i ett med vädrets makter. Jag får uppleva enighet, får svar på böner, hittar frid och blir hel. Därifrån simmar jag över till syrran i Skottland där alla andra syskon möter upp för några underbara dagar bland slott och kojor. Vi pratar och pratar, minns och skrapar för att komma under ytan, hittar jämvikten mellan alla våra individuella personligheter och livserfarenheter och känner styrkan i att ha just det vi har.

Från Skottland är det bara att hoppa upp genom portalträdet. I vår lite spretiga trädgård väntar släkt och vänner i en salig blandning. De finns där, alla som jag älskar och bryr mig om. Alla trivs tillsammans och respekterar varandras olikheter. Inte en enda skärm, förutom kameran som fångar fina stunder. Solen skiner, men de ljusskygga sitter tryggt i härligt inredda utrymmen i ladan. Annars minglas det friskt och alla är sociala på det sätt de mår bäst av. Nunnor, tonåringar, djurälskare, nördar, hantverkare, politiskt inkorrekta, motvallsfolket, de som ännu inte har hittat sin plats och alla helt underbart vanliga Svenssons. Vi har barnbarnsmys och släktträff och kompisdejt och körövning och söndagsskola och bokklubb och jobbsamtal och barnpassning och valborgseld och högtidsfirande och fest och konserter och roliga överraskningar och så äter vi en himla massa god mat som vi alla hjälps åt att laga. Och innan jag hinner räkna till tre sitter jag här igen och tackar för mitt fantastiska liv. Tack för denna vackra värld, tack för drömmar och tack för hopp om att allt som gått sönder kan lagas igen.

Texten inspirerades av uppgiften som min brorsdotter hade fått i skolan om att skriva en fantasyberättelse. I min berättelse är alla bara glada och precis lagom snälla, så jag behöver inte slåss mot någon ond kraft. Fint så.

09 apr

Sådant jag vill börja, fortsätta och sluta med.

Min bloggsyrra utmanade mig att ta itu med en lista som hon hade knåpat ihop. Jag tyckte att det var jätteroligt att läsa hennes funderingar, men fick hjärnsläpp när jag skulle försöka få till något själv. Det hade definitivt varit lättare om jag inte läst hennes svar först, så jag bestämde mig för att först låta det gå en dag för att rensa huvudet och låta hjärnkvarnarna mala lite på egen hand. (Flera av fotona har jag tagit från bloggarkivet, en del är uppladdade med dålig upplösning.)

#1. Tre saker jag vill börja med

Ett

Det första jag kommer att tänka på är träning för mitt knä som spökat under en längre tid. Det började i samband med borrelian i höstas. Jag hade i flera månader ont i mitt högerknä, främst på baksidan (där det sedan visade sig att jag hade fått mitt bett.) Det värsta gick över i samband med att jag till slut fick penicillin, men det som är kvar är mer irriterande än jag har velat erkänna för mig själv. Nu har jag kommit igång ordentligt med trädgårdsarbetet och jag känner att det där knäet sätter krokben på sig självt. Uppifrån och ner, nerifrån och upp – vilket det är spelar ingen roll, vid positionsförändring känner jag mig otroligt klumpig. Smidig är jag i alla fall inte.

Två

Så mycket som jag har fotat genom livet känns det konstigt att skriva att jag skulle vilja börja fotografera. Det får ändå komma med här. Även om jag aldrig har varit fotograf, eller ens skulle kunna låtsas att jag var en, så har jag en historia som en fotograferande person. Smarta telefonkameror visade sig vara något som smög sig in i mitt liv och trängde ut min Canon helt och hållet. Jag är glad att jag aldrig gjorde mig av med den. Trots att den hade behövt uppgraderas vill jag ge den en chans, låta den komma ut ur garderoben och ge den en naturlig plats i vardagen.

Tre

Jag vill lära mig italienska. Japp. Jag har böckerna som behövs, de har jag haft i min ägo sedan 2001. Gissar dock att den italienska grammatiken inte hunnit ändras lika mycket som böckerna i samhällskunskap sedan dess, så de är nog fortfarande aktuella. Dessutom finns många bra alternativ online nuförtiden.

#2. Tre saker jag vill fortsätta med

Ett

Nu när min inre planttant äntligen har lockats fram är det ingen tvekan. Jag älskar verkligen trädgården och att locka fröer från sin vila till att blomma ut i stor prakt. Löftet när jag började intressera mig mer för trädgårdsarbete var att bara hålla på så länge jag inte blev stressad eller kände att det jag gjorde inte räckte till. Jag har både upplevt det ena och det andra, men bara under korta stunder och av specifika orsaker som varit möjliga att åtgärda. Nej, det finns ingen anledning att lägga ner verksamheten. Snarare känner jag då för att trappa upp, fortsätta utvecklas och lära mig mer om allt spännande som man har nytta av som planttant.

Två

Jag vill fortsätta vara en engagerad familjemedlem. Jag vill väva trådar som håller ihop viktiga relationer, jag vill röja vägar som leder in till hjärtan, jag vill veta varifrån jag kommer och veta mer om hur allt blev som det blev. Det leder in till nästa önskan…

Tre

… nämligen att fortsätta jobba som samtalsterapeut. Jag älskar det och känner en stark önskan att fortsätta utvecklas i själva ”hantverket”.

#3. Tre saker jag vill sluta med

Ett

Det där med grejer som står oanvända dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år? Vi har kanske har en stor lada, men jag vill bli mer selektiv. Det hjälper inte att jag har ordning och reda inne i huset, att jag med regelbundenhet rensar ut och att en del grejer faktiskt kommer till användning. Jag vill sluta vara en samlare!

Två

Jag vill sluta lägga min tid på ljudböcker utan djup och poddar som är för insnöade på ytlighet och fånerier, eller tjatiga dito. O-tips är o-sköna, så jag säger inte vilka poddar eller författare jag tröttnat på. (Det hade kanske hjälpt i sammanhanget, men så får det bli.) Har du något riktigt bra att fylla på med för att ha i hörlurarna när jag är ute i trädgården skulle jag bli mycket tacksam!

Tre

Det där med att skjuta upp grejer. Av någon anledning fortsätter detta vara något som följer mig genom livet. Jag gillar det verkligen inte! Att välja att låta bli att göra grejer är en sak, att ha en inre ninja som dödar varje tecken på driv är något helt annat. Det brukar vara mer effektivt att omfamna styrkor än att slåss mot svagheter, men i det här fallet hittar jag inte den styrka som i så fall skulle balansera ninjans framfart. Jag ser verkligen mamma som mitt föredöme här. Hon må ha varit rädd för mycket i sitt liv, men hon såg alltid till att saker hände!

Så. Det var dagens lista. Haka på om du vill!

06 apr

Tick, tack, tiden går.

Så här såg två av barnen ut när jag började blogga för nästan exakt 18 år sedan, 2006. Den första bloggen fick bara två inlägg, sedan bytte jag bloggportal. Blogsome finns inte längre, och därmed försvann min andra blogg. Det är som att någon bara hade slängt nästan två års dagböcker utan att ha frågat mig först… Inte hade jag suttit där och läst särskilt ofta, men ändå. Under namnet Livet ur min synvinkel, igen skrev jag i tre år och här inne har jag uppehållit mig sedan 2011. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan blogg. Det blir något speciellt som händer då det finns en mottagare till en text, vilket det inte gör på samma sätt i en dagbok till exempel. Nu ska jag ut i trädgården och ge mig själv lite träningsvärk. Vi har underbart väder, jorden är lucker efter allt regn och jag har tänkt ta hand om perennrabatten först och främst. Det sägs att fästingarna redan har vaknat. Jag hoppades att den ändå rätt långvariga kylan hade gett dem en omgång, men det var ett fruktlöst hopp. Jag önskar dig en fin helg med precis det du behöver, med eller utan fästingars närvaro.

04 apr

Uppgradering till nedgradering.

Igår morse fick jag meddelande om att det fanns en uppgradering till datorn tillsammans med en fråga om jag ville starta om datorn på en gång eller vänta ”till inatt”. När jag hade bloggat klart hade jag inget annat som skulle göras där eftersom jag inte skulle jobba, så jag passade på att starta om och förväntade mig sedan att allt skulle sköta sig självt. Så blev det nu inte. Eller jo, datorn startade om sig och uppenbarligen hände något i processen. Jag sitter nu nämligen med en dator lika seg som hade vi kastats 25 år bakåt i tiden då livet bjöd på ringande modem som krävde ett tålamod lika stort som en gammal siciliansk nonnas barm… Jag har startat om datorn två gånger till och kollat om disken möjligtvis blev proppfull, men jag kan inte se några tecken på det. Får börja dagen med support från it-avdelningen (maken) och se om detta är något jag behöver leva med.

Att förvänta sig en uppgradering men få en nedgradering är något av det värsta jag vet. Detta trots att jag verkligen lever ett liv där tacksamhet är ständigt närvarande. Mitt liv är ett liv där jag inte behöver så många nyheter för att vara nöjd, ett liv där jag kan lyssna på en låt 27 gånger utan att tröttna, ett liv där jag utan problem äter en favoriträtt tre dagar på raken, ett liv där Elizabeth George-bok nummer tretton intresserar mig (nästan) lika mycket som den första boken gjorde… Det är ett liv utan krav på en massa uppgraderingar, men så behöver jag inte heller bli besviken särskilt ofta.

Den senaste tiden har jag hört andra vara besvikna över sina uppgraderingar. En väninna gjorde en korrigerande ögonoperation med laser för nästan ett halvår sedan, men alla problem som följt med den gör att hon känner sig besviken och ångrar operationen. Jag lyssnade på en podd där det talades om att vilja ha någon lyxig pryl och införskaffa den. Om prylen sedan hamnar i var kvinnas IG-flöde känns glädjen inte längre lika stor och uppgraderingen blir till en besvikelse. Väninnan som var nöjd med sin uppgradering av man insåg att bytet slutade vara spännande efter ett tag, men nu fanns hela problematiken med ”mina och dina barn” som nytt problem lagt till livspusslet. Uppgraderingen visade sig vara en nedgradering…

Det verkar som att jag får vänta in lösningen på detta problem, men det ska nog bli bra. Även nedgraderingar lär man sig leva med om man måste.

01 apr

Stand-in mormor/farmor.

Vad har du för minnen av din mormor eller farmor? Många förklarar känslan mer än den faktiska betydelsen. ”Jag minns henne med värme.” Andra har specifika minnen. ”Det enda minne jag har är att jag såg henne gå till dasset från mitt fönster.” Åter andra minns det som dessa personer gjort, eller inte gjort, för dem. ”Hon var den enda som förstod mig.”

Själv önskar jag att jag hade lärt känna mina förmödrar bättre, vetat vilka de egentligen var och förstå hur de kände för just mig. Tyvärr blev det inte så. För mina yngsta syskonbarn finns inte längre chansen att lära känna sin farmor/mormor. Jag är inte min mamma och behöver inte låtsas vara hon. Däremot kan jag vara en trygg person i generationen ”över” deras föräldrars, någon som väljer att ta på sig delar av rollen som jag tänker att en mormor eller farmor spelar. Är det något jag önskar alla barn när de växer upp är det en person att känna sig extra sedd av, en person som älskar dem extra mycket och en person att skicka sin dyrbara konst till. Och den personen är jag utan att behöva anstränga mig för fem öre. /Pysselmoster Monna