13 jan

Det behöver inte glimma för att vara guld.

För ett år sedan reste jag och maken till Thailand för att jag skulle få lite återhämtning efter några mer än utmanande år. Jag kommer ihåg precis hur tom jag kände mig och hur tveksam jag var till att jag skulle klara av att tillgodogöra mig tiden i ”paradiset”. Igår reste äldsta dottern till Thailand. Hon var allt annat än tom (det var däremot tågvagnen såhär 5:45 en lördagsmorgon), utan väldigt peppad och förväntansfull. Hon har åkt till min syster och hennes familj för att i två månader vara behjälplig på lite olika sätt och samtidigt få tid att njuta av allt det fina Thailand bjuder på. Jag är så glad för hennes skull! När man är 20 år kan livet kännas utmanande med alla dessa valmöjligheter som finns! Jag tror det krävs några års livserfarenhet för att inse att det inte bara finns ETT rätt val, utan flera. Och det går alltid att göra om och göra rätt!

Sonen pluggar vidare för fullt. Vi har kommit fram till tentaveckan och flitens lampa har lyst klart under hela ”jullovet”. Allt från termodynamik till integraler har blötts och nötts och det verkar som att killen har koll. Jag är glad att han har hittat något som han både gillar och verkar ha fallenhet för! Ingenjörsstudier hägrar och jag tror att han kommer att trivas jättebra med sådana. Att jag är matte/no-lärare har nog ingenting med hans val att göra. Det är från annat håll intresset för naturvetenskapliga och matematiska hur och varför har kommit!

Yngsta dottern fortsätter kämpa på. Hon brinner för sin musik och tycker att det är lite trist (minst sagt) att åren i USA gjorde att hon inte ens kunde söka till det estetiska programmet på gymnasiet, men å andra sidan kommer hon alltid att ha nytta och glädje av att kunna mer om matlagning än de flesta andra. Många gånger blir det svårt att låta sina passioner ta plats i inrutade kontorstider och 40 h-veckor. Alla som jobbar i kreativa yrken vet att det kan vara oerhört utmanande att skapa på kommando. Jag tänker att det löser sig nog. Vår S är en fantastisk människa och nobody puts ”our Baby” in a corner. Hon kommer säkert att hitta en plats där hon kan glittra och sprida sin livsglädje till andra människor!

Vi satt och kollade och lyssnade igenom gamla filmer och ljudfiler igår. Vilken nostalgitripp! Och vilken fin påminnelse om att livet inte bara rinner förbi, utan att det händer stora och fantastiska saker i det tysta. Varje dag! Varje stund… En dag är ditt barn en liten knodd som blir bilsjuk och kaskadkräks i varje kurva, nästa sitter han och pratar om något som du inte ens kan låtsas förstå. En morgon har du klädkrig med ditt barn om vilka kläder som är passande i -20°C, nästa syr hon sina egna utstyrslar. En natt undrar du om den där nattskräcksperioden någonsin ska få ett slut och nästa sitter du med nattskräcksbebisen och diskuterar de fyra grekiska formerna av kärlek.

Jag är så tacksam över de här guldklimparna som jag fått äran att guida på livets väg. Snart är de helt självgående, men jag hoppas att de fortsätter komma tillbaka för att tanka kärlek och råd med jämna mellanrum. Peace.

13 jan

Tack för den här gången.

Nu är glada julen slut. Julgranen har dansats ut av fyra fnissande vuxna sjungandes till någon lekledare på iTunes i en tonart som bättre passade en treåring. När vi hade dansat åt både ena och andra hållet, klappat händerna och nigit som flickorna i ringen var det dags att tacka alla julprylar för den här gången och varsamt packa ner dem i jullådorna. Jag är fortfarande mycket nöjd med att ha alla julsaker samlade i de lådor vi införskaffade i Utah. Packpappret får vi nog börja byta ut nästa år då det inte fyller någon funktion om det är trasigt och allt för slitet.

Ingen av oss tycker om januarimörkret, så stjärnorna i fönstren får hänga med ett tag till. Granen har varit toppen, men nog lämnade den spår efter sig då den fick kicken. I vanlig ordning lär vi hitta barr hela vägen fram till nästa jul.

11 jan

Änglaspel och grattisfanfarer.

Idag skulle du ha fyllt år. Istället för att åka förbi dig med en bukett tulpaner som brukligt var förbereder jag och några andra av dina vänner att vi ska besöka din grav tillsammans när jag kommer upp till Stockholm. Det var du som tog det här fotot när vi hade sprungit Vårruset en majdag 2012. Du hade övertalat mig att jag inte behövde springa för att vara med, men att det alltid är roligt att skapa minnen tillsammans. Så rätt du hade! Jag kände livet i mig den där eftermiddagen, och det gjorde du också.

Tack för allt du tillförde mitt liv då du fanns här på jorden och tack för att minnet av dig fortfarande får mig att tänka till då jag ska göra viktiga val. Du fattas mig, V.

06 jan

Eh…

Idag har jag lyckats med något jag nästan trodde var omöjligt. Igår gav jag vår yngsta dotter mitt iPhoneskydd tills hon hinner fixa ett eget. Idag backade jag över min egen telefon, nu utan skydd, med en skärm i tusen bitar som resultat. Vilken grej! Tur att vi har en drulleförsäkring på just min telefon… 249 kr för att fixa eller byta ut den. Jag är en riktig drullputte, men jag är tacksam över att det finns plats för sådana som jag också!

26 Dec

Jul 2018.

Jag vill önska dig god fortsättning med några nedslag från de senaste dagarnas lugna firande. Förra året var vi i Bredavik och fick en jättefin julafton tillsammans med mina syskon och deras familjer. Den 22 december hade vi begravning för mamma och julen 2017 satte på något vis punkt för det galna år som började med Fars snabbt försämrade hälsa och hans bortgång.

I år var det dags för våra respektive att få möjlighet att fira jul med sina familjer i lugn och ro, så efter julgrötsfrukost och promenad åkte vi hem till min svägerska och hennes familj. De hade förberett allt så fint! Jag är glad för styrkan som ligger i gemensamma krafter. ”Knytis”-upplägget är inte dumt alls. Vi fick tillsammans med svärmor och svärfar till ett dignande julbord. Det följde inte direkt några klimatsmarta krav, men skinkan kom från Bräkne-Hoby, den rökta lammfiolen kom från en gård i Jämjö och korven kom från min väninnas föräldrahem Bottnansmåla gård som hennes syster tagit över. De flesta åt nog alldeles för mycket och vi har rester som räcker i flera dagar till, men jag har njutit för fulla muggar och känner mig tacksam över mitt priviligierade liv.

25 Dec

God jul!

Jag hoppas att du, oavsett hur dina känslor för den här högtiden ser ut, får en fin julhelg. Vi har haft en mysig dag hemma hos svägerskan och hennes familj. Den avslutades med en stillsam promenad till kyrkogården. Tänk så märkligt det är med tid! Det känns som att förra julen ligger en evighet bort samtidigt som den nyss var här. Så fortsätter livet, en dag i taget.

19 Dec

Paketglädje!

Att få hämta ut ett paket på posten som är planerat och packat med stor kärlek är något väldigt speciellt. Det var så fint att packa upp detta guldinnehåll! Tack fina J. Du är verkligen expert på att hitta rätt och att ge från hjärtat.

Ps: Jag är 48 år, men känner mig som ett litet barn då jag leker med lilla Lucia i tändsticksasken. Vilken rolig idé!

19 Dec

Granen står så grön och grann i stugan.

Förra året åkte mammas julgran in tidigt, tidigt. Vår kom också upp till slut, något som nästan kändes som något slags terapi. I år har det bara inte blivit av, men när nu äldsta dottern kommit hem för sista rycket i skolan innan sin examen på onsdag var det dags. Det är alltid pappa och döttrarna som fixar granen, så också i år. Fin, va?

Bokeh blir aldrig gammalt! Jag älskar de suddiga ljuscirklarna som uppstår då man jobbar med skärpedjup i fotografering.

Sonen brukar stå till tjänst som expert på julgransljusplaceringen. Jag älskar ”fairy lights”, men tycker så mycket om den här gammeldags versionen också.

Uppladdningsfasen är viktig den också… Här ser du alla dekorationer. Vi får aldrig plats med alla, så granen ser olika ut varje år.

Tänk vad roligt det är att gå igenom den där lådan med alla dekorationer, var och en med ett eget minne knutet till sig. Barnen har i amerikansk tradition fått (minst) en ny julgransdekoration varje år sedan de var små. Förutom dem har vi ett gäng klassiska kulor, smällkarameller och lite annat smått och gott.

I sann patriarkalisk anda är det maken som får stjärnan på plats. Han har tekniken på plats efter över 20 års erfarenhet.

Julgranspatrullen.

Vi har kommit förbi stadiet där det där med att klä granen ofta slutar i gråt och tandagnisslan, sönderslagna glaskulor och ungar som helst vill göra något annat. Små barn, små problem, stora barn, stora problem är förvisso sant på många sätt, men att klä gran med den större versionen är sannerligen smidigare än med den mindre, hehe. Det känns tryggt att veta att vi har stor julgranskompetens i hushållet. Vi har flera som skulle kunna axla julgransrollen utan att göra någon besviken. Se bara här: