Sorgen. Den böljar, kommer och går i vågor. Vågorna ändrar karaktär. I början är saknaden så intensiv att den för många manifesterar sig rent fysiskt. Det gör ont på riktigt. Den sitter kanske som en klump i magen, ett tryck över bröstet, pirr i händerna eller tjut i öronen. Jodå, det finns psykologiska och fysiologiska namn på dessa sensationer, som ångest, tinnitus eller något annat, men du vet ju att det är SORG. När det gått ett tag börjar dagarna ändra karaktär, en ny verklighet utan den älskade närvarande rent fysiskt. Allt känns helt okej, men ett foto kan framkalla okontrollerade snyftningar, någons minne blir livsviktigt eller du är kanske säker på att du såg skymten av din saknade i trädgården. När det gått ytterligare tid har sorgen landat. Den går inte över, men den gör inte ont på samma sätt. Processen kan ta flera år. För de flesta blir tanken på den som dött ett vackert minne. Kanter som funnits där slipas bort och kvar blir kärnan, det finaste. För några väcker saknaden bitterhet och ilska. Sorgen fortsätter vara intensiv och det är för dessa som vänner och bekanta kan upplevas som oförstående och plumpa då de påstår att man har fastnat och ”behöver gå vidare”. Vi är olika. Vi har olika processer.
Idag är det dags för årets kanske vackraste högtid. Jag är glad att jag har den att tänka lite extra på de som har gått vidare. Jag upptäckte den kanske på riktigt då vi bodde i USA och det varken fanns ”rätt sorts” kyrkogårdar eller tända ljus till allhelgonahelgen. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, eller vad det är man säger. I torsdags fixade vi till mormors, morfars och mammas gravar och igår kväll var vi ett gäng i Klackamåla och tände ljus i fars skog. Så fint! På väg hem stannade jag vid kyrkogården och gick en runda bland alla de upplysta gravarna. I ljust minne bevarad, på riktigt. Fint. Hoppas att du får en fin dag som inte gör allt för ont.
Här är världens godaste och enklaste kaka. Sådana finns det säkert en uppsjö recept på, men du förstår konceptet. Kakan ska inte bakas helt torr, men ska naturligtvis inte rinna i mitten heller. En timme i ugnen förordas, men vi brukar ha den inne i 45-50 minuter (vår ugn är åt det varmare hållet). Serveras förslagsvis med mjölk för en ultimat upplevelse.
KARDEMUMMAKAKA Ugnstemperatur 175°C
200 g smör 2 ägg 3 d socker 8 dl vetemjöl (häll i litermått så mjölet inte blir för packat) 3 tsk bakpulver 1 tsk kardemummakärnor, nymalda eller nystötta 3 dl mjölk
Garnering: 3-4 msk pärlsocker 15-20 grovt hackade sötmandlar (har vi aldrig, men säkert gott)
Smörj en rund, slät form, ca 26 cm i diameter. Smält smör och låt svalna Vispa ägg och socker riktigt poröst medan du blandar de torra ingredienserna. Häll mjölken i det avsvalnade smöret. Häll i allt i ägg- och sockerfluffet och rör försiktigt ihop. Häll smeten i formen och strö över garneringen. Grädda i nedre delen av ugnen i 45-60 minuter beroende hur du vill ha mitten.
Till Halloween brukar alltid barnen fixa varsin pumpa. Det har varit ett roligt projekt med många spännande och fina motiv genom åren. Tekniken har hela tiden förfinats efter tips från det mäktiga internet. Själv har jag inte behövt skära alls på många år och det gjorde jag inte i år heller. Däremot kunde jag tipsa om en detalj som var ny för mig. Istället för att skära ut ett lock och lyfta upp för att kunna skrapa ut kärnor och delar av innehållet hade man skurit ett hål på baksidan och därmed såg pumpan intakt ut framifrån. Vilket lyft! Jag tipsade S då hon skapade årets vackra konstverk. (Hon har ingen faiblesse för Kanada, utan utgick helt enkelt från ett lönnlöv som låg på gårdsplanen.)
Det muttrades lite om att vi inte hade kvar setet med ”pumpkin carving tools”, men den lilla gröna kniven som alltid passar till allt visade sig fungera utmärkt även till detta ändamål.
Attack! Att skära ut fina detaljer, och hål på baksidan, kräver viss kraft. Det gäller att gå in med rätt vinkel och akta sig för att slinta. 2017 berodde 3200 av alla olyckor i USA märkta ”Halloween” på att någon hade sluntit med kniven. Jag gissar att en och annan svensk också råkar skära fel, men jag hittar ingen statistik. Problemet är sannolikt inte särskilt vanligt förekommande här i trakterna.
Jag älskar att våra barn fortsätter att pyssla också som vuxna. Med mig som mamma kom de inte undan som barn, men ändå. De kunde ju ha börjat protestera i tidig ålder! Det är så fint att se dem måna om sådant som blivit viktiga traditioner också för dem. I år är det inte ”vår jul”, så dottern och svärsonen stannar i Stockholm över jul. De hakade dock snabbt på sonen då han lät meddela att han inte ville missa Thanksgiving till något pris, så om en månad kommer de alla hem på snabbvisit. Mysigt!
Ljuset från pumpans höstlöv fladdrade så fint på verandatrappan igår och får göra så de närmaste kvällarna. I år sammanfaller Halloween (alltid 31 oktober) med Alla helgons dag. Jag gillar bättre de år de ligger på separata dagar, men det går inte att undvika att det blir såhär ibland. Jag vill bara inte att den fina kvällen på kyrkogården (allhelgona i Sverige) störs av skräniga, om än glada, spöken (Halloween i USA). Det har aldrig varit något problem förut, så det blir säkert bra i år också.
Igår skulle jag hämta upp en grej hos en körkompis då jag ändå var i stan. Jag hade just kommit från en mysig middag med en väninna på Lee Baguette (god vietnamesisk mat för dig som råkar vara hungrig i Karlskronatrakten). Det var länge sedan jag blivit så blöt utan att ha ställt mig i duschen. Regnet fullkomligt vräkte ner då vi joggade till våra respektive bilar! På väg till Saltö hann jag torka till något, men jag bannade mig själv som inte hade kollat väderleksrapporten och därmed valt helt fel ytterplagg. Du kan ju gissa min sinnesstämning. Väl framme på Saltö parkerade jag och började gå och så började det vräka ner igen. Jag visste inte vilket hus jag skulle till och gick först fel. Efter den upplevelsen började jag storskratta då jag såg mig själv i spegeln i hissen.
Väl framme hos M och P bjöd de in mig för att visa lägenheten och utsikten från den inglasade balkongen där på femte våningen. Absolut hänförande! Jag såg hela Karlskrona upplyst framför mig, men lite suddigt då balkongglaset var täckt av regndroppar och diset låg tungt över mörkret. Jag fick den där utsikten som jag pratade om häromdagen i det här inlägget. Vackrast var Fredrikskyrkan som låg längst upp som körsbäret på toppen! Paret sa att de tycker att Gert Wingårdhs skapelse är ”anskrämlig”, men att de ”ser fram emot att sitta och titta på ägarna då de befinner sig i sina glasburar”. Hahaha! Så roar man sig alltså som pensionär i isolering.
Efter över en timme hade överlämnandet av ett kuvert blivit till ett spännande samtal om livet, historia, effekterna av coronavirusanpassning, Gert Wingårdhs arkitektur, amerikansk och kinesisk företagskultur, teater, femtioplussare som kör 100 mil på motorcykel och lite annat smått och gott. Jag älskar verkligen att möta andra människor i samtal, vare sig det gäller terapeutiska sådana eller bara möten i förbifarten. Alltid tar man med sig något! Det sista jag tog med mig från det här besöket var en suddig bild på tavlan paret hade hängt upp i hallen då de blev pensionärer. Själv tyckte jag det var en härlig uppmaning och tycker inte att jag behöver vänta.
På väg hem klämde jag in både en snabbvisit till några godingar och ett praktfullt åskväder. Det tillhör inte direkt vanligheterna att det åskar så sent i oktober, så jag passade på att njuta. Tänk så spännande naturen är! Och vad viktigt det är att välja ”kläder efter väder”.
Igår talade jag med en vän i telefon. Hon är så klok. Passar in samtal på väg till jobbet, transportsträcka med ”Hej, jag tänker på dig, hur är läget?” och så lite pepp på det. Utmanande frågor, funderingar runt högt och lågt, påminnelse om något viktigt (igår var det att ett kallt kvällsdopp utan att doppa huvudet gör under för sömnkvaliteten) och så ”Nu ska jag jobba, hej!”. Trevligt, omtänksamt, givande och genomförbart. Mer behövs inte.
Vänskap är ett ämne som berör alla människor. Det har visat sig att människor som har dåliga eller obefintliga vänskapsrelationer mår sämre än andra. Nu kan det naturligtvis bero på annat än specifikt hur dessa relationer ser ut, men jag har aldrig hört någon påstå att vänner är oviktiga.
Det är spännande att ha kommit in i ”den tredje åldern”. Det finns mer tid till egna vänskapsrelationer igen efter många år som har varit fokuserade på ”barnen”. Det är knappast så att jag hänger med polare dag ut och dag in, men det finns ett annat utrymme både tids- och känslomässigt. Det är spännande att se hur personer har gått in och ut i mitt liv och att fundera på vad de har tillfört och hur det kommer sig att vissa fortfarande finns kvar.
Då jag var sjuk för några år sedan rensade jag bort allt och alla som det inte fanns utrymme för längre. När jag kom ut på andra sidan var jag någon annan. Eller nej, det var jag ju inte, men absolut förändrad. Och jag misstycker inte. Jag gillar mig själv för kanske första gången sedan jag var barn. Jag blir nästan förvånad när jag skriver det här! Ingen hybris. Det finns fortfarande mycket jag inte har fördragsamhet med, men överlag är jag numera vän med mig själv. Det känns otroligt bra och jag kan varmt rekommendera att reda upp ego-trasslet, eller åtminstone kasta det i soptunnan.
Förra helgen firade jag och min ”äldstalängsta” vän våra femtioårsdagar genom att åka till Kosta Boda Art Hotel. Vi åt gott, bastade, badade, pratade mycket och tittade på de fina utställningar runt hela hotellet. Där hann vi dryfta både det ena och det andra. En nostalgitur i lugn och ro, trygghet i att känna varandra så väl att det inte finns utrymme för något annat än gemenskap och närhet, möjlighet att byta idéer och funderingar. Förra året gjorde jag en liknande resa med en annan fin vän från tonåren som jag gärna skulle ha lite närmare. Jag är dock tacksam över att vi bara kan plocka upp tråden när vi väl träffas och fortsätta där och att hon finns kvar i mitt liv!
Vänskap kommer sällan gratis. Att sitta och vänta på att folk ska knacka på dörren och fråga om du vill vara deras bästis kan leda till stor bitterhet. Det krävs att du investerar tid, omsorg och intresse. Känner du dig ensam rekommenderar jag att du först blir vän med dig själv och funderar över vad du uppskattar i en god vänskapsrelation. Vänner kan man hitta i alla olika åldrar och situationer och när man lär sig att se människan innanför skalet öppnas många möjligheter. Och kom ihåg att ensamhet inte syns på en människa, men att det är något som väldigt många lider av. De känner sig otillräckliga. Inte valda. Inte älskade. Ensamma i en grupp. Ensamma i en tvåsamhet. Låt oss tänka lite extra på varandra och på andra idag. Och kom ihåg att du är värdefull!
Jaha. Så har vi klarat av den där tiden på året då det plötsligt blir helt uppenbart att vintern närmar sig. Jag vet att vi bara ställde tillbaka klockan en timme, men hjälp, vad trött jag var igår kväll! Samma sak varje år… Jag hittar ingenstans om huruvida vi ska slopa tidsomställningen eller ej. Det har dock varit uppe till diskussion. EU tror jag har tagit beslut om att låta alla medlemsländer bestämma själva. Oh, vad schangtilt!
Vi hade besök av ett par som vill ha maken som vigselförrättare. De ville testa den lokala pizzan (alltså vår egen vedugnseldade pizza) och den manlige parten ville också ta sig ett dopp i den inbjudande böljan grå. Nu är vi alla olika och jag har förstått att året runt-bad tillför mycket positivt till hälsan. Jag nöjer mig med tipset om att duscha fötterna iskallt på kvällen och sedan torka väl och massera dem med passande olja. Efter den behandlingen får man varma, goa fötter och somnar som en prins(essa).
Vintertid innebär långa, mörka kvällar och strumpstickning. Jag har tydligen saknat stickandet mer än vad jag har förstått och föll snabbt in i den terapeutiska rytmen. Egentligen hade jag bestämt mig för att sticka något med större stickor eftersom det går så lååångsamt med storlek 2,5. Nu var det sådana här garner och stickor jag hade, så det fick bli en ”favorit i repris”. Jag är ruskigt förtjust i de här randiga garnerna till just sockor. Stickningen blir lite spännande fast man slipper det meckiga mönsterräknandet. Har du också känt vintern knacka på?
Jag älskar tulpaner så till den milda grad att jag utmanat rådjur om och om och om igen. I Segeltorp grävde jag under blod, svett och tårar (På riktigt!) ut en speciell tulpanrabatt. Lördagsmorgonen jag kom ut och såg hela rabatten länsad på unga tulpaner har lagt sig som ett minne jag fortfarande ryser av. I Orem hade vi vid flera tillfällen över tio rådjur i trädgården samtidigt. De upptäckte inte alltid alla tulpaner, så några fick vi behålla genom åren. Sedan vi flyttade hit har TricoGarden till viss del hjälpt fram tulpanerna till sin fulla prakt, men visst har rådjuren gått vinnande ur striden här också. När så maken byggde in vårt trädgårdsland i somras bestämde jag mig för att aldrig sätta en tulpanlök utanför rådjursstängslet Ever Again. Jag köpte på mig ett gäng tulpanlökar i början på löksäsongen då jag kunde få dem till ett bra pris. (Snart kommer lökarna att säljas ut. Det är då jag brukar köpa, men oftast kan man inte välja färger då.) Det visade sig bli närmare 200 lökar allt som allt! Ska det va’ så ska det, liksom. 100 av lökarna låg i en mycket prisvärd mixlåda. De lökarna var lite mindre än specialarna som du ser här ovan.
Handskar, knäskydd, benmjöl och planteringsspade – idag var jag lite bättre förberedd än igår kväll då jag fick ner de första 60 lökarna. Det gick nu betydligt snabbare och dessutom var det mindre smärtsamt. Jag fick säkert inte med tillräckligt med benmjöl enligt proffsen, men bättre något än inget tänker jag.
Jag lade ut några i taget för att alltid spara sista raden som referens. Det kommer kanske att se jättemärkligt ut eftersom vissa av sorterna blommar med kanske en månads mellanrum, men det får vara så.
Sådär, ja! Hela ”sydvästra” hörnet i inhägnaden är nu tulpanland. Snyggast estetiskt hade så klart varit att göra en bågformad plantering, men nu tänkte jag bara praktiskt eftersom resten av landet kommer att utvecklas under tiden som tulpanerna växer under jord. Kanske kommer det här hörnet så småningom att bli ett kryddland eller liknande.
Två pumpor med en diameter på ca 15 cm blev det alltså i år. Jag ger inte upp och kommer att sätta pumpor nästa år också, men då kommer de att få MYCKET mer gödsel. De blev söta trots alla utmaningar.
Makens fabrik för odlingslådor funkar finfint. Det ska bli spännande att se om vår vision kan leda till något praktiskt hållbart! Som sagt, det här att vara planttant är ibland fantastiskt medan jag andra gånger bara vill ge upp. Det är tur att jag tar foton och skriver anteckningar! Verkligheten peppar mer än deppar, som tur är.
Ps: Jag hann också skörda de sista luktärterna! De räckte till två buketter med hjälp av lite kvistar från de sista födelsedagsblomstren. Härligt! Har också samlat in en massa fröer, men hur grobarhet och sådär funkar för dem har jag ingen aning om. Vi får väl se när jag testar till våren!
På en reklampelare hittade jag dessa ord. Ständigt aktuella och viktiga att komma ihåg. Det är så lätt att ge upp och strunta i viktiga beslut som tagits efter att ha misslyckats med sina föresatser.
Igår satte jag 60 tulpanlökar, men sedan blev det för mörkt. Dessutom hade jag använt en kroppsposition som nästan tog knäcken på mig. ”Fällkniven” är helt förbjuden enligt min svåger fysioterapeuten. På det igen! Idag ska jag stå på knäna och jobba mig uppåt med en bättre plan. Allt trädgårdsarbete är inte roligt, men så får det vara. När tulpanerna kommer upp till våren kommer jag att tacka mig själv! Hoppas att du också kan uppbåda ny energi för något som du en gång gett upp tanken på.
Det är underbart att gå ut och plocka blommor i sin egen trädgård, särskilt sådana som rådjuren inte varit och nafsat på. Och tänk så mycket tulpanglädje jag då kan dela med mig av, hurra!
På torsdagar ger jag mig iväg från Sturkö och närmar mig civilisationen. Riktigt så illa är det inte, men på riktigt brukar jag passa på att ha en ”stan-dag” för att utföra ärenden när jag ändå åker in till kören. I torsdags blev det mycket tid över eftersom vi fick meddelande om att vår körledare var sjuk. På torget hade de satt upp en utställning med både ljud och bild och den tog sin lilla tid att smälta. Mycket fint gjord, en riktig konstupplevelse, men jag kunde återigen konstatera att jag knappast är någon visionär och att jag skulle suga som stadsplanerare eller stadsutvecklare.
I introduktionstexten står det bland annat: ”1998 utsågs Karlskrona till världsarvsstad och delar därmed plats med bland annat Kinesiska muren, Venedig, Versailles, Taj Mahal, Damaskus historiska centrum och Stora Barriärrevet på Unescos lista över omistliga världsarv.” Jag tycker att detta förpliktigar och kan inte riktigt ta till mig mycket av den nya arkitekturen som använts i visionen inför hur Karlskrona 2030 kommer att se ut.
Jätteroligt att se några av de platser vi har besökt genom åren på helt fantastiska flygfoton. Hoover Dam var mycket imponerande från marken, men såhär är den ju ännu bättre!
Och Golden Gate Bridge, sen då… Jag längtar ”hem”, om så bara för ett besök. Många människor flyr San Francisco. Det är en stad som blivit packad med människor, skitig, hemsk trafik, priser på boende som gör att folk har svårt att betala för sig. I den här artikeln kan du läsa några argument från SF-bor som bestämt sig för att flytta.
Här ser du en bild på San Franciscos förorter. Det där med ”packade sillar” får kanske en ny innebörd?
Jag förstår att storstadslivet inte tilltalar alla. Maken ogillar mina favoriter, både Stockholm (även om detta inte är någon stor stad enligt expertisen), London, New York och San Francisco. Med tanke på att han blir uttråkad betydligt lättare än jag borde det kanske vara tvärtom. Här har du Central Park i New York. Jag tänker på resan som jag och döttrarna gjorde dit för några år sedan. Japp, jag vill dit igen. Snälla, låt mig gå på många fler Broadwayshower!
Så baksidan. Slaget i magen. Flyktinglägret i Dadaab, Kenya. Dadaab är världens största flyktingläger. 400 000 invånare. Främst är det somalier som hamnar där. Stackars människor – hur ser deras dagar ut? Och här sitter jag och bekymrar mig om stadsutveckling…
Så tillbaka till Karlskrona. I visionen för ”det nya Karlskrona” förstärker man känslan av ”staden i havet”. Man vill förstärka kopplingen till skärgården och gör detta genom att dela upp staden lite mer med ett landskap av broar, vatten och ”funktionsblandad bebyggelse”. Så här ser det ju rätt vackert ut…
… men sedan får man ser sådant här. Hur fult kan det bli? Och har arkitekterna inte sett ”När Domus kom till stan”? (Varför vill SVT inte att vi ska se detta, hmmm. Konspirationsteorierna ges utrymme till att ta plats, åtminstone i mitt huvud.) Hur ska det här kunna inspirera?
Brinova Arena till höger är helt okej. Till vänster ser du Karlskronas fulaste hotell i utbyggd form. Ännu större, ännu mer kolosslikt. Makens brorsdotter konstaterade en gång att hon skulle vilja bli riktigt rik. Då skulle hon köpa Scandic och riva det som gåva till alla karlskroniter.
Gert Wingårdh, alltså. Han har en hel del vackert i sig, titta på hans vision över Göteborgs Fiskhamn till exempel. Men kolla på de här kolosserna mitt i bild. Till vänster ser man Karlskronas pittoreskaste bostadskvarter. Nu har de grannbyggnader som ser ut att vara ritade av Minecraft-arkitekter. Framsidan på det svartvita bygget är värst. Här får du en bättre överblick från Saltösidan:
Jag vet att det finns de som uppskattar detta bygge och tycker det är snyggt, men de flesta som uttrycker sin åsikt tycker det är anskrämligt och helt oproportionerligt stort på den plats det står. Däremot kan jag tänka mig att lägenheterna är jätteläckra. Utsikten mot Saltö är däremot rätt anskrämlig, men det kanske kommer att fixas det också? Här kan du läsa mer om just detta bygge och Gert Wingårdhs gudskomplex hos Arkitektupproret.
Sedan kommer då nästa skrytbygge. I förgrunden ser du Fredrikskyrkan där jag sjunger varje torsdag i motettkören. Mitt i bild ser du Karls Krona, det tillkommande nya kulturhuset. Svärfar hade påbörjat en insamling av namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om saken, men så drog coronaviruset in. Det finns inga pengar till det här, men sådant brukar ju sällan avskräcka kommunpolitiker. (Budgeten är 216 miljoner kronor inklusive 20 miljoner kronor för inventarier. Hur många kommunprojekt har någonsin hållit budget? Vet du får du gärna berätta mer om det.) Här kan du läsa mer om hur det ser ut just nu. Hoppet är det sista som dör, men i det här fallet känns det rätt hopplöst. Jag tror kommunen hellre går i konkurs än släpper tankarna på detta bygge. Lyxfällan nästa?
Nä, detta inlägg var väl inte särskilt inspirerande, men så får det vara. Nu ska jag lägga Den Stora Världen bakom mig och gå ut i trädgården och gräva. Det ger nog precis det perspektiv jag behöver.
I år fick spökena hålla sig till det svarta skåpet i köket. Vi har inga småbarn i familjen längre och jag gillar egentligen inte Halloween. På måndag kommer dock min brorsdotter och pysslar hos faster. Hon gillar Halloween, så jag hoppas att inspirationen flödar när hon ser det här. Hennes pumpa väntar ute på trappan och jag gissar att Silhouetten kommer att få jobba med att skära ut en och annan läskig figur.
Maken pratade med kundtjänst till vår amerikanska bank igår. ”Usch, vad jag saknar Orem”, sa han. Jag har känt samma sak de senaste månaderna. Jag undviker nyheter och låter bli att läsa allt som har att göra med det amerikanska valet just nu. Mitt USA, det jag saknar, är familjemedlemmar, vänner, pysselaffärer, möjligheter att lyssna på musik, naturen och allt möjligt som varken börjar med Trump eller slutar med Biden. Det jag saknar finns ändå inte riktigt nu pga coronaviruset, så jag får drömma lite försiktigt, i hemlighet. En vacker dag…
