02 Okt

Gröna fingrar och bondedrömmar.

När vi hade haft torka i nästan fyra månader på raken bestämde jag mig för att lägga ner mitt känslomässiga engagemang i trädgårdslandet. Jag gav inte upp själva bonderiet, men jag åkte med familjen till Tyskland i två veckor och brydde mig inte om att be någon vattna eller kolla till något alls. Krukväxterna körde jag in på kollo till min systers fantastiskt fina stadshusinnergård, så dem var jag inte orolig över. Det var skönt att släppa taget lite. Jag fick tänka på Gandhis citat ”Vägen är målet.” Alltså, jag kunde släppa förväntningarna på dignande tomatplantor, mängder av stora, söta lökar och perfekta morötter. Jag kunde se hur bra jag hade mått av att tillbringa alla dessa timmar i trädgården. Det var verkligen terapi för mig!

Förra veckan bestämde jag mig för att skörda det som fanns kvar i jorden. Det blev lite lök, några rätt fina kålrötter (plantorna drabbades ju av kålfjärilslarver, men tydligen hjälpte behandlingen jag gav dem för att sedan låta dem sköta sig själva), många höstmorötter, några av potatisarna som låg kvar i potatislandet och trots att rådjuren käkade av mangolden för ett tag sedan tog den sig bra och vi har kunnat skörda flera omgångar. Skördedagen firades med en delikat vegetarisk måltid bestående av rotmos med brynt smör, ugnsstekta rödbetsklyftor med fetaost och balsamico samt gräddstuvad mangold. Just då kände jag mig faktiskt mycket nöjd och familjemedlemmarna verkade smaska i sig maten med lika stor glädje som jag!

Det har till och med växt upp några fler kronärtskockor efter augustiskörden! Idag skördade jag också några jordärtskocksknölar. Bara för att smaka lite, jag hoppas på en rejälare skörd nästa år.

Jorden är inte på långa vägar så näringsrik som den ska vara. Jag har fyllt på med nässlor, återbördat blast och rens i de land jag har skördat och rensat och redan innan jag sådde i våras hade jag vänt ner hönsgödsel och halm. Jag ger inte upp. Jag vet att det kommer att bli bra om jag bara ger det tid! Under en fin Ölandsresa med syskonen i somras investerade jag i Trädgårdsboken om jord då vi var på Capellagården. Att läsa en bok hjälper ju inte den stackars jorden, men då jag bygger upp min kunskapsbas kan jag göra rätt(are) val medan jag fortsätter mina trädgårdsäventyr. Jag har kämpat på med en kompost till exempel, men jag kanske skulle ha vattnat den under sommaren? När jag sätter spaden i den känns det ändå väldigt näringsrikt och jorden som ligger i botten ser ut som rena dundermedicinen.

Blomsterlandet längs stenmuren längst ner i trädgården tog sig rejält så fort det började regna. Idag grävde jag upp dahliaknölarna. De har blivit dubbelt så många, minst! Dessvärre har det inte alls gått lika bra för gladioluslökarna… Jag har bara ett fåtal kvar. Far satte dem till min lillebrors bröllop för några år sedan och jag hade gärna fortsatt vårda dem! Får se om det blir ett bättre gladiolusår 2019!

Igår sprang jag inom Blomsterlandet då jag behövde några småkrukor till min elefantöras ”bebisar”. Ett par utsädesvitlökar slank med i korgen. Jag ser det nämligen inte som troligt att vi får en lika lökfientlig sommar nästa år som i år. Jag har hållit koll efter lerkrukor överallt (loppis, second hand osv) sedan i våras, men tror du inte att när jag precis hade köpt de här tre så hittade jag ett gäng övergivna krukor vid återvinningsstationen! Surt, men inget att hänga läpp över. Varje tillskott är välkommet.

Slutligen måste jag nämna mammas novemberkaktus och lillasyster palettblad. Båda har tydligen mått mycket bra av att stå ute på trappan under sommaren! Än så länge har kaktusen inte tappat några knoppar, bara fått fler och fler. Palettbladet har jag toppat två gånger. Alla sticklingar som kommer från moderplantan ser olika ut. Så spännande! Jag älskar både de lite buckliga bladen och färgen på bladen. Kanske sätter jag en ny stickling i en av de återvinningsstationsfyndade lerkrukorna?

06 Jul

Gammal vänskap rostar aldrig.

Igår hade jag besök av några fina vänner från grundskoleåren. Vi började träffas en gång varje sommar då vi var mer utspridda för att kunna hålla kontakten. Nu är vi lite mer samlade igen, men det betyder ju inte att vi inte kan genomföra våra sommarträffar! De hade med sig både den ena och den andra trevligheten, bland annat denna vackra doftros. Den måste jag se till att få ner på något ställe där den kan få blomma ut! Jag har sett många lyckas plantera ut dessa krukrosor som egentligen mer är tänkta att funka som en hållbar ”bukett”. Mycket gödsel och skyddat läge kanske? Jag får googla lite.

Mina vänner kommer alla från familjer som har bedrivit jordbruk i något skede av livet och alla odlar lite till husbehov idag. Årets extrema torka har påverkat oss alla och min kusin (alltså, vi gick även tio år i samma klass) undrade hur jag orkade sätta nya fröer med den här hopplösa situationen. Tja, jag vet inte. Visst är det tråkigt att allt torkar bort, äts upp, drabbas av sjukdom eller bara inte växer som det ska, men jag VILL INTE GE UPP! Nu verkar det inte finnas mycket vatten kvar i brunnen som vi vattnar från, så jag får bära vattenkannan ner till landet för att åtminstone hålla de nysatta fröerna någorlunda fuktiga. Potatisbladmöglet har slagit ut tomaterna och potatisblasten, men potatisarna är ju fortfarande goda att äta. Nästa år blir det bara potatis. Besvikelsen över att förlora något man investerat så mycket tid och energi i känns just nu för stor… Dahliorna som slår ut ser medtagna ut och kronbladen får snabbt ätskador. Alla kreatur vill naturligtvis överleva och situationen är verkligen extrem, så det är ingen idé att bli upprörd. Skulle du fortsätta vattna och vårda eller skulle du ge upp?

03 Jul

Glasklart.

Flera gånger om dagen går jag in i vårt lilla duschrum och blir glad. Gladast blir jag de dagar solen skiner in genom blyglasfönstret och kastar färgade skuggor på golvet, i taket eller i handfatet. Mina berg… Jag saknar dem inte riktigt längre, men kanske är det för att jag faktiskt har tillgång till dem varje dag. Nu har jag börjat gå ner till havet varje dag igen, så mina ”ett med naturen”-upplevelser som inte handlar bara om trädgårdsland hjälper till att ge mig de där wow-känslorna som bergen gjorde. (Trädgårdslandsupplevelserna handlar ständigt om att böja mig inför naturens nycker. Jag önskar att jag slapp, men vad gör man? Surrender, helt enkelt.)

Här är binas glammiga vattenkälla. De kan sitta på kulorna och dricka utan att drunkna. Undrar om det känns lyxigt för dem? Blir de bländade av alla solkatter eller märker de rentav ingenting? Jag tycker hur som helst att denna pimpade pajform är väldigt fin i all sin enkelhet.

Allt bara äts upp, drabbas av sjukdomar eller torkar, men faster Bagittas/farbror Sven-Eriks dahlior är fantastiska! De måste ha fått den ultimata växtplatsen, för de ser ut att må riktigt bra. Igår plockade jag in de första blommorna som hade slagit ut och jag hoppas på många veckors riklig skörd. De står så fint i den lilla gröna vasen som svärmor kom med i våras!

Eftersom potatisbladmögel ser ut att ha slagit till mot potatisen (URK!!!) plockade jag upp några stånd. Marken känns som bränt tegel runt omkring då jag inte vattnat potatisen mer än då det var dags för knölsättning, men de ser fina ut och smakar gott. Nu är bara frågan hur drabbade tomaterna, mina bebisar, blir. Håll tummarna för att vi ska få skörda ett gäng innan de skrumpnar bort av det där uschliga möglet. Dessutom har både den nysatta spenaten och mangolden kommit upp, så kanske är det inte helt kört, det där odlarlivet?

16 Maj

Hej från min solstol.

Voltaire lär ha sagt ”Man bör odla sin trädgård”. Hela mitt innersta känner detta, vet att det är något jag behöver, vet att det är något som får mig att må bra. Här hemma ser det varken ut som i Skillnadens Trädgård eller som hos Farbror Grön, men det är okej. Hitintills har vi fått följande i jorden:

tre sorters potatis (Rocket, Magda, mandelpotatis)
två rader jordgubbar och smultron (jag ser inte skillnad på dem förrän det är ”för sent”)
bondbönor
tre sorters morötter
koriander
huvudsallat
plocksallat
spenat
gladiolus
dahlia
rova
lite ditten
lite datten

Jag har förodlat tomater och purjolök och ska få ut dessa så småningom och rödbetor, persiljerot och vad-det-nu-var väntar fortfarande på att få sin plätt färdiggrävd. Inne står också en planta kapkrusbär och en snacksgurka som jag fått av fina vänner, så det blir kanske mycket gott att äta här framöver om vi är ihärdiga nog och lyckas hålla oss undan otäcka skadedjur, torka och andra naturkatastrofer.

Jag har varit så seg de senaste månaderna, men ändå knegat på så gott jag kunnat. Sorgen är över, det är jag helt överens med mig själv om. Det här är något annat, något mer subtilt, men mycket irriterande. Jag vet att jag har begränsningar, men de går långt utanför vad jag har orkat med i vårbruket. Idag tog jag mig därför till en läkare på vårdcentralen i närheten. Jag var säker på att läkaren skulle säga att mitt Hb hade åkt ner under 90 igen, men tji fick jag. Snabbtestet på sticket i fingret sa 122, så när jag kom in till läkaren kände jag mig nästan generad. Hur som helst berättade jag precis hur jag känner mig och allt runtomkring. Hon gjorde sin (mycket noggranna) undersökning och till slut skulle hon kolla blodtrycket. Efter flera ”misslyckade” omgångar var det hon som var generad och hon bad att få gå och hämta en automatisk tryckmanschett. 89/51 visade den, ungefär som det läkaren hade fått med den traditionella mätutrustningen utan att kunna tro att den visade rätt. ”Haha, men jag lever väl?”, frågade jag lite hurtfriskt. Hennes svar? ”Ja, men knappt.” Jodå, så ungefär där tyckte jag väl att det började kännas lite obehagligt. Dr N sa att jag inte alls behövde undra varför jag känner mig så orkeslös, beställde ett helt batteri blodprover och ett EKG och så får vi väl ta det därifrån.

Jag gick hem och sov middag och tyckte lite synd om mig själv, men nu har det gått över. Dags att laga mat och gå ut och så alla fina blomfröer som ska blomma upp och glädja mig och många andra senare i sommar! Zinnia, rosenskära och en del annat som gör mig lycklig. Vad hade du satt i din trädgård?

Ps: Brorsan har målat på som bara den den senaste tiden, så nästa vecka blir det nog tapetserat i dotterns sovrum. Först ska 3500 granplantor ner i jorden, så vi får se vad han orkar efter det, den gode lillebrodern.

05 Maj

Det bubblar under ytan.

Nu känns det som att våren äntligen är här, senare än vanligt helt klart. Två morgnar i rad har jag kunnat sitta i verandan med mitt morgonte. Det har varit en lång och kall väntan!

Igår tog jag nästan knäcken på min kropp då jag förberedde trädgårdslandet för potatissättning och tänkte att jag är en riktig vekling och att mina 68% svenska bondegener gömmer sig väl i min medelåldriga kropp. Nu ligger dock utsädet från en påse Magda, en påse Rocket och en påse mandelpotatis i det här landet med tung lerjord och mängder av maskar. Några av potatisarna visade tecken på mögel, men jag satte dem ändå. Jag utmanar mig själv då det gäller ”hur man ska göra” då det gäller odlandet. Det ska vara si och så många centimeter mellan plantorna, de ska planteras si och så djupt och de ska gödslas si och så. Jag är så bokstavstroende att jag insett att det förstör lite av odlarlusten. Far experimenterade hela tiden. Förvisso ganska ofta med sämre resultat än om han hade följt instruktionerna, men å andra sidan fick han ibland till det riktigt bra. Som du ser har vi mängder med rötter och skräp i landet fortfarande trots förarbetet. Jag skulle behöva göra så mycket annat, men i år testar vi såhär så får vi se hur det blir.

Vi satte en hösthallonbuske och en buske med tayberries förra året. De har nu flyttats och fått sällskap på linjen av några hallonskott som min syster kom med. Jordmånen skulle ha fixats innan (vi behöver lite sand och lite av det välbrunna hästgödslet som ligger vid ladan), men nu står de åtminstone på rätt ställe och har också ett riktigt bra stöd. Lite i taget, inte allt på en gång…

I år fick alla fars tulpaner växa upp bland en massa gräs. Han satte ju lökarna i en väldigt välgödslad jord som flyttats från ladan till ett av hans lite ”märkliga” platsval för en sådan här rabatt. Det innebar att efter första blomningen fick lökarna sällskap av gräs och ogräs av alla de slag och här finns stor växtkraft som synes. I år ska jag försöka plocka upp dem efter blomning så att de inte förstörs då trädgården grävs upp senare i år.

Det känns bra att hur det än går med odlandet finns alltid alternativet krukodling. Det brukar funka i alla lägen! I år kommer vi till exempel att sätta våra tomater i hinkar och hoppas på dignande plantor.

Funkar inte odlingen kan vi alltid falla tillbaka på choklad. Igår hämtade jag nämligen min första vinst på länge. Jag kastade i en tävlingskupong i en butikstävling hos ICA Maxi och tydligen gillade de min motivering. Nu har vi tjugo (19,5) kakor med Marabou mörk choklad här hemma. Jag är alltid den första att rekommendera en ruta mörk choklad om dagen för att hålla hjärnan i toppskick. Tydligen ska man inte äta något socker för att det ska vara riktigt bra för en, men hur långt skulle du vara villig att gå för att må bra? Min gräns dras tydligen efter mörk choklad, för detta är något jag gärna förgyller mina dagar med.

13 Apr

Nedslag i vardagen.

Hej! Jag ser vårsolen skina in och värma även den bistre Marx och hans kapital (OBS! Sparbössa med stor skämtfaktor.)

Maken fick en härlig bukett då han fyllde år för tre veckor sedan. Dessa fantastiska blommor fortsätter leverera dag efter dag. Så härliga och glada!

Tulpanerna har inte stått lika länge, men de är fortfarande fantastiskt vackra i ditt åldrande. Färgen koncentreras i de torkade topparna och ändrar karaktär på hela buketten.

Minipenséer som piggar upp så länge rådjuren låter bli blommorna. En flaska TRICO Garden kom i brevlådan idag, så nu finns i alla fall en rimlig chans att låta dem blomma! (Den andra flaskan har vi inte hittat, därav lite för sen behandling. Och tack E!)

Varenda tulpan är nedknaprad, så vi får se om de kan komma igen nu med TRICO Garden-hjälp.

Jag har gjort iordning en plätt där det så småningom ska bli något helt annat för att sätta ner sådant som måste i jord, men som inte kan få någon permanent placering förrän trädgårdsrenoveringen är klar. Hasselörten som min syster kom med som gåva hoppas jag verkligen tar sig! Håll tummarna är du snäll.

Tomaterna och chilin är nu omskolad och jag slängde faktiskt en hel del plantor. Det gjorde ont, men ibland är det viktigare att ta hand om färre på ett bättre sätt än att ge fritt spelrum till hur många som helst. Vi har i alla fall både biff-, körsbärs- och plommontomatplantor som ser lite gängliga men ändå välmående ut. Jag längtar efter att få äta de där solvarma tomaterna om några månader…

28 Mar

Livet, döden och allt däremellan.

Livet. Av mammas sju pelargoner överlevde fem. Jag beskar och planterade om dem samma dag och väntade ivrigt på att se om de skulle ta sig. Eftersom det här var första gången under mina fyrtiosju år som jag gjort detta såg jag efteråt att jag nog borde ha beskurit lite hårdare på vissa av dem, men det är okej. Man lär sig av sina misstag! Fyra pellisar har nu tagit sig och den femte ser kraftig och bra ut, men den har helt enkelt bestämt sig för att inte släppa ut några fler värkande knoppar. Min syster som har bättre koll än jag säger att det i höstas fanns både Mårbacka, rosenknoppspelargon och några andra ”allmänna” sorter. Nu får vi se vilka det är som har klarat sig. Jag satte några toppar som sticklingar, men ingen av dem klarade sig. Bu… Dr Westerlund toppade jag och har nu två sticklingar som verkar ha tagit sig. Bottendelen har jag förberett för att få till en uppstammad ”fisblomma” (rosengeranium, doftgeranium eller Doktor Westerlunds hälsoblomma), den ena sticklingen ska min faster få och den andra hoppas jag kunna använda som ”avelsblomma”. Se där sådan plant-tant jag har blivit! Jag har stora drömmar.

Döden. Häromdagen gick jag förbi mammas, mormors och morfars grav för att titta till den lite. Det var ruggigt och kyligt och nästan lite kusligt och dagen passade perfekt för en kyrkogårdsrunda. Jag fotade alla Bonniers gravar (släkten från mormors sida, valloner, inte bok-Bonniers) och sprang på den här graven. Vem var Swan Swanson? Vem kan veta något om hans livsöde? Han måste ju ha varit en Sven Svensson som kom tillbaka från Amerika som Swan Swanson. När jag söker i släktforskningsregister hittar jag att han var stenhuggare, att han och hans hustru Charlotta emigrerade tillsammans med sin dotter Anna Carolina till USA 1908, men att både Sven och Charlotta dog på Sturkö (1956 respektive 1963). Vad hände med Anna Carolina? Blev hon kvar i USA då hennes föräldrar flyttade tillbaka? Anna Carolina hade en tvilling, Ernst Wilhelm, som dog bara ett par veckor gammal. Blev det fler barn då familjen hade flyttat till Amerika, eller vad hände? Jag borde kanske koncentrera mig på mina släktingar, men Amerikaemigranten i mig kan inte låta bli att fascineras…

Allt däremellan. Jag drömmer nu om trädgården, att påta och odla och njuta i syrenbersån som väl kommer att finnas om några år. Idag kom en duktig trädgårdsarbetare hit. Vi gick igenom gården, hon benade ur vad som behövde göras och vi kunde konstatera att jag har anlag för detta jobb (mycket av det hon föreslog hade jag ritat ner på min ritning), hahaha. Någon magnolia blir det inte just nu, kanske aldrig, men mycket av det jag skulle vilja ha tror jag att vi kan få till. Det kommer att ta tid, kosta en del och framför allt gäller det att böja rygg och hoppas på att den och lederna håller. Att vara plant-tant är en sak, men att bli en sådan där trädgårdsgalning är en annan. Mina leder börjar redan protestera, men det får väl lösa sig. Nu ska Uttorp 1:150 återfå sin forna prakt!

19 Jun

En ny dag i en ny vecka.

Sommarsolstånd. I år är det dags den 21 juni, alltså på onsdag. Många svenskar firar midsommar med liv och lust, men det där att dagarna blir kortare och kortare från denna tidpunkt är det inte lika många som gläds över.

Jag fascinerades av nätterna som aldrig blev riktigt mörka i Umeå då vi var uppe till lillasysters examen. Det är en sak att höra om detta fenomen, något helt annat att uppleva det. Vi satt uppe och pratade tills alldeles för sent varje kväll då det aldrig blev riktigt mörkt och jag kan tänka mig hur effekten blir rakt motsatt om vintrarna. Hur orkar ens folk stiga upp och leva ett normalt liv om det aldrig blir ljust? Phu. Det är bäst att jag håller mig kvar i vårt sydöstra lilla hörn av Svea rike. Kanske har åldern ställt till det så jag numera knappt ens klarar Stockholm om vintern…

Det vackra eftermiddagsljuset fångat på snedtaket i allrummet ovanför trappan som nu är färdigt. Brorsan bad oss häromdagen att titta ut tapeter. Jag hade trott det skulle målas vitt överallt där uppe, så nu får jag tänka om lite. Hm…

Lille lillebroren, som själv håller på att renovera ett vackert putsat hus utanför Malmö, är på besök med sin dotter. Idag tog de med sig mamma och kom på middag och stannade sedan i några timmar. Med detta fanns det då ett par extra hjälpande händer till snedtaket ”på andra sidan”. Jag är så tacksam över varje framsteg i denna renovering som mer och mer gör att detta hus känns som hemma

Något som spär på hemtrevligheten är det lilla trädgårdslandet som maken och dottern jobbat hårt med. Vi har nu några påsar förvälld spenat i frysen för kommande smaksensationer. Mycket jobb blir det för någon som jag som förut bara halvhjärtat gjort det jobb som frågats efter i grönsakslandet. Jag bemödade mig aldrig om att faktiskt ta del av all kunskap Far satt inne med… Jag skyller bara på mig själv och inser att om jag vill kunna något om detta är det bara att googla, läsa böcker och fråga kunniga experter (som faster M) om råd. Dagens middag var i alla fall kryddad med färsk oregano, jamaicansk salvia och rosmarin som vuxit utanför köket, men vi hoppas att så småningom få smaka både potatis, morötter och lök som vi själva odlat.

Trettio riksdaler kostade denna underbara bukett vid Brofästet. Jag kan säga att det inte är mycket bevänt med våra egna blomsterland så här långt, men det kanske tar sig? Vi kan säkert plocka ihop lite vilda minibuketter om bara en månad eller så… Jag har sett en ensam gul ranunkel leta sig upp ur en rätt vissen bladrosett och både gladiolus och dahlior har kommit upp även om de inte har hunnit så långt efter den evighetslånga, blöta och väldigt kalla våren. Nåja. Nu växer det rejält och mycket är rörigt då åkern som plöjdes upp i våras till hundra procent beboddes av kirskål, tistel, groblad, nässlor innan vi kom och försökte tämja eländet. Jag hoppas att hela familjen drabbas av att helt plötsligt besitta en enorm artkunskap. Det ska bli intressant att se huruvida den önskningen slår in. Peace.