Så länge var vi borta innan vi landade hemma på gårdsplanen strax innan åtta igår kväll. I vanlig ordning körde jag först sorteringsrejs innan det sedan var dags för trädgårdsrunda. Hjälp! Jag brukar ta minst tre rundor i trädgården varje dag under sommaren. Det är svårt att hänga med på hur mycket som egentligen händer mellan de timmarna. Mycket, kan jag konstatera! En av solrosorna i rabatten hade slagit ut, dahliaexplosionen var njutbar och tack och lov ställde yngsta dottern upp på att rensa åtminstone en låda på de tio liter sockerärter som mognat fram under vår bortavaro. Galet! Det rejäla regnet hade säkert gjort sitt. Vågar knappt lyfta på fiberduken över jordgubbarna för att se om de klarat sig. Härligt ändå att känna hur roligt det är att komma hem till överflödet. Imorgon blir det bakade rödbetor. Mums!
… och faller. Jag orkar inte uppehålla mig i ogräs och ohyra, nu tar jag emot allt det goda och struntar högaktningsfullt i resten. Maten är god och så färsk som det rimligtvis går att få den medan den döda dillen, lådan utan bönor och kålrötterna som aldrig fick något kålnät läggs till handlingarna. De vackraste vallmorna får sytråd i rätt färg/färger knutna runt stjälken för att jag ska kunna plocka fröer som kanske, kanske kan bjuda på något liknande nästa år. Vitlöken blev finfin och ligger uppdragen i rabatten för att torka till. Segrar firas, resten får vara. Synd att inte malört är en delikatess, då hade vi kunnat sälja uppe vid vägen till campingen. Idag ska jag äntligen klippa ner och gräva bort den från kryddhjulet. Den är ENORM! Våra vänner bor här i några dagar, imorgon kommer syrran och hennes familj från Skottland. Livet snurrar fort och långsamt, vi får åka med och hålla i oss, blunda där det känns för läskigt och passa på att njuta där det pirrar sådär perfekt lagom. Det är sommar nu, jag försöker att inte missa den innan den är över.
En klient skrev och frågade om hen kunde få samtal på torsdag eller fredag. Jag visste att det var Kristi himmelsfärd eftersom vi flyttat vår körövning, men hade helt glömt bort det. Livet utan skolbarn i familjen och eget företag gör att tiden blir flytande. Jag gillar på ett sätt att det blir mjukt runt tidsramarna. Missförstå mig inte, jag gillar ordning och reda, korsstygn och ramar. Däremot kan jag bli mindre stressad av att inte hela tiden se framåt till nästa begivenhet. Jag är hopplöst efter med så mycket i år pga den långa sjukdomen. Visst är jag på gång igen, men det nafsar hela tiden i hälarna. I vanlig ordning har det varit sniglar, löss (grrrrr, mina chili- och paprikaplantor såg inte hängiga ut av för lite vatten, grrrrr, hoppas såpvattenbadet hjälper), fåglar och frysgrader som satt käppar i hjulen. Det är bara att komma igen, jag vet ju att det alltid blir så här och att det blir bra ändå! Potatis och sättlök beställde jag från Klostra som vanligt, men de har varit på väg i transportkedjan så länge att jag börjar misströsta. Schenker verkar ha stora problem att leverera, får se om paketet anländer idag som det utlovades igår. Det är okej. Och dahliorna är inte satta i jord än, men jag har ju ett helt gäng som INTE blev uppätna av den hungriga dahliamusen och som fått tjuvstarta. De ser jättefina ut trots att några blev lite frostbitna trots fiberduksskyddet. Ja, du ser. Det finns många om och men. Det finns dock så mycket annat positivt.
Maj 2023, växthus på gång
De små rotskotten som är tänkta att bli en fantastisk syrenhäck så småningom har tagit sig jättefint så här långt. Jag fortsätter vattna och vattna (överallt förresten, det var skönt med en rejäl rotblöta i förrgår). Perennrabatten som är inne på år två är fortfarande ”oredig”, men nog ser jag redan nu att det kommer att ”bölja” lite mer än förra året! Det mesta växer jättefint där vid västra stenmuren. Vinrankan jag köpte på utförsäljning förra året och som sattes i ett hörn i växthuset tidigt i våras har tagit sig jättefint. Jag längtar efter att få uppleva ”kraftig vinranka som ger söta, gulgröna, nästan kärnfria druvor i stora klasar.” I Lilla Keukenhof ska jag sätta ner dahliorna idag, ska bara få upp resten av tulpanlökarna som jag dock inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det är inte sådana sorter som har större benägenhet att komma igen, men när jag grävt upp dem så ser jag att det bildats massor av sidolökar?! Maken fick till slut igång gräsklipparen, så det ser jättefint ut i trädgårdslandet. De allra första sparrisarna frös, men nu är det snart dags att skörda årets första – de ser otroligt fina ut, trots att ”sparrislådan” egentligen får för lite sol. Hallon och björnbär ser ut att ha tagit sig jättefint där maken gjort plats för dem. Lilla hagtornshäcken börjar komma igen efter nedsågningen till fotknölarna för några år sedan. Visst är det lite hål i den, men det ger sig. Det finns ett par rosor och en krusbärsbuske som fått bättre utrymme nu och jag tror att de alla kan bidra på ett positivt sätt. De flesta av de försådda blommorna och plantorna har tagit sig bra, det ska nog bli fina buketter och gott att äta i år också! Lidl-spöna (två bigarråer och ett Ida Red-äppelträd) har tagit sig fint och marktäckarna jag satte runt dem har tagit sig lite runt alla tre. Kanske blir det i år schersminen blommar, kanske nästa, men den lever fortfarande och har hälsan. Luktärterna ser fantastiska ut. Gullviveängen är på gång. Kungsängsliljorna breder ut sig. Två av tre rosor ser ut att ha tagit för sig ordentligt och alla fyra klematisar min syster köpte för vrakpris på Ekohallen förra året har alla tagit sig jättebra. Maken håller på att bygga ett tomatväxthus och det kommer att ge murarhinksodlingen en skjuts tror jag. Örthjulet ser ut att kunna bli jättefint i år också, även om en del plantor kanske hade behövt beskäras lite hårdare. Det är fler odlingsplatser på gång, det händer grejer hela tiden och saker och ting får ta sin tid. ”Easy does it.” Var dag har nog av sin egen plåga sägs det i Nya Testamentet, men nog finns det oändligt med glädje att ta in också. Uttrycket passar väl att paras med att ta sig tid att lukta på blommorna. Just nu är det mandelblom som fyller luften med väldoft, men fruktträden är på gång de också. Och syrenerna! Den här genomgången fick helt enkelt bli ett slags inlägg i tacksamhetsdagboken. Med det är det dags att hugga i för dagen och vi kämpar vidare!
Varje år sätter jag tomatfröer och drömmer om skördar lika Tomatmannens, men nöjer mig om jag får några frukter alls. Det är spännande att testa olika tekniker och olika slags gödselblandningar, men bäst resultat har jag fått av att lägga gräsklipp på jorden i de hinkar jag har mina tomatplantor i. Just i år satsar jag enbart på busktomater. Nästa år blir det något annat! Bifftomater har jag övergivit för alltid. De kan bli stora och maffiga, men ger inte alls lika god avkastning. Tomatodling är hur som helst en väldigt trevlig hobby för den existentiella hälsan. Att driva ett frö tillbaka till frön till fler plantor i ett evigt kretslopp tycker jag är fint!
Hur hade jag kunnat glömma den? Kampen med och mot naturen. Nu har det börjat, det viktiga jobbet som bara är och som aldrig tar slut. Mata jorden och ge den rätt förutsättningar för att maskar och andra ”goda” småknytt ska vilja uppehålla sig där och tillsammans jobba fram en härlig näringsbas. Bekämpa kvickrot, våtarv, åkerfräken och alla de andra ogräsen som är villiga att ta över så fort man inte riktigt orkar. Se fåglarna, som igår, upptäcka läckerheter som jordgubbar och sparris och glufsa i sig det som jag tycker är MITT. Vi har fyra sparrisar på väg upp, tre hade vi min obligatoriska kvällsrunda i trädgårdslandet fått toppen avknipsade. Grrrrrrrr. Jag påminner mig om min fasters visdomsord, att naturen tillhör djuren också och att vi får samsas om den. Jaja, nu har jag samsats färdigt gällande sparrisen. Må nätet jag slängt över göra sitt jobb och må vi få en härlig skörd!
När solen just börjat stiga ligger dagen fortfarande öppen och inbjudande, eller mörk och uschlig med en känsla av att det bästa vore att dra täcket över sig och somna om. Igår kom äldstabrorsan över och påpekade det som många kanske känner igen sig i: ”nu har den där perioden börjat då man aldrig hinner med tillräckligt”. Hur mycket man än gör finns det annat som borde ha gjorts. Det är ett sätt att se det på, men känslan av otillräcklighet leder sällan till något gott. Jag väljer att beta av en sak i taget och skriva ner det som klarats av i trädgårdsdagboken. Inte skriver jag ”idag har jag inte hunnit det här och det där som jag borde ha gjort i förra veckan blev inte heller av”- det hade varken gjort mig mer produktiv eller gladare. Det sker framsteg! Och hade det inte gjort det så hade säkert det också blivit bra.
Slån och rosor lämnade taggar och sår i mina händer under gårdagens trädgårdsarbete, men så fick jag också en vacker ”bukett” med mig in. På det viset är naturen inte så knusslig, utan generöst delar den oftast med sig av både det ena och det andra som gör mitt liv lite finare. Undrar just om jag kan få dessa grenar att slå ut? Jag satte dem i ljummet vatten så får vi se vad som händer. Förväntansglädjen är den finaste av dem alla!
Igår var det dags för årets första, stora trädgårdsdag. Jag visste att jag skulle vakna med träningsvärk idag, efter de här åren har jag lärt mig ett och annat. Genom trädgårdsarbetet väcks en del muskler som legat i vinterträda till liv. Far gick alltid upp i vikt under vintern och ner under sommaren. Nu jobbade han mycket hårdare än jag, men jag följer samma mönster. Vinterhalvåret kompenserar jag inte det uteblivna jobbet genom att gå till gym eller liknande, så då får det bli såhär, det är okej. Solskyddsfaktor 50 (jag har opererat bort basaliom i ansiktet, typiska trädgårdsarbeteshudskador sa min hudläkare), lager på lager inklusive halsduk och i vanlig ordning trädgårdshandskar som åkte av efter tio minuter trots att jag vet att jag borde ha dem på hela tiden.
Mitt huvudfokus för dagen var perennrabatten, att klippa bort skröfs och räfsa löven som jag tacksamt tar emot från grannens ståtliga lönn varje höst. Löven ger skydd och bidrar till en naturlig jordförbättring. Under löven har det inte vilats! Många av växterna har redan kommit igång och även om jag inte har delat några plantor än är det nu lättare att få översikt över vad jag har och vad jag vill göra. Härom morgonen vaknade jag med en mycket levande dröm där en böljande rabatt i lila och orange/gult lämnade läcker eftersmak! Så vill jag ha det, men det får jag eftersträva nere i ettårsrabatten. Ringblommor och krasse ska få dela utrymme med andra skönheter. Jag vet inte ens vad det var i nittiotalets vitvita inredning och rabatter som lockade mig så, jag måste ha varit helt hjärntvättad.
Maken plockade ut möblemanget och pelargontrappan till myshörnan vid glasverandan och jag lyfte upp min lilla vårplantering i väntan på pelargonerna (det dröjer ju ett bra tag tills de är på plats). Penséerna är lite sega på att komma igång med blomningen, men plantorna är knubbiga och fina! Naturligtvis har jag sprejat med TricoGarden, rådjuren är skoningslösa. Den här trälådan satte syrran gamla påskliljelökar i förra året och det var så fint! Träet har inte mycket mer att ge, men det är väl delvis det som gör att lådan är så vacker.
Luktärterna växer på. Några av sorterna hade jag inte så många fröer kvar av och ”Prince of Orange” verkar inte ha lika bra grobarhet som de andra sorterna. Jag har köpt de flesta av mina fröer hos Cecilia Wingård och tar även hennes odlingsråd på största allvar. Dessa små klenisar ska toppas, men inte än. Året då rådjuren smaskade av ett gäng insåg jag att blomningen blir mycket bättre efter (ofrivillig eller medveten) toppning. Förra året lade jag även till ett råd från någon brittisk luktärtsexpert att alltid sätta två luktärtsplantor ihop vid utplantering. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men blomningen blev verkligen fantastisk! Dahlior och luktärter mår även bra av att plockas, plockas, plockas, något som känns lite kontraproduktivt då åtminstone jag gärna blir lite dumsnål då jag ser mina plantors vackra blommor.
Förra året köpte min syster en cool julros till nedsatt pris och frågade om hon fick hyra in den i min rabatt, åtminstone tills hon hade ett bättre ställe att sätta den på. Milda makaroner, vilken skönhet! Uppifrån ser man knappt blommorna eftersom de hänger lite som blåklockor och är så mörka, men kolla här. Praktverk! Roligt att plantan verkar trivas här.
Nere i trädgårdslandet händer det också grejer. Vi har sexton odlingslådor, många av dem fulla med ogräs efter min trötta höst där trädgårdslusten hade tagit slut. (Alltså, den bästa gåva man kan ge sig själv är att rensa ogräs PÅ HÖSTEN.) Tre rensade jag ut igår och det känns redan mer hanterbart att ta hand om resten! Jag kan ju ta någon låda i taget i takt med att jag ska sätta något i dem. I sparrislådan börjar nu läckerheterna titta upp! Vi har fem plantor som vi kan skörda från i år och kompletterade med ett gäng reaplantor som förhoppningsvis har tagit sig och isåfall kan börja skördas först 2026. Sparris är inget man stressar på. Förra året flyttade jag den lilla ramslöksplanta jag fått av min syster ner från perennrabatten till sparrislådan där det ändå finns utrymme och möjlighet att sprida ut sig. Jag är naturligtvis glad över att den har överlevt i fem år, men vill gärna att den också ska sprida sig så vi kan börja skörda denna vårdelikatess.
Maken jobbade hårt med att flytta hallonplantorna bort till den plats där han har påbörjat en ”björnbärsodling”. Vi har haft ett ogenomträngligt snår av björnbär i sydöstra hörnet av trädgården. Mängder av plantor som inte riktigt har gett så många bär som vi tänker att de skulle kunna ge med större omsorg och mindre kamp om utrymmet. Dessutom är det lättare att plocka björnbär om man inte behöver sticka ihjäl sig då man tränger sig in i snår. Parallellt med detta ska också hallonen förhoppningsvis trivas. De hade precis lagom börjat ge en riklig skörd inne i trädgårdslandet, men de sprider sig för lätt och tar upp onödigt utrymme för växter som rådjuren hade ätit upp om de fick en chans.
Såhär ser jag ut om händerna mest hela tiden under stunderna i trädgården. Jag har alltid ambitionen att ta på mig handskar, men jag har så svårt att känna full rörlighet i dem. Jag har dock fått ett par från maken som sitter riktigt bra, men vill inte förstöra dem då de känns lite lyxigare än Jem och Fix-handskarna som alltid är för stora. Kanske får jag in en god rutin rätt vad det är.
Det känns fint att bukettsäsongen dragit igång. Jag har haft buketter med egna blommor ända sedan vi kom hem från Stockholm och vet att det åtminstone kommer att finnas något att stoppa ner i ett glas eller en vas ända tills vi är framme i november. Det gör mig glad och påminner mig om värdet i att jag håller på som jag gör. Är det vägen eller målet som är viktigast? Jag vill säga att det ena inte finns utan det andra, så det är bara att jobba på mer och filosofera mindre. Det får vara värt ischiaskänningar och korta lårmuskler som ömmar. Hej och hå!
Påskhelgen har gått mot sitt slut och för mig börjar nu vardagen igen. Barn och ungdomar här i Blekinge fortsätter sin ledighet och lovet bjuder kanske på sovmorgnar och en och annan aktivitet. Somliga ungdomar i landet ägnar troligtvis lovet åt att lura pensionärer på pengar, men jag gläds åt att ”Hasse” och hans polare inte längre tillhör denna grupp. En god vän höll på att bli lurad precis innan Uppdrag granskning började visa sin serie om ”hackaren”, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa bedrägeriet innan några pengar drogs från kontot. Jag kan tycka att det är trevligare att sköta planttantssysslor än att vara lurendrejare. Tur att jag får fokusera på detta.
Jag bestämde mig för länge sedan för att begränsa mitt intag av nyheter då jag mår så dåligt av allt negativt som rapporteras. Jag fortsätter gilla Kvartals försök till att ge olika synvinklar på komplicerade situationers förhållanden. Inte för att jag får någon rosenglittrande verklighetsrapportering, men för att jag i den allmänna politiska debatten och medierapporteringen tycker mig se ett envist stångande som sällan leder samhällsdebatten framåt. Målet är att stånga så hårt att ens argument vinner på samma sätt som en djurflocks ledare tar över från en annan. Den typen av ”debatt” har sin plats, men inte då det gäller komplicerade samhällsfenomen som mår bäst av att drivas framåt i något slags jämvikt. Rätt och fel kan existera samtidigt. Somligt får dock bättre lyftkraft av diskussioner, särskilt då personer eller grupper inte lever med samma ”rätt och fel” som måttstock. Detta gäller t ex diskussioner gällande allt trädgårdsrelaterat. De första åren vågade jag knappt göra något utan att dammsuga diverse specialistforum efter experternas utlåtanden. Det gjorde mig nästan handlingsförlamad ibland. Jag bjöds nämligen på mycket olika besked, alla levererade med samma benhårda övertygelse. Numera har jag mer kunskap, men ger också mig själv utrymme att hantera saker och ting utefter erfarenhet och lust. Jag vet att vissa projekt misslyckas även om jag gjort ”allt” rätt. Verandan ser i år ut som hejkomochhjälpmig trots de inbyggda bänkarna, men jag vet att med några timmars insats kommer den att bli ett fantastiskt extrarum. Nu har vi i vanlig ordning haft stor nytta av vårt extra kylskåp hela vintern. Bra så! Det är ändå inte skönt att sitta där då det är för kallt. Det ska snöa i slutet på veckan och det är april. Vi bor i Sverige. Det ordnar sig.
Maken har i flera år funderat på vårt björnbärssnår som växer vid östra stenmuren. Det har varit så tätt och ointagligt! Dessutom har samma sak gällt som med allt annat växande – gallras det inte blir det slagsmål om näring och utrymme och skörden blir decimerad jämfört med hur det skulle kunna vara. Nu sattes det upp något slags stöd för att vi ska kunna stötta upp och ge utrymme till några utvalda exemplar och hålla efter de andra. Förhoppningsvis kan detta vara ett smart drag.
Den här tiden på året är så spännande! Trädgården ser sannerligen inte mycket ut för världen, men tar jag på mig glasögonen och börjar leta så hittar jag mängder med vackra exemplar. Snödropparna är snart överblommade, men just nu har vi har en massa söta violer i gräsmattan, en del krokus, vårlök, pingstliljor och tada, gullviva på ingång.
Denna helleborus bodde på trappan en vinter. Där var den fin, men såg mer ut som en styvsyster till sig själv i jämförelse. Efter vintern satte jag ut den på ett annat ställe, men sedan förra året har den haft en plats i perennrabatten. Jag njuter verkligen av dessa ranunkelsläktingar och är så glad över att just detta exemplar har fått en placering som funkar. Min syrra i Skottland är mycket bättre på att flytta runt perenner som inte verkar trivas och jag försöker våga rucka lite på min skräck för att helt enkelt testa utan att det finns några garantier för att det ska bli bra.
I syrummet växer det så det knakar. Igår satte jag om basilika och några tomater, idag ska jag fortsätta med resten av tomaterna. Jag har fokuserat på mina busktomatsfavoriter och har nog faktiskt ingen högväxande sort?! Vi får väl se, vi håller hur som helst tummarna för att det blir en fint tomatår.
De hårt beskurna pelargonerna börjar en efter en att ta sig ton med hjälp av ljuset och den nya näringen runt fötterna…
… och även om det är alldeles för tidigt att ropa HEJ kan jag se att skotten verkar ta sig osedvanligt bra. Min erfarenhet är att det är bäst att ta sticklingar från kraftfulla exemplar, men eftersom i princip alla mina pelargoner var i dåligt skick efter vintern satte jag till och med några avklippta toppar som levde trots att själva moderplantan visade sig vara död. Jag har lyckats med det någon gång förut och såg nu att det kan gå igen. Det blir mycket Mårbacka i vanlig ordning. Det blir fint. Nu gäller det att jag inte vattnar sönder dessa bebisar medan de kämpar för att skapa egna, kraftfulla rötter. Inget ruttnar nämligen så lätt som pelargoner. Ja, det var den planttantsrapporten. Jag kan även meddela att kallsådden i växthuset av blomkål, grönkål, salladslök och purjolök ser ut att vara mycket lyckad. Vi får se om det fortsätter lika positivt! Förra året var jag rätt trött på trädgårdsgöra då jag stängde ner efter säsongen, men nu är jag glad och förväntansfull igen och det känns jätteroligt att vara på gång! Hurra.
329 kronor för en liten flaska TricoGarden på 250 ml. Suck. Trädgårdsarbete har aldrig varit någon billig hobby, det ska ingen tro. Det kan synas så med tanke på att man ”odlar själv”. Själv beställer jag alla fröer när Blomsterlandet har halva priset på allt tidigt på säsongen. Igår när jag ändå var i Lyckeby kompletterade jag med några påsar jag hade bestämt mig för att inte odla, men sedan tyckte att jag varit dum som exkluderat ur årets sådd. Då var priset ”ta 5, betala för 4”. Stor skillnad på besparingarna där. (Men hur tänkte jag egentligen? Varför exkluderades dill? Och grönkål? För att inte tala om BASILIKA?! Jo, den sista vet jag, det finns nämligen kvar fröer som ska vara grobara från förra året. Problemet är bara att jag som egentligen är supervälorganiserad har slarvat bort de fröerna.) Samtidigt med frökompletteringarna fick jag alltså köpa en ny flaska TricoGarden. Jag såg bara en prislapp på hyllan och tog för givet att 329 kronor gällde för den stora flaskan på 1 l. Det behövs bara lite spray i perennrabatten och i dahliarabatten där jag satte några Lidllökar i höstas. Chocken då jag när jag senare på kvällen kollade igenom mitt digitala kvitto insåg att jag varit dum som inte beställt online istället… (369 kr för 1 l på Skadedjursbutiken.) Dessutom är det så att de fysiska butikernas priser numera skiljer sig stort från samma kedjors onlinepriser! Detta gäller exempelvis apoteken, men även Blomsterlandet. Jag VILL ju ha kvar de fysiska butikerna, men jag är också sparsam och bekväm. Denna upplevelse var en dyr lärdom. Å andra sidan behövde jag bara en liten flaska och hade jag handlat online hade också portot kostat. Nog om detta!
Något som är ännu härligare än att börja dagen i ett kök som städades redan kvällen innan är att komma in i ett kök där det råder frösåddskaos! Åh, så glad jag blev över den bruna vaxduken, såjorden i diskhon, Lena Israelssons trädgårdslandsbibel (bästa boken, slut i bokbutiker och kostar lika mycket som nya böcker på antikvariat) och allt det andra! Jag sprang genast upp till syrummet för att se att timern på belysningen hade dragit igång i rätt tid. Det hade den! Tjoho. Nu kommer det snart att skifta lite grönt i flera av lådorna. Idag ska jag se om jag hinner få ut några fröer i lådor i växthuset. Det blir första gången jag testar hur det kan funka och jag är väldigt spänd på resultaten. I vanlig ordning lär man sig nog mest av olika typer av misslyckanden, men jag hoppas naturligtvis att allt blir otroligt lyckat.
Nu har tulpanerna börjat komma upp, men vi får vänta länge än innan det går att plocka några maffiga buketter. Jag är tacksam för storodlares ansträngningar och njuter av skönheterna på köksbordet. Det är något som hänt med mig i takt med att kunskapen om grönsaker och blommor har ökat. Jag ser ansträngningarna som krävs i hela processen från frö till vad som säljs i butik. Bl a är det därför jag bara odlade min favorit kronärtskockor i ett år. Jag må älska att äta dem, men att odla dem passade dessvärre inte mitt sinnelag. Det finns lyckligtvis annat som passar mig bättre.
Jag är så tacksam över att solen nu går upp vid 6.30 på morgonen och att det innebär att köket badar i solkatter och underbara reflektioner av de röda dekorationsglasen i verandan. De där röda skuggorna ger mig en skjuts in i ett högre välbefinnande! Jag rider fortfarande på vågen av hur mycket seminariet ”Naturens läkande kraft” i tisdags gav mig. Det var inte mycket som var ny information, men de flesta av oss behöver regelbundet påminnelser om sådant vi egentligen redan vet. Vi behöver omge oss av natur, träd inte minst! Barn som ser träd på vägen till skolan mår bättre och presterar bättre än barn i renodlad stadsmiljö. Tankarna började snurra och jag tänkte på frågan i ett forum jag är med i där en orolig mamma lyfte sina barns diagnoser och hur svårt det är att få barnen (och därmed sig själv, ”a mother is only as happy as her most miserable child”) att klara många sammanhang. För ett tag sedan diskuterade maken och jag diagnoser och mental ohälsa hos barn och ungdomar. Vi badar bokstavligen bland familjemedlemmar, vänner, gamla pluggkompisar, grannar och bekanta i dessa. Små barn, äldre barn, tonåringar och unga vuxna som mår dåligt och har svårt att klara av skolan, social interaktion med andra människor och/eller ett ”vanligt” liv där det ska pluggas, träffas vänner och partners, skötas boende och allmänt klaras att försörja sig och överleva. Är det tänkbart att vi har skapat ett samhälle där väldigt många exkluderas redan från tidig ålder för att de inte passar in i denna nutidsmall? Är det urbaniseringen, naturgifter, alla dessa skärmar, forum och spel, en diet bestående av mestadels fabriksprocessad mat, eller är det kanske orimliga krav på att alla ska plugga och vara universitetsutbildade som har orsakat detta? Är det hopkoket av dessa märkligheter som orsakat en storm som vi inte kan värja oss från? Handlar det om något helt annat? Ja, sådana tankar kan man få då man börjar dagen med att komma in i en planttants kökskaos där röda solkatter dansar.
Nu har inomhusväxthushyllan fått flytta från Gustavs skrubb eftersom skrubben blivit makens kontor. Vi fick istället möblera om tillfälligt i det som nu blivit syrummet. Egentligen passar det jättebra eftersom det här är söderläge och dessutom är rummet tillräckligt stor för att rymma hyllan samtidigt som man kan utnyttja resten av utrymmet. Både ljusinsläpp och lysrör kanske kan ge lite extra tryck till de små plantorna? Vi får väl se. Det blir bra, det här. Alla amaryllislökar ska få flytta ut till glasverandan. Jag måste bara hitta en bra filt som kan skydda då det fortfarande kan bli riktigt kallt om nätterna. Jag vet inte hur jag ska fortsätta med mitt amaryllisprojekt. Det känns lite som det svämmat över. Hade vi haft ett stort hus med en massa plats eller ett växthus som varit frostfritt året runt hade det varit en annan sak. Kanske får det bli en amaryllishylla över fönstret här i syrummet? När knopparna börjar växa får de komma ner från hyllan och in i själva huset… Hmmm, ja, så får det kanske bli!
”Längtar du inte efter att sätta igång med trädgården?” Mina systrar är redan igång med odlingssäsongen 2024, men jag har i princip bara beställt fröer, pratat med maken om tomaternas nya växthus och suckat över hur växtlighet redan slagit rot i grusgången här hemma. Nej, jag har inte alls varit sugen. Det har varit viktigt för mig att vila från trädgården. Eftersom jag har lovat mig själv att detta ska vara något som ger energi, som gör mig glad och hjälper mig att växa på ett positivt sätt behöver jag lägga in annat där jag kan. Min odlingssäsong 2024 kommer att dra igång på riktigt måndagen den 4 mars. Först ska jag upp till Stockholm och odla relationer. (För övrigt är det alldeles tillräckligt att börja förså fröer i början av mars. Det är alla dessa odlingsforum som hetsar otroligt. Jag är tacksam över hjälp och tips jag fick därifrån i början, men inser också hur stressande de varit för mig. Alla får göra det som passar dem, helt enkelt.) Dessa bilder får mig i alla fall på mycket bra humör och jag är onekligen glad över allt fantastiskt jag får vara med om genom det som växer här hemma.
