Har du varit i Finspång någon gång? Det hade inte jag förrän igår. Nu ska jag ärligen erkänna att jag inte åkte hit av egen vilja, utan för att jag följde med som sällskap. Dagen blev dock utmärkt trevlig. Jag hade som uppgift att underhålla mig själv i några timmar. Centrum var inte mycket att hojta över, men biblioteket var ljust, inbjudande och välförsett. Dessutom var vädret pangfint. Solen lyste på de sprakande höstfärgerna och jag tänkte att bättre kunde det inte bli.
I Finspång ligger ett vackert litet slott som Louis De Geer d y lätt bygga mellan 1668 och 1685. Det har kompletterats av flyglar och ett orangeri genom åren och här är fortfarande full aktivitet! I slottet har man kontor och i flyglarna finns bl a restaurang.
Slottsparken har varit vacker sedan 1700-talet och är numera öppen året runt för alla som behöver hämta kraft här. Kontrasterna är stora mellan ett centrum som är ett lika otroligt fult ”Domus-centrum” i betong som så många andra svenska städer bjuder på och den samtidigt mjuka och strama parken.
I orangeriet kan man hitta Sveriges äldsta vinstock. Jag stod länge och beundrade både den och alla de välväxta pelargonerna utifrån.
På baksidan av orangeriet går det fortfarande att urskilja ett par imponerande konstverk, även om tiden gjort sitt och därmed blekt dem.
Min gissning är att Trygg-Hansa ville göra sin räddningsstation lite mer ”tidsenlig” genom att åtminstone bjuda räddningsstationen på ortens gamla stavning.
Jag stod länge och njöt av naturens eget, levande konstverk i vattnet vid en av de små broarna som går på flera ställen i parken. Tankarna gick till kott-race i våryra vattendrag och tider då livet per automatik var långt mindre stresspåverkat än idag.
Det sista jag tog kort på var det fina trädslottet i parken! Kul idé. Härligt att hitta inspiration på oväntade ställen.
Igår var det dags att slå in klematisen Margarete Hunt i guldigt silkespapper och prasslig cellofan, stoppa lurarna i öronen och förbereda mig på en lång resa, hela vägen till Listerby. Ja, nu säger du att Listerby ligger väl inte så långt från Sturkö? Det är teoretiskt rätt, men utan bilen som fortfarande står på Mekonomen och latar sig är det bara att utnyttja allmänna transportmedel. En söndag har vi inte mycket att välja på, så jag tog två bussar till Karlskrona, fick vänta i några timmar i stan innan det var dags att hoppa på bussen till Ronneby för att sedan få skjuts sista biten till födelsedagsbarnet av faster och farbror. Äventyr av det mer spännande slaget! Efter alla timmar på buss och tåg genom åren har jag verkligen lärt mig uppskatta friheten i att ha en bil, men det är också bekvämt att inte behöva hålla sig alert. När jag åker buss jobbar alla sinnen på högtryck och det finns alltid något spännande att ta med sig. Folk har ofta väldigt intima och känslosamma samtal på telefon, något som alltid förvånar mig. Bryr de sig inte om att de bjuder in kreti och pleti till sitt innersta? Tror de att andra inte hör vad de säger? Känner dig sig trygga med att omgivningen bara hör hälften av konversationen och därmed inte kan använda informationen? Jaja, detta hade väl inte med något födelsedagsfirande att göra.
Väl på plats var det tjo och tjim med alla fastrar och farbröder utom Fars äldste bror och så ett gäng trevliga kusiner och ett kusinbarn. Jag älskar verkligen att hänga med släkten. Det finns alltid något spännande att prata om. Igår rörde sig samtalen jag var inblandad i runt allt från Svenmanska trädgårdsparken och farmors släktingar i USA till demensvård och dahlior. Vi bjöds på läcker mat, denna gång en osedvanligt god kantarellpaj till mig och veggisarna. Efter inspektion av fantastiskt renoverat grannhus (av våra kusiners kusin, häng med på den om du kan) och osedvanligt kraftfulla och vackra dahlior fick jag skjuts av födelsedagsbarnets son till Listerbyrondellen och kunde åka tillbaka med lite mer tidspassande transporter.
Sista biten med buss satt jag och njöt för fulla muggar. Försökte fånga känslan av att mötas av kvällsljuset i Bredavikskurvan med kameran, men det gick såklart inte. Hur som helst var det jättevackert och jag satt bekvämt och lyssnade på en spännande podd och njöt allmänt av livet. Kvart över åtta var jag hemma, drog på mig morgonrocken, tvättade av sommarens andra omgång smink, lade en ansiktsmask, lade upp fötterna. tittade på ett avsnitt av den där danska serien, kikade på lite släktforskning och sedan började äntligen nattshowen jag hade väntat på! Inatt fortsätter den för dig som missade att Perseiderna (meteorregnet som alltid syns runt 12/8) har osedvanligt goda omständigheter nu när månen går ner i rimlig tid och det är klart väder. Vi som bor här ute på vischan har det tillräckligt mörkt för att Vintergatan, alla stjärnor och ”stjärnfallen” ska bjuda på ett njutbart spektakel. Jag lade mig i vår sköna hängmatta med fuskpälsfilten och kände mig genuint lycklig, den där sortens välbefinnande där munnen ler av sig själv och man nästan ser lite fånig ut. Jag undrade varför jag inte satsade på en karriär inom astronomin och bannade mig själv för att jag fortfarande inte lärt mig alla de mellanstora stjärnbildernas namn, men mest var jag bara otroligt tacksam för att ha en plats i detta makalösa universum med så många mysterier. Fira livet, hördu! Tack för att vi får vara här.
Efter att i lugn och ro tagit oss hem från Nynäshamn med många stopp på vägen sitter jag nu här och lyssnar på härlig musik vid datorn efter att ha pussat på alla krukväxter, gett dem lite kärlek, omsorg och vatten och uttryckt beundran för den fina amaryllisen som mötte oss i full prakt. På vägen hann vi äta korv med mos och räksallad på Shell i Söderköping (alltså, fråga inte, men denna tradition är svår att bryta)…
…hämta kvarglömda grejer i Mörtfors och förundras över högvattnet i ån och hur vackert det alltid är där…
… säga hej till brorsan på flygklubben i Kalmar och kika på när maken gjorde några starter och landningar för att hålla sig uppdaterad…
… uppvakta en härlig kompis på treårsdagen med en uppdragningsbar bil som han genast blev kompis med och en Kalaspåse godis som fick delas med storasyster…
… köpa ett flak av de godaste ägg jag vet, gosa med de sötaste och mjukaste kaninungar jag träffat på länge…
… handla basvaror på ICA i Jämjö och följa en osedvanligt vacker solnedgång hela vägen från första parkett. Våren har kommit mycket längre här på Sturkö och även om jag var lite för trött för en riktig trädgårdsrunda efter långkörningen hann vi mötas av ett helt gäng snödroppar och färdigbeskurna fruktträd mellan bilen och huset. Jag älskar verkligen vårt hem och önskar bara att det hade legat lite närmare barn och barnbarn. Nu har jag i alla fall fått tanka en rejäl dos energi hos dem och den kan jag njuta av under lång tid. Imorgon återgår livet till normalläge för säsongen och jag ska återta kontrollen som planttant igen. Det rycker lite i fingrarna som längtar efter att få gräva ner sig i jord igen. Något jag inte riktigt längtar efter är att åka till Bredavik och se om några av pelargonerna kan få följa med hem i levande skick, men det är bara att bekämpa rädslan och åka dit. I värsta fall finns det nya pelargoner att köpa, det är inte hela världen. Nu har jag genomlevt denna känsla av ”katastrofläge” i så många år på raken att jag borde vara mindre orolig, men sanningen är att ganska många av pellisarna rök med både förra vintern och de två vintrarna innan dess. Jaha, ja. Och det var den dagen. Så långsam och vanlig att COOP-expediten i Torsås med samma frissa som Lloyd Christmas i Dum & dummare hade somnat om han hade läst ända hit. Det bästa med den långsamma vanligheten är att jag älskar den och mår bra av den. Klart, slut.
… eller Nynäshamn. Vad trevligt att få åka hem till våren i söder med ett norrsken i ryggen! Nu har vi massor av fröer som ska i jorden, lådor som ska rensas och drömmar som ska förverkligas. Hur jag ska kunna hantera min barn- och barnbarnsabstinens får bli en senare fråga. Just nu får jag nöja mig med att vi haft underbara veckor här. Efter två veckors bloggande på telefonen blir det också skönt att komma hem till datorn. ”Borta bra, men hemma lite bättre.”
Problemet med att se fram allt för mycket till saker och ting i december är att mycket påverkas av virus som härjar runt bland mänskligheten. Jag lyckades ta mig upp till Stockholm i sällskap med ett sådant och av allt jag planerat att göra blev varken allt eller hälften gjort. Jag är tacksam över att det rum hos syrran vi oftast får låna som övernattningshak stod ledigt och att jag kunde ligga där i karantän. Hemma hos den nyflyttade dottern och hennes familj var det också sjukt och yngsta dottern hann bli sjuk innan vår ”stora dag” skulle gå av stapeln. Nu blev det så och det är inget att hänga läpp över. Vi lever, en del hanns med och jag njöt desto mer av de gos jag hann få med lilla barnbarnet och det jag faktiskt fick uppleva. Jag har redan lagt upp adventspysslet här ovan, men efter det däckade jag.
Smått mirakulöst lyckades jag faktiskt krya på mig såpass att jag orkade följa med in till stan för att gå på Adolf Fredriks luciamorgon igår. Detta är en tradition som naturligtvis går fint att byta ut mot lussetåg här i stan, men jag gillar våra traditionella advents- och luciahäng i Stockholm. Ja, vi fortsätter, även om årets kanske inte blev som planerat.
Tack för en härlig morgon med klara barnröster och magisk stämning! Denna gång hamnade vi faktiskt längst fram i kön utanför kyrkan. Väntan utomhus blev lång, men jag var väl klädd i lager på lager. Efteråt gick sonen och jag och tog en fika medan maken hade ett onlinemöte. På Urban Deli där vi satt var tydligen ett lite mindre lussetåg med nior från AF inhyrda, så där fick vi verkligen bonus! De är så ruskigt duktiga, de där ungdomarna.
Med det skjutsade jag maken till jobbet i Södertälje och tog mig till äldsta dottern och barnbarnet. Den här donnan är ytterst nöjd med sitt nya kök! Hon har muttrat i några år över sin studentkokvrå och även om den nya lägenheten inte har jättemånga fler kvadratmetrar så är den både bättre planerad och har framför allt ett ordentligt och jättetrevligt kök. Igår invigdes det med ett ordentligt lussebak medan jag halvlåg i soffan med lillan och njöt mitt i flyttkaoset. De kommer att få så fint!
Mammas mjölbunke har gått vidare till någon som uppskattar och använder den. Undras just om den trodde att den skulle flytta från Spjutsbygd till Karlskrona till Sturkö till Stockholm? Det är förvisso en retroversion av en gammal burk, men har vid det här laget flera tiotal år på nacken. Lagom till att jag hade beundrat både det ena och det andra åkte jag vidare till ICA Maxi och storhandlade till den nysjuka dottern som hade det lite glest i hyllorna hemma så hon kunde fokusera på att bli frisk innan sin födelsedag. Tråkigt nog missar hon nu sin sista arbetsdag på sin arbetsplats innan det är dags att ta sig vidare till en ny arbetsgivare, men som sagt, så blir det ibland.
Maken hade gått på julbord med sin uppdragsgivare, så jag plockade upp honom utanför Järna innan det blev lång färd hem i natten. Vi räknade till sju rådjur, två rävar och ett vildsvin på den här resan. Det gäller att köra försiktigt! Väl hemma stod lussetåget och väntade på att få lysa upp en liten stund trots att datumet rent officiellt hade hunnit gå över till den fjortonde december. Det fick de så gärna. Skönt att vara hemma också och med lite tid i ryggen kommer den här resan också att bli ett fint minne att se tillbaka på.
Ja, nu börjar jag tro jag förlorat halva förståndet! Jag åkte iväg hemifrån och såg tre härliga domherrar i buskaget på grannens tomt. Naturligtvis saktade jag ner bilen, drog fram telefonen och försökte i blindo knäppa bild som bevis. Jag vet inte hur skelögd jag egentligen är, men kan upplysa om att fåglarna satt en dryg halvmeter till vänster i bild. Jaja, nu blev det så. Lagom till att jag hade insett mitt misstag hade fåglarna flugit iväg, men jag satt kvar en stund med minnet och ett klappande hjärta. Domherrar är så otroligt vackra med de röda brösten och jag hoppas att de hittar fram till fågelmataren nu när det ska fortsätta vara kallt ett tag.
Ikväll var vi sedan hemma hos svärmor och svärfar för att önska svägerskan ”gute Reise” innan hon åker hem till sin egen lilla familj i Australien. Det var riktigt mysigt och så roligt att träffa både unga och gamla. Jag fascineras så över hur helt plötsligt barn är vuxna och hur det går till när en generation tar vid efter en annan.
Här är generationen som ska ta vid efter generationen som tar vid efter oss. Vårt lilla barnbarn fortsätter utvecklas och sprida glädje. Snart får vi träffa henne igen! TUR att det finns FaceTime.
I väntan på lilla barnbarnet har jag nu hunnit följa med syrran Resfredag på en weekend med kulturtema mitt i veckan. Vilken grej! Jag är född till att vara kulturtant. Det blir svårt att plocka ut några favoriter från de här dagarna, men Gerald Clayton Trio, den finska filmen När höstlöven faller och konst i olika form och fason blir svårslaget. Tack för att jag fick följa med och tack livet för musik, glitter och familj.
Om jag får frågan vilken som är min favoritstad brukar jag ha svårt att svara. Just idag tycker jag iallafall att Visby bjuder på allt jag önskar av en stad – skönhet, närhet, historia, hav, kultur och riktigt god mat. Detta är dock ett ställe som jag inte gärna besöker under den svenska sommaren, för då kan man knappt röra sig på vissa ställen. Första helgen i september visade sig vara den perfekta tidpunkten. Vi hade tur med vädret, boendet, sällskapet och typ allt annat också.
Vi börjar med boendet. Maken och vårt sällskap hade bokat rum på Scandic eftersom det var fullbokat på andra ställen de kollade. Ju närmare vi kom avresan, desto mer tvekande ställde de sig till de mycket ojämna recensionerna. För 200 kronor mer per rum hittade de istället Hotell St. Clemens som visade sig vara en fullträff. Hotellet har en egen ruin (namnet avslöjar vilken) och ligger granne med Visbys underbara botaniska trädgård som verkligen visade sig från sin bästa sida just nu. Personalen var fantastisk, frukosten av bästa sort, miljön var inspirerande på alla sätt och vis och till och med sängarna var sköna. Dit åker jag gärna igen!
Jag nämnde botaniska trädgården. Det fick bli två vändor i denna inspirerande miljö. Jag vill ju ha en hemlig trädgård hemma hos oss och maken undrade om han skulle bygga något liknande detta. Ja tack, sa jag. Verkligen vackert. Kalkstenen som fanns med lite överallt gjorde ju sitt till, men jag hade gott kunnat tänka mig Ölandssten också. Det är helt omodernt nu för tiden, men kanske kan man hitta det om ögonen hålls öppna.
Mycket av Visbys charm ligger i ruinerna och allt det gröna. Det blev många oh och ah i takt med att kilometer efter kilometer avlades. Visby var inneställenas inneställe på den tid det begav sig. Så är det väl fortfarande. Vad jag vet jetsettas det om somrarna och de fast boende ondgör sig säkert över alla besökande som inte sköter sig och som duschar alldeles för ofta och för länge samtidigt som de är beroende av turismen för att försörja sig.
Sedan är det arkitekturen… Jag är så tacksam över att så många byggnader är välbevarade. Influenser från alla tider finns kvar, även om de mer moderna kontors- och hotellbyggena verkar hålla till utanför stan. Jag ber om ursäkt för bilderna som inte direkt fångat skönheten, men du kanske får en aning om hur vackert det faktiskt är. Varenda lilla gränd bjuder på nya, vackra siktlinjer. Många färger är representerade och stan känns fortfarande levande. Nu vet jag att Visby mer eller mindre somnar ju närmare vintern man hamnar och många företag lägger ner sin verksamhet i takt med att besökarantalet minskar. Än så länge var det dock liv och rörelse på de flesta ställen.
Avslutningsvis måste havet och solnedgången få ett omnämnande. Utan detta vatten hade inte Visby utvecklats till att bli Östersjöns kanske viktigaste handelscentrum. Det finns tecken på ”stadsliv” ända från 700-talet, men det var under medeltiden som Visby verkligen tog sig ton. Tänk, vilket liv och rörelse här måste ha varit jämfört med andra ställen under den här tiden! Jag får många tyska vibbar då jag strosar i Visby och det är ju inte så konstigt eftersom detta också var en viktig Hansestad.
Jag är så tacksam över denna helg. Vi åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och var hemma till kvällningen dagen efter. Två dagar kändes som ”en evighet”. Vi hade tid att i lugn och ro prata med våra goda vänner, äta riktigt god mat (Mille Lires glutenfria pizza var kanon, servicen var outstanding och de vanliga pizzorna fick också höga betyg, Vår Fru bjöd på en underbart charmig miljö, högklassig service och urgod mat om än i små portioner till det priset) och få motion som inte ens gjorde ont. Det var länge sedan jag fick ihop närmare femtiotusen steg på en helg. Årets sommarsemester bjöd mest på Sturkö med en kort, men riktigt härlig, runda till Danmark. Denna Visbyhelg får anses vara kickoff till hösten, även om denna vecka sägs bjuda på riktigt sommarväder här i Sveriges sydöstra hörn. Tack, tack säger jag härmed. Dags att ta itu med vardagens glädjor!
En gång sa en vän till mig att hon aldrig hade orkat med att ha en så stor familj som jag har. Hur skulle alla dessa kalas hanteras? Igår berättade jag om Fars släkt där man någon gång kom på den briljanta idén att samordna jämna födelsedagsfiranden. I min storfamilj har vi sagt att man uppvaktar syskonbarnen om man rent fysiskt är på plats. De i familjen som är lite om och kring sig skickar ett kort. Jag har inte varit bra på det på mååånga år, men tänker ofta att jag borde börja igen. Vi syskon uppvaktar varandra vid jämna födelsedagar. Jag brukar försöka komma ihåg de lokala släktingarna, men de är också lättare att samla ihop om man är upplagd för kalas. Vi firade i många år sonens födelsedag i början på augusti för att sätta punkt för sommaren innan vi for hem till Visättra, Philadelphia, Segeltorp eller Orem, en tradition som höll i sig länge.
Igår kom min tyska extrasysters dotter hem efter fyra veckor på språkläger i Kanada. Detta råkade också vara hennes fjortonde födelsedag, så det passade extra bra att fira tillsammans med oss som fortfarande var kvar i närheten av Bredavik. Jag hade låtit Silhouetten jobba för att skära ut bokstäver till ett par texthälsningar, en av syrrorna hade gjort fint med vackra buketter och ballonger och så hade födelsedagsungakvinnans mamma dukat upp så fint med glass och fantastiskt fina härligheter från Andréns. Trots jetlag efter ett extra långt dygn var festföremålet så glad och hade mycket spännande att berätta gällande sin upplevelse. Vilken grej!
När vi väl var hemma igen var jag rätt mör efter de senaste veckornas, hm, månadernas, höga tempo. Maken hade lite möten online och samtal att ta sig an och jag arrangerade blommor som jag hade plockat innan ovädret Hans drog in. Ikväll kommer ett par amerikanska gäster som vi inte känner (jag får berätta mer när de har åkt vidare på onsdag) och jag behöver storstäda tills dess. Jag tog dock beslut om att det fick vänta tills idag, slog mig ner i soffan med kuddar och en filt och flyttade inte på mig på flera timmar. Jag avverkade söndagssnacken med ”barnen” och ringde en del andra samtal till nära och kära. Sedan upptäckte jag att det äntligen har kommit nya avsnitt av Call the Midwife på Svt play och kollade på julspecialen och första vanliga avsnittet medan stearinljus, regn, vind och åska gav en perfekt stämning. Sådär mys-lat har jag inte riktigt haft möjlighet att vara den här sommaren, men jag behöver verkligen det ibland. Det var hur som helst väldigt härligt och jag kunde konstatera att jag längtar efter min ”pilgrimsfärd” som aldrig blev av i våras p.g.a. organisatoriska problem. Blir det Gotland i november igen, eller något helt annat? Vi får väl se. Först ska vi ta oss an andra veckan i augusti. Hoppas den blir bra på alla sätt och vis.
