14 dec

Nya tag!

Problemet med att se fram allt för mycket till saker och ting i december är att mycket påverkas av virus som härjar runt bland mänskligheten. Jag lyckades ta mig upp till Stockholm i sällskap med ett sådant och av allt jag planerat att göra blev varken allt eller hälften gjort. Jag är tacksam över att det rum hos syrran vi oftast får låna som övernattningshak stod ledigt och att jag kunde ligga där i karantän. Hemma hos den nyflyttade dottern och hennes familj var det också sjukt och yngsta dottern hann bli sjuk innan vår ”stora dag” skulle gå av stapeln. Nu blev det så och det är inget att hänga läpp över. Vi lever, en del hanns med och jag njöt desto mer av de gos jag hann få med lilla barnbarnet och det jag faktiskt fick uppleva. Jag har redan lagt upp adventspysslet här ovan, men efter det däckade jag.

Smått mirakulöst lyckades jag faktiskt krya på mig såpass att jag orkade följa med in till stan för att gå på Adolf Fredriks luciamorgon igår. Detta är en tradition som naturligtvis går fint att byta ut mot lussetåg här i stan, men jag gillar våra traditionella advents- och luciahäng i Stockholm. Ja, vi fortsätter, även om årets kanske inte blev som planerat.

Tack för en härlig morgon med klara barnröster och magisk stämning! Denna gång hamnade vi faktiskt längst fram i kön utanför kyrkan. Väntan utomhus blev lång, men jag var väl klädd i lager på lager. Efteråt gick sonen och jag och tog en fika medan maken hade ett onlinemöte. På Urban Deli där vi satt var tydligen ett lite mindre lussetåg med nior från AF inhyrda, så där fick vi verkligen bonus! De är så ruskigt duktiga, de där ungdomarna.

Med det skjutsade jag maken till jobbet i Södertälje och tog mig till äldsta dottern och barnbarnet. Den här donnan är ytterst nöjd med sitt nya kök! Hon har muttrat i några år över sin studentkokvrå och även om den nya lägenheten inte har jättemånga fler kvadratmetrar så är den både bättre planerad och har framför allt ett ordentligt och jättetrevligt kök. Igår invigdes det med ett ordentligt lussebak medan jag halvlåg i soffan med lillan och njöt mitt i flyttkaoset. De kommer att få så fint!

Mammas mjölbunke har gått vidare till någon som uppskattar och använder den. Undras just om den trodde att den skulle flytta från Spjutsbygd till Karlskrona till Sturkö till Stockholm? Det är förvisso en retroversion av en gammal burk, men har vid det här laget flera tiotal år på nacken. Lagom till att jag hade beundrat både det ena och det andra åkte jag vidare till ICA Maxi och storhandlade till den nysjuka dottern som hade det lite glest i hyllorna hemma så hon kunde fokusera på att bli frisk innan sin födelsedag. Tråkigt nog missar hon nu sin sista arbetsdag på sin arbetsplats innan det är dags att ta sig vidare till en ny arbetsgivare, men som sagt, så blir det ibland.

Maken hade gått på julbord med sin uppdragsgivare, så jag plockade upp honom utanför Järna innan det blev lång färd hem i natten. Vi räknade till sju rådjur, två rävar och ett vildsvin på den här resan. Det gäller att köra försiktigt! Väl hemma stod lussetåget och väntade på att få lysa upp en liten stund trots att datumet rent officiellt hade hunnit gå över till den fjortonde december. Det fick de så gärna. Skönt att vara hemma också och med lite tid i ryggen kommer den här resan också att bli ett fint minne att se tillbaka på.

28 nov

Åtta minusgrader, domherrar och världsresenärer.

Ja, nu börjar jag tro jag förlorat halva förståndet! Jag åkte iväg hemifrån och såg tre härliga domherrar i buskaget på grannens tomt. Naturligtvis saktade jag ner bilen, drog fram telefonen och försökte i blindo knäppa bild som bevis. Jag vet inte hur skelögd jag egentligen är, men kan upplysa om att fåglarna satt en dryg halvmeter till vänster i bild. Jaja, nu blev det så. Lagom till att jag hade insett mitt misstag hade fåglarna flugit iväg, men jag satt kvar en stund med minnet och ett klappande hjärta. Domherrar är så otroligt vackra med de röda brösten och jag hoppas att de hittar fram till fågelmataren nu när det ska fortsätta vara kallt ett tag.

Ikväll var vi sedan hemma hos svärmor och svärfar för att önska svägerskan ”gute Reise” innan hon åker hem till sin egen lilla familj i Australien. Det var riktigt mysigt och så roligt att träffa både unga och gamla. Jag fascineras så över hur helt plötsligt barn är vuxna och hur det går till när en generation tar vid efter en annan.

Här är generationen som ska ta vid efter generationen som tar vid efter oss. Vårt lilla barnbarn fortsätter utvecklas och sprida glädje. Snart får vi träffa henne igen! TUR att det finns FaceTime.

18 okt

Kulturtant i Uppsala.

I väntan på lilla barnbarnet har jag nu hunnit följa med syrran Resfredag på en weekend med kulturtema mitt i veckan. Vilken grej! Jag är född till att vara kulturtant. Det blir svårt att plocka ut några favoriter från de här dagarna, men Gerald Clayton Trio, den finska filmen När höstlöven faller och konst i olika form och fason blir svårslaget. Tack för att jag fick följa med och tack livet för musik, glitter och familj.

04 sep

Underbara Visby.

Om jag får frågan vilken som är min favoritstad brukar jag ha svårt att svara. Just idag tycker jag iallafall att Visby bjuder på allt jag önskar av en stad – skönhet, närhet, historia, hav, kultur och riktigt god mat. Detta är dock ett ställe som jag inte gärna besöker under den svenska sommaren, för då kan man knappt röra sig på vissa ställen. Första helgen i september visade sig vara den perfekta tidpunkten. Vi hade tur med vädret, boendet, sällskapet och typ allt annat också.

Vi börjar med boendet. Maken och vårt sällskap hade bokat rum på Scandic eftersom det var fullbokat på andra ställen de kollade. Ju närmare vi kom avresan, desto mer tvekande ställde de sig till de mycket ojämna recensionerna. För 200 kronor mer per rum hittade de istället Hotell St. Clemens som visade sig vara en fullträff. Hotellet har en egen ruin (namnet avslöjar vilken) och ligger granne med Visbys underbara botaniska trädgård som verkligen visade sig från sin bästa sida just nu. Personalen var fantastisk, frukosten av bästa sort, miljön var inspirerande på alla sätt och vis och till och med sängarna var sköna. Dit åker jag gärna igen!

Jag nämnde botaniska trädgården. Det fick bli två vändor i denna inspirerande miljö. Jag vill ju ha en hemlig trädgård hemma hos oss och maken undrade om han skulle bygga något liknande detta. Ja tack, sa jag. Verkligen vackert. Kalkstenen som fanns med lite överallt gjorde ju sitt till, men jag hade gott kunnat tänka mig Ölandssten också. Det är helt omodernt nu för tiden, men kanske kan man hitta det om ögonen hålls öppna.

Mycket av Visbys charm ligger i ruinerna och allt det gröna. Det blev många oh och ah i takt med att kilometer efter kilometer avlades. Visby var inneställenas inneställe på den tid det begav sig. Så är det väl fortfarande. Vad jag vet jetsettas det om somrarna och de fast boende ondgör sig säkert över alla besökande som inte sköter sig och som duschar alldeles för ofta och för länge samtidigt som de är beroende av turismen för att försörja sig.

Sedan är det arkitekturen… Jag är så tacksam över att så många byggnader är välbevarade. Influenser från alla tider finns kvar, även om de mer moderna kontors- och hotellbyggena verkar hålla till utanför stan. Jag ber om ursäkt för bilderna som inte direkt fångat skönheten, men du kanske får en aning om hur vackert det faktiskt är. Varenda lilla gränd bjuder på nya, vackra siktlinjer. Många färger är representerade och stan känns fortfarande levande. Nu vet jag att Visby mer eller mindre somnar ju närmare vintern man hamnar och många företag lägger ner sin verksamhet i takt med att besökarantalet minskar. Än så länge var det dock liv och rörelse på de flesta ställen.

Avslutningsvis måste havet och solnedgången få ett omnämnande. Utan detta vatten hade inte Visby utvecklats till att bli Östersjöns kanske viktigaste handelscentrum. Det finns tecken på ”stadsliv” ända från 700-talet, men det var under medeltiden som Visby verkligen tog sig ton. Tänk, vilket liv och rörelse här måste ha varit jämfört med andra ställen under den här tiden! Jag får många tyska vibbar då jag strosar i Visby och det är ju inte så konstigt eftersom detta också var en viktig Hansestad.

Jag är så tacksam över denna helg. Vi åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och var hemma till kvällningen dagen efter. Två dagar kändes som ”en evighet”. Vi hade tid att i lugn och ro prata med våra goda vänner, äta riktigt god mat (Mille Lires glutenfria pizza var kanon, servicen var outstanding och de vanliga pizzorna fick också höga betyg, Vår Fru bjöd på en underbart charmig miljö, högklassig service och urgod mat om än i små portioner till det priset) och få motion som inte ens gjorde ont. Det var länge sedan jag fick ihop närmare femtiotusen steg på en helg. Årets sommarsemester bjöd mest på Sturkö med en kort, men riktigt härlig, runda till Danmark. Denna Visbyhelg får anses vara kickoff till hösten, även om denna vecka sägs bjuda på riktigt sommarväder här i Sveriges sydöstra hörn. Tack, tack säger jag härmed. Dags att ta itu med vardagens glädjor!

07 aug

Ja, men vi fortsätter väl med ett kalas?

En gång sa en vän till mig att hon aldrig hade orkat med att ha en så stor familj som jag har. Hur skulle alla dessa kalas hanteras? Igår berättade jag om Fars släkt där man någon gång kom på den briljanta idén att samordna jämna födelsedagsfiranden. I min storfamilj har vi sagt att man uppvaktar syskonbarnen om man rent fysiskt är på plats. De i familjen som är lite om och kring sig skickar ett kort. Jag har inte varit bra på det på mååånga år, men tänker ofta att jag borde börja igen. Vi syskon uppvaktar varandra vid jämna födelsedagar. Jag brukar försöka komma ihåg de lokala släktingarna, men de är också lättare att samla ihop om man är upplagd för kalas. Vi firade i många år sonens födelsedag i början på augusti för att sätta punkt för sommaren innan vi for hem till Visättra, Philadelphia, Segeltorp eller Orem, en tradition som höll i sig länge.

Igår kom min tyska extrasysters dotter hem efter fyra veckor på språkläger i Kanada. Detta råkade också vara hennes fjortonde födelsedag, så det passade extra bra att fira tillsammans med oss som fortfarande var kvar i närheten av Bredavik. Jag hade låtit Silhouetten jobba för att skära ut bokstäver till ett par texthälsningar, en av syrrorna hade gjort fint med vackra buketter och ballonger och så hade födelsedagsungakvinnans mamma dukat upp så fint med glass och fantastiskt fina härligheter från Andréns. Trots jetlag efter ett extra långt dygn var festföremålet så glad och hade mycket spännande att berätta gällande sin upplevelse. Vilken grej!

När vi väl var hemma igen var jag rätt mör efter de senaste veckornas, hm, månadernas, höga tempo. Maken hade lite möten online och samtal att ta sig an och jag arrangerade blommor som jag hade plockat innan ovädret Hans drog in. Ikväll kommer ett par amerikanska gäster som vi inte känner (jag får berätta mer när de har åkt vidare på onsdag) och jag behöver storstäda tills dess. Jag tog dock beslut om att det fick vänta tills idag, slog mig ner i soffan med kuddar och en filt och flyttade inte på mig på flera timmar. Jag avverkade söndagssnacken med ”barnen” och ringde en del andra samtal till nära och kära. Sedan upptäckte jag att det äntligen har kommit nya avsnitt av Call the Midwife på Svt play och kollade på julspecialen och första vanliga avsnittet medan stearinljus, regn, vind och åska gav en perfekt stämning. Sådär mys-lat har jag inte riktigt haft möjlighet att vara den här sommaren, men jag behöver verkligen det ibland. Det var hur som helst väldigt härligt och jag kunde konstatera att jag längtar efter min ”pilgrimsfärd” som aldrig blev av i våras p.g.a. organisatoriska problem. Blir det Gotland i november igen, eller något helt annat? Vi får väl se. Först ska vi ta oss an andra veckan i augusti. Hoppas den blir bra på alla sätt och vis.

25 jul

Hundested.

Underbar dag i vacker miljö. Lite regn stoppade inte oss från att få det bra. Jag kan varmt rekommendera denna pärla på nordvästra Själland, inte minst för alla loppisarnas skull. Naturligtvis tar jag nu med mig lite danskt skräp hem. Skam vore det annars.

Bästa bonusen för dagen var att lära sig om Knud Rasmussen som jag inte ens visste existerade. Annars har jag glömt det. Hur som helst fascineras jag av upptäcktsresande, särskilt med tanke på att jag själv är så mycket ”både hängslen och livrem”.

24 jul

I goda vänners lag!

Som jag hade väntat till denna dagen! När vi hade bestämt oss för att åka till Danmark frågade jag fina vännen Sanne om hon ville träffas eftersom vi skulle vara i närheten av Hillerød. Hon återkom snabbt med ett ja och dessutom ett spännande program för dagen. Jag är tacksam för att erbjudandet kvarstod då det visade sig att hela familjen skulle hänga med. Sedan sist har familjen bytt hus mot lägenhet, så vi fick gå husesyn. Underbart hem! Efter detta blev vi bjudna på en fantastisk grillbuffé och rødgrød med fløde som förde oss alla in i matkoma. Vilket mottagande!

När vi hämtat oss lite var det dags att utmana oss själva genom att ge oss ut i ovädret bepansrade med allt från regncape och paraplyer till regnjackor.

Hela gänget var vid gott mod medan vi tog oss till fots från Hillerød centrum till Frederiksborgs slott alldeles i närheten i samlad trupp.

Fredriksborgs slott har anor från 1500-talet då kung Frederik II lät uppföra ett jaktslott på ägorna. Kristian IV rev det och byggde det nuvarande slottet på 1600-talet. Det är idag det största renässansslottet i Skandinavien.

Blåst och regn stoppade oss inte från att ha det fint. Vi promenerade på runt ägorna i rask takt och förevigade en och annan höjdpunkt.

Sanne hade planerat in en picknick i parken, men sådana utförs inte gärna i ösregn. Då planerade Sannes man in en dessertsittning på restaurang istället. Och vilken dessert sen!

Chokladkaka eller créme brûlée fanns som val, båda lika lyxigt goda.

När det söta lagt sig som bomull runt magen var vi redo för en båttur i sjön runt slottet.

Ett gäng frivilliga skeppare håller igång en färjetur runt slottet genom en fond. En av dessa är Sannes far, så han (och Sannes mor) tog med oss på privat tur med guidning. Det var så mysigt! Vår yngsta fick också ta över skepparansvaret en stund. Vi fick lära oss att HC Andersen var en diva och att kungligheterna inte gillade att Latinskolans elever kände sig så hemma på slottsgården, så de fick flytta till en byggnad längre bort.

Det var lite svalt, men inget som inte kunde åtgärdas med lite filtar.

Efter många kramar och tack var det dags att säga farväl och åka vidare till nästa Airbnb-boende, detta en timmerstuga i Hundsted. Här spelade vi spel och åt godis fram till midnatt. Vid det laget hade vi skapat ett eget tärningsspel, mycket roligt! Jag ska se om någon kan skriva ner reglerna så jag kan dela med mig sedan. Jätterolig blandning av tur och taktik. Det blir ett fint minne att ta med hem från Danmark!

18 jul

Syskondag i vildmarken.

Min serie kom till ett stopp. Jag har bloggat varje dag under en väldigt lång tid, men nu blev det ett litet ofrivilligt uppehåll på några dagar. Jag har helt enkelt prioriterat viktigare ting (människor) och tid är en värdefull valuta. Nu sitter jag här, en varm och lite blåsig julimorgon och tänker att dagarna verkligen springer förbi. Sedan sist har jag blivit moster igen, en ynnest på alla sätt och vis. Lillan är perfekt och hon har fått möta världen omgiven av så mycket kärlek. Snart får vi träffa henne utanför skärmen, men jag är tacksam över att möjligheten finns att ha levande relationer trots långa avstånd.

Idag är det tisdag och det känns som att det måste gått fler dagar än de tre som passerat sedan sist jag skrev ett inlägg. Det har varit långa dagar! I lördags morse möttes jag och syskonen upp hos brorsan i Rödeby. Lillastesyster var på BB och extrasyrran hann inte fram i tid från Tyskland pga diverse krångel, så de fick vara med i tanke. Vår yngsta bror fyller 40 i höst, vilket gjorde honom ansvarig för dagen. Syrran i Skottland hade också varit med och planerat upp en del aktiviteter. Jag gillar konceptet med syskondagar. Vi började efter det att våra föräldrar hade gått bort som ett sätt att prioritera att träffas då det inte längre fanns en naturlig träffpunkt hemma hos dem. Jag kan varmt prioritera konceptet. Det är trevligt att dela upp ansvaret för planeringen också, det ger olika karaktär på dessa träffar.

Dagens resa gick i friluftslivets tecken. Vi började med att åka upp till brorsans bästa fiskeställe från barndomen och fick tävla i två kategorier: ”flest fiskar” och ”störst fisk”. Som du ser här var det store lillebror som vann den senare kategorien. Kastspö gav fördel gällande gäddorna (fast gäddan fick tillbaka sin frihet). Syrra nummer fyra vann tävlingen om flest firrar med just fyra napp. Ingen av oss fick upp någon abborre stor nog för grillen, men vi fick alla uppleva både den ro och det adrenalinpåslag som fiske kan ge.

Efter fiskeriet gav vi oss iväg norrut. Vi stannade på loppis på vägen, något som de flesta av oss uppskattar. Själv gjorde jag två fynd, men flera andra hittade också finfina grejer att ta med hem. Vi landade på Korrö, en idyllisk plats i södra Småland där det erbjuds allt från möjlighet att paddla kanot till övernattning och fin restaurang. Vi packade ner oss två och två i stadiga kanoter tillsammans med några vattentäta tunnor och lite annat smått och gott.

Efter en ljuvlig tur längs ån drog vi upp kanoterna vid en öppen glänta där det dukades upp till fest. Brorsan hade detaljplanerat allt fantastiskt fint, men hade glömt färskvatten i packningen. Det här var därför första gången någon av oss fick prova ”kokkorv med en touch av Loka päron”. Kul experiment, men jag kände absolut ingen smakskillnad. Allt var bara supergott, precis sådär som det brukar vara då man äter ute i friska luften och vädret är vackert.

Nu började den lite längre paddelturen. Omgivningarna var utsökt vackra och inbjudande och myggorna höll sig på behörigt avstånd. Näckrosorna bländade med sin skönhet och kabbelekorna var också de praktfulla på alla sätt och vis. Korrö är förståeligt en populär plats för naturälskande människor och vi var inte ensamma på ån. Det kändes fint att glida fram på vattnet. Själv hade jag lillasyster från Skottland som medresenär och fick därmed en del uppdateringar från hennes liv. Vi landade till slut på ett hemligt sommarkantarellställe som dessvärre inte bjöd på en enda svamp. Efter att ha samlat ihop oss och vilat en stund gav vi oss därför tillbaka till Korrö där en bokning på restaurangen väntade.

Jag kan varmt rekommendera maten, gott och väl tilltagna portioner som inte lämnade någon hungrig. Vi fick uppdateringar om förlossningen via svågern och skickade en pepp-film för att ge kraft till den födande systern. Just förlossningar är märkliga, inte sant? Så mycket inneboende kraft det finns i en födande kvinna. Det är galet! Vi åt och åt, pratade och åt och så åt vi lite till. Vi tackade den blivande fyrtioåringen för kalaset och firade det kommande lilla livet på samma gång, det var fint tycker jag. Jag kommer så väl ihåg när lillebror kom till jorden. Jag var tretton år, det var mitt femte syskon och jag blev pikad av en klasskamrat som undrade om inte mina föräldrar kände till att det fanns preventivmedel. Gissa hur pinsamt det var? Jag önskar att jag inte hade tagit åt mig (försök säga det till en trettonåring) och att jag hade vetat vilken supermegakraft det skulle bli att ha dessa fantastiska och underbara syskon i mitt liv.

När tallrikarna var slickade och vi hade tagit sats för att flytta på våra mätta kroppar fortsatte partybussen till Klackamåla. Vi fick uppleva en varm solnedgång, ett gäng självdestruktiva skalbaggar, en spännande brödrakamp och lite annat smått och gott.

Kanske var tävlingen där brorsorna skulle bygga ihop varsin polisbil på tid roligast av allt. Vilken spänning! Vilken intensitet! Lillebror stod som segrare, möjligtvis för att han har mest övning i närtid. Annars var de båda hejare både på jojo och Rubiks orm, så det fanns anledning att rent generellt vara stolt över deras prestationer. När vi väl landade i Rödeby var vi alla rätt trötta och möra, men mest av allt glada och tacksamma över att ha fått den här dagen tillsammans. Den blev till en ädelsten att sätta i årets sommarsmycke.

09 feb

Sådant jag skulle vilja göra just nu och annat jag faktiskt ska ta mig för.

En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.

Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)

Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.

Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.

Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!

Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.

Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.

Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)

I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.

21 jan

Göteborg på en dag.

När svärmor fyllde år fick hon en upplevelsepresent: en dag i Göteborg med Peter Mattei-konsert och övernattning. Jag hade den stora glädjen att få följa med och det är jag glad för! Eftersom jag knappt har något förhållande alls till Göteborg medan svärmor varit där massor både med jobbet och privat var hon en perfekt ciceron.

Vi började med att checka in på Göteborgs äldsta hotell, Hotel Royal. Där gäller självständighet, riktiga rumsnycklar och atmosfär, men också sköna sängar, fräscha badrum och en fantastisk service. Vi tog ett tåg som skulle ge oss goda marginaler om det blev tågstrul. Detta gav god tid att utforska stan innan det var dags att bege oss till Stenhammarsalen.

Saluhallen var så otroligt mysig och jag blev så sugen på att leka kulturtant och köpa lyxig plockmat med mig hem till min våååååning. God ost må lukta rutten strumpa, men jag bortser gärna från det när jag ser en sådan här disk. Mums! Vi begav oss dock vidare efter att svärmor hade plockat upp en cappucchino att ta med.

Promenaden på stan var väldigt trevlig. När solen skiner är detta en charmig stad trots allt. Vi gick in på Alvhem och oh:ade och ah:ade över allt fint, men klarade att inte köpa med oss något. Jag blev dock sugen på att ljusa upp lite mer här hemma. Inte vitt, men lite lättare. Tror mest det är vår ruskigt nedsuttna och urblekta soffa som drar ner känslan i vardagsrummet. Nu är också adventsljusstakarna borta och med det blev hela nedervåningen lite mer dassig. Extraljus behövs under den här tiden på året!

Svärmor insisterade på att bjuda på räkmacka på Heaven 23. Jag sörjer icke detta faktum. Se, det var en räkmacka som hette duga! Den var gigantisk. Min var dessutom byggd på ett riktigt gott glutenfritt bröd som gav mersmak. Den picklade rödlöken var verkligen pricken över i:et och ingenting jag själv hade kommit på.

Även här var servicen perfekt! Så trevlig personal, och vilken härlig lokal dessutom! Vi fick det perfekta bordet med direkt utsikt över solnedgången.

På ett sådant här ställe hjälper det att inte vara höjdrädd gissar jag. Jag älskar att se livet hända som i en miniatyrvärld på det här viset. Det känns alltid hoppfullt. Kanske det kan liknas vid något slags eskapism, men då får det väl vara så. När vi hade delat en crème brulée och njutit av ”Göteborg by Night” var det dags att packa ihop och bege oss till Konserthuset och Stenhammarsalen för den underbara konsert jag delat med mig av. Fram för mer Göteborg och Peter Mattei i livet! Vi åkte från Karlskrona 9.42 på onsdagen och lämnade Göteborg 10.04 på torsdagen. Tänk ändå vad mycket man kan hinna på en dag. (Tågresorna gav såklart spännande samtal och så blev det en del stickat och läst för oss båda. Fram för mer tåg Då Det Funkar också.)