07 okt

Att samtidigt vara nöjd och längta bort.

Häromdagen tog jag mitt vackraste palettblad och ställde den i bilen för en sista resa. Jag hoppas att dess liv fortsätter länge och att det fortsätter ge glädje till min systerdotter, men här hemma fanns inte riktigt någon plats nu när det blir trångt om dagsljuset för krukväxterna som förut stått ute eller i verandan. Jag fick en märklig känsla av att växten var spänd på ett positivt sätt, att äventyret lockade. Jaja, vi kan väl diskutera huruvida växter kan känna förväntan, men jag vet att känslan fick mig att fundera över mig själv. Kanske har det inte bara med den där förväntanskänslan att göra, jag blir alltid mer eftertänksam runt mina födelsedagar. Man kan gilla att fylla år och ändå känna behov av att reflektera över livsval och status i livet.

För tre-fyra år sedan började jag titta på hur en roadtrip längs Oregonkusten skulle se ut. Den skulle börja i Seattle (av någon anledning har jag alltid längtat dit) och sluta i SLC där vi har både familj och vänner efter våra år i Orem. Jag såg verkligen fram emot den här resan och tyckte att den skulle bli ett utmärkt sätt att fira min och makens femtioårsdagar. Inga biljetter beställdes och vi velade lite fram och tillbaka över om vi kanske skulle börja på andra hållet och resa norrut istället, och när skulle egentligen bästa tiden för resan infalla? Tack och lov för att det blev så. Som du vet stannade världen i samband med pandemin och efter det har egentligen ingenting varit sig likt.

För några veckor sedan kunde jag äntligen hämta upp mitt nya pass. Det gamla gick ut förra året och jag har inte gillat att stå utan möjligheten att resa även om det inte har varit aktuellt. När jag väl stod där med passet i handen började långsamt den där reslusten väckas till liv igen. Oregonresan känns dock otroligt långt bort. Mina drömmar går till Storbritannien, till Irland, till Italien och kanske till Norge. Jag är så nöjd här hemma, men något annat har väckts. Jag ser mig själv strosa omkring i Bodleys bibliotek i Oxford. Jag drömmer mig tillbaka till Aranöarna (sanna mina ord, denna plats finns i mitt DNA). Att sitta på en av Roms kullar en varm vårdag och följa akvedukter med ögonen medan man drömmer om en perfekt grillad bit svärdfisk känns lockande, för att inte tala om att höra det där underbara språket som ljudkuliss överallt. En musikalresa till London kanske och sedan en trädgårdstur som sträcker sig över flera dagar. Ja, alltså, det känns ändå bra att reslusten inte helt försvunnit. Jag märker dock att jag filtrerar på ett nytt sätt. Äventyr har aldrig varit min grej, det är sällan jag längtar till något helt nytt, men riktigt så här fokuserat på ”best of” brukar inte mina tankar vara.

I takt med att blommor plockas in, krukor diskas, växthus monteras ner och sista paprikan hittat in i köket blir tydligen inte kroppen helt fokuserad på tända stearinljus, brasor och en stickning i händerna. Det finns utrymme för något som skulle kunna kallas reslust och det gör mig glad. Förnöjsamhet i all ära, men när man slutar drömma tror jag livet förlorar en viktig drivkraft. Har du någon längtansdröm?

10 aug

Örum 119.

Känslan av att sommar-sommaren är slut är mycket intensiv. När jag nu satte mig vid datorn såg jag grannen åka iväg till jobbet. Idag var hennes första arbetsdag efter semestern och jag vet många som börjat jobba den här veckan. Själv har jag mer en ”hem och vända”-vecka. (När jag nu skrev det fick jag en känsla av att det finns en lek som heter så. Har jag rätt? Eller har det kanske något med hur man lär sig att sticka eller virka?) Hur som helst. Jag och min lillasyster har varit ute på äventyr i ett par dagar. Äventyr är väl att ta i, vi tog det väldigt lugnt och fint. Jag blev medbjuden för att få en extra chans att koppla av efter alla festligheter, något som verkligen uppskattades. Imorgon åker jag vidare mot Dalarna via Stockholm. Jag har haft en härlig sommar på hemmaplan, men det är ändå lite roligt att få uppleva något helt annat.

Min resebloggssyster har en 100-lista som hon gärna återvänder till för att hitta inspiration då hon planerar resor i Sverige. Örum 119 finns med på denna, så det var kanske inte så konstigt att det var dit jag fick följa med. En resa till Österlen är aldrig fel! Skåne bjuder på sina håll på fantastiska vyer helt olika de jag är van vid.

Örum 119 är ett hotell olikt många andra. Själva hotellrummen hittar du i den gamla skolan. I det som förut var en idrottssal hittar man ”Norrgavelhuset” som hyrs ut till konferenser, men även för boende med självhushåll. På gården finns flera orangerier, glasstillverkning, butik och bageri/café, samt ett kök som serverar fantastiska frukostar, lokal (och annat av god kvalitet) plockmat och stenugnsgräddade pizzor. Vi blev mycket väl emottagna av Pia som själv är uppväxt i trakten och som rörde sig i lokalerna som en husälva med mycket god energi. Örum har samarbetat tätt med Norrgavel, så överallt bjuds man på en mycket vilsam miljö med vackra färger och möbler.

Ofta sover man bara på hotell och hinner inte riktigt med att uppleva annat än sovrum och frukost. Vi passade nu på att njuta i biblioteket som jag verkligen uppskattade. Otroligt vackert och hemtrevligt, och bokutbudet var så spännande!

En av detaljerna som gjorde detta till en femplusupplevelse var den lilla frysen där ”dagens smaker” från Örum 119:s egen glasstillverkning erbjuds hotellgästerna i små söta burkar. Kanelglassen kittlade smaklökarna och gav mersmak. Jag älskar verkligen glass av god kvalitet och inser att Big Pack har spelat ut sin roll i mitt liv.

Vi höll oss på gården hela eftermiddagen och kvällen. Det fanns liksom inget behov av att ge sig av från denna oas!

Kvällen tillbringade vi i orangeriet tillsammans med varsin bildrink (virgin mojito, lyxigt) och vit pizza. Vi kanske är bortskämda med våra egna Bredavikspizzor och att kunna välja precis vilka pålägg man vill ha, men den glutenfria botten jag fick var bättre än något jag själv testat hittills. Det blir till att fortsätta testa. Miljön var underbar och jag förstår att det är fullsatt här kväll efter kväll! Jag blev mycket inspirerad och började återigen drömma om ett eget orangeri hemma på gården. Det är något med det där gamla röda teglet. Så vackert!

Efter en hotellfrukost värdig en drottning (alltså, att serveras ett glutenfritt bröd som håller samma klass som ”vanligt” är mycket ovanligt, så jag tackar Glutenfria Paradiset som verkligen hade lyckats) begav vi oss iväg till ett resmål rekommenderat av Pia. Det bar av till Dag Hammarskjölds Backåkra, ett ställe som både jag och syrran missat trots många besök till Österlen. Muséet är stängt på tisdagar, men vi uppskattade att i lugn och ro och utan en massa andra semesterfirare gå omkring på heden och promenera ner till vattnet via Skåneleden. Känslan av att sommaren närmar sig sitt slut var stark även här, inte minst på grund av den vackra men intorkade midsommarstången. Vi fick också chansen att uppleva en häckande biätare, en fågel som vanligtvis häckar i södra Europa. Ornitologer är av ett särskilt slag och de var så generösa och lät oss titta i kikaren som stod inställd på boets ingång. Verkligen häftigt! Roligt också att de här människorna tipsar varandra och så vips står ett helt gäng på samma ställe med sina muskedunderobjektiv och sina kamouflagekläder.

Kossorna strövar omkring på den öppna marken och runt meditationscirkeln som är byggd till Hammarskjölds ära, inspirerat av fredsrummet i FN-skrapan. Här kan man sitta och meditera, känna kraft från naturen, blicka ut över havet, tänka på stort och smått eller kanske gifta sig. Här kunde jag ha suttit länge, länge…

… men vi hade som mål att bada och äta innan vi skulle åka vidare till brorsan. Doppet vid Löderups strandbad sköljde effektivt bort svetten som vid det laget rann i strida strömmar längs med ryggen och jag är så glad för stunden här. Vi valde bort Sandhammaren den här gången pga tips. Så roligt är det inte att trängas och slåss om parkeringar med andra. Efter badet expertgooglade jag och vi hamnade på Backagården, ett mycket trevligt ställe som ytterligare spädde på önskan om ett orangeri. Jag hade tänkt sno med mig en stickling från den härligt orangea pelargonen, men det glömde jag bort. Jaja. Den finns i alla fall med på bild. Resan hem gick finfint och det var trevligt att hänga hemma hos brorsan och hans fina familj i några timmar. Sedan var det dags för en promenad ner till fiskeklubben och lite fortsatt röjande här hemma innan jag stöp i säng strax efter midnatt. Dagar som den jag hade igår känns oändliga, på ett bra sätt. Det är en ynnest att både ha tid och att orka och få utnyttja den på ett sätt som känns givande.

18 jun

Överblicka från ovan.

Igår var det dags att flyga från Kalmar till Borås för att hänga med goda vänner. Det är alltid lika intressant att zooma ut från det man är mitt i och ta en titt utifrån. Då upptäcker man lättare sådant som annars döljs bakom annat.

Se så vacker vår värld är! Det är som att vara mitt i en Märklinvärld med miniatyrer. Roligast är det precis när man har lyft eller innan man ska landa – igår sågs traktorer köra in hö och det var aktivitet på flera åkrar.

03 nov

Det nya landet – drömmen om Amerika.

Bakom stationen i Växjö hittar man Kulturparken Småland. Denna består av Smålands museum, Sveriges glasmuseum, Kronobergs slottsruin, Utvandrarnas hus och Hjärtenholms lantbruksmuseum. Jag kan varmt rekommendera ett besök här! Min favorit är utställningen ”Det nya landet – drömmen om Amerika”. Det fanns en liknande, och likaledes bra, utställning fram tills Covid -19 slog till. Den här uppdaterade versionen är dock snäppet bättre! Jag tror jag hade kunnat tillbringa en hel dag där om det inte hade varit för att jag ville ta hänsyn till mitt sällskap. Vi fick till en hel del spännande diskussioner baserade på det som presenterades i ord och bild.

Jag märkte att trots att jag trodde att jag inte alls var sugen på att resa någonstans just nu så är det kanske bara känslor som finns där för att skydda mig själv. Japp. Men så är det och så får det vara.

14 aug

Revansch på Fårö och ofrivillig storstädning.

För ett tag sedan tog maken sitt ”riktiga” flygcertifikat. Jag lovade att jag skulle åka med som första passagerare, men när det väl var dags pirrade det rätt ordentligt i magen! Igår steg vi så upp tidigt, packade matsäck och åkte till Kalmar Flygklubb. Därifrån begav vi oss mot Sveriges största ö för att så småningom landa i Bunge, en timme och en kvart bort i lite medvind.

I Bunge blev vi väl mottagna och fick låna varsin halvrisig cykel. Gratis är dock gott och vi var så tacksamma över denna generositet! Till saken hör att vi hade en riktigt trälig Gotlandssemester, den enda dåliga på våra snart 28 år tillsammans, för många år sedan. Den bjöd på bl a ett uppätet Bankomatkort, hemska cyklar och dåligt planerade dagsetapper. För mig har Fårö gett dåliga vibbar ända sedan dess… 😅 Nu var det dags att förändra tankarna runt denna mytomspunna ö.

Vi förvånades över att det var så pass folktomt, särskilt med tanke på alla rapporter om att fastlänningar totalt övertagit Gotland tidigare i sommar. Det var medeltidsvecka i Visby, så folket höll sig kanske där? Vi bestämde oss efter att ha överlagt med flygfältets ägare för att satsa på att ta sikte på Fårö kyrka, sedan cykla upp till raukarna i Lauters och avsluta med en måltid på populära Crêperie Tati. Senast vi cyklade i dessa trakter var det kväll och stressigt, så det var onekligen skönt att ta det lite lugnare den här gången.

Raukarna består av en kärna av korallrev och har bildats då de mjukare bergarterna eroderat bort av vattnets påverkan. Wikipedia är väl en så god källa som någon annan, så här kan du läsa mer om fenomenet.

Maken tog sig ut i vattnet och jag kom strax efter. Fy, så ont i fötterna det gjorde att ta sig fram! Jag har inte gått barfota särskilt mycket i sommar, men inte trodde jag att jag var så känslig… Turisterna som satt uppe på ”raukkammen” måste ha tyckt att jag bjöd på skrattretande underhållning då jag trippade fram och i vissa fall tog hjälp av händerna för att ta mig över. Stunden där ute var i alla fall en av dagens höjdpunkter, så det var helt klart värt utmaningen!

Jag hade betydligt lättare att se Fårös charm igår än 1995. Det var vykortsvackert mest överallt! Galetterna på crêperiet var otroligt goda. Tur att vi hade laddat på med ordentligt med energi inför ösregnet som cykelturen ner till färjan (en mil i motvind) bjöd på. Tur också att resten av dagen hade varit så otroligt bra! Jag kunde därmed släppa det där med att det regnade och istället ägna mig åt nostalgiska tankar runt sommaren 1988 då jag jobbade i hemtjänsten här på öarna och ofta fick cykla i regn. (Den andra semestervikarien och jag kom på att det mest effektiva regnskyddet var att ha en vanlig svart sopsäck liggandes över låren!)

När vi så småningom flög över Borgholm sågs solen bjuda på en strålande uppvisning mitt framför våra ögon. Till höger utanför bilden slog blixtar ner i havet från det svarta moln som hängde lågt där och såhär såg det alltså ut strax söder om det ovädret.

När vi hade tvättat planet och städat ur och maken hade loggat flygningen kom vi ut till ett plan som just hade landat. Så läckert! Maken hoppas kunna certifiera sig för att även flyga i mörker så småningom. Själv nöjer jag mig med att hänga med som passagerare, men jag kan konstatera att jag tyckte att själva väntan var mycket värre än flygandet i sig. Nästa gång slipper jag därmed förhoppningsvis pirret i magen!

Sonen ringde då vi var på väg hem och berättade att han upptäckt att frysdörren hade stått öppen och att han hade torkat upp en hel sjö som bildats utanför frysen. När vi väl var hemma var det bara att kavla upp ärmarna och köra storstädning av frysen. Jag kokade ”kejsarsylt” (alla bär vi hade i frysen kokades i fem minuter med syltsocker, det blev verkligen jättegott) och räddade det som kunde räddas. Suck. Eller, jag vet inte. Nu går slökokaren varm och då kan ju det färdiglagade köttet få mer tid i frysen! Ett fåtal grejer fryste jag om trots att de bara var ”kylskåpskalla”, men inget protein. Vilken tur att vi har haft ”skåprensning” hela långa våren! Situationen hade kunnat se helt annorlunda ut. Sylten blev verkligen lyxigt god. Vi provade den till våfflor idag och ingen såg särdeles missnöjd ut. Nu är det bara att fylla på med tomat- och squashsås inför den långa vintern och det hade sanningen att säga blivit lite trångt för den om inte den ofrivilliga frysrensningen hade gått av stapeln. Lev väl, hör du.

07 apr

Är det konstigt att man längtar bort ibland, del två.

Som komplement till inlägget igår vill jag bifoga de här ”virtuella” rundturerna. Tänk att man kan känna sig närvarande trots att allt bara är en film! Jag blev genast sugen på gamla hederliga dokumentärer med trygga speaker-röster som gör en djupt intresserad oavsett ämne. Någon som David Attenborough till exempel, eller allas vår Bo Landin!

Jag älskade min resa till Gotland i höstas och hade kunnat tänka mig en dokumentär med början i den här scenen som sedan berättar om Gotlands viktiga position som handelscentrum. Medeltida höjdpunkter, andra språk, sjukdomar, maktkamper – något helt annat än den resa i ensamhet som jag företog mig.

Med tanke på att man kan få mätbart goda resultat av att sätta in en grön krukväxt i sitt arbetsrum (även om det är snäppet bättre att ge sig ut på hajk i naturen) borde vi kunna lura oss själva till att bli nästan lika tillfredsställda av en dokumentär som av en riktig safari. Dessutom ger ju filmkameran bonusen att kunna krypa tätt intill för detaljer man aldrig kan uppleva på plats. Fast vissa upplevelser är svårslagna. En promenad i månsken till exempel. Men tänk, vad billigt och ”klimatsmart”! Ta på dig kläder och sköna skor, gå ut, njut. Det uppmanar jag dig till att göra ikväll eller imorgon då det är fullmåne.

07 jun

Årets Österlenrunda.

Jag älskar Österlen, precis som många andra. Sedan vi flyttade tillbaka till Sverige har jag försökt få in minst en tur dit varje år. I år hade jag turen att ha möjlighet att följa med min resebloggande syster en av dagarna då hon var där för ett samarbete med SJ. Vädergudarna var på vår sida och vi fick en helt fantastisk dag.

Haväng bjuder på vit sandstrand och härliga dyner där man kan sitta i lä och njuta av vyerna, det rogivande ljudet av vågor som slår in mot stranden och att se andra människor uppleva något vackert. Jag lade mig en stund och dåsade bort till ljudet av en badande skolklass, fiskmåsar och skratt medan min syster gick en runda på egen hand. När jag vaknade till igen kändes det som att jag befann mig mittemellan dröm och verklighet och det tog en stund innan jag förstod var jag var. Himlen var så blå, sanden jag låg på varm och omfamnande istället för fuktig och irriterande. Stunder som den försöker jag vårda. Den sparades till rummet med god nostalgi där bara minnen som bygger upp och gör mig glad får bo.

Jag och A hann prata mycket och djupt om livets förunderliga mysterier. Sist vi befann oss på den här stranden hade vi med oss mamma och de andra systrarna. Mamma kämpade för att orka gå hela vägen från parkeringen, men hon kände sig ändå rätt stark. Hela den Österlenturen var så mysig! Jag tror inte att någon av oss förväntade sig att vi ett år senare skulle ha förlorat vår far, men att mamma skulle orka en sista resa till Skåne, denna gången till ett bröllop i Skurup. Så sant som det är sagt, vi vet aldrig vad morgondagen har att bjuda på.

Jag hade läst om Den Engelska Trädgården, ett projekt som har några år på nacken, och var så glad över att få en guidad tur genom de vackra ”rummen” som planerats och byggts upp helt efter engelska förlagor. Vilket ställe! Jag kan varmt rekommendera en tur här om du är det minsta intresserad av trädgårdar och gillar att drömma om hur en trädgård kan se ut. Bilderna som jag tog gör verkligen inte stället rättvisa, men här kanske du kan få en känsla om hur vackert komponerade rabatterna är.

Någon gång vill jag komma hit runt midsommar och se denna fantastiska rosenpergola i full blom. Den är trevlig såhär också, men…