30 apr

Att fira Valborg.

30 april 1969 hamnade min och mina syskons historia på papper och blev lagligt bärande. Det är klart att våra föräldrar redan hade träffats, men för mig är detta ändå en viktig dag. Grattis älskade föräldrar, omgivna av liljekonvaljfält, maffiga valborgsbrasor och mångstämmiga körsånger där i himlen.

Sång på gården med barn- och ungdomskörer är min bästa uppladdning för den här dagen. Ljuvligt. Vill du själv ladda rekommenderar jag denna sångstund.

De senaste åren har vi traditionsenligt först åkt upp till Klackamåla och sedan samlats på brorsans vitsippsö för att elda lite och grilla på Valborg. I år blir det inte så för mig, men Valborg blir det ju ändå. Igår Zoom-övade vi Valborgssånger med kören och lovade att ”nästa år”, då kommer vi igen.

Så här kan man också fira Valborg. Ha en fin dag, hördu!

18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

17 apr

Trevlig helg!

Ut och njut. Det tänker i alla fall jag göra. Jag vet inte hur njutningsbart det blir då det är mycket tungt arbete som behöver utföras, men det blir inte lättare av att jag sitter kvar inne och förnekar behovet. Vädret är helt fantastiskt. Egentligen hade det passat bra med en utflykt och att äta ute, men det får vänta till en annan dag. Det är liiite för kallt för att jag ska vara riktigt nöjd, men så är det april också.

På helgens schema står också att jag ska försöka sätta om de stackars klena rotselleriplantorna. Såjorden jag använde till dem har många stora och hårda klumpar som är i vägen för de försiktiga rötterna. Om jag bara kan rädda några stycken får det vara så. Heja planttanten! Bättre en rotselleri i matjord än tio i en kruka med steril jord.

Vad konstigt det är med helg nu för tiden, förresten. Förutom att jag aldrig har några jobbsamtal under helgerna är de ju som vilka andra dagar som helst. Tiden går. Solen väcker mig tidigare och tidigare (Skönt!) och nu börjar det faktiskt bli lite grönt trots kylan. Jag har ändå ofta känslan av att jag blir förvånad varje gång jag ser ett nytt månadsnamn i kalendern. Om två veckor är vi inne i maj månad. Eh? Jo, men så går dagarna, och livet. Jag vill varken slarva bort det eller vänta på bättre tider. Eller glömma vad som betyder något i slutänden!

Såhär stort och fint har skatboet blivit nu. Jag älskar att följa invånarnas spännande liv från avstånd och hoppas att kunna uppdatera mina kunskaper om hur skator egentligen är funtade. Lev väl och ha en fin helg!

11 apr

Bästa planttantsdagen!

Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.

Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.

Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.

Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.

Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?

Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.

Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)

07 apr

April, april.

Här ligger böckerna jag helst roar mig med om kvällarna. Jag oroas lika mycket som jag roas eftersom jag ofta tänker ”det är KÖRT” då jag inte kan göra precis allt rätt. Det är det ju inte! Kört, alltså. Det är väl mycket bättre att jag gör vad jag kan, plockar upp ett tips här och ett där och försöker så gott jag kan? Jag har fört trädgårdslandsdagbok varje år sedan 2018, så nu börjar jag ha koll på vad som funkar här i Uttorp. I år har jag t ex hållit mig undan odlarforum där det hetsas väldigt mycket till att så tidigt. Dessutom har många växthus, vilket vi inte har. Jag ser fram emot att helt enkelt fokusera på våra förutsättningar och våra önskade grödor och resultat i år. Planttanten i mig har vaknat, och nu går hon inte att stoppa!

Finaste kvällsutsikten har vi från duschrummet nere. ställer man sig och spanar åt andra hållet (snett åt vänster) kan man följa det underbara skatparet som bygger bo. Det är så spännande! Tänk att utan händer och fingrar kunna väva intrikata mönster och ett tryggt hem till de kommande småttingarna. Jag har inte haft tillfälle att följa någon fågelfamilj sedan vi hade rödhakar i äppelträdet i Orem. Jag ser fram emot att få uppleva det igen! Läget är perfekt. Fri insyn från fönstret, så jag räknar med att skatföräldrarna inte känner sig hotade.

Skatboet jag precis berättat om hittar du precis till höger om vad som syns här i bilden. Detta bo verkar inte vara ”aktivt”. Jag har läst att skator ibland återanvänder bon och ibland bygger nya, så det här höll kanske inte måttet för renovering i år? Jag ska spana lite mer med makens kikare. Aprilsnö har vi sett två gånger den senaste veckan och det är sannerligen ingen värme ute. Kyliga och hårda vårvindar, knappast friska, utan snarare rätt enerverande. Men äh, det är ju så april är. Oberäkneligt väder, mittemellan vinter och sommar.

Dessa ljuvligheter lyser upp som blå hav i flera av trädgårdarna med några år på nacken här runtomkring. Då barnen gick i Adolf Fredriks musikklasser passade jag om vårarna på att njuta av scillahavet i Observatorielunden, ett av mina favoritställen i Stockholm. Jag trivs utmärkt här på ön, men då och då kan jag få ett Stockholmssug. Coronasituationen har faktiskt gjort att denna längtan varit i det närmaste ickeexisterande det senaste året. Inte ens då vi flyttade upp dottern till Nynäshamn förra veckan ville jag åka in till stan. Jag gissar att längtan återkommer. Tills dess passar jag på att njuta av naturens under utan stadsdistraktioner. Det är ju inte dumt det heller.

30 mar

Nu vänder det…

Efter en kylig vår verkar det nu som att värmen behagat göra entré på ett spektakulärt sätt! På dagens utforskningspromenad i syrrans nya grannskap fick jag först skala av mig koftan och sedan kappan. Det var så varmt och skönt! Det märks att coronasmittan gjort att fler jobbar hemifrån. Det var inte bara pensionärer som var ute i sina trädgårdar under lunchen, utan folk i alla åldrar. Underbart …

18 mar

Våren drar in med påsken.

Nu har det gått några veckor in på fastan. Jag pratade med min lillasyster om hennes och hennes sambos upplevelser av att fasta i år. ”Om så stora delar av världens befolkning återkommande gör det här kanske det ligger något i det”, resonerade de. (Här hemma har vi testat lite olika sorters fasta genom åren. Maken har kört både bokstavlig vattenfasta i flera veckor, men har också tillåtit sig dricka olika slags drycker. Jag gillar fasteupplägget som jag mer eller mindre har följt de senaste åren, men har gjort allt från juicefasta till mer mentala rensningar.) I år har jag ett klart hälsofokus på min fasta och känner redan att jag mår bättre än då jag började för en månad sedan. Samma gäller systern och hennes sambo. De har varit ganska strikta i vad de valt att plocka bort under den här tiden och sambon känner att en av förändringarna han har gjort kommer att bli permanent pga de positiva upplevelserna.

Det leder till eftertanke, det här att ha ett liv som är så fullt av mat och grejer att det finns ett reellt behov av att rensa och ”offra” på det här sättet. Jag ser den här fastan som en tacksamhetsövning som sträcker sig över många dagar och uppskattar känslan. Nu har jag plockat fram våra ägg och fjäderfän och så gick jag över till brorsans tomt och stal lite björkris. I år låter jag bli att sätta riset i vatten för att våra sällsynta gäster ska slippa få allergiska anfall här hemma. Jag saknar så våra vackra ankägg från Orem, de där som stals av andra fåglar då de hängde i riset på den då trasiga verandan för några år sedan. Allt har sin tid och i år tror jag att riset får stå ”naket”. Vi får se om jag ändrar mig.

Just idag skiner solen rakt in i själen! Vi passar på att gå en lång runda och njuter av att den naturliga D-vitaminproduktionen kan dra igång igen. De här vårdagarna är verkligen ljuvliga!

16 mar

Lugnet före invaderingen.

Det senaste året har verkligen påverkat samhället på så många olika plan. Jag undrar vilken beläggning campingen kommer att ha i sommar. Det var många sommargäster som valde att stanna hemma istället för att komma hit till ön som vanligt förra året. Jag gissar att vi kommer att se ett högre tryck i år. Folk längtar efter att få röra på sig, men hur långt kommer man att våga resa? Och kommer man överhuvudtaget att få resa om man inte fått sprutan i sig? Det finns fortfarande många frågor att reda ut i det här trasslet…

Jag undrar vad folk tänker då de når sitt resmål och hamnar här? Detta är ingen lyxcamping och betygen är väl därefter. Det verkar dock som att ständig utveckling sker. Minigolfbanan är utbytt och ny sedan ett par år. Inte lika ”rolig” som förut, men fräsch. De har bytt ut häcken och dragit en massa kablar till alla vagnplatser. Vet inte om det är elen som uppdaterats, eller kanske möjlighet till bättre internet? Folk har klagat på att badplatsen har vuxit igen, men huruvida det är sant kan jag inte uttala mig om. Restaurang Storken har inte varit öppen de senaste två säsongerna, något som jag tror ses som både en fördel och en nackdel.

Under gårdagens promenad låg ljuset så vackert över ön! Det här är nog sista rycket utan en enda husvagn på plats. Till påsk gissar jag att en och annan vagn dyker upp, eller möjligtvis väntar de till Valborg.

Tomt, tomt, tomt. Här brukar vagnarna stå som ”packade sillar”. Den nyplanterade häcken syns knappt på bilden, men tittar du noggrant i framkant ser du grenarna.

Jag vet hur poppis det blivit med vinterbad, men jag blir inte särskilt sugen då jag ser det här. Ruggigt och grått, vind som blåser genom märg och ben. Nej, jag väntar tills jag är sugen på en avsvalkande effekt! Det får komma när det kommer.

06 maj

Små, lätta moln på en hoppfull himmel.

Vilken underbar dag! Vårvindar friska och solsken i blick. Jag glömde vattna i trädgårdslandet och orkade inte räfsa upp gräset till täckodlingen, men jag kom ut på långpromenad med maken, hade ett givande studiemöte med triaden och har fyllt på frysen med gratis nyttigheter.

Ibland glömmer jag bort hur vackert det är här. Kanske inte glömmer direkt, jag promenerar ju i närområdet mer eller mindre varje dag. Det handlar mer om att jag blir hemmablind och börjar ta allt det vackra för givet. Det märks att många äldre håller coronatristessen på avstånd bl.a. genom promenader i vårt naturreservat. Varje dag ser jag bilar på kyrkoparkeringen och hurtbullar med kartor i högsta hugg. Härligt!

Tur att S gillar att skörda vad-som-nu-behöver-skördas. Idag plockade hon in två gigantiska bunkar med kirskål. När jag hade rensat och tagit hand om allt hade vi gemensamt lagt flera timmar på fyra 200-gramspåsar med förvälld kirskål. Med tanke på att finbutiker sålt denna delikatess för 600 kr/kg så var det kanske värt vårt jobb? Nu kan vi äta nyttig delikatess också i vinter.

Avslutningsvis vill jag skriva om min dröm att vara kulturtant i Stockholm. Då och då går jag in på Hemnet och kollar in tjusiga lägenheter från förra sekelskiftet i Vasastan. Idag hittade jag två lägenheter som Kronofogden lagt ut på exekutiv auktion. Det har jag aldrig sett där förut. Visst finns det alltid fastigheter som Kronofogden vill bli av med, men jag har aldrig sett några i just Vasastan. Är det coronaviruset som ställt till det? Och hur vanligt kommer det att bli med exekutiva auktioner framöver? Jag vill att allt ska vara som vanligt, men det är det ju inte. Att landa i de små glädjorna, som t.ex. skördat lyxogräs, hjälper mig åtminstone att förhöja livskvaliteten.