21 apr

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Igår förmiddag orkade jag försöka mig på lite trädgårdsarbete i sakta mak under ett par timmar, men sedan fick jag uppsöka soffan igen eftersom hela eftermiddagen och kvällen var uppbokad. Den här ”syskonbarnsförkylningen” visade sig bli en seg historia.

I utbildningen till världsarvsambassadör ingick en stadsvandring som jag dessvärre inte kunde vara med på. Igår var det så dags för ett uppsamlingstillfälle och vi var tio stycken som tagit vara på denna möjlighet. Tre personer som går stans guideutbildning var dessutom med och lärde sig hur en stadsvandring med ett proffs ska gå till. Jag tog exakt två foton, varav detta var det bästa. Därmed kan vi dra slutsatsen att guiden var ytterst kompetent och att vi blev matade med fakta i en outsinlig ström! Karlskrona har en mycket spännande historia och det är så fantastiskt givande att se på stan från ett annat perspektiv. Tänk, de flesta årtal, platser, människor och händelser som nämndes har jag redan hört talas om, men allt fick under dessa timmar liv på ett annat sätt. Trots att jag hade klätt mig varmt var jag dock helt genomfrusen då jag nästan 2,5 timme efter samlingen vid Karl XI på Stortorget fick dra mig från gruppen eftersom jag hade en tid att passa. Gruppen var helt enkelt så intresserad att alla frågor sinkat oss!

Jag ville gärna komma iväg till brorsan i Rödeby eftersom hans äldsta son hade sin flickvän hemma för första gången och vi skulle få chans att träffa henne. Vilken härlig människa, det kändes som att hon alltid funnits i familjen. Dessutom talar hon världens finaste norska dialekt, jag smälter när jag hör henne… Jag är glad för brorsonens skull och önskar de unga tu all lycka framöver. Det är verkligen spännande att få se både våra barn och syskonbarn hitta sina vägar framåt och är glad att det är viktigt för dem att låta sina partners bli en del i storfamiljen också.

Från grillandet på vitsippsön åkte vi vidare till den traditionella spelkvällen där det denna gång bjöds på raclette. Mums, det är verkligen lyxigt gott! Efter att ha ätit oss mer än mätta och belåtna spelade vi ett luringspel som var roligt, men som jag dessvärre inte minns namnet på. Kortspelet Silver kan jag också varmt rekommendera. Vet inte varför jag är sämst på att komma ihåg regler till olika spel, men just det blev helt enkelt inte en av mina talanger. Tur att andra är bättre på just det.

19 apr

Vårvibbar med smälta dahliablad.

Vad kan jag säga? Varje år gör jag samma misstag. Jag är alltid liiite för optimistisk gällande nattemperaturerna och offrar pga denna optimism någon eller några växter. I måndags bar jag ner de förodlade dahliorna till växthuset. Jag visste att de behövde lite extra skydd, så jag lade samtidigt över en fiberduk, men tydligen räckte inte den i den bistra aprilnatten. Dahliaknölarna överlever lite frost, men det gröna är mer kinkigt. Dessvärre glömde jag att dra fiberduken tillbaka över de små zinniorna. De gillar absolut inte heller frost, utan sackar ihop i en liten slemmig hög om det blir för kallt. Nu kan jag konstatera att de flesta dahliorna faktiskt klarade sig helt och att inga behöver börja om helt från början. Det löser sig! Det löser sig alltid.

Tulpanerna bangar inte lite kyla. Nu har de allra första börjat visa färg och jag är precis lika glad som alltid! Detta är mitt prövoår. Står jag ut med att kvaliteten inte blir maxad då jag låtit lökarna sköta sig själva och inte satte nya lökar i höstas? Borde jag skaffa de gammeldags sorterna, stora och enkla i gult och rött? Njae, min gissning är att jag fyller på med nytt i höst ändå, jag gillar tulpaner lite för mycket för att nöja mig med något halvdant. Vi får se, kanske slår blomningen i Lilla Rotterdam mig med häpnad! Det ser trots allt bättre ut än jag hade förväntat mig.

Inne i Karlskrona fick jag nästan känslan av försommar igår. Jag gillar verkligen de blomsterarrangemang som vi bjuds på i stora byttor, stadens trädgårdsmästare är riktigt duktiga! En grön och blommande stad är viktig för att invånarna ska må bra, det visar forskning klart och tydligt. Min gamla ”sambos” mamma brukade säga att det var viktigt att prioritera blomster ibland för hela familjen, även om det innebar att det blev soppa till middag två dagar på raken. Kanske privilegierat att säga, men jag är benägen att hålla med. Vi människor behöver olika slags bränsle och ”smörjning” för att må riktigt bra. Just när jag stod här vid blommorna i det vackra kvällsljuset lade jag undan telefonen efter att jag hade fotat dem för att ta in dem med alla sinnen. Sedan tjurade jag lite på mig själv för att jag inte njöt först och fotade sen, men landade i att alla måste lära sig i sin takt.

07 apr

Längtansdag.

Igår var det dags för årets första, stora trädgårdsdag. Jag visste att jag skulle vakna med träningsvärk idag, efter de här åren har jag lärt mig ett och annat. Genom trädgårdsarbetet väcks en del muskler som legat i vinterträda till liv. Far gick alltid upp i vikt under vintern och ner under sommaren. Nu jobbade han mycket hårdare än jag, men jag följer samma mönster. Vinterhalvåret kompenserar jag inte det uteblivna jobbet genom att gå till gym eller liknande, så då får det bli såhär, det är okej. Solskyddsfaktor 50 (jag har opererat bort basaliom i ansiktet, typiska trädgårdsarbeteshudskador sa min hudläkare), lager på lager inklusive halsduk och i vanlig ordning trädgårdshandskar som åkte av efter tio minuter trots att jag vet att jag borde ha dem på hela tiden.

Mitt huvudfokus för dagen var perennrabatten, att klippa bort skröfs och räfsa löven som jag tacksamt tar emot från grannens ståtliga lönn varje höst. Löven ger skydd och bidrar till en naturlig jordförbättring. Under löven har det inte vilats! Många av växterna har redan kommit igång och även om jag inte har delat några plantor än är det nu lättare att få översikt över vad jag har och vad jag vill göra. Härom morgonen vaknade jag med en mycket levande dröm där en böljande rabatt i lila och orange/gult lämnade läcker eftersmak! Så vill jag ha det, men det får jag eftersträva nere i ettårsrabatten. Ringblommor och krasse ska få dela utrymme med andra skönheter. Jag vet inte ens vad det var i nittiotalets vitvita inredning och rabatter som lockade mig så, jag måste ha varit helt hjärntvättad.

Maken plockade ut möblemanget och pelargontrappan till myshörnan vid glasverandan och jag lyfte upp min lilla vårplantering i väntan på pelargonerna (det dröjer ju ett bra tag tills de är på plats). Penséerna är lite sega på att komma igång med blomningen, men plantorna är knubbiga och fina! Naturligtvis har jag sprejat med TricoGarden, rådjuren är skoningslösa. Den här trälådan satte syrran gamla påskliljelökar i förra året och det var så fint! Träet har inte mycket mer att ge, men det är väl delvis det som gör att lådan är så vacker.

Luktärterna växer på. Några av sorterna hade jag inte så många fröer kvar av och ”Prince of Orange” verkar inte ha lika bra grobarhet som de andra sorterna. Jag har köpt de flesta av mina fröer hos Cecilia Wingård och tar även hennes odlingsråd på största allvar. Dessa små klenisar ska toppas, men inte än. Året då rådjuren smaskade av ett gäng insåg jag att blomningen blir mycket bättre efter (ofrivillig eller medveten) toppning. Förra året lade jag även till ett råd från någon brittisk luktärtsexpert att alltid sätta två luktärtsplantor ihop vid utplantering. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men blomningen blev verkligen fantastisk! Dahlior och luktärter mår även bra av att plockas, plockas, plockas, något som känns lite kontraproduktivt då åtminstone jag gärna blir lite dumsnål då jag ser mina plantors vackra blommor.

Förra året köpte min syster en cool julros till nedsatt pris och frågade om hon fick hyra in den i min rabatt, åtminstone tills hon hade ett bättre ställe att sätta den på. Milda makaroner, vilken skönhet! Uppifrån ser man knappt blommorna eftersom de hänger lite som blåklockor och är så mörka, men kolla här. Praktverk! Roligt att plantan verkar trivas här.

Nere i trädgårdslandet händer det också grejer. Vi har sexton odlingslådor, många av dem fulla med ogräs efter min trötta höst där trädgårdslusten hade tagit slut. (Alltså, den bästa gåva man kan ge sig själv är att rensa ogräs PÅ HÖSTEN.) Tre rensade jag ut igår och det känns redan mer hanterbart att ta hand om resten! Jag kan ju ta någon låda i taget i takt med att jag ska sätta något i dem. I sparrislådan börjar nu läckerheterna titta upp! Vi har fem plantor som vi kan skörda från i år och kompletterade med ett gäng reaplantor som förhoppningsvis har tagit sig och isåfall kan börja skördas först 2026. Sparris är inget man stressar på. Förra året flyttade jag den lilla ramslöksplanta jag fått av min syster ner från perennrabatten till sparrislådan där det ändå finns utrymme och möjlighet att sprida ut sig. Jag är naturligtvis glad över att den har överlevt i fem år, men vill gärna att den också ska sprida sig så vi kan börja skörda denna vårdelikatess.

Maken jobbade hårt med att flytta hallonplantorna bort till den plats där han har påbörjat en ”björnbärsodling”. Vi har haft ett ogenomträngligt snår av björnbär i sydöstra hörnet av trädgården. Mängder av plantor som inte riktigt har gett så många bär som vi tänker att de skulle kunna ge med större omsorg och mindre kamp om utrymmet. Dessutom är det lättare att plocka björnbär om man inte behöver sticka ihjäl sig då man tränger sig in i snår. Parallellt med detta ska också hallonen förhoppningsvis trivas. De hade precis lagom börjat ge en riklig skörd inne i trädgårdslandet, men de sprider sig för lätt och tar upp onödigt utrymme för växter som rådjuren hade ätit upp om de fick en chans.

Såhär ser jag ut om händerna mest hela tiden under stunderna i trädgården. Jag har alltid ambitionen att ta på mig handskar, men jag har så svårt att känna full rörlighet i dem. Jag har dock fått ett par från maken som sitter riktigt bra, men vill inte förstöra dem då de känns lite lyxigare än Jem och Fix-handskarna som alltid är för stora. Kanske får jag in en god rutin rätt vad det är.

Det känns fint att bukettsäsongen dragit igång. Jag har haft buketter med egna blommor ända sedan vi kom hem från Stockholm och vet att det åtminstone kommer att finnas något att stoppa ner i ett glas eller en vas ända tills vi är framme i november. Det gör mig glad och påminner mig om värdet i att jag håller på som jag gör. Är det vägen eller målet som är viktigast? Jag vill säga att det ena inte finns utan det andra, så det är bara att jobba på mer och filosofera mindre. Det får vara värt ischiaskänningar och korta lårmuskler som ömmar. Hej och hå!

13 mar

Varde ljus…

… och varde det inget ljus får man skapa illusionen av detsamma. Ljuset är livsviktigt för människan, framför allt för alla som har lika lite energi som vore de björnar i ide fast de ändå måste funka som fullt sommaralerta varelser. Det är inte lätt, det där. Jag har flera av dessa sommarfjärilar i min storfamilj. De som vaknar till liv, kommer ur sin vinterdvala klippandes med trötta ögon och slokande axlar ungefär när vitsipporna svämmar över i gläntor och vattnet porlar sådär extra vackert i bäckarna. De som känner att de kan andas lite lättare om himlen bara visar blå fläckar, som sträcker sig mot ljuset och får rakare ryggar och mer spänst i stegen då solen glittrar till i de nakna grenarna som längtar efter att saven ska stiga. För alla som mår så här, som känner så här, som längtar på det här viset, blir varje solstråle viktig. Och eftersom mörkret kämpar på med stor kraft i år är det mer eller mindre livsnödvändigt att gå på ljusjakt, att fylla livet med sådant som ger känslan av att ljuset är här fast det kanske dröjer. Det går inte riktigt att gräva i jorden än, men det går att fylla krukor med billiga ICA-påskliljor. Det går att baka egna hamburgerbröd till frasigt stekta nötfärsburgare (som kan ätas som en glad och inbjudande hamburgertallrik utan bröd om man är jag) och man kan stoppa omtänksamma buketter i second hand-inköpta tunga och ljusblå kristallvaser. Önskan om ljusets vardande blir uppfylld och när värmen sprider sig från hjärtat istället för att komma från det mot solen vända ansiktet med blundande ögon finns det ännu lite kraft att vänta in den riktiga solen.

06 mar

Planttantssäsongen är officiellt igång.

Nu har inomhusväxthushyllan fått flytta från Gustavs skrubb eftersom skrubben blivit makens kontor. Vi fick istället möblera om tillfälligt i det som nu blivit syrummet. Egentligen passar det jättebra eftersom det här är söderläge och dessutom är rummet tillräckligt stor för att rymma hyllan samtidigt som man kan utnyttja resten av utrymmet. Både ljusinsläpp och lysrör kanske kan ge lite extra tryck till de små plantorna? Vi får väl se. Det blir bra, det här. Alla amaryllislökar ska få flytta ut till glasverandan. Jag måste bara hitta en bra filt som kan skydda då det fortfarande kan bli riktigt kallt om nätterna. Jag vet inte hur jag ska fortsätta med mitt amaryllisprojekt. Det känns lite som det svämmat över. Hade vi haft ett stort hus med en massa plats eller ett växthus som varit frostfritt året runt hade det varit en annan sak. Kanske får det bli en amaryllishylla över fönstret här i syrummet? När knopparna börjar växa får de komma ner från hyllan och in i själva huset… Hmmm, ja, så får det kanske bli!

04 mar

Hemma!

Efter att i lugn och ro tagit oss hem från Nynäshamn med många stopp på vägen sitter jag nu här och lyssnar på härlig musik vid datorn efter att ha pussat på alla krukväxter, gett dem lite kärlek, omsorg och vatten och uttryckt beundran för den fina amaryllisen som mötte oss i full prakt. På vägen hann vi äta korv med mos och räksallad på Shell i Söderköping (alltså, fråga inte, men denna tradition är svår att bryta)…

…hämta kvarglömda grejer i Mörtfors och förundras över högvattnet i ån och hur vackert det alltid är där…

… säga hej till brorsan på flygklubben i Kalmar och kika på när maken gjorde några starter och landningar för att hålla sig uppdaterad…

… uppvakta en härlig kompis på treårsdagen med en uppdragningsbar bil som han genast blev kompis med och en Kalaspåse godis som fick delas med storasyster…

… köpa ett flak av de godaste ägg jag vet, gosa med de sötaste och mjukaste kaninungar jag träffat på länge…

… handla basvaror på ICA i Jämjö och följa en osedvanligt vacker solnedgång hela vägen från första parkett. Våren har kommit mycket längre här på Sturkö och även om jag var lite för trött för en riktig trädgårdsrunda efter långkörningen hann vi mötas av ett helt gäng snödroppar och färdigbeskurna fruktträd mellan bilen och huset. Jag älskar verkligen vårt hem och önskar bara att det hade legat lite närmare barn och barnbarn. Nu har jag i alla fall fått tanka en rejäl dos energi hos dem och den kan jag njuta av under lång tid. Imorgon återgår livet till normalläge för säsongen och jag ska återta kontrollen som planttant igen. Det rycker lite i fingrarna som längtar efter att få gräva ner sig i jord igen. Något jag inte riktigt längtar efter är att åka till Bredavik och se om några av pelargonerna kan få följa med hem i levande skick, men det är bara att bekämpa rädslan och åka dit. I värsta fall finns det nya pelargoner att köpa, det är inte hela världen. Nu har jag genomlevt denna känsla av ”katastrofläge” i så många år på raken att jag borde vara mindre orolig, men sanningen är att ganska många av pellisarna rök med både förra vintern och de två vintrarna innan dess. Jaha, ja. Och det var den dagen. Så långsam och vanlig att COOP-expediten i Torsås med samma frissa som Lloyd Christmas i Dum & dummare hade somnat om han hade läst ända hit. Det bästa med den långsamma vanligheten är att jag älskar den och mår bra av den. Klart, slut.

23 feb

Den goda och hoppfulla maten!

Nu är våren på ingång och det börjar rycka i livsandarna. Jag blir liksom mer pigg på livet! Efter en ganska jämngrå vecka har solen visar sig igen, bara en sån sak. Det är så mysigt att vara här uppe och även om jag ser en massa som börjat dra igång med årets odlande försöker jag njuta av nuet. Jag får äta sådant som andra odlat helt enkelt.

Häromdagen var jag hemma hos en kär vän som lagar godaste maten. Hon hade gjort en paj som var helt gudomlig och jag påmindes återigen om att paj verkligen är en av mina absoluta favoritgrundrecept. Äppeltzatzikin var inte dum den heller. Mmmm.

Vi bor hemma hos min systerson just nu (resten av hans familj är på resande fot), så jag bestämde mig för att laga en smarrig ”fira att det äntligen är sportlov”-middag till honom. Det fick bli smashed potatis med vitlök, knaperstekta, saftiga kycklinglårfiléer och en tomatsallad med massa färsk basilika och rödlök. Kul att laga mat till en tonåring som uppskattar det! (Han lagar hushållets mest avancerade rätter och frågar alltid en massa frågor om knep och knåp gällande matlagningstekniker.) Med billig blomkål finns det nu chans till en massa läckra alternativ. Rostad blomkålssoppa med lite citron, blomkålspuré med lax, ugnsstekt hel, kryddmarinerad blomkål med någon sås, knapriga bbq-buketter smaksatta som chicken wings… Vad blir du sugen på vid den här tiden på året?

12 maj

Dagen i bilder.

Igår var brorsan här och tog bort snökedjorna på hjullastaren. Det kändes festligt och som att våren verkligen är här! Att jag samtidigt svettades lite trots att jag inte hade någon jacka på mig får väl också det anses ha varit ett säkert tecken.

På väg in till stan förundrades jag över vägmålarens precision. Lite färgspill får man räkna med, men annars var de nya vägmarkeringarna mycket välplacerade. Tänk vilken massa olika jobb det finns som jag har noll koll på. Vad gör man på vintern om detta är arbetsuppgiften i maj?

Efter fix och trix som att leta (framgångsrikt) efter fler handdukar till de roliga badrockarna och fråga expert om hjälp med fläckar på vinbärsbuskens blad styrde jag kosan mot en av mammas bästa väninnor. Det var hon som introducerade päronbiskvier i vår familj, en riktigt finkonditor! Denna lyxighet hade hon dock köpt på ”grossen” som ligger nedanför backen.

Jag fick se en liten kofta som stickades i början på sjuttiotalet och som en liten bebis hade då han åkte hem från BB. Så ljuvligt söt i ett mönster som jag älskar. Blev genast sugen på just den här typen av mönsterstickning!

Körövningen flyttades från Fredrikskyrkan till Trefaldighetskyrkan och vi var många som skickade tacksamma tankar till de bekväma stolarna i vår ordinarie lokal. De där kyrkbänkarna byggdes för att hålla kyrkobesökarna vakna, det måste vara så. Ryggen är fortfarande alldeles mosig trots en hel natts vila.

Vi fick besked om att en bekant gått bort vad som får anses vara hastigt. Hon råkade ut för en olycka för några veckor sedan. Den krävde en operation, men personen ifråga fick istället lunginflammation med påföljande problematik. Två år äldre än jag, det känns helt surrealistiskt. En dag lever man, en annan är man inte längre kvar här på jorden. Påminnelsen om att ”fånga dagen” känns ibland extra relevant.

01 maj

Anemone nemorosa och vem är det som är kung egentligen?

Jag började gårdagen med att sjunga med en liten ensemble från kören på mässan i Fredrikskyrkan. Kvinnan som läste var lite småförvirrad, under förbönen bad hon till exempel för kung ”Gustav VI Adolf” på hans födelsedag. Jag gissar att det finns något slags demens i bilden och då är det lätt hänt att minnen från yngre dagar ses som självklara. Gustav VI Adolf var Kungens farfar och innehade ämbetet fram till 1973, så detta är väl namnet som hennes hjärna skakade fram när hon skulle be för ”Kungen”. Efter några timmars stickande hemma hos syrran hämtade jag upp lite folk på vägen och sedan tog vi oss till brorsans vitsippsö där vi brukar fira in Valborg genom att grilla och njuta av de galet vackra omgivningarna. Igår var det osedvanligt varmt och soligt efter en rad kalla och småregniga firanden. Jag njöt av både sol, vitsippsdoft och grillad korv och kände mig väldigt nöjd då vi rullade hemåt. Sämre kan man ha det, alltså.

Ps: Jag måste ju också tipsa om att en av tenorerna i vår kör sjunger med Lunds studentsångare på SVT ikväll vid 18-tiden (annars finns det ju också på SVT Play). Deras konsert med studenter från alla generationer brukar alltid vara fantastisk och är en av mina finaste vårtraditioner!