23 feb

En dag.

Blå himmel med sol som värmer och talgoxar som vädrar vår. Fast, sprött vatten som håller på att återgå till flytande form håller sig uppe tills någon trampar för hårt, för tungt. Halkiga, förrädiska spår som inte bör följas, gå din egen väg.

Mossa som lurar en att tro att friskt gräs är på väg upp. Skönt grönt, men av en annan sort. Håll i, håll ut. Det kommer, men inte än. Minusgrader lugnar ivriga rötter och svällande lökar. Solhattar och aloe vera kan lugnt ligga kvar i sin vintervila. De kan skicka kepsen, gäspa och dra sig längre bak på hyllan. Tids nog är det dags att jobba. Hårt.

Det stora, fula elskåpet har bytts ut mot en nättare variant medan stolparna har blivit mer muskulösa. Elektrikerna har dragit vidare till Norra Tång utanför Bergkvara. Leve EU. Må stolparna vara raka och kraftiga nog att stå pall under lång tid framåt.

15 feb

#nofilter/#magiskt.

Jag är med i en grupp på Facebook som tipsar om fina vandringar i Sverige. Förra veckan var det lite tjafsigt där eftersom någon började haka upp sig på alla som skrev om ”magiskt vackra vandringar” och undrade var gränsen för bilder som fortsättningsvis fick läggas upp skulle gå. Jättefint? Fantastiskt? Underbart? Jag fnissade lite då jag läste inlägget, för jag hade tänkt på precis samma sak. Nu måste jag ändå understryka att väldigt många av bilderna som har lagts upp varit just magiska. Tänk dig professionellt tagna foton av norrsken i vinterlandskap så kanske du förstår vilken kvalitet det rört sig om.

Hur som helst var jag på väg hem imorse efter uträttade ärenden och slogs av hur vacker naturen som svischade förbi utanför bilfönstret var. Jag stannade och slängde skräp vid återvinningsstationen och tog det här fotot där. Solen glittrade i de frostnupna träden och det kunde naturligtvis inte telefonkameran fånga. Däremot blev ljuset helt rätt. Jag gillar egentligen inte kallt ljus, men de blå skuggorna här var ju… helt magiska, haha! Till och med de smutsiga plogvallarna såg lite läckra ut i det här ljuset.

När jag kom till Möcklösundsbron kände jag att det faktiskt var läge för ett ”uppleva naturen i lugn och ro”-stopp. Jag körde in vid det under sommarhalvåret välbesökta s.k. ”Brofästet” och gick en runda. Vad kan jag säga? Om inte det här är #magiskt så vet jag inte… Jag undrar hur någon som aldrig fått uppleva snö skulle reagera vid en sådan här syn? Är det här en internationellt gångbar inspirationsupplevelse, en sådan som triggas av exempelvis soluppgångar och nyfödda barn? Det skulle vara intressant att veta.

Vi har redan plusgrader, något som känns lite abrupt efter att ha stigit ut från stugvärmen till -19° i morse. Det var så kallt att näsborrarna frös ihop! Jag är dock tacksam över att ha kunnat tanka vinterluft, snökraft och iskristaller i snart en veckas tid. Imorgon blir det tydligen ännu en isutflykt. På något sätt ska man väl fira sitt tjugosjuåriga semmeldagsjubileum, eller hur?

13 feb

Livskvalitet!

Livet är för kort för att inte njutas av. Detta har både jag och min 70-åriga faster insett och följaktligen såg vi till att roa oss kungligt i Klackamålas pulkabacke idag i ett rafflande lopp. Jag kan tala om att faster B vann med hästlängder med en pulka från 70-talet, medan min moderna ”rattkälke” tog mig ner till botten av backen i sakta mak. Det är som min syster sa. Jag har uppenbarligen fortfarande kvar mina skills från uppkörningen 1990 då min inspektör konstaterade att jag körde som en kärring. Jag hoppas att du har en fin helg, vare sig den utspelar sig på jobbet, i sängen, i snön eller i ett tvättberg.

11 feb

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.

09 feb

Hej från snöstormen en bit från Mariannelund.

Idag hörde våra kompisar av sig och sa att de var sugna på att åka skridskor. Det var inte jag, men mycket sugen på att träffa dem och baka lite bullar var jag däremot. Dottern ville åka skridskor, men vi hittade inga på vinden (ingen har nog egentligen sett dem sedan 2012 och då var de mina förhatligt trånga, så kanske såldes de under flyttloppisen). Det ville maken också, men det som jag hade inbillat mig var hans skridskor var skrillorna som följde med vedboden och säkert såg sina bästa dagar någon gång på 50-talet. Ja, du märker ju hur ofta vi åker skridskor i den här familjen.

Vännerna kom och vi gav oss iväg till campingens badplats efter tips i Sturkögruppen på Facebook. På väg dit började det blåsa allt mer och till slut fick vi isspjut rätt in i ansiktet. Inte bara det. Isen visade sig vara ”sådär”, så det slutade med att vi helt enkelt nöjde oss med att vi hade kommit ut på promenad och skyndade snabbt hem igen. I det varma köket bjöds det sedan på varm choklad och nybakade bullar. Vilken vändning på denna friluftshistoria! Jag har hört att trägen vinner, så det blir säkert fler försök på denna senaste veckas favoritnöje. (Ja, åtminstone för ”alla andra”.)

Här kan du se hur det gick till då Emil gav sig ut i en liknande snöstorm som vi har dragits med idag för att rädda livet på sin bäste vän, drängen Alfred.

08 feb

Här är det mörkt och kallt…

… men nere i vardagsrummet har vi det varmt och skönt tack vare kaminen. Jag vill ju inte vara sån, men jag tar annars tacksamt emot uppmaningar som denna: Låt bli att dammsuga för att hålla nere elförbrukningen! Skämt åsido… Oljekraftverk dras igång, kolkraft importeras, men vad ska vi göra då kärnkraften avvecklats? Jag har inte satt mig in i energifrågor sedan jag undervisade på högstadiet för tio år sedan, men nu känner jag att det är dags igen. Den här frågan börjar ju röra upp en del tankar. Hur ska egentligen alla kommande elbilar och laddhybrider försörjas med el? Ska tillgången till uppvärmda hem bli en ny klassfråga? Och hur ser det ut med forskningen om kärnkraft där denna har fortsatt utvecklas?

Jag vet att min man anses vara typ koko många gånger då han varnar för konsekvenserna av olika beslut. Han säger själv att hans förmåga att förutse framtida skeenden är både en välsignelse och en förbannelse. (Mest illa går då då han försöker sig på ”Svenssontänkande”, alltså att helt enkelt göra det som känns bra i stunden…) Faktum kvarstår. Det är lite skrämmande att se hur beslutsfattare också i höga positioner är så dåliga på helhetligt tänkande. I helgen hittade jag en artikel av Eli Göndör som jag tycker belyser denna problematik så bra! Artikeln Diagnos: ideologisk narcissism är väl värd en stunds läsande och begrundande. Det var ju precis den här diskussionen jag hade med min unga, politiskt aktive släkting häromdagen. Vi omges av en massa teorier som låter bra på papper, men som inte går att omsätta i verkligheten. I verkligheten följer nämligen inte alla spelreglerna. Alla passar inte heller att fylla platser i rollbesättningen, och vad gör vi med dem? Nej, det orkar jag inte tänka på. Jag går ner och fixar en kopp te istället! Kanske måste jag dra igång vedspisen först? Jag vet nämligen inte om vattenkokaren är på listan över godkända elektriska prylar att använda kvällstid.

01 feb

Tantnöjen i coronatider.

Vi har köpt fågelmat för ett antal hundralappar den här vintern. Jag blev så inspirerad av min fasters enorma fågelmatningsstation och tänkte att vi väl kunde få till åtminstone något som skulle underhålla några av grannskapets fjäderfän. Det har varit en fröjd att följa utvecklingen! Från början hade vi inte så många gäster, men numera har vi ett stort antal besökare från morgon till eftermiddag. Fasanerna ser man bara tidigt på morgonen, men resten kommer lite i spridda skurar.

Fasan Phasianus colchicus2
Större hackspett Dendrocopos major3
Skata Pica pica2
Kaja Coloeus monedula3
Kråka Corvus cornix9
Blåmes Cyanistes caeruleus5
Talgoxe Parus major5
Nötväcka Sitta europaea2
Koltrast Turdus merula5
Rödhake Erithacus rubecula2
Gråsparv Passer domesticus4
Pilfink Passer montanus2
Domherre Pyrrhula pyrrhula1
Grönfink Chloris chloris3

I helgen som gick var vi med i projektet Vinterfåglar inpå knuten 2021. Man rapporterar det största antal individer av samma art på en gång vid fågelmatningsstationen, så alla de här fåglarna var inte på plats på samma gång (bara de som tillhörde samma gäng, alltså). Jag är mest ”stolt” över våra tre hackspettar som gillar min svägerskas frökoppar och nätgodiset bäst. Fotot här uppe visar inte så många gullisar, men du får åtminstone kika på en av hackisarna ”in action” om du zoomar in på den gröna nätpåsen.

Vår lilla fönstermatare var inte det minsta intressant med solrosfröer i sig. Blåmesarna upptäckte den först då jag började ladda med jordnötter. Det ser så roligt ut de då flaxar ut med en stor jordnöt i sin lilla näbb! Telefonkameran gör inte den här skönheten rättvisa. Så fin! Roligast blir det då man använder makens femtioårspresent, en riktigt bra kikare, för att spana in detaljer i vingslagsteknik och samspelet mellan de hungriga gästerna. Jag är tacksam över att få bo så nära naturen och hoppas att vi kan fortsätta njuta av det.

”Drömlägenheten” i Vasastan känns just för tillfället väldigt långt borta. Jag har inte varit inne på Hemnet på väldigt lång tid, så det är kanske dags igen? Eller nä, förresten, nu kommer jag ihåg varför jag inte jobbar så hårt på den här drömmen. Lägenhet i Stockholm känns faktiskt inte särskilt aktuellt, även om det bara skulle vara ett extraboende. (Ja, jag vet, helt onödigt. Men vad skadar det någon att drömma lite? Med tanke på att den här lägenheten som är ungefär lika stor som vårt hus, som ändå har ladugård och en stor tomt, kostar sex gånger så mycket som vi betalade exklusive avgifter, så… Nä, denna dröm är verkligen bara på kul.) Två av tre barn bor dock i huvudstaden och det tredje planerar att flytta dit i höst. Det känns liiite trist att ha dem alla så pass långt borta, men ändå samlade. Nåja, det löser sig.

Syrran och hennes familj i Nynäshamn brukar alltid agera hotellvärdar då vi åker uppåt, precis som vi gjorde då vi bodde i Snättringe. De har precis flyttat ett kvarter till ett hus som ser fantastiskt trevligt ut. Denna familj bodde bara några kilometer ifrån oss innan vi flyttade till Orem. De hyrde ett härligt hus i Stuvsta som de tyvärr fick släppa då ägarna bestämde sig för att sälja. Huset som flyttlasset nu gått till, efter ett gäng år i ”mellanboende”, påminner otroligt mycket om drömhuset. Jag ser så mycket fram emot långa pratkvällar där framöver då vi gästar! Hade allt varit som vanligt hade jag varit i Nynäshamn den här veckan och hjälpt till med att packa upp och inreda, ja, och så hänga med de stora barna och en och annan släkting och vän som bor där runt storstan. Det får bli en annan gång. Just nu ser det ut som det gör. Håll i och håll ut, eller vad är det de säger? Peace.

30 jan

Lördagsfröjd.

Är du lycklig, väl, så gläd dig 
åt din lycka med en hvar, 
och ju mer du delar med dig, 
desto mera har du kvar. 

Esaias Tegnér

Denna vers av den gode Tegnér blir aldrig gammal. Jag har idag njutit av solen, (typ) godkänt besiktningsprotokoll med kommentar ”jättefin” om bilen och så en ensam månskenspromenad med ljuständning på gravarna. Sämre kan man ha det.

Ibland behövs bara lite påfyllning. En påtår av det goda, det energigivande, det roliga. Jag är tacksam för både tillfälle och möjlighet.

27 jan

Fira januariljus och bloggarjubileum.

Nu har det verkligen vänt! Ljuset är på ingång igen… Igår var maken och jag ute på en promenad och kunde konstatera att det värsta mörkret börjar ge med sig.

Det har regnat en hel del nu i januari, men det är inget jag sörjer. Vi har haft väldigt torrt i flera år, så den här påfyllningen var välbehövlig. Nu har vi bara ”under normalt” i våra stora vattenmagasin istället för krisläge. Regnar det ännu lite mer, eller snöar, så reder det sig.

Däcken påminner om båtar, sol och lata dagar i semesterparadiset som vår ö är för så många. Jag önskar verkligen att saker och ting reder sig med det här coronavirusets framfart. Idag dog Lars Norén i sviterna efter Covid-19. Riskålder och allt det där, men det påminner ju om att viruset finns kvar och härjar. De flesta av oss lever numera anpassade liv. Jag tror vi knappt märker själva riktigt hur mycket som egentligen har förändrats. Människan är en anpassningsbar art!

Eftersom allt går i ett och liksom rinner ut och in utan att vi riktigt vet vilken dag det är har jag bestämt mig för att det är dags att fira. Förra året firade vi 2×50, ett bröllop och en student, så det skulle bli hemskt tomt om vi inte fick till något alls att lyfta lite extra. Min syster har lite bloggkris och skyller det på att hon hållit på i tio år. Med anledning av det började jag fundera över mitt eget bloggande. Jag har letat allt jag kunnat för att hitta mitt första blogginlägg och nu har jag lyckats! Den 25 mars 2006 lade jag upp ett av de hela två inläggen som blev publicerade i den bloggen. Med anledning av detta tänker jag fira femton år som bloggare på årsdagen. Jag ser ingen anledning till kris i detta läge och kommer att fortsätta (och emellanåt säkert ifrågasätta huruvida jag ska fortsätta eller ej).

Det växer ingen mossa på rullande stenar sägs det. Kanske är det dags att jag uppdaterar något här i bloggen, ser till att ha bättre anpassade kategorier som jag faktiskt använder (vissa av dem får jobba väldigt sällan). Alla mår bra av lite förändring ibland! Lev väl, min vän. Må du hitta det som för dig framåt.