17 jan

Bajöjej?

När yngsta dottern var liten var hon alltid intresserad av vad resten av familjen höll på med. Det tog ett tag innan vi förstod vad uttrycket ”bajöjej” betydde, men sedan dess används det friskt. ”Vad gör du?” låter lite mer som att man sticker näsan i blöt medan ”bajöjej” mer betyder att man kollar läget.

Idag har jag grottat ner mig totalt i kalligrafi. Jag har skrivit ett gäng brev och insett att mina brevskrivarskills nådde sitt bäst före-datum för länge sedan. Jag antar att det är för att vi har koll på andra på ett annat sätt än vi hade för trettiofem år sedan då jag skrev flera brev i veckan. Efter flera timmar, många papper i papperskorgen (kalligrafi kräver övning, övning, övning) och ett gäng färdiga brev och kuvert känner jag mig nu ännu mer pepp på att fortsätta! Jag hade stor användning av en flaska batterivatten som jag fick av min väninna förra året. När bläck står kan det bli lite för tjockt. Det går bra att tunna ut med en liiiiiten mängd destillerat vatten tills man får ett bättre flöde i sin penna.

Jag skrev också med vattenfärg och pensel. Mina favoriter till penselskrift är två rätt styva små penslar i god kvalitet (en 00 och en 2 Winsor & Newton Cotman 111 round). Jag använder också gärna Winsor & Newtons guld och vita kalligrafibläck. Deras färgade bläck är jag däremot inte särskilt förtjust i. De blöder alla igenom de flesta papper jag använder, även de i lite bättre kvalitet. Jag gissar att de funkar bra på lite stadigare papper eller med en annan sorts pennspetsar än jag brukar använda. För övrigt har jag en ohälsosam mängd pennor varav flera har funnits i min ägo lite för länge för att ens fungera särskilt bra. Jag har dock bara en bråkdel av den mängd som ryms i min syrra i Skottlands lådor! Jag skrattar då jag tänker på filmen som hennes man spelade in då han letade efter en speciell penna och inte hittade någon trots att det finns många hundra pennor i lådorna i deras kontor.

Den här fantastiskt fågelmataren och ett par andra fick vi av svägerskan igår. Grannarna i deras bostadsrättsförening är inte särskilt stöttande då det gäller hennes trädgårdsansvar, så hon vågade inte placera ut dem där hemma. Vi tog tacksamt emot, liksom våra fågelgäster.

Den här söta koltrastdamen var en av gästerna vid matbordet idag. Fåglarna är svåra att hinna fota innan de har flugit sin kos, men de ger mig så mycket glädje. Former cat lady gone bird tant…

16 jan

Lördag på landet.

Vilken fantastisk dag vi fick idag! Maken fixade sitt LAPL (Light Aircraft Pilot License) och slog därmed rekord på Kalmar flygklubb. Han var för snål för att låta sin flygteori från ultralättcertifikatet frysa inne och såg till att utnyttja det till max. Teorin går ut imorgon, så det var i sanning i sista minuten!

Svägerskan och svågern kom ut för att titta på en tomt här i närheten och vi slog alla följe för en runda denna vackra dag. Det var ruskigt halt emellanåt, men det var alldeles fantastiskt skönt! Perfekt vintertemperatur, men jag påmindes återigen om att jag verkligen behöver ett par ordentliga vinterkängor.

Havet var lugnt idag, så blått av himlen.

Överallt ville jag stanna och ta in de vackra mönstren i isen. Tänk att sitta på plats och betrakta hur dessa ismönster tar form!

Potential? För sumpigt? Äsch, rönnsumak, inte roligt. Fantastiska stenmurar! Och så de där ekarna. Och en egen liten bäck, precis som vi hade i Orem!

Maken och dottern testade glidet. Det hade säkert funkat att åka skridskor på vissa ställen, så pass har det frusit på de senaste dagarna. Inte för att jag längtar efter skridskor. Förfrusna tår i ishallen tillhör inte mina bästa minnen precis. Inte bara var det kallt och vingligt, jag har aldrig haft ett par skridskor som suttit bra på foten. Jag undrar om man bara behöver rätt sorts fötter, att det inte alls handlar om själva skrillorna?

Efter promenaden satt det fint med varm choklad och semla för att fira det nya flygcertifikatet. Som Ture Sventon skulle ha sagt: ”Ingenting är så uppfriskande, när man har mycket att göra, som en god, välgräddad, fylld temla.”

08 dec

Klackamåla, faster, fester och firande.

Den här bilden gör mig glad. Farmors hus och grannens så upplysta och fina, en så hemtrevlig liten by. Farmor finns inte kvar, men väl faster och farbror. De har gjort det så fint och tar verkligen hand om det som en gång var kalasens högborg. Här träffades vi, farmor, alla fastrar, farbröder och kusiner och så vår stora familj. Jag vet inte riktigt hur det gick till och hur vi fick plats, men jag kommer ihåg att det var mysigt och spännande. Nu lever Klackamåla vidare på ett annat sätt och med ett lite annorlunda kalasande.

På den här adressen bjuds fåglarna på festernas fest varje dag. Inspirerande! Jag har instruerat maken om hur jag vill att det ska se ut utanför vårt så småningom. (Rödhake, talgoxe, blåmes, pilfink, större hackspett, gröngöling, koltrast, stare, kaja, skata och så något slags ljus fink – dessa har jag sett än så länge, men jag hoppas såklart på domherrar!)

Älskade faster, för evigt typ 40 år. Jag tror det var det hon fyllde i söndags, jämt var det iallafall. Jag måste avsluta genom att visa den fantastiska ljuskrona hon designat och stöpt med hjälp av väninna och syster:

03 dec

Småruggig Uttorpsrunda med isfläckar.

Den här tiden på året ter sig naturen helt annorlunda än under någon annan tid. Förr om åren tänkte jag inte särskilt mycket på det, men eftersom maken älskar snö och ogillar knotiga och nakna träd har jag förstått att det här kanske inte är hans favorittid. Själv tycker jag dock att det finns en charm i att känna livet i sig genom att uppskatta den här stunden av vila och återhämtning. Ingen kräver jubel och fanfarer, blommande explosioner eller skörd av bär i mängder. Träden, mossan, allt det döda som bara ska omvandlas till näringsrik mull igen… De har tid att låta processen ha sin gång för att sedan komma igen om några månader igen. Egentligen tror jag att ett tjockt lager snö hade varit att föredra, men när det gäller naturen är det bäst att bara ta det som bjuds.

Havet ryter lite mer under vintern. Det är inte särskilt lockande för mig att hoppa i och följa alla dessa vinterbadare som har ploppat upp de senaste åren! Visserligen badar jag aldrig ute vid Östersjön, men jag tyckte jag var modig nog som stack ner fingrarna i sjön… (Här pa Stöke åker man ut pa sjönen. Vatten som vatten.)

Vinterhimlen var sådär extra mjuk och inbjudande med alla grå moln. Jag tycker att den stålgrå färgen havet får en sådan här dag är fantastiskt vacker! Naturligtvis är det varken mjukt eller inbjudande om man hamnar i ett molntäcke, bara vått och kallt. Jaja, vi har väl alla i vår barndom lurats till att tänka oss hur det är att sitta och dingla med benen från ett fluffigt moln?

Överallt runt omkring oss ser vi tecken efter alla år med stenbrott. Just vintertid märks de olika vattensamlingarna som uppstår i dessa lite extra mycket. De har inte riktigt frusit till ordentligt någon vinter då vi bott här, men ofta blir det precis som här åtminstone ett tunt islager. Dottern testade bärkraften och vi kunde konstatera att hela isen började gunga och svänga betänkligt.

Är det inte vackert ändå, det där med vattnets olika faser? Det vackraste vatten jag vet är det i form av en snöflinga, men klar is är inte dumt det heller. Isen bör dock hålla sig från vägar av olika slag. Varken bilolyckor eller halkolyckor är något att ha, thankyouverymuch.

26 okt

Vintertid och vinterkänsla.

Jaha. Så har vi klarat av den där tiden på året då det plötsligt blir helt uppenbart att vintern närmar sig. Jag vet att vi bara ställde tillbaka klockan en timme, men hjälp, vad trött jag var igår kväll! Samma sak varje år… Jag hittar ingenstans om huruvida vi ska slopa tidsomställningen eller ej. Det har dock varit uppe till diskussion. EU tror jag har tagit beslut om att låta alla medlemsländer bestämma själva. Oh, vad schangtilt!

Vi hade besök av ett par som vill ha maken som vigselförrättare. De ville testa den lokala pizzan (alltså vår egen vedugnseldade pizza) och den manlige parten ville också ta sig ett dopp i den inbjudande böljan grå. Nu är vi alla olika och jag har förstått att året runt-bad tillför mycket positivt till hälsan. Jag nöjer mig med tipset om att duscha fötterna iskallt på kvällen och sedan torka väl och massera dem med passande olja. Efter den behandlingen får man varma, goa fötter och somnar som en prins(essa).

Vintertid innebär långa, mörka kvällar och strumpstickning. Jag har tydligen saknat stickandet mer än vad jag har förstått och föll snabbt in i den terapeutiska rytmen. Egentligen hade jag bestämt mig för att sticka något med större stickor eftersom det går så lååångsamt med storlek 2,5. Nu var det sådana här garner och stickor jag hade, så det fick bli en ”favorit i repris”. Jag är ruskigt förtjust i de här randiga garnerna till just sockor. Stickningen blir lite spännande fast man slipper det meckiga mönsterräknandet. Har du också känt vintern knacka på?

17 feb

Sitter som en smäck.

Ännu ett par sockor färdigstickade, så nu kan maken åka till Dalarna och skida för kung och fosterland! Skönt att de hann bli färdiga innan säsongen tog slut. Någonstans på vägen kändes det inte helt självklart…

15 jan

En vanlig dag.

Jag älskar verkligen Sturkö och är glad att jag sent omsider hittade Uttorp. Bredavik är mitt hjärta, lugnet, familjen medan Uttorp är hemma, naturreservatet och havet.

För ett par dagar sedan sken solen. Jag blev så chockad att jag sprang ut med kameran innan den skulle hinna gömma sig bakom molnen igen. Falu rödfärg, alltså!

Här går det vilt till ibland. Jag kom hem och såg den tomma eldfläcken. Var var granarna?! Aha! De hade blåst iväg flera meter…

Gräset är grönare än någonsin. Jag behöver inte ens leta på grannens sida stenmuren! Det har inte direkt blivit vinter än och nu hoppas jag vi slipper. Så länge vi får regn behöver vi inte oroa oss över torka i alla fall.

Småfåglarna håller sig hos grannarna, men sedan jag kom på knepet med stenen som lock är det inga skator, kråkor eller kajor som kommer åt maten i fågelmataren. Det är lite för varmt för att de riktigt roliga fåglarna ska våga sig fram, men det är vad det är. Jag kan ju inte prisa och klaga på den varma vintern i samma inlägg, hehe.

08 feb

Hopp.

Igår fick vi besked om att en gammal vän från Segeltorpstiden somnat in och idag kom nästa dödsbud. Döden skrämmer mig inte. Jag vet att den är en naturlig del av livet och jag vet att glädjen återvänder också efter den djupaste sorg. Trots det känns sex dödsbud på bara några veckor jobbigt. Jag vet att barnafödsel enligt statistik inte alls påverkas av fullmåne, väder eller annat. Bebisarna kommer när de ska, helt enkelt. Däremot dör fler under de kalla vintermånaderna, något som vi ju verkligen fått känna av nu. Just därför känns morgonljuset jag fångade tidigare idag så hoppfullt. Våren är på väg. Och om jag bara hinner spruta TricoGarden på tulpanerna i tid kan jag snart plocka egenodlade tulpaner! Det känns också hoppfullt. Trevlig helg!