Vi har ett par kajor som är väldigt kärvänliga. Efter det att Halte slutade dyka upp undrar jag om hen dog eller läkte helt enkelt benskadan? Det känns ju konstigt att det i samma veva började dyka upp en annan väldigt orädd kaja. (Den andra håller sig lite mer på avstånd.) Jag fortsätter därför att kalla denna kompiskaja för Halte. Syskonbarnen matade och fascinerades igår lika mycket som jag. Kanske gick det åt fyra brödskivor p.g.a. denna fascination, kanske inte.
Brödsmulorna gick i ett stråk ända fram till min brorsdotter, men Halte hittade första smulan mitt i stråket och började sedan picka i sig resten åt ”fel” håll. Det var fortfarande väldigt roligt. Det sägs att kråkfåglar är lätta att tämja, å andra sidan ska man börja redan med en nykläckt unge. Vi lyssnar inte på det, utan fortsätter försöka få en gammal kaja att sitta och har det väldigt roligt i processen.
Igår tog jag äntligen tag i idén om att det hade varit fint med en rund rabatt att ställa fågelbadet i. Maken skruvade i några temporära lattor för att hålla konstruktionen stabil under tiden som den fick flytta på sig. Jag är ju som jag är, så jag plockade ut min stållinjal för att ha den att utgå ifrån då jag grävde. I vanliga fall använder många sprejfärg för att markera var det ska grävas, men den här rabatten är så pass liten att det hade varit onödigt komplicerat. Den torra marken var inte helt lätt att gräva i, men det var också snårigt av rötter av olika slag.
Jag tog hjälp av maken för att få grässtoppet på plats. Just den här versionen är i hårdplast som kom i rulle som knappt gick att rulla upp. Vi fick sätta den på plats genom att trycka den på plats ”ut och in” så att den inte bara rullade ihop sig igen. Det krävde ordentligt handkraft och fyra händer. Den elektriska sågen var mycket behjälplig. Efter ett fasligt grävande, puttande, trampande och puttande var stoppet till slut på plats.
Grässvålen transporterades ner till ”limpan” där jag förra året odlade pumpor. Det tänker jag förresten göra i år också.
Till slut var rabatten klar och fågelbadet på plats igen. Den ruggiga grästuvan i front hade behövt en handklippning, haha! Jag har som plan att lägga stenar runt kanten, men inte förrän jag har samlat ihop tillräckligt många fina i rätt storlek. Nu vill jag först att jorden ska lägga sig lite och så ska jag bestämma mig för vad som ska planteras här. Min vision var slingrande krasse, så jag tror jag satsar på det. Det finns ju även ett gäng klematis från EKO-hallen på vänt, men jag tror att de får det bättre nere i trädgårdslandet där sol inte är en bristvara.
En vän frågade ”Vad är sommar för er?” på Facebook och jag fick tänka till. Det första som kom upp i huvudet var att ha blombuketter på bordet varje dag, så det skrev jag. Vi bor på ett synnerligen torrt ställe, men blommor råder det ingen brist på. Det blir emellanåt till och med rätt prunkande här, både i omgivningarna och i vår trädgård specifikt. Jag vårdar det jag kan genom att tillföra vatten och näring, men somliga växter klarar både torrt och näringsfattigt. Rågvallmon som ploppar upp här och där i trädgården tas tacksamt emot, både av oss människor och bina. Sedan min syster lärde mig hur man kan få vallmo att stå länge och vackert i buketter (plocka in vallmo i knopp på morgonen, bränn av snittytan lite försiktigt med en tändsticka och ställ i vatten som vanligt) njuter jag av dem ännu mer.
Hundkex växer det rikligt av runt omkring på markerna. Jag älskar denna skira skönhet, men tyvärr blir den snabbt lite skräpig i buketter. Inte luktar den supergott heller. Trots det plockar jag gärna in hundkex i buketter. Lupinerna snodde jag från brorsans trädgård (varsågod och stjäl tillbaka något annat nästa gång du kommer) och vips hade jag en vacker mors dags-bukett. Eftersom jag var ensam hemma fick jag helt enkelt fixa det själv. Bra mamma reder sig.
Jag har gett detta tips förut, men här kommer det igen. Med jämna mellanrum köper jag billiga vaser och skålar på second hand så att det alltid finns hemma. Jag tycker det är fint att kunna ge bort buketter i vaser eller godis i skålar som mottagaren sedan får behålla. Även lyxig kristall säljs ofta till vrakpriser, särskilt om vaserna inte rengjorts, utan säljs med avlagringar kvar. Dessa går (oftast) lätt att få bort i diskmaskinen, med en flaskborste och lite ”elbow grease” (gnugga och gnida ordentligt) eller om man låter vasen stå med en disktablett i hett vatten över natten. Har man hittat en riktigt tjusig kristallvas som är värdefull på riktigt får man kanske satsa på att låta lämna in den på ett glassliperi. Dessa vaser och skålar kostade 10-30 kr/st. Flera av dem ser helt nya ut efter att jag har tagit hand om dem, ett par har någon liten repa i sig. Ingenting som ens stör mig, och jag är petig. Den lilla blåtonade vasen har en så fantastisk tyngd och form! Jag missade helt gravyren då jag var inne i butiken. Såg att en väns dotter precis tagit examen från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet), jag får väl skicka ner den till henne.
Somliga dagar vandrar en mor på fluffiga moln av ljuvlig gelato med smak av solvarma jordgubbar. Föräldraskap bjuder dock kanske mest ofta på smaken ”vanilj”. Stunder som kommer och går utan att lämna annat än en len känsla efter sig. Ibland har tårar, vare sig de beror på lycka eller frustration, bidragit till en salt karamell. Limone utan tillräckligt med socker, så sur att tungan krullar sig, finns definitivt på moderskapsmenyn. Eller en pistage med alldeles för mycket hackade nötter, så där så känslan av glass försvunnit och bara lämnat kvar en massa vass gegga som fastnat mellan tänderna.
Ju äldre jag blir, desto mer ofta får jag njuta av minnet av gelato som intagits vid tidigare tillfälle. De där läckerheterna omges av en känsla av nostalgi som inte handlar om ingredienserna, utan mer om allt runt omkring. Den gelato som varit av sämre kvalitet eller som ätits då det varit för kallt, för varmt eller på något ruggig bakgata tar inte längre någon större plats i mitt medvetande. Minnet bjuder istället på kulisser av solvarma klippor, kvittrande fåglar, ljummet havsvatten vid solnedgångar och tröst efter att ha råkat ut för något som gjort ont. Jag minns idag min egen mor med värme och är oändligt tacksam över mina tre barn som jag älskar så det gör ont. De betyder allt för mig. Allt. (Jag ser också smärtan i att känna hur de barn som aldrig blev också betyder allt för alla som sett barn som en självklarhet i livet, men som ändå inte blev föräldrar.)
Ps: Ibland ger moderskap brain freeze, viktigt att komma ihåg.
Nu var det fasligt länge sedan jag var hos lillastesyster, men äntligen är jag här! Innan jag gav mig av från ön fick trädgården en rejäl genomvattning. Tomaterna verkar ha vuxit en decimeter var sedan de fick lite bättre förutsättningar med mer tillgång till näring och vatten. Det förvånar lika mycket varje gång. Kvalitet framför kvantitet, låt dina växter få skina utan tävling från ogräs eller ens sina egna ”syskon”.
Landskapet från tågfönstret var osedvanligt vackert. Rapsfält är alltid ögongodis, men helt vanligt grönt är underbart det också.
Vackert kvällsljus och rejäla cykelbanor, Malmö är verkligen en liten storstad. Det är mysigt på många håll här, men samtidigt finns ett visst mått av otrygghet att förhålla sig till. Våra svenskamerikanska vänners son och hans fru flyr skolskjutningar och flyttar till Blekinge med en längtan efter trygghet. Malmöbor som har råd flyr till Vellinge med längtan efter trygghet de också. Tänk att tre bomber i Norrköping härom dagen inte ens togs upp av en av landets stora tidningar. Ointressant? Om vi inte pratar om det finns det inte? Politiskt ställningstagande? Trygghet är en känsla som inte kan befallas och just nu är den svår att frammana på många håll i världen.
Här i lillastesysters kärleksfulla hem känner jag mig både trygg och lycklig. Älskar att hänga med alla mina syskon. Jag känner mig välsignad. ❤️
Den som jobbar hårt får äta glass med mackad banan och kakao (som handmosad milkshake, typ). Den får även passa på att njuta av den sista buketten tulpaner för året, den som visar upp sig med pergamentliknande, smått genomskinliga kronblad och maffiga pistiller. Årets tulpansäsong bjöd på härliga överraskningar och läckra skönheter. Att köpa tulpaner till billigare pris precis i början av säsongen visade sig vara ett smart drag. Nu får vi se om jag klarar att helt låta bli nya lökar i höst och bara se vilka som kommer tillbaka. Tror det kan bli svårt när den dagen kommer…
Jag fick öva mormorshanterandet då vi fick finbesök av våra goda vänners två barn och ett megamysigt barnbarn. Det är när småglyttar kommer och är jättevuxna människor som inte bara klarar sig själva, utan också visar sig vara kompetenta föräldrar och ansvarstagande medmänniskor, som man på riktigt förstår att tiden går och att saker och ting verkligen förändras i den processen.
Annat ändrar sig inte alls. När jag var hemma hos mammas väninna häromveckan berättade hon om hur en väninna till henne fått tillbaka några handbroderade tavlor som hennes dotter tidigare hade fått. ”Det är inte min stil, bättre att de får plats där någon uppskattar dem.” Jag ser på tavlan som jag fick ta med mig då jag flyttade hemifrån. ”Du får ta med dig något hemifrån om du vill”, sa mamma. Den underbara årstidstavlan fick följa med. Genom åren hade dess guldram gått sönder i alla flyttar och när vi landade här beslutade jag mig för att ge den lite omsorg och låta rama om den. I den processen hittade jag en fantastisk vän och samtidigt blev tavlan ännu vackrare. Den är en av mina käraste ägodelar och finns med mig tillsammans med barndomens trygga klövertapet då jag sitter och jobbar.
För mig är det så lätt att sitta på samma platser, äta samma saker, göra på samma sätt. Det är bra att medvetet förändra saker och ting, till exempel genom att sätta sig vid skrivbordet i ”Gustavs skrubb” aka gästrummet. Vid den här tiden på året öppnas fönstret och hela övervåningen fylls av doften från den praktfulla syrenen som borde beskäras, men som vi inte riktigt vågar röra. Tänk om den inte orkar komma igen nästa år? Jag vet att man ska kunna ta lite i taget. Kanske är det i år föryngringsprocessen börjar?
Sommaren är underbar, men jag gillar inte den ofrivilliga körsemestern. I år har vi utvecklats mycket, det har varit en dynamisk blandning sångare med en härlig och inbjudande känsla. För alla som känner sig ensamma och av läkare föreskrivs att engagera sig i något (jo, det förekommer) hade vår kör varit det rätta stället. Här finns hjärtat på rätt plats och medan vi skapar vacker musik tillsammans finns det plats för skratt såväl som gråt. Till hösten kommer kören att se lite annorlunda ut, detta är en grupp i ständig förändring. Det är både sorgligt och hoppfullt, precis som livet i sig. Och för dig som är lokal läsare (hej hej till mina syskon, vänner och annat löst folk) rekommenderas denna konsert. Jag tror det blir finfint, bara de stackars amerikanerna kommer hit. Att räkna med att tåget skulle vara en tillförlitlig transport har nämligen visat sig vara lite dumdristigt. Eller hoppfullt, om man vill välja att se det på så vis.
Eftermiddagsskoj i trädgården. De stackars förvuxna tomatplantorna fick äntligen anses vara både avhärdade och redo att ta sig an varsin större murarhink med bättre gödning och större möjlighet till utveckling. Det bästa med tomater, förutom att de är så goda, är att de går att sätta långt ner i planteringskärlet då det bildas nya rötter längs stammen. Bästa hacket! Detta gör att man ger ranglet lite bättre stabilitet. Jag binder alltid upp mina tomater till varsin rejäl bambupinne, men senare på säsongen binder jag även upp de högväxande versionerna…
… på den här ställningen. I år funderar jag på att täcka ställningen med fiberduk för att ge bättre skydd mot sidovindarna. Eftersom detta funnits i mitt huvud i flera år är det kanske dags att omsätta i handling. Efter att detta kort tagits täckte jag även jorden med ett rejält lager gräs. Det skyddar tomaterna mot uttorkning och de fröflygande ogräsen tar inte så lätt fäste. I år blandade jag i en näve hönsgödsel i pelletsform i varje murarhink med planteringsjord. Hade ingen bokashi att fylla på med redo och struntade i jordgödsel. Påsen jag har kvar sparas till chili- och paprikaplantorna.
Efter att jag hade slängt gräs på tomaterna gjorde jag mig iordning på två minuter. Vi hade årets underbaraste dag och det frestade att bara stanna kvar i trädgården, men jag hade världsarvsambassadörsutbildning på Blekinge museum att ta mig an. Museiguiderna är så duktiga på att fånga sina åhörares intresse, detta gällde även Ola som tog väl hand om oss. Han guidade oss genom världsarvsutställningen som handlar om det civila livet till skillnaden från Marinmuseets utställning som har hand om örlogsbiten. De går naturligtvis i varandra här och där, konstigt vore det annars. 10 000 personer bodde på Trossö, 8 000 utanför. 70% tillhörde Amiralitetsförsamlingen, resten delade tyska församlingen och stadsförsamlingen ungefär lika. ”När någon nös blev alla sjuka” stämde till stor del. Karlskrona var känt för att vara en läskig stad där sjömännen drog in märkliga sjukdomar från världens alla hörn. Tänk att få en egen sjuka uppkallad efter sig – Karlskronafebern.
Ola fick inte rast som alla vi andra eftersom alla hade frågor som han gärna svarade på. I bakgrunden ser du barockträdgården som tillhör Grevagården där utställningen är belägen. De två idegranarna i bakgrunden antas ha stått här redan då trädgården anlades! Den ena av dem är Sveriges näst högsta idegran och det är ju lite coolt att krama ett träd som med all sannolikhet stått på en plats i över 300 år. Det nuvarande utseendet har trädgården haft sedan 1970-talet, men den har fräschats upp även efter det.
Här har vi Karl XI, kungen som jag tycker verkar ha varit ”sådär” engagerad i stan som ändå fick hans namn. Alla dessa prominenta karlar som antingen placerades eller drog sig till denna tråkiga stad där Stockholms nöjesliv uppenbarligen saknades av de världsvana snubbarna och deras fruar var inte helt nöjda. Det sägs ha funnits rullgardiner med motiv av Stockholms stadsprofil att dra ner hemma om man blev allt för uttråkad. Karlskrona anses nog fortfarande vara en håla, men flera aktörer, bl a Paraply, gör vad de kan för att dra hit lite liv och rörelse!
På väg från muséet gick jag förbi detta vackra. Tyska kyrkan lyste extra varmt i skenet av kvällssolen och magnolian fångade min blick. Själv hann jag lämna lite överblivna tomatplantor på vägen hem hos både familj och vänner. Jag kan bara inte slänga dugliga plantor, det går emot allt jag har!
Apropå plantor måste jag visa mina små minipenséer som är pressade och klara. Vi har mängder av frösådda penséer i grusgången och jag vill inte göra mig av med dem. De fyller sin funktion till skillnad från åkerfräken och fibblor av diverse slag. När jag såg Helena Lyths fina penséer blev jag inspirerad, men som du ser var jag inte särskilt noggrann då jag lade blommorna på plats. Jaja, för mig är det befriande att inte vara så perfektionistisk, jag behöver öva på att vara lite slarvig. Jag har lagt lite fler i press och så får vi se vad jag gör med dem.
Ljuset. Det silar in, strålar ut och avslöjar obarmhärtigt alla tillkortakommanden då det gäller fokus på trasor och rengöringsmedel. Solen bränner gräset som nyss var grönt, men utan tillgång på vatten i marken tar det paus från en värld i färg och visar istället något slags verklighet i sepiatoner. Syrenernas olfaktoriska egenskaper ger doftminnen som leder till skolavslutningar och födelsedagar. I bakgrunden surrar bina som laddar för den stora blomsterexplosionen. Tillsammans med fåglarna skapar de en ljudkuliss som får nattarbetare att stoppa in öronproppar medan de sover vid öppet fönster på norrsidan. En ny tid är här. Det börjar bli dags att stoppa undan raggsockorna och lufta instängda fötter, lägga glasspinnar i frysen och gå in i sommaren.
Jag har vid det här laget fört trädgårdsdagbok sedan 2018. Den har följt ungefär samma mönster, men jag började lägga till foton först då anteckningsappen uppdaterades någon gång, 2020 tror jag det var. Den här typen av anteckningar är så hjälpsamma! Nu när vi är inne på sjunde säsongen i just den här trädgården (från 2017 finns ingenting skrivet, jag var mitt uppe i sorg och förväntanssorg) och jag har börjat luta mig mot erfarenhet istället för att hämta all information från ”expertisen”. Till exempel engagerar jag mig inte längre i (fantastiska) odlingsforum på Facebook eftersom jag blir så stressad av alla som ska dra igång tomater i januari och sådär. Däremot är jag tacksam över att de fanns då jag inte kunde någonting. Dessutom kan jag leta där då jag har specifika frågor och det känns bra. I år började det bra med rejält genomregnade marker, men nu är det återigen torrt, torrt, torrt…
… och inte ett regnmoln i sikte. Jag är tacksam över våra två bevattningsbrunnar, men en av dem har redan gått torr. (Det rinner till med jämna mellanrum, men jag kan inte längre förlita mig på att sköta någon daglig vattning därifrån.) Tack och lov för kommunalt vatten!
Makens ”provisoriska” växthus är jättefint. Igår monterade han byggplast på den östra gaveln, men tyvärr var han inte nöjd med sin montagelösning. Det kommer därför att dröja ytterligare några dagar innan detta kan bli ett tillhåll för värmeälskande växter som chili, paprika och gurka. Hade det inte varit så bökigt att sköta vattningen här nere hade jag nog satt in en vinranka också. (Vi har en som jag fick av min faster då jag fyllde 50, men den verkar inte trivas jättebra trots anpassningar. Tror den vill ha mer värme.)
Mammas väninna undrade om jag ville ha en pensé som hade gjort sitt på hennes balkong. Den frodas vid bikuporna och bina verkar älska att ha den där. (Just här hade de gått och lagt sig och var inte alls ute och flög.) I år har maken och syrran två samhällen igång och båda verkar må bra. Vi hoppas på att det blir en rejäl skörd honung för första gången sedan de skaffade bin.
Jag samlar inspiration till trädgården överallt och tyckte att den här klätterställningen längs vårt promenadstråk var otroligt vacker. Svägerskan har byggt så vackra risstängsel och annat konstfullt i Mörtfors, det är verkligen fint att få in naturen också i människokonstruerade skapelser. Efter att ha grävt en hel del igår eftermiddag har jag ännu en rabatt att gräva ut idag. Det är så torrt i marken att det är mer än lovligt jobbigt, men den som vill ha det fint… Tomaterna borde få komma ner i sina murarhinkar och så är det detta med det evinnerliga vattnandet. Det är bara att öva mindfulness och ta sig an planttantandet till fullo. Först ska jag dock jobba, för jobbet måste också skötas, hehe.
Efter efter ett gäng underbara dagar med min vän känner jag mig påfylld och påmind om hur vi kan växa i interaktionen med andra människor. Just denna vän och jag är lika på så många sätt. Vi tänker mycket och stort, känner mycket. Vi föredrar olika vägar till målet, men önskar mötas där framme. Jag önskar att politiker hade följt våra diskussionsmönster, att de hade varit intresserade av att faktiskt komma fram till lösningar istället för att vinna tävlingen om vem som skriker högst. Jag är övertygad om att världen hade sett bättre ut och att färre hade behövt lida.
Vännen forskar och använder sig av empiriska metoder för att visa på hur beslut påverkar genom att tolka mängder av data i olika grafer och tabeller. ”Du hade varit jättebra på kvalitativ forskning.” Tänk att fördjupa sig i samma sak och tillsammans tolka och analysera från flera olika håll, att inte utgå från att det bara finns en väg framåt och att inte låsa sig i det mönster som den största skrikhalsen bestämmer. Det hade varit fint, det.
Jag har den senaste tiden tänkt mycket på generaliseringar och faktagranskningar överlag. Många, mer eller mindre alla, generaliserar utifrån sig själva (skulle jag vilja generalisera, haha). Om jag har upplevt något på ett visst sätt så ska detta ses som allmängiltigt. Problemet är att det finns så många olika sätt att ta sig an en situation. I mitt jobb fokuserar jag på compassionfokuserad terapi då jag ser hur bra denna är för att hantera många olika typer av problematik. Denna metod bygger på att det är lättare att förstå andra personers beteende om man tankemässigt försöker gå en mil i dessas skor (enkelt förklarat). Jag tror att dock att det är lättare att göra det på personnivå än på gruppnivå.
En stor snackis verkar artikeln som Lena Andersson skrev i SvD ha blivit: ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. Ojojoj, den rörde om i grytan. Dessvärre har de låst den, gissar att SvD ville passa på att få nya prenumeranter då intresset blev så stort. Titeln är naturligtvis satt för att väcka uppmärksamhet. Den som tänker ett steg längre slipper hjärtinfarkt och förstår detta. Våra barn är vuxna, men jag ser det fortfarande som mitt och makens ansvar att guida dem genom livet. Personer som är snabba på att ropa ”Det är DITT fel” eller ”Det är DERAS fel” brukar tendera att se på saker mer svartvitt. Alla som sätter sig och funderar runt varför ett barn går hungrigt kan se en uppsjö av anledningar. Här är några:
Föräldern lider av mental ohälsa och har permanent eller tillfälligt svårt att ta ansvar, minst av allt över barnets behov av att vara rent, helt och mätt. Föräldern lider av kognitiva nedsättningar och förstår inte vad det innebär att ta ansvar för sitt barn. Det hungriga barnet kan vara autistiskt och äter bara en speciell sorts mat, till exempel dyra flingor. Om då havregrynsgröt serveras äter hen inte och går sålunda hungrig. Arbetslöshet har lett till en helt flippad ekonomi. Barnet flipprade med sin telefon till klockan tre på natten och hann inte äta innan hen skulle sticka iväg till skolan. Barnet gillar inte maten. Barnet lider av en ätstörning. Osv, osv, osv.
Det svenska samhällssystemet kallar för generaliseringar. Välfärden utgår ifrån att det är samhället som ansvarar för alla dess medborgares behov. Individen existerar inte. Det är samhällets, skolans, förskolans, vårdens fel om något inte funkar som det ska eller om något har gått fel. Därmed anses det som stötande att man på individnivå skulle behöva stå för sina misstag. Om det inte gäller personer som utses till syndabockar så klart. Så fort någon avslöjat att kejsaren går utan kläder är det nämligen viktigt att bevisa hur upplyst man själv varit precis hela tiden. För mig är detta en av rötterna till hur problem uppstår och även till hur de förblir olösta. Och när det gäller alla som går hungriga så hoppas jag att folk fortsätter ta sitt mänskliga ansvar och ge de hungriga mat så de slipper svälta ihjäl istället för att ropa vems fel det är att någon går hungrig.
