mars 2014

31 mar

Ja, det är ju ändå snart påsk…

… så det kanske inte är så konstigt att det blir väldigt mycket musik med detta tema nu? I går kväll bjöd en bekant till oss på konsert norr om Salt Lake City, så jag åkte upp och tog med mig ett par vänner på vägen. Stephanie vet vad hon håller på med. Hon har en fantastisk röst liksom resten av hennes syskon. (Storebror har en basröst som gör mig svag i knäna – jag älskade att stå bakom honom i kören. Lillebror var Gavroche i den svenska uppsättningen av Les Misérables. Lillasysters röst är klar som glas. Ja, du förstår…) I går var det ”interfaith gospel concert” som gällde. Stephanie var både kör- och projektledare och hon hade lyckats dra ihop ett gäng med härliga sångare och instrumentalister! Hela lokalen gungade. På ett bra sätt, alltså. Härligt! Mer musik till folket.

Tjejen till vänster, Kori Hansen, var kvällens stora behållning även om kören i sig också var toppen. Norah Jones i all ära, men Kori är bättre!

30 mar

Vindruvor, vänner och Lamb of God.

Vi har vindruvor längs med hela staketet mot grannarna på ena sidan. Förra årets skörd var helt okej, men när en av våra kompisar förra året såg hur vildvuxna rankorna växte lovade han att komma och hjälpa till med beskärningen då det var dags. Idag kom han och hans familj på lunch och i eftermiddagssolen hjälptes sedan ungdomarna och papporna åt att klippa, riva och slänga gamla grenar. Det ska bli intressant att se om det gör någon skillnad för druvskörden.

Gårdagens musikupplevelse var fantastisk. Jag började lipa när försteviolinisten ställde sig upp för att leda sina medspelare (haha) i slutstämningen. Maken lutade sig över och frågade ”Du saknar det här, va?”. Tja. Vad kan jag säga?

Det enda jag har att klaga på var att vi satt i en high school-aula och även om ljudteknikerna hade lyckats bra med att få ut ljudet för kör och orkester så var det värre med solisterna. På originalinspelningen med London Symphony Orchestra är det mycket bättre balans i de partier där solister sjunger tillsammans med kören. Om du har Spotify kan du lyssna på hela musikalen här. Mycket passande så här under tiden fram till påsk. För övrigt var Martha och Jesus mor Maria tillsammans med Petrus lite outstanding.

Jag var väldigt stolt över min kompis Chastity (ett namn som förpliktigar) som spelade precis sådär vackert som bara en cellist kan göra. Man spelar inte bara med fingrar eller mun eller lungor – konstverket ligger i själva själen och riktigt bra musiker har något som inte riktigt går att förklara. (Nej, jag har det inte, men det har Chastity. Hon spelar inte bara fantastiskt bra cello utan trakterar också banjo, ukulele, gitarr och diverse blåsinstrument. Bara lite avis.)

28 mar

Att omge sig med allt som är vackert.

I kväll spelar min promenadkompis cello i Rob Gardners Lamb of God inne i Salt Lake City. Jag och maken åker dit för att lyssna och njuta. Jag har hört att vi kan förvänta oss något lite extra speciellt. Mest spännande är kanske den ena solisten, Sarah Horn, som upptäcktes på ett något udda sätt. Läs intervjun och missa inte den spontana duetten med Kristin Chenoweth från förra året!

För övrigt är det full rulle här. Jag hinner inte så mycket mer än att visa lite ägg igen. Det är något särskilt med både färg och form, eller hur?

26 mar

Nu grönskar det.

Två ankägg lämnades kvar i morse för eventuell ankungsproduktion. Ett hönsägg, större än något jag har sett, plockades in. Tydligen är det Jaja som lägger ägg precis varje dag, come rain or shine… Vilken stjärna! Alla flygfäna verkar ha anpassat sig riktigt bra. De spatserar omkring som om de ägde trädgården, men håller sig ändå innanför våra gränser. Hur vet de att diket är stopp framåt, att de inte får gå för långt in i skogsdungen på baksidan och att de inte får krypa under staketet på den sidan där det går?

Tack Jaja!

Morgonpromenaden med C bjöd som vanligt på en spännande diskussion och doften av aprikosblom. Underbart helt enkelt. Knopparna på persikoträden börjar också visa sig. Härligt! Jag bortser från det faktum att väderprognosen säger snö och regnblask de närmaste dagarna och hoppas på att solen vinner.

26 mar

Iiih! Vi har blivit äggproducenter!

Möt våra nya familjemedlemmar:

Hönorna Jaja (svartvit), Poe (röd) och Jesebel (brunsvart) samt ankorna Odin (herre på täppan med grönt huvud), Bonzai (vit) och Newman (beige). Ojojoj! Det här är spännande. Idag har maken och yngsta dottern hjälpt till att få hit hönshus och fåglar. Vår grannes dotter skilde sig förra året och jobbar numera två jobb, så hon har inte längre tid med sina älskade husdjur och dessutom blir det väldigt många ägg för bara en person. Frågan är om vi kommer att få små söta ankungar, för chansen finns ju uppenbarligen. Vi får väl se vad som händer! Deras föregående matte säger att varken Odin eller damerna verkar ha koll på hur man fixar ankungar, men vem vet?

Maken och barnen har jobbat hårt för att fixa hönshuset så att tvättbjörnarna inte kommer och äter upp våra sötnosar i natt. Det vore väl för snöpligt…

24 mar

En alldeles vanlig dag, en stund i min historia.

I går läste jag ”min historia kan bli din” på en bok. Jag vill inte att någon annans historia blir min. Jag vill leva mitt eget liv, jag vill utvecklas så mycket det bara går och jag vill ha nya och spännande upplevelser tillsammans med goda, fina och stöttande människor runt omkring mig. Jag vill titta tillbaka på livet utan att tänka ”usch, vilka dåliga val jag gjorde”. Ja, för dåliga val är det ju fullt av mest varje dag. I morgon kommer alltid att vara en ny dag och det finns alltid hopp om nytt liv, nya krafter och nya upplevelser. Om solen sken och jag inte hann gå ut innan den gick ner igen kommer den att gå upp i morgon igen. Regnar det i morgon kanske jag kan sitta under den fula fuskpälsfällen och njuta av en bra bok och levande ljus istället för att deppa och känna mig modfälld.

Idag har jag inte upplevt något omvälvande. Det är okej. Jag har ändå haft det bra. Jag har fått vara med på ett hörn på den konsert som Stefan Andersson hade hemma hos min syster och svåger för att fira ett gäng 40-åringar i går. Jag kunde inte vara där personligen, men jag förstår att det var en alldeles fenomenalt trevlig tillställning. Jag är så glad över att min numera 40-åriga lillasyster fick uppleva en helg som blev bättre än hon någonsin hade kunnat drömma om. Ruttna dagar är det skönt att ha sådana minnen att falla tillbaka på! Annars kan man ju alltid peppa sig själv med hejaklacksramsor.

Syrrorna. Två fina bröder, en mamma och en far och lite extra familjemedlemmar saknas här. Nummer två från höger var det som firades hela helgen. Det var hon väl värd!

Ps 1: Så här gammal har min man nu hunnit bli. För övrigt fyller jag lika många år nästa gång. Phu! Då kan vi återvinna ljusen och det känns ju bra.

Ps 2: Så här ser mobilen ut på sitt hemmaställe. Det är så fint när den får fart av luftblåsen (eller vad den nu kan kallas, vår uppvärmning/luftkonditionerare).

23 mar

Birthday in the House!

I morgon fyller min älskade make år. Han är något utöver det mesta på många sätt och vis. Han får mig att känna mig som en drottning varje dag och det är jag mycket tacksam över eftersom jag sällan känner mig som en av mig själv. Vi har hunnit hugga oss igenom några snåriga partier i vår rosengård under de ganska precis tjugo år vi har känt varandra, men alla vet ju att rosor behöver tuktas för att blomma ut i sin fulla prakt.

700323 står det i passet som är Ks. Det betyder att han har levat här på jorden i fyrtiofyra år. Han har redan slagit medellivslängden på medeltida män med två år och han har hunnit med mer än många bara kan drömma om i sina liv. Hans största bedrift i livet anser han barnen vara och han hade gärna haft fler än tre om min kropp inte sagt ifrån. Han finns citerad i den fantastiska boken ”Vita kränkta män” och det måste man ju uppmärksamma. Han odlar ett spirande intresse för att stoppa händerna i myllan och kan ses pyssla om sina sjuttio tomatplantor lika omsorgsfullt som vore de porslinsägg.

I morgon ska vi hylla vår make och pappa med långkok, gröna bönor och dubbla portioner panna cotta, allt enligt önskemål från födelsedagsbarnet självt. Du kan ju vara med i firandet här på en kant om du vill. Hurra!

22 mar

Gravitas.

Jo, men det där Asia-albumet är faktiskt bättre än jag trodde. Jag lyssnar en gång till… Förresten gillar jag flera av texterna bättre än musiken och dessutom är den nye och väldigt unge gitarristen Sam Coulson riktigt duktig.

To see your face again is all I need
You give the life to me and air to breathe
And when you’re there well then I’m not so cold
When we’re alone again as close as Russian dolls

21 mar

Trådrullebräda och andra viktigheter.

Fredag morgon från Carterville Road.

Utanför min morgonpromenadkompis hus står ett gäng docksängar. C är scoutledare och just nu håller hennes små adepter på med rätt avancerad träslöjd. Jag kommer ihåg hur gärna jag ville vara bra på just träslöjd, men det ville sig inte riktigt. Dessutom hade och har jag dåligt tålamod, så tänk bara hur fort jag tröttnar på att slipa något som ska slipas i tre timmar för att bli så fint som jag egentligen vill ha det. Hm. Det går inte riktigt ihop. Fast just de här sängarna fick mig faktiskt att fixa en grej som jag har funderat på rätt länge…

… nämligen trådrullebrädan som maken gjorde till mig för länge sedan. Han hade inte bättre doningar än grillspett och varken han eller jag kom till skott att fästa dem med lim. Till höger ser du ”före” och till vänster ”efter”. Jag borrade lite större hål och använde limpistolen för att fästa minirundstavarna som blev över efter mobilmakandet, avknipsade till mer lämplig storlek naturligtvis.

Inga grillpinnar på sniskan! Allt sitter där det ska och även om det aldrig är snyggt med ”spillträ” så blev resultatet precis så bra som förväntat. (Tyvärr ser man strukturen också om man målar, så det tänker jag inte bekymra mig om att göra.)

Förresten kan man hitta Asias nya album Gravitas på Spotify nu. Jag vet vad jag ska lyssna på i helgen. Lite nostalgivibbar vid snabbt igenomlyssnande. Bättre än den demo som Metallica släppte i går som jag inte gillade alls.

20 mar

Mobil med tranor.

Det finns alltid plats för fler mobiler i ett hem. Jag älskar mobiler! Ja, inte nödvändigtvis de där elektroniska prylarna som tar upp alldeles för mycket av människors tid, utan de lättsvävande dekorationer som man kan utforma mer eller mindre hur som helst.

I november bad jag yngsta dottern vika ett gäng tranor med origamipapper. Dessa vackra skapelser har sedan legat i en påse tillsammans med ett gäng rundstavar (eller vad de nu kan tänkas heta om de har en diameter på bara några millimeter) på golvet i vårt arbetsrum sedan dess. Synd och skam! Idag fick jag äntligen tummen ur och på en halvtimme sisådär så var mobilen klar för upphängning. Vi funderar lite på var den ska få sin plats, men den kommer nog att hamna i ett hörn i matrummet för att göra sig bäst. Jag tycker S lyckades mycket bra i sin färgbalansering. Maken hjälpte till att balansera själva fåglarna eftersom det är svårt att klara det med bara två händer.

Det här inlägget är ett av mina favoritinredningsinlägg någonsin. Så många vackra mobiler folk har filurat ut. Vår tranmobil kanske inte är den lyxigaste eller den mest fantasifulla, men jag tycker den är så fin! Ännu bättre än bilden jag hade i huvudet… Jag får visa den då den har fått sin riktiga plats också, men så här ser den ut då den hänger i dörrposten mellan hallen och köket: