Monthly Archives: juni 2022

30 jun

Sommardagar som aldrig tar slut.

Igår var det skolavslutning för min syrras familj i Skottland. Skolavslutning?! Det känns som att sommarlovet har varit igång i evigheter, trots att jag inte längre har småbarn och bor på min sommarö permanent. Dagarna är långa och heta, vattnet börjar bli mer behagligt än bara kallt. Samtidigt pågår det vanliga livet. Många har inte ens börjat sin semester än, de följer sommardagarna från kontorsfönster och hemmakontor, eller kanske från en sommarstuga (pandemin har för många inneburit en större möjlighet att arbeta hemifrån). Det finns många som får ångest innan sommaren knappt hunnit dra igång. Allt som ska hinnas med, oro över om man har gjort rätt semesterprioriteringar, ekonomiska problem (att ha semester kan lätt bli dyrt, oavsett om man reser bort eller stannar hemma), svajiga relationer som ges utrymme att bli riktigt skakiga, trötthet som accentueras då det finns möjlighet att koppla av, vardagsgnabb som blir till semestergräl – mitt i allt det underbara syns det fula och jobbiga mycket bättre. Med junis intrång började semesterinläggen läggas upp. Jag hänger inte ens på Instagram, men gissar att det är långt ”värre” där än på Facebook. Jag är glad över att få följa mina vänners äventyr, men jag förstår att avundsjukan kan svida i ögonen. Mitt bästa tips om du mår dåligt av detta är att släppa sociala medier under den här perioden. Snart nog återkommer vardagen.

Igår hade vi svärföräldrarna över på ett mycket trevligt besök. De åkte till Bredavik med Sturköpendeln och maken plockade upp dem där medan jag fixade färdig maten. Jag hade gått ner i landet och dragit upp ett gäng nypotatis, den här gången av Cherie som sägs vara den tidigaste av de sorter jag satte i maj. Många av knölarna var lite små, men de var i alla fall goda! Ugnsbakade kycklingbröst, lite olika sallader och rabarbersaft stod också på menyn. Jag gillar att krydda kycklingbröst rätt mycket, hyvla över lite smör och sedan ugnssteka i 175° tills de precis är klara. Sedan är det lätt att skära upp i tunna skivor. Saftigt och gott! Till efterrätt blev det hemgjord glass. Vi har en enkel glassmaskin som jag lovat att utnyttja bättre denna sommar. Jag köpte en bok med glassrecept på rean för något (Några??!) år sedan och ser fram emot att testa fler recept än bara vanilj. Igår blev det jordgubbsgräddglass med den egna honungen. Bisamhällena dog tyvärr av olika anledningar under vintern. Vi har sörjt detta, men ser fram emot att välkomna nya samhällen hem till oss. Skam den som ger sig.

Förra året var det lite meck med badstegen. Nu har maken fixat de olika problemen med hjälp av diverse ingenjörsknep och förhoppningsvis kommer den att sitta bra nu. För mig gör en badstege hela skillnaden! Jag kan inte häva mig upp på bryggan som ungdomarna, jag är för baktung. Igår var luften svalare och vattnet var varmare, eller så börjar vi bara vänja oss vid temperaturen. Dessa dopp är så sköna! Sällskapet var väldigt trevligt också:

Lillastesyrran är nämligen på besök efter sin långa smekmånad i Sydamerika! Hennes nyblivne make började jobba på en gång, så han är kvar hemma. Det var så roligt att träffas igen och få höra om resan! Vi har fått följa med i ord och bild, men det är ändå skillnad på att läsa om något och få prata om själva upplevelsen. Vi satt också och jobbade med det bröllopsalbum som min syster nästan är färdig med. Så roligt att få återuppleva denna fina dag.

Väl hemma var det dags för en av sommarens höjdpunkter, nämligen fläderblomssaften. Förra året provade jag två olika recept, men det experimentella kostade mer och var inte lika gott. Bättre var det klassiska som var precis lika smarrigt som vanligt.

Flädersaft, klassiskt recept

50 blomklasar av äkta fläder
3 citroner
2 kg socker
2 liter vatten
50 g citronsyra

Skölj av blomklasarna och däng av vatten och ohyra. Lägg i en stor kastrull som får plats i kylen med locket på. Skrubba citronerna väl och skiva dem tunt. Lägg i kastrullen. Koka upp vattnet och sockret tills det löst sig. Häll sockervattnet och citronsyran i kastrullen och rör om väl. Sätt på locket och ställ i svalt utrymme som källare, eller låt svalna helt och ställ i kylskåpet. Låt stå i tre dygn (minst), rör om väl varje dag. Sila. Jag brukar hälla upp saften i halvlitersflaskor och frysa, eller hälla i dubbla plastpåsar och låta dem frysa plant för lätt förvaring i frysen. Sedan är det bara att tina upp och hälla upp i flaska när det är dags att njuta av saften.

Just nu har vi inte direkt några blomsterhav, det har varit för torrt för det, men det finns tillräckligt för att få till härliga buketter att glädja sig med. Svärmor fick med sig en ängsbukett hem, framåt kvällen plockade jag ihop denna färgglada ögonfröjd till mig själv. Digitalis, purpurklätt, prästkrage, daggkåpa, ringblomma, något slags blåklocka och lite annat smått och gott. Syrrans tips om att plocka vallmo i knopp är så bra, i morse hade också vallmorna slagit ut. Invasiva ogräs gör sig mycket väl i sommarbuketter. Det finns en plats för alla!

29 jun

”Jag har rätt, du är dum i huvudet.”

Igår lade jag upp ett inlägg i ett forum på Facebook som jag är med i. Jag är inte aktiv, men läser vissa av inläggen ibland. Det är ett forum med fokus på att stödja och peppa de andra medlemmarna. Många av medlemmarna verkar vara lite för unga för att ha hunnit leva sig igenom erfarenheter och jag gillar inte att stödjandet så ofta innebär att man säger ”stick från den där losern, du behöver inte ha kontakt med dina föräldrar om de behandlar dig så” o.s.v. Mycket handlar om åsikter och hur farliga ”de andra” är (”de andra” är alltså människor som inte tänker eller prioriterar som man själv). Mitt inlägg verkar inte ha gått igenom, det var väl inte tillräckligt stöttande. Så här skrev jag i alla fall:

Cancel culture, en form av social utstötning och uteslutning av en samhällsmedlem, är den starkaste formen av disciplinär åtgärd och används mot samhällsmedlemmar som anses bortom all bot och bättring. Andra medmänniskor får bara ha kontakt med canclade personer om de ingår i familjen och bor i samma hushåll (kanske inte ens då). Formell kontakt för angelägenheter kan fortgå om kontrakt eller ekonomiska ärenden är bindande/pliktar fortsatt kontakt. Medmänniskor lär sig att undvika social interaktion med canclade individer för att hålla samhället fritt från omoraliskt inflytande, men också för att utfrysningen ska bli kännbar för den canclade så att den kommer till insikt om sitt felande, och därmed kan börja ta steg för att komma tillbaka till gemenskapen. (Eller nej förresten, en gång canclad, alltid smutsig.)

Efter att ha läst igenom kommentarer från många av er vill jag bara öppna ögonen för vad det är som pågår. Jag är ganska övertygad om att de flesta av er som uppmanar varandra att säga upp kontakten med folk som inte tycker som ni själva, och gärna låta det göra ont, tycker att Jehovas vittnen beter sig vedervärdigt efter att en medlem har råkat ut för exkommunikation. Texten här ovan är tagen ur Wikipedias text om just Jehovas vittnen och jag har bara gjort små justeringar i texten för att kanske någon mer ska få upp ögonen för det fenomen som tar så stor plats i vårt samhälle idag. Tack och hej.

Vi är bara dryga två månader från ett val här i Sverige. Det är sommar och svenskar gillar inte att jobba hårt då, men tjuvnypen och fulknepen har redan börjat. Jag tror inte det här blir ett val i samarbetets anda. Här gäller det att vara godast och att se till att visa upp precis hur onda de andra är. Ett mycket effektivt drag för en själv är ju att se till att andra ”canclar” ens motståndare. Vem vill rösta på en ond människa liksom? Hyckleri är mänskligt, vi är alla hycklare. Det blir vi automatiskt i vår ofullkomlighet. Frågan är vilket slags hycklare vi är, somligt hyckleri har allmänheten inget direkt emot.

Ju mer polariserat vårt samhälle blir rent mentalt, ju mer segregerat kommer det att bli rent fysiskt också. När det gäller det här är jag inte särskilt hoppfull. Jag ser många smarta människor som beter sig riktigt dumt. Under nittiotalet började man prata om EQ, känslomässig intelligens, vid sidan om den kognitiva intelligensen. Snart behöver vi väl varken mäta det ena eller det andra… Jag är rädd att hela mänskligheten går emot en allmän fördumning, detta applåderat av personer på höga positioner i akademin, politiken och media. ”Tänk inte, gör bara som vi har bestämt, tyck som vi tycker, säg som vi säger.” Det skrämmer mig att man inte får forska om sådant som inte passar in i dagens agenda, att man inte får lära sig argumentera för- och nackdelar med olika kontroversiella ämnen, att alla ska tryckas in under samma paraply. JAG TYCKER RÄTT, DU TYCKER FEL; DET FINNS INGET UTRYMME FÖR DISKUSSION RÖRANDE DETTA ÄMNE. Jaja, själv älskar jag diskussioner. Det är så jag utvecklas. Bevisa varför du har rätt, ge mig argument som stöder din position och visar att jag har fel. Ett argument är alltså inte ”du är dum i huvudet, jag vill aldrig se dig igen” eller ”det känns inte rätt”. Dela gärna med dig om hur du tänker om detta, oavsett hur dina tankar går. Och vill du inte göra det så vill du kanske istället titta på en av mina absoluta favoritfilmer, Idiotrepubliken, som handlar om hur lätt det är att köra vår värld i botten.

28 jun

Av jord är du kommen.

Idag vaknade jag sent till ljudet av regn. Regn?! Väderappen hade lovat ljuva droppar senare i veckan, men att vi får regn som inte har annonserats händer otroligt sällan. Det är bara att tacka och ta emot! Tänk, de senaste veckorna har jag tänkt ”nu förstår jag verkligen Mamma/Far” vid flertalet tillfällen. Regnet är en välsignelse om man har en trädgård eller odlar, särskilt om det kommer innan hö ska torka och efter att det har tagits in. Jag ägnar så mycket tid åt att hålla liv i plantor, torka är ett elände. Å andra sidan tycker jag ju att det är så värt det.

Igår plockade vi upp ett stånd potatis fast knölarna inte har hunnit bli så stora än. Alltså. Smaken. Lite smör och så flingsalt på det och så det där mjuka, lena och söta. Så gott! Jag fick bara i sju kilo sättpotatis i år och av dem är tre kilo olika delikatessorter. Vet inte om de blir särskilt stora. Igår åt vi min favorit Amandine, varmt rekommenderad.

Sent omsider blev det också dags för årets första portion ”jordgubbar och smultron med lättvispad grädde”. Det går inte att jämföra smaken på egna och köpta jordgubbar, det är något med att köpebär vattnas så mycket så smaken vattnas ur. Maken insisterar alltid på att vi skivar jordgubbarna och jag får nog tillstå att detta ger en extra skjuts till smaken. Det blir saftigt och gott! Jag undrar om smulbär är så gott som det låter – smultronsmaken i ett mycket större bär? Vet du?

Till kvällsmat mixade maken ihop en banan- och chokladshake som serverades med gräddresterna från jordgubbarna. Jag säger alltid att jag inte är någon chokladmänniska, men gillar faktiskt all choklad utom allt för stark chokladsmak på glass.

Men alltså, så här ser det ut i väderappen. Jag hoppas att den är med sanningen överensstämmande, för det här är goda nyheter. Håller tummarna och tycker bara lite synd om alla semesterfirare här på ön. Hoppas de har ett härligt husvagnstak att ligga under! Finns det något härligare än att semesterläsa med ett sommarregn som ljudkuliss? (Kognitiv dissonans är närvarande i livets alla stunder. Det som passar en själv är det som är bäst, inte sant?)

27 jun

Vi ses!

Söndagen den 26 juni, en dag som har varit ett hot i horisonten, kom till slut. Igår var det dags för vår lilla M att åka hem till Tyskland igen. När hennes föräldrar kom hit för att skriva ut henne ur Explorius flyttade hon också hem till en kompis. Nu har hon haft två fina veckor med sina kompisar och pojkvännen. ”Min kropp står här helt tom, min själ har flyttat ut”, sa hon lite dramatiskt igår. Hon ville helt enkelt inte åka! Perrongen sjöd av liv, tårar och flams om vartannat, lite dans och många, många kramar, medan vi väntade på det försenade tåget.

Den stackars pojkvännen var förtvivlad när tågdörrarna hade gått igen. Tjejkompisarna hade sprungit med tåget längs hela perrongen och vinkat som galningar, han stod kvar och hulkade. Jag fick krama om honom och skjutsa honom till Lokomotion där han skulle gymma bort sin frustration. Han har redan en biljett beställd till Tyskland, så det blir bara två veckor utan varandra innan de träffas igen, ”men ändå”. Det är klart att jag förstår!

När dörrarna gick igen var det någon annan som också var förtvivlad, men det är ju så här livet är. Imorgon kommer M att vara tillbaka i sin tyska skola och med all sannolikhet kommer livet i Sverige ganska snart kännas som en dröm. Jag är glad att hon har haft så många fantastiska upplevelser och att hon kan ta med sig dessa på sin väg till vuxen. I detta nu har M två timmar kvar innan hon är hemma i Hannover. Resan har gått bra, men hon har knappt sovit någonting. Däremot har hon fått uppleva en fantastisk soluppgång, något som en sjusovare sällan annars gör. ”Jag tror jag gillar soluppgångar ännu mer än solnedgångar.” Ja, det gör ju jag också. Livet, kära du!

26 jun

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…

25 jun

Midsommarafton 2022.

Tänk ändå. Den ena midsommaraftonen efter den andra. Ett år hagel och dunjackor, ett annat regnskurar och genomträngande vindbyar, och ibland blir det precis som igår. Vädret var alldeles underbart, en riktig sommardag som inbjöd både till häng i skuggan och bad i sjönen. Midsommarstången blev den finaste någonsin, precis som vanligt, maten var jättegod med hjälp av allas bidrag och dessertbordet dignade av läckerheter. Vi svettades, byggde blomsterkransar, pratade med kända och okända, spelade volleyboll, badade, diskade, lekte med småbarn och hundar, skrattade, lärde känna, fick ögondroppar av en gammal sjuksköterska, kände oss fina i prickiga klänningar och skjortor med uppkavlade ärmar, och… I år var nästan alla med på dansen runt midsommarstången och jag inbjöd till att låtsas kunna sjunga med genom att försöka hänga med på melodin med ett ”eaoleilauoa” – det har aldrig låtit bättre! Det knepet ska jag köra nästa år igen.

I år hade vi gäster med ursprung i Japan, Ryssland, Pakistan, Holland, USA, Colombia, och Sverige så klart. Mina föräldrar hade alltid en spännande mix av gäster till midsommar, ofta internationella sådana, och jag och mina syskon har fortsatt den traditionen. Det är härligt att se vårt land genom någon annans ögon! Jag hinner aldrig göra någon midsommarkrans, jag brukar vara köksgeneral och dans-runt-midsommarstångs-ansvarig, men syrran brukar lära alla som vill hur det går till. Brorsans ryska hyresgäst har drömt om att få fira svensk midsommar i många år. ”Jag har bara sett de där kransarna och beundrat dem, hade aldrig trott att jag skulle kunna göra en själv!” Hon var så glad!

Den söta brorsdottern kände sig så fin med glittret på kinderna och festkläderna. Jag älskar det här fotot på henne, med chokladmunnen och kameraposen! Fyraochetthalvt-åringen kan prata engelska som en hel kvinna och har en treårig bästis från Ryssland som varken pratar engelska eller svenska. Nu är det inget större problem, för barn löser kommunikationen mycket bättre än vi vuxna. Ja, de vet också att använda sig av de vuxna som tolkar om det inte riktigt funkar. Tänk ändå, världen har blivit så mycket mindre. Hur kommer det att se ut om tio år? Hundra? Tusen? Har vi ett officiellt gemensamt världsspråk inom räckhåll? Kommer engelskan att fortsätta vinna mark, eller är det spanska, mandarin, kantonesiska eller kanske arabiska som kommer att ta över?

Vi dricker inte alkohol och firar vita midsomrar (någon gäst har då och då med sig en snaps på sin höjd), något som gör att vår midsommar inte ser ut som många andras. Jag skjutsade hem några av gästerna och när jag stannade vid ett av ställena hörde och såg jag hur deras grannar firade. Skränande röster, gastande, det där skrattet som inte är det trevliga tvåglasvin-skrattet, den framdragna snoppen som behöver tömmas framför ögonen på andra festdeltagare. Jag gillar att hänga med folk som dricker även om inte jag gör det. Många som är vana vid fest=alkohol blir helt enkelt lite mindre tillknäppta med alkoholens hjälp. Denna trevlighet upphör ungefär efter två glas vin. Sedan kommer det andra smygande. Klängigheten, filterlösheten, gråten, det forcerade, den korta stubinen, rösterna som ska överrösta varandra. (De filosofiska tankarna gillar jag dock, sådana får ofta fritt spelrum då man inte längre har kvar sina gränser.) Att låta barn vara i en sådan miljö tycker jag personligen inte är okej. Det handlar inte om något moraltantande. Jag kan gå då jag märker att stämningen har förändrats och jag inte längre tycker det är trevligt, samma gäller inte för ett barn.

Kvällen avslutades med en magisk solnedgång. Jag vet inte hur många foton liknande detta jag tagit. Jag ville bara visa våra ”Sturköknott”, de som svärmar i stora flockar och är otäcka om man andas in dem, men som inte sticks eller bits det minsta. De tillhör sommarkvällar för mig, lika mycket som fladdermössen som far fram i den ljusa natten som läskiga projektiler. Efter att ha tillbringat nästan 40 somrar i Bredavik och ha mött mängder av fladdermöss på jakt i natten har jag nog aldrig sett en levande fladdris på nära håll! Tänk ändå att det fortfarande finns så mycket spännande att uppleva på denna jord. Fascinerande.

24 jun

Rabarber och filosofiska utläggningar.

Våra vänner äter inte socker, eller åtminstone mycket lite, så rabarber har inte så stor plats i deras diet. De får dock enorma skördar varje år och delar gärna med sig. Vår rabarber håller fortfarande på att etablera sig, så jag tog tacksamt emot närmare tio kilo av denna smarriga grönsak. Tyvärr hade jag inte tid att ta vara på allt då vi fick gåvan, så igår var det verkligen dags. Steg ett var saft, den vackraste av dem alla. Den kommer kanske att få vara med på en och annan fest i sommar.

Maken undrade vad ”dansk rabarbermarmelad” är, men det var bara jag som hade skrivit slarvigt. Det blev en favorit i repris. Ibland är bloggen mycket bra att ha och den här gången var det receptet på fransk rabarbermarmelad som fiskades fram. Aroniamarmeladen från förra året är en stor favorit, men den här kommer inte långt efter.

Förutom fix med rabarber ägnades eftermiddagen åt att baka matpajer och tårtbottnar inför dagens midsommarfirande i Bredavik. Vanan trogen drog jag fram Sju sorters kakor för att baka en stor ”vanlig” och en lite mindre glutenfri Pinocciotårta/Glömmingetårta/midsommartårta. Maken skickades till ICA för att köpa jordgubbar och kom tillbaka med de tre snålast tilltagna litrarna jag har sett sedan mina egna jordgubbsplockardagar. Priset vill jag inte klaga på trots att de gick på 60 kr/liter, jag vill hoppas att både odlare och plockare får det de är värda efter allt hårt arbete som krävs. Våra egna jordgubbar har precis börjat rodna. De är jättegoda, men jag gissar på en skörd på kanske tre bär idag och det räcker inte riktigt till två tårtor.

Efter att ha krupit ner i sängen helt slut somnade jag som en stock, men har sovit oroligt. Eftersom jag laddat batterierna till kameran inför dagen tog jag mig ut för en fotorunda när ljuset började ge sig tillkänna. Världen är så vacker precis i gryningen, åtminstone en vacker dag som den här!

Här i Sverige är vi ändå bra bortskämda som slipper oroa oss allt för mycket för vårt dagliga bröd och resten av födan. Eller, vi har sluppit vara oroliga. Det känns ändå lite skakigt, precis som jag skrev om häromdagen. ”Vi behöver mer av…” Vi behöver mer kraft av alla de slag enligt energiministern, men varifrån den här kraften ska komma förklaras ungefär lika lulligt som när ”stockholmare” ska berätta varifrån mat kommer. (Japp, jag använder här stockholmare som skällsord, men jag har ju egentligen ingenting emot folk som bor i huvudstaden i sig.)

Självhushållning kräver kunskap och planering och det gäller att öva för att bli bättre. Ett misslyckande ett år kan leda till framgång nästa. Somligt ligger nedärvt i oss, annan kunskap har vi en plikt att föra vidare för att inte förlora den. Jag beskådar spindelns konstverk och funderar på vilka superkrafter jag har i mig, vad jag kan dra fram ur rockärmen om jag måste för att överleva. Rabarbermarmelad känns ju inte direkt gångbart i en nödsituation och jag har varit dålig på att uppdatera mig på naturens mer okända delikatesser. Jaja, det löser sig nog. Idag ska vi fira midsommar och ha det trevligt i ett helt fantastiskt sommarväder! Solskyddsfaktor på, hälsar storasyster. Ha en fin midsommarafton!

23 jun

Funderingar runt allt som växer här.

Varje morgon börjar med en runda i trädgården. Hur mycket har sniglarna förstört? Larver av olika slag? Gråsuggor, myror, fjärilar? Andra kryp som jag inte har så bra koll på? Hur mycket har allt vuxit? Vad behöver skördas? Ska nya fröer i jorden? Kanske något behöver planteras ut? Jag vattnar inte längs stenmuren där jag satt ettåringar och även om många av fröerna jag strödde ut där verkar ha tagit sig undrar jag om det verkligen kommer att bli ett blomsterhav för fri bukettplockning. Maken har i alla fall grävt ner tjocka och breda plankor där för att sätta en gräns mellan ”rabatt” och gångbana. Jag har planer på att helt gräva ur detta utrymme efter att ha tagit fröer och grävt upp jordärtskockor till hösten. På det här stället är det lite mer skuggigt, det fladdrar omkring en hel massa småkryp som äter upp det som jag vill ha i mina buketter och det finns alldeles för mycket gräsrötter för att annat ska kunna ta för sig. Så får det vara, men jag hoppas ändå att min vision kommer att bli sann en vacker dag!

Det som vi fortfarande har problem med för att kunna bli bättre på att utnyttja och leva av våra grödor är förvaring. Jag undrar lite över hur detta ska lösas, mer än en extrafrys. Vi har fortfarande en hel del svamp kvar sedan förra året och bara den fyllde ju en låda i frysen. Tomatsåser, sylter och annat har funkat bra och vi har haft ett gott vinterhalvår. Nu står vi här med tatsoi, pak choi och andra kålsorter. Hur tar vi dem bäst tillvara? Purjolök är det som jag brukar lyckas bäst med och vinterpurjo äts från höst in i försommaren. I år testade jag att direktså den, men det experimentet gick ju inte särskilt bra. Tyvärr hade jag ingen backup, så purjo får vi väl köpa. Löken verkar må bättre igen och om inte morotsflugorna tar över ska det bli mycket av den varan också. Tomaterna är mycket sena i år, men så har vi också haft en kall och lång vår. Det är bara att fortsätta och kämpa på. När det finns tid över behöver jag ingen telefon eller dator, jobb finns ju i överflöd. MEN – jag vill inte missa det bästa med att ha det vi har här. Njuta av att pelargonierna börjar blomma. Ligga i hängmattan och vara tacksam. Livet på landet som medelålders, så annorlunda än det i förort med småbarn. Jag hade ett bra liv då och jag har ett bra liv nu, det är bara något helt annat.

22 jun

Drömmen som bleknade.

Den där lägenheten i Vasastan som jag drömt om hamnar längre och längre bak i mitt medvetande. Med tanke på hur ekonomin ser ut sedan ett tag tyckte jag dock att det skulle vara roligt att gå in på Hemmet och kolla läget lite eftersom det var så längesedan. Det verkar sannerligen ha hänt grejer sedan sist. Då fanns inga lägenheter med utgångspriser som hade sänkts med flera hundra tusen och ”accepterat pris” sågs inte heller på vart och varannat objekt. Objekt som legat ute i tre månader? Nä, inte det heller. Som sagt, något har hänt.

Titta man på den långsiktiga prognosen är den prisutveckling som skett de senaste månaderna kanske bara en bula i vägen. Bostadspriser tas inte med i inflationsräkningen och inflationskurvorna följer alltid bostadspriskurvorna. Prishöjningarna har att göra med att det trycks mer och mer pengar. För tre år sedan var kvadratmeterpriset i Vasastan 93 000 kronor, för tillfället är det 121 000 efter att ha varit uppe och vänt på 123 000 kr/m2. Det låter kanske inte så farligt då, men man får då ha i åtanke att pengarna vi har att röra oss med har minskat i värde desto mer. I år blir midsommarmaten dyrare, och inte för att butiksägarna tänker tjäna sig en hacka på blåögda kunder (jo, kanske det också)…

Samtidigt som vi väl lite var till mans och kvinns har märkt att något hänt med ekonomin börjar vi snappa upp det också från officiellt håll. Denna nyhets-flash kom upp samtidigt som jag satt här och skrev det här inlägget. Jag gillar inte domedagsprofetior och värsta-scenariot-som-tänkas-kan, men om man är blåögd är det lätt att bli stående och undra hur det kom sig att alla andra visste medan man själv lallade på i sin egen lilla värld. Så vad gör du för att inte bli den personen? Igår hade vi vänner på middag. Vi diskuterade problematiken med inflationen och vad det i förlängningen innebär. ”Man måste ju bo” var en av kommentarerna. Jo, men måste man bo i finaste lägenheten, måste man renovera ett fult kök som renoverades för fem år sedan, måste man köpa nya möbler på avbetalning, måste man resa på en semester som kostar lika mycket som ett halvårs boendekostnader? Det är skillnad på att behöva och villhöva. Det är skillnad på att leva på marginalerna och ha lite framförhållning. Det är skillnad på att äta ute varje dag och ta med sig matlåda. Kanske är det på sin plats att ta fram den gamla favoriten ”Under tian”, bloggen som hjälper en att äta gott fast man inte har särskilt stor matbudget? Kanske är det på plats att fundera över sina prioriteringar? Kanske är det dags att uppdatera någon gammal budgetkalkyl som ligger och dammar bland silverfiskarna på någon vind? Jag är inte direkt orolig, men jag känner att ordning och reda är på sin plats. Det gäller att utnyttja sina superkrafter, i mitt fall att bildligt talat vara född med en naturlig fallenhet för att dra i tyglarna. Ptroooooo!

21 jun

Lämna över till fefen…

För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!

Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.

När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.

Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.

Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.