28 feb

Låter du dina motgångar definiera vem du är?

Min faster är noga med att påpeka att en människa aldrig är sitt yrke. Vi lever i en kultur där vår sysselsättning ofta definierar oss. ”Jag heter Monica och är en f d lärare som numera är terapeut” duger dock inte i min fasters värld. Att berätta vad jag har jobbat med eller sysselsätter mig med idag kan i och för sig vara intressant, men det är inte vem jag är. I en podd jag ibland lyssnar på inleder alltid poddaren med en fråga till sin gäst: Vem är du? Det är intressant att höra vad människor svarar på den frågan. Somliga räknar upp sina bedrifter som pärlor på en tråd, andra berättar om personlighetsdrag och vad som driver dem. Det finns även de som definierar sig själva utifrån något jobbigt eller stort som har hänt dem. Jag tycker inte att bedrifter är oviktiga. Jag gillar tanken på meritokrati mer än tyckokrati och inser att om någon intresserat sig för något i trettio år har hen antagligen större insyn i ämnet än jag. Kanske ger då bedriftredovisningen mig en chans att göra en bedömning om vikten jag bör lägga vid det denna person delar med sig av. Jag menar även att stora och/eller jobbiga händelser kan styra våra liv åt ett nytt håll, men att sedan leva kvar i detta och låta det definiera hela oss kan vara ytterst skadligt.

Med det sagt vill jag gå över till de tankar som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Jag läser just nu boken Cyniska teorier, en bok som granskar det nutida fenomenet postmodernism. Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, objektiva sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet; jaget ses som fragmentiserat, utan djup och formar sin uppfattning genom interaktion med sin egen omgivning. I sin betoning av det relationella och kontextuella präglas den postmoderna världsbilden av en filosofisk skepticism.(Citat Wikipedia) Den del jag intresserar mig mest för just nu är den att, kortfattat, förklara samhället utefter strukturella förtryck. Högst upp i förtryckarhierarkin står den vite, heterosexuelle cis-mannen och detta gör sedan att förklaringen av världen utgår från vilket fack vi ska stoppa in en person i. Ord har samma tyngd som vapen, något som gör att det gäller att hålla sig uppdaterad om vilka ord som gäller för vad om man inte vill skada någon. (Att jag fortfarande skriver man istället för en gör mig till exempel till förtryckare med denna syn på världen.)

Kanske har det att göra med att jag är terapeut, men jag har väldigt svårt för att kunna ta till mig detta synsätt. I forskning framgår vikten av att bygga upp sin resiliens, alltså förmåga att hantera livets svårigheter med ”mentala muskler”. (Översättningen motståndskraft används med all rätta, men det ligger mer i resiliens.) Att bygga ett samhälle på en grund där svagheter ska definieras för att genast förnekas känns väldigt vanskligt. Om jag säger att hudfärg/sexualitet/funktionalitet osv. inte spelar någon roll ljuger jag. Vi människor är rent djuriska i vårt förhållningssätt till andra människor. Vi gör riskbedömningar, känner av ”in- eller utgrupper”, kategoriserar och katalogiserar andra människor för att förhålla oss till dem osv. osv. Men! Jag anser att det ingår i vanligt sunt förnuft att ha diskussioner i familjer om hur vi behandlar våra medmänniskor, punkt. Hur hanterar vi någon som inte ser ut som vi själva? Som inte tycker som vi själva? Som inte beter sig som vi själva? Som tar beslut som vi själva aldrig skulle ta? Som har en världssyn som är oss främmande? I denna pågående diskussion hanteras också hur vi övar på att förhålla oss till om vi utsätts för något jobbigt, alltså hur vi kan bygga upp vår resiliens om vi möter medmänniskor och händelser som inte tar hänsyn till oss, var vi kommer ifrån eller våra behov. Jag förstår att inte alla delar min åsikt.

Här kommer en liten undersökning som du kanske vill vara med i? Betygsätt följande påståenden med siffrorna 1-5, 1 betyder ”inte alls jag” medan 5 betyder ”detta är verkligen jag”.

  1. Det är viktigt för mig att människor som sårar mig erkänner att en orättvisa har begåtts mot mig.
  2. Jag tror att jag är mycket mer samvetsgrann och moralisk i mina relationer med andra människor jämfört med deras behandling av mig.
  3. När människor som står mig nära känner sig sårade av mina handlingar är det väldigt viktigt för mig att förtydliga att jag gjorde rätt.
  4. Det är väldigt svårt för mig att sluta tänka på den orättvisa andra har utsatt mig för.

Om du fick höga poäng (4 eller 5) på alla dessa påståenden kan du ha vad några israeliska forskare har identifierat som en tendens till ”interpersonal victimhood” ”, alltså att det är viktigt att definiera huruvida någon är offer eller ej i mellanmänskliga relationer. Deras rapport är så intressant och att läsa den fick mig att landa i förståelse för de tankar jag har haft runt detta ämne.

Rahav Gabay och hennes kollegor definierar denna tendens till interpersonellt offerskap som ”en pågående känsla av att jaget är ett offer, vilket är generaliserat över många typer av relationer. Som ett resultat blir synen på sig själv som offer en central del av individens identitet.” Dessa personer ser sig själva styrda från ett ”externt kontrollställe”. Deras liv styrs av öde, tur eller hur andra behandlar dem. De har själva ingen möjlighet att ta kommando.

I forskningen definierade man fyra viktiga dimensioner hos personer som hanterar livet på detta sätt:

a. behov att ständigt söka erkännande för sitt offerskap
b. moralisk elitism
c. brist på empati för smärta och lidande hos andra
d. ältande om tidigare utsatthet

Det är viktigt att påpeka att forskarna inte sätter likhetstecken mellan att uppleva trauma och att vara offer för omständigheter. De påpekar att ett offertänk kan utvecklas utan att en person har upplevt allvarliga trauman eller varit offer för oförrätter, attacker eller annat. Att uppleva allvarliga trauman eller utsatthet leder inte heller automatiskt till detta förhållningssätt till livet. (Detta tycker jag framgår tydligt också i Viktor Frankls tankar.)

Med detta sagt tycker jag att det är rent skadligt att detta är ett synsätt som nu är så väl planterat på alla högre lärosäten. Hur ska den uppväxande generationen lära sig att hantera ens små motgångar om allt handlar om att definiera förtryckare och förövare? Om allt handlar om oförrätter som begåtts av personer som dog för länge sedan? Om vi ska bli serverade på fat istället för att lära oss fiska själva? (Hoppas du förstår liknelsen.) Jag fortsätter läsa och förstår att jag redan har min bestämda åsikt i den här frågan och att boken är skriven utifrån ett synsätt som tangerar mitt eget. Jag borde även ta in texter skrivna av personer som utgår från offerskap som högsta värde, men det får bli en senare fråga. Vad tänker du om detta ämne?

Njuter du av andras glädje och framgång? Har du svårt för det kan förklaringen ligga i det jag skriver här ovan.

27 feb

Solglitter i frostbiten vårvintervärld.

Idag vaknade jag inte förrän 7.30. Sent för att vara jag, särskilt som att det såg ut så här utanför sovrumsfönstret. Skimrande frost överallt, glitter och solkatter, dimhöljda hagar och konstfullt dekorerade purjolökar. Inte ens jag orkar bekymra mig över hur gräsmattan ska kunna bli slät och trevlig att gå på igen. Varför oroa sig över sådant när världen bjuder på gratis show?

Ankorna rymde och jag har bara hittat Pim. Efterlysning i Sturkö/Tjurkös bortsprungna djur-forum ligger ute. Vi har mycket räv här ute, så min förhoppning är att de bara ruggar någonstans i vassen och att vi hittar dem snart. Själva eller med hjälp från andra.

Detta är vad vi har kvar av årets vinterpurjo. Det har gått lika bra i år som förra året att låta den stå kvar i landet. Senast i förrgår skördade jag två stycken och åt ugnsrostade med egna morötter och egen potatis. Jag ger inte upp mitt liv som bondmora så lätt. Det finns mycket övrigt att önska och vid det här laget funderar jag nästan på att sluta följa odlarforum för att våga lita på min egen magkänsla. Jag har lärt mig så mycket teoretiskt och behöver lita på att denna kunskap bär. När folk börjar sätta chili i januari kan jag tänka ”har prövat det flera gånger och det blir inte bra, inget blir bättre av att jag testar igen eftersom mitt sätt genererat en alldeles lagom skörd för oss”.

Något som verkligen gett odlandet ett lyft är makens inhägnad av trädgårdslandet. Senast i morse sprang det ett par rådjur över tomten. De kan springa och hoppa och äta här hur mycket de vill nu, det som växer där inne kommer de inte åt. Det känns bra att fasanerna, ekorren, fåglarna, grävlingarna, rådjuren och allt vad det är känner sig hemma hos oss. Mössen är nästan okej, råttorna ber jag vänligt dra sig någon annanstans. Aldrig igen vill jag höra en råtta gnaga bakom diskbänken i köket.

26 feb

Planttantsrapport no. 1 för 2022.

Nu drar jag igång! Chili och paprika är i jorden, om några veckor är det dags för tomater och lite annat smått och gott.

Varje år säger jag att jag ska ha färre tomat-, chili- och paprikaplantor än jag hade året innan, men det har ännu inte blivit så. Jag kommer säkert att ha för många plantor även i år. Det är svårt att göra sig av med friska plantor, men det är omöjligt att räkna ut precis hur många fröer som utvecklas till starka och friska plantor.

I ladan jobbar jag mig långsamt igenom städningen. Hacka, hugga, skyffla – ingen rast, ingen ro. Det kräver sitt för att inte ge upp!

25 feb

När världen kryper för tätt inpå.

I Sverige har vi länge levt under goda omständigheter. Nu kommer jag att generalisera och prata om vårt folk som vore vi en individ, men som du förstår finns det många som inte har de åsikter jag hänger på vårt ”vi”. Vi har på olika sätt fått möta konflikter som pågått på andra ställen i världen utifrån, både sådana som pågått i vår omedelbara närhet och längre bort. Det brukar påstås att detta format oss svenskar. Vi är ovanligt generösa mot våra ledare och tror på att de vill oss gott. Vi tror på gruppnivå att andra människor vill oss gott, oavsett bakgrund. Vi tänker att om det pågår en konflikt så finns det alltid en ond och en god sida, något som innebär att alla inblandade antingen är förövare eller offer. Vi är dock lika goda kålsupare som mänskligheten i stort, något som gör att vi trots vår förmåga att se oss själva som lite extra goda och upplysta inte har bättre konsekvenstänkande än andra goda och upplysta.

Det är svårt för oss att förstå att man på vissa ställen i världen från den dag man föds matas med tankar på att somliga individer borde göra världen en tjänst och taga sig själva av daga. Somliga konflikter är så infekterade och komplicerade att det inte längre finns någon möjlighet att hitta ursprungssåret. Som vi vet är pengar och makt sådant som får från början gulliga små knubbiga bebisar att utan betänkligheter ta livet av en medmänniska. Somliga konflikter utnyttjas av ”goda ledare” för att få mer makt, de ser till att sätta sig i position där de vinner ekonomiska framgångar medan budskapet till ”folket” är att de ska ”hjälpa till” eller ”skapa fred”.

Att sätta sig in i och gräva i konflikter gör mig alltid trött och ledsen. Jag VILL vara den godtrogna människan som tror gott om alla, som vill hjälpa stackars-synd-om-människor, som drar mitt strå till stacken. Vi är många sådana som utnyttjas som brickor i ett spel och många gånger har vi hört olika versioner av ledare som tagit beslut med dold agenda när något redan hunnit bli ”historia”. Första gången jag på riktigt förstod vad ”vinnaren skriver historien” innebär förstod jag att det alltid finns olika versioner av en konflikt, på samma sätt som två individer alltid kommer att berätta sin egen version av en konflikt oavsett om det är med avsikt att berätta sanningen eller om man bara vill rädda sitt eget skinn.

Igår inleddes en militär attack mot Ukraina, ett land som någon beskrev som ”en granne till en granne”. Kriget har krupit nära och det känns inte bra. Många är rädda. Vi i Motettkören blev ombedda att komma lite tidigare till vår repetition för att vara med på en kort bön med ljuständning och musik, kyrkan öppnades för att människor skulle få känna tröst. Jag tänker på vår vän som ska hämta sin fru och sina barn i St Petersburg. Kommer det att vara säkert? Jag tänker på svågerns sambo vars familj och vänner bor i Ukraina. Jag tänker på alla som frivilligt och ofrivilligt blir brickor i ett galet och komplicerat spel. Jag tänker på alla helt oskyldiga som får lida. Jag tänker på hur stort livet är och hur viktigt det är att vi inte låter oss styras bara av rädsla. Må vi snart höra klockor ringa för fred igen.

Här på krisinformation.se finns information som kan kännas trygg att ha tillgång till när det nu ser ut som det gör.

24 feb

Sportlov 2022.

Jag varken jobbar i skolan eller har några småbarn hemma, men det betyder inte att jag inte får fira sportlov. Det har jag därför gjort hela veckan. Jag har inte varit ledig, utan har bara sett till att göra lovgrejer. Först ut var pysseldag med brorsdottern. Vi hade symaskinsskola, sydde kudde och Saccosäck till hennes Maileg-möss och så tillverkade hon en rad vackra kort med alla möjliga spännande tekniker. Alltså, det där med att se fascination inför att lära sig något nytt i någon annans ögon, det är fantastiskt. Tyvärr var det alltför få sådana tillfällen i skolan även då jag jobbade som lärare, men de gånger då någon fick den här blicken gjorde jobbdagarna extra fenomenala!

Jag skickade den här skärmdumpen till våra vuxna barn som den mamma jag är. Vi har försökt göra ungarna prismedvetna och ser att det följer med i bakgrunden. Att få med sig lite extraboost och tips kan väl inte vara dåligt? Jag lägger mig inte i vad de sedan bestämmer sig för att ta för beslut.

Allmänna konstverk gör mig glad och jag försöker stanna upp för att njuta lite extra av de som jag gillar extra mycket. Vid infarten till Karlskrona, nedanför blåportshöjden, står detta vackra konstverk som bara funnits i några år. Det heter just ”Blå port”. Tyvärr tog jag ett foto som liknar något från telefonkamerornas barndom, men kanske kan du se storheten?

Påminnelsefunktionen i telefonen leder många gånger till nostalgiska känslor av varierande slag. Igår kom det här meddelandet upp. Mamma var i USA och skulle köpa chokladdoppade torkade blåbär till mig. Det finns så många saker i den här lilla texten som får mig att fnissa av igenkännande och gör att jag verkligen saknar mamma. Hon var presentdrottning och vände sig ut och in för att fixa och dona. Skrattar åt då jag bodde hos henne och Far och ibland från övervåningen kunde ropa ”nu skriker du på Facebook igen, Mamma”. Då hade hon kommit åt Caps Lock på datorn, såklart, det handlade inte om att hon skrek på riktigt.

Igår var det dags för nästa sportlovsträff. Den här godingen har precis fyllt sjutton och det var dags för en fastersfika. Efter två timmars regelrätt förhör frågade jag honom om han var utmattad av alla mina frågor, men han påstod att han bara tyckte det hade varit trevligt att ha mycket att prata om. Träning, drömmar, skola, vänner, framtid, preferenser, personligheter, syskon, uppfostran – vi hann med en hel del och jag kände att sjuttonåringen i mig kunde känna glädje över allt spännande som händer i den åldern samtidigt som 51-åringen i mig tyckte det var skönt att slippa gå igenom allt detta igen. Allt har sin tid, liksom.

Karlskrona är en mycket vacker stad och om du inte har varit här förut kan jag varmt rekommendera ett besök i sommar. Just här har arkeologerna behövt gräva ut under den gamla kritpipsfabriken för att inte missa något supermegaspännande. Jag tror visst mest de har hittat, tja, kritpipor. Visst är det vackert med vattenspeglingar? Inte ens en rörig byggarbetsplats ändrar på detta faktum.

Igår tog jag båten till Bredavik efter en imponerande språngmarsch (”Oj, har du sprungit?” ”Tung andning utan att kunna göra annat än att nicka på huvudet.” Hahaha!) och möttes av detta vackra vid Bredaviks brygga. Fiskebåt hemmahörande i Timmernabben? Vet inte vad den gör just här, men det finns säkert någon förklaring. I bakgrunden ser du den jättelånga flytbrygga som kommit på plats. Hur kommer det att bli med alla planer som kommunen har om expansion i området? Den som lever får se. Något som är helt säkert är att solnedgångar från denna plats känns i hela kroppen. Efter en underbar vårvinterdag kände jag att allt som ligger framför lyser upp mer än att det som ligger bakom tynger. Med det får jag avsluta och fundera ut hur jag ska få hem de förrymda ankisarna. Suck.

Ps: Min syster skickade meddelande. ”Vad kommer att hända nu egentligen… krig i Europa!” Själv stoppar jag huvudet i sanden. Det är för jobbigt att ta in.

23 feb

Invecklad utveckling.


Glöm först inspirationen. Vanan är mer pålitlig. Vanan kommer att bära dig oavsett om du är inspirerad eller inte.

Octavia E. Butler

Först repetition, sedan vana, är det inte så? Och om man vill hitta inspiration till vilka vanor som kan vara goda följeslagare, är det då inte en god idé att lyssna på andra? Listorna på självhjälpsböcker som skrivits genom tiderna är evighetslång och innehåller titlar som Og Mandinos The Greatest Salesman In The World, Anders Hansens Hjärnstark, Dale Carnegies Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning, Steven R. Coveys 7 Habits Of Highly Effective People och så måste vi väl ha med en kvinnlig författare också. Kanske Rhonda Byrne och hennes kioskvältare The Secret=Hemligheten, eller Rachel Hollis Girl, Wash Your Face?

Jag har tyvärr läst alla böcker här ovan. Tyvärr säger jag eftersom jag uppenbarligen fortfarande kämpar på med mitt och varken har fått några vanor som gjort mig till en högeffektiv människa eller någon som äger Hemligheten. Det skulle kunna bero på alla möjliga olika orsaker, som att…

  1. Jag är oförmögen att ta in den här typen av information.
  2. Jag är envis och står emot intryck från annat håll.
  3. Jag är glömsk.
  4. Det har funnits viktigare ting att ägna mig åt.
  5. En självhjälpsbok kanske främst handlar om att personen som skrivit den har kunnat krama ur sin sanna essens och fått den nedpräntad på papper.
  6. Självhjälpsböcker i allmänhet är roligare att läsa än effektiva i sin utformning.
  7. Just de självhjälpsböcker jag har läst har varit dåliga.
  8. Självhjälpsböcker visar i allmänhet en slipad och tillrättalagd teknik som inte ens författaren har varit förmögen att genomföra till hundra procent.
  9. Vi människor vill gärna ha ett mönster att följa, men varje individuellt liv avviker alltid från mallen och jag behöver därför inspiration från många olika håll för att kunna växa och gå framåt. Jämför jag då mina resultat med bara en av mallarna (en av böckerna) kommer jag inte att se hela bilden av min framgång.
  10. Jag har läst självhjälpsböcker som inte varit relevanta för mig.

Det finns vissa bevis för att läsning av problemfokuserade självhjälpsböcker åtminstone kan hjälpa lite. Det har dock ännu inte kunnat bevisas att det är särskilt effektivt att läsa tillväxtorienterade böcker. Psykologi är ett ämne som är svårt att fånga och göra mätbart. Det är långt lättare att mäta resultat av kemiska experiment än att mäta resultat av mentala övningar. Kanske kommer framtiden att överbrygga detta problem. Kanske kommer vi då också att kunna hacka våra egna hjärnor på ett mer effektivt sätt än idag.

När jag och svågern diskuterade ungefär detta visade jag honom att det verkar betydligt effektivare att hitta sina styrkor och förstärka dessa än att jobba bort sina svagheter. Där verkar det alltså vara omvänt? För styrkor och svagheter är väl inte samma sak som utveckling och bortslipning? Det finns flera aspekter att fundera på. Runt ens svagheter är skam- och skuldkänslor mer vanligt förekommande, medan de flesta av oss växer och känner oss stärkta av uppmuntran runt sådant vi är bra på. Ur ett förälderperspektiv tänker jag att alla föräldrar och ”viktiga vuxna” har ett stort ansvar att lära barn och ungdomar att hitta dessa styrkor och förmågor.

I vårt samhälle finns det något som ligger mig extra varmt om hjärtat och det är vikten av att sluta inbilla sig att alla kan bli vad de vill och att utbildning per automatik kommer att leda till ett bättre liv. Jag gillar inte heller tanken som genomsyrar vårt samhälle om att akademiker ska anses vara ”bättre människor”. Den akademiska världen står för en väldigt stark värdegrund som genomsyrar snart sagt varje institution på varje lärosäte och sagda akademiker förväntar sig att alla andra också ska dela samma värdegrund. (Jag generaliserar naturligtvis grovt, men jag hoppas du hänger med i mina tankar ändå.) Innan du börjar protestera så ber jag dig att se dig omkring, både i din egen hjärna och hur man skriver om detta. ”De låga förväntningarnas rasism”, att se ner på ”lantisar”, att personer utan utbildning har åsikter som är fel och röstar på fel parti. Man ropar ”jämlikhet” från sitt berg och utgår från att denna uppnås genom att alla blir som utroparna, akademikerna som står där uppe på berget. Å andra sidan finns det en mängd olika slags akademiker och lite orättvist är det av mig att dra dem alla över en kam. Jag är väldigt intresserad av att veta vilken inriktning dessa akademiker har samtidigt som det hade varit intressant att fråga dem om de studerat till något som känts värdefullt, eller om de hamnat på denna plats ”för att det är viktigt att studera”. Men detta är faktiskt inte en tanke att gräva i just idag.

Forskning visar att barn överlag blir som sina föräldrar. Detta tas ofta upp i debatt, men då fokuseras i princip alltid på de sociala omständigheter som personer som inte har det bra lever under. Alltså, om vi fokuserar på att eliminera fattigdom, arbetslöshet och allt annat som personer i olika grader av misär lever i så kommer allt att bli bra. Sällan talas om ärftlighet. Koncentrationsförmåga, det som oftast kallas ”intelligens” (att kunna resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning), musikalitet, driftighet, neuroticism, psykisk ohälsa, fysiska sjukdomar… Vare sig vi vill det eller ej är vi till stor del en produkt av de gener våra förfäder bidragit med. Min övertygelse är alltså att om vi spelar MED oss själva istället för MOT oss själva kommer vi att ha större förmåga att leva liv som gör oss tillfredsställda istället för att vi ska gå runt och känna oss som losers.

Nästa gång jag plockar upp en självhjälpsbok ska jag komma ihåg att det finns bättre saker att lägga min tid på. T ex peppa en yngre person, lyssna på hens tankar, ta del av funderingar och drömmar. Eller ta med en brorson på födelsedagsfika (och passa på att göra allt det där), så det tänker jag göra idag. Röriga tankar, men starkt fokus. Det rör sig mycket i mitt huvud just nu. Tack och hej, leverpastej.

22 feb

Tankar runt ett blogginlägg om hälsoförändringar.

Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.

UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.

”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.

”Du kränkte mig och därmed bör du hängas ut/skämmas/få byxorna neddragna och stenar kastade på dig.”
”Du har fel värdegrund, så du får inte jobba här/får inte uttala dig/bör helst försvinna från jordens yta.”
Vi kräver platser där bara personer med vår hudfärg/våra upplevelser/våra politiska åsikter får vara och vi kräver att alla tycker samma som vi om detta ämne.” (Jag lärde mig att vi skulle lära oss se bortom hudfärg och att apartheid var något hemskt. Idag bedrivs något som jag vill kalla omvänd apartheid, men som säkert har något annat namn, i bl a USA.)
”Varför skrev du ingen triggervarning?!”
Osv.

Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)

Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?

Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.

Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.

Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.

Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna:
https://www.apa.org/topics/resilience/

21 feb

”Svensk middag.”

Igår var jag och maken hembjudna på en riktigt svensk middag hemma hos min syster och svåger. Det var även makens jobbvänner som är från Belarus och Ryssland. De senare hade laddat för sill i stora lass, men istället blev det en helt makalöst fantastisk hjortgryta med trumpetsvamp, pressad potatis, hembakade frallor, julmust och semlor. En gryta med väl avvägda smaker mellan fint hjortkött uppe från Klackamåla, vin, timjan, lite annat och så grädde. Alltså, jag blir hungrig igen bara av att skriva om det.

Det var roligt att höra roliga historier om Putin, Jeltsin, Brezjnev och annat från Sovjetunionen och Ryssland. Anekdoter och funderingar ur ett annat perspektiv än vårt. Det är lätt att se sin egen marinering i hur världen ser ut och hur saker och ting ÄR då man ställer den bredvid någon annans. Humor är viktig också då man diskuterar svåra ämnen och kanske är det lättare att förstå komplicerade ämnen om man lättar upp lite och ser på människorna bakom besluten.

Till efterrätt var det alltså semlor i stora lass. Jag hade min egen med mig, men till de andra fanns det många. Jag vet inte hur det blev till slut, men tror inte att någon riktigt orkade äta tre semlor efter den middagen. Jag hade lite glömt bort hur gott det är att pressa potatis till just grytor. Alla smaker i grytan tas upp på ett annat sätt på det viset. Tillbaka till semlehimlen. Vi fick berätta om fettisdag, dymmelonsdag och fasta och den ene killen blev nervös att hans fru inte skulle få möjlighet att testa hans favoritbakverk. (Hon kommer tillsammans med barnen nästa vecka om allt går som planerat.) Jag tror inte han behöver oroa sig. Börjar man sälja semlor i november slutar man nog i närheten av midsommar någon gång.

Idag fyller en extraspeciell vän år och jag passar på att tänka lite på fina minnen tillsammans och hoppas att hon får en härlig dag. Utanför blåser det riktigt rejält och vi ska få byar upp mot 30 m/s. Brorsdottern har sovit över eftersom vi ska ha sportlovspyssel hela dagen. I det ingår även att träffa ankisarna såklart. Jag tänker att vi har ett perfekt lovupplägg! Igår kväll låg hon och viskade sin önskelista för dagen innan hon skulle sova och jag insåg att vi kanske hade behövt ungefär en hel vecka för att hinna med allt hon planerar, men det är okej. Det här blir bra. Hoppas att din måndag också blir det.

20 feb

Hej lördag!

Gårdagen kändes evighetslång, på ett bra sätt. Jag vaknade tidigt, men inte för tidigt. Steg upp och kikade ut mot trädgårdslandet för att spana på ankisarna. De såg ut att må bra och spatserade omkring trots att regnade något slags snönära slask, så jag tog med mig fräscht vatten och såg att de inte hade hunnit skita ner sitt dricksvatten alls. Inte såg det ut som att de hade ätit något heller, men de kanske är lite försiktiga såhär i början?

Maken måste jobba helg med ett stort projekt som ska vara klart om en dryg vecka, så jag visste att jag skulle få ”underhålla mig själv”/sköta allt praktiskt på egen hand. Eftersom det stod allt från storstädning inne till städning av ladan på listan på den där listan och jag även ville fixa lite fin middag för att inte hela lördagen skulle suddas bort i något slags enahanda dagsverke så planerade jag även in semlor och pizzabak.

Det bästa med att vintern bleknar bort är att det är dags att förbereda vårbruket och med det måste musklerna väckas lite försiktigt. Det är likadant varje år. Muskler på konstiga ställen låtsas som att jag aldrig har känt till deras existens, men att de nu liksom blommat ut. Det är jättemärkligt, men bara att ta. Det finns inga ”börja försiktigt med åtta repetitioner gånger tre” eller liknande, utan det är bara att gräva och lyfta och köra skottkärra, dra och putta och lyfta lite mer. Kräla lite emellanåt och så hugga sig in på vissa ställen. Japp. Så går det till här på landet. Man kan även uppsöka Skärgårdsgymmet och träna i maskiner, men det kostar pengar och så kan man inte gå in i skitiga kläder och håret i en slarvig knut. Eller jo, det kan man ju, men jag skulle inte vilja göra det. Dessutom är högen i ladan så ohemult stor, så jag kommer att bedriva många tunga styrkepass innan den är utstädad. Trägen vinner hoppas jag. Det är också lätt att få till de där 10 000 stegen per dag utan att behöva röra sig utanför tomtgränserna.

Storstädning då? Den där genomblåsningen som hör hemma med våren är det inte dags för än, så jag vet inte varför jag hade skrivit ”storstädning” på min helglista. Tror kanske bara att jag tyckte att golven i hallen och köket behövde våttorkas. Vad tycker du är ”nödvändigt” städ? Jag har gått från att ha noll tolerans för smuts, damm och skumma lukter till att tycka att det är okej med lite hejkon bejkon. Det finns viktigare i livet än att städa. Toaletten är jag fortfarande noggrann med, den är min egen domän. Vad ingår annars i en veckostädning i det här hushållet? Det får jag ta en annan dag, men just igår var det sådant jag skötte medan jag bakade vanliga semlebullar, glutenfria dito och Pizza Bianco med smarrig topping. Har du ätit vit pizza? Pizzabotten breds med crème fraîche och finriven parmesan- eller Västerbottenost, beroende på vad du gillar bäst. Låt gå i ugn tills degen är färdig och osten är lite gyllene. Toppa med hackad gräslök, finhackad rödlök, klickar av stenbitsrom och crème fraîche. När du har tagit bild på det färdiga resultatet gosas rom och krämfräsch ihop till en gegga av obeskrivlig karaktär. Efter detta är det bara att njuta av förunderliga smakexplosioner. Nymalen svartpeppar kan förgylla ytterligare, annars är det där ultimat lördagslyx.

Jag har testat att göra pizza på fruset GF pitabröd med gott resultat förut, och då jag hade det hemma fick min bli en latmanspizza. Maken fick lite lyxigare egentillverkad botten. Eftersom jag redan bakat GF semlebullar orkade jag inte med en oregerlig deg till, helt enkelt. En riktigt härlig bulldeg, full med smidiga glutentrådar, det är något det. Mindfulness, terapi, taktilt – det finns massor av härliga ord att hänga upp en vanlig deg på. Glutenfritt däremot gör sig bäst i typ kaksmet som man kan hälla direkt i en form. Så är det bara.

”Hur många semlor vill du ha? ”Två.” ”Hur många ska jag göra?” ”Fyra.” Så kan konversationer gå till här hemma. Ingen idé att bedriva metakonversation. Själv ville jag ha minst fem, men gjorde två och orkade en. Nu finns det en kvar till efterrätt ikväll. Jag såg att maken har 1,5 kvar i kylen. Han kände sig kristlig och åkte över till sin nyinflyttade ryske kompis (han ska hämta hit sin fru och två små barn nästa vecka) som har upptäckt semlor och ääääälskar dem. Hoppas han var nöjd med denna lite speciella version. Samma gamla vanliga kardemummabullar, men jag gjorde en ny fyllning. Så god, den smakade lite björnklister (gröna burken med innehåll som jag ville äta upp, bittermandeldoft) och perfekt rostade mandlar. Syrran hade tipsat om det här receptet på fyllning och jag kan varmt rekommendera det.

19 feb

Nya familjemedlemmar.

För ett tag sedan hörde våra vänner av sig för att höra om inte vi ville ta över deras myskankor. De har satsat stort på värphöns under vintern och då det är lite krångligare än vanligt pga fågelinfluensa-restriktioner (japp, det finns andra sjukdomar också) blev det övermäktigt att sköta också ankornas behov. Det tog emot lite, vi har inte haft höns pga att friheten inskränks och man måste se till att alltid ha någon som sköter dem. Nu tänkte dock jag att eftersom trädgårdslandet ändå kräver full uppmärksamhet under årets varmare månader så är det bra att låta dem flytta in nu. När de är etablerade och känner sig hemma här tänker jag att det blir lättare för ex grannar att hjälpa till om vi båda är bortresta några dagar. I värsta fall får de hitta nytt hem hos andra som är trötta på sina mördarsniglar (myskankor har tydligen en lite fransk smak).

Våra nya familjemedlemmar har fått namnen Draken (ankhanar kallas drakar), Mama, Majkel, Lusse och Pim. Majkel, Lusse och Pim är ungankor. Tydligen är Mama bra på att ligga på ägg. Vi får väl se om hon vill ge oss några. Min mun stack då jag åt kokta ankägg i Orem, men det går ju bra att använda dem i matlagning. Å andra sidan är kanske ankor inte lika lättvärpande som hönor. Vi får se. Du kommer hur som helst med all sannolikhet att få möta ankisarna här i bloggen framöver.

Edit: När jag sett efter ordentligt blev det vissa namnändringar. Majk heter brorsan och Lucia och Pim heter syrrorna. Det betyder att vi antagligen måste slakta ungdraken (Majk) eller sälja av honom såklart.