Yngste Håkanssonbrodern gifter sig i augusti och passar på att föra blivande fruns namn vidare. Minsta systern fick namnet Karin men har alltid kallats Kajsa. För att undvika missförstånd har hon nu tagit sitt smeknamn som förnamn och passade på att lägga till Ivarsdotter. Själv är jag bara Monnah och Mamma hela sommaren, men jag tror att jag fortsätter låta dessa vara mina inofficiella namn.

Varför började jag fundera runt namn nu då? Jag är ansvarig för bröllopets placeringskort och har skurit papper, målat och skrivit de senaste dagarna. Det har varit jätteroligt att gå igenom närmare 100 namn. Kvist, qvist eller quist? C eller k? Med bindestreck eller utan? Tänk så många känslor som ligger i de där bokstäverna. Jag gifte till mig ett efternamn som är smått omöjligt att stava rätt för de flesta, så jag låter folk skriva lite hur de vill utom i officiella sammanhang där jag kan råka illa ut om ett N saknas. Mitt förnamn ska däremot stavas med C och inte med K. Hur känner du för ditt namn?

I går kom Far hem med en massa kräftor, å80 stycken närmare räknat. I morse hade jag därför det lite sorgliga nöjet att avsluta dessa delikatessers liv i en kokande lag av vatten, porter, salt, socker och dillkronor. Nu håller vi tummarna för att de smakar gott i morgon.

Den dagen man ser sina grannar på foto tillsammans med James Taylor… Egentligen kanske hans f d fru Carly Simon är mer känd i Sverige? Jim, vår granne, har en vänskap med James Taylor som är lite speciell. Nu är det emellertid hans historia och den är inte min att berätta. Lyssna på Fire and Rain! Den är så fin och håller än trots att den är ganska precis lika gammal som jag.

Själv tål jag knappt att ses just nu, för jag håller på att smälta bort. Men jag klagar inte!!! Jag vill bara säga det. Tur att vi har ett hav att doppa oss i alldeles utanför dörren.

Hur gör du för att inte känna att du börjar driva på mot framtiden innan du ens stannat upp för att njuta av nutiden? ”Usch, tänk att det redan gått tre veckor!”, sa mamma när Festen och hennes familj åkte hem tidigt i morse. Själv lekte jag samtidigt med tanken att den senaste månaden bjudit på så mycket fantastiskt och att jag var glad över att Festen och hennes familj fick en sådan härlig vistelse här i Sverige.

Jag förundras varje dag över känslan av utlandssemester som jag upplever här på Sturkö i år, men snart blir det lite hårdare jobb och bröllopfinlir att ta hand om. Idag pysslades prov till placeringskort t ex (jag har blivit ombedd att skriva dem) och har fått okej via sms från bruden att köra på. Det närmar sig verkligen! Kul.

The Water Boys 1990, sedan Ellie Goulding lite mer i nutid. Då och då händer det att en cover gör sig bättre än originalet. Jag tror att det var just det som hände här.

Idag hade det passat utmärkt att visa några av bilderna jag tog under kvällens familjefotografering. Vid en snabbkoll verkade åtminstone fem av de flera hundra fotona ha lyckats. Vi får väl se när jag kommer hem till ”min” kompjuter.

How long will I love you?
As long as stars are above you
And longer, if I can.
How long will I need you?
As long as the seasons need to
Follow their plan.

How long will I love you?
As long as stars are above you
And longer, if I may.

Ibland önskar jag att det fanns mer tid och plats för människor som jag tycker om att tillbringa tid med. Livet har olika faser och vissa människor man umgås tätt med under en period försvinner senare ut i periferin. Ibland sker det medvetet, man är liksom färdiga med varandra, men andra gånger är det livssituation, bostadsort eller kanske familjelivet som sätter ett kommatecken i en relation.

Tidigare i sommar träffade jag min fina gymnasievän Å och hennes familj på Lövmarknaden. På något vis blev det bestämt att jag skulle ta med mig mamma på en övernattning i Lerberget där de bor. Sagt och gjort, vi begav oss ut på vägarna och passade på att luncha med mammas gamla väninna i Helsingbord (som jag också känner) när vi ändå åkte förbi. Tiden rullade på och det fanns mycket att prata om. Hur olika ens liv än ser ut har de ändå ofta gemensamma beröringspunkter och har man också en gemensam historia känns det skönt att knyta samman säcken på något vis.

Så småningom hamnade vi i Lerberget, ett jättevackert samhälle strax söder om Höganäs. Jag och mamma fick en kunglig behandling och helt fantastisk mat. Det började med citroncheesecake vid ankomst och slutade med Spaghetti Carbonara med direktimporterad parmesan och kallrökt sidfläsk från en glad gris nästa dag. Däremellan åt vi och åt och åt och pratade och pratade. Vi hann även med ett dopp i Höganäs. 22 grader i vattnet – mycket behagligt. (Jag saknar mina badkläder, men kan konstatera att efter den här sommaren är jag tacksam över att ha fått låna mammas baddräkt trots att den inte är riktigt lagom.)

Jag pratar för mycket, alltid, men älskar också att lyssna. Nästa del i mitt arbete med REACH ska därför vara att medvetet lyssna bättre på andra så jag inte missar viktig information eller inte får hela bilden av någon annans situation…

Hur som helst – Å och M, vilka toppenmänniskor! Fler sådana i världen, tack. De får mig att vilja bli bättre. Och äta så där gott varje dag. Rekommendation för dig som bor i trakterna är ”Per i Viken” (eller Pär?). Fantastiskt goda charkuteriprodukter!

På vägen hem stannade vi hos min väninna i Sölvesborg som jag inte träffat ordentligt på många år. När jag träffade henne tänkte jag att det verkligen märks på en människa hur viktigt det är hur man hanterar elände i livet. Att välja att bli stark eller att låta bitterheten gräva hål i hjärtat… Hur gör du? Jag är tacksam för J och hennes inspirerande och positiva livssyn! Det är lätt att ta både människor och livssituation för givna, men man ska inte räkna med att något är ”självklart”.

Dessvärre har jag mest dåliga foton här på mobilen. Kamerafotona kan jag inte ladda upp förrän jag är hemma, så det får bli ett foto på en osminkad jag och en finsminkad J. (Att stå bredvid en utbildad makeupartist känns alltid ”sådär”…)

I augusti gifter sig min bror och min (blivande) svägerska. Idag var de bjudna på annat bröllop, så vi passade på att övningsbarnvakta den ettåriga brorsdottern som under sina föräldrars bröllopsdag ska få vara i storkusinens ömma vård.

Nu sover den lilla gott och förhoppningsvis har dagen som ligger bakom henne inte givit några större psykologiska trauman. Jag är så stolt över dottern som har fortsatt visa sig vara en naturligt vårdande och kärleksfull barnvakt.

Tiden står stilla och går jättefort på samma gång. Soliga dagar ägnas åt strandhäng, gräsklippning, fasadtvätt, spel, umgänge, matlagning och en och annan utflykt. Det bästa med Sverige är onekligen den svenska sommaren när vädrets makter är med semesterfirarna.

Idag åker maken, stackar’n, tillbaka till Orem för att jobba och ta hand om djur och trädgård. Sonen åker till Stockholm för att träffa kompisar medan jag och tjejerna fortsätter hänga med Blekingesläktingarna. Inte går det någon nöd på oss! (Min största nöd just nu är att jag inte hittar något att ha på mig på brorsans bröllop, men det kan inte anses ligga högt på nödpoänglistan med tanke på hur det ser ut i världen runt omkring oss.)

Nästa vecka tar jag med mamma på road trip till Skåne. Där ska vi besöka Å och hennes familj, men på vägen blir det nedslag på lite andra ställen också. En av mina systrar har vunnit ett restaurangbesök som jag också ser fram emot. Förutom det lär dagarna fyllas på i vanlig ordning.

Jag känner att det är som om jag hade glömt skriva dagbok nu när jag uppdaterar bloggen så sällan. Det blir ett hål. Upplevelserna finns i alla fall där och jag kommer att minnas dem med glädje framåt den kalla vintern…

Här får du lite foton från Smålandsbesöket vi gjorde för några dagar sedan. Bondelivet verkar tufft och inte särdeles romantiskt, men det har onekligen sin charm! Och kattungar. Kattungar är ungefär det finaste livet har att erbjuda.

Jag sitter här på den solvarma stenbänken uppe hos mina föräldrar. Det känns som att det just nu bara är jag, havet och solnedgången trots att vi är många som håller till här.

Dagen då, hur blev den? Vi har ätit god mat hos svärföräldrarna, svettats i 30 grader, fixat badbyxor och solshorts till de som behövde samt storhandlat på Lidl. På vägen till Sturkö från Karlskrona plockade vi upp ”extrakusinen” som vi ofta träffar hemma i Orem. Han firar också sommarlov här, men tonåringar behöver hänga med tonåringar, inte bara småsyskon och ”gamlingar”. Här märks det ändå inte om man plockar in ett extra barn i röran. Hehehe…

I bilradion hörde jag Elvis sjunga så jag till och med fällde en liten tår. I kväll ska jag bestämt ha Elvismaraton medan jag hjälper mina systrar att rensa många liter blåbär.

Ps: Det blev inget Elvismaraton.