Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.
Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…
… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.
… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.
… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!
… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.
… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.
… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.
… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.
… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!
… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.
… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.
Nu har jag förberett projektet ”Skapande september” för i år. Det kommer antagligen inte att finnas tid över till detta alla dagar eftersom de närmaste månaderna kommer att vara mycket upptagna, men jag gillar tanken på att gnugga mina kreativa knölar lite extra under flera veckor på det här sättet. Ibland kan det vara spännande att bara bjuda in ett ord i sitt sinne och se vart det leder. Jag har taggat lite olika skapande tekniker, men det finns ju så många fler att använda sig av! Kanske vill du också vara med? Isåfall får du gärna dela med dig, det skulle vara jätteroligt.
Jag har redan lyft många gånger att jag hade velat få igång mitt fotande igen, men det blir inte så. Det prioriteras helt enkelt inte. Just nu är det väldigt bra, datorn är i princip full och behöver tas omhand. Behöver jag skriva ifatt i dagboken har jag ingen hjälp av kalendern – ett jobbsamtal här och där och våra barns semestertider hjälper ju inte för att lura ut vad som hänt. Då kan fotoalbumet komma till räddning. Om jag tagit några foton, alltså. Men det är ofta jag inte gjort det. Igår hade vi fem olika sällskap på besök, en fångad stund blev det enda ”beviset”. Dagen gick i ett, på ett härligt sätt. Brorsan hade lånat ut sitt släp (ännu en Stockholmsflytt, och vår bil är oturligt nog på långreparation just över sommaren), så vi passade på att köra ännu en omgång skräp från ladan till tippen. Vilken emotionell lättnad! Mer blir det eftersom jag har ett utrymme kvar att ta hand om, men det känns så bra att ha kommit så här långt. Loppisen är klar att öppna, ett par skyltar bara så kör vi. Våra gäster har redan handlat lite. Jättekul!
Jag är tacksam och den känslan hoppas jag bära med mig genom denna sommar. En allmän känsla, trots flera orosmoln som ruvar runt omkring. Det är kostnaden för att ha många som man bryr sig om. Vi har nuet. Fladdret i växthusplasten. Suset i ängen. De böljande grässtråna. Den upprensade gräsmattan som brorsan klippte så fint igår. Solrosen som snart slagit ut helt. Luktärtsraden. Det prunkande trädgårdslandet. Doften av heliotrop. Svetten som rinner längs ryggraden. Tropiskt iste som vi fick av vår goda vän i morgonkoppen. Minnet av den läckra måltiden som yngsta dottern skämde bort oss med igår. Tanken på att syskonveckan närmar sig. Lättnaden i att snart kunna bocka av ett stort projekt. Det finns ett nu i både dåtid och framtid. Acceptans. Och det är jag tacksam för.
Jag förstår inte vad det var som gjorde mig så avigt inställd mot färgen rosa då jag var yngre. Mitt tonåriga jag var något slags antiallt som var det minsta ”feminint”, dramatiskt, gulligt eller böljande. Jag ville inte ta plats, jag ville inte låta min inredning ta plats och allt skulle vara fyrkantigt, enkelt, trärent, vitt eller möjligtvis försiktigt art nouveau eller art déco. Numera älskar jag dock alla nyanser av denna färg och blir alltid lika uppfylld av en härlig solnedgång liknande den vi hade igår! Eftersom jag lovat mig själv att fota med har jag lagt fram kameran och tog med den (och telefonen) på en runda i trädgården.
I norrläge såg det ut såhär. Så matchande och färgglatt! Dramatiskt och volangigt. Kontrastrikt och coolt.
För att inte tala om utsikten från köket! Bästa himlen på länge. Kanske mer lila än rosa?
Det såg ut att brinna inifrån med en rosa strålkastare underifrån. Magiskt möte.
I det här lilla hålet gick det lugnare till, men det var ändå underskönt.
Och ännu lite längre söderut (några meter sisådär) hade det rosa tagit över mer…
… för att helt i söderläge ha övergått i en varmrosa, mjukkramig ton utan något blått alls. Dagens förundran, njuten både IRL och genom kameralinser.
Allt det vackra fick mig att tänka på Mando Diaos tolkning av Strövtåg i hembygden. Mycket passande soundtrack till detta skådespel.
Igår hade jag möjlighet att fota ett par som väntar sitt första barn inom kort. Det är något särskilt med en gravidmage, det har jag alltid tyckt. Det betyder inte att jag går omkring och petar på tjocka magar, vilket somliga verkar tycka ha sig rätten till. Däremot kan jag bli nostalgisk över att ha haft en själv. Jag kände mig inte särskilt vacker, men jag gillade att vara ”hemma” rent bokstavligen för den lilla som låg där inne. Hur som helst, jag väntade in en kväll då ljuset kunde förväntas vara på vår sida och lyckades pricka in en fullträff! Sist jag var i Bastasjö var 1991 då jag gjorde praktik på Verköskolan. Inte mycket hade ändrats utifrån vad jag kom ihåg och det faktum att en orienteringsklubb hade träning där kastade mig tillbaka till att ha läraransvaret på friluftsdagar. Kvällen blev helt enkelt mysig på många olika plan. Äldsta dottern har lovat att titta över bilderna och trolla lite med sina bildredigeringskonster för att göra bilderna större rättvisa. Men åh, vad roligt det var att fota igen! Nu är batteriet laddat, jag har lust att fotografera och kameran ligger framme. Detta var precis vad jag behövde!
Hemma lyckades jag pricka in exakt sista solstrålarna över påskliljorna som brorsan satte uppe vid vägen sin första vår som ägare. Han undrade om vi inte skulle dela upp lökarna och sprida ut dem lite, men jag gillar känslan av att ha dem samlade i ett riktigt blomsterhav. Gula, härliga små solar som kan ge alla förbipasserande en extra glädjeinjektion. Detta utan att behöva gå nära den minsta lilla spruta, de behöver bara öppna sina ögon och ta in det vackra.
Finns det något charmigare än ”Teddybjörnen Fredriksson”:ar som älskats fram till ny form? Ägaren till denna goding, Nalle, gick dessvärre bort alldeles för tidigt. Ägarens mor hade sparat honom till kommande barnbarn. När hennes ende son dog, dog även hoppet om barnbarn. Nu sitter därför Nalle på vår gästsäng, redo att gosas med av besökare i olika åldrar. #charmigt
Det går inte att komma ifrån det faktum att vi bor på ett ställe som emellanåt känns lite tungt att hantera rent vädermässigt. Jag älskar ju december (månaden som för övrigt är flest amerikaners favorit, medan svenskar på förekommen anledning generellt sett gillar juli bäst), men både januari och februari brukar kännas rätt tradiga. Årets januari har dock känts mer än okej. Jag har haft bråda dagar trots lite jobb och kan se tillbaka på många höjdpunkter. Jag inser att jag kanske hittar glädje i vissa saker som andra kliar sig i huvudet över. Är det riktigt klokt att älska att sortera och städa ur, att få speglar att skina och kryddor att ligga på parad i bokstavsordning? Man skulle kunna tro att någon som har tre påsar chokladpudding i köksskåpet antingen är riktigt redo om krisen kommer, eller någon som faktiskt inte har någon riktig koll.Sanningen är väl annars att vi inte längre ser skillnad på chokladpudding och vaniljsås här hemma och att det därför blivit fel i återinskaffningskedjan… Mina största glädjor för januari har varit knutna till mänskliga möten, men i hasorna följde detta iordningställande i stort och smått. Det visade sig vara lönande. Det var länge sedan jag vann något. Denna gång var det bara en otrolig bonus efter att ha varit med i en ”rensa i röran”-utmaning där jag tänkte att vinsten skulle vara att få ordning och reda hemma.
Nu har jag alltså ett Target-presentkort på $100 i min brevlåda. Jag känner mig av olika anledningar riktigt nostalgisk och tänker att jag är tacksam för allt roligt jag varit med om i livet. Oväntad bonus av att ha fått det städat hemma… #brådadagar
Underbara Clara, Clara Lidström, kör för sjätte året på raden sin fotoutmaning Fånga februari. Jag hann vara med ett par gånger i början innan jag slutade använda Instagram och tyckte att dessa utmaningar var jätteroliga. I år tänkte jag försöka haka på här i bloggen, men jag är lite tveksam till att binda upp mig en hel månad. Det gör jag redan själv både i september och november. Nu har jag i alla fall skrivit ut alla uppmaningar och är färdig med dagens, #allvarligttalat .
För tillfället ser det ut så här till vänster om mig. Allvarligt talat, vem har ens så här många ”dagböcker”?! Jag har samlat alla kreativa böcker jag har igång i en hög som är tänkt att få ett bättre ställe att hänga på. Den blå boken är faktiskt färdigskriven. Det är ”Min dag på 3 minuter”, en dagbok jag fick av lillastesyrran 2017 och som var igång tills förra året. Jag älskar dock att kolla i den ibland eftersom den gör mig så glad. Varje dag får man följande uppmaningar: Tre saker jag är tacksam för, Tre saker att se fram emot, Dagens tre minnesvärda händelser, Dagens goda gärning och så något slumpmässigt som ”Ett motto jag lever efter” och plats för reflektioner runt detta ämne. Alla de andra böckerna då? Jodå, en idébok med plats att skriva och rita, en hederlig gammal klippbok, en anteckningsbok rörande trosfrågor, en födelsedagsbok, en tacksamhetsdagbok, en utvecklingsbok, The anti-burnout journal, en samtalsterapeuttankebok, en tom bok som jag planerade skulle bli min nya ”Min dag på tre minuter”, en projektbok, en ”vanlig” dagbok. Hahahahahaha! Ja, alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Jag skriver ju i alla då och då, så jag vill inte göra mig av med någon av dem. Det första jag ska göra när jag har skrivit färdigt detta inlägg är att ställa böckerna på plats i syrummet. Egentligen vill jag ha dem här i arbetsrummet eftersom det är här jag skriver i dem. Vi har länge tänkt sätta upp en liten bokhylla här. Kanske är det dags att göra slag i saken?
Jag har precis uppdaterat min telefon och då ingick en app där man kan skriva dagbok. Den verkar helbra, men i princip är det min blogg de har lagt där. Jag vill varken sluta med min vanliga lilla dagbok eller bloggen, så jag tror inte jag gör något med den. Många funderingar har snurrat runt all den enorma massa digital information som alla människor bär på. Det är en utmaning. Vad ska jag med över 100 000 bilder (plus alla som är sparade i hederliga album och på gamla hårddiskar) som bara ligger på datorn? Jag har bestämt mig för att dra fram några i taget i ljuset för att påminna om härliga stunder och har numera en fotoutställning i hallen som hålls aktuell med riktiga papperskopior. Jättekul! Just nu har barnbarnet huvudrollen, men temana har hittills varit också andra familjemedlemmar, jul och husets historia. Jag älskar Sturkö kyrka i detta ljus och har tagit foton av den från olika vinklar förut. Inte tänkte jag då ”nej, detta motiv har jag redan fotat”. Det blev ännu ett sparat foto till skönhetskontot.
Igår hade vi tidernas bästa skare. Jag tjöt av glädje! Skare som bar mig, tunga människa! Minnen av hur vi skapade alla möjliga roliga saker av skare bakom barndomshemmet kom rusande med full kraft och jag gjorde genast en tallrik och tog ett kort för att spara minnen som inte fått spelrum på många, många år. Jag gillade inte att vara ute i kylan som barn. Jag gissar att anledningen var en kombination av att det inte fanns funktionskläder med samma värmande kapacitet som idag och att jag helt enkelt är en inneråtta. Ibland var det dock jätteroligt! Jag gillar ju att hänga med barn och leka, att frikoppla min ansvarskänsla som annars är så närvarande jämt. Jag kämpar för övrigt för att inte kidnappa mamma/storasyster/lärar-rollen överallt jag kommer, men jag tror att folk tycker jag är ganska jobbig ibland på det viset. Men det är en tanke att spinna vidare på en helt annan dag.
Att spara de här bilderna har jag kanske ingen nytta av, men nog är det tillfredsställande med ”före och efter”-bildserier? Jag tycker det är härligt och är tacksam för arvet som gör att det tänks efter innan man gör sig av med grejer, eller hittar något som kan nå sin fulla potential med lite hjälp. Skulle nu någon hitta dem om hundra år får de väl tänka vad den nu vill.
Och varför tar jag foto på mat? Jag har faktiskt lärt mig att man njuter lite extra av den om man först har fotat, det är som att man inser värdet av den på ett annat sätt. Gårdagens ugnsomelett till våra besökare blev helt perfekt och sällskapet var spännande. Intressant att jag dock inte fotade dem, hmmm.
Nu kostar det 36 kronor att skicka ett brev till utlandet. Jag fick pussla en del med mina gamla frimärken, men det gick eftersom jag hade ett lite större kuvert. Det där med porto går över mitt förstånd, men det är också något som är värt att spara för mitt eget minne om inte annat. Och tänk så många brev jag skickat i min dag till alla brevvänner… Tur att portot var betydligt blygsammare på åttiotalet.
Makens ständiga dröm att gå på isar har här sparats ännu en gång. ”Du vill gå över till Järkö, va?”, frågade jag honom. Han hävdade att det inte var så, men jag vet nog. Jag är paniskt rädd för isen, eller har åtminstone stor respekt. Hade jag inte sett öppet vatten på nära håll hade jag kunnat tänka mig att gå över, det är ju bara några hundra meter. Nu har det dock inte varit riktigt så kallt så länge att jag känner mig helt tryggt och det är kanske det minnet jag sparade då jag tog detta foto. Små, små fragment av en människas liv, det är så jag ser på dessa bildavtryck. Man kan inte spara alla minnen, men jag fortsätter att envisas trycka på knappar för att försöka göra vad jag kan för att åtminstone fånga några av dem i all sin flyktighet.
