10 mar

Släktforskning.

Igår lärde jag mig mer om ”inneboende motivation” i skolan och mer om släkten hemma hos mammas kusin. Det senare var absolut mest givande, även om jag tror att jag kommer att ha stor nytta av motivationskunskapen i jobbsituationer framöver.

Här är mormors kusin Majsan, tillika min pianolärarinna. Så söt!

Mammas tvillingsyster och mamma på alvaret. De var mycket hos sin moster på Öland om somrarna, något som mamma älskade..

Mormors farmor och farfar längst till vänster i bild. De fick nio barn i det där lilla huset, varav åtta levde upp till vuxen ålder. Dessa syskon hade starka band till varandra och fortsatte vara nära också då flera av dem emigrerade till Amerika.

Sedan hittade jag själv i albumet! Här är mormors systrar Inga längst till vänster och Elin i mitten. Mormor står längst till höger. Moster Elin var som mammas extramor och jag träffade henne ofta tills hon dog, hundra år gammal, för ett par år sedan. Jag reagerade aldrig på att vi skulle vara särskilt lika, men hjälp! Det är så mycket av mig själv jag ser i Elin.

28 jan

Ordning på torpet!

Projekt ”samla ihop alla bilder från de senaste åren och rensa upp i röran” har gått in i nästa fas. Just nu håller programmet PowerPhotos på att leta efter dubbletter i alla de album vi lyckats skrapa ihop från diverse datorer. Vi betalade knappt 300 kr för ett program som både har lyckats omvandla gamla albumtyper till ”Bilder”, som är Apples nuvarande system, och som dessutom kan hitta dubbletter. Det känns som en riktig vinstlott med tanke på hur krångligt detta kunde ha blivit.

Har man ett problem av något slag kan man räkna med att någon annan har liknande upplevelser. Vi tror att vi är så unika, men de flesta av oss är ganska förutsägbara. Kanske inte i alla situationer, men i fler än vi kanske hade önskat. Ju äldre jag blir, desto mindre fördömande blir jag just av denna anledning. Vem är jag att döma någon? Det är så lätt att sitta på sin höga häst tills den drar iväg med en och det visar sig att man varken spänt åt sadeln ordentligt eller ställt in stigbyglar och tyglar.

Jag tror inte att det bara är av godo som den digitala bildvärlden tagit över. Kanske inbillar jag mig bara, men jag kommer ihåg att vi ganska ofta satt och tittade i fotoalbumen hemma. Hur ofta sitter folk och går igenom sina digitala fotoalbum? Vi har numera ett delat album som hela familjen kan lägga till bilder i. Dessa bilder dyker sedan upp i skärmsläckaren på teven hemma. Jätteroligt! Jag vet att det finns digitala ramar som har en liknande funktion.

Nu är det bara mammas och fars stora samling bilder som ska digitaliseras och delas med alla syskon. Det är så skönt med projekt som försvinner från Att göra-listan! Naturligtvis tillkommer det alltid nya punkter på den där listan, men över tid händer det grejer.

08 jan

Gamla guldkorn. Och så Danny.

Nu har jag rensat klart bland bilderna i datorn! Det saknas fortfarande en sammanslagning av några olika gamla iPhoto-gallerier, men annars känner jag mig nöjd. Följande foton tillhör den mapp med foton som inte sorterats in i rätt år eftersom de av någon anledning bildbehandlats vid ett senare tillfälle. Vilket foto hör inte hemma bland de andra?

03 jan

Vardagsbestyr.

Just nu håller vi på att försöka hitta ett system för att sortera alla bilder som tagits i hushållet. Det är inte lätt. Kan man vara bild-hoarder? Vackra solnedgångar i all ära, men det är verkligen som min fotografkompis Maren en gång sa: när tid har runnit under broarna är man mest intresserad av vilka människor som finns med på fotona, glimtar ur vardagslivet, tecken på liv som levts. Instagramvackra stilleben fyller sin funktion, men rent historiskt är de ofta ointressanta. Bilder som ligger som digitala filer på en hårddisk gör ingen glad, så det gäller också att hitta bra sätt att visa bilderna på.

Ett av målen med mitt ledord 2020 är att jag ska bli bättre på att fånga just vardagen. Jag tar numera sällan med mig kameran, men telefonen är oftast med, så det finns inga ursäkter. Fotar du, eller låter du minnet jobba?

Kanske en ointressant solnedgång, men visst är den underbart vacker?
Det blåser mycket här på ön! Här ser det ut att ha gått vilt till.
Den vackra, vita amaryllisen som jag drivit upp från en realök. Den började blomma lagom till nyår!
Bakre raden: vit rea-amaryllis, okänd färg sparad amaryllis från förra året på gång att blomma
Främre raden: röd, sparad amaryllis från förra året som snart slår ut, blomma nummer två från den andra rea-löken på gång (mörkröd, mindre sort som heter Carmen)
Yngsta dotterns födelsedagsbukett från den 16/12 blommar fortfarande fantastiskt! Jag ställer ut vasen i verandan om nätterna. Det funkar så länge vi inte har frysgrader.
10 aug

Vad hände?

Klockan fem vaknar jag med ett ryck och känner hjärtat bulta. Ljuset i rummet är nästan kusligt glödande, luften är tjock och så tung att andas. Jag tar på mig morgonrocken och går ut. Där möts jag av en brinnande himmel i öster och bakom huset reser sig en regnbåge upp i ett rosalila fluff. Det är alldeles tyst. Var är de bråkande skatorna, var är småfåglarna, var är de rädda fasanerna som alltid flaxar upp i närheten av människor?

Jag hämtar kameran och går en sväng i mina flipflops och min frottémorgonrock. Folk har nog sett värre om jag skulle möta någon, men det gör jag inte. Det enda som hörs är mina kippande steg och kameran när jag försöker fånga det vackra. Det går inte riktigt. Jag vet ju vad som gäller och väljer att stanna upp och betrakta, att spara ner i minnesbanken och förundras. Tårar trillar ner på mina kinder. Jag brukar gråtknarka fåniga filmer, inte överjordisk skönhet. Det känns som att oändligheten är där, just där, hos mig. Jag känner tröst. Bördan av allt det där som jag lagt på mina axlar och det som andra lagt där utan mitt godkännande lättar. Jag går rakt in i ett björnbärssnår och blod rinner ner i min sommarsko och jag halkar omkring de sista stegen. Väl inne i mitt hem, min borg, känner jag de bultande hjärtslagen lugna sig tillsammans med andningen. Jag lägger mig i min varma, trygga säng och somnar om till regnet som börjar smattra mot rutan, tacksam. Livet…

03 jul

God morgon!

Jag är så tacksam över att jag vanligtvis aldrig någonsin behöver slåss med John Blund. Sömnlöshet är hemskt. Det var dock länge sedan jag såg en soluppgång om sommaren, så just idag gjorde det inte så mycket. Fotografsvägerskan talar alltid om ljuset. Idag fick jag verkligen uppleva ett sådant. Det följde mig hem över kyrkogården hela vägen hem till gårdsplanen, precis som en hemlig vän. Kanske sätter jag klockan en morgon framöver när allt detta mest känns som en luddig dröm…