08 feb

Hopp.

Igår fick vi besked om att en gammal vän från Segeltorpstiden somnat in och idag kom nästa dödsbud. Döden skrämmer mig inte. Jag vet att den är en naturlig del av livet och jag vet att glädjen återvänder också efter den djupaste sorg. Trots det känns sex dödsbud på bara några veckor jobbigt. Jag vet att barnafödsel enligt statistik inte alls påverkas av fullmåne, väder eller annat. Bebisarna kommer när de ska, helt enkelt. Däremot dör fler under de kalla vintermånaderna, något som vi ju verkligen fått känna av nu. Just därför känns morgonljuset jag fångade tidigare idag så hoppfullt. Våren är på väg. Och om jag bara hinner spruta TricoGarden på tulpanerna i tid kan jag snart plocka egenodlade tulpaner! Det känns också hoppfullt. Trevlig helg!

27 Nov

Ljuvliga morgonljus!

Min söta svägerska tog mig med ut på en morgonljusfotosafari i morse. Vilket fint sätt att starta dagen! Vi bor i ett paradis på många vis. Jag älskar Sturkö och särskilt Uttorp som numera är mitt HEMMA. Kanske du förstår då du får uppleva det genom mina ögon?

17 okt

Karlskronadäka som jag är…

… måste jag bara visa min vackra hemstad i höstskrud. Inte för att jag är någon riktig Karlskronadäka. Nej då, jag var ett ”bushabarn”, ett av alla de barn som hade (o)turen att växa upp utanför småorterna som omger staun. Under gymnasietiden tyckte jag det var jättejobbigt att skumpa till skolan i buss varje dag. Det var ett evigt väntande på de där bussarna, särskilt som att jag också spelade fiol och hade andra fritidsaktiviteter flera gånger i veckan. Biblioteket var mitt favoritväntrum, bussen var mitt extrahem. Jag uppskattade alltså inte riktigt att bo i Bostorp/Spjutsbygd och kunde inte flytta fort nog när jag väl hade chansen.

Med fler år på nacken brukar de flesta bli klokare och det är det jag tror att jag har blivit. Nu vet jag att uppskatta lugn och ro, närhet till naturen och ett tempo långt ifrån magsårspendlandet som ofta uppstår om man bor i Stockholmsförort. Jag vill fortfarande bo i lägenhet i Vasastan, det sticker jag inte under stol med. Idag är dock inte dagen eller stunden jag längtar till Stockholm. Kanske förstår du om du ser de här bilderna?

Ps: De två sista bilderna är tagna i min systers vackra innerstadsträdgård. Karlskrona bjuder på närhet till både vatten och grönska. Det är bl a det som gör denna stad så charmig!

31 aug

Varken det ena eller det andra.

I ”allrummet”, eller hallen, på övervåningen har vi en vägg som är avsedd för familjebilder. Jag har satt upp ett gäng roliga foton med dubbelhäftande tejp, men det blir inte särskilt fint och jag inser att det inte finns en chans att alla foton jag vill få med kommer att få plats. Igår försökte jag därför fundera ut något annat alternativ. Jag kom ihåg att jag hade sett något slags plansch med många foton på då vi bodde i USA, så jag letade efter ett sådant svenskt alternativ. Minsann! Google levererade och jag hittade Printasquare. Jag är inte riktigt förtjust i att alla foton måste vara kvadratiska, men det ordnar sig nog ändå. Nu ska jag bara bestämma mig för vilka 54 bilder som får vara med! Phu… Väggavsnittet där planschen ska sitta är precis för smalt för att min önskade storlek ska få plats, så det blir en 50×70-plansch med vit ram.

Jag började titta igenom alla foton här på datorn och blev alldeles överväldigad. Efter det gick jag in i de två bloggar jag har kvar för att få vägledning och blev då sittande under flera timmar. Jag kunde konstatera att jag nu ännu mindre visste vilka foton som var värdiga en plats på planschen och jag insåg att jag verkligen saknar skrivarglädjen som jag förut kunde ge utlopp för i mina blogginlägg! Bloggen finns kvar, men som du nog har märkt uppdaterar jag inte längre lika ofta, jag skriver inte lika mycket och jag skriver inte heller lika genomtänkt eller med samma entusiasm. Det finns flera orsaker. Jag skulle kunna lägga ner helt och hållet, men det vill jag inte. Jag skulle kunna ha som målsättning att skriva något varje dag, men det finns så mycket annat som jag önskar prioritera i detta läge. Jag bestämde iallafall att det måste bli ändring innan 1 november då Trettio Tacksamma Dagar drar igång. Det ger mig två hela månader.

För övrigt kan jag varmt rekommendera As We Are, Margareta Bengtsons album där hon sjunger med fantastiska instrumentalister. Sammetslen musik, sådan som smyger sig in i varje hörn av själen utan att göra mycket väsen av sig. Jag har ett tudelat förhållande till jazz, precis som till många andra musikgenrer. Med stigande ålder uppskattar jag mer och mer denna klassiska inriktning, kanske för att det faktiskt är musik på riktigt till skillnad från så mycket av det som spelas från Spotifys New Music-spellista. Kom inte dragande med ”Kan du göra bättre själv då?”, för det hjälper inte. (För övrigt är jag lite ledsen över att länka till förnedringsteve.) Mycket av den nyproducerade musiken är själlös. Det skulle göra mig glad om det visar sig att jag har blivit en gammal surkärring och inte längre förstår hur bra musik låter. Övertyga mig gärna!

19 aug

Klaus Leidorf, från luften.

Jag har älskat att fotografera ända sedan jag gick en FA-fotokurs (Fria Aktiviteter) i högstadiet. Då hängde jag aldrig med då det gällde slutartid och bländarinställningar, men skolan tände åtminstone glöden till mitt fotointresse.

Efter åratal av fotograferande av barn och allt annat i mitt liv, timmar framför Photoshop på datorn och alla sidor i barnens fotoalbum har jag landat i att jag inte jämt behöver älska att fota. När det gäller dokumentation duger telefonkameran bra, men när lusten faller på är det roligt att experimentera med min Canon. Härom dagen var vi på Deutsches Museum och såg en fotoutställning av Klaus Leidorf. Alla foton är tagna från luften och är så fantastiskt vackra! Se själv:

Den sista bilden är ett collage av många fotografier. Alla foton tagna av Klaus Leidorf.

Jag blev verkligen inspirerad och lovade mig själv att tänka ett steg till när jag jobbar med kameran den närmaste tiden. Det har redan lett till åtminstone några lite roligare stunder med min kamerakompis och jag hoppas på många fler!