juni 2018

27 jun

När allt är som det brukar, men inget är som det ska.

Jag har lagom hunnit hämta mig från en av de mest intensiva och fina veckor jag har haft på länge. Jag har skrattat, gråtit och mått bra tillsammans med människor som jag älskar, men trots att dagarna fyllts av så mycket fint har det funnits hål efter de som inte finns kvar här. Tomheten blir som mest märkbar i samband där de hade en självklar plats. Släktträff, midsommar i Bredavik, fotbollskampen mellan Anderssons och Håkanssons… Ingen Far, ingen mamma. Minnet av dem, värmen, deras bästa sidor (det dåliga bleknar precis som smärtan man utstår vid en förlossning) – allt det där fyller upp hålrummet och gör livet fint trots allt, inte bara uthärdligt.

Igår ringde min läkare och rapporterade analysen av de senaste provsvaren. (Inga riktiga svar, men långsamt utesluts vissa jobbiga grejer.) I samband med det nämnde jag en bortplockad fästing och en stor, mörkröd cirkel i knävecket. Borreliavarning! Jag fick en tid på vårdcentralen för konsultation och nog var det borrelia det rörde sig om. Det är lika bra att satsa på bred front när man ändå håller på att använda upp sina medmänniskors skattepengar! Nu äter jag penicillin och järntabletter tre gånger om dagen, så jag har scannat nätet efter läkande mat. De närmaste tio dagarna lär gå hårt åt min stackars mage, men jag är så tacksam över att kunna få hjälp. Jag kommer ihåg när min kompis fick borrelia i början på 90-talet. På den tiden var borrelios inte alls lika välkänt som idag och M hann till och med bli halvsidesförlamad innan läkarna hittade orsaken till hennes problem.

De senaste dagarna har jag börjat beta av genomgången av alla flyttkartonger. Önska mig fortsatt lycka till! Det är så otroligt svårt att rensa… Marie Kondos förslag att hålla i allt och känna efter om det ”glittrar” känns inte hållbart, hahaha. De regler jag satte upp för mig själv innan jag började funkar ändå rätt bra och jag märker att jag blir hårdare för varje ny låda. Jag börjar till och med tro själv att det är möjligt att ro detta projekt i land! Halleluja.

24 jun

Plocka upp sig själv.

Hade jag haft min telefon eller kameran här skulle jag ta en bild på hur det ser ut bakom mig. Totalt kaos! Elva flyttkartonger, en IKEA-kasse, ett helt gäng tavlor, ett dragspel och en av mormor Brittas vackra jeansmattor. Bredvid har jag en flyttkartong som är märkt ”loppis” och en som är märkt ”barnen-flytta-hemifrån-låda”, men där står också en IKEA-kasse med några av sonens grejer som inte får plats i det lilla gästrum han huserar i för tillfället. Jag har precis gått igenom tre fulla IKEA-kassar och en svart sopsäck för att sortera eller slänga innehållet. Målet med mitt sorterande är att ingenting som inte har en plats ska ut, bort från vårt hem. Med tanke på vad jag gjorde ikväll och att jag har XX antal flyttkartonger kvar ute i ladugården känns uppdraget fullständigt övermäktigt, men så lätt ger jag mig inte. Ska något i den här processen ha en chans ska det passa in i någon av dessa kategorier:

loppis
barnen-flytta-hemifrån-låda
viktiga papper (examensbevis och liknande)
pyssel och hantverk (jag har bestämt mig för att vara väldigt selektiv dock pga ytterst begränsade förvaringsmöjligheter)
sparas (ett fåtal saker med stort affektionsvärde)
kläder som används och har en plats i någons garderob
böcker som är värdefulla nog att få stå i våra bokhyllor
sådant som OMGÅENDE kan ges bort till specifika mottagare

Nu ska jag sova på saken, så får vi se om jag orkar mer imorgon. Jag tycker sånt här är jätteroligt, men det kräver mycket energi. Dessvärre kan inte någon annan göra jobbet. Jag litar inte alls på att ens nära vänner eller familjemedlemmar kan ta rätt beslut om vad som är värt att spara, så det är bara att bita ihop och jobba hårt med denna Mission Impossible. Heja!

24 jun

Halleluja!

Det har regnat här hela eftermiddagen. Inga mängder, enligt väderstationen 4,5 mm, men det känns så bra! I vedspisen brinner det och yngsta dottern bakar sugar cookies. Ja, i vanliga ugnen alltså.

Jag läste i släktboken inför släktträffen härom veckan om hur flera missväxtår på raken fick människor att drabbas av allt möjligt elände. (Prisad vare potatisen!) ”Folk” reflekterar idag väldigt sällan om vädret annat än som av betydelse för hur lyckad semestern blir. Jag undrar hur många som skulle stå orubbade om någon stor naturkatastrof skulle inträffa? Hur många skulle ens ha tillräckligt mycket toapapper för en vecka? Det tål att tänkas på, men först ska jag fortsätta njuta av regndropparna på fönstret.

22 jun

Midsommarfunderingar.

Yngsta dottern sommarjobbar i princip hela sommarlovet på heltid. Hon får på grund av detta göra vissa uppoffringar och missar några roliga och säkert givande grejer, men maken och jag uppmuntrade henne ändå att i detta läge sätta jobbet först. Varför? Hon har jobbat hårt hela sitt första år i gymnasiet. Är hon inte värd lite vila?

Diskussionen runt tonåringars väl och ve är intressant. I princip alla ungdomar mår dåligt av hormoner som leker paintball i kroppen och av väldigt märkliga signaler från vuxenvärlden. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att allt var bättre förr, men vissa saker var det helt säkert. Jag tror att vi människor mår bra av att ha ett sammanhang, att känna oss behövda, att kunna stå på egna ben och att själva upptäcka att vi har utvecklingspotential. Allt detta tror jag att dotterns sommarjobb kan ge henne. Hennes älskade morfars citat ”livet ÄR orättvist” kanske kan ge henne samma styrka som det gett mig i alla år. Att veta att livet är orättvist har både tröstat mig då jag känt mig i underläge och gett mig kraft då jag kunnat hjälpa någon olycksalig själ med en utsträckt hand.

Livet ÄR orättvist. S har ett sommarjobb, något som inte är alla förunnat, men hon får pga detta offra potentiellt ledig tid. Själv ändrade jag igår min yrkesbenämning till ”bonde” på LinkedIn. Det är kanske att förhäva mig då en riktig bonde skulle skratta åt mina tafatta bonderier, men jag gnäller åtminstone inte om hur orättvist det är att jag inte har någon erfarenhet och slår från underläge. Istället löser jag problemet. Peace och Glad Midsommar!

21 jun

Nu grönskar det…

Igår och idag har jag dödat ägg, larver och puppor som attackerat kronärtskockorna. Jag har även försökt förbättra jorden i ett av landen medan maken har bundit upp sockerärter och ordnat upphängning till bevattningsslangen. Vi har äntligen fått några millimeter regn, alldeles perfekt i tid till Karlskronas stora happening Lövmarknaden. Nu är det bara midsommarstormen som saknas, haha. Ha en fin midsommar, hör du.

19 jun

Saftig kardemummakaka.

Idag har jag haft besök av ett gäng fastrar och farbröder som gärna ville inspektera huset nu när det börjar bli färdigrenoverat. Vilken härlig eftermiddag det blev! Dagen till ära hade jag bakat min favoritkaka. Den fick sällskap av fasters perfekta mandelmusslor, grädde, jordgubbar, farbrors extrastarka kaffe, Kammebornias rabarbersaft och trevligt samkväm.

Kardemummakaka

Ugnstemperatur 175°C

200 g smör
2 ägg
3 dl socker
8 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
1 tsk kardemummakärnor
3 dl mjölk

Garnering
3-4 msk pärlsocker
ev. 15-20 grovhackade sötmandlar

Smörj och bröa en rund, slät form, ca 26 cm i diameter.
Smält smöret och låt det svalna.
Vispa ägg och socker poröst i några minuter
Blanda ihop mjöl, bakpulver och grovstött kardemumma och tillsätt i äggblandningen tillsammans med smör och mjölk.
Häll smeten i formen. Strö över pärlsocker och ev. sötmandel.
Grädda i 45-60 minuter. (Receptet säger en timme, men kakan är färdig efter 45 minuter i vår raketugn.)
Stjälp upp och vänd kakan rätt.
Servera gärna med mjölk eller valfri dryck!

Ps: I bakgrunden ser du hur mitt projekt ”stamma upp en Dr Westerlund” går. Min inspirationsbild ser du här nedanför (någon Marimekkostyling från för-länge-sedan). Det är långt kvar tills jag kommer dit, men sanna mina ord, jag ska lyckas!

19 jun

Vad händer?

Imorse lyssnade jag tyvärr på nyheterna. Tyvärr som i att jag vet hur dåligt jag ofta mår av det som rapporteras, men också tyvärr som i vad som sedan hände i mig. En otroligt tragisk nyhet fick mig att bokstavligen rycka på axlarna… Jag hörde att sex unga män hade blivit nerskjutna utanför ett internetcafé och att två av dem var döda. ”Offren är sedan tidigare kända av polisen.” Det var det som fick mig att rycka på axlarna. Gängkrig. Det fick mig att rycka på axlarna och det är det som fick mig att rygga för min egen reaktion. Hur kan det ha gått så långt att jag inte ens bryr mig när jag hör att två unga män har blivit ihjälskjutna?

”Tänk om jorden går under?!”, sa min syster då vi var ute och gick för några veckor sedan. ”Det skrämmer inte mig”, var mitt svar. Nej, jorden går inte under, den klarar sig nog, men visst är det lite tragiskt att människorna för umpte gången i ordningen fört sig själva till kaos trots all kunskap vi idag besitter? Det vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien…

16 jun

Släktkalas i Klackamåla.

Vilken härlig dag! Jag somnar gott i tacksamhet och är så glad över alla fina människor som finns i mitt liv. Idag var det dags att fira Fars storebror och lillasysters jämna födelsedagar. De hade fixat släktkalas i sitt föräldrahem där en annan faster och hennes man numera håller ställningarna. Även om inte alla mina syskon, kusiner och kusinbarn kunde komma var vi tillräckligt många för att det skulle vara omöjligt att hinna prata ordentligt med alla. Jag kollade just igenom alla ansikten och kunde konstatera att jag vet vad alla heter utom min kusins dotters brittiske pojkvän. Det får jag ta nästa gång!

Det där med släkt, familj och allt det där kan vara lite komplicerat. Jag är glad över att det funkar så bra som det gör med det här gänget.

15 jun

Sjung om studentens…

Idag var det dags för fjärde studentuppvaktningen för den här säsongen. En systerdotter, en guddotter och ett par vänner till familjen har nu dunkats på ryggen, fått nackspärr av tunga buketter och gosedjur i gulblå band och fått skjuts ut i vuxenlivet med hjälp av husgeråd och bidrag till resor.

Var du redo på vuxenlivets krav den dag du hade sprungit ut på skoltrappan och sjungit om alla dessa lyckliga da’r? Hade du koll på allt och visste du hur du ville att din framtid skulle se ut? Själv var jag så tvärsäker som bara en Monnah anno 1989 kunde vara. Jag skulle in på lärarhögskolan i Växjö efter ännu en sommar på utredningsavdelningen för senildementa (det heter visst numera bara dementa) på Gullberna och efter några år på min utbildning skulle jag vara lärare för ettagluttare i alla mina dagar. Jag är tacksam över drömmar och planer, men också över att livet går att omvärdera, omstrukturera och rikta om när allt inte går enligt planerna. Nästa år är det trettio år sedan jag tog studenten. Jag har tydligen några år på nacken och dessa känns då och då i min högra axel… Bäst att ta hand om den hand jag blivit given och sätta mig ner och skriva en sådan där lista som bara min mamma kunde. (Ja, möjligtvis några av mina syskon också.) Nu är det dags att åter rikta in kompassen!

14 jun

Grattis mamma!

Idag skulle mamma ha fyllt 70 år. Jag firade med en runda ner på kyrkogården och ett besök hos mammas tvillingsyster med en överdådigt blommande hängpelargon i släptåg. Det där med sorg är lite märkligt. Jag känner mig inte längre ledsen på det där sorgesamma sättet. Det värker lite, men både mamma och far finns med mig i periferin i allt jag gör. Det finns så mycket av dem båda i mig, i mina syskon och i mina barn att det känns som att de är kvar här om än på ett lite annat sätt än förut. (En gång hörde jag en kvinna uttrycka att hon tvingade sig själv sluta tro på en allseende Gud då hon inte längre kunde gå på toa utan att i sitt inre se Gud sitta i hörnet och titta på. Det här känns inte riktigt så, utan fint och tröstande, som att jag har med mina egna skyddsänglar.)

Idag var det dags för en ny runda provtagningar. Jag fick också reda på att jag inte har Addisons sjukdom, en av teorierna min läkare hade som förklaring till testresultat och trötthet. Det var rätt skönt att få reda på detta samtidigt som problemet finns kvar. Men det löser sig! Jag är tacksam över livet och firar det lite extra idag. (Det gör nog Metallica också. Ikväll tar de emot Polarpriset med Lars Ulrich och Robert Trujillo som uppklädda representanter för bandet. Loreen är lite ojämn i hur ”konstig” hon gör sin musik, men ibland blixtrar det till. Under kvällens tolkning av Nothing Else Matters kändes det dock rätt laddningsfritt. Det lät mest som att någon bäddat in mikrofonen i ludd och att musikerna hamnat i korsdrag… Synd! Å andra sidan får jag ha kvar Metallicas egen version som favorit, så det var kanske lika bra.)