19 apr

Vårvibbar med smälta dahliablad.

Vad kan jag säga? Varje år gör jag samma misstag. Jag är alltid liiite för optimistisk gällande nattemperaturerna och offrar pga denna optimism någon eller några växter. I måndags bar jag ner de förodlade dahliorna till växthuset. Jag visste att de behövde lite extra skydd, så jag lade samtidigt över en fiberduk, men tydligen räckte inte den i den bistra aprilnatten. Dahliaknölarna överlever lite frost, men det gröna är mer kinkigt. Dessvärre glömde jag att dra fiberduken tillbaka över de små zinniorna. De gillar absolut inte heller frost, utan sackar ihop i en liten slemmig hög om det blir för kallt. Nu kan jag konstatera att de flesta dahliorna faktiskt klarade sig helt och att inga behöver börja om helt från början. Det löser sig! Det löser sig alltid.

Tulpanerna bangar inte lite kyla. Nu har de allra första börjat visa färg och jag är precis lika glad som alltid! Detta är mitt prövoår. Står jag ut med att kvaliteten inte blir maxad då jag låtit lökarna sköta sig själva och inte satte nya lökar i höstas? Borde jag skaffa de gammeldags sorterna, stora och enkla i gult och rött? Njae, min gissning är att jag fyller på med nytt i höst ändå, jag gillar tulpaner lite för mycket för att nöja mig med något halvdant. Vi får se, kanske slår blomningen i Lilla Rotterdam mig med häpnad! Det ser trots allt bättre ut än jag hade förväntat mig.

Inne i Karlskrona fick jag nästan känslan av försommar igår. Jag gillar verkligen de blomsterarrangemang som vi bjuds på i stora byttor, stadens trädgårdsmästare är riktigt duktiga! En grön och blommande stad är viktig för att invånarna ska må bra, det visar forskning klart och tydligt. Min gamla ”sambos” mamma brukade säga att det var viktigt att prioritera blomster ibland för hela familjen, även om det innebar att det blev soppa till middag två dagar på raken. Kanske privilegierat att säga, men jag är benägen att hålla med. Vi människor behöver olika slags bränsle och ”smörjning” för att må riktigt bra. Just när jag stod här vid blommorna i det vackra kvällsljuset lade jag undan telefonen efter att jag hade fotat dem för att ta in dem med alla sinnen. Sedan tjurade jag lite på mig själv för att jag inte njöt först och fotade sen, men landade i att alla måste lära sig i sin takt.

17 apr

Alla måste börja någonstans.

Varje år sätter jag tomatfröer och drömmer om skördar lika Tomatmannens, men nöjer mig om jag får några frukter alls. Det är spännande att testa olika tekniker och olika slags gödselblandningar, men bäst resultat har jag fått av att lägga gräsklipp på jorden i de hinkar jag har mina tomatplantor i. Just i år satsar jag enbart på busktomater. Nästa år blir det något annat! Bifftomater har jag övergivit för alltid. De kan bli stora och maffiga, men ger inte alls lika god avkastning. Tomatodling är hur som helst en väldigt trevlig hobby för den existentiella hälsan. Att driva ett frö tillbaka till frön till fler plantor i ett evigt kretslopp tycker jag är fint!

10 apr

Kampen.

Hur hade jag kunnat glömma den? Kampen med och mot naturen. Nu har det börjat, det viktiga jobbet som bara är och som aldrig tar slut. Mata jorden och ge den rätt förutsättningar för att maskar och andra ”goda” småknytt ska vilja uppehålla sig där och tillsammans jobba fram en härlig näringsbas. Bekämpa kvickrot, våtarv, åkerfräken och alla de andra ogräsen som är villiga att ta över så fort man inte riktigt orkar. Se fåglarna, som igår, upptäcka läckerheter som jordgubbar och sparris och glufsa i sig det som jag tycker är MITT. Vi har fyra sparrisar på väg upp, tre hade vi min obligatoriska kvällsrunda i trädgårdslandet fått toppen avknipsade. Grrrrrrrr. Jag påminner mig om min fasters visdomsord, att naturen tillhör djuren också och att vi får samsas om den. Jaja, nu har jag samsats färdigt gällande sparrisen. Må nätet jag slängt över göra sitt jobb och må vi få en härlig skörd!

När solen just börjat stiga ligger dagen fortfarande öppen och inbjudande, eller mörk och uschlig med en känsla av att det bästa vore att dra täcket över sig och somna om. Igår kom äldstabrorsan över och påpekade det som många kanske känner igen sig i: ”nu har den där perioden börjat då man aldrig hinner med tillräckligt”. Hur mycket man än gör finns det annat som borde ha gjorts. Det är ett sätt att se det på, men känslan av otillräcklighet leder sällan till något gott. Jag väljer att beta av en sak i taget och skriva ner det som klarats av i trädgårdsdagboken. Inte skriver jag ”idag har jag inte hunnit det här och det där som jag borde ha gjort i förra veckan blev inte heller av”- det hade varken gjort mig mer produktiv eller gladare. Det sker framsteg! Och hade det inte gjort det så hade säkert det också blivit bra.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_6218-768x1024.jpeg

Slån och rosor lämnade taggar och sår i mina händer under gårdagens trädgårdsarbete, men så fick jag också en vacker ”bukett” med mig in. På det viset är naturen inte så knusslig, utan generöst delar den oftast med sig av både det ena och det andra som gör mitt liv lite finare. Undrar just om jag kan få dessa grenar att slå ut? Jag satte dem i ljummet vatten så får vi se vad som händer. Förväntansglädjen är den finaste av dem alla!

07 apr

Längtansdag.

Igår var det dags för årets första, stora trädgårdsdag. Jag visste att jag skulle vakna med träningsvärk idag, efter de här åren har jag lärt mig ett och annat. Genom trädgårdsarbetet väcks en del muskler som legat i vinterträda till liv. Far gick alltid upp i vikt under vintern och ner under sommaren. Nu jobbade han mycket hårdare än jag, men jag följer samma mönster. Vinterhalvåret kompenserar jag inte det uteblivna jobbet genom att gå till gym eller liknande, så då får det bli såhär, det är okej. Solskyddsfaktor 50 (jag har opererat bort basaliom i ansiktet, typiska trädgårdsarbeteshudskador sa min hudläkare), lager på lager inklusive halsduk och i vanlig ordning trädgårdshandskar som åkte av efter tio minuter trots att jag vet att jag borde ha dem på hela tiden.

Mitt huvudfokus för dagen var perennrabatten, att klippa bort skröfs och räfsa löven som jag tacksamt tar emot från grannens ståtliga lönn varje höst. Löven ger skydd och bidrar till en naturlig jordförbättring. Under löven har det inte vilats! Många av växterna har redan kommit igång och även om jag inte har delat några plantor än är det nu lättare att få översikt över vad jag har och vad jag vill göra. Härom morgonen vaknade jag med en mycket levande dröm där en böljande rabatt i lila och orange/gult lämnade läcker eftersmak! Så vill jag ha det, men det får jag eftersträva nere i ettårsrabatten. Ringblommor och krasse ska få dela utrymme med andra skönheter. Jag vet inte ens vad det var i nittiotalets vitvita inredning och rabatter som lockade mig så, jag måste ha varit helt hjärntvättad.

Maken plockade ut möblemanget och pelargontrappan till myshörnan vid glasverandan och jag lyfte upp min lilla vårplantering i väntan på pelargonerna (det dröjer ju ett bra tag tills de är på plats). Penséerna är lite sega på att komma igång med blomningen, men plantorna är knubbiga och fina! Naturligtvis har jag sprejat med TricoGarden, rådjuren är skoningslösa. Den här trälådan satte syrran gamla påskliljelökar i förra året och det var så fint! Träet har inte mycket mer att ge, men det är väl delvis det som gör att lådan är så vacker.

Luktärterna växer på. Några av sorterna hade jag inte så många fröer kvar av och ”Prince of Orange” verkar inte ha lika bra grobarhet som de andra sorterna. Jag har köpt de flesta av mina fröer hos Cecilia Wingård och tar även hennes odlingsråd på största allvar. Dessa små klenisar ska toppas, men inte än. Året då rådjuren smaskade av ett gäng insåg jag att blomningen blir mycket bättre efter (ofrivillig eller medveten) toppning. Förra året lade jag även till ett råd från någon brittisk luktärtsexpert att alltid sätta två luktärtsplantor ihop vid utplantering. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men blomningen blev verkligen fantastisk! Dahlior och luktärter mår även bra av att plockas, plockas, plockas, något som känns lite kontraproduktivt då åtminstone jag gärna blir lite dumsnål då jag ser mina plantors vackra blommor.

Förra året köpte min syster en cool julros till nedsatt pris och frågade om hon fick hyra in den i min rabatt, åtminstone tills hon hade ett bättre ställe att sätta den på. Milda makaroner, vilken skönhet! Uppifrån ser man knappt blommorna eftersom de hänger lite som blåklockor och är så mörka, men kolla här. Praktverk! Roligt att plantan verkar trivas här.

Nere i trädgårdslandet händer det också grejer. Vi har sexton odlingslådor, många av dem fulla med ogräs efter min trötta höst där trädgårdslusten hade tagit slut. (Alltså, den bästa gåva man kan ge sig själv är att rensa ogräs PÅ HÖSTEN.) Tre rensade jag ut igår och det känns redan mer hanterbart att ta hand om resten! Jag kan ju ta någon låda i taget i takt med att jag ska sätta något i dem. I sparrislådan börjar nu läckerheterna titta upp! Vi har fem plantor som vi kan skörda från i år och kompletterade med ett gäng reaplantor som förhoppningsvis har tagit sig och isåfall kan börja skördas först 2026. Sparris är inget man stressar på. Förra året flyttade jag den lilla ramslöksplanta jag fått av min syster ner från perennrabatten till sparrislådan där det ändå finns utrymme och möjlighet att sprida ut sig. Jag är naturligtvis glad över att den har överlevt i fem år, men vill gärna att den också ska sprida sig så vi kan börja skörda denna vårdelikatess.

Maken jobbade hårt med att flytta hallonplantorna bort till den plats där han har påbörjat en ”björnbärsodling”. Vi har haft ett ogenomträngligt snår av björnbär i sydöstra hörnet av trädgården. Mängder av plantor som inte riktigt har gett så många bär som vi tänker att de skulle kunna ge med större omsorg och mindre kamp om utrymmet. Dessutom är det lättare att plocka björnbär om man inte behöver sticka ihjäl sig då man tränger sig in i snår. Parallellt med detta ska också hallonen förhoppningsvis trivas. De hade precis lagom börjat ge en riklig skörd inne i trädgårdslandet, men de sprider sig för lätt och tar upp onödigt utrymme för växter som rådjuren hade ätit upp om de fick en chans.

Såhär ser jag ut om händerna mest hela tiden under stunderna i trädgården. Jag har alltid ambitionen att ta på mig handskar, men jag har så svårt att känna full rörlighet i dem. Jag har dock fått ett par från maken som sitter riktigt bra, men vill inte förstöra dem då de känns lite lyxigare än Jem och Fix-handskarna som alltid är för stora. Kanske får jag in en god rutin rätt vad det är.

Det känns fint att bukettsäsongen dragit igång. Jag har haft buketter med egna blommor ända sedan vi kom hem från Stockholm och vet att det åtminstone kommer att finnas något att stoppa ner i ett glas eller en vas ända tills vi är framme i november. Det gör mig glad och påminner mig om värdet i att jag håller på som jag gör. Är det vägen eller målet som är viktigast? Jag vill säga att det ena inte finns utan det andra, så det är bara att jobba på mer och filosofera mindre. Det får vara värt ischiaskänningar och korta lårmuskler som ömmar. Hej och hå!

02 apr

På gång efter långvilan.

Påskhelgen har gått mot sitt slut och för mig börjar nu vardagen igen. Barn och ungdomar här i Blekinge fortsätter sin ledighet och lovet bjuder kanske på sovmorgnar och en och annan aktivitet. Somliga ungdomar i landet ägnar troligtvis lovet åt att lura pensionärer på pengar, men jag gläds åt att ”Hasse” och hans polare inte längre tillhör denna grupp. En god vän höll på att bli lurad precis innan Uppdrag granskning började visa sin serie om ”hackaren”, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa bedrägeriet innan några pengar drogs från kontot. Jag kan tycka att det är trevligare att sköta planttantssysslor än att vara lurendrejare. Tur att jag får fokusera på detta.

Jag bestämde mig för länge sedan för att begränsa mitt intag av nyheter då jag mår så dåligt av allt negativt som rapporteras. Jag fortsätter gilla Kvartals försök till att ge olika synvinklar på komplicerade situationers förhållanden. Inte för att jag får någon rosenglittrande verklighetsrapportering, men för att jag i den allmänna politiska debatten och medierapporteringen tycker mig se ett envist stångande som sällan leder samhällsdebatten framåt. Målet är att stånga så hårt att ens argument vinner på samma sätt som en djurflocks ledare tar över från en annan. Den typen av ”debatt” har sin plats, men inte då det gäller komplicerade samhällsfenomen som mår bäst av att drivas framåt i något slags jämvikt. Rätt och fel kan existera samtidigt. Somligt får dock bättre lyftkraft av diskussioner, särskilt då personer eller grupper inte lever med samma ”rätt och fel” som måttstock. Detta gäller t ex diskussioner gällande allt trädgårdsrelaterat. De första åren vågade jag knappt göra något utan att dammsuga diverse specialistforum efter experternas utlåtanden. Det gjorde mig nästan handlingsförlamad ibland. Jag bjöds nämligen på mycket olika besked, alla levererade med samma benhårda övertygelse. Numera har jag mer kunskap, men ger också mig själv utrymme att hantera saker och ting utefter erfarenhet och lust. Jag vet att vissa projekt misslyckas även om jag gjort ”allt” rätt. Verandan ser i år ut som hejkomochhjälpmig trots de inbyggda bänkarna, men jag vet att med några timmars insats kommer den att bli ett fantastiskt extrarum. Nu har vi i vanlig ordning haft stor nytta av vårt extra kylskåp hela vintern. Bra så! Det är ändå inte skönt att sitta där då det är för kallt. Det ska snöa i slutet på veckan och det är april. Vi bor i Sverige. Det ordnar sig.

Maken har i flera år funderat på vårt björnbärssnår som växer vid östra stenmuren. Det har varit så tätt och ointagligt! Dessutom har samma sak gällt som med allt annat växande – gallras det inte blir det slagsmål om näring och utrymme och skörden blir decimerad jämfört med hur det skulle kunna vara. Nu sattes det upp något slags stöd för att vi ska kunna stötta upp och ge utrymme till några utvalda exemplar och hålla efter de andra. Förhoppningsvis kan detta vara ett smart drag.

Den här tiden på året är så spännande! Trädgården ser sannerligen inte mycket ut för världen, men tar jag på mig glasögonen och börjar leta så hittar jag mängder med vackra exemplar. Snödropparna är snart överblommade, men just nu har vi har en massa söta violer i gräsmattan, en del krokus, vårlök, pingstliljor och tada, gullviva på ingång.

Denna helleborus bodde på trappan en vinter. Där var den fin, men såg mer ut som en styvsyster till sig själv i jämförelse. Efter vintern satte jag ut den på ett annat ställe, men sedan förra året har den haft en plats i perennrabatten. Jag njuter verkligen av dessa ranunkelsläktingar och är så glad över att just detta exemplar har fått en placering som funkar. Min syrra i Skottland är mycket bättre på att flytta runt perenner som inte verkar trivas och jag försöker våga rucka lite på min skräck för att helt enkelt testa utan att det finns några garantier för att det ska bli bra.

I syrummet växer det så det knakar. Igår satte jag om basilika och några tomater, idag ska jag fortsätta med resten av tomaterna. Jag har fokuserat på mina busktomatsfavoriter och har nog faktiskt ingen högväxande sort?! Vi får väl se, vi håller hur som helst tummarna för att det blir en fint tomatår.

De hårt beskurna pelargonerna börjar en efter en att ta sig ton med hjälp av ljuset och den nya näringen runt fötterna…

… och även om det är alldeles för tidigt att ropa HEJ kan jag se att skotten verkar ta sig osedvanligt bra. Min erfarenhet är att det är bäst att ta sticklingar från kraftfulla exemplar, men eftersom i princip alla mina pelargoner var i dåligt skick efter vintern satte jag till och med några avklippta toppar som levde trots att själva moderplantan visade sig vara död. Jag har lyckats med det någon gång förut och såg nu att det kan gå igen. Det blir mycket Mårbacka i vanlig ordning. Det blir fint. Nu gäller det att jag inte vattnar sönder dessa bebisar medan de kämpar för att skapa egna, kraftfulla rötter. Inget ruttnar nämligen så lätt som pelargoner. Ja, det var den planttantsrapporten. Jag kan även meddela att kallsådden i växthuset av blomkål, grönkål, salladslök och purjolök ser ut att vara mycket lyckad. Vi får se om det fortsätter lika positivt! Förra året var jag rätt trött på trädgårdsgöra då jag stängde ner efter säsongen, men nu är jag glad och förväntansfull igen och det känns jätteroligt att vara på gång! Hurra.

28 mar

Det är som det är och det blir som det blir.

Acceptans är något jag tänker på rätt ofta och därmed blir det ett ämne som hamnar här i bloggen också. Det är väl inte så konstigt egentligen, de flesta av oss har så mycket att förhålla oss till som inte blir som vi hade tänkt oss. Ju fler man har i cirklarna med folk som är betydelsefulla för en, desto fler svårigheter, besvikelser, misslyckanden och sorger behöver man sortera in någonstans i sitt medvetande. Kanske låter det märkligt, men ju äldre jag blir, desto mjukare blir gränsen mellan de tillsynes positiva känslorna jämfört med de negativa. Hela livet blir mindre kontrastrikt och skulle jag förvandla just mitt liv till gråskala skulle det numera bli mer jämngrått än svartvitt. Inte på ett negativt sätt, som att grått skulle vara tråkigt, utan just mjukare. Det blir mer uppenbart att något slags mörker ingår som en oundviklig del i livet, men i det ryms också mycket tacksamhet, nostalgi och utveckling. Allt detta är viktigt i mitt liv, så även om jag aldrig någonsin vill behöva sörja direkt eller indirekt så vet jag att när jag oundvikligen kommer dit så rämnar inte längre marken under mig. De hårda fallen ner på tomma brunnars botten där känslorna känns bottenlösa blir istället till något mer hanterbart.

Årets vinterförvaring av växter bjöd mössen i Bredavik på fest. Jag har väl aldrig sett mössen äta pelargonerna förut, men jag kan inte tänka mig att något annat djur lyckats åstadkomma skalade stjälkar med söta bett i jag hittade på min största pelargon. Lagom till att jag hade tagit hand om pellisarna (klippa ner, plantera om och ta sticklingar) var det dags att plocka hem dahliorna för att ge de modernare sorterna lite försprång gentemot sniglarna. När jag öppnade upp den ena flyttkartongen såg jag genast oroväckande tecken och hann tänka att det kanske inte skulle bli någon stor dahliarabatt i år. Nästa tanke var att jag innerligt hoppades att jag inte skulle möta ett musbo med nakna ungar. Det gjorde jag inte, så genast kändes allt bättre! Däremot hade mössen kalasat både på dahliatuber och tidningspappret som jag lindar in de olika knölarna med och skriver namn på. Förra året hade jag sammanlagt 23 olika sorter, nu har jag ”bara” 18 kvar. På fyra av de arton hade mössen ätit upp tidningspapperet där namnen stod, så nu har jag fyra sorter som heter ”Musdahlia”, ”Musdahlia 2” osv. Detta gör att rabatten kommer att få ett överraskningsmoment jag inte hade förra året då jag försökte planera rabatten utefter höjd och färg. Bra övning för mig som vill kunna ha koll… Förra året växte sig dock många av sorterna kraftiga. Det innebär att jag kanske har färre sorter, men jag kunde dela många till multipletter (eller vad det nu heter). Min trädgårdsdagbok har koll och jag kan vid blomning både jämföra bilder som jag har själv och bildgoogla för att artbestämma de stackare som förlorade sina namn.

Nu har jag 35 påsar förväntansglädje som är på väg upp i syrummet och även om det inte blev som jag hade tänkt mig så ordnar det sig. Det är ändå bara världsligt. Heja, heja.

07 mar

När morgonen bjuder på sol och förväntan.

329 kronor för en liten flaska TricoGarden på 250 ml. Suck. Trädgårdsarbete har aldrig varit någon billig hobby, det ska ingen tro. Det kan synas så med tanke på att man ”odlar själv”. Själv beställer jag alla fröer när Blomsterlandet har halva priset på allt tidigt på säsongen. Igår när jag ändå var i Lyckeby kompletterade jag med några påsar jag hade bestämt mig för att inte odla, men sedan tyckte att jag varit dum som exkluderat ur årets sådd. Då var priset ”ta 5, betala för 4”. Stor skillnad på besparingarna där. (Men hur tänkte jag egentligen? Varför exkluderades dill? Och grönkål? För att inte tala om BASILIKA?! Jo, den sista vet jag, det finns nämligen kvar fröer som ska vara grobara från förra året. Problemet är bara att jag som egentligen är supervälorganiserad har slarvat bort de fröerna.) Samtidigt med frökompletteringarna fick jag alltså köpa en ny flaska TricoGarden. Jag såg bara en prislapp på hyllan och tog för givet att 329 kronor gällde för den stora flaskan på 1 l. Det behövs bara lite spray i perennrabatten och i dahliarabatten där jag satte några Lidllökar i höstas. Chocken då jag när jag senare på kvällen kollade igenom mitt digitala kvitto insåg att jag varit dum som inte beställt online istället… (369 kr för 1 l på Skadedjursbutiken.) Dessutom är det så att de fysiska butikernas priser numera skiljer sig stort från samma kedjors onlinepriser! Detta gäller exempelvis apoteken, men även Blomsterlandet. Jag VILL ju ha kvar de fysiska butikerna, men jag är också sparsam och bekväm. Denna upplevelse var en dyr lärdom. Å andra sidan behövde jag bara en liten flaska och hade jag handlat online hade också portot kostat. Nog om detta!

Något som är ännu härligare än att börja dagen i ett kök som städades redan kvällen innan är att komma in i ett kök där det råder frösåddskaos! Åh, så glad jag blev över den bruna vaxduken, såjorden i diskhon, Lena Israelssons trädgårdslandsbibel (bästa boken, slut i bokbutiker och kostar lika mycket som nya böcker på antikvariat) och allt det andra! Jag sprang genast upp till syrummet för att se att timern på belysningen hade dragit igång i rätt tid. Det hade den! Tjoho. Nu kommer det snart att skifta lite grönt i flera av lådorna. Idag ska jag se om jag hinner få ut några fröer i lådor i växthuset. Det blir första gången jag testar hur det kan funka och jag är väldigt spänd på resultaten. I vanlig ordning lär man sig nog mest av olika typer av misslyckanden, men jag hoppas naturligtvis att allt blir otroligt lyckat.

Nu har tulpanerna börjat komma upp, men vi får vänta länge än innan det går att plocka några maffiga buketter. Jag är tacksam för storodlares ansträngningar och njuter av skönheterna på köksbordet. Det är något som hänt med mig i takt med att kunskapen om grönsaker och blommor har ökat. Jag ser ansträngningarna som krävs i hela processen från frö till vad som säljs i butik. Bl a är det därför jag bara odlade min favorit kronärtskockor i ett år. Jag må älska att äta dem, men att odla dem passade dessvärre inte mitt sinnelag. Det finns lyckligtvis annat som passar mig bättre.

Jag är så tacksam över att solen nu går upp vid 6.30 på morgonen och att det innebär att köket badar i solkatter och underbara reflektioner av de röda dekorationsglasen i verandan. De där röda skuggorna ger mig en skjuts in i ett högre välbefinnande! Jag rider fortfarande på vågen av hur mycket seminariet ”Naturens läkande kraft” i tisdags gav mig. Det var inte mycket som var ny information, men de flesta av oss behöver regelbundet påminnelser om sådant vi egentligen redan vet. Vi behöver omge oss av natur, träd inte minst! Barn som ser träd på vägen till skolan mår bättre och presterar bättre än barn i renodlad stadsmiljö. Tankarna började snurra och jag tänkte på frågan i ett forum jag är med i där en orolig mamma lyfte sina barns diagnoser och hur svårt det är att få barnen (och därmed sig själv, ”a mother is only as happy as her most miserable child”) att klara många sammanhang. För ett tag sedan diskuterade maken och jag diagnoser och mental ohälsa hos barn och ungdomar. Vi badar bokstavligen bland familjemedlemmar, vänner, gamla pluggkompisar, grannar och bekanta i dessa. Små barn, äldre barn, tonåringar och unga vuxna som mår dåligt och har svårt att klara av skolan, social interaktion med andra människor och/eller ett ”vanligt” liv där det ska pluggas, träffas vänner och partners, skötas boende och allmänt klaras att försörja sig och överleva. Är det tänkbart att vi har skapat ett samhälle där väldigt många exkluderas redan från tidig ålder för att de inte passar in i denna nutidsmall? Är det urbaniseringen, naturgifter, alla dessa skärmar, forum och spel, en diet bestående av mestadels fabriksprocessad mat, eller är det kanske orimliga krav på att alla ska plugga och vara universitetsutbildade som har orsakat detta? Är det hopkoket av dessa märkligheter som orsakat en storm som vi inte kan värja oss från? Handlar det om något helt annat? Ja, sådana tankar kan man få då man börjar dagen med att komma in i en planttants kökskaos där röda solkatter dansar.

06 mar

Planttantssäsongen är officiellt igång.

Nu har inomhusväxthushyllan fått flytta från Gustavs skrubb eftersom skrubben blivit makens kontor. Vi fick istället möblera om tillfälligt i det som nu blivit syrummet. Egentligen passar det jättebra eftersom det här är söderläge och dessutom är rummet tillräckligt stor för att rymma hyllan samtidigt som man kan utnyttja resten av utrymmet. Både ljusinsläpp och lysrör kanske kan ge lite extra tryck till de små plantorna? Vi får väl se. Det blir bra, det här. Alla amaryllislökar ska få flytta ut till glasverandan. Jag måste bara hitta en bra filt som kan skydda då det fortfarande kan bli riktigt kallt om nätterna. Jag vet inte hur jag ska fortsätta med mitt amaryllisprojekt. Det känns lite som det svämmat över. Hade vi haft ett stort hus med en massa plats eller ett växthus som varit frostfritt året runt hade det varit en annan sak. Kanske får det bli en amaryllishylla över fönstret här i syrummet? När knopparna börjar växa får de komma ner från hyllan och in i själva huset… Hmmm, ja, så får det kanske bli!

14 feb

Vad har hänt med planttanten?

”Längtar du inte efter att sätta igång med trädgården?” Mina systrar är redan igång med odlingssäsongen 2024, men jag har i princip bara beställt fröer, pratat med maken om tomaternas nya växthus och suckat över hur växtlighet redan slagit rot i grusgången här hemma. Nej, jag har inte alls varit sugen. Det har varit viktigt för mig att vila från trädgården. Eftersom jag har lovat mig själv att detta ska vara något som ger energi, som gör mig glad och hjälper mig att växa på ett positivt sätt behöver jag lägga in annat där jag kan. Min odlingssäsong 2024 kommer att dra igång på riktigt måndagen den 4 mars. Först ska jag upp till Stockholm och odla relationer. (För övrigt är det alldeles tillräckligt att börja förså fröer i början av mars. Det är alla dessa odlingsforum som hetsar otroligt. Jag är tacksam över hjälp och tips jag fick därifrån i början, men inser också hur stressande de varit för mig. Alla får göra det som passar dem, helt enkelt.) Dessa bilder får mig i alla fall på mycket bra humör och jag är onekligen glad över allt fantastiskt jag får vara med om genom det som växer här hemma.

06 feb

Ur led är tiden.

Heja mina amaryllisar. De ger inte upp. Inte jag heller, tydligen. Häromdagen fick jag ännu en överblommad lök av min kompis som är allergisk mot dessa skönheter eftersom hon tyckte att den var extra fin (den har stått på hennes arbetsplats). Det blir spännande att se hur den ser ut när den blommar om nästa år, haha! De två skönheterna på fotot står i syrummet och håller mig sällskap och nere i köket står en sned och vind som börjat blomma fast stjälken bara är en decimeter hög, om än det. Fyra till är på gång. Jag talade om för hela gruppen att Kyndelsmässodagen var i söndags och att hur mycket man än drar ut på julen så är den verkligen, på riktigt, slut nu. De verkar inte vara mottagliga för sådant snack någon av dem, utan hävdar bara att i sitt naturliga tillstånd är de vårblommor. Och därmed basta.