Vår äldsta dotter hade ett önskemål kvar att uppfylla för sin semester. Därför lånade vi med oss två mostrar till henne, satte in bilbarnstolen i syrrans Volvo och drog till en annan sommarö, nämligen Öland. På vägen dit införskaffades ett nytt strykjärn till oss, för mitt gamla pajade häromdagen. (Det gjorde uppenbarligen även bilen i början av sommaren, spisen för någon vecka sedan och dammsugaren i förrgår – tur att jag kan säga ”det är bara världsligt” och nästan mena det.) Dotterns mål var att klämma så många loppisar som möjligt på sin jakt efter en gjutjärnsgryta till brödbak och lite annat smått och gott. Flera av loppisarna på loppiskartan var stängda, men vi hittade ändå ett gäng av varierande kvalitet. Hon var mycket nöjd med de grejer hon hittade. Själv kunde jag komplettera med saknade duktyngder, någon som vi behövt i flera år. Arontorps kroppkakor var lika goda som vanligt och Lillan hade fördragsamhet med nästan allt bilåkande. När vi kom hem blev det myspromenad med viktiga samtal, ett fint sätt att avsluta en fin dag.
Här sitter jag på loppisen och väntar på kunder. Jag lovade öppet på sommarens varmaste dag, så öppet är det. Vi har haft besök av ett skånskt sällskap, ett från Stockholm, ett av alla ”vi skulle själva kunna ha loppis”-par (men ha det då tänker jag och undrar varför de är här eftersom de ändå aldrig köper något) och en fransk kvinna som kindpussades och tyckte att jag var sååå snäll och generös som lät henne betala tio Euro för grejer som tillsammans kostade 120 SEK. Jag försökte förklara att jag hellre såg att syrrans regnjacka, min mössa, mammas duk och mitt underbara ylletyg hamnar i Marseille än att de inte gör det. Har man personlig loppis känns det viktigare att grejerna hittar nya hem än att någon betalar valutan på prislapparna. Så tänker jag iallafall.
Vi har fått en hel del sålt, men mycket återstår. Ska vi ha en sista dag med allt till halva priset? En dag där folk få sätta sina egna priser? Eller en dag då allt kostar 1 kr/st? Vad hade fått dig att besöka en loppis som var öppen bara en sista dag?
I en trädgård finns alltid mer att göra. Under juli månad hinner jag dock knappt med annat än att plocka buketter och skörda det som ska ätas för dagen eftersom det sociala livet prioriteras. (Inte så bara, men ändå.) Imorse såg jag allt som borde ha gjorts på trädgårdsrundan, men jag skiftade om, hämtade telefonen och tog foton på några av sommarens mest lyckade projekt istället.
Dahlian Gallery Rembrandt har aldrig varit så vacker eller generös med sina blommor.
Physalis avnjutes varje dag – så gott!
Chili och paprika är inte mogna än, men de växer så det knakar och älskar växthuset mest av alla.
2024 utnämns här till bästa luktärtsåret hittills! Näring och vatten i mängder så delas det generöst ut väldoftande ögongodis.
I honungsfacelian dansar humlor och fjärilar varje dag. Placeringen av denna hobbe fick tvingas fram, men nu stannar jag en stund här varje dag då jag sköter allt i växthuset. Ljuvligt.
Grönkålen sedan! Wow. Vacker och nyttig fortsätter den förhoppningsvis växa hela hösten och kanske till och med vintern. Jag vågar dock knappt ta bort nätet för att skörda, kålfjärilarna är på hugget.
När solen sken och vinden höll sig rimligt flaxande åkte vi ut till naturreservatet med bordsgrillen, nybakade korvbröd och ett gäng korvar. Vi fick sällskap av ett gäng ytterst närgångna kvigor, en ko med kalv och deras mer än lovligt imponerande vän i viken. Dottern fick öva på sin respekt för nötkreatur (s k koskräck) och vi andra fick en stunds liveunderhållning av det mer intressanta slaget.
Dotterdottern gillar naturen, hennes pincettgrepp fångar minsta barr på mindre än en millisekund. Alla undersökningar går via munnen, så det gäller att hålla sig alert!
Herr Grillmeister bemästrade elementet som behöver tämjas vid sådana här tillfällen och vi hade snart en perfekt grillglöd. Diskussionerna handlade bl a om huruvida man kan ändra sin personlighet och om det är mest effektivt att tämja sina svagheter eller ge sina styrkor fritt spelrum. Vi kunde dessvärre inte lösa denna utmaning, men landade i att lite av varje nog är att föredra.
Ljungen börjar blomma, jag rekommenderar varmt att ta sig ut till Uttorps naturreservat om en vecka eller så. Vackraste tiden på året här ute, helt klart.
Kolla bara! Det är något som talar till mitt innersta när jag ser detta.
Lilla kalven vet inte hur bra han har det. Fint så.
Finns det något intressantare än himlafenomen av alla de slag? En halo som avskedspresent från naturen kändes fint att ta emot.
Väl hemma var det dags att göra oss iordning för lillebrors 40-årsfest. Bloggarsyrran kom över och fick både hår och makeup fixade av äldsta dottern som är duktig på sådant. Jag fixade lite fördrink i form av svartvinbärsschorle med frysta blåbär. Uppfriskande och vackert.
Efter fixandet och blombukettsplockandet och presentinslagandet gav vi oss iväg till Bergåsa. Där blev vi bjudna på underhållning av det bättre slaget. Så fint att träffa gamla grannar, släktingar och lillebrors vänner från olika tider i livet. Somliga hade jag bara hört namnen på, andra hade jag träffat på bröllopet för tio år sedan. Brorsan överraskade frun och alla oss andra med en upprepning av bröllopslöftena som gavs den där augustidagen 2014, sommarens sista, magiska dag det året. Vi har dock förhoppningsvis många fina dagar kvar på den här sommaren. När vi rullade hem vid midnatt var festen fortfarande i full gång. Firat liv firas aldrig förgäves. Grattis till lille Hanseman! Må livet fortsätta sprida ljus på din stig.
Tack till äldsta dottern och naturen för den fantastiska bukett som står i vardagsrummet. Skönhet och mängder av allt överallt, det går knappt att ta in.
Ingen sommar utan en tur till Kristianopel, danskarnas sista utpost på den tid då Blekinge var danskt. Hit åker jag gärna en blåsig höstdag då det i princip är folktomt, men det är även charmigt att se liv och rörelse under sommaren.
Kyrkan i Kristianopel är så vacker. Älskar att gå på någon riktigt bra konsert här, men i år passade inget av de erbjudna datumen in på grund av andra evenemang. Det får bli något annat år.
Så mysigt att hänga med vuxna barn och gulligt litet barnbarn. Delade glassbägare i solen, utsikt över vatten, fotdopp och gungor. Vårt lilla yrväder börjar lära sig gå, precis nio månader gammal. Hon nöjer sig inte längre med att sitta, utan kryper och klättrar överallt. Hon är världens finaste, såklart.
Efter det historiska målet åkte vi in till Karlskrona där syrran bjöd på läcker middag och bubbelbad till de som kände sig hågade. Själv kände jag mig halvrisig och lite kallsvettig, så det var skönt att sitta och gunga lite i hammocken med barnbarnet då hennes föräldrar bubblade.
Dagarna är oändligt långa, nätterna går i ett nafs. Jag gäspar och tänker att gårdagen var supermysig, men vi gjorde väl inget särskilt? Städade, tog emot syrran och hennes vän på husesyn, gick en promenad, pratade djupt, åt grillmiddag vid 21.30 som vore vi spanjorer och spelade spel… Ingenting och ändå hela livet.
Jag sitter i växthuset och hör duggregnet slå mot växthusplasten. Det är perfekt varmt här inne, hög luftfuktighet och det doftar av söt physalis, mustig heliotrop och förmultelse. Årets planttanteri har bjudit på stora utmaningar. Jag delar många av dem med andra. Mördarsniglarnas attacker är brutala. Trots att jag lagt så mycket tid och ansträngningar på att bekämpa dem kommer det hela tiden fler och större och de äter allt i sin väg. Potatisbladmögel blev det i år som så många gånger, men den här gången hade knölarna hunnit växa till sig först. Mums, alla tre sorter (Amandine, Annabelle och Cherie) blev riktigt bra. Tvestjärtarna är överallt och nu orkar jag inte fortsätta vittja fällorna. Det kommer så många blommor på dahliorna att jag kan hitta exemplar utan tvestjärtsangrepp. Och så var det det där med virus. Äh, de drabbade slänger jag efter säsongen. Jag ser hur värdefullt det är med allt det vackra och goda. Det fina vinner över det utmanande. Det är precis som med resten av livet. Utmaningarna är en lika naturlig del som det roliga, det spännande, det fina. Det är först när vi fattar det som vi kan känna oss nöjda på riktigt. När en utmaning har löst sig kommer nämligen en annan, ibland har vi fem parallella och somligt fortsätter vara utmanande i resten av ens liv. Tacksamheten rymmer för min del livskvalitet och en önskan att få vara med länge, länge.
Lilla barnbarnet utvecklas mitt framför ögonen på oss. De här veckorna med henne är så värdefulla! Lillan har lärt sig ställa sig själv, äter vanlig mat bättre och håller uppenbarligen på att lära sig prata. Hon diggar till nästan all musik och leendet man får när hon får syn på en är obetalbart.
Loppisen är igång ett litet tag till. Det är roligt att träffa grannar, tyskar, holländare och skåningar (överrepresentation av dessa), men alla besökare är välkomna. Timlönen är rätt usel. Långsamt hittar dock grejer nya hem vilket ju var meningen med detta projekt.
Luktärterna får kompensera för alla trädgårdsutmaningar. Jag hoppas kunna fortsätta plocka och njuta länge än. Just nu har vi…
… en jättebukett i verandan…
… en rosa bomb i vardagsrummet…
… och en spretig skönhet på första parkett. Dahliarabatten svämmar också över, så imorgon blir det kanske maffiga skapelser av mer svulstig karaktär på dessa platser? Vi fortsätter leva, tar nya tag och kämpar vidare med skönhet i blick.
Där stod Han, mitt ibland en massa andra övergivna och bortglömda. Reslig och stadig, men lite böjd av livets ovarsamma behandling. Ingen gav Honom minsta uppmärksamhet efter de snabbt flackande ögonkasten som även ratade vännerna runt omkring honom snabbare än någon hinner blinka. Damm, fläckar och skav dolde Hans vackra inre. Åren hade satt sig som en matt och mörk hinna som gjorde det svårt för Honom att övertyga någon om hur prisvärd Han egentligen var. Han drömde sig bort till fornstora dagar då Han haft en plats vid bordet varje gång något stort och viktigt skulle firas. Kanske var det värmen i minnena som sken igenom, för plötsligt fick Hon upp ögonen för Honom. Hon tog Honom i handen, kände stadigheten och förträffligheten, såg potentialen och värdet, ville ha med Honom vid alla kommande högtidligheter. Hon gav Honom chansen Han längtat så efter och tog med Honom hem, bort från det glömda mörkret.
Så fort Hon började putsa lite på den mörka hinnan började allt det vackra ta sig ton. Det fanns mycket att jobba med, det blev både svettigt och jobbigt. Trots att det till och med gjorde ont ibland visste både Hon och Han att arbetet måste genomföras. Smutsen måste bort.
När solen bröt igenom efter det långvariga regnovädret visade sig resultatet av allt arbete. Det glänste så varmt och vackert, minsta lilla vrå hade fått komma fram i ljuset. Han sträckte på sig och kände sig redo att åter ta emot en livskamrat, en flagga att skapa en enhet med, någon att fira livets vardag och högtider med.
Ser du storheten i dig själv och andra när livets törnar varit lite väl hårda? Är du villig att göra jobbet, ta hjälp eller hjälpa andra när oxideringen lagt sig tjock? Vi har alla potentialen att skina, men glansen kommer inte av sig själv.
Loppisen har såklart påverkat mig. Jag suger åt mig mina aktiviteter känslomässigt, det bara är så. Många tankar har därför de här veckorna snurrat runt att ha och att äga. Att styras av habegär, ting och statusmarkörer. Att inte vilja släppa taget om något förgängligt. Att hävda att ”bara jag har detta så blir jag lycklig”. När vi sedan kom till farmors föräldrahem och fick se det spann jag vidare. Vilken livskvalitetsskillnad leder mycket ägande respektive knappt ägande till? Det är i jämförelsen med andra missnöjet uppstår. En person som är fullt nöjd med sina omständigheter kan på en minut känna att livet suger för att det inte innehåller en särskild pryl, ett klädesplagg, en byggnad. Jag vill inte styras på det sättet. Även om jag är väldigt nöjd av mig känner jag att detta är något jag vill fortsätta jobba med. Hur vet jag inte riktigt, men att släppa taget om sådant som faktiskt inte fyller någon funktion i vårt hem är en pågående process. Därför fortsätter jag rensa, både praktiskt och mentalt.
