Jag hade stora ambitioner gällande årets julklappar, särskilt med ett årsord som hemslöjd. Idag är det 35 dagar kvar till julafton och jag har inte ens påbörjat något på den härliga lista med grejer jag hade tänkt pyssla ihop. Inte en enda grej! Resten av dagarna den här veckan är fulla av jobb och att hjälpa nära och kära på olika sätt. Härligt och definitivt det jag vill ägna mitt liv åt, men inte blir det mycket tid över till julklappar. Radikal acceptans är inte bara användbart i terapeutiska situationer, utan även som allmänt hanterande av livet. Carina Bergs ”ja, ja, men nu blev det så” ska därmed upp på min mentala vägg igen. Det kommer att bli en härlig jul i år även om jag inte fick igång produktionen i julklappsfabriken i tid.
Något jag faktiskt har fått gjort idag är att minska knapphålen på koftan som lilla barnbarnet fick i födelsedagspresent med en tunn, genomskinlig resårtråd. Nu kan hon ha den på sig utan att knapparna trillar ur hålen så fort hon rör sig lite vilt och det gör hon ju mest hela tiden! Den här sortens fix älskar jag. Visst är det tråkigt när något blir liggande helt i onödan?
Jag vet inte riktigt vad som hände, men september har redan gått över halvtid och det har inte blivit något särskilt skapande alls under dessa dagar. Det är som det är. Nu var jag dock sugen på att uppdatera ljusgrenen i köket som haft klena batterier och dessutom varit utan dekorationer över hela sommaren. På gårdagens promenad plockade jag därför med mig ett gäng löv, strök till dem mellan bakplåtspapper och behandlade dem sedan med antingen lite Mod Podge (det är egentligen decoupagelack) eller bladguld från Søstrene Grene. Det var nästan så att jag kände mig fumlig i pysslandet, så länge sedan var det jag gjorde något riktigt superpyssligt.
Det glittrar lite finare i löven i mörker, men lite såhär ser det ut.
Den uppmärksamme ser att jag valde batterier i orange istället för i blått, allt för att komma åt känslan av höst. Nu ska jag även hänga upp dotterns fina tranmobil i höstfärger och byta lite kuddar i soffan så det inte bara blir skifte utomhus. En av de saker jag tog med mig från åren i USA är att låta inredningen återspegla tiden på året. Det behövs inga storslagna grejer, utan byte av ljusstakar och kuddöverdrag räcker långt. Här hemma får ljusgrenen också ofta agera ”årstidsmarkör”, åtminstone från nu och fram till påsk. Under sommaren brukar det inte hänga så mycket här. Mamma bytte ofta gardiner, men våra vita linnegardiner hänger uppe året runt, förutom då de tvättas. Jag undrar förresten vilken skillnad det är i hemmiljö mellan hem som har självgående dammsugare (hade inte funkat här) och hem där någon person dammsuger… Den funderingen tar jag med mig till en annan dag.
Nu har jag förberett projektet ”Skapande september” för i år. Det kommer antagligen inte att finnas tid över till detta alla dagar eftersom de närmaste månaderna kommer att vara mycket upptagna, men jag gillar tanken på att gnugga mina kreativa knölar lite extra under flera veckor på det här sättet. Ibland kan det vara spännande att bara bjuda in ett ord i sitt sinne och se vart det leder. Jag har taggat lite olika skapande tekniker, men det finns ju så många fler att använda sig av! Kanske vill du också vara med? Isåfall får du gärna dela med dig, det skulle vara jätteroligt.
Med en härligt strålande lördag kände jag för att ge mig ut på långpromenad och vinteryoga. Eller, nä. Tvärtom. Jag ville bara vara inne och pyssla hela dagen. Tur att svågern hade hört av sig för att fråga om maken ville åka skidor i Rödeby. Själv kunde jag då göra precis vad jag ville, alltså pyssla av hjärtans lust! (Jag kunde dock inte motstå solen helt, så en liten lunchrunda blev det allt.) Jag blev efter intensivt stickande i flera timmar äntligen klar med barnbarnets lilla Ankers blus som jag hållit på med sedan i höstas. Den har inte ropat på mig. ”Kom och sticka, åh, jag är jätterolig att sticka!” Snarare tvärtom. Jag utgick från ett garn som jag redan hade, en handfärgad härva vackert, lite ojämnt och mjukt garn som jag köpt i en utförsäljning. På etiketten stod det både vikt och vilken garnklass detta var och det var det jag utgick ifrån. Garnklassen stämde, men det var inte 100 g i härvan, utan 96. Detta låter kanske som en bagatell, men de saknade grammen upptäcktes inte förrän jag hade kommit en bra bit och medförde en rädsla att kanske behöva riva upp allt. Jag fick ta till en spännande taktik. Det kvarvarande nystanet vägdes, jag delade vikten i två och vägde nystanet med jämna mellanrum för att se till att det fanns minst lika mycket garn kvar till den andra ärmen. Trekvartsärm blev det till slut och det tror jag blir jättegulligt. Nu ska jag bara fixa lite monteringsdetaljer och blocka, sedan är det dags att sätta tänderna i något annat roligt stickprojekt.
Annat jag ägnade mig åt var den allmänna januarirensningen. Nu var det dags för torrvarorna i köket, kökshanddukarna och kryddlådan. Torka, kolla bäst före-datum, planera maträtter och allmänt rensa upp. Jag hittade till exempel två små slattar linser som ska bli till linsgryta, insåg att vi av någon anledning hade tre påsar chokladpudding, varav två var påbörjade, och blev sugen på frukt- och nötbrödet. För att inte tala om en riktigt smarrig, asiatisk rätt med mycket ingefära och sesamolja. Mums.
Nu har jag också slutligen bestämt mig för vilka handdukar som ska bli till de två ”Ellinor Nilsen-badrockar” jag planerat i ett år. Jag väntar in mer mönsterpapper, men annars är jag redo! Mycket intressant att se hur min hjärna bråkar med mig själv om vilka färger som passar ihop och vilka som inte gör det. Det är som att spela SET – det finns flera olika dimensioner att ta hänsyn till. Färgtoner, färgintensitet, svärta, mönster… Det går att köra monokromt där allt annat är kaos, men jag ser att jag själv gillar rätt mycket färg bäst. Efter den sista sorteringen har jag nu handdukar som räcker till sex badrockar till. Kul! Nu får jag bara se hur roligt det känns när jag sytt de två planerade färdigt. Nu är frågan hur mycket pyssel jag har i mig efter den här urladdningen? Jodå. Mer! Mer pyssel. Tur att vintern inte är slut än och att planttantssäsongen inte dragit igång.
Vi har haft brorsbarnen här i några dagar och se, det var roligt! Vi hann montera färdiggräddade delar till pepparkakshus med ”den mest fantastiska kristyren som verkligen funkar till pepparkakshus”. Det kunde jag ju räkna ut att det inte skulle funka, så 10-åringens hus blev snett och vint, men satt i alla fall ihop, och 5-åringen fick ett snyggt dekorerat hus som fortfarande låg i delar. ”Förra året satte vi ihop pepparkakshuset med lim, så då kunde vi inte äta upp det.” Nej, sådana trauman ska vi inte utsätta någon för, bättre att bara låta huset fortsätta vara tvådimensionellt! För övrigt ber jag dig bidra med ett riktigt bra pepparkakslimsrecept. Snälla?!
Pepparkaksbakandet gick betydligt bättre och båda barnen fick så småningom med sig varsin stor påse med fina peppisar hem. Den här unge mannen ville ha bekräftelse om och om igen om att ”visst är det okej att äta deg när man bakar, visst får man smaka, visst går det bra”. Vi betygade att så var fallet, men jag och storasyster varnade för det som också kom senare. Du får själv räkna ut vad detta ”det” var för något. Lillkillen undrade också hur många som bakade pepparkakor samtidigt på jorden och konstaterade att vi nog var ganska många.
Tioåringen kan snart baka lussekatter helt utan assistans. Hon förberedde sin deg själv och som du ser blev hennes lussekatter mycket fina. Hon testade dessutom några fler versioner, som pojke och bock.
Vi pysslade lite annat smått och gott också, och skrev brev till Tomten såklart. Det undras nu hårt om Tomten verkligen kommer att svara! Jag tyckte det var spännande och tragiskt att julpyssel kunde leda till en diskussion om inflation. Jag har köpt lite postfriska frimärken från 70-talet. Jättekul att sätta på brev eftersom de är så fina, men det behövs många för att räcka till dagens porto som nått 15 kronor för upp till 50 gram. Denna summa ska bli ARTON otroliga kronor nästa år.
Det skulle läsas läxor och lekas med Schleich-djur och spelas Solitär, men innan dess fick jag tvinga ut oss i den perfekta kramsnön. När de unga insåg hur perfekt snön var blev det annat ljud i skällan. Och som det fixades och byggdes! Här snackar vi kreativitet och ren muskelkraft. Jag tycker att Lars-Elin är den finaste snögumma jag någonsin har sett! Hon står för övrigt kvar idag också, fast en hel del snön hann smälta bort igår. Ja, och det var de dagarna. Tiden går så fort…
Alltså, vi är ju inte bortskämda med det där vackra vintervädret som sägs finnas lite mer norröver hos alla som sitter på verkligheten där folk har knätofsar och isbjörnar till grannar… Här har vi mest haft ett ytterst deppigt regngrått och mörkt novemberdis hängande över våra huvuden under många, långa dagar. Att därför komma hem till frusna vattenpölar och knip i näsan i förrgår var underbart! Det känns så när man redan har vinterdäck på bilen… Underbart, alltså. Igår morse vaknade vi sedan till strålande sol och fortsatta minusgrader, något som inbjöd till promenad med både vantar och mössor. Mycket uppiggande! Dessutom känns det bra att ha fått till något slags pulshöjande aktivitet innan det ens blivit dags för lunch, som att dagen liksom blir extra lång.
Jag behövde den extra längden då jag skulle förbereda ett julpyssel för ett gäng barn. Det blev smällkarameller och juliga pappersgirlanger gjorda och resten av pysslet, det lite mer avancerade, ligger kvar i ett skåp och väntar på lite mer one-on-one-tid. Det är lätt att glömma att barn av idag nästan inte kan använda saxar. Mycket intressant iakttagelse och något jag inte riktigt trott var sant tills nu. Idag när vi pysslade märkte jag också att småtjejerna, deras mammor och killarnas mammor alla uppskattade pysslet väldigt mycket, medan medlemmarna i en annan grupp var lite mer restriktiva med lovorden. Jag vill inte hänga ut någon eller så, det var bara ännu en spännande iakttagelse. Själv fortsätter jag att med glädje pyssla åt alla håll och kanter trots att jag har hunnit bli mormor. Tur att vi alla är olika!
Jag fick ett gäng tårtpapper av min svärmor och bestämde mig för att göra ett par snöflingor av dem. (Har också fått ett gäng små papperspåsar som ska bli till stjärnor, det pysslet har jag sparat till min brorsdotter.) Just dessa tårtpapper är ca. 40 cm i diameter, så det är så stor som själva stjärnan blir.
Börja med att vika tårtpapperet på mitten och sedan på mitten igen i 90° vinkel.
Dags för dragspelsvikning! Jag valde att dela båda halvor i tre delar, men tror att stjärnan blivit stadigare (och inte lika djup) i sex delar.
Precis som att vika dragspel till smällkarameller, men med ett runt papper.
När papperet är färdigvikt ska det vikas på mitten.
Häfta ihop baksidan på mitten. Här blev det lite snett, men de andra häftorna satte jag rakt.
Så här ser det ut från rätsidan. Efter detta är det bara att vika två papper till och häfta ihop dem på samma sätt. I mitten använder jag varmlimspistolen, men jag hade också kunnat tänka mig att sy ihop längst nere i vecket, som vid bokbinderi. Ja, ungefär såhär kan man göra en snöstjärna av tårtpapper.
Nu har äntligen ett projekt som intresset väcktes för i december förra året börjat användas. Dottern visade den fina mistel hon gjort efter Lovisa Furubos instruktioner och jag började genast spara ljuskoppar. Att påstå att denna krans har något att göra med Svenskt Tenn kanske är övermodigt, men kisar man lite kan man tänka sig att det finns något där som påminner om vackra ljusmanschetter av olika slag.
Redan i december var jag igång med att kavla ljuskoppar. I januari började jag slå hål i de löv som skapades då ljuskopparna kavlades…
… och jag satte också metalltråd i dem. Planen var att göra något slags krans, och det gjorde jag också under Skapande september. Den fotades dock aldrig och projektet rann ut i sanden pga flera olika anledningar.
Till slut blev det ändå dags att plocka fram kransen och nu står den på köksbordet och livar upp en vanlig blockljushållare från IKEA. Kransen är tillverkad på det vanligaste sättet att montera kransar – ett löv åt vänster, ett löv åt höger (”stammarna” snurrades ihop) tills kransen var lagom stor att trä över ett blockljus. Det här momentet gick fort. Så här med bilden framför mig ser jag att jag kunde lägga löven lite bättre till rätta, men det är jättelätt. Kanske vill du fortsätta slänga ljuskoppar i återvinningen, kanske vägrar du ljuskoppar i aluminium, kanske tycker du att den här idén var rolig. Hur som helst, tack Lovisa Furubo som kom med grundinspirationen! Och tack till dottern som påminde om hur roligt det är att pysselpyssla.
Jag fortsätter pyssla även när jag varken har egna eller lånade barn här hemma. Planen var att låna hem brorsbarnen på deras lov, men nu blev det inte så eftersom jag blev sjuk. Pyssla kunde jag göra ändå. Planen var något mer avancerad, men nu fick det bli såhär. Jag hade plockat in lönnlöv att torka, men när de hade gjort det hade de nästan knutit ihop sig som en hand. Därför bestämde jag mig för att stryka nya löv mellan bakplåtspapper när jag precis hade plockat in dem för att få dem platta. Det funkade utmärkt. Efter strykningen knöt jag bara fast vit björntråd nära änden på skaftet och gjorde en ögla att hänga upp lövet i. Snabbt, lätt och ganska effektfullt.
Jag är säker på att man skulle kunna spreja bladen med genomskinligt lack eller liknande för att göra dem ännu stadigare, men det här duger bra för att representera tiden fram till första advent då glaskulorna åker upp i grenen. Denna ljusgren har inte riktigt blivit min favorit, den saknar något i sitt uttryck, men trots det gör den mig glad varje dag. Tycker det är jättekul att vår inredning också följer årstidernas skiftningar. ”Riktiga” bloggare talar om novent, men det tänker jag mest handlar om en hets att kunna visa upp sin inredning först av alla. Kanske har jag fel, vad vet jag? Här hemma är det iallafall Halloween fram tills första november, sedan blir det höst och tacksägelsetema. Första advent åker mer ljus, blomster och pynt fram. Hurra! Fast nu ska jag först njuta av detta.
Det var länge sedan jag visade något pyssel här i bloggen. Det är inte direkt det att jag pysslar mindre, men det har bara inte blivit så. Jag länkar oftast vidare till andra vars instruktioner jag själv följt, men just idag kommer jag inte ihåg var jag hittade idén. Du vet, det fastnade i mitt bakhuvud efter att ha fångats upp någonstans i det svarta hål som sajberspejs utgör? Det finns begagnade pappersvaror som alltid bör slängas (toapapper), annat som kan sparas om det är i gott skick (vadderade påsar) och sådant som alltid åtminstone bör dokumenteras, kanske till och med sparas (personliga brev). Hur man kan pimpa de i mitten inklämda, de sparade vadderade påsarna i gott skick, tänkte jag tipsa om idag.
I gott skick betyder inte att de är helt släta, det är ju orimligt. Däremot är de fortfarande hela. Börja med att försiktigt pilla/riva loss adresslappar och frimärken. I de fall där det finns tryckt text i stark färg, som här, kan du även limma över vanligt vitt kopieringspapper för att dämpa färgen lite. (River du kanterna istället för att klippa blir det i princip osynligt när servetten kommit på plats.)
Är du som jag har du både udda, vackra servetter och en burk Mod Podge, det fantastiska decoupagelimmet som är så användbart till allt möjligt. Mitt köptes på Hobby Lobby för många år sedan och används bara då och då, men är fortfarande i gott skick. Du kan även tillverka ditt eget decoupagelim med sådant du nästan garanterat har hemma:
Recept decoupagelim
Blanda en deciliter vatten med 2 msk socker och koka upp. Vispa i 2 msk potatismjöl, lite i taget, i en deciliter vatten och koka upp. Vispa hela tiden med en visp. Blanda sedan sockerblandningen med potatismjölsblandningen och låt det tillsammans än en gång koka upp. (Använder du decoupage på exempelvis möbler rekommenderas att du lackar det väl torkade resultatet för tålighet.) Receptet har jag fångat upp på vägen någonsin, har inte gjort det själv.
Servetter består av tre tunna lager papper. Ditt första uppdrag blir att separera det översta, mönstrade lagret från de andra två. Dra mycket försiktigt loss detta.
Måla på ett tunt lager decoupagelim på framsidan av den vadderade påse du vill pimpa. Det kan sedan gärna torka till i någon minut. Lägg försiktigt på servettlagret och fixa och trixa med lätt hand tills du fått det någorlunda slätt och på plats. Det gör ingenting om servetten sticker ut lite utanför påsen, det är lättare att klippa bort överflödigt papper än att hålla på och matcha upp påse och servett perfekt. När servetten är på plats målar du på ännu ett tunt lager lim över hela servetten, arbeta ner limmet försiktigt så att servetten verkligen täcker och sitter fast i påsen. (Bilden är lite missvisande, du vill alltså inte ha några tjocka lager lim.)
När mina påsar var färdiga såg de ut så här. Den blå var mitt första försök där jag ännu inte hade bemästrat det där med att hellre ha lite servett utanför påsen. Det gick bra att fixa efteråt, det var bara att klippa bort två millimeter längst ner. Solrospåsen var lite för lång för en servett. Jag tog lite av den extra, bortklippta servetten och skarvade. Längst till vänster kan du se att mönstret inte riktigt matchar, men detta är inget som kommer att störa då det är precis vid flärpen som viks över till baksidan. Den allra minsta lilla gula påsen hade svarta bläckfläckar som jag inte täckte över, men de lät jag vara kvar. Tänkte att jag kan lösa det med klistermärke, tejp eller annat. Vi pratar om återvunna vadderade påsar, inte konstförfalskning.
Här är mina nygamla postpåsar som jag ser fram emot att få skicka vidare! För någon annan kan detta återbruk te sig som rent tidsslöseri, för mig är detta mindfulness och ren och skär glädje. Jag blir mindful av själva förfarandet och glad över att jag kan återanvända något som både är dyrt i inköp och som fortfarande fyller sin funktion. Och visst är det fint om man kan sprida lite skönhet omkring sig?
