01 dec

1 december. 1 december?!

Idag fyller min lillastesyster 30 år. Det är knappt så jag tror på det själv, men det är faktiskt sant. Dagen då hon föddes känns som ett annat liv. Det handlar väl mer om att jag levt i trettio år med henne, men hade ”bara” haft tjugotvå utan. Så glad för att hon och hennes fina man får fira födelsedagen i lugn och ro genom att utnyttja en av sina bröllopspresenter (presentkort på tjusigt spa).

Här hemma fortgår livet i gott tempo. Jag skriver gott för att påminna mig om hur glad jag är att allt liksom funkar i mig igen, att jag inte längre får stresspåslag bara av tanken på att det finns mer att göra och att jag numera kan ta saker i den takt de kommer. Igår var en osedvanligt vanlig dag, men trots det osedvanligt bra. Det känns värdefullt att ta den känslan tillvara. Jag njuter av att plocka in det som gör mig glad: lite mer levande ljus, lite mer pyssel, lite mer överraskningar, lite mer andlighet, lite mer sociala tillställningar, ja, lite mer helt enkelt.

Här kommer påminnelse om mitt amaryllisprojekt. Sedan intagningen från trädgårdslandet har en helt blommat ut, en slår ut vilken dag som helst, en står i knopp som kommit upp nästan hela vägen och sedan har vi de fem här i förgrunden som man precis kan ana knoppen på (en halv till tre centimeter ute ur löken). De fem som står kvar utan tecken på knopp lever och har hälsan, så de är kanske bara lite sega i start? Detta experiment är ju hur roligt som helst! Jag väckte lökarna liiite för sent, men hann i alla fall njuta av en blommande adventsamaryllis. Det är förvisso drygt fyra veckor kvar till jul och jag tycker att de här blommorna växer väldigt ojämnt sinsemellan. Av de två som blommade innan lökarna togs upp ur jorden var en röd och en vit. Dvärgamaryllisen som är på gång att blomma snart (står i vardagsrummet) är vit, så det borde betyda att resten av ”damerna” är röda, terracotta eller någon rosa variant. Jag gissar att de lite märkvärdiga kommer att vara mindre benägna att blomma om, men det kanske bara är inbillning.

Jag är mycket stolt över min Spotify-utmärkelse efter årets lyssningar. 45 145 minuter av nästan bara musik (jag lyssnar på poddar på annat ställe), mer än 89% av de svenska lyssnarna. Jag var en av de 0,5% som lyssnade mest på Annika Norlin vilket tyder på att jag borde prioritera en konsert med henne nästa år. Jag har flera i min närhet som hade varit intresserade av att hänka tänker jag! Att jag annars får vara äventyrare åtminstone inom ett område i livet känns stort för någon som är så fyrkantig som jag ändå är. Jag ser fram emot att fortsätta undersöka var musiken kan ta mig, åtminstone så länge jag slipper lägga rap och hiphop (Vad är hönan och vad är ägget?) till listan. Tur att vi alla är olika, eller vad det nu är man brukar säga.

21 nov

Nu är det, tja, kaos igen?

Det är alltid lika spännande att möta övergången mellan höst och vinter. Vi vet att den med all sannolikhet kommer, vi kan vara beredda med både bälte och hängslen, men när väl snön börjar falla drabbas samhället av snökaospanik. Strömavbrott, felplogningar, avåkningar på blankslitna sommardäck som egentligen inte ens klarar ett rejält regn, upprörda känslor och inställda avgångar gällande alla slags farkoster.

Morgonstund har guld i mund? Snön ligger kvar och vi får ännu mer. Det singlar så vackert, fåglarna är som galna vid fågelmataren och jag njuter av dagens utsikt.

Sannolikheten för att det imorgon är grått och blött och blaskigt verkar ganska hög, men med tanke på hur dåligt jag hade tolkat de senaste dagarnas väder i förskott ska jag sluta låtsas vara John Pohlman.

Något som jag har bättre koll på än väder är pyssel. I närmare tio år har jag under månaden innan jul lagt fram pepparkaksmått i miniatyrstorlekar för att stansa figurer ur clementinskal. Jag har haft lite olika förhållningssätt till hur hålen ska göras. Årets första har jag dragit en rejäl stoppnål genom, men jag tror jag ska ta ner min hålstans och göra om det då dessa små hål kräver att jag trär upp figurerna med nål (onödigt tidskrävande). För att hjälpa figurerna torka plant lägger jag dem mellan bakplåtspapper och ställer någon tung ugnsform eller liknande över. Jag gillar att sedan använda de härligt doftande figurerna som dekoration på julklappar, julgrupper eller girlanger. Kan man förresten ha för många girlanger? Jag börjar fundera på om det kanske är så…

Igår var det äntligen dags att dra igång bokklubben igen efter ett osedvanligt långt uppehåll! Vi bjöds på ett vackert kök, en smarrig måltid och ett trevligt sällskap. Älskar de här sammankomsterna! Själv var jag inte så imponerad av Shuggy Bain trots att snart sagt allt jag läst om den varit idel lovord. Kanske borde jag ha läst eller lyssnat på engelska för att få en upplevelse som var mer autentisk? Jag orkar inte med den här sortens misär. ”Bok full av värme!” Eh, jo, visst finns det förlåtande inslag, men mest lyssnade jag mig igenom detta verk med en klump i magen. ”Pity porn” kallade visst min systerdotter böcker som är tänkta att få en att riktigt känna tragiken i någons eländiga tillvaro. Poverty porn kallas det också, men kanske inte i det här sammanhanget då författaren berättar om sin bakgrund ”som den var”, inte med syftet att vrida om magen hos folk. Det hade varit spännande att höra vad du som också läst den här boken tyckte. (Jag gissar att många Karin Smirnoff-fans gillar Shuggie.)

16 nov

Test av pyssel-användarvänlighet.

När jag hittade bakplåtspapperspysslet tänkte jag att det var något som hade passat den nioåriga brorsdottern perfekt. Hon är väldigt pysslig och noggrann för sin ålder, så jag tänkte att om vi var två som hjälptes åt skulle hon säkert fixa stjärnan som hamnade hemma hos min syster.

Foto: MJ

Jag hade alldeles rätt. Den unga damen ritade av mallar, jag klippte, L dragspelsvek och tillsammans skötte vi monteringen. Jag glömde helt att ta kort på den färdiga stjärnan, men den blev så fin. Jag tror att personen som ska få den kommer att bli väldigt glad. Här hittar du beskrivningen till hur man gör.

13 nov

Adventsdekorationer av bakplåtspapper.

De senaste åren har det varit väldigt populärt att vika egna julstjärnor av bruna papperspåsar, tapet och bakplåtspapper. Jag gillar tanken på att hänga stjärnor inte bara i fönstren och har många gånger tänkt att det där hade varit kul att testa. Nu hade jag tid, lust och 20 meter bakplåtspapper hemma, så det var dags att skrida till verket! Igår satt jag hela eftermiddagen och kvällen och ritade, klippte och vek. Jag har en girlang med små iskristaller som den jag visar här klar och en lite större stjärna. Det finns mycket bakplåtspapper och många modeller kvar att utforska, så kanske blir det mer innan jag är klar. Det pratas om ”novent”, ett begrepp skapat av influensers som ville vara först på bollen inför advent och jul. Själv fortsätter jag satsa på stjärnor och ljusstakar upp till första advents-helgen, men allt som pysslas måste ju vara klart tills dess!

Linnea i bloggen Lovely Life visar en massa fina stjärnor att vika själv. (Triggervarning dock. Hennes instagramfoton har alla gått igenom något slags sepiafilter.) Jennie Lantz ägnar mycket av sitt instagramkonto @vitanyanser åt olika pyssel. Nu har hon också gett ut boken Vinterstjärna och iskristall tillsammans med Cecilia Möller Kirchsteiger. Annars kan jag tipsa om att söka det oändliga sajberspejset på origamistjärnor. Har en tanke på att göra en lång girlang med sådana här stjärnor, eller kanske de här favoriterna som jag vikt förut..

08 nov

Återbruksmistel av högsta klass.

Äldsta dottern skickade en bild på något av det finaste jag har sett i pysselväg, så jag bad att få visa det här i bloggen. Kolla själv:

Har du sett något gulligare? Bladen är tomma värmeljuskoppar och pärlorna kommer från ett par gamla örhängen som inte längre användes. Det gröna bandet har suttit på en present, men ståltråden köptes in ny till pysslet. Ibland kan något begagnat användas precis som det är, kanske efter en rejäl skrubbning, tvätt och/eller lagning. Ibland får något nytt liv i ett annat sammanhang. Tråd, lim, färg och liknande hjälper saker och ting att inte bara få en ny funktion, utan också ett utseendemässigt trevligt resultat. Vår dotter hade hittat idén på Instagram, hos inredningsbloggaren Lovisa Furubo. Jag är sugen på att testa denna idé själv, eller kanske att använda den till nästa fasterspyssel. Dags att börja spara ljuskoppar istället för att slänga dem i återvinningen.

05 nov

Gravkrans.

Jag gillar att göra kransar, men inser att jag behöver kliva ur min bekvämlighetszon. Just igår var det sent när jag satte igång och jag ville få ut kransen på mammas grav samma kväll. Jag hade goda intentioner att smycka med både lingonris, blåbärsris och ene som min syster hjälpt till att plocka i Klackamåla, men så blev det inte.

Eftersom den här kransen inte skulle hänga behövde den inte göras särskilt stadig. Jag tog helt enkelt tidningspapper och snurrade najtråd runt denna för att forma en stomme till ett hjärta. Detta klädde jag sedan med mossa från vår trädgård. Jag valde att göra den lite mer levande genom att medvetet inte göra den allt för ordningssam.

I det här skedet började jag testa med att klä in hjärtat med små buketter av det Klackamålagröna, men nej, det funkade inte. Jag gav upp och bestämde mig istället för att trä kastanjer på en najtråd och göra ett eget kastanjehjärta att lägga inuti det av mossan.

Som vanligt hade jag torkat kastanjer på låg temperatur i ugnen i några timmar. Efter den behandlingen funkar de bra som pyssel eftersom de inte längre blir krympningsbenägna. Det gick i ett nafs att borra hål i kastanjerna. Jag valde att också här använda lite olika storlekar och former för effektens skull.

Det är inte alla helgons dag förrän idag, men redan igår var kyrkogården som ett hav av ljus. Så fint! Jag tände lite extra ljus på mammas, svärfars och gamlamorfars gravar. Vi får väl se om de fortfarande lyser, det har regnat riktigt ordentligt inatt. Jag strosade efter ljuständningen omkring och fejstajmade min morbror och moster i USA. Vi pratade i säkert 1,5 timme, sedan dog min telefon och det var ändå dags att krypa i säng. Och så var det med det pysslet och den dagen.

23 maj

Helgen.

Och så var det måndag igen! Extradottern är nästan ensam kvar tillsammans med ett fåtal klasskompisar då de flesta ettor och tvåor på estetiska programmet i stan är i Spanien. Själv åker hon på utbytesstudentresa till Dalarna om ett par dagar, så det går ingen större nöd på henne. Det reses på många olika håll i min bekantskapskrets. Det låter härligt på alla sätt och vis, men trädgårdslandet gör faktiskt att jag inte riktigt kan tänka utanför den lilla lådan. Det är så mycket roligt som händer där, även om det också växer ogräs som ska rensas. I helgen har vi, ÄNTLIGEN, fått en hel del regn. Det lovas mer av den varan under den kommande veckan. Inget vattnande alltså, utom i växthuset!

I helgen har det inte bara regnat. De här godingarna har också hängt med faster. De tillför så mycket mental energi, men de vaknar väldigt tidigt om morgnarna! Igår sov jag därför middag som värsta tanten. Så skönt, haha! Jag är så tacksam över de här pysslarkompisarna som håller mig på tårna. Min brorsa sa att han gillar att jag har fördragsamhet med allt som tar så lång tid när de är här. Alltså att de får vara med och göra allt även om det tar tid. I vardagen ska man ju ofta skynda sig till skolan, bli färdig med middagen innan alla hungrar ihjäl, hinna någon annanstans. När ungarna är här är det de som är själva ”aktiviteten”, så om det tar en timme att baka ut ett par plåtar bullar så får det göra det. Det är en bra övning för mig också, det där att vara här och nu.

Jag vet inte hur gammal jag var när mamma lärde mig att göra en flätad krans, men det känns bra att jag har fört vidare det till nästa generation, inte bara i rakt nedstigande led. Jämt antal bitar, lägg en till vänster och en till höger hela vägen runt. Det blir så fint, men tyvärr glömde jag att ta bild. Jag fick ett samtal under gräddningen och missade alarmet, så kransen blir lite mörk (framför allt på undersidan). Men den smakade tydligen perfekt ändå, särskilt varm. Det är ett bra tips i alla lägen. Har man något slags vetebröd som är torrt eller för välgräddat är det bara att värma lite för att få tillbaka känslan av nybakat.

Åttaåringen var som ett litet plåster på den coola tonåringen och var mycket nöjd med sin söndagsfrisyr. Två fiskbensflätor, så snyggt! Jag var glad över att se hur uppmuntrande de två yngre personerna var mot tonåringen som uttryckte hur lite hon har pysslat genom åren. Lillebror sa: ”Du ljög när du sa att du inte kan pyssla!” (Han är för tillfället mycket fokuserad på att koppla ihop det människor säger med hur verkligheten ser ut eftersom hans mycket livliga fantasi leder till otroliga berättelser som äldre i hans omgivning inte riktigt tror på.)

Treåringen ville också ha flätor, men jag sa att det inte riktigt skulle funka med hans frisyr. Jag lovade istället lite gelé och fixade en tuppkam. Han blev väldigt upprörd och tyckte det var superfult. Därefter fick jag tydliga instruktioner genom att han drog handen för att visa hur kammen skulle gå. ”Det ska vara rakt fram och åt sidan.” Så här, alltså. Det här är en ordningssam ung man, tuppkammar göre sig icke besvär. Denna frisyr var han dock mycket nöjd med och egentligen skulle jag ha filmat då han stod framför spegeln och kände sig fin. Tårögonframkallande. Jag tänker ofta på vad det är som gör så många av oss människor missnöjda med oss själva. När slutar vi tycka att vi är fina och bra? Varför är inte känslan av att vara oövervinnerlig starkare än känslan att vara otillräcklig?

03 mar

Och livet bara går vidare…

De fyra förrymda ankorna har tydligen inte setts till av någon som har koll på bortsprungna djur på Sturkö och Tjurkö. Jag börjar landa i att de antagligen fallit offer för någon förövare. Under tiden har Pim lugnat sig och sticker inte undan så fort hon ser mig. Ankor är flockdjur, hon behöver lite vänner. Tills vi kan fixa det verkar hon nöja sig med mig, kråkorna och skatorna. En dag i taget.

Igår kom detta härliga paket i brevlådan. Dottern vet vad mamman älskar. Cholulasås gör snart sagt all mat godare! Eller, kanske inte, men det är iallafall min favvo-favorit. Fläderfiskarna var utsökt goda och simmade snabbt ner i våra magar här hemma. Jag gillar ”Swedish Fish” i alla färger och tycker att de kan komplettera med den här sorten också!

Det har pysslats lite här hemma de senaste dagarna. Det går inte fort och är inte fokuserat, men det ger mig så mycket glädje! Känner mig ibland som sexåringen jag en gång var, hon som älskade att lukta på Björnklister, då jag målar, limmar och skriver. Kul är det i alla fall. Känner FRAMÅTANDAN i mig. Inte räds jag konventioner, jag försöker göra lite som andan faller på. Detta intalar jag åtminstone mig själv, egentligen har jag lite svårt för det och vill gärna följa mönster och regler.

Alltså, irisen har en rent fantastisk färg och trots att detta lilla arrangemang står på norrsidan verkar det ta för sig och växa. Tulpanblad börjar bryta mark både i trädgårdslandet och i stora byttan vid verandan; ja, ja, våren väntar! Snödropparna lyser upp lite här och var, alla högar jag inte tog hand om i höstas behöver nu gås igenom. Tomathinkarna ska tömmas i komposten och diskas allihop. Det är långt kvar tills något ska planteras i dem, men det ser för skräpigt ut vid södersidan på ladan. Problemet med skräp (vi har lite grejer som behöver transporteras bort, samlat på några få ställen förvisso, men ändå) är att det inte känns lika nödvändigt att hålla städat runt omkring heller. Det ser inte ut som något skrotupplag, men så mycket är ”så länge” eller ”halvfärdigt”. Jag vägrar hamna i stressen som min mamma alltid kände att få saker gjorda, men kanske borde jag stressa lite mer än jag gör? När man har varit i botten är det dock inte lockande att leta sig neråt igen. Jag siktar på att hålla mig flytande, eller till och med bryta ny mark ovanför. Men tömningen av ladan är nästan klar och det på kortare tid än jag hade planerat för. Är inte det bra så säg?

Planttanten njuter av den nya långköraren på övervåningen! Norrfönstret är orkidéernas bästa vän vad det verkar. Jag saknar verkligen inflyttningsorkidén som bodde här från december 2016 till förra årets spinnattack. Den stod i blom eller med knoppar på gång konstant i fem år. Har aldrig varit med om något liknande! Nu verkar denna kompis åtminstone visa liknande tendenser, så jag håller tummarna.

Jag vill avsluta med ett citat från en intervju av en rysk kvinna igår, en påminnelse om hur viktigt det är att vi har blicken riktad framåt:

”Vad kommer att hända i Ryssland framöver?”
”Livet går vidare, vi fortsätter leva.”

05 feb

Sånt som upptar mitt sinne en lördag som denna.

Jag drömmer om sommar och ett frodigt trädgårdsland med både färg och form. Kanske kan vi få till örthjulet i år? Åh, det ska bli så fint, så fint. (Aldrig är något som vackert eller fantastiskt som i drömmarnas värld.)

Jag drömmer om min favoritsallad för tillfället. Finriven morot, finriven selleri, flingsalt, balsamvinäger, olivolja. Så gott och fräscht! Jag älskar ju coleslaw också, men det här alternativet är väl så gott men inte lika energirikt.

Jag drömmer om varma sommardagar med ljumma kvällsdopp och grill och kanske en tur på sjön.

Jag drömmer om att bemästra tekniken att klippa ”blyglasfönster” så jag i framtiden kan få till position och färgkombinationer på bästa sätt. Jag har i alla fall Silhouetten som skär ut perfekta ramcirklar! Nästa gång ska jag bara använda lite starkare färger. Men oj, vad roligt detta är!

Jag drömmer om mina berg. Härom dagen skickade min kompis en hel hög fantastiska bilder från de senaste dagarna och jag fick riktig hemlängtan. Jag pratade dessutom med en annan vän och granne som berättade något som jag redan visste, att många av våra gamla grannar antingen gått bort eller flyttat. Inget är statiskt och det vi hade i Orem 2012-2016 var fantastiskt och det var då. Det jag saknar finns inte riktigt kvar. Förutom bergen, för dem rubbar man inte på så lätt.

Jag drömmer om att sjunga i kören igen. Det är tänkt att vi ska framföra Dobrogoszs Requiem om några månader. Så vackert! Vi har förlorat några av våra körkompisar (flytt och annat), men vi har detta projekt tillsammans med Karlshamns Kammarkör vilket bäddar för en riktigt maffig upplevelse. Det är spännande att ha en körledare med både ambitioner och erfarenhet, något som får åtminstone mig att anstränga mig lite extra.

Idag tänkte jag sy en morgonrock av ett gäng avlagda handdukar som jag köpte för halva priset på second hand. De är urtvättade och mjuka, men lite bleka i färgen. Trots det tror jag att resultatet blir kul. Jag har hämtat inspiration till projektet hos någon tjej på Instagram som får kasserade handdukar från någon tillverkare och gör fantastiska konstverk. Detta kommer knappast att vara i den klassen, men jag ser ändå fram emot resultatet. Nu kommer bara det oändligt tråkiga jobbet att först rita av mönstret och sedan klippa ut alla bitar. På’t bara!