När jag växte upp fick jag höra av mina föräldrar att Sverige var ett helt fantastiskt land med ett system som var uppbyggt för att skydda de svagaste, de missbrukande, de svårt psykiskt sjuka, helt enkelt alla som kanske hade hamnat på gatan om inte ett allmänt system fanns.
Genom åren har systemet ändrat form. Mina föräldrar hann vara med om många reformer och uttalade sig många gånger i suckande form det sista året då jag bodde hemma hos dem. Nyheterna stod på både morgon som kväll och jag har nog inte varit så insatt i världsläget varken förr eller senare. Efter det där året kroknade jag. Redan innan jag flyttade ”hem” hade jag gjort valet att inte titta eller lyssna på nyhetsrapporteringar då de hade börjat göra mig cynisk och rädd. Det finns så otroligt mycket ondska och elände i världen och jag ansåg att jag inte hade råd att fylla mitt sinne med mer än det jag redan var tvungen att ta mig an.
Fortfarande lider jag av nyhetsklåda. Det är ytterst sällan jag känner mig uppbyggd och stärkt av nyhetsrapportering. Å andra sidan är det spännande att grotta ner sig i ett ämne och försöka vända på alla stenar för att förstå hur det funkar.
Vad är det med välfärdsstaten som är så fantastiskt och varför klagar alla alltid på allt ändå? Kanske borde vi bara bita ihop i alla lägen och kämpa på? Vad hade hänt om vi bytte plats med en person i samma ålder som oss själva från 1821? Hade vi överlevt? Hade vi klagat? Och vad hade personen vi bytte med sagt? Vad hade hänt om vi klippte alla bidrag och försäkringssystem idag och började bygga från grunden igen? Inget Försäkringskassan, inget Socialtjänsten, inget Arbetsförmedlingen, inga Regioner? Hur ser det ultimata och väl fungerande systemet ut? Som funkar 2021, inte på medeltiden.
Vi svenskar har det i nästan alla mätningar oförskämt bra. Här är ett exempel. Trots det känner jag väldigt få svenskar som i sanning är ”förnöjsamma” och som inte hittar något att klaga på. Hur det kommer sig finns det såklart en massa olika förklaringsmodeller till. Politiska förklaringsmodeller, psykologiska förklaringsmodeller, ekonomiska förklaringsmodeller, religiösa förklaringsmodeller…
Så fort vi jämför oss med någon som har det bättre mår vi sämre och tvärtom. Är det en inbyggd drivkraft? Själv ser jag olika personer hantera det på olika sätt.
Kollektivistiska ideal och socialistiska lösningar till alla orättvisor ligger i den svenska modersmjölken. Det svenska folkhemmet. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Ingen ska behöva känna sig bunden till spisen eller vara beroende av familjen. Kollektivet är idealet, alla ska ha likasamma, eller åtminstone ska jag inte ha det sämre än någon annan. Det talas även ofta om rättigheter, kanske inte lika ofta om skyldigheter.
Konservativa ideal hyllas gärna av de mer försiktiga. Bevara det som det alltid har varit. Om något måste förändras, så gör det försiktigt och långsamt. Som individ är jag inte heller jätteviktig, det är olika Auktoriteter som vet vad de talar om och som ska förväntas upprätthålla ordningen. Polisen. Militären. Kungen.
För frihetstänkarna är liberalismen antagligen mest lockande. Frihet att tänka, handla och välja är mycket viktigt för en frihetstänkare, men hur en samhällsstruktur ska se ut för att jag verkligen ska kunna välja beror på vilken typ av frihet jag strävar efter. En libertarian och en socialliberal person har mycket att lösa innan de är överens om ett fungerande samhällssystem.
Vilken förklaringsmodell man än håller sig till så finns det glapp. Små glapp ibland, ibland stora. Den svenska modellen kräver att alla strävar på, hjälper till och att ingen ”utnyttjar systemet”. Tyvärr finns det vissa personligheter som är som gjorda för att utnyttja systemet. Man kan se det som en otroligt effektiv överlevnadsstrategi, men det hjälper ju inte mig när jag ser hur jag själv får det sämre för att jag är lydig och ordentlig medan fuskare åker räkmacka. Det är dit vi har kommit nu. Välfärdssystemet vänder sig inte längre till de stackare som inte har någon familj, som är svårt psykiskt sjuka eller lider av stor ohälsa. Alla berörs. Det handlar om ”Grejt, här kan jag tjäna en hacka!”, ”Jag vill också ha en större del av den kaka jag hjälpt till att baka.” och klassikern ”Vi har varit naiva” har vi nog inte hört för sista gången.
Jag har förut pratat om plånbok, budget och förmåga till konsekvenstänkande som en slags liknelse för hur vi hanterar de tillgångar vi har eller tillskansar oss. Det handlar om faktiska pengar, om hälsa, om talanger, om erfarenheter… Jag tror att vi lite var till mans glömt bort, eller aldrig lärt oss, hur vi tar ansvar för oss själva och det samhälle vi bor i. Jag tror att vi hamnat i ett läge där vi har så stor tro till ”systemet” att vi inte vet vad vi ska göra då institutioner och organisationer inte längre kan upprätthålla den kvalitet som vi förväntar oss. Hur vi ska gå vidare för att det ska bli bra vet jag inte, men en sak vet jag. Jag tror fortfarande på gräv där du står. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Och jobbar vi var och en på att bli en lite bättre version av oss själva så går vi väl åtminstone åt rätt håll tänker jag.
