28 feb

Söndagsstunder.

Våren är sannerligen på väg! Morgonljus från verandans röda fönster glittrar i kylskåpet och jag känner livet i mig.

Solen i verandan, ljuset här… Älskar det och ska nu i mars städa upp och börja förbereda förändringen från extrakyl till sommarhalvårsrum. Dalahästarna tar nu upp en hel fönsterrad och jag tror jag är färdig med den här samlingen! Jag har inget Dalarna i blodet, men jag älskar dalahästar. Jag saknar fortfarande den rödorange häst jag fick då jag var med mamma i Dalarna som 10-11-åring. Den har försvunnit längs vägen. Kanske har jag städat ut den då den inte var ”min stil”, kanske ligger den faktiskt i en låda på vinden, kanske har den hamnat på en soptipp någonstans. Den blå hästen i mitten hade maken med sig in i boet, de andra har jag samlat på mig sedan vi flyttade hit. Kanske eventuellt kommer jag att vilja fylla på med en trecentimetare om jag hittar en. Vi får se!

Alltså, dagens ispromenad måste väl ändå vara den sista för säsongen? (Oroa dig inte, han går precis i strandlinjen vid campingen och hade han trampat igenom hade han stått på botten två decimeter nedanför.

26 feb

Untamed.

Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?

Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)

Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!

Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.

Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?

26 feb

Fredagsfeeling!

Jag har inte lyssnat på den här gamla favoriten på evigheter! Anne Linnet skrev Mine øjne de skal se till Lis Sørensen, Hanne Boel och Sanne Salomonsen körar. Så fånig video, men åh, vad jag lyssnade sönder denna underbara låt med mycket värme. Åttiotalstoner, åttiotalsrytmer, kärlekssuktande hjärtan.

25 feb

Februarikvällar.

Nu märks det. Våren är på ingång. Morgnarna är ljusare, kvällarna kommer senare. Den här tiden på året brukar vara den absolut värsta i mina ögon, men i år känns det inte så illa. Det är rätt mysigt att ha tid för ett par projekt till innan vårbruket suger upp all min tankeverksamhet! Den blivande grusgången är ren lervälling än så länge, men drömmen om något riktigt fint lever! Och purjolökarna jag plockade in till kvällens middag var riktigt goda. Jag påmindes återigen om varför jag gillar att vara planttant också då ohyra, torka och klen jord ställer till det för mig. Det blir bra!

24 feb

Slipping through my fingers.

Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.

Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)

Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…

23 feb

En dag.

Blå himmel med sol som värmer och talgoxar som vädrar vår. Fast, sprött vatten som håller på att återgå till flytande form håller sig uppe tills någon trampar för hårt, för tungt. Halkiga, förrädiska spår som inte bör följas, gå din egen väg.

Mossa som lurar en att tro att friskt gräs är på väg upp. Skönt grönt, men av en annan sort. Håll i, håll ut. Det kommer, men inte än. Minusgrader lugnar ivriga rötter och svällande lökar. Solhattar och aloe vera kan lugnt ligga kvar i sin vintervila. De kan skicka kepsen, gäspa och dra sig längre bak på hyllan. Tids nog är det dags att jobba. Hårt.

Det stora, fula elskåpet har bytts ut mot en nättare variant medan stolparna har blivit mer muskulösa. Elektrikerna har dragit vidare till Norra Tång utanför Bergkvara. Leve EU. Må stolparna vara raka och kraftiga nog att stå pall under lång tid framåt.

22 feb

Om det ändå fanns ett Riktigt Bra System.

När jag växte upp fick jag höra av mina föräldrar att Sverige var ett helt fantastiskt land med ett system som var uppbyggt för att skydda de svagaste, de missbrukande, de svårt psykiskt sjuka, helt enkelt alla som kanske hade hamnat på gatan om inte ett allmänt system fanns.

Genom åren har systemet ändrat form. Mina föräldrar hann vara med om många reformer och uttalade sig många gånger i suckande form det sista året då jag bodde hemma hos dem. Nyheterna stod på både morgon som kväll och jag har nog inte varit så insatt i världsläget varken förr eller senare. Efter det där året kroknade jag. Redan innan jag flyttade ”hem” hade jag gjort valet att inte titta eller lyssna på nyhetsrapporteringar då de hade börjat göra mig cynisk och rädd. Det finns så otroligt mycket ondska och elände i världen och jag ansåg att jag inte hade råd att fylla mitt sinne med mer än det jag redan var tvungen att ta mig an.

Fortfarande lider jag av nyhetsklåda. Det är ytterst sällan jag känner mig uppbyggd och stärkt av nyhetsrapportering. Å andra sidan är det spännande att grotta ner sig i ett ämne och försöka vända på alla stenar för att förstå hur det funkar.

Vad är det med välfärdsstaten som är så fantastiskt och varför klagar alla alltid på allt ändå? Kanske borde vi bara bita ihop i alla lägen och kämpa på? Vad hade hänt om vi bytte plats med en person i samma ålder som oss själva från 1821? Hade vi överlevt? Hade vi klagat? Och vad hade personen vi bytte med sagt? Vad hade hänt om vi klippte alla bidrag och försäkringssystem idag och började bygga från grunden igen? Inget Försäkringskassan, inget Socialtjänsten, inget Arbetsförmedlingen, inga Regioner? Hur ser det ultimata och väl fungerande systemet ut? Som funkar 2021, inte på medeltiden.

Vi svenskar har det i nästan alla mätningar oförskämt bra. Här är ett exempel. Trots det känner jag väldigt få svenskar som i sanning är ”förnöjsamma” och som inte hittar något att klaga på. Hur det kommer sig finns det såklart en massa olika förklaringsmodeller till. Politiska förklaringsmodeller, psykologiska förklaringsmodeller, ekonomiska förklaringsmodeller, religiösa förklaringsmodeller…

Så fort vi jämför oss med någon som har det bättre mår vi sämre och tvärtom. Är det en inbyggd drivkraft? Själv ser jag olika personer hantera det på olika sätt.

Kollektivistiska ideal och socialistiska lösningar till alla orättvisor ligger i den svenska modersmjölken. Det svenska folkhemmet. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Ingen ska behöva känna sig bunden till spisen eller vara beroende av familjen. Kollektivet är idealet, alla ska ha likasamma, eller åtminstone ska jag inte ha det sämre än någon annan. Det talas även ofta om rättigheter, kanske inte lika ofta om skyldigheter.

Konservativa ideal hyllas gärna av de mer försiktiga. Bevara det som det alltid har varit. Om något måste förändras, så gör det försiktigt och långsamt. Som individ är jag inte heller jätteviktig, det är olika Auktoriteter som vet vad de talar om och som ska förväntas upprätthålla ordningen. Polisen. Militären. Kungen.

För frihetstänkarna är liberalismen antagligen mest lockande. Frihet att tänka, handla och välja är mycket viktigt för en frihetstänkare, men hur en samhällsstruktur ska se ut för att jag verkligen ska kunna välja beror på vilken typ av frihet jag strävar efter. En libertarian och en socialliberal person har mycket att lösa innan de är överens om ett fungerande samhällssystem.

Vilken förklaringsmodell man än håller sig till så finns det glapp. Små glapp ibland, ibland stora. Den svenska modellen kräver att alla strävar på, hjälper till och att ingen ”utnyttjar systemet”. Tyvärr finns det vissa personligheter som är som gjorda för att utnyttja systemet. Man kan se det som en otroligt effektiv överlevnadsstrategi, men det hjälper ju inte mig när jag ser hur jag själv får det sämre för att jag är lydig och ordentlig medan fuskare åker räkmacka. Det är dit vi har kommit nu. Välfärdssystemet vänder sig inte längre till de stackare som inte har någon familj, som är svårt psykiskt sjuka eller lider av stor ohälsa. Alla berörs. Det handlar om ”Grejt, här kan jag tjäna en hacka!”, ”Jag vill också ha en större del av den kaka jag hjälpt till att baka.” och klassikern ”Vi har varit naiva” har vi nog inte hört för sista gången.

Jag har förut pratat om plånbok, budget och förmåga till konsekvenstänkande som en slags liknelse för hur vi hanterar de tillgångar vi har eller tillskansar oss. Det handlar om faktiska pengar, om hälsa, om talanger, om erfarenheter… Jag tror att vi lite var till mans glömt bort, eller aldrig lärt oss, hur vi tar ansvar för oss själva och det samhälle vi bor i. Jag tror att vi hamnat i ett läge där vi har så stor tro till ”systemet” att vi inte vet vad vi ska göra då institutioner och organisationer inte längre kan upprätthålla den kvalitet som vi förväntar oss. Hur vi ska gå vidare för att det ska bli bra vet jag inte, men en sak vet jag. Jag tror fortfarande på gräv där du står. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Och jobbar vi var och en på att bli en lite bättre version av oss själva så går vi väl åtminstone åt rätt håll tänker jag.

21 feb

Tallulahs hjärta.

Ikväll blev nu vantarna ”Tallulahs hjärta” ur Stora vantboken av Jorid Linvik klara. De är en present till yngsta dottern för att hon tog körkort för ett tag sedan. Tala om projekt med lång startsträcka! Fem år tog det från bok och tanke till färdiga vantar. Nu återgår jag till strumpor i randfärgat garn i ett tag, men det här var inte mitt sista tvåfärgade projekt.

20 feb

Hej igen!

Ja, inte vet jag längre vad som orsakar de här krascherna i WordPress och/eller servern mina hemsidor ligger på. Nu har maken ägnat hela lördagen åt att rensa ordentligt en gång till, så får vi väl hoppas att det blev bra den här gången.

I samband med min förra rensningsiver i badrummet bestämde jag mig för att använda upp alla slattar och prover jag hade liggandes i skåp och lådor. Det har gått riktigt bra! Trots att jag sminkar mig extremt sällan numera försöker jag ändå upprätthålla något slags hudvårdsrutin.

Här har du det jag använder regelbundet och verkligen tycker om. Biodermas Sensibio micellärvatten fungerar toppen som rengöring. (Jag har även en fetare som jag fått av min kompis, men kommer inte riktigt ihåg vad den heter.) Lancôme Bi-Facil Waterproof Eye Makeup Remover är det enda som funkar för att ta bort min mascara. Origins Drink Up Intensive Overnight Mask är min vardagslyx och jag brukar smörja in den en kväll i veckan ungefär. Exuviance SkinRise Morning Glow är en lite för lyxig serumbehandling som jag använder kanske två gånger i månaden. Den är absolut ingen nödvändighet och jag skulle aldrig köpa den här produkten till fullpris. Däremot är den alldeles fantastiskt skön! De små tuberna i bild ställer till problem. I min sista Glossybox (tror jag fick den 2019) kom ett litet resepack med rengöring, serum och dagkräm från Noxidoxi. Serumet och dagkrämen är fantastiskt sköna, doftar nästan ingenting men ändå gott och är mycket dryga. Jag hittade tre reseförpackningar när Lyko hade utförsäljning och har klarat mig på dem fram tills nu. Kanske är det dags för nya favoriter?

Hårprodukter då? Kevin Murphys leave-in-repair är drygt och effektivt! Mjukt hår efter varje tvätt, och det av bara en liten klick i det rena och urkramade håret. Eftersom jag ytterst sällan fixar mitt hår med värme vet jag inte mycket om ”heat protection spray”. Den här från HH Simonsen luktar gudomligt, men var löjligt dyr till fullpris. Jag köpte den här flaskan när märket såldes ut på Lyko. Budgies Charcoal Dry Schampoo hittade jag i något Bäst i Test. Det är billigt och jättebra, kliar inte i hårbotten, men luktar rätt starkt (gott förvisso).

Torrisar behöver smörja in sig. Eucerins feta, doftfria lotion sugs in i huden på ett nafs. Billig, dryg och riktigt effektiv! Till torra armbågar och liknande behövs lite fetare doningar. Då tar jag till Weledas härliga Skin Food som luktar fräscht och ”nyttigt”. Neutrogenas Hand Cream är också den oslagbar då det gäller att sköta sin grej. Inga flashiga förpackningar, bara en riktigt bra handkräm med en mycket svag doft. Som komplement till Skin Food använder jag Laponies All-around Balm. (Denna har jag också köpt efter att först ha fått testa genom Glossybox.) Jättebra till läpparna på vintern, till exempel.

Jodå, jag beställde ändå en Foot Mender när jag tidigare i veckan lade en beställning på Apotea.se. 185 otroliga kronor för fjuttiga 100 ml… Den är dock oslagbar som fotkräm! Helosan är en duktig kompis, men det krävs lite mer jobb för att den ska kunna göra sitt. Den här tuben köpte jag billigt på vårt ICA. Och så har jag äntligen fått hjälp mot nagelsvampen som jag drabbades av då jag fick en pedikyr i Park City för många år sedan! Det kändes trist att få en större och större gul fläck på stortånageln, men till sommaren tror jag att Nailner 2-in-1 (och jag, jag har hållit på i flera månader nu) har gjort jobbet klart! Det är mycket pill. Två gånger om dagen de första fyra veckorna och sedan varje dag tills nageln vuxit ut. Vet du hur långsamt en tånagel växer? Väldigt… Hur som helst är jag tacksam för den här produkten.

Tjusiga Isabella får väl trona i ensamt majestät. Det här är faktiskt den bästa deo jag provat någon gång. Dyr, men jättebra. Doftar gott utan att lukta för mycket. Svider inte. Superbra, helt enkelt! Jag gillar båda dofterna för övrigt. Löwengrip Deodorant, bäst i mitt test. Och jag har testat många deos genom åren! Jag brukar betala 135 kr/st, men nu fick jag (nästan) två för samma pris på Apotea.

Sådär. Nu har jag inventerat för mig och tipsat dig på kuppen. Hoppas du får nytta av något av tipsen. Nu ska jag titta på film och hoppas att bloggen inte kraschar igen. Ha det gott!

19 feb

Vision board/tankekarta.

När jag tänker på min mammas och mina systrars listor börjar det pirra i mig. Det känns kraftfullt, målmedvetet, ordning och reda, effektivt, ett smidigt sätt att sätta ord på det som annars bara snurrar runt i huvudet. Jag är urusel på listor. Eller, jag är egentligen rätt bra på att skriva listor, men jag är sämre på att följa dem. Vi har i familjen en inköpslista som man fyller på i telefonen och som är superpraktisk! Ja, om man kontrollerar den då man besöker en butik, förstås. Och den rutinen har vi väl inte direkt någon av oss. Jag är också jättebra på att skriva inventeringslistor då jag städar i matförrådet. ”Nu ska vi laga mat så inget förfars.” Jo, tjena. Inte för att vi slänger så mycket mat, inte alls. Däremot kan det bli onödigt trist att behöva göra en massa rätter i samma stuk om man har nått allt för nära bäst före-datum. Som tur är har jag blivit bättre på att smaka och lukta på mat. BF-datum är bara rådgivande och många torrvaror går bra att laga till långt efteråt.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att implementera allt som kontakt faktiskt betyder för mig, ta med det i min vardag. Det har gått riktigt bra såhär långt. Anledningen till det är väl att det är något jag verkligen brinner för efter den här coronadippen, men också att jag följer Ali Edwards arbetsgång. Nu i februari var tanken att vi skulle göra en ”vision board”, något slags collage över hur vårt årsord ska bli synligt i vardagen. Jag hade tänkt hoppa över det. Vi har inte längre en massa tidningar hemma, men jag kan också tänka att collage är för rörigt för mig. Nu struntade jag i allt det. Jag rotade fram de fyra magasin som fanns tillgängliga och började klippa bilder och ord. Det visade sig vara jätteroligt! Det enda jag saknar på min visionstavla är själva ordet KONTAKT, men det gör ingenting tycker jag. Såhär ser alltså KONTAKT ut för mig.