22 jan

Alltid lär man sig något nytt.

På väg till jobbet brukar jag ofta lyssna på P1. Jag gillar Tankar för dagen som börjar kl. 6.50. Personer med olika bakgrund ges utrymme att fundera högt över ett ämne som står dem nära, eller ett ämne som har väckt tankar hos dem. Jag får mig ofta en tankeställare efter dessa radiominuter, vare sig jag håller med programledaren eller ej. SMHI:s väderrapport som sänds direkt efter Tankar för dagen stör inte, men det kan hända att jag stänger av radion då det är dags för nyheter. Jag försöker fylla mitt sinne med sådant som är upplyftande och positivt då jag kan styra informationsflödet och det är sällan nyheterna ger mig andra känslor än skuld, skam, rädsla, ilska eller irritation.

Gårdagens avstängningsvink blev diskussionen om hur hundar och katter äter upp 1/4 av allt kött som slaktas och huruvida denna klimatpåfrestning kan åtgärdas. Kan man göra hundar till vegetarianer? Jag hörde också ordet ”Stockholmsvegetarian” för första gången och fick slå upp det så fort jag kom till jobbet. Om du inte heller har hört det förut kan jag tala om att det är någon som äter en i grunden vegetarisk kost, men även tillåter sig att äta fisk och skaldjur, alltså en pescetarian. (Tydligen godkänner inte Vegetarian Society sådana utsvävningar, för de anser inte att man bör kalla sig vegetarian om man äter både ägg, mjölkprodukter, fisk och skaldjur.)

Annars borde jag kanske engagera mig mer i vår nya regering och det faktum att vårt gamle ex Stefan har blivit statsminister igen. Som lärare måste jag hålla mig någorlunda uppdaterad om vissa saker och detta kunde jag bara inte bara låta rinna mellan stolarna. Tyvärr lyckades jag inte engagera mig mer än till ett något höjt blodtryck. Jag undrar om inte mina gamla engagerade centerpartistföräldrar hade varit mycket missnöjda med denna märkliga överenskommelse… Vad tror du? Kommer vi att få se Sverige blomstra och utvecklas under denna S-MP-regering? Är det okej att jag fortsätter sitta under min sten i skogen och hoppas att allt är väl?

20 jan

Då och nu.

Häromdagen städade maken upp bland gamla oorganiserade filer. Det blev i sanning en promenad längs minnenas allé! Han hittade nämligen mängder med gamla ljudfiler och korta filmklipp från våra barns uppväxt. När jag såg och hörde dessa små guldkorn stannade tiden. Tänk hur märkligt det är att tiden kan stå still och gå jättefort på samma gång?! Vi hörde sonens lilla darriga röst som berättade om hur han ”töa dånnen” (förra gången) hade sagt ”bupp”, men nu kunde han minsann säga ”busssssss”. Vi såg äldsta dottern misslyckas med att blåsa ut ett ljus, bli modfälld över misslyckandet, bli peppad av pappa för att slutligen lyckas släcka ljuset och glida av stolen med ett härligt skratt. Vi såg yngsta dottern, alltid lika aktiv och full-i-sjutton, klättra i och ur diverse grejer, alltid med samma nöjda leende.

Det är lätt att vara nostalgisk. Det mänskliga sinnet är begåvat med ett inbyggt glamourfilter som rättar till det mesta av det vi inte gillade då och antagligen skulle gilla ännu mindre idag. Vi glömmer de svåraste, smutsigaste och jobbigaste stunderna. Det är som att allt blir tillrättalagt för att vi ska kunna hantera det bättre. Visst kommer jag ihåg att det emellanåt var jättejobbigt att ha små barn, men jag kan ändå, innerligt, sakna tiden som småbarnsmamma. Livet, hör du…

”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Just detta talade jag om med min mamma en tid innan hon gick bort. Hon sa att hon kände att hon kände tillit, att det inte längre kändes så jobbigt att veta att hon var på väg till andra sidan, eftersom hon hyste stor tilltro till alla sina barns individuella förmågor att hantera sina liv. Det som var jobbigt var att veta att alla barn, barnbarn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma att utsättas för små och stora problem och utmaningar som hon inte längre skulle få vara med och hjälpa till med. Jag hoppas att mamma får lov att vara skyddsängel åt oss alla och att hon får vara med och göra sina barnbarns liv lite bättre och lite lättare att hantera.

Min mormor däremot, hon lovade att hon skulle komma tillbaka och spöka. Jag har inte träffat henne än, men kan gott tänka mig att hon en vacker dag skrämmer mig halvt fördärvad innan hon får mig att skratta hysteriskt. Sådan var hon, min mormor Elsa.

20 jan

En vintersaga.

Nu är julen verkligen slut. Lådorna med alla dess jordiska attiraljer har burits ut i stenkällaren och bara några stjärnor hänger uppe för ljusets skull. De kommer också att plockas ner nu i helgen, men egentligen älskar jag det ljus de ger under den mörkaste tiden på året.

Som tur är har vi nu haft ett par dagar då vi sett blå himmel efter flera veckor i grådask. Det ligger bara några centimeter snö på marken, men den reflekterar ljuset så vackert att det känns ända längst inne i själen!

Ibland undrar jag hur naturen kan vara så vacker som den är utan att ”folk” tar sig tid att stanna upp i sin vardagsstress. Jag tror folkhälsan skulle förbättras dramatiskt med daglig naturmeditation för alla. Själv är jag tacksam över att jag gett mig själv chansen att bygga bättre vanor så här i början av året. Jag känner att förutsättningarna har förbättrats på flera fronter!

15 jan

Knappast lagom.

Idag har vintern kommit på besök. Det snöade för tredje gången den här säsongen. De andra två gångerna har inte snön legat kvar och det tror jag inte den gör nu heller. Jag satt och rättade uppgifter på datorn när min engelska kollega plötsligt sa: ”Nä, jag får nog ställa in lektionerna ikväll. Det blir för farligt att gå hem.” Hahaha, jag gillar hennes humor! Å andra sidan har maken berättat om hur hela London blev lamslaget då han bodde där. Jag gillar snö. I rätt mängd, på rätt plats och med rätt tillbehör, det vill säga. Idag körde jag hem med en bil utan fungerande vindrutetorkare och då var det lite mindre roligt. Det var bara en säkring som hade gått, så imorgon kommer jag att köra utan fungerande dimljus. Du kan ju fundera på hur det kommer sig…


Förra vintern var otroligt blöt! Hela vår gårdsplan var sank och hade vi velat hade vi kunnat åka skridskor på isplanen som bildades framför ladugården helt naturligt då det frös till. Jag körde fast i gräsmattan framför sommarhuset i Bredavik vid något tillfälle och jag kommer ihåg att jag tänkte att efter allt det vatten som fyllt på grundförråden skulle ingen kunna klaga på några klimatförändringar. Tji fick jag. Klimatångesten fick ytterligare påslag efter den rekordlånga, varma och torra sommaren.

Jag har läst på för att försöka bilda mig en uppfattning om vilken av alla höga, inflytelserika röster som har rätt då det gäller huruvida det hjälper om jag slutar köra bil, blir vegan, låter bli att köpa tulpaner på ICA eller om jag rentav aldrig mer ska köpa något nytillverkat. Jag har lovat mig själv att inte ta en enda skådis, influencer eller barn med ångest på allvar oavsett ämne utan att följa upp informationen som legat till grund för deras åsikter.

Vi människor behöver ämnen att debattera, stöta och blöta, trosmodeller att hänga upp vår världsbild på och kloka (och galna) människors tankar att ta ställning till. Det är så mänskligheten utvecklas. Just nu bollar jag många personligheter från olika kulturer då jag undervisar på SFI. Det är så lätt att se på världen utifrån sina egna erfarenheter och kulturella bakgrunder… Svenskar verkar överlag ha en känsla av att veta mest och bäst, vi hoppar på nya uppfinningar och idéer så fort de dyker upp utan att fundera särskilt mycket över vad konsekvenserna kan bli och vi är inte särskilt bra på att utvärdera och skynda långsamt i förändringsprocesser. Jag vet att jag inte borde generalisera, men med tanke på att vi verkar vara världens mest extrema land så kanske det är okej att lyfta att detta kan bli problematiskt. Här kan du läsa mer om den stora studie som har fastslagit hur extrema svenskar överlag faktiskt är.

Jaha, ja. Jag gick från snö till extremism och där får jag nog lämna dig. Det är dags att knyta ihop säcken och hoppas på vackra drömmar om en värld i harmoni. Peace.

13 jan

Det behöver inte glimma för att vara guld.

För ett år sedan reste jag och maken till Thailand för att jag skulle få lite återhämtning efter några mer än utmanande år. Jag kommer ihåg precis hur tom jag kände mig och hur tveksam jag var till att jag skulle klara av att tillgodogöra mig tiden i ”paradiset”. Igår reste äldsta dottern till Thailand. Hon var allt annat än tom (det var däremot tågvagnen såhär 5:45 en lördagsmorgon), utan väldigt peppad och förväntansfull. Hon har åkt till min syster och hennes familj för att i två månader vara behjälplig på lite olika sätt och samtidigt få tid att njuta av allt det fina Thailand bjuder på. Jag är så glad för hennes skull! När man är 20 år kan livet kännas utmanande med alla dessa valmöjligheter som finns! Jag tror det krävs några års livserfarenhet för att inse att det inte bara finns ETT rätt val, utan flera. Och det går alltid att göra om och göra rätt!

Sonen pluggar vidare för fullt. Vi har kommit fram till tentaveckan och flitens lampa har lyst klart under hela ”jullovet”. Allt från termodynamik till integraler har blötts och nötts och det verkar som att killen har koll. Jag är glad att han har hittat något som han både gillar och verkar ha fallenhet för! Ingenjörsstudier hägrar och jag tror att han kommer att trivas jättebra med sådana. Att jag är matte/no-lärare har nog ingenting med hans val att göra. Det är från annat håll intresset för naturvetenskapliga och matematiska hur och varför har kommit!

Yngsta dottern fortsätter kämpa på. Hon brinner för sin musik och tycker att det är lite trist (minst sagt) att åren i USA gjorde att hon inte ens kunde söka till det estetiska programmet på gymnasiet, men å andra sidan kommer hon alltid att ha nytta och glädje av att kunna mer om matlagning än de flesta andra. Många gånger blir det svårt att låta sina passioner ta plats i inrutade kontorstider och 40 h-veckor. Alla som jobbar i kreativa yrken vet att det kan vara oerhört utmanande att skapa på kommando. Jag tänker att det löser sig nog. Vår S är en fantastisk människa och nobody puts ”our Baby” in a corner. Hon kommer säkert att hitta en plats där hon kan glittra och sprida sin livsglädje till andra människor!

Vi satt och kollade och lyssnade igenom gamla filmer och ljudfiler igår. Vilken nostalgitripp! Och vilken fin påminnelse om att livet inte bara rinner förbi, utan att det händer stora och fantastiska saker i det tysta. Varje dag! Varje stund… En dag är ditt barn en liten knodd som blir bilsjuk och kaskadkräks i varje kurva, nästa sitter han och pratar om något som du inte ens kan låtsas förstå. En morgon har du klädkrig med ditt barn om vilka kläder som är passande i -20°C, nästa syr hon sina egna utstyrslar. En natt undrar du om den där nattskräcksperioden någonsin ska få ett slut och nästa sitter du med nattskräcksbebisen och diskuterar de fyra grekiska formerna av kärlek.

Jag är så tacksam över de här guldklimparna som jag fått äran att guida på livets väg. Snart är de helt självgående, men jag hoppas att de fortsätter komma tillbaka för att tanka kärlek och råd med jämna mellanrum. Peace.

13 jan

Tack för den här gången.

Nu är glada julen slut. Julgranen har dansats ut av fyra fnissande vuxna sjungandes till någon lekledare på iTunes i en tonart som bättre passade en treåring. När vi hade dansat åt både ena och andra hållet, klappat händerna och nigit som flickorna i ringen var det dags att tacka alla julprylar för den här gången och varsamt packa ner dem i jullådorna. Jag är fortfarande mycket nöjd med att ha alla julsaker samlade i de lådor vi införskaffade i Utah. Packpappret får vi nog börja byta ut nästa år då det inte fyller någon funktion om det är trasigt och allt för slitet.

Ingen av oss tycker om januarimörkret, så stjärnorna i fönstren får hänga med ett tag till. Granen har varit toppen, men nog lämnade den spår efter sig då den fick kicken. I vanlig ordning lär vi hitta barr hela vägen fram till nästa jul.

11 jan

Änglaspel och grattisfanfarer.

Idag skulle du ha fyllt år. Istället för att åka förbi dig med en bukett tulpaner som brukligt var förbereder jag och några andra av dina vänner att vi ska besöka din grav tillsammans när jag kommer upp till Stockholm. Det var du som tog det här fotot när vi hade sprungit Vårruset en majdag 2012. Du hade övertalat mig att jag inte behövde springa för att vara med, men att det alltid är roligt att skapa minnen tillsammans. Så rätt du hade! Jag kände livet i mig den där eftermiddagen, och det gjorde du också.

Tack för allt du tillförde mitt liv då du fanns här på jorden och tack för att minnet av dig fortfarande får mig att tänka till då jag ska göra viktiga val. Du fattas mig, V.

06 jan

Eh…

Idag har jag lyckats med något jag nästan trodde var omöjligt. Igår gav jag vår yngsta dotter mitt iPhoneskydd tills hon hinner fixa ett eget. Idag backade jag över min egen telefon, nu utan skydd, med en skärm i tusen bitar som resultat. Vilken grej! Tur att vi har en drulleförsäkring på just min telefon… 249 kr för att fixa eller byta ut den. Jag är en riktig drullputte, men jag är tacksam över att det finns plats för sådana som jag också!