Kära alla.
Kristian Gidlund i Jills Veranda. En timme av ditt liv som kommer att ge dig något mycket speciellt. Tänk hur en del människor kan beröra resten av oss stackare!
Kristian Gidlund i Jills Veranda. En timme av ditt liv som kommer att ge dig något mycket speciellt. Tänk hur en del människor kan beröra resten av oss stackare!
AC/DCs Thunderstruck som barockmusik? Funkar det? Jag blev i alla fall impad av celloduon 2CELLOS (Luka Sulic och Stjepan Hauser) tolkning av detta hårdrocksinferno. Jag kan bara inte sluta kolla på intensiteten och taglet som flyger! Vad tycker du?
Jag läste någonstans att våren har kommit till Skåne. Inte vet jag om våren officiellt är här än, men det händer grejer i naturen nu. Snabbt. Jag saknar krokusar och snödroppar och tulpaner är ju bara att drömma om, men det finns annat att glädjas över. Som att de bruna träden börjar knoppas och att fåglarna kvittrar och att luften känns varmare när solens strålar når fram till nästippen.
I går tog K och jag en eftermiddagspromenad längs 800 S. Det är en ganska trafikerad väg, ungefär som att promenera längs Häradsvägen i Segeltorp en lat lördagsförmiddag. (En söndagseftermiddag där bjuder på en massa trafik från det shoppande folket som besökt IKEA och de andra shoppingtemplena i Kungens Kurva.) Trots trafiken gillar jag att gå där. Kolla får du se varför:
Alltså, nu kan jag inte mycket om hästar, men jag undrar om inte det här var en unghäst som precis blivit instängslad och blivit skodd. Den skuttade omkring som en kalv på grönbete. Fram och tillbaka, upp och ned. De andra hästarna gick tillsammans i två olika hagar, men den här stackaren såg inte ut att kunna samarbeta speciellt bra.
På kvällskvisten fortsatte vi vår söndagsdejt och åkte in till Salt Lake City för att hälsa på vår kompis Nathan Florence som satt och utövade sitt konstnärsskap tillsammans med andra konstnärer och ett jazzband som var riktigt duktiga. Begivenheten kallas Sketch Sunday. Jättemysig miljö för en söndagsmiddag med familjen. Tjejen i blå tröja satt modell med den äran och det lilla oljeporträttet blev klart på ca 1,5 h. Jättefint! Jag älskar Nathans teknik att måla på småmönstrat tyg. Visst är det läckert? Jag undrade hur han hade fått prinsessan Madeleine att stå modell för sig till den större tavlan, men han påstod att hon inte avslöjat att hon var prinsessa. 😉
SLC i nattljus. En liten stad, alldeles fyrkantig i sin uppbyggnad och därför lätt att hitta i, men väldigt trist. Amerikanernas städer är dessvärre ganska trista eftersom de inte har mycket av ”gammalt och nytt”, utan mer ”vi river ner det gamla och bygger nytt”. Synd!
Jag vet att alla inte är lika intresserade av musik som jag. Jag och maken har en ständigt pågående fundering som går ut på att man ska rangordna hur viktiga ens olika sinnen är. Han tycker att hörseln är minst viktig och jag kan för mitt liv inte tänka mig att inte kunna lyssna på musik, att missa brusande forsar och dånande vattenfall, att inte kunna höra småbarnsjoller eller ett festligt och hjärtligt hav av skratt… När jag började bedriva en liten småskalig forskning i hur det kommer sig att just jag blir så berörd av musik på olika sätt visade det sig att jag knappast är den enda på jorden som upplever det här. Den här artikeln från Forskning & Framsteg är jättebra om du också är lite intresserad.
Jag har ofta ställt mig frågande till människor som talar om för andra vad som är bra musik. Det är naturligtvis helt beroende på vilka erfarenheter och upplevelser man har haft! Ju mer musik inom olika genrer man lyssnar på, desto större kommer ens ”fördragsamhet” att bli och det är fullkomligt möjligt att njuta lika mycket av en operaaria som ett solo med akustisk gitarr eller en hårdrocksballad.
Själv har jag lyckats omfamna favoriter som tillhör mycket vitt skilda genrer. Jag har inte ens lyssnat på all slags musik som spelas i världen och ser fram emot många fler timmar med aha-upplevelser och tårar i ögonen. Här hittar du Wikipedias lista på musikgenrer. Det är en bra sida att gå till om du tycker att du har hamnat i ett hjulspår som du inte kan ta dig ur.
Jag utmanar dig att idag lyssna på ett stycke du aldrig har lyssnat på förut och kanske i vanliga fall inte hade tagit dig tid att lära känna. Tänk! Du kanske hittar en ny passion? För övrigt tror jag att en av de vackraste gåvor vi kan ge våra barn är att låta dem lyssna på massor av musik och sjunga med dem så ofta vi kan utan att bry oss om det låter så särdeles bra. Jag tror nämligen att musik kan få oss att känna gemenskap och göra oss lite bättre än vi kanske var utan den. Kommer du ihåg Victoria och Daniels bröllopskonsert? Det gör jag. Glädje så till och med en människa helt utan rojalistiska känslor (jag) blev alldeles tårögd.
Edvin Berg var en kille som älskade att sjunga. Han drömde om att få vara med i IDOL, men han hann aldrig ens söka eftersom han drabbades av leukemi och gick bort 2012. I höstas gjorde 2013 års IDOL-deltagare en inspelning där de lade till röster till en inspelning av Steven Curtis Chapmans I Will Be Here som Edvin aldrig hann bli färdig med. Bläddrar du ner kan du se min tafatta och inte direkt melodianpassade översättning till svenska.
Tomorrow morning if you wake up and the sun does not appear
I will be here
If in the dark we loose sight of love
hold my hand and have no fear
Cause, I will be here
I will be here
when you feel like being quiet
when you need to speak your mind
I will listen
and I will be here
when the laughter turns to cryin
through the winning, losing and trying
we’ll be together
cause I will be here
Tomorrow morning if you wake up and the future isn’t clear
I will be here
As shorter seasons were made for change and lifetimes was made for years
so I will be here
And I will be here
when you feel like being quiet
when you need to speak your mind
I will listen
and I will be here
when the laughter turns to cryin
through the winning, losing and trying
we’ll be together
Tomorrow morning if you wake up and the sun does not appear
I will be here
Steven Curtis Chapman
Om solen inte syns när du vaknar i morgon bitti
Så är jag här
Om vi inte ser kärleken i mörkret
håll min hand och var inte rädd
För jag är här
Jag är här
när du bara vill vara tyst
och när du måste få säga vad du tycker
lyssnar jag
och jag är här
när skratt vänder till gråt
när du vinner, förlorar eller försöker
är vi tillsammans
för jag är här
Om du vaknar i morgon bitti utan att kunna se klart
Så är jag här
Årstider skapades för förändring och liven skapades av år
Och jag är här
Jag är här
när du bara vill vara tyst
och när du måste få säga vad du tycker
lyssnar jag
och jag är här
när skratt vänder till gråt
när du vinner, förlorar eller försöker
är vi tillsammans
Om solen inte syns när du vaknar i morgon bitti
Så är jag här
I kväll ska vi åka till min morbror och moster som bor en dryg timme härifrån. De har lovat att ta oss till morbrors favoritställe med riktig fish and chips. Familjen bodde i England i några år, så jag antar att han vet vad han talar om. Något han säkert vet om är att vi inte äter så mycket fisk som vi gjorde i Sverige, delvis eftersom Utah-borna oftast inte ens petar på fisk vilket betyder att utbudet är undermåligt, men också eftersom det är så dyrt att köpa när man väl hittar bra, färsk fisk. Det ska bli jättetrevligt att träffa släkten och det gör ingenting om maten är god också! Med tanke på vilka frågor K ställde mig så gissar jag att jag får använda all min viljekraft för att stå emot frestelser resten av kvällen… Vi får väl se!
Har du någon favoriträtt, något som du kan bli sådär riktigt sugen på? Själv älskar jag sushi och det unnar vi oss då och då. Kroppkakor är också hysteriskt gott. Jag ska se till att engagera familjen i kroppkaksbakning en lördag i mars då vi bjuder tillbaka ovanstående morbror och moster, men också min mammas kusin och hennes man. Lite Sverigenostalgi sådär. Är vi riktigt hurtiga så orkar vi kanske bjuda in fler svenskar i förskingringen, men jag vågar inte lova något i förskott.
En gång för många, många år sedan var vi bjudna på kroppkakor hemma hos sommargrannarna på Sturkö. Våghalsigt av V att bjuda in vår familj så som vi äter… Maken och Far hade något slags outtalad tävling och att maken inte fick åka till sjukhus efter att ha ätit ELVA kroppkakor är mig en gåta. Far förlorade tävlingen, men han såg rätt proppmätt ut ändå där han låg utslagen på gräsmattan efteråt. 🙂
Äldsta dottern går just nu en keramikkurs. Jag älskar hennes studie i ”klichéer”! Den gör sig bra tillsammans med kvisten med frystorkade och nyspirande rosenblad. För övrigt hoppas jag att du ägnar helgen till att lära dig något nytt. Själv ska jag extraöva på mina yogapositioner. Det finns ju så många! Trevlig helg.
En promenad runt kvarteret och lite till blev det i alla fall idag. Fortfarande känner jag mig inte frisk, men jag får väl skylla på min medelålders bräcklighet eller något eftersom ingen annan blivit sjuk.
Häcken är klippt och skuren. Den här vintern har vi, ännu så länge, inte haft några rådjur som ätit upp allt inom räckhåll, men häcken har sett risig ut ända sedan alla besök de gjorde förra vintern. Det här ser mycket bättre ut. Häckar brukar ha en förmåga att komma igen.
Man fick inte direkt känslan av vårlätta vindar och hopp idag, snarare var det Hitchcocks fåglar som inspirerade till sinnesstämningen. Hu!
Är det inte lite tragiskt att det är ett sådant här fynd som ska få en att känna sig hemma?!
Dagens Beigebruna. Här är huset som ligger ett hus och en lite större väg ifrån oss. De började bygga det i höstas och nu står det klart. Husen känns mycket som fuskbyggen. Eller fusk och fusk… Sten kommer till exempel på sådana där glasfibernät som mosaikkakel kommer på hemma. Det har hur som helst varit väldigt intressant att följa bygget!
Så här såg huset ut från vårt håll i oktober.
… trycka på pausknappen, eller hur? I går morse vaknade jag glad över att veta att det var dags att sjunga med kören och att det därför var värt att stiga upp lite tidigare än vanligt en söndagsmorgon. Det höll i sig i ungefär en minut, men sedan tog illamåendet över. Och sedan tog det över ännu mer. Låt mig bara säga att kören fick klara sig utan min (inte så) ljuva altstämma. Usch, vilken kräksjuka. Nu, ett och ett halvt dygn senare, är fortfarande resten av familjen frisk. Jag är glad för deras skull, för den här upplevelsen tillhörde inte mina mer angenäma. Spysjuka alltså. Kanske jag ska vara tacksam över den ofrivilliga ”detoxen” istället för att klaga så rysligt. Hoppas att du mår bra och att alla stjärnor lyser på din himmel.