11 sep

Och vad händer här då?

Jag märker att jag har varit dålig på att uppdatera mina anteckningar om vad som händer i trädgårdslandet. Det finns fortfarande både potatis, rödbetor och morötter kvar, men eftersom jag mest satte sommarrötter blir det inte mycket att lagra. Vi äter helt enkelt upp maten efterhand.

Squash- och pumpaodlingen gick helt åt skogen i år, främst på grund av att det inte blev några honblommor och att de fruktkroppar som kämpade sig fram snabbt blev uppätna av sniglar. Just nu har jag två frukter på gång som jag trodde var squash, men jag börjar undra om det inte är pumpor… De tar nämligen inte någon avlång form. Frukten på bilden är ca 15 cm i diameter. Vi får väl se vad som händer!

Resten av trädgården jobbar maken och hans kompis med. Det är många timmars handgrävning som ligger bakom oredan efter dagarna med den lilla grävmaskinen här! Makens mål är att det ska bli färdigt innan vintern.

Här är lilla stugan som vi har till vedbod och skräpsortering. Mammas kusin berättade att alla här ute på ön hade en sådan sommarstuga på tomten ”förr i tiden”. Där uppehöll man sig under sommardagarna, men man gick in och sov i stora huset. Min dröm är att det här så småningom ska bli ett extraboende till gäster, en terapimottagning eller både och. Den gigantiska murgrönan som har varit så vacker håller nu på att plockas ner bit för bit. Den har vuxit in i stugan och är inte helt lätt att separera från takplattor eller panel. Till höger ser du också stenmuren som maken har hållit på att frigöra från murgröna under sommaren. Samtidigt har grannarna tagit ner sin häck på andra sidan muren, så nackdelen är att vi nu ser in till varandra. Det är helt okej. Jag uppskattar verkligen möjligheten att nu göra något fint i den här delen av trädgården. Hittills har det mest varit ett ställe att lägga skräp ”så länge”. Phu… Tänk om man hade ett gäng trädgårdsarbetare på heltid!

10 sep

Somewhere over the rainbow…

De andra två tredjedelarna av den hemmavarande familjen kom stormande upp för trappan igår för att påtala vilken fantastisk regnbåge som tornat upp sig utanför huset. Wow! Vi stod på första parkett i arbetsrummet och jag hann både njuta ordentligt och fota för att spara minnet.

Det här septemberljuset tycker jag lite extra mycket om. Det ger värme till den torra grönskan som mest ser bruntrist ut utan eftermiddagsljuset efter regn.

Gränsen mellan ljus och mörker… Fantastiskt vackert, eller hur?

Vi var lite sugna på att springa bort och leta efter skattkistan längre ner på Vintervägen… Var det alltså där han grävde ner Alaskaguldet, vår gamle guldgrävare?

25 aug

Livet på landet.

Varje dag en ny upplevelse. Vad händer med någon som stannar på samma ställe i hela sitt liv? Jag och min syster som har rest mest av alla jag känner hade diskussionen för några år sedan då vi åkte förbi ett gudsförgätet hus någonstans i närheten av Tjotahejti. När vi gick i skolan var det ”Flymen-barnen”, ungarna som bodde allra längst bort från högstadieskolan, som hade ett rykte som färgades av förväntningar om att de nog var lite ”bakom flötet”. Nu visade det sig att det fanns lika stor variation på flötespositionen vare sig någon kom från Flymen eller Stockholm, så vi kan nog lägga den teorin bakom oss.

Men vad händer med en människa som söker sig ut, söker sig bort, får uppleva andra traditioner, miljöer och sätt att angripa livet? Tänk att det inte finns något riktigt bra svar på den frågan heller. Jag vill ju kunna säga att jag är en bättre version av mig själv p.g.a. de upplevelser jag har, men det finns inget sätt att kontrollera det. Jag har inte kunnat glömma betraktelsen Malin Wollin skrev om ny-stockholmare förra året. (Malin Wollin känns för mig ungefär som någon av mina far-kusiner. Det är något som är väldigt likasamma, men det tar sig uttryck på VÄLDIGT olika sätt.) Vad är det som är så eftertraktansvärt i att trängas på tunnelbanan eller att handla hutlöst dyrt i närbutiken i Årsta när man kan uppleva världens vackraste stjärnhimlar på Sturkö och njuta av färjan till Polen på lagom avstånd?

Vi promenerade ut till Östersjön efter en lång dag fylld med Livet. Maken hade programmerat hela dagen och förberett sig för sin vän och businesskompanjon som anländer till ön i slutet av veckan för att de lättare ska kunna jobba tillsammans. Mitt utbildningscertifikat kom på posten och jag fick inspektera den hemsida jag med all sannolikhet ska jobba ifrån om bara ett litet tag. Dottern lagade fyllda paprikor och pluggade för körkortsteoriprovet som närmar sig. Jag hade ett samtal med en klient. En god vän hade hamnat på akuten, fått ligga ensam en hel dag och skickades sedan efter konstaterad diagnos hem i en taxi. Jag åkte dit för att säga hej och kolla att allt var okej och tänkte då på alla som är ensamma och inte har någon endaste på hela jorden som kan eller vill åka till dem och säga hej efter en liknande upplevelse. Sådant sägs vara långt mer vanligt förekommande i storstan än på landet, trots att man bor så nära varandra i stan.

Jag tittar på bilderna från gårdagens promenad och konstaterar att jag inte behöver något annat, inte just nu. Jag älskar storstan och längtar till myllret ibland, men jag vet att det finns kvar och väntar på mig. Livet här på ön är kanske litet och trångt, men jag mår bra av det och fortsätter på den här vägen.

09 aug

Ja, visst gör det ont.

Eller nej, det gör faktiskt inte särskilt ont. (Jag syftade på Karin Boyes bristande knoppar och att vi nu befinner oss på andra sidan då naturen börjar stänga grönskan för säsongen.) Vi har en lång sensommar framför oss och hösten är min favorittid. Jag har sett vänner längre norrut som påtalat att de korta sommarnätterna blivit längre och att mörkret är på intåg igen. Här på Sturkö har vi haft över 30 grader varmt idag och något regn har vi inte sett skymten av på väldigt länge. Synd att myggorna tagit sig ton just som kvällstemperaturen är helt perfekt!

Jag satte flera kilo solrosfrön, fågelfrö på rea, i våras. Det kom upp på alla ställen, men det mesta blev uppätet eller har torkat efter den torra, kalla sommar vi har haft. Jag vårdar det fåtal som nått vuxen ålder med stor omsorg.

Igår tog min syster och jag turen runt naturreservatet. Det är så vackert där nu så jag får gåshud. Sensommarljuset, ljungen, färgerna…

Tänk ändå, vilken otrolig skönhet naturen bjuder på om vi tar oss tid att upptäcka den. Ibland är den uppenbar, som här, men ibland får man leta lite mer för att hitta den. En vacker dag ska jag hitta skönheten i mördarsniglar, men den dagen är inte här än. Jag ska raskt sudda ut känslan av snigelslem på fingrarna och ersätta den med dagens dopp i Bredavik. Det kalla havsvattnet som omslöt min svettiga kropp, tystnaden precis efter hoppet och innan jag hade fått huvudet över ytan igen, det ljumma ytvattnet och doften av det bräckta vattnet… Det minnet tar jag med mig från idag.

22 maj

Försommar.

Jag önskar så att jag kunde bidra med doft till denna bild. Det doftar ju alldeles ljuvligt ute just nu och jag är oändligt tacksam över att inte vara jätteallergisk som många andra är vid den här tiden. Så här vackert är det i min bror och svägerskas trädgård ett stenkast härifrån. Det ska byggas nytt där nästa år. Än så länge finns bara en stenmur, en stenkällare och fantastiska syrener eftersom det förra huset inte längre står kvar.

Jag älskar Biofilias hemsida och alla spännande recept som finns att experimentera med där. Igår testade jag att göra syrenlemonad. Dessvärre blev min inte alls lika fin i färgen, utan ser likadan ut som den saft jag gjorde förra året efter ett recept utan upphettning.

Dagen avslutades i Bredavik med några av syskonen och deras familjer, utomhus. Det blev en sådan där ”klassisk” grill med lite grönsaker, korv och ett par köttbitar och så geggiga pommes strips. Jo, om man värmer två påsar i samma ugnsform (vi har inte varmluftsugn i sommarhuset) blir pommesen inte särskilt knapriga. Nåja, alla blev mätta, gräset blev klippt, sällskapet var trevligt och utsikten var fantastisk som vanligt.

17 maj

Sjukstuga.

Jag är tillräckligt sjuk för att känna att det är viktigt att jag tar det lugnt och tillräckligt frisk för att få spunk av att bara sitta och dega. Efter kakelugnens uppfräschning i vardagsrummet var det nu dags att ta hand om sovrummets pärla. Återigen använde jag mig av två metoder. Jag började med pastan av salt och ättika och finlirade lite med putsmedlet Bistro. Doften till trots: ättika och salt-pasta är oslagbar då det gäller puts av mässing!

Före- och efterbilder tycker jag själv är roliga då det gäller all förändring. Jag tycker det är roligt att se på bilder före och efter någon har blivit kändis (”gissa ingreppen”), renoveringsjämförelser är fantastiskt spännande och samma gäller egentligen vilka projekt som helst. Det är så lätt att glömma, så fotografier blir påminnelser och nedslag som också tillhör den bild vi ser idag. Eftersom mitt andra projekt för gårdagen var att gå igenom de 19 000+ bilderna i kameran för att sortera in alla som har med husomvandlingen att göra i ett eget album dök det upp ett och annat i situationen användbart foto.

Före (här var det egentligen uppbyggnaden av garderoben i sovrummet som dokumenterades, men det är lätt att se mässingens skick på kakelugnen):

Efter (olika metallfärg på de olika luckorna, de stora luckorna liknar mer koppar än mässing, hm):

15 maj

Kakelugnens långsamma revansch.

Före:

Mellan:

Efter:

Denna fantastiska kakelugn sattes om 2016. Ett tag senare kritade jag fogarna och de senaste veckorna har jag äntligen tagit hand om luckorna. Det är ett skitigt och tråkigt jobb och egentligen finns det lite kvar att göra. Nu orkade jag dock inte mer och hur som helst ser det mycket bättre ut.

Jag har använt Häxans metallputs, Bistro putsmedel och hemgjord pasta av ättika och salt. Pastan funkar bäst, men luktar mycket fränt. Bistro är rätt okej, särskilt om man gjort grovjobbet med ättika och salt.

Nu kanske det är dags att krita kakelugnen i sovrummet så jag kan dölja flisan som gått till vänster om luckan i vardagsrumsugnen. Jag råkade nämligen tvätta bort kritan där av misstag.

Ps: Blekinge har varit förskonat från coronasmittan, men nu vet jag flera här i Karlskrona som är sjuka. Kanske jag själv också. Elände!

Före (i sovrummet):

Efter (i vardagsrummet):