02 nov

Full rulle!

Lånebarnen är återlämnade och spåren är igensopade. Jag har förvisso två allt för avancerade och ofärdiga origamiblommor framför mig, men annars är nog det mesta iordningställt. Det känns att jag inte längre är i trettioårsåldern som då våra barn var i samma ålder och jag kan inte låta bli att fundera över alla kvinnor som föder barn senare i livet. Hade jag blivit en mer avslappnad ”gammal” mamma? Det är så det är nu, jag har mycket större fördragsamhet nu för tiden. Det beror inte på att jag inte orkar, utan på att jag har släppt kontrollen över så mycket. Mycket av den ”kontrollsläppningen” hände i olika situationer för mig som förälder, så det hade varit intressant om det blivit så även utan barn fram tills jag blev 40+. Kanske hade jag blivit en väldigt avslappnad äldre mamma, kanske värsta kycklingmamman. Vem vet?

Min kreativitet har åtminstone inte blivit sämre än den redan var. Lillkillen vill alltid bada då han är här för att jag ”har ett så roligt badkar”. Det är alltså den svarta fotbaljan som du ser sticka upp här. Han har kunnat vika ihop sig i den rätt bra, men nu var det inte riktigt möjligt längre. Jag föreslog då att vi skulle ta lådan som alla Schleichdjuren ligger i och det visade sig funka hur bra som helst.

Det där med att komma ut varje dag även då vädret känns mindre inspirerande… Jag är rätt bra på det, men nog hjälper det att få draghjälp. Ja, alltså, de här godingarna ville bara stanna inne, men jag påminde om hur mysigt det kan vara med Östersjön och vind i håret och utflykt och äventyr och de köpte konceptet. Vi hade hela naturreservatet för oss själva i en timme innan ett par och deras hund kom och dukade upp framför en av grillarna. Vid det laget hade vi bara kunnat dra oss undan lite längre bort, men alla kände sig färdiga.

Det är spännande med utveckling. Nioåringen vill kolla på ”tutorials” då hon ska pyssla, vill gärna testa nya frisyrer och till och med äta ”något som vi aldrig smakat förut, som typ indiskt”. Hennes värld börjar öppnas upp. Lillebror är emellanåt lite jobbig, precis som vanligt, men tjuvnypen kommer numera underifrån istället för uppifrån. Vi får tillsammans hitta nya vägar att genomföra fastersdejterna. Jag är tacksam så länge barnen verkar längta precis som jag och hoppas att det inte förändras trots stigande ålder hos oss alla.

24 aug

Högt och lågt.

Augusti bjuder på bokeh, första morgonen då jag inte längre öppnar verandadörren i köket direkt då jag går in i köket för att koka vatten till morgonkoppen te, solnedgångar som går i ljuvliga färger värdiga själva Tricia Guild, skördefest, dahliaexplosioner och helt vanliga drömmar. Lagom till att det var dags att gå och lägga sig igår kväll ringde yngsta dottern och berättade att hon förlorat sitt andrahandskontrakt då det tagit slut mellan hyresvärdinnan och hennes pojkvän. Hyresvärdinnan var så ledsen, både för sin egen och dotterns skull. Det finns papper på tre månaders uppsägning, så egentligen hade dottern kunnat bo kvar. För ett par dagar sedan fick hon dock erbjudande om att dela lägenhet med några vänner, så det gick snabbt att lösa den uppkomna situationen. Jag och maken åker upp för att agera flytthjälp nästa vecka och förhoppningsvis blir detta bara ett litet gupp i vägen istället för något som hade kunnat leda till mycket stress och oro.

Detta är en för året ny dahlia. Jag köpte Polka Anemone efter att ha sett en så ljuvlig bild, men hade inga större förväntningar efter mina upplevelser med de andra superspecialdahlior jag satt de senaste åren. De är alltid sådana primadonnor, precis som moderna tulpaner. Något blev dock rätt för den här. Seg i starten, men den levererar nya blommor på löpande band och fortsätter förhoppningsvis ett tag till.

Pizzadegen vi hittade till Bredavikspizzorna går bra att frysa då degbollarna är färdigjästa. Efter lite vanlig elugnspizza med botten upphämtad ur frysen häromdagen blev det en deg kvar som jag lämnade kvar att jäsa i kylen ännu en natt för att se om det skulle gå att göra något som skulle likna surdegsbröd på denna långjästa deg. Jag körde in en termometer för att mäta upp 96°C och maken fick agera testpilot då minibrödet var färdiggräddat. Han blev väldigt nöjd med resultatet och jag måste säga att det både luktade och såg mycket delikat ut. (Vi har redan testat att göra vitlöksbröd liknande naan med denna deg och det går också jättebra.)

Vi har ett helt gäng påsar snålröra från förra året kvar i frysen. Den smakar fortfarande bra, så jag gör ingen ny. Årets projekt blir istället frysa in hela tomater. När jag behöver tomater till såser och soppor framöver kan jag bara ploppa ner dem direkt från frysen i hett vatten, vänta en stund, ta bort skalen och hacka. Perfekt ju! I år ska jag också frysa zucchini. Vi får väl se om det är något som går åt i vinterns matlagning.

Brorsan behövde lite stöttning då han skulle planera sin flygtur och tog hjälp av den mer erfarne svågern. De satt där och svängde sig med konstiga uttryck och förkortningar, men verkade ha koll på läget. Det ska räknas på sidvind och avstånd och annat, flyga är inte något man gör utan god planering.

Jag plockar björnbär varje dag, men bara tillräckligt för att äta till efterrätt eller mellis. Inga bär befinner sig i frysen ännu eftersom jag inte har samma uthållighet som yngsta dottern. Hade hon varit hemma hade vi med säkerhet haft flera liter i frysen redan! Alltså, varma björnbär är något av det godaste jag vet numera. Konstigt egentligen, för när jag var yngre gillade jag dem inte alls.

Nu när det här blogginlägget redan handlar så mycket om sådant som folk på landet kan ägna sig åt måste jag klämma in gårdagens lagning. Ett av de gamla fina barnlakanen från Bredavik hade hål i sig och riskerade att åka ut ur linneskåpet. Jag tog hem det och lagade genom att nåla fast en bit lakansväv på undersidan, lite större än hålet, och sydde sicksack fram och tillbaka tills det såg bra ut. En sådan här lagning är inte skön att behöva ligga på. Jag är helt för att vårda sina textilier, men hade hellre använt lakanet som lakansväv för kommande projekt om hålet inte hade varit placerat så nära kanten. Nu håller det dock ett tag till.

Den här härliga retropläden köpte jag på loppis, men glömde i stunden att de där gamla malbehandlade plädarna kan vara behandlade med DDT. Jag skrev därför till textilmuséet i Norge som vet mer. Dessvärre hade jag rätt i mina antaganden och då muséet inte har pläden i denna färgsättning får den kanske åka hem till Norge igen.

Efter alla timmars jobb i trädgården är det viktigt att också njuta. Inte för att trädgårdsvård inte kan vara njutbar, jag plågas ju inte precis av jobbet där. Det visuella får dock inte ta så mycket plats då jag vattnar och rensar ogräs. Rundorna i trädgården i solnedgången är därför ren och skär njutning. Solrosorna som växer i rabatten har hamnat där av sig själva och jag har inte haft mage att flytta på dem trots felplaceringen. Jag längtar efter nya solrosfält och kommer kanske ihåg att sätta fröer till ett sådant någonstans nästa år. Vi får väl se.

Nej, jag vet. En telefonkamera kan inte fånga verklighetens skönhet, men jag blir så glad av denna påminnelse. Vilka kvällar vi har! Tack livet.

17 aug

När vardagen knackar på.

Efter den här sommaren känns vardagen som semester efter semestern. Det låter kanske märkligt, men det har verkligen varit full fart de senaste månaderna! Eftersom det varit så torrt har mycket tid gått åt till att sköta vårt lilla trädgårdsland så bra som möjligt. Vi har inget bevattningssystem och då är det fotarbete som gäller. Det är världens bästa helkroppsträning; två tioliterskannor i händerna och att gå fram och tillbaka över gården ger många steg på en dag. Jag hade tänkt bjuda över några vänner från stan och lite längre ifrån, men dagarna gick och nu är det mitten av augusti. Goda ambitioner är bra att ha, men blir det inte som man tänkt vinns det ingenting på klander och besvikelse.

Det är lätt att fastna i morgonljuset då det rinner in genom fönstren. Den nymålade verandan har bidragit till ett lyft, men nu känner jag att dörrarna som rengjordes väl vid renoveringen och sedan lämnades som de var inte längre håller måttet. Köksdörren ska definitivt målas om och jag tror faktiskt att även sovrumsdörren kommer att få lite ny färg. Ett hem är i ständigt utveckling, precis som en människa. Känner man sig ”klar” kan man nog vara lite orolig.

Pelargonerna har haft världens bästa sommar. De har mått så gott i solen och att jag varit duktig på att vattna med Blomsterlandets pelargonnäring har gjort underverk. Jag har långsamt fått lära mig att jorden måste ha något att bidra med mer än att vara som ett oasisblock för plantans rötter. Just pelargonerna har inte fått några stora odjursangrepp. Tusenfotingarna har varit och tuggat på krukdahliorna precis som vanligt, men numera har jag accepterat att det får vara så. Hela gården skiftar i grönbrunt då vi har haft det så torrt hela sommaren, men det här hörnet prunkar av färg. Rabattdahliorna blommar väldigt lite trots att de brukar vara fulla av blommor vid den här tiden. Det mesta har torkat bort eftersom jag har behövt lägga vattningsfokus på det ätbara. Jag hoppas att de kommer igen om det behagar regna lite mer någon dag.

I mormor Brittas Argentavas står de intensivt röda luktärterna och bjuder på en riktig färgsymfoni. Igår klippte jag ner hela luktärtshäcken vid rådjursstängslet eftersom jag inte hunnit hålla efter med plockning sedan dottern och svärsonens bröllopsfest. Detta har inneburit att det har hunnit sättas en massa ärtskidor och då avslutas ju blomningen… Jag hoppas att det åtminstone finns lite kraft kvar där. Efter förra årets tomatrekord känns det trist att skörden ser ut att bli rätt klen, men vad gör man? Nu är jag åtminstone tillbaka som kål-förespråkare och det är inte fy skam att ha ett helt gäng fina vitkålshuvuden och rätt mycket broccoli. Som vanligt har lökskörden blivit riktigt fin och det gläder jag mig mycket åt. You win some, you lose some. Samma gäller min fina väns son som sprang 3000 m hinderkval i EM igår. Jag och maken satt och hejade för fullt då han låg först av alla. Dessvärre föll han vid ett hinder och det såg lite läskigt ut, men jag har fått besked om att han inte blev illa skadad. Han är så ung fortfarande och har många lopp framför sig! Förhoppningsvis kommer han i framtiden att se på det här loppet som en viktig erfarenhet. Är det inte det våra liv är? En lång rad erfarenheter av varierande grad. Hoppas att din dag leder till något som får dig att känna dig nöjd.

08 aug

Hej igen! Har du haft det bra?

Jag skriver i den här bloggen av olika anledningar, men mest är det min personliga dagbok som jag sedan använder för att gå tillbaka och hämta minnen, information eller något annat som jag annars glömmer bort. Det är en kombination av hemmansägarkalender, trädgårdsanteckningar, planttantsredovisningar, släktkrönika och funderingssamling. Jag kastar in fotografier och dikter här och där och det som sedan kommer ut i andra änden är alltså monnah.se. De senaste veckorna har innehållit mängder av sådant som hade varit roligt att ha här i bloggen, men sanningen är att jag är mycket tacksam över pausen som så naturligt uppstod. Jag funderar numera mycket sällan över vad som ska hamna i bloggen innan jag sätter mig vid tangentbordet. Det ger sig helt enkelt och beror på hur tankarna går då fingrarna börjar dansa över tangenterna, så också idag.

Vi kan väl börja med Marx och amaryllisen? Det känns väl lite märkligt att vi har Karl Marx på huvudplatsen i köket, men det som började som en skämtpresent till maken har också blivit en påminnelse om vad som är viktigt i livet och att inte bara svälja vare sig sådant som samhället proppar i en ideligen eller sådant som faktiskt inte hör hemma hos en själv. Amaryllisarna nere i trädgårdslandet fortsätter frodas på sin sommarsemester. Denna skönhet bestämde dock att hon ville blomma till sensommaren och vem är jag att hindra en sådan önskan?

Verandan är så, så fin och otroligt mycket mer praktisk med sin nya inredning. Dörren in till köket ska få ny färg och som du kanske ser saknas både nya strömbrytare/kontakter, textilinredning som kuddar samt foder och lister på sina ställen. Ett steg i taget gäller också detta projekt och jag är otroligt nöjd med att vi kommit så här långt!

Under tiden som Festen och hennes familj fortfarande var kvar hann vi med så många aktiviteter att jag knappt kommer ihåg alla. Jätteroligt alltihop, men nästa år får vi nog räkna in några vilodagar under skottarnas vistelse här. Jul i juli är en stor favorit varje år och med en solig jultomte som denna är det svårt att inte känna sig nöjd och glad. Vi fick även till en minisläktträff med flera av Fars syskon och ett gäng kusiner och kusinbarn. Så lyckat!

Sedan var det det där med att vara sju syskon utan föräldrarna kvar i livet. Vi får jobba själva på att få ihop mötesytor där vi alla kan träffas och ju fler som tillkommer, desto klurigare blir det. Sedan 2018 har vi försökt få till en syskondag då vi gett oss av på en utflykt av något slag. I år hade årets jubilarer (50 och 30) planerat en överraskning som tog oss västerut. Vi hade en härlig dag på Tjärö som gick via den mysiga Äggaboden i Ronneby. Jag har bott utanför Blekinges gränser så länge att jag missat många guldkorn som kanske är självklara att en 51-årig bleking ska ha passat på att uppleva. Alla somrar som vi tillbringat i Bredavik har vi ogärna rört på oss, men utan småbarn ser ju livet annorlunda ut. Nu får jag helt enkelt ta igen det som inte hunnits med förut.

Sen var det trädgårdslandet och trädgården. Ja, vad kan jag säga? Sommaren har bjudit på en blandad kompott. Inget regn, men vattnet i brunnarna har inte sinat lika illa som 2018. Det lite större växthuset har gett oss en riklig skörd av paprika och physalis och vi har uppskattat att kunna plocka med oss egen squash, paprika och lök till de vedugnsgräddade pizzorna. På förekommen anledning har jag bara nödvattnat tomaterna och gett en skvätt då och då till det mest vattenkrävande i landet den senaste dryga veckan. Den förekomna anledningen är denna:

I april 2020 gifte sig de här gullisarna i en mycket liten och intim ceremoni i Uttorp tillsammans med föräldrar, syskon, farmor och fotofaster. Det blev ett mycket lyckat bröllop trots att 120 gäster blev till 12. Coronanedstängningarna har väl inte direkt lockat till stora fester, men äldsta dottern har verkligen längtat efter att få till ett lite större firande. Till slut blev det alltså av, 2,5 år efter själva vigseln. Det var väl värt all väntan, det är allt jag har att säga. Det blev så bra, så bra! Bilder kommer kanske senare, jag har dessvärre knappt några bilder från denna underbara dag eftersom jag upplevde en massa och däremellan hade kökstjänst. Hela trädgården i Bredavik var helt omvandlad till en festlokal med flera rum. Ceremonin med utvärdering av löften, vacker musik, fantastiska ord lämnade få oberörda. Gästerna fick vara med och göra sina egna pizzor, något som ledde till ett mycket trevligt mingel mellan släkt och vänner. Min lillasyster och svåger var toastmasters, och detta med den äran. Sällan har lekar och aktiviteter varit så roliga, och detta naturligtvis också för att gästerna verkligen bjöd på sig själva. Kak- och tårtbuffén blev både vacker och god. Trots att det hade lovats regn blev det bara mycket litet av den varan, men det ledde till en magisk solnedgång. Musik är underbart och det bjöds på mycket av den varan. När jag framåt småtimmarna gick och lade mig var jag så uppfylld av glädje och tacksamhet! Tacksamhet för ALLA som var med och skapade magi, före, under och efter festen. Det krävdes viss återhämtning för att kunna landa i vardagen igen, men nu är jag här, åtminstone på besök. Även denna vecka är nämligen full av skoj. Om en vecka tar vardagen mitt liv i besittning igen och då kommer jag säkert att börja med mina små morgonsessioner vid datorn igen. Lev väl tills nästa gång!

15 jun

Hurra!

Min faster skrev ett meddelande till mig igår: ”Hoppsan, idag trodde jag det skulle vara kort på Elin” (Elin är mamma och hon syftade på bloggen). Jag berättade att det blir inlägg med foton till jämna födelsedagar, men här kommer ett foto på den somriga födelsedagsbuketten jag satte vid graven! Jag kunde skrapa ihop tillräckligt med blommor i trädgården för att få ihop det den här blandningen som jag tyckte blev fin. Någon annan hade redan varit på kyrkogården och satt en söt liten bukett. Jag vet ju inte vilka som besöker mammas grav, men oftast när jag kommer dit står buketter. Det är fint att hon var, och är, viktig för så många människor!

Hemma drog jag på mig planttantsutstyrseln och fick en massa gjort runt trädgården. Efter att för ett tag sedan ha räddat några levande toppar på en annars riktigt skabbig timjanbuske kändes det fint att kunna plantera dem. Jag hoppas att de snart är riktigt stadiga på egen hand, för planen är att de ska hamna i kryddhjulet. Jag satte också ut pumpa, gurka, squash och några överblivna tomatplantor på lite olika ställen, både i trädgårdslandet och i högen som jag rensade ut från ladan. Det blir ett spännande experiment! Kanske visar det sig att skörden kommer att mångfaldigas i år. Ja, eller så blir det inte så och då är det också bra.

Framåt kvällen åkte vi till Rödeby för att fira brorsonen som klarat av grundskolan, och det med den äran. Han är i sanning en ”straight A student” och ser fram emot att förhoppningsvis få fler studiemotiverade klasskompisar då han tar sig an naturprogrammet till hösten. Han har redan siktet inställt på högre studier och gillar verkligen att lära sig saker och ting. Dessutom kan han jobba hårt och är uthållig, en bra kombination av egenskaper tänker jag!

Väl hemma gjorde vi oss redo för supermånen som väntades. Maken spanade med kikare och själv tog jag kameran med mig ut i trädgården. Utan stativ var det svårt att få till något riktigt bra (jag fick ställa kameran på en stolpe), men det var fint att stå där i ängen och följa månuppgången. Emellanåt vände jag mig om och njöt av synen av vårt hem som kändes så mysigt med det varma och inbjudande ljuset. Jag kastade samtidigt iväg drömmar om en ny kamera med bättre objektiv. Nej, en sådan skulle inte göra mig lyckligare, men att önska är gratis.

Som sagt, mina tekniska pinaler var inte riktigt behjälpliga, men det var kul ändå.

Molnbeslöjad måne. Inte konstigt att det finns så många myter och historier runt himlakropparna! Detta ämne är så spännande och någon gång kanske jag faktiskt kommer att göra något åt mitt intresse för astronomi.

När jag åker land och rike runt för att fånga häftiga himlafenomen med min supermegakamerautrustning kanske det kommer att se ut ungefär så här när jag går igenom mina fotoskördar. Detta foto är taget av Alex Dzierba från Honolulu, Hawaii. Supermånen går upp över Kokokratern på Oahu. Ungefär så här, minus de flexande gubbarna, såg det ju ut då vi tittade genom kikaren. Wow, igen.

02 jun

Rundtur i trädgården.

Då jag letade efter några gamla foton blev jag påmind om denna tid i Orem för nio år sedan. Jag kan knappt fatta hur mycket som förändrats sedan vi bodde där. Någonstans trodde jag nog att vi skulle bli kvar där för alltid, men nu blev det inte så. Jag är mycket tacksam för det, somligt låter bättre i tanken än i verkligheten. Dessutom kan man aldrig förutspå framtiden och den tror jag blev bättre här i Sverige för alla våra barn. Jag är glad att ingen av dem hittade någon partner i USA, det hade genast komplicerat saker och ting. Jag är glad att brorsan hittade denna lilla pärla här på Sturkö och att vi kan utgå härifrån numera. Men ibland önskar jag att det hade varit lite lättare att släppa sådant som man saknar, vare sig det är något som man haft eller något som är svårt eller omöjligt att få. Och önska får man ju.

För övrigt börjar allt falla på plats i trädgården. I början av våren vill man hamna här. Maj är en lång rad av grejer som ”måste” göras för att man inte ska missa hela säsongen. När juni är här börjar ansträngningarna betala sig.

Myshörnan utanför verandan har tagit form. Pelargonerna kommer att ta tid på sig tills de blommar, men nu står de där de ska. Jag kan inte rensa bort penséerna, de trivs verkligen bra i zinkbaljan!
Växthuset vi köpte visade sig vara av urdålig kvalitet, men det har fyllt sin funktion och det är så skönt att kunna stå upprätt där inne!
Tomaterna är på plats och börjar ta sig efter omplanteringen. Kanske blir det egna godisar i år också!
Jag glömmer alltid bort de starkt doftande narcisserna vid gamla gödselstenen. Älskar det här ”stillebenet”.
Maken håller på och fixar till fula högar och gropar i gräsmattan. Känns härligt!
Kryddhjulet fortsätter växa fram. Det blir nog bra då det är klart.
Det enda som är kvar och ska ut är gurkor och pumpor, annars är alla lådor på gång. Alltid lika spännande att se vad som växer bäst, mindre spännande om något inte ens kommer upp.
Alla luktärterna har bundits upp på nätet runt trädgårdslandet. Nu återstår att se om de växer lika villigt som förra årets varianter! Och det var allt från planttanten för denna gången.
06 apr

Vårvindar friska?

Käre värld, vad det blåste i måndags! Det småregnade dessutom i ungefär 90 graders vinkel, så det var ytterst obehagligt att ta sig från olika ställen då jag var inne i Karlskrona. Eftersom jag var hemifrån nästan hela dagen tänkte jag inte så mycket på hur det var här ute på ön. Uppenbarligen gick det vilt till, för så här såg det ut på flera ställen på Uttorpsrundan igår. ”Vårvindar friska” har ju fått sin inspiration någonstans ifrån tänker jag.

Det låg nedblåsta och bortblåsta grejer överallt, tur att ingen verkar ha kommit till skada! Denna soptunna tillhör en norsk familj som inte kommer så ofta, så de uppskattar nog att den inte bara försvinner! Den hade blåst en bra bit bort från sin hemvist.

Ute i skogen jobbas det för fullt med upprensning och gallring. Jag är så glad över att se naturen tas om hand på ett respektfullt sätt.

Visst känns det lite konstigt att tänka att våren var här med full kraft, men att det nu känns som en blandning mellan oktober och februari. Det är såklart precis det här som är aprilväder, men ändå. Jag blir tyvärr lika besviken varje gång jag upplever fenomenet!

Guldfiskarna håller sig fortfarande på botten av stenbrottet, det är fortfarande för kallt. Det här stället blev definitivt mycket mer populärt under pandemin. Någon har ställt ut fler stolar, så man kan sitta här och njuta, äta matsäck, beskåda det märkliga fenomenet att ha en vild population av guldfisk på en ö i en svensk skärgård. Rätt härligt, faktiskt.

Som sagt, hela rundan runt såg det lika risigt ut! Det mesta som blåst ner var inte riktigt i den här storleksklassen, men jag är glad att jag inte var ute på promenad då allt blåste ner.

Cumulus, den vackraste sortens moln! Påminner om varma sommardagar och barnteckningar. Maken blev så intresserad av meteorologi då han pluggade till pilot att han till hösten ska ta en distanskurs i just meteorologi. Jag undrade om han hade ambitionen att bli den nye John Pohlman, men han tycker bara det är så intressant. Visst är det fantastiskt att vi kan fortsätta lära oss nytt ”så länge vi lever”?! (Ja, jag vet att det finns olika problem som gör att detta inte gäller alla, men åtminstone de flesta av oss.)

Rådjuren har totalt rensat överallt utom där jag sprutade med TricoGarden. Skönt att det funkar! Jag gillar penséer och tulpaner. Rådjur är tydligen särskilt lockade av kärleksört. En sådan planta har jag kvar i höstkrukan med alunrot och vad det nu är, men den är helt massakrerad. Ska se om jag ändå kan ta sticklingar och ställa i skydd innanför stängslet i trädgårdslandet.

Inomhus har pelargonerna verkligen tagit fart! Rookley står redo att slå ut, men Estelle (här ovan) står redan i full prakt och sticklingen jag fick från min faster för några år sedan, en Mårbacka, är också på gång. Jag har till och med gått med i Pelargonsällskapet för att lära mig mer om mitt stora intresse. Ännu är det lång tid kvar innan jag kan få ut dem, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag kan känna mig trygg med att ha dem i verandan. Det har dock varit allt för kallt om nätterna för att jag ska kunna känna mig trygg nog att göra det.

05 mar

Sådant som händer mellan samtal av vikt och värde.

Resultatet av den här röran kommer att kunna analyseras tidigast om några veckor. ICA:s blomsterjord, perlit, nydiskade återvunna krukor, markeringstejp, Sharpie och omsorgsfullt uppmärkta skott.

Här ser du ett gäng pelargoner som är lite speciella allihop. Nu håller jag tummarna, hårt, hårt, för att deras rötter ska hitta hem i den här jorden.

I kylen låg ett paket salsiccia och ute sken solen för allt den var värd, så maken föreslog en tur till naturreservatets grillplats. Jag tror vi kunde ha ätit nästan vad som helst och fått det att smaka gudomligt. Tio sekunder bakom oss kom en trio som hade planerat samma sak (stora, tjuvlyssnande öron avslöjade detta), så denna gång stod vi som vinnare på alla plan.

Vattnet glittrade inbjudande, men just här blir jag faktiskt aldrig badsugen. Bottnen är alldeles för vass och stenig. Snart är det dock dags för dopp i det blå igen!

Den här vårsolen. Förrädisk och underbar. Efter basaliomet vågar jag knappt sträcka näsan mot allt det underbara, eller jag är åtminstone väldigt noga med solskydd. Liggandes på mage på en bänk med picnicfilt under mig och ryggen mot solen lät jag solen värma upp de svarta byxorna medan jag samtidigt marinerades i grillröken.

På kvällen mötte vi Karlshamns Kammarkör i Fredrikskyrkan för att samöva på Dobrogosz och Lindberg. Under tiden fick jag meddelande från två grannar och en bekant som upptäckt detta meddelande på Sturköforumet. Halleluja! Maken fick rycka ut eftersom jag var i Karlskrona. Det tog 1,5 h att valla hem den förrymda damen, men nu finns också hopp om att kanske de andra finns där ute någonstans. Kanske inte alla tre, men någon till. Och Pim slipper vara så ensam, så jag är jätteglad på flera plan!

Den här konserten kommer att bli finfin, för dig som bor i krokarna. Justin är petig till max, till alla inblandades glädje. Att han hittade kärleken i Blekinge är vår vinst. Han är liksom lite för duktig för att jobba med kyrkokörer på vischan, men det ger oss alla en utmaning att ta oss an. Varje gång jag ser loggan som vår äldsta dotter gjorde till vår kör känner jag mig supermegastolt. Den är verkligen snygg! Hej hopp helg. Hoppas du får det du behöver.

15 feb

Alla hjärtan och såhära och sådära.

Alla hjärtans dag kom och gick. Jag satt här i min ensamhet då maken jobbar i Stockholm, men jag fick sällskap av brorsan som kom förbi en stund. (Jag åt turkisk yoghurt och färska, smaklösa med vackra jordgubbar till efterrätt, så helt o-hjärtansaktigt blev det inte.) Brorsan hade tjänat sig en hacka genom att ta ner en liten rutten björk på sin tomt här bredvid. Om elbolaget hade stått för det hade han fått 12,50 kr i kompensation, nu fick han 500 kr för att göra arbetet själv. Win-win, som man brukar säga! Dessutom fick han följa med mig på dagens promenad, så där vann han också. Han jobbar hårt och är starkare än någon jag känner, men tar sig inte riktigt tid (eller har faktiskt inte tid) att njuta av naturen på det sätt som jag uppskattar mest. Det var roligt att få visa favoritrundan som han aldrig gått förut.

Den här grabben är det som har renoverat vårt hus från tragisk misär till fantastisk hemtrevlighet. Jag är så glad över hans stora kunskap gällande renovering och bygge och tänker med tacksamhet på att utan hans engagemang så hade vi aldrig bott här. Högvatten och himlaspel, ljudkulissen får du tänka dig själv.

Just gårdagens promenadstråk går ner på fiskeklubbens domäner. Deras stuga är tydligen spartanskt inredd, har el indragen, men inte vatten. Utsikten från den här platsen är spektakulär och jag har funderat på att se hur man blir medlem i klubben för att få bada i deras vedeldade badtunna som står på stranden nedanför. Jag är dock negativt intresserad av fiske och tror inte jag skulle kunna hålla masken om någon skulle fråga ut mig om mina fiskerikunskaper.

Utsikten från vår stuga är inte lika magisk, men att möta soluppgången från sovrummet gör mig alltid på gott humör. Till höger i bild ligger vårt grönsaksland och från att helt ha lagt det åt sidan under vintern börjar jag ta mig små rundor dit ner varje dag. Vitlöken ser ut att växa bra, det behövs egentligen mer jord i lådorna, men jag är ändå nöjd med hur vi har kommit igång! Täckodling är bra, jag hoppas kunna förfina metoden och få ännu mer och ännu näringsrikare jord. Hurra för kretslopp och näring och klorofyll och fibrer och kärlek och arbetsglädje och rooiboste och Grumme tvättsåpa och familj och telefoner med bild och spännande böcker och blomster och trasmattor och nya glasögon!!! Hoppas att din femtonde februari också bjuder på kvittrande fåglar och susande trädkronor.

11 jan

Förvrängd verklighet.

Jag älskar Ilon Wiklands illustrationer. Skeva och vinda, konstiga proportioner, men fantastiska. Igår var jag ute på en kvällsrunda och kom hem till en så härlig känsla med klar stjärnhimmel och måne med bulliga moln på samma gång. Hivade fram min iPhone och fotade och fnissade till då jag såg resultatet. Tycker att min smarta telefons kamera är riktigt läskigt bra många gånger, men ibland får den till en del spännande effekter. Som igår. Det var precis som att Ilon Wikland hade flyttat in i kameran!