23 feb

En dag.

Blå himmel med sol som värmer och talgoxar som vädrar vår. Fast, sprött vatten som håller på att återgå till flytande form håller sig uppe tills någon trampar för hårt, för tungt. Halkiga, förrädiska spår som inte bör följas, gå din egen väg.

Mossa som lurar en att tro att friskt gräs är på väg upp. Skönt grönt, men av en annan sort. Håll i, håll ut. Det kommer, men inte än. Minusgrader lugnar ivriga rötter och svällande lökar. Solhattar och aloe vera kan lugnt ligga kvar i sin vintervila. De kan skicka kepsen, gäspa och dra sig längre bak på hyllan. Tids nog är det dags att jobba. Hårt.

Det stora, fula elskåpet har bytts ut mot en nättare variant medan stolparna har blivit mer muskulösa. Elektrikerna har dragit vidare till Norra Tång utanför Bergkvara. Leve EU. Må stolparna vara raka och kraftiga nog att stå pall under lång tid framåt.

11 feb

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.

09 feb

Hej från snöstormen en bit från Mariannelund.

Idag hörde våra kompisar av sig och sa att de var sugna på att åka skridskor. Det var inte jag, men mycket sugen på att träffa dem och baka lite bullar var jag däremot. Dottern ville åka skridskor, men vi hittade inga på vinden (ingen har nog egentligen sett dem sedan 2012 och då var de mina förhatligt trånga, så kanske såldes de under flyttloppisen). Det ville maken också, men det som jag hade inbillat mig var hans skridskor var skrillorna som följde med vedboden och säkert såg sina bästa dagar någon gång på 50-talet. Ja, du märker ju hur ofta vi åker skridskor i den här familjen.

Vännerna kom och vi gav oss iväg till campingens badplats efter tips i Sturkögruppen på Facebook. På väg dit började det blåsa allt mer och till slut fick vi isspjut rätt in i ansiktet. Inte bara det. Isen visade sig vara ”sådär”, så det slutade med att vi helt enkelt nöjde oss med att vi hade kommit ut på promenad och skyndade snabbt hem igen. I det varma köket bjöds det sedan på varm choklad och nybakade bullar. Vilken vändning på denna friluftshistoria! Jag har hört att trägen vinner, så det blir säkert fler försök på denna senaste veckas favoritnöje. (Ja, åtminstone för ”alla andra”.)

Här kan du se hur det gick till då Emil gav sig ut i en liknande snöstorm som vi har dragits med idag för att rädda livet på sin bäste vän, drängen Alfred.

01 feb

Tantnöjen i coronatider.

Vi har köpt fågelmat för ett antal hundralappar den här vintern. Jag blev så inspirerad av min fasters enorma fågelmatningsstation och tänkte att vi väl kunde få till åtminstone något som skulle underhålla några av grannskapets fjäderfän. Det har varit en fröjd att följa utvecklingen! Från början hade vi inte så många gäster, men numera har vi ett stort antal besökare från morgon till eftermiddag. Fasanerna ser man bara tidigt på morgonen, men resten kommer lite i spridda skurar.

Fasan Phasianus colchicus2
Större hackspett Dendrocopos major3
Skata Pica pica2
Kaja Coloeus monedula3
Kråka Corvus cornix9
Blåmes Cyanistes caeruleus5
Talgoxe Parus major5
Nötväcka Sitta europaea2
Koltrast Turdus merula5
Rödhake Erithacus rubecula2
Gråsparv Passer domesticus4
Pilfink Passer montanus2
Domherre Pyrrhula pyrrhula1
Grönfink Chloris chloris3

I helgen som gick var vi med i projektet Vinterfåglar inpå knuten 2021. Man rapporterar det största antal individer av samma art på en gång vid fågelmatningsstationen, så alla de här fåglarna var inte på plats på samma gång (bara de som tillhörde samma gäng, alltså). Jag är mest ”stolt” över våra tre hackspettar som gillar min svägerskas frökoppar och nätgodiset bäst. Fotot här uppe visar inte så många gullisar, men du får åtminstone kika på en av hackisarna ”in action” om du zoomar in på den gröna nätpåsen.

Vår lilla fönstermatare var inte det minsta intressant med solrosfröer i sig. Blåmesarna upptäckte den först då jag började ladda med jordnötter. Det ser så roligt ut de då flaxar ut med en stor jordnöt i sin lilla näbb! Telefonkameran gör inte den här skönheten rättvisa. Så fin! Roligast blir det då man använder makens femtioårspresent, en riktigt bra kikare, för att spana in detaljer i vingslagsteknik och samspelet mellan de hungriga gästerna. Jag är tacksam över att få bo så nära naturen och hoppas att vi kan fortsätta njuta av det.

”Drömlägenheten” i Vasastan känns just för tillfället väldigt långt borta. Jag har inte varit inne på Hemnet på väldigt lång tid, så det är kanske dags igen? Eller nä, förresten, nu kommer jag ihåg varför jag inte jobbar så hårt på den här drömmen. Lägenhet i Stockholm känns faktiskt inte särskilt aktuellt, även om det bara skulle vara ett extraboende. (Ja, jag vet, helt onödigt. Men vad skadar det någon att drömma lite? Med tanke på att den här lägenheten som är ungefär lika stor som vårt hus, som ändå har ladugård och en stor tomt, kostar sex gånger så mycket som vi betalade exklusive avgifter, så… Nä, denna dröm är verkligen bara på kul.) Två av tre barn bor dock i huvudstaden och det tredje planerar att flytta dit i höst. Det känns liiite trist att ha dem alla så pass långt borta, men ändå samlade. Nåja, det löser sig.

Syrran och hennes familj i Nynäshamn brukar alltid agera hotellvärdar då vi åker uppåt, precis som vi gjorde då vi bodde i Snättringe. De har precis flyttat ett kvarter till ett hus som ser fantastiskt trevligt ut. Denna familj bodde bara några kilometer ifrån oss innan vi flyttade till Orem. De hyrde ett härligt hus i Stuvsta som de tyvärr fick släppa då ägarna bestämde sig för att sälja. Huset som flyttlasset nu gått till, efter ett gäng år i ”mellanboende”, påminner otroligt mycket om drömhuset. Jag ser så mycket fram emot långa pratkvällar där framöver då vi gästar! Hade allt varit som vanligt hade jag varit i Nynäshamn den här veckan och hjälpt till med att packa upp och inreda, ja, och så hänga med de stora barna och en och annan släkting och vän som bor där runt storstan. Det får bli en annan gång. Just nu ser det ut som det gör. Håll i och håll ut, eller vad är det de säger? Peace.

30 jan

Lördagsfröjd.

Är du lycklig, väl, så gläd dig 
åt din lycka med en hvar, 
och ju mer du delar med dig, 
desto mera har du kvar. 

Esaias Tegnér

Denna vers av den gode Tegnér blir aldrig gammal. Jag har idag njutit av solen, (typ) godkänt besiktningsprotokoll med kommentar ”jättefin” om bilen och så en ensam månskenspromenad med ljuständning på gravarna. Sämre kan man ha det.

Ibland behövs bara lite påfyllning. En påtår av det goda, det energigivande, det roliga. Jag är tacksam för både tillfälle och möjlighet.

16 jan

Lördag på landet.

Vilken fantastisk dag vi fick idag! Maken fixade sitt LAPL (Light Aircraft Pilot License) och slog därmed rekord på Kalmar flygklubb. Han var för snål för att låta sin flygteori från ultralättcertifikatet frysa inne och såg till att utnyttja det till max. Teorin går ut imorgon, så det var i sanning i sista minuten!

Svägerskan och svågern kom ut för att titta på en tomt här i närheten och vi slog alla följe för en runda denna vackra dag. Det var ruskigt halt emellanåt, men det var alldeles fantastiskt skönt! Perfekt vintertemperatur, men jag påmindes återigen om att jag verkligen behöver ett par ordentliga vinterkängor.

Havet var lugnt idag, så blått av himlen.

Överallt ville jag stanna och ta in de vackra mönstren i isen. Tänk att sitta på plats och betrakta hur dessa ismönster tar form!

Potential? För sumpigt? Äsch, rönnsumak, inte roligt. Fantastiska stenmurar! Och så de där ekarna. Och en egen liten bäck, precis som vi hade i Orem!

Maken och dottern testade glidet. Det hade säkert funkat att åka skridskor på vissa ställen, så pass har det frusit på de senaste dagarna. Inte för att jag längtar efter skridskor. Förfrusna tår i ishallen tillhör inte mina bästa minnen precis. Inte bara var det kallt och vingligt, jag har aldrig haft ett par skridskor som suttit bra på foten. Jag undrar om man bara behöver rätt sorts fötter, att det inte alls handlar om själva skrillorna?

Efter promenaden satt det fint med varm choklad och semla för att fira det nya flygcertifikatet. Som Ture Sventon skulle ha sagt: ”Ingenting är så uppfriskande, när man har mycket att göra, som en god, välgräddad, fylld temla.”

02 jan

Traditioner att hålla i.

Jag har inte mått hundra de senaste dagarna, men det blev bra ändå. Det blir ju oftast det. Det är som det är och det blir som det blir. Mamma gillade verkligen inte när jag sa så. Själv kämpade hon emot med allt hon hade och menade att hon på det sättet höll det oundvikliga slutet stången. Kanske hade hon rätt. Jag lägger mig lätt platt då jag möter en motgång, eller, så brukade jag funka. Det finns något vackert i acceptans och det har också sin plats. Mamma hade rätt i en sak. Saker och ting kan vara värda att kämpa för så länge det faktiskt finns hopp!

Såhär hoppfull brukar min familj vara då och då. Här ser du det traditionella nyårshoppet!

Solen syntes imorse! Så här dags hade den gömt sig bakom molnen igen, men det var fortfarande vackert. Vintern hänger i luften, men vill inte riktigt fatta tag i naturen.

Dottern hittade till och med is på en vattenpöl. Är inte det ett vintertecken så säg? Tänk vad fascinerande det är med vattnets olika former. Den praktiska delen av fysik är helt otrolig. Ju mer man går in på detaljer, ju mer spännande blir det!

Tänk så vackert det är med lavar! En vacker dag ska jag lära mig att se skillnad på de olika sorterna, men det är inte något man snyter fram ur rockärmen. När jag blir pensionär kanske? Tills dess njuter jag helt enkelt av den skönhet som den bjuder på under mina promenader.

03 dec

Småruggig Uttorpsrunda med isfläckar.

Den här tiden på året ter sig naturen helt annorlunda än under någon annan tid. Förr om åren tänkte jag inte särskilt mycket på det, men eftersom maken älskar snö och ogillar knotiga och nakna träd har jag förstått att det här kanske inte är hans favorittid. Själv tycker jag dock att det finns en charm i att känna livet i sig genom att uppskatta den här stunden av vila och återhämtning. Ingen kräver jubel och fanfarer, blommande explosioner eller skörd av bär i mängder. Träden, mossan, allt det döda som bara ska omvandlas till näringsrik mull igen… De har tid att låta processen ha sin gång för att sedan komma igen om några månader igen. Egentligen tror jag att ett tjockt lager snö hade varit att föredra, men när det gäller naturen är det bäst att bara ta det som bjuds.

Havet ryter lite mer under vintern. Det är inte särskilt lockande för mig att hoppa i och följa alla dessa vinterbadare som har ploppat upp de senaste åren! Visserligen badar jag aldrig ute vid Östersjön, men jag tyckte jag var modig nog som stack ner fingrarna i sjön… (Här pa Stöke åker man ut pa sjönen. Vatten som vatten.)

Vinterhimlen var sådär extra mjuk och inbjudande med alla grå moln. Jag tycker att den stålgrå färgen havet får en sådan här dag är fantastiskt vacker! Naturligtvis är det varken mjukt eller inbjudande om man hamnar i ett molntäcke, bara vått och kallt. Jaja, vi har väl alla i vår barndom lurats till att tänka oss hur det är att sitta och dingla med benen från ett fluffigt moln?

Överallt runt omkring oss ser vi tecken efter alla år med stenbrott. Just vintertid märks de olika vattensamlingarna som uppstår i dessa lite extra mycket. De har inte riktigt frusit till ordentligt någon vinter då vi bott här, men ofta blir det precis som här åtminstone ett tunt islager. Dottern testade bärkraften och vi kunde konstatera att hela isen började gunga och svänga betänkligt.

Är det inte vackert ändå, det där med vattnets olika faser? Det vackraste vatten jag vet är det i form av en snöflinga, men klar is är inte dumt det heller. Isen bör dock hålla sig från vägar av olika slag. Varken bilolyckor eller halkolyckor är något att ha, thankyouverymuch.