Uttorp

17 sep

Hemtrevlighet och sånt.

När vi nyss firade trettio år som gifta fick vi klockan som hängt här i huset fixad genom svärföräldrarna som present. Häromkvällen hängde vi upp den igen, denna gång på ett nytt ställe där vi tycker att den är fin. Den låter så hemtrevligt! Den enda levande släktingen till Anton som levde här i huset fick lite grejer som stod kvar i huset och jag tänkte ge en del till en av Elsas systerdöttrar. Att låta några ting följa med huset tycker jag dock känns jättefint, särskilt med tanke på att vi fått veta att det var ett kärleksfullt hem. Mammas garderobsblomma fortsätter att växa trots sin styvmoderliga behandling. Den har stått där sedan 2018 någon meter in från ett norrfönster och skickar trots det fortfarande nya blad varje år då krukan fått lite ny jord. Här uppe i (h)allrummet sitter vi inte så ofta, men vi har våra arbetsrum på varsin sida om det och rör oss därför mycket här. Jag hörde någon sitta och prata på bussen om hur de hört någon annan prata (haha, meta) om hur vi mest uppehåller oss på samma plätt i boendet oavsett hur stort vi har det. Precis så är det ju! Jag gillar att hålla på i köket, så där har jag alltid tillbringat mycket tid oavsett boende. När vi bodde i Palo Alto hängde jag också mycket ute, men annars i vårt sovrum, i Visättra hängde jag mest i vardagsrummet, i Philly likaså, i Snättringe rörde jag mig på nedervåningen på dagen och satt uppe vid pysselbordet om kvällarna och i Orem gällde arbetsrummet. När vi så har hamnat här i Uttorp måste jag säga att vi verkligen utnyttjar de 113 m² på bäst tänkbara sätt! Även om vi själva inte sitter i (h)allrummet så mycket hänger alltid ungdomarna här om vi har släkten här t ex.

När vi ändå var igång med upphängandet fick den lilla ljuslyktan som svärmor gav oss för jättemånga år sedan komma upp i hallen. Det är mysigt med vägghängda ljuslampetter tycker jag och denna passar perfekt här. Trender kommer och går, man jag inser att jag gillar sånt jag gillar. Jag påverkas som alla andra av att jag vänjer mig vid sådant som jag en gång kanske tyckt var fult och kanske till och med börjar gilla. Sådana grejer tröttnar jag ofta på efter ett tag. Men, sådant som jag fastnar för på en gång stannar ofta på gillalistan foreverandever. Som den lilla lampetten.

Den här Strindbergslampan som kommer från Karlskrona Lampfabrik och som var mina föräldrars har jag också alltid gillat. Den hade en marmorerad Art Deco-skärm som jag inte riktigt tyckte passade när den fick flytta hem till oss, så den fick en ny grön skärm. Grönt älskar vi nämligen och den här lampan värmer upp detta hörn i vardagsrummet vareviga kväll under vinterhalvåret. Ibland har jag skrivit listor på fina grejer som jag velat ha. PH 5-pendeln som jag blev så förtjust i då jag bodde hos min faster och farbror fanns på en sådan. Så fint att släkten salade till en då jag fyllde 50! Annars förlorar prylar sin dragningskraft mer och mer och jag har för länge sedan insett att lyckan aldrig kan uppnås med grejer. Visst mår jag bättre om jag har det fint och städat runt omkring mig, men grundkänslan av välmående handlar om helt andra saker. Och det är jag glad över att veta och förstå.

15 aug

Ut i skogen!

Detta är verkligen en av de bästa tiderna där vi bor. Jag har sagt det förut och jag kommer att fortsätta tjata om det. Ljungen ger onekligen hela naturen en extra dimension till upplevelsen. Igår blev det en rätt långsam promenad ut till Östersjön då det var riktigt varmt och ”klibbigt”. Vackert var det i alla fall.

Jag är glad över att det finns flera lånegodingar att gosa med. Den här är fortfarande valp, men har verkligen vuxit till sig över sommaren. Han är dock inte ens tonåring än. Jag och matte pratade om Cesar Millan och hans önskan att sprida kunskap om relationen mellan hundar och deras mattar och hussar. Jag vet att det har diskuterats mycket runt hans emellanåt tuffa metoder, men precis som i relationen mellan människor behövs det ibland tydlighet. Tanken på flytande relationer där ingen är chef och inga nivågrupperingar finns är lika drömmiga som John Lennons Imagine. Verkligheten är dock sällan lika enkel som teorier, oavsett hur fantastiska de låter på papper. Fria och glada barn låter härligt, gränslösa barn som inte accepterar att det finns regler och inte kan anpassa sig till gruppen ställer dock ofta till problem. Fria och glada valpar låter härligt, gränslösa valpar som skäller på allt och alla och hoppar på människor de möter ställer också till problem. Jag tror att jag kanske var onödigt sträng som mamma till små barn, så jag är tacksam över att ha fått chans att göra bättre för vårt lilla barnbarn. Lagom är bäst, eller vad är det de säger?

17 mar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.

25 jan

Utmanad vinter.

Efter den senaste veckans blåst, regn och plusgrader finns det nu inte mycket vinter kvar här på ön. Vi har fortfarande minusgrader om nätterna, men det ser ut att förändras framöver. (Jag vet mycket väl att vintern inte är i närheten av slut än, men långsamt ger våren sig nu till känna på olika plan.) Naturen ser så annorlunda ut så fort det börjar töa. Solljuset kommer från en annan plats, det blir mer intensivt och oförlåtande. Igår var jag rastlös och ville komma ut på en lite längre promenad, så det blev Uttorpsrundan med en podd i lurarna framåt eftermiddagen. Det regnade smått från och till, men det störde inte. När jag kom närmare vattnet drog jag ut hörlurarna för att höra det fantastiska dånet från havet. Naturen kom då närmare, men också resten av världen. Skogen har rensats upp en hel del under vintern, så jag kände knappt igen mig på vissa platser. Mest spännande var rotvältan jag hittade nästan framme vid naturreservatet. Vilka krafter som uppstår i en sådan. Jag förstår att dessa fenomen kan vara farliga!

Hemma fick jag njuta av de vackra tulpaner jag fått av min syster. Jag längtar efter att se om lilla Amsterdam och lilla Rotterdam har några blommor till mig i år, men är medveten om att jag kanske får nöja mig med en ganska klen skörd eftersom planen är att jag ska försöka lura ut hur många tulpaner jag egentligen har som återkommer år efter år. Förodlarhetsen är igång på Facebook och jag försöker hejda mig för att inte fångas av den. Efter att ha gått igenom mina odlardagböcker sedan 2018 vet jag att det går utmärkt att inte börja sätta fröer förrän i mars. Dessutom har jag växthuset i år, så det ska nog ordna sig.

26 nov

Minusgrader!

Alltså, vi är ju inte bortskämda med det där vackra vintervädret som sägs finnas lite mer norröver hos alla som sitter på verkligheten där folk har knätofsar och isbjörnar till grannar… Här har vi mest haft ett ytterst deppigt regngrått och mörkt novemberdis hängande över våra huvuden under många, långa dagar. Att därför komma hem till frusna vattenpölar och knip i näsan i förrgår var underbart! Det känns så när man redan har vinterdäck på bilen… Underbart, alltså. Igår morse vaknade vi sedan till strålande sol och fortsatta minusgrader, något som inbjöd till promenad med både vantar och mössor. Mycket uppiggande! Dessutom känns det bra att ha fått till något slags pulshöjande aktivitet innan det ens blivit dags för lunch, som att dagen liksom blir extra lång.

Jag behövde den extra längden då jag skulle förbereda ett julpyssel för ett gäng barn. Det blev smällkarameller och juliga pappersgirlanger gjorda och resten av pysslet, det lite mer avancerade, ligger kvar i ett skåp och väntar på lite mer one-on-one-tid. Det är lätt att glömma att barn av idag nästan inte kan använda saxar. Mycket intressant iakttagelse och något jag inte riktigt trott var sant tills nu. Idag när vi pysslade märkte jag också att småtjejerna, deras mammor och killarnas mammor alla uppskattade pysslet väldigt mycket, medan medlemmarna i en annan grupp var lite mer restriktiva med lovorden. Jag vill inte hänga ut någon eller så, det var bara ännu en spännande iakttagelse. Själv fortsätter jag att med glädje pyssla åt alla håll och kanter trots att jag har hunnit bli mormor. Tur att vi alla är olika!

08 nov

När havet lockar och amaryllisexperiment.

Vi bor nära vattnet, bara några minuters promenad. För att ta sig till Östersjön och den fria sikten ut behöver jag ta en femkilometersrunda. Egentligen längtade jag ut dit, men bestämde mig för att ”bara” ta mig bort från bebyggelsen och möta vattnet där det åtminstone är lite friare. Den senaste tiden har annat än promenader inte prioriterats, men oj, så skönt det var! Jag lyckades till och med pricka in gårdagens enda fem minuter med solsken. Bonus av bästa slaget under den här tiden, inte sant? Jag tröttnar aldrig, aldrig på den här utsikten och älskar att vägen leder till något spännande bortom kröken.

Väl ute vid vattnet satte jag mig en stund vid fiskeklubbens badtunna för att inte bli blöt om baken. Det blåste inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag skulle få min dos och känna huvudet rensas lite. Mycket rör sig där inne nu. Ibland händer det mycket i livet, andra gånger får man vara glad för att det åtminstone finns styrfart. Det är som det är, liksom. Det som tynger mig just nu rör andras liv, personer som jag bryr mig om, som jag älskar, som jag vill underlätta för. I de flesta fall går inte det, de får kämpa på så gott de kan på egen hand. Hur som helst kändes det skönt att hålla en stilla bön i hjärtat för att allt detta tunga ska lätta förr än senare. Jag påmindes om hur det är med livsutmaningar. En dag känns de oöverstigliga, men en dag längre fram upptäcker man plötsligt att man kan andas igen, kanske till och med har lite fin utsikt att njuta av.

Halvdöd, men där finns fortfarande livskraft! Hopp! Vila!

Väl hemma var det dags att ta hand om alla de där amaryllislökarna som hade fått stå med rötterna i ljummet vatten i ett dygn. Tänker på att de inte kommer att hinna upp till jul, jag var lite sen i år också. Fast å andra sidan dröjde några av lökarna hela nio månader med sin blomning, hur skulle jag ha kunnat förutse det? Nej, det här får helt enkelt vara ett projekt för spänningens skull! Amaryllisar som ska blomma och förgylla vår adventstid och jul behöver köpas färdigdrivna precis som vanligt. Mest spännande ska det bli att se om några av amaryllisbebisarna tar sig. Frågan är nu hur jag ska få upp storleken på lökarna under nästa översomring? Att ge dem blodmjöl verkar inte ha hjälpt särskilt mycket, men kanske har jag fel? Som sagt. Spännande.

Det ser inte mycket ut för världen, men pumpalatte med vispgrädde är orimligt gott. Jag gjorde varsin sådan här kvällsdrink till mig och maken och vi kunde konstatera att detta kan kallas livsnjutning. Samtidigt med njutningen jobbade jag på ännu ett julklappsprojekt. Det blir lite trist här i bloggen då jag inte kan lägga upp bilder, men jag har kul i alla fall.

30 sep

In i helgen med små nedslag i vardagslivet.

De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!

I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.

I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.

Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.

Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.

Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.

Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.

23 sep

Gränssättning.

Vi har bra grannar här, något som inte är alla förunnat. Häromdagen skulle de två brorsorna på västra sidan stycka sin tomt där de redan har varsitt hus eftersom den ena brodern och hans fru hädanefter ska bli permanentboende istället för ”sommargäster”. Lantmäteriet hade kallat oss grannar för att vi skulle slippa en mer komplicerad process med möten och flera inkallade. Det var jättespännande att se Lars från lantmäteriet leta tomtgränser, mäta och räkna! Skulle tomtmarkeringarna från 1700-talet hålla måttet?

Det visade sig att varken stenmurar eller lador behöver flyttas. Raka linjer uppmättes på alla håll. (Grannarnas lada står delvis på nästa tomt om man ska följa linjer, men jag gillade det pragmatiska sätt som detta löstes på. Ladans vägg får helt enkelt anses utgöra gränsen.) Lars berättade att det är fascinerande att se hur stenmurar kan sträcka sig kilometer efter kilometer och bara diffa på några centimeter från startpunkt till slutpunkt! Det är så lätt att tro att vi sitter på trumf med alla tekniska uppfinningar och elektriska prylar, men tänk all kunskap som håller på att rinna ut i sanden då lantbruk läggs ner och hantverkare inte tar, eller får, några lärlingar… Jag är absolut ingen bakåtsträvare, men påmindes återigen om hur viktigt det är att föra vidare praktisk kunskap till nästa generation.

06 aug

Mina rötter, mitt DNA, min grund.

En av mina superkrafter handlar bara indirekt om mig. Jag har den stora ynnesten att komma från ett självklart sammanhang, en storfamilj där jag får känna mig trygg och välkommen. Jag älskar att träffa dessa människor! Mamma, min faster och min farbror har firat flera födelsedagar ihop eftersom de fyllt jämnt och halvjämnt samma år. I år var det så dags för min farbror att fylla 85 och min faster att fylla 80. Deras lillasyster och svåger upplät generöst föräldrahemmet dagen till ära då de bjöd in till ett riktigt födelsedagskalas med över 70 deltagare. (Syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och övergår 100 personer vid det här laget.) Vi tog tacksamt emot vädret, särskilt med tanke på att det ska komma över 20 millimeter regn idag.

Jag har inte bett om lov att lägga upp bilder från festen här i bloggen, så du får tro mitt ord då jag säger att det blev en dag att minnas. Min syster är den duktigaste florist jag känner och hon hade gjort två kransar till jubilarerna. Denna fick Fars storebror…

… och denna fick hans lillasyster. De blev så fina, så fina! Faster och farbror, alltså, men även kransarna. Vi bjöds på god mat, tårta och kakor, tipsrunda, tävlingar och chans att åtminstone hjälpligt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Maken var liksom sist utsedd till släktfotograf och när jag tittar igenom bilderna med alla festdeltagare ser jag att jag missat att prata med två flickvänner till kusinbarn, annars har jag koll på alla namn. Kul att vi är så många!

Vi har blivit varnade för en kommande stor regnmängd, så när vi kom hem åkte löken upp och lades under skydd. Jag ser mitt i vuxen ålder tillkomna odlarintresse som en förlängd del av mitt Håkansson-arv, så det kändes fint att avrunda dagen med denna aktivitet.

Jag har saknat att inte ha någon solnedgångsutsikt och en soluppgång utan fri horisont här hemma, men en sådan kväll som igår så känns det ändå helt okej. Vill vi ha solnedgångar med friare siktlinje kan vi njuta av det i Bredavik.

Kvällen avslutades med en kort kvällspromenad med två av syrrorna. Denna lilla sovvagn (husvagn känns lite att ta i) är något av det sötaste jag har sett någon gång. Säkert bekvämare än tält, men ändå… Söt var den iallafall. Själv gick jag hem och somnade som en stock, pang bom, men inte förrän jag hade gjort lite pyssel klart inför dagens födelsedagsfirande av min tyska systers dotter. Somliga dagar tycks vara för evigt.

19 jul

Ögonblick från fina dagar.

Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.

Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.

I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.

Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.

En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!

Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).

Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.

Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…

… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.

De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.

I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.

Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.

Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.

Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.

Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.