30 nov

Gråtknark.

Syrrans svåger har släppt ett nytt album och det är HELT fantastiskt! Logga in på Spotify och lyssna igenom det, eller gå till hans hemsida och köp en gammal hederlig CD i julklapp till någon. Stefan gör ingenting halvhjärtat och det tror jag att du märker då du lyssnar på de här texterna (och melodierna).

27 nov

Ljuvliga morgonljus!

Min söta svägerska tog mig med ut på en morgonljusfotosafari i morse. Vilket fint sätt att starta dagen! Vi bor i ett paradis på många vis. Jag älskar Sturkö och särskilt Uttorp som numera är mitt HEMMA. Kanske du förstår då du får uppleva det genom mina ögon?

24 nov

Tacksamhet.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har orkat hålla bloggen igång under alla år och att jag inte gav upp de gånger det av olika anledningar kändes jobbigt. När jag nu tittar igenom fotoarkivet fylls mitt hjärta av glädje, smärta och allt däremellan. Idag kommer vi att fira traditionsenlig Thanksgiving ett par dagar efter själva ”dagen”. Kalkonen, potatismoset och allt det andra må vara viktiga delar i firandet, men nog är själva tacksamhetstemat större än något annat. Jag hoppas du får en fin helg!

November längs minnenas allé:

22 nov

Pippifåglar.

När brorsan var här igår gjorde han mig uppmärksam på att vi hade en flock sidensvansar i äppelträdet. Vilken fin överraskning! De här skönheterna gillar tydligen Ingrid Marie. Jag kan förstå fågelskådare som fascineras av att i timtal följa olika arters speciella beteenden! Har du någon favoritfågel? Själv älskar jag domherrar och sädesärlor, men jag har inte sett några på många år. Här har vi mest skator, koltrastar, kajor, fasaner och gröngölingar. De är förvisso inte fy skam de heller och jag tycker det är trevligt att bo så här ”mitt i naturen”.

19 nov

Innan trädgården går till ro.

Jorden är kall, men det är många grader kvar tills tjälen tar över. Jag köpte ett helt gäng tulpanlökar på supermegarea i förra veckan eftersom jag inte hade kommit till skott tidigare på säsongen. Tulpaner är ändå några av mina absoluta favoritblommor. Några av Fars tulpanlökar kommer säkert upp till våren, men dagens tulpaner är hårt drivna och en lök räknas bara räcka en säsong. Tulpaner som kommer år efter år på samma ställe kommer från nya lökar från själva moderlöken.

I förgrunden, precis bakom planteringsspaden, ser du en av de små rosenbuskar jag satte i jorden nyligen. Den här längan framför stenmuren längst ner i trädgården ska fortsätta ansas och tuktas. Det är min blomrabatt, helt enkelt. Jag är dålig på att ta beslut även om jag kan se en massa vackra alternativ i huvudet. Nu bestämde jag mig till slut för ett par veckor sedan för att låta de fyra rosor jag hade få stå på rad längst fram. Tulpanlökarna blandade jag om hej vilt i en kartong innan plantering så att tidiga och sena sorter växer upp lite blandat när det är dags att blomma.

Rosorna är alla krukrosor, med undantag för ”Georgs ros” som jag fick av min faster, men den är minst av alla. Rosor är vackra med lavendel, men kanske bestämmer jag mig för att sätta lite högre stäppsalvia bakom istället då det blir för trångt med lavendel framför. Kanske blir det något helt annat? Ett vet jag säkert. TricoGarden står redan redo i tvättstugan så jag kan spreja mot rådjuren i tid nästa vår. Maken planerar också viltstängsel och det behöver sättas upp innan det är dags att köra igång våren i landet. De söta bambisarna är fortfarande i trädgårdslandet och äter nästan varje dag. Lök och purjo har de låtit bli, men annars verkar de inte så kräsna.

På trappan minglar hösten med vintern. I den stora byttan har jag bara perenner, så där förändras ingenting. Julrosorna får stå löst tills Thanksgiving är över till helgen. Då kommer de att få plats i något slags vinterarrangemang framför perenngrytan medan jag kanske ger mig på att laga mat med pumpan. De ska tåla rätt mycket innan de ger upp och jag vill verkligen inte att någon mat ska förfaras.

Vad hittar du på i trädgården eller på balkongen innan vintern tar över?

17 nov

När man behöver få allt det grå att stråla lite.


Ja, alltså, idag var det tydligen dags för lussebak. Sonen drog igång det och det passade bra då vi har en tysk utbytesstudent här över helgen. Just den här kransen blev allas favorit:

Gör din favoritlussedeg. Kavla ut halva degen till en långsmal rektangel. Bre på 50 g rumsvarmt smör och strö över 150 g riven vit choklad. Rulla ihop till en rulle, forma en ring på bakplåt och tryck igen skarven så fyllningen inte rinner ut. Klipp jack varannan centimeter och vik en del åt vänster och en åt höger tills du har gjort en ”flätad” krans. Pensla med vispat ägg och strö över lite pärlsocker för utseendets skull. Vi hade vår långt ner i ugnen i 200°C i cirka 15 minuter.

15 nov

Om sådant som är jobbigt.

Vad är skillnaden på en person som möter livet som ett kränkt offer och en som möter livet i sällskap av acceptans över livets orättvisa? Detta är något som jag ofta tänker på, kanske för att Far vid flera viktiga tillfällen påminde mig om det senare med uttrycket ”livet är orättvist”.

Jag har en egenskap som både är till välsignelse och förbannelse. Jag kan inte låta bli att tycka synd om människor! Jag vill hjälpa till, jag vill vara till nytta, jag vill få andra att känna sig nöjda med sig själva… Finns det då något jag kan göra för att uppfylla detta så gör jag det. Jag har analyserat mig själv många gånger för att förstå mig på denna del av min personlighet, men har landat i att det antagligen är födsel och ohejdad vana i kombination med mina föräldrars exempel och uppfostran som har fört mig dit jag är idag.

I yngre år var jag expert på martyrskap, men det är ohållbart att hela tiden offra sig själv för andras behov. Maken har varit en viktig del i att leda mig ut ur just det träsket. Numera ser jag fortfarande andras behov, men jag är mycket mer självisk och restriktiv med hur jag ”hjälper till”, vem jag hjälper och ibland låter jag till och med bli att göra något för att det aldrig har krävts av någon annan är Jesus att fixa hela världens problem och svårigheter. I samband med detta skifte hos mig själv har jag också insett vikten av att låta människor ta mer ansvar för sig själva i de fall de kan det eftersom man blir starkare av att övervinna vissa typer av motstånd. I en sådan process kan man mycket väl komma att ta hjälp av en, två eller hundra andra människor, men det är man själv som är chef i processen, kapten på skutan, projektledare. (Ensam är absolut inte stark! Vi människor behöver varandra.)

Ett bra exempel på detta är hur man ska jobba i åldringsvården. (För dig som gjort det känns det här säkert som gamla nyheter, men för dig som inte har någon erfarenhet kanske följande leder till en aha-upplevelse.) Så länge som det är möjligt låter personalen de gamla ta hand om sig själva (hygien, äta, ta sig fram) även om det tar mycket längre tid än det tidigare gjort och kanske till och med är lite smått plågsamt att se på som ”normalfungerande” (vad nu det är). Detta arbetssätt används dels för att hålla igång vissa funktioner, men även för att det rent mentalt är otroligt jobbigt att ständigt ”lägga sin integritet på golvet” där andra kan trampa på den. Samma sak gäller ju för små barn. De växer och mognar av att äta själva, ta lite mer ansvar hela tiden och lära sig hantera farliga situationer för att inte ständigt vara beroende av någon annan.

Livet är orättvist. Vi råkar ständigt ut för nya utmaningar, en del betydligt tyngre och svårare än andra. Vissa av dessa utmaningar är kortvariga, andra är permanenta och åter andra kommer och går med viss regelbundenhet. Tar man på sig offerrollen blir man till slut blind för att kunna se sin möjlighet att påverka någon situation över huvud taget. Varje gång ett nytt berg tornar upp sig är någon annan ansvarig för att jag ska komma över på andra sidan: skolan, samhället, maken, mamma, chefen, kommunen, invandrarna, släkten, de vuxna barnen, grannen, männen, arbetsgivaren, helt enkelt vem som helst utom en själv. Det värsta jag vet är när stackars barn får regelrätt undervisning i hur kränkta de ska anse sig vara istället för att lära dem hur man tar kommandot över sin situation (som sagt, gärna med hjälp av andra) och göra allt för att ta sig ur den. Det innebär alltså inte att jag säger att någon som har råkat ut för något fruktansvärt ska säga ”allt är ok, det är okej att du gjorde så mot mig, det är mig det är fel på, jag skulle inte ha stått i vägen, jag borde ha förstått” eller vad det nu är. Jag önskar bara att fler får kraften att hitta ut på andra sidan istället för att ägas av ångest, sorg, bitterhet, ilska, orättvisa och låta allt detta svarta färga hela deras värld.

Hur tänker du om detta? Håller du med eller tycker du att jag har fel, fel, fel?

12 nov

Hållbart mode.

Min fyraåriga systerdotter klädde sin docka så här och jag frågade syrrorna vem det liknade. Yngsta syrran gissade rätt! ”Ingen stil är också en stil.”

Det där med vad som ligger i ropet under specifika tidsperioder är alltid intressant. Den senaste tiden har debatterna bland samhällsintresserade och kändisar av diverse slag varit mycket fokuserade på hållbarhet. (Ja, kanske är det den svenska regeringens ickevarande som är mest intressant just nu, men annars…) Mycket skam och skuld har skvätts på överkonsumtion, flyg, köttätande och diverse annat. Vissa av diskussionerna jag kikat in på har varit vettiga, men i många fall dras ”folk” in i resonemang som bygger på falska grunder eller åsikter hellre än fakta. (Jag är glad över att det sägs att skolan ska lära barn och ungdomar vara källkritiska, men uppriktigt sagt tror jag inte att många är helt med på vad konsekvenserna av sann källkritik blir. Mer om det en annan dag…)

Jag tänkte på hållbarhet medan jag satt i bilen på väg hem från Nynäshamn. Jag älskade loppisar och second hand-shopping långt innan dessa blev PK och mer exklusiva. Tanken på att fortsätta använda något som fortfarande funkar känns självklar och jag har ägnat många, långa timmar i jakten på fantastiska fynd. En dyrbar akvarell, kristall, kashmirtröjor, mer eller mindre nya märkeskläder och skor för en spottstyver, möbler och diverse hantverk har genom åren hittat hem till oss… Som du kanske har förstått har det den senaste tiden kanske mer handlat om att rensa än att fylla på. Det har varit befriande att få riktig ordning. Det finns (fanns, för nu står lite grejer från verandan i köket då brorsan har påbörjat sista fasen av renoveringen, yay) en plats för allt och alla som bor här hemma vilket innebär att det naturligt håller sig rätt välstädat. Kanske beror det också på att vi inte längre har några småbarn hemma, hahaha.

Nåja, tillbaka till hållbarhet. Hur kan man tänka hållbart för sin garderob? Är det förbjudet att då och då handla en t-shirt på H&M? Ska man bara handla kläder på second hand? Är det slut på reafynd och felköp för alla goda människor? Jag vet tyvärr inte precis var vi kommer att landa. Om inte ”folk” ljuger finns det numera fler som har lagom mycket kläder istället för översvämmande garderober. Själv försöker jag rensa ut garderoben varje vår och höst. Tröjor med svettfläckar som inte går bort får faktiskt inte vara kvar, omtyckta kläder med hål och släppta sömmar lagas INNAN de läggs undan och kläder i gott skick som jag fortfarande gillar men som jag tröttnat på kan få vila ett år eller två. De senaste åren har jag investerat i några klassiska kashmirplagg på rea eller säsongsutförsäljning och jag har också skrivit en lista på vad jag önskar och kan slå till på om jag hittar dessa på second hand eller utförsäljning. I våras köpte jag till exempel en fantastisk sammetsklänning för 150 kr på boozt.com. Den hade kostat en bra bit över 1000 kr och det enda exemplar som fanns kvar efter vintern var i min storlek. Tur! Vådan av att införskaffa ett plagg i fel säsong kan annars vara att det inte passar i storlek, smak eller stil när det är dags att börja använda det.

Kännare verkar ha olika åsikter vad som kan räknas till hållbara material. Själv gillar jag olika slags ullplagg och kashmir är ljuvligt skönt att vara klädd i. Jeans är tydligen bland det värsta man kan ha på sig pga de oändliga mängder vatten som går ut i produktionen, så second hand-butiker är kanske bästa platsen att leta efter just jeansplagg om man vill vara stenhård miljökämpe. Dunplagg är varma och sköna, men fåglarna som används i deras tillverkningsprocess plågas ofta. Tycker man inte att syntetmaterial är okej kanske återanvänt dun kan vara något? Finns bl a hos Arket. Silke är så skönt att ha som första lager nära kroppen. Själv har jag Twilfits t-shirt och långkalsong. Tack Annette för tips för många år sedan! Naturmaterial är helt klart mina favoriter. Jag har alltid gillat sköna (syntet)fleecetröjor, men sedan jag fyndade min nästan nya yllefleece (lik den som min tyska syster har) för 100 kronor på loppis har jag aldrig sett mig om. Den är både snygg och otroligt skön! Perfekt som ensamt ytterplagg vår och höst, varm och skön under vinterjackan då stormvindarna yr. Mina härliga skidvantar från Orem glömde jag i en taxi i vintras och det gör mig lite ledsen. Första vantarna som jag aldrig har frusit i! Får se om jag orkar leta upp ett par likadana nu i vinter. Maken och sonen har varsitt par handskar i samma material, men det är tumvantarna med fingersytt foder som är skönast.

Hur många plagg behöver man egentligen? Testa själv! Häng alla plagg på felvända galgar en dag och vänd inte på galgen förrän du har använt och tvättat ett plagg. Du blir nog förvånad då du ser hur många ”bra att ha”-plagg som bor hemma hos dig. Själv tycker jag det är självklart att festplagg kanske bara används enstaka gånger och att det är okej. Jag går nämligen inte på så många fester och tycker inte det är så roligt att klä mig i yllefleece och second hand-jeans då jag är bortbjuden på bröllop eller 50-årsfest. Kanske känner du som jag? När det gäller baskläder har jag dock rensat ut ordentligt. Det visar sig att jag precis som min far (även om han var mer extrem) använder samma favoriter om och om igen. Hur gör du? Jag förstår att man antagligen behöver en större garderob om man har en yrkesroll som inkluderar tjusig klädsel, men jag tror helt klart på att försöka maxa match- och mixmöjligheter så långt det är möjligt! Här får du ett gäng riktigt bra tips och idéer. Nu ska jag ta en dusch och fortsätta fundera på hållbarhet. Hur tänker du runt det här ämnet?

10 nov

Musiktips.

Nu är det länge sedan jag tipsade om bra musik. Musiken som alltid varit en så viktig del av mitt liv fick ta ett steg tillbaka efter allt stök som mitt liv bjöd på, men långsamt börjar jag kunna känna musikglädje igen. Det ger mig hopp!

Idag har jag sjungit precis hela dagen med andra hängivna körsångare, proffsiga musiker, underbara Ninni Bautista (som dragit igång hela dagen), duktig ljudkille och solister som fick mig att rysa ända in i ryggmärgen. Sonja Aldén är alltid toppenbra, men idag fick jag också en ny favorit. Vilken röst! Lars Säfsund!!! Han är sångare i flera rockgrupper, bl a den italienska rockgruppen Lionville, musikalartist och har en röst som minsann kan golva gamla tanter. Wow! Känslan av att vilja flyga ut i publiken för att få njuta av vissa låtar var påtaglig…

Hade jag kunnat vara på två ställen hade jag åkt ut till Cirkus med maken för att lyssna på en annan storfavorit, den kanadensiske professorn och filosofen Jordan Peterson. Har du inte lyssnat på hans föreläsningar är det dags! Han är rak, kunnig och spännande. Jag gillar hans djup och hur väl inläst han är på det han pratar om. Hans ”motståndare” reagerar ofta med stora känslor, men är dåliga på att argumentera för sin sak. Därför är det ofta mycket intressant att se JP i intervjuer och debatter. Han äger! Peace.

09 nov

Tankar i novemberdiset.

Dagarna kommer och går och däremellan bäddas vi in av ett kompakt mörker. Den här tiden på året är tuff för många, så jag är glad över all sol vi fick under både sommar och höst. Förhoppningsvis är D-vitaminförråden riktigt ordentligt påfyllda!

Idag åker jag upp till Stockholm för en härlig dag full med sång tillsammans med Ninni Bautista, en av de mest inspirerande körledare/dirigenter jag har fått äran att sjunga med. Den fantastiska bieffekten av detta är att jag får hänga med lillasyster och hennes familj i Nynäshamn. Jag tänkte just på hur fint det var att vi kunde bo så nära varandra då hennes två äldsta barn var små.

Jag suger i mig varje tillfälle att få vara en del av alla syskonbarns liv. Häromdagen ringde lillebror upp bara för att jag skulle få höra hans lille skratta sådär innerligt som bara halvårsgamla barn kan, men som känns som ens eget skratt då man får äran att vara med. Lillasyster i Skottland skickar underfundiga kommentarer från sina barn och roliga vardagsfoton som gör att det känns som att vi bor mycket närmare varandra än vi gör. Resten av familjen har jag lyckligtvis nära mig. De små brorsbarnen som är så roliga att leka med och deras storebröder som imponerar på många sätt, systerbarnen som delar mitt stora intresse för musik och som jag har äran att utveckla denna glädje tillsammans med… Lillasyster som inte har barn känns nästan SOM mitt barn och jag älskar att hon och hennes sambo bestämde sig för att stanna här i staun ett tag till!

Nu ska jag ut i dimman och rota lite i trädgården för första gången på länge. Bra uppladdning för den långa bilresan! Hoppas att du får en fin helg.