23 maj

Bor jag i ett ruckel?

Vad sägs om att bo i ett ruckel i Bullerbyn? En besökare som var här för ett tag sedan berättade om sitt syskons nyinköpta stuga, ”ett ruckel som ska renoveras innan de kan flytta in”. Det står i en liten by full av ruckel som ”ser ut precis som Bullerbyn”. Och att det känns lite som Bullerbyn här i Uttorp också. Min tyska syrra tyckte att ett av fotona i bloggen häromdagen kändes ”som att gå genom Ilon Wiklands sagoport”. Igår kväll tänkte jag därför att jag var extra tacksam över vårt lilla hem. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i Bullerbyn precis. Definitionen av ruckel vet jag dock inte om jag håller med om…

Men titta, vi har ju till och med en hemlig portal längst ner i trädgården! Här går jag med vattenkannor för att ge ettårsrabatten chansen att åtminstone kicka igång fröerna jag spridde ut där och att de utplanterade, försådda blommorna ska orka etablera sig. Längre fram i sommar fokuserar jag på trädgårdslanden och rabatterna får klara sig bättre på egen hand.

Igår hade jag bjudit in fastrarna på lunch här i ”Bullerbyn”. Pga olika omständigheter fick vi göra nya planer och det bestämdes att tre av dem kommer om ett par veckor medan de andra tog med sig sina makar, och en hund, och kom hit. Vilken mysig eftermiddag det blev! Jag uppskattar verkligen min storfamilj och allt jag lär mig genom dem.

Jag uppskattar också att de är ivriga påhejare till min numera stora kärlek för trädgårdslivet. Båda fastrarna hade tagit med sig ett gäng nytillskott till trädgården. (De fick även med sig lite grejer hem, jättekul att kunna erbjuda det!) Nu ska jag hitta något härligt ställe för iris, fänrikshjärta, åbrodd, några nya myntor, någon salvia och citronmeliss. När perennrabatten har etablerat sig ordentligt och inte längre behöver tillskott av ettåringar ska jag dra igång nästa rabatt. Det känns lite som en mani, men det är okej.

När gästerna hade begivit sig hemåt gick jag min bevattningsrunda och gjorde planer för nästa moment medan jag gullade med allt som bara ska hejas på. Pelargonerna ska få flytta till sin trappa med fiberduk eftersom väderappens utlovade regn i vanlig ordning har fallit bort. Nu är det bara Odensjös Black Mamba som inte riktigt dragit igång efter den sorgesamma övervintringen. Den lever dock fortfarande, så det är väl bara att hoppas att den hittar kraft någonstans ifrån.

När man är mitt ibland något är det lätt att missa det som händer mitt framför ögonen. Dahliorna mådde bra av skjutsen de fick genom att jag satte dem i femliterspåsar för att ge styrka inför snigelangreppen som alltid kommer. Jag ser lite småhål på vissa av plantorna, men än så länge ser det ändå rätt bra ut. Dessutom växer många av dem så att det nästan knakar. Det ska bli SÅ spännande att se vilka dahlior som egentligen överlevde i musattacken. Alla musdahliorna (1-4) växer jättefint och nu funderar jag på om en av dem kanske till och med är Orange Delight, min favvofavorit som jag var säker på hade blivit uppäten. Skottkärreplanteringen har fått gräsklipp som håller undan ogräs och hjälper till att hålla fukten i jorden. Plantorna verkar må toppen. Tomaterna har fått plats i sin kuvös. Varje år är jag lika orolig över om jordblandningen jag gjort varit tillräckligt näringsrik, men inte så gödslad så det bara blir en massa fina blad och inga tomater. Det brukar lösa sig. Alla plantor visar åtminstone blomanlag, så det finns hopp. Sedan är det gurkorna. Jag satte fyra stycken i tjugolitershinkar i växthuset och de visar verkligen att de gillar behandlingen. Från förra året minns jag att den första gurkan kom betydligt fortare än jag hade trott. Den stora fördelen med växthuset, förutom mellanperioden mellan ”risk för frost” och verklig sommar, är definitivt de lite mer exotiska grödornas glädje. Gurka, chili, paprika och physalis ger mycket mer skörd med värmeboosten. Och tänk om det blir vindruvor i taket, för det hade varit så roligt!

Slutligen ett ögonblick vid diskhon imorse. Vackra stunder finns på de flesta ställen om vi tar oss tid att ta in dem. Tack för ljuset! Och tack för att jag får bo ”i ett ruckel i Bullerbyn”. Jag vill inte vara någon annanstans.

12 maj

Jordgubbar och Moa Herngrens nya.

Vad kan jag säga mer än att det känns som att jag för tillfället bor i en bubbla där allt handlar om jord, vatten, plantor, sol, fröer, drömmar och funderingar. När det regnade igår förmiddag, trots att det inte skulle ha gjort det, blev jag jätteglad för allt det nysåddas skull och drog till Blomsterlandet. Det beslutet hade även alla andra planttanter och plantgubbar i Karlskrona kommun tagit. Vi irrade fram bland ettåringar och perenner, bärbuskar och rosor, gödningsprodukter och hederligt gammalt jutesnöre (som just igår kostade 80 kronor för två stycken, bra pris för denna i trädgården mycket användbara produkt). Vi har fått jordgubbsplantor från vänner vid flera tillfällen, men någonstans på vägen har de drabbats av någon sjukdom som följt med och blivit värre för varje år trots nedklippning. Den ligger väl i jorden. Jag tog därför efter konsultation med Google det exekutiva beslutet att helt enkelt köpa ett gäng nya plantor och sätta dem i en låda med nyblandad superjord, inspirerad av hügelbäddar. Vi får väl se om det hjälper. Den här gången vet jag åtminstone vad sorterna heter. Jag köpte några plantor Tristan och några Loran. Båda är remonterande och ska ge gubbar hela vägen fram till hösten om allt blir som det ska. Lilla barnbarnet måste ju få plocka jordgubbar då hon kommer och hälsar på mormor och morfar!

Brorsan kom förbi när jag sprang omkring som en yr höna och försökte hinna med så mycket som jag bara kunde. Han klippte det sista gräset med åkgräsklipparen i ett nafs. Maken har klippt resten och samlat gräsklipp till alla möjliga projekt. Jag gillar täckodlandet och näringen gräsklippet ger, men det funkar också bra för allmän jordförbättring. Finemang och gratis, om man bortser från det tidsödande i att tömma uppsamlaren. Våra grannar här uppe vid ladan har varit sommargäster fram till nu. Efter pension flyttar de ner från Göteborg för att bo här på heltid, så jag tänkte försöka göra perennrabatten extra fin från deras sida genom att sätta luktärter längs stenmuren. Det sitter ett hönsstängsel monterat uppepå, det blir jättefint för luktisarna att slingra sig upp där med hjälp av jutesnöre. I vanlig ordning ska jag också sätta en luktärtsrabatt nere i trädgårdslandet. De andra grannarna får förhoppningsvis solrosor att titta på. Vi får väl se om jag eller sniglarna vinner kampen. Förra året kunde både de och vi sätta in stora vinster. De blev mätta, men jag hade satt så många plantor att vi fick tillräckligt med ögonfröjd ändå. Jaja, idag blir det vilodag och mina stackars uttänjda lårmuskler får chans att återhämta sig. Min fysioterapeut till svåger sitter alltid på min axel (bildligt talat) då jag håller på och joxar och jag är tacksam för den trädgårdspall jag fick av hans fru, blomstersyrran. (Hahaha, kul att jag länkar till en sida som heter ”SeniorLife”!)

Ps: Jag hör vad som händer omkring mig, både på riksnivå och i världen. Jag är inte blind, inte döv och varken dum eller naiv. Jag blir bara så svart då jag ser hur konflikter hanteras av vuxna människor som kan anses vara både klipska och kunniga. Min ständiga fråga är om människor inte bara kan bete sig? Det verkar dessvärre inte så. Därmed fortsätter jag att gräva där jag står, bokstavligt. Jag försöker hålla dyngspridningen bara till trädgården och hoppas kunna få med mig en individ i taget att agera på ett sätt som gör världen lite bättre. Börja i familjen! Igår lyssnade jag på Moa Herngrens nya roman, Syskonfejden. Jag blev så berörd, på flera plan. Bok att läsa eller lyssna på för alla som kommer från en familj och/eller har en själv. Påminnelsen om att det är nyttigt att försöka sätta sig in i en annans liv då och då är på sin plats. Allt är inte alltid som det synes vara och bara för att man kommer från samma föräldrar betyder inte det att man blir likadan. Varje individ har sin egen genetiska komposition som leder till allt från personlighet till hur man tar sig an livet och hur andra behandlar en. Och som jag sa till någon igår: om andra har känslor och åsikter om någon annan person och lägger dem i din famn betyder inte det att du behöver ta ansvar för dem. Bara säg ”har du tankar om det så prata med personen ifråga, inte med mig”. Att skämmas å deras vägnar är ju känslomässig helt bortkastat! Tänk stackars mormor som verkade basera sitt liv på ”vad andra skulle säga”. Vilken massa ödslad tid och energi… Tack och hej från mej.

08 maj

Överblick, framtidstro och tillförsikt.

Maj 2017, byggarbetsplats

En klient skrev och frågade om hen kunde få samtal på torsdag eller fredag. Jag visste att det var Kristi himmelsfärd eftersom vi flyttat vår körövning, men hade helt glömt bort det. Livet utan skolbarn i familjen och eget företag gör att tiden blir flytande. Jag gillar på ett sätt att det blir mjukt runt tidsramarna. Missförstå mig inte, jag gillar ordning och reda, korsstygn och ramar. Däremot kan jag bli mindre stressad av att inte hela tiden se framåt till nästa begivenhet. Jag är hopplöst efter med så mycket i år pga den långa sjukdomen. Visst är jag på gång igen, men det nafsar hela tiden i hälarna. I vanlig ordning har det varit sniglar, löss (grrrrr, mina chili- och paprikaplantor såg inte hängiga ut av för lite vatten, grrrrr, hoppas såpvattenbadet hjälper), fåglar och frysgrader som satt käppar i hjulen. Det är bara att komma igen, jag vet ju att det alltid blir så här och att det blir bra ändå! Potatis och sättlök beställde jag från Klostra som vanligt, men de har varit på väg i transportkedjan så länge att jag börjar misströsta. Schenker verkar ha stora problem att leverera, får se om paketet anländer idag som det utlovades igår. Det är okej. Och dahliorna är inte satta i jord än, men jag har ju ett helt gäng som INTE blev uppätna av den hungriga dahliamusen och som fått tjuvstarta. De ser jättefina ut trots att några blev lite frostbitna trots fiberduksskyddet. Ja, du ser. Det finns många om och men. Det finns dock så mycket annat positivt.

Maj 2023, växthus på gång

De små rotskotten som är tänkta att bli en fantastisk syrenhäck så småningom har tagit sig jättefint så här långt. Jag fortsätter vattna och vattna (överallt förresten, det var skönt med en rejäl rotblöta i förrgår). Perennrabatten som är inne på år två är fortfarande ”oredig”, men nog ser jag redan nu att det kommer att ”bölja” lite mer än förra året! Det mesta växer jättefint där vid västra stenmuren. Vinrankan jag köpte på utförsäljning förra året och som sattes i ett hörn i växthuset tidigt i våras har tagit sig jättefint. Jag längtar efter att få uppleva ”kraftig vinranka som ger söta, gulgröna, nästan kärnfria druvor i stora klasar.” I Lilla Keukenhof ska jag sätta ner dahliorna idag, ska bara få upp resten av tulpanlökarna som jag dock inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det är inte sådana sorter som har större benägenhet att komma igen, men när jag grävt upp dem så ser jag att det bildats massor av sidolökar?! Maken fick till slut igång gräsklipparen, så det ser jättefint ut i trädgårdslandet. De allra första sparrisarna frös, men nu är det snart dags att skörda årets första – de ser otroligt fina ut, trots att ”sparrislådan” egentligen får för lite sol. Hallon och björnbär ser ut att ha tagit sig jättefint där maken gjort plats för dem. Lilla hagtornshäcken börjar komma igen efter nedsågningen till fotknölarna för några år sedan. Visst är det lite hål i den, men det ger sig. Det finns ett par rosor och en krusbärsbuske som fått bättre utrymme nu och jag tror att de alla kan bidra på ett positivt sätt. De flesta av de försådda blommorna och plantorna har tagit sig bra, det ska nog bli fina buketter och gott att äta i år också! Lidl-spöna (två bigarråer och ett Ida Red-äppelträd) har tagit sig fint och marktäckarna jag satte runt dem har tagit sig lite runt alla tre. Kanske blir det i år schersminen blommar, kanske nästa, men den lever fortfarande och har hälsan. Luktärterna ser fantastiska ut. Gullviveängen är på gång. Kungsängsliljorna breder ut sig. Två av tre rosor ser ut att ha tagit för sig ordentligt och alla fyra klematisar min syster köpte för vrakpris på Ekohallen förra året har alla tagit sig jättebra. Maken håller på att bygga ett tomatväxthus och det kommer att ge murarhinksodlingen en skjuts tror jag. Örthjulet ser ut att kunna bli jättefint i år också, även om en del plantor kanske hade behövt beskäras lite hårdare. Det är fler odlingsplatser på gång, det händer grejer hela tiden och saker och ting får ta sin tid. ”Easy does it.” Var dag har nog av sin egen plåga sägs det i Nya Testamentet, men nog finns det oändligt med glädje att ta in också. Uttrycket passar väl att paras med att ta sig tid att lukta på blommorna. Just nu är det mandelblom som fyller luften med väldoft, men fruktträden är på gång de också. Och syrenerna! Den här genomgången fick helt enkelt bli ett slags inlägg i tacksamhetsdagboken. Med det är det dags att hugga i för dagen och vi kämpar vidare!

Maj 2024, här växthusas det nu för fullt

10 apr

Kampen.

Hur hade jag kunnat glömma den? Kampen med och mot naturen. Nu har det börjat, det viktiga jobbet som bara är och som aldrig tar slut. Mata jorden och ge den rätt förutsättningar för att maskar och andra ”goda” småknytt ska vilja uppehålla sig där och tillsammans jobba fram en härlig näringsbas. Bekämpa kvickrot, våtarv, åkerfräken och alla de andra ogräsen som är villiga att ta över så fort man inte riktigt orkar. Se fåglarna, som igår, upptäcka läckerheter som jordgubbar och sparris och glufsa i sig det som jag tycker är MITT. Vi har fyra sparrisar på väg upp, tre hade vi min obligatoriska kvällsrunda i trädgårdslandet fått toppen avknipsade. Grrrrrrrr. Jag påminner mig om min fasters visdomsord, att naturen tillhör djuren också och att vi får samsas om den. Jaja, nu har jag samsats färdigt gällande sparrisen. Må nätet jag slängt över göra sitt jobb och må vi få en härlig skörd!

När solen just börjat stiga ligger dagen fortfarande öppen och inbjudande, eller mörk och uschlig med en känsla av att det bästa vore att dra täcket över sig och somna om. Igår kom äldstabrorsan över och påpekade det som många kanske känner igen sig i: ”nu har den där perioden börjat då man aldrig hinner med tillräckligt”. Hur mycket man än gör finns det annat som borde ha gjorts. Det är ett sätt att se det på, men känslan av otillräcklighet leder sällan till något gott. Jag väljer att beta av en sak i taget och skriva ner det som klarats av i trädgårdsdagboken. Inte skriver jag ”idag har jag inte hunnit det här och det där som jag borde ha gjort i förra veckan blev inte heller av”- det hade varken gjort mig mer produktiv eller gladare. Det sker framsteg! Och hade det inte gjort det så hade säkert det också blivit bra.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_6218-768x1024.jpeg

Slån och rosor lämnade taggar och sår i mina händer under gårdagens trädgårdsarbete, men så fick jag också en vacker ”bukett” med mig in. På det viset är naturen inte så knusslig, utan generöst delar den oftast med sig av både det ena och det andra som gör mitt liv lite finare. Undrar just om jag kan få dessa grenar att slå ut? Jag satte dem i ljummet vatten så får vi se vad som händer. Förväntansglädjen är den finaste av dem alla!

07 apr

Längtansdag.

Igår var det dags för årets första, stora trädgårdsdag. Jag visste att jag skulle vakna med träningsvärk idag, efter de här åren har jag lärt mig ett och annat. Genom trädgårdsarbetet väcks en del muskler som legat i vinterträda till liv. Far gick alltid upp i vikt under vintern och ner under sommaren. Nu jobbade han mycket hårdare än jag, men jag följer samma mönster. Vinterhalvåret kompenserar jag inte det uteblivna jobbet genom att gå till gym eller liknande, så då får det bli såhär, det är okej. Solskyddsfaktor 50 (jag har opererat bort basaliom i ansiktet, typiska trädgårdsarbeteshudskador sa min hudläkare), lager på lager inklusive halsduk och i vanlig ordning trädgårdshandskar som åkte av efter tio minuter trots att jag vet att jag borde ha dem på hela tiden.

Mitt huvudfokus för dagen var perennrabatten, att klippa bort skröfs och räfsa löven som jag tacksamt tar emot från grannens ståtliga lönn varje höst. Löven ger skydd och bidrar till en naturlig jordförbättring. Under löven har det inte vilats! Många av växterna har redan kommit igång och även om jag inte har delat några plantor än är det nu lättare att få översikt över vad jag har och vad jag vill göra. Härom morgonen vaknade jag med en mycket levande dröm där en böljande rabatt i lila och orange/gult lämnade läcker eftersmak! Så vill jag ha det, men det får jag eftersträva nere i ettårsrabatten. Ringblommor och krasse ska få dela utrymme med andra skönheter. Jag vet inte ens vad det var i nittiotalets vitvita inredning och rabatter som lockade mig så, jag måste ha varit helt hjärntvättad.

Maken plockade ut möblemanget och pelargontrappan till myshörnan vid glasverandan och jag lyfte upp min lilla vårplantering i väntan på pelargonerna (det dröjer ju ett bra tag tills de är på plats). Penséerna är lite sega på att komma igång med blomningen, men plantorna är knubbiga och fina! Naturligtvis har jag sprejat med TricoGarden, rådjuren är skoningslösa. Den här trälådan satte syrran gamla påskliljelökar i förra året och det var så fint! Träet har inte mycket mer att ge, men det är väl delvis det som gör att lådan är så vacker.

Luktärterna växer på. Några av sorterna hade jag inte så många fröer kvar av och ”Prince of Orange” verkar inte ha lika bra grobarhet som de andra sorterna. Jag har köpt de flesta av mina fröer hos Cecilia Wingård och tar även hennes odlingsråd på största allvar. Dessa små klenisar ska toppas, men inte än. Året då rådjuren smaskade av ett gäng insåg jag att blomningen blir mycket bättre efter (ofrivillig eller medveten) toppning. Förra året lade jag även till ett råd från någon brittisk luktärtsexpert att alltid sätta två luktärtsplantor ihop vid utplantering. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men blomningen blev verkligen fantastisk! Dahlior och luktärter mår även bra av att plockas, plockas, plockas, något som känns lite kontraproduktivt då åtminstone jag gärna blir lite dumsnål då jag ser mina plantors vackra blommor.

Förra året köpte min syster en cool julros till nedsatt pris och frågade om hon fick hyra in den i min rabatt, åtminstone tills hon hade ett bättre ställe att sätta den på. Milda makaroner, vilken skönhet! Uppifrån ser man knappt blommorna eftersom de hänger lite som blåklockor och är så mörka, men kolla här. Praktverk! Roligt att plantan verkar trivas här.

Nere i trädgårdslandet händer det också grejer. Vi har sexton odlingslådor, många av dem fulla med ogräs efter min trötta höst där trädgårdslusten hade tagit slut. (Alltså, den bästa gåva man kan ge sig själv är att rensa ogräs PÅ HÖSTEN.) Tre rensade jag ut igår och det känns redan mer hanterbart att ta hand om resten! Jag kan ju ta någon låda i taget i takt med att jag ska sätta något i dem. I sparrislådan börjar nu läckerheterna titta upp! Vi har fem plantor som vi kan skörda från i år och kompletterade med ett gäng reaplantor som förhoppningsvis har tagit sig och isåfall kan börja skördas först 2026. Sparris är inget man stressar på. Förra året flyttade jag den lilla ramslöksplanta jag fått av min syster ner från perennrabatten till sparrislådan där det ändå finns utrymme och möjlighet att sprida ut sig. Jag är naturligtvis glad över att den har överlevt i fem år, men vill gärna att den också ska sprida sig så vi kan börja skörda denna vårdelikatess.

Maken jobbade hårt med att flytta hallonplantorna bort till den plats där han har påbörjat en ”björnbärsodling”. Vi har haft ett ogenomträngligt snår av björnbär i sydöstra hörnet av trädgården. Mängder av plantor som inte riktigt har gett så många bär som vi tänker att de skulle kunna ge med större omsorg och mindre kamp om utrymmet. Dessutom är det lättare att plocka björnbär om man inte behöver sticka ihjäl sig då man tränger sig in i snår. Parallellt med detta ska också hallonen förhoppningsvis trivas. De hade precis lagom börjat ge en riklig skörd inne i trädgårdslandet, men de sprider sig för lätt och tar upp onödigt utrymme för växter som rådjuren hade ätit upp om de fick en chans.

Såhär ser jag ut om händerna mest hela tiden under stunderna i trädgården. Jag har alltid ambitionen att ta på mig handskar, men jag har så svårt att känna full rörlighet i dem. Jag har dock fått ett par från maken som sitter riktigt bra, men vill inte förstöra dem då de känns lite lyxigare än Jem och Fix-handskarna som alltid är för stora. Kanske får jag in en god rutin rätt vad det är.

Det känns fint att bukettsäsongen dragit igång. Jag har haft buketter med egna blommor ända sedan vi kom hem från Stockholm och vet att det åtminstone kommer att finnas något att stoppa ner i ett glas eller en vas ända tills vi är framme i november. Det gör mig glad och påminner mig om värdet i att jag håller på som jag gör. Är det vägen eller målet som är viktigast? Jag vill säga att det ena inte finns utan det andra, så det är bara att jobba på mer och filosofera mindre. Det får vara värt ischiaskänningar och korta lårmuskler som ömmar. Hej och hå!

14 feb

Vad har hänt med planttanten?

”Längtar du inte efter att sätta igång med trädgården?” Mina systrar är redan igång med odlingssäsongen 2024, men jag har i princip bara beställt fröer, pratat med maken om tomaternas nya växthus och suckat över hur växtlighet redan slagit rot i grusgången här hemma. Nej, jag har inte alls varit sugen. Det har varit viktigt för mig att vila från trädgården. Eftersom jag har lovat mig själv att detta ska vara något som ger energi, som gör mig glad och hjälper mig att växa på ett positivt sätt behöver jag lägga in annat där jag kan. Min odlingssäsong 2024 kommer att dra igång på riktigt måndagen den 4 mars. Först ska jag upp till Stockholm och odla relationer. (För övrigt är det alldeles tillräckligt att börja förså fröer i början av mars. Det är alla dessa odlingsforum som hetsar otroligt. Jag är tacksam över hjälp och tips jag fick därifrån i början, men inser också hur stressande de varit för mig. Alla får göra det som passar dem, helt enkelt.) Dessa bilder får mig i alla fall på mycket bra humör och jag är onekligen glad över allt fantastiskt jag får vara med om genom det som växer här hemma.

11 nov

Planttanten som fick ta sig i kragen.

Någon av mina systrar skickade en s.k. meme på en kvinna som stod mitt ute i öknen med en dammsugare och en kommentar om hur man alltid kommer på något ”jätteviktigt” att göra när det kanske finns annat som borde åtgärdas. Precis sådan är jag. Till mitt försvar vill jag dock säga att det ”jätteviktiga” oftast på riktigt är något som faktiskt är bra. Jag har skjutit upp att sätta min vitlök ända sedan dagen då jag skulle åka till Stockholm för en månad sedan (utsädet kom på posten), men igår fanns det inte längre några ursäkter. Då blev det helt plötsligt enormt viktigt att storstäda badrummet. När det nästan glittrade av all städning suckade jag djupt och började leta upp allt jag behövde för att sätta de där vitlökarna.

I vanlig ordning gick det ganska snabbt att fixa iordning allt. Lådan fick sig en rensning av ogräs och vacker krasse (sorry krassen, du har gjort vårt liv lite vackrare denna höst, men dagen var kommen då du fick gå) och sedan var det dags att få allt på plats. Här hade jag kommit sisådär halvvägs. Årets sorter blev Germidour och Thermidrome. Jag har testat båda med goda resultat förut. Förra året var jag så sen med min beställning att jag fick ta det som var över. Förvisso till rabatterat pris, men ändå. Jag tycker inte att det blev lika god skörd på de tre sorter jag testade då, men antagligen handlar det mer om att de satt i trädgårdslandets skuggigaste låda. När jag ändå var igång fick jag ner de 100 billiga Lidl-tulpanlökar jag hade lovat mig själv att inte köpa i dahliarabatten. (I år har jag nämligen som experiment att se hur många av de tulpaner jag redan har i jorden som kommer tillbaka, de har bara blivit matade med blodmjöl.) Du kan ju gissa hur jag kände mig efter timmarna i landet… Varifrån kom motståndet? Jag kände mig ju upplivad, piggare, gladare och kanske lite krokigare i ryggen. Men ibland måste man få pausa lite för att få tillbaka glädjen och i år hade det faktiskt blivit lite för många besvikelser knutna till planttantandet. Jag kommer igen! Allt det positiva uppväger, så är det bara.

Till kvällen åkte vi ut till Tjurkö där vi bjöds på en trerätters värdig kungligheter. Vår vän har jobbat som kock och hon och hennes man odlar det mesta själv. Varje rätt är en kulinarisk upplevelse, liksom äppelmusten som är gjord av egna äpplen. Samtalsämnena var i vanlig ordning spännande och vi kunde åka hem och göra helg både mätta och belåtna.

Grädde på moset blev att gosa med familjens hund och katt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Husdjur är synnerligen fina vänner till oss människor. De för med sig mycket gott, inte minst i stunder då man känner sig (eller faktiskt är) ensam eller tycker att ingen förstår en. Jag är säker på att Oskar sa ”välkommen tillbaka” då vi gick och är inte på något vis intresserad av att omtolka detta meddelande.

31 okt

Trädgårdskaos och pelargonrensning.

Igår bjöd ön på underbar höstsol och tungt regn i en ganska lagom mix. Trädgården ser ut som hej kom och hjälp mig efter stormen som härjade då vi var i Stockholm. Utemöblerna hade inte hunnit bäras in än (jag gillar att sitta ute länge och hade velat dra ut på att ha dem kvar i trädgården, sista dagen innan avfärd fanns det allt för mycket att hinna med för att denna uppgift skulle prioriteras) och vinden lyckades även dra ner de sista äpplena och päronen. Jag hade bett om att få låna syskonbarn eftersom de har lov, men fick dra tillbaka erbjudandet då jag vaknade och kände mig riktigt skruttig. Måndagen fick helt enkelt ägnas en hel del åt vila. Jag hade bara ett samtal inplanerat, något som kändes alldeles lagom. Förutom det blev det fokus på tvätt, översättningsjobb och ett gäng ”ta hand om”-ärenden.

Det var skönt att komma ut en stund i solskenet. Träden blir mer och mer avklädda, men på uppfarten dröjer sig de varmgula färgerna kvar och gör mig glad! Jag tänker använda lönnlöven i trädgårdslandet. Perfekt mullbas.

Jag ser fram emot en riktig storstädning här ute, men behöver uppbåda lite mer energi och passande tid. Det ser ut att bli en regnig vecka. Bra och nödvändigt, får passa in uppehållen. Har amaryllisar som redan skulle ha varit satta i kruka, vitlök och tulpanlökarna från Lidl som ska ner i jorden och en massa rensning att göra. Denna planttant har dock lite svårt att uppbåda rätt slags entusiasm för de här uppgifterna just nu. Det har varit en intensiv odlarsäsong, något som har varit härligt, kul och givande, men man kan inte jämt vara på topp. Några grejer är absolut nödvändiga att fixa. Maken ska snickra en ny dörr till stenladan och jag är ansvarig för alla krukor/hinkar som ska tömmas på jord och diskas ur. Har både testat att göra det i slutet och i början av säsongen. Slutet vinner alla gånger! Det är nämligen urtrist att börja odlarsäsongen med att ta hand om förra årets skit. Hejapepp till mig själv från mig själv, alltså.

Jag är glad att jag tog mig för att rensa alla pelargoner på missfärgade blad, blommor och knoppar. Alla har stått i verandan medan vi varit bortresta, så de hade hunnit torka ut rätt bra. Nu kunde jag ge alla plantor en liten skvätt vatten. Kyla och rotblöta är ingen bra kombination för pellisar. De gillar att leva lite på gränsen såhär på vintern, åtminstone om man ställer dem svalt som jag brukar göra. Vi kör köket i Bredavik i år igen och hoppas på att vintern inte blir allt för kall. Rören mår förresten inte heller bra om de fryser, så jag tror nog att det ska gå bra.

Lilla årstidsbordet i vardagsrummet har uppenbarligen ett Halloweenhöstigt tema, men annars vet jag inte vad jag ska säga. Inredningsbloggare hade nog haft ett och annat att tycka. För mycket. Stilkrockar. Konstigt. Men jag trivs med det här. Jag njuter av att nostalgiskt drömma om när barnen var mindre, om Orem och att bo i USA under denna konstiga helg, om traditioner, om mys, om hemtrevlighet. Jag är ju ingen inredningsbloggare, utan en människa som råkar gilla att ha det mysigt hemma. Många gånger stämmer det överens om vad jag tycker är fint, men ibland gör det inte riktigt det. Och det är okej det också. För övrigt är högtider, helgdagar och traditioner verkligen roligare med barn. Jag är tacksam över att jag får låna hem sådana lite då och då!

11 okt

Dags att säga godnatt, del 2.

Årets skottkärra med pumpor får symbolisera hur osanna tankar om oduglighet ofta är. Jag har tänkt att årets pumpa-”odling” varit helt misslyckad eftersom den givit så få pumpor. Jag grundgödslade bra i varje planteringshål i skräplimpan bakom växthuset, men har mer eller mindre struntat i att extravattna där alls efter den första etableringsveckan. Rankorna har vuxit på, men tydligen dolt pumporna bra. Det visade sig finnas fler än dubbelt så många än jag hade sett när jag nu väl tog hand om alla. Några fina exemplar har redan sedan tidigare hittat nya hem och jag bestämde mig för att vara självisk och tog den sista stora orange pumpisen och en ljusgrön skönhet till vår verandatrappa. Det blev ändå flera kvar till resten av familjen. Jag blev peppad att sätta fler pumpaplantor nästa år. Minipumporna förra året var härliga, de vanliga Halloweenpumporna är nostalgiskt fina och dessutom är detta mat som kan sparas länge.

Jag passade på att plocka in en underbar liten restbukett som får symbolisera trädgårdens sista suck. Penséerna växer fritt i gruset, minirosorna jag planterade i stor kruka har gett så mycket glädje, självsådd hibiskus som tittar upp både här och där är söt, pelargonerna har varit finare än någonsin och detsamma får jag säga om luktärterna. Myntan håller sig i schack i sina stora krukor, så jag fortsätter hålla dem där. Får allt det krukade bara lite ny näring till våren så reder det sig nog.

Eftersom det fanns risk för regn till kvällen ägnade jag eftermiddagen åt att klippa ner, märka upp och sortera alla dahliorna. Gallery Rembrandt har gjort sitt och fick åka på komposten. Faster och kusin kom med en ny stjärna på födelsedagen, så antalet håller sig ändå . Jätteroligt att två av de tre dahliasticklingar jag satte har satt knölar/tuber. Båda hade nu fina knoppar, men eftersom de inte hann blomma vet jag inte vilka sorter de är. Jag märkte upp dem i våras och gissar att det är fåglar som dragit upp de vita markörerna. Sticklingarna togs båda från några välväxande exemplar, så säkert är att de är värda att spara.

Bilden tog jag häromdagen, men den får ändå symbolisera resten av kvällen eftersom det såg ut ungefär likadant. Beslutet att ta hand om dahliorna visade sig vara helt rätt då det regnade i flera timmar. Jag stickade lite, läste klart en bok och bläddrade igenom Allt om Trädgård och Hemslöjd, allt medan jag var invirad i skönaste filten i något slags len fuskpäls och sammetsfleece. Kan en höstkväll bli bättre än så?