trädgårdsland

24 sep

Dagen som aldrig tog slut.

När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.

Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…

… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.

När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.

När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.

Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.

Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.

När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.

Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!

Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.

Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.

När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.

15 sep

Hemma igen.

Idag vaknade jag i min egen säng för första gången på en vecka. Vilken känsla! Jag älskar att hänga med min systers familj (där vi brukar bo), träffa våra barn som annars känns så långt borta och hänga med fina vänner. Just den här veckan blev alltså i vanlig ordning jättetrevlig, men jag orkade inte vara riktigt lika social som jag hade tänkt mig. Jaja, nu blev det så. Livet styr man inte över. ”Skapande september” trillade helt bort och så får det vara. Vi får se om jag orkar komma igen. Jag satte mig iallafall här på morgonen och monterade ihop en ljusmanschett av löv som jag hade gjort av värmeljuskoppar sedan innan, så helt har jag inte kastat detta projekt överbord!

Igår kom vi hem fem minuter innan jag behövde ge mig iväg igen för att hinna till körrepetitionen. Det innebar att jag missade trädgårdsrundan som jag alltid brukar ta innan något annat tas om hand då jag varit borta i några dagar. Ingen fara på taket! Nu fick jag en härlig morgon i lugn och ro istället.

På verandatrappen blommar det åt alla håll och kanter och jag är så nöjd med hur fint alla färger och former jobbar tillsammans. Hösten hänger verkligen i luften nu, inte minst märktes det då vi for norrut genom Sveriges långa land. Under veckan vi har hunnit vara borta hade ännu fler träd börjat skifta i färg längs E22:an, men detta skifte har inte riktigt hunnit ner hit till Blekinge än.

Dahliorna har några veckor på sig att ge allt vad de har innan det är dags att ta upp dem till vinterförvaring. Just nu blommar de åt alla håll och kanter och somliga har verkligen tagit revansch sedan förra året. Jag kommer nog aldrig att sätta dahlia i kruka igen om jag inte på riktigt lär mig att ta hand om hur jag ska gödsla och vattna så det blir så bra som möjligt. Friland funkar så mycket bättre till dessa divor!

Grönkålen är makalöst fin! Vi får se vad det leder till för någon middag.

I några av lådorna i trädgårdslandet står det enstaka krasseplantor. De är just nu otroligt vackra, så något måste ha blivit rätt för dem. Inte bara krassen mår bra, utan också allt annat som inte borde växa här. Den här dagen kommer att ägnas helt åt trädgårdspyssel. Nog för att jag gillar att rensa mycket bättre nu än förr om åren, men så mycket rensning som behövs idag kommer att vara ”sådär”. Jag får väl roa mig med att gå och käka hallon med jämna mellanrum. Våra trädgårdshallon har muterat på något vis. De är tagna från sommarhallon i Bredavik, men precis som förra året så ger de här plantorna frukt först sent i augusti/september. Märkligt.

Innan jag gör något annat för dagen ska jag ut och plocka in blommor till vackra buketter. Tack alla växter för tidernas bästa blomår! Nog finns det utrymme för stor förbättring, men det känns fint att beta av ett projekt åt gången. Att komma hem till allt det som finns här gjorde mig denna gång extra tacksam efter flera månader av att ha känt mig otillräcklig. Heja, heja. Upp och ner åker vi i denna berg- och dalbana som kallas livet. I tragiska skeenden finns också möjlighet att stanna upp och se allt fint ur ett nytt perspektiv. Precis detta märker jag har hänt mig nu.

29 aug

Rivsår och syltburkar.

Här på Sturkö har vi ett överflöd av följande: stenmur, stenkross, ljung, en, vildkaprifol och björnbär. Jag älskar att promenera och möta allt detta under alla olika årstider. Just under sommaren blir det inte många promenader, det hinns ofta inte riktigt med. Kanske är det därför det rycker lite extra i mina tunga ben just nu? Jag vill ut! Vårt favoritställe med stolt fjällskivling hade hållits efter, så årets skörd ruttnade bort oupptäckt i det höga gräset. Det är väl dags att gå ut på ny svampjakt i skogen, men jag hyser inga direkta förväntningar på att vi hittar något. Björnbärssnåren här på gården bjuder inte på några mängder bär, men jag fick i alla fall ihop två liter som nu ligger styckfrysta och väntar på någon dag då de får pigga upp den dystra vintern. Maken tyckte jag var dumdristig som gick ut i en kortärmad klänning, men jag hade i alla fall stövlar på mig. Jag ser redan misshandlad ut då jag rensade lite oförsiktigt i närheten av palsternacksblast och fick ordentliga brännblåsor som tack, så lite rivsår och repor gjorde ingen större skillnad.

Med alla nya bär som behövde få plats i frysen var det dags att göra något åt förra årets fina aroniabär som blivit liggande. Igår kväll blev det en liter saft till och ett helt gäng marmeladburkar. Den här gången fick marmeladen smak av citron och vanilj, något som blev väldigt lyckat. Annars är aroniamarmeladen med kanel och likör väldigt gott. Jag hittar inte receptet här i bloggen då jag söker, men detta borde ju funka. Jag passade också på att göra lite mer snålröra och har fem kilo tomater som jag ska försöka mig på att konservera. Heja, heja!

En av mina fyndade kristallvaser blev framplockad för första gången igår. Den är tung, minimalistisk i formen och lite blåtonad, vilket passade så fint till denna bukett i en kallare färgskala. Årets blomsterskörd får väl godkänd i betyg. När min syster och jag pratade om förbättringar för nästa år konstaterade vi att ”less is more”. Vill man ha en riklig skörd och stora grönsaker/växter är det viktigt att plocka bort konkurrenter runt omkring. Hellre tio ringblommor än hundra, eller åtminstone hellre trettio än hundra. Morötter sätter jag ju alltid alldeles för många och där gäller precis samma. Till slut går det väl in. Det är så lätt att bli girig där i början och så sätts det för mycket av grejer som man sedan inte hinner ta hand om. Nåja, fira vinsterna och ta nya tag för det som inte gick lika bra! Ingen idé att gräva ner sig i sådant som inte går att förändra. Gör något fint för dig själv idag. Det tänker jag göra.

15 aug

Planttantsaugusti.

Triggervarning för alla som ogillar mina planttantsinlägg. Nu handlar det om sånt som växer här hemma! Karen Richardsons tredelade vas har jobbat hårt denna sommar. Här har dahlior i olika färg- och formkombinationer gjort mig synnerligen glad! Jag har aldrig haft ett bättre dahliaår. Stormen Hans tog nästan knäcken på Orange Delight, men de flesta av de drygt 20 plantorna har producerat mängder, blomma efter blomma. Gräsklipp i massor och att förodla dem i påse var en finfin kombination. Jag satte inte heller några i kruka, de trivs långt bättre på friland. Kanske bygger jag dahliastöd nästa år, men annars gick det här också tillräckligt bra.

Tomaterna sedan! Trots att skörden knappt är igång tror jag vi hittills fått mer tomater än sammanlagt de tidigare åren. Den provisoriska växthusanordningen visade sig vara mycket bra. Syrran och maken tycker båda att det ska byggas ett lite mer permanent växthus där vid laduväggen, och kanske blir det så.

Att sätta solrosor bakom tomaterna var fint, men inte särskilt praktiskt. De fick inte vatten där under taksprånget, så det blev ytterligare något som krävde vattning under den långa, torra våren. Kanske blir det mer av ett solrosfält nästa år, längst ner i trädgården. Jag tror det.

I växthuset och bakom det växer snacksgurkorna så det knakar. De gillar bättre växthus än friland och blir finare under tak, men de behöver stora murarhinkar för att få tillräckligt med näring och vatten. Chilin är lika fin som vanligt, synd att man inte kan äta så mycket av den. Det blev av olika anledningar bara två byttor paprika, men båda har levererat helt galet! Nästa år ska de bindas upp för att inte grenar tyngda av frukter ska brytas av. En squash sattes i bytta i växthuset, men det är de som växer utomhus, bakom, som ger mest och störst frukter. Pumporna sattes ut lite för sent, vi får se om de orkar växa sig stora.

Båda rosorna har tagit sig jättebra liksom klematisen på andra sidan. Nästa år blir det inte luktärter i blåa nyanser här. Däremot gillade jag att luktärterna tog lite plats innan Mamma Mia har hunnit växa sig lite högre! Kanske blir det luktisar i vitt och rosa nästa år?

Den swishiga linjen mellan äng och gräsmatta är inte proportionerlig. Vi behöver något som ramar in trädgården, men kan inte riktigt enas om vad eller vilken känsla som ska uppnås. Det ger sig väl! Fruktspöna verkar ha tagit sig, vi får väl se hur de klarar vintern. Jag fortsätter drömma om en mur med en hemlig trädgård och har blivit lovad en, men vi får väl se var den ska stå. Det är spännande att drömma! Att berget ligger så nära gräsmattan ställer till det och det blir svårt att få till de där lavendelhäckarna jag vill ha. Däremot verkar de nya lavendelsticklingarna klara sig bättre och jag håller tummarna för att de överlever till nästa vår!

05 aug

Är vägen målet och behöver man komma fram?

Jag har väntat hela sommaren på att solrosväggen vid ladan skulle börja blomma och nu har dagen kommit! Jag har satt solrosor på fyra olika ställen för att gardera mig den här gången. Här bakom tomaterna växer det som bara den, men bara för att jag har vattnat en hel del samtidigt som jag tagit hand om tomaterna. I ettåringsrabatten har det blommat ett tag och vid perennrabatten kommer snart grannarna att få njuta av vacker fägring. Jag tycker det är så intressant att människor överlag tycker så illa om gula blommor. Är det alla fibblor som ställer till det? Onekligen finns det ett näst intill oändligt antal gula ogräs som bråkar i rabatter och gräsmattor, men jag njuter ändå av det gula om färgen går hand i hand med ett vackert formspråk. Visst har solrosorna just detta? I år hade jag tanken att testa och utveckla perennrabatten, men just där har jag bestämt mig för att röra mig i den rosa-blå-lila färgskalan. Min tanke med ”alla världens färger” lät bättre i huvudet än i rabatten. Till nästa år får Fars ringblommor flytta till ettårsrabatten tillsammans med solrosorna, krassen och en del annat smått och gott.

När jag utvärderar odlandet ser jag ett mönster som börjar utkristallisera sig. ”Odla det du äter, ät det du odlar.” Det är onödigt att lägga tid och energi på sådant som ändå inte hamnar på bordet av olika orsaker. Mer lök, potatis, ärter, bönor och kål? Problemet är också att det hela tiden händer saker på sommaren så att jag inte heller hinner laga lika avancerad mat under sommarmånaderna. Inte bara det, även om jag räknar med att först äta maten senare så måste den ändå skördas. Idag ska jag ta hand om en del innan vi åker på stort födelsedagskalas i Klackamåla. Jag är så tacksam över att det stora regnet räknas komma inatt/imorgon bitti istället och vill få upp löken innan det blir geggigt i trädgårdslandet igen. Vi letar nytt ställe för hallonbuskarna som inte måste vara i trädgårdslandet, utan kan vara utanför stängslet. Där kan vi ge dem fri lejd på ett annat sätt. Lite i taget får vi grepp om vårt hem och trädgården, vi ser vad som funkar och vad som inte gör det. Jag känner in ogräsen, vinner över en del och låter en del fortsätta få spelrum. Det är så roligt och givande!

Växthuset som kom igång så sent har iallafall fått visa sin potential, vad vi kan förvänta oss nästa år. Jag har lärt mig mer om hur det ska vattnas där inne för att växterna ska må bra och drömmer om vinrankor och bättre system för att binda upp växterna. Samtidigt funderar jag över hurdan häck vi kommer att landa i, om det finns plats för en hemlig trädgård och var ett lite mer skyddat uterum skulle passa. Drömmar kostar inte, men kan leda framåt. Det har hänt så mycket här hemma det senaste året, både för att vi lärt oss mer och för att maken kommit igång med sitt byggande. Jag är mycket tacksam över hans engagemang. Utan det hade det inte sett ut som det gör idag.

19 jul

Ögonblick från fina dagar.

Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.

Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.

I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.

Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.

En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!

Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).

Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.

Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…

… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.

De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.

I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.

Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.

Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.

Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.

Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.

26 jun

… och sommaren andas med värme.

Ibland är världen lite extra speciell. Mitt i sommaren fick vi en julgran ovanför rondellen i Torskors som påminde om att det kanske ändå kommer lite regn någon dag. Under tiden får vi njuta av allt det ljusa, varma och vackra.

Samma kväll som julgransmolnet visade sig hade vi rosa himmel i Uttorp. Tallen som jag var så störd över då vi flyttade in i huset har blivit något av det bästa (fast jag har inte hunnit bli vän med mängderna av kottar som hela tiden trillar ner).

Nere vid växthuset blir det bättre och bättre. Nu sitter en stadig dörr på plats och jag hoppas att allt som fick flytta in lite väl sent tar sig och levererar så småningom. I limpan där bakom har jag återigen grävt ut hål, lagt i näringsrik och gödslad jord och satt ett gäng squash, pumpor och gurkor. Även det lite sent kanske, men jag tror att det blir toppen. Tänk att jag (vi) har ett växthus! Kanske borde jag flytta in fasters vindruva? Den tar sig inte riktigt där den sitter i trädgårdslandet.

Sent omsider hade jag tillräckligt med fläder för att göra en omgång saft. Tyvärr hade jag helt glömt att köpa citronsyra, så jag fick testa ett annat recept. Imorgon gör jag en sats till av receptet jag verkligen gillade förra året, om jag hittar det vill säga.

Luktärterna mår toppenbra vid östra sidan av trädgårdslandet. Jag satsade på flera sorter med lång stjälk, något som bidrar till bättre buketter! Det blev bara en planta kvar i något slags orange ton, men den har inte börjat blomma än. Ser fram emot att se också den visa färg.

Jo, men här är det ”arts and crafts” hela dagen. Penséer och själsvånda blommor från förra årets zinkbaljeplantering. De är lite klena, minst sagt. Det är inte helt lätt att växa i ren sand.

Krassetornet täcker nu nästan alla tecken på att det finns en djupborrad brunn här. Fint, tycker jag. Det kommer förhoppningsvis också att bli blommor här vad det lider.

Perennrabatten ser inte mycket ut för världen då jag fotar den, men jag älskar hur den ser ut i verkligheten! Så roligt med en böljande känsla, precis som jag tänkt mig. Rådjuren måste vara hungriga, för de har varit och knaprat på kärleksörten för tredje gången, trots TricoGarden. Jaja, alla måste få sitt. Jag är glad att de inte stympat solrosorna, för det har de gjort i ettårsrabatten. Jag får vara tacksam att de inte snodde alla.

Perennrabatten övergår i en lite mindre planerad del där Fars ringblommor självsår sig säsong efter säsong. Kanske får jag hitta en bättre plats för detta och göra också denna del perenn. Hur som helst är det fantastiskt att äntligen ha borstnejlikor, en av de få blommor jag kommer ihåg från mitt barndomshem. De levde en lite orensad tillvaro där de självsådde sig själva. Inte gillade jag dem särskilt då (och verkligen inte ringblommor), men nu betyder dessa kärlek och värme för mig. Tänk vad bra att man får ändra sig! Nu ska jag täcka tomaterna med något, för det sägs komma 30 mm regn imorgon. Jag tror det då jag ser det. Älskar tanken på att det (förhoppningsvis) äntligen kommer att regna ordentligt, men förstår att regnet med all sannolikhet kommer att lämna en del skador efter sig. Vi får väl se!

17 jun

En runda i trädgården.

Jag har inte gått på semester än, men det känns så ändå. Jag älskar verkligen mitt jobb och är så tacksam över att jag kan få vara delaktig i spännande processer och att hjälpa till att skapa något slags ordning i trassliga tankar och upplevelser. I terapin får jag vara uppmärksam på var det behöver läggas arbete och samma sak gäller i trädgården. Jag går flera rundor där varje dag för att njuta, men också för att föregå naturen som liksom gör vad den gör. Vi fick yttepytte med regn och genast var mördarsniglarna framme. Jag vet att de funnits där innan också, men det har varit väldigt lugnt i år. Nu regnar det förhoppningsvis idag också, något som är hett efterlängtat efter denna torra vår. Det är bara att ladda och vara glad över vattnet som kommer och oroa sig mindre över eventuella problem.

Morgonens första trädgårdspromenad surrade. Så mycket humlor vi plötsligt har! Jag njuter, men undrar varför bina inte är här. Sovmorgon? Står man vid ettårsrabatten är ljudet av flygfän verkligen intensivt. Häcken har börjat blomma och detta innebär stor glädje här hemma.

Klematisen i äppelträdet verkar ha tagit sig bra efter en försiktig start. Jag var rädd att den skulle dö, men har varit noggrann med att vattna ordentligt och täcka de känsliga rötterna med gräsklipp. Antalet blommor är minst dubbelt så stort jämfört med förra året då denna skönhet var ny. Nu vet jag att jag skulle ha skurit ner den direkt vid plantering, men nu blev det inte så. Vi får se om det gör skillnad för EKO-hallens klemmisar som verkar gilla sina placeringar alla fyra.

Här kommer en liten bild på den enormt torra gräsmattan och krassetornet. Det har börjat hända lite grejer, även om det inte direkt slingras något än. Prästkragarna som växer i innercirkeln har motvilligt accepterat att de fått flytta hit och har faktiskt börjat ta lite mer plats. Krassebladen gillas av något som knaprar i sig dem, men som aldrig finns i närheten när jag kommer. Jaja, nu är det så.

Halte Hugin är fortsatt väldigt sällskaplig och kommer ofta när vi pysslar i trädgården. Hon är så mysigt sällskap och jag som aldrig direkt gillat kråkfåglar inser som så många gånger förut att det är viktigt att vara öppen för att saker och ting kanske inte är precis som man tror att de är. Ladusvalorna är underbara och det har varit så roligt att följa blåmesarna som flugit in och ut ur fågelboet i tallen, men det är Halte Hugin som gett absolut störst glädje i fågelväg den här våren.

Vattnandet är konstgjord andning, men nog växer det lite i lådorna i trädgårdslandet. Täck med gräsklipp har varit extra behjälpligt i år, både för att hjälpa till att hålla fukten i marken, men också för att ge näring. Lök brukar växa bra här, men nog tycker jag att den är oväntat fin efter de förutsättningar som givits. Spenat har inte alls gått och persiljan är ett skämt. Sockerärter som är så lätt i vanliga fall fick jag sätta om igår. Hoppas på denna andra omgång, för den första är inte mycket att hojta över. De få som kommit upp är kanske en decimeter höga. Vanligtvis skulle vi ha bundit upp dem vid det här laget. Dillen är däremot fin och än så länge hänger potatisen med. Vi får väl se om det vuxit något under jord lite längre fram.

Den nya klätterrosen Mamma Mia verkar gilla sin placering vid rosportalen. Hon visar inte sina klättrande egenskaper än, men blommorna är fantastiska och visar god potential. Prinsessan Marie har mängder av små knoppar, men det lär dröja innan vi får njuta av dem.

Godast i trädgården är alltid jordgubbarna. De är lite sena, men håller sig sniglarna borta så kan vi nog få några liter.

Sen är det luktärterna. Första för året har slagit ut och jag är så glad över att det finns huuur mycket knoppar som helst! Det blir nog luktärtsbuketter i år också. Just denna luktar nästan ingenting. Det gör däremot den vackra och väldoftande kirskålen. God i mat, vacker som snittblomma och trots det människors trädgårdsfasa. Inte vill man ha den i sina rabatter, men växer den på annat håll i trädgården tycker jag inte man behöver vara så trilsk. Åkerfräken är till exempel en långt värre anfallare. Å andra sidan kan man göra fenomenal gödning av den. Om man orkar och hinner, vill säga. Med det vill jag önska dig en fin helg.

07 jun

Tummen upp-dag.

Jag håller i mitt årsord RUTIN och har med detta återskapat åtminstone vanan att skriva dagbok. Varje kväll (eller dagen efter) skriver jag en liten A6-sida med sammanfattning över dagen. Med dagboken följde några ark peppiga klistermärken att komplettera sina dagar med. Vanligtvis glömmer jag bort dessa, men igår visste jag att det var på sin plats med en tumme upp. En röd dag full av ett extra härligt jobbsamtal (när jag lade schemat hade jag glömt att detta var en röd dag), frysrensningslunch med syrran och svågern (som var här för att fixa ny dörr till boden i Bredavik) och fortsatt storstädning i Bredis. En tummen upp-dag, helt enkelt.

Grabbarna byggde och fixade så bra!

Till slut stod den nya, fina dörren på plats. Det saknades skruvar till upphängningsanordningen, men de kommer. Målandet blir ett kul projekt senare i sommar.

På yttervinden är det nu dammat, våttorkat med såpa och bäddat. I detta oinredda sommarrum har jag tillbringat många somrar. Eftersom det inte finns väggar eller isolering blir det varmt och dammigt här inne för det mesta. Om det inte är en regnig sommar förstås, för då blir det kallt. Mysigt är det dock alltid. Några av mina finaste tonårsminnen bjuder på snapshots från detta rum med en bok och regnsmatter på taket.

För dig som bor mer norröver där det tydligen har regnat en hel del kanske det är av intresse att se hur våra Sturkögräsmattor delvis ser ut nu. Vatten ödslas inte på att vattna gräsmattor och så är det med det.

I rabatten nere vid trädgårdslandet vattnar jag däremot. Runt dahliorna har jag lagt gräsklipp för att fukten ska hållas kvar i jorden och ogräset hållas stången. Det blir dessutom en toppenbra jordförbättring för oss som enligt svägerskan har ”sand med lite smuts i” att odla i. Jag är mycket nöjd med att jag förodlade de lite mer petiga knölarna då de gavs en välbehövlig skjuts. Plantorna närmast i bild sattes direkt i jorden. De är av den gamla stadiga sorten och är både tåligare och mer rikligt blommande, något som står tydligt för mig efter de här åren med att ha testat lite olika dahliatekniker. Tack till farbror S-E/faster B och familjen B som delade med sig! Längre ner har jag satt ettåringar. De delar plats med en hel del ogräs och en del självsådda skatter. Jag försöker dra bort lite svinmålla varje dag, men det är ett evighetsjobb. Jag vill ju inte heller dra bort några godbitar av misstag! Problemet är bara att de blommor som jag vill ska växa får det svårt när de måste dela näring och fukt med så trångt runt fötterna. Kanske försöker jag göra något åt saken till helgen. Arts and crafts i all ära, men…

Här vattnas det, något annat hade inte gått. Det är dock ingen vidare skjuts i årets odlingar, mestadels på grund av torkan. Löken går bra så här långt och kanske blir det både en riklig skörd vitlök och kål. Rödbetor, morötter och jordgubbar kan bli bättre än jag tror, ärtor och bönor kanske bara retar mig. Tycker i alla fall att det är fint här i landet och älskar att vara här.

Bina har inte haft det lätt denna kalla, torra vår, men nu surrar det högt i träd och buskar! Båda samhällena är duktiga på att bygga, men det finns inte direkt någon honung i skattlådorna. Vi hoppas dock att detta är året då det blir lite mer än bara enstaka burkar av det söta guldet. Trägen vinner, eller hur är det de säger?

01 jun

Vemod i solsken.

Det är juni och sommarkvartalet är officiellt här. Den inleds med kaliforniska vibbar, en brun gräsmatta och en känsla av vemod. Jag känner mig verkligen ledsen utan att riktigt veta varför. Nina Simone får sätta tonen med Everything must change, detta känslomässiga storverk som kryper in under huden och släpper fram tårarna som behöver släppas fria. Ljudknapparna på datorns tangentbord funkar inte längre efter nattens uppdatering och jag vet att jag borde sätta sådant jag skjutit upp i ordning. Grrrr. Inte bara vemodig alltså, utan ilsk också. Min allmänna förnöjsamhet har tagit semester och istället har alla känslorna kommit på besök på en och samma gång (men de tog inte med sig Per Gessle, han har väl fullt upp med Gyllene Tider-turnén kan jag tro). Den där larven som också har rätt till att äta sig mätt hade gjort sig ett skrovmål på rosen i krukan. Jag är irriterad över att den enda bussturen in till stan som funkar för mig tar över en och en halv timme istället för de vanliga 45 minutrarna eftersom bussen som tar mig härifrån måste åka ut till Tjurkö först. Jag hade hunnit köra till Växjö på samma tid! Ja, om jag hade haft en bil tillgänglig. Men det har jag ju inte och hade jag haft det hade jag kört in till stan istället för att ha åkt buss. Just det. Jo, men nu är det som det är och idag väljer jag att vältra mig lite i känslorna istället för att vara sådär präktig som jag alltid är annars. Och det får vara okej. Den som hittar nyckeln till styrpanelen till kvinnors hormonella känsloliv borde få Nobelpriset.

Jag får gå hit för att hitta ut ur dagens elände. Tack för växtkraft och värme, vatten i brunnarna och kranen och tack till maken som byggt min lilla oas för själsfrid och återhämtning. Tack till Far och bror som hittade och köpte denna lilla gård som ger mig så mycket glädje. Tack till syster och faster som fått hoppa in som läromästare gällande det gröna när föräldrarna inte längre kunde fylla denna roll. Tack för livet och tack för allt som finns. Allt måste förändras, det ligger i sakens natur. Idag gör den känslan mig vemodig, en annan är det just detta som ger hopp. Och så är det med det.