01 maj

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Nu har jag fått ordning på allt igen här i bloggen! Jag vet inte om det gör någon annan än mig glad, men det är ok. Från och med imorgon kan jag börja följa gamla rutiner och de senaste veckornas taniga bloggande kommer att vara ett minne blott. Idag är jag fast med bloggande från mobilen då övervåningen (och sålunda arbetsrummet) är belamrad med ett gäng tonåringar som fnissade för fullt då jag nöjd somnade inatt efter en dag som började i Nynäshamn, fortsatte i Klackamåla, kulminerade i Karlskrona och processades på Sturkö.

Vi har alltså varit i trakterna runt Nynäshamn och Stockholm i några dagar. Maken har jobbat där mycket i år, men själv har jag inte varit där på mer än ett halvår. Det var roligt att tanka lite storstad och familj! Älskar att komma hem till lillasyster, bada bubbelbad och strosa i Nynäshamn. Älskar att hänga med våra barn. Älskar (inte fullt lika mycket) att besöka huvudstan, eller snarare att njuta av storstans utbud av diverse känslor och butiker.

Här satt vi och planerade sensommarens kommande fest då dottern och svärsonen firar bröllopet som gick av stapeln för två år sedan. Nu har vi en plan värdig både Sickan och alla festfixare som gått före oss. De udda sockorna får symbolisera känslan då vi började, för när allt hade värkts fram efter några timmar låg alla strumpor i symboliskt mycket prydliga högar där alla par hittat en match och de söndriga exemplaren hade hittat till soptunnan.

Nynäshamn är liksom Karlskrona en fantastisk sommarstad. I fredags var det knappast sommar, men jag och min vän tog en härlig promenad och njöt av Knappelskär och en försiktig vårvärme under några timmar. Långa samtal i vacker miljö, visst är det lyxigt?

Vi var på en sådan där vanlig fest med vänner och god mat och härliga möten och roliga upplevelser, sådant som fortfarande känns lite främmande efter de senaste årens begivenheter. Det där att sitta lite trångt vid ett bord och nudda axlarna på bordskamraterna, att inte hela tiden gå i omvägar runt personer, utan krama folk man saknat. Äta en buffé där alla tar sin egen mat ur gemensamma kärl. Ja, sånt där som kändes normalt 2019, men förbjudet 2020. Att få fira en av makens äldsta vänner var fint på många sätt, inte minst då han gav oss skrämselhicka för ett tag sedan. Man ska inte ta folk för givna, det tål att påminnas om.

Innan vi for hem satte Ingenjören upp några hyllor. Det är så vi brukar betala för mat och husrum (skämt, fast ändå inte, det känns bra att återgälda den ständiga generositeten).

Sedan var det ju valborgsmässoafton också, Mammas och Fars bröllopsdag. Vi brukar fara upp till Klackamåla och sedan grilla lite i Rödeby på brorsans vitsippsö. Nu blev det inte så, men maken och jag tog ändå vägen runt Klackamåla för att ta med oss lite grus till örthjulet hemma. Vägen mellan Kalmar och Klackamåla var oändligt vacker med böljande vitsippsängar överallt. Här får du åtminstone lite vitsippsdiken.

Efter att ha tagit en minst sagt snabb sväng hem då vi sa hej till extradottern och hennes vänner som skulle ha tjejkväll med övernattning var det dags för en konsert som vi köpte biljetter till för 1,5 år sedan. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert. Förväntningarna uppfylldes med råge och efter nästan tre timmar var jag laddad från tårna med ny energi. Alltså. Musik ger mitt liv en extra dimension, något som går utanpå vardag, strävanden, mål, måsten och allt det andra. Tacksamheten räcker liksom inte till när jag ska försöka förklara vad som händer i mig då jag får en genomgripande musikalisk upplevelse.

Vi promenerade hem till syrran och svågern i en levande och vacker stadsmiljö. Någon bakom oss sa ”så här ska det kännas då man går på stan”. Hoglands parks planteringar kommer att vara något utöver det vanliga om några dagar, så jag måste åka in till stan under dagtid snart igen.

Jag avslutar med Lilla Amsterdam i vårt trädgårdsland. Inte spektakulärt, men duger fint åt oss. Nu börjar tulpanerna äntligen slå ut och det visar sig att bara ett fåtal blommor ätits upp av vem-det-nu-är. Mammas och Fars fina tistlar ska flyttas, men jag glömde att de stod här. Åtminstone en av de två plantorna ska nog få plats i perennrabatten. Med det är det Over and Out för idag. Imorgon återgår livet till det vanliga. Jag hoppas att du får en fin avslutning på veckan och att maj bjuder på allt fint som tänkas kan!

20 apr

Varje dag mer att göra på denna lilla gård.

Den här tiden på året finns det listor att bocka av här hemma för alla som är förtjusta i sådana. Inte en lista, utan flera. Rabatter, trädgårdsland, kompost, eldningshögar, ladan, ätbart, perenner, ettåringar, träd, gödsling – alla vill ha sitt och det gäller att veta när man ska göra vad. Jag vet att jag har skrivit det förut, men det kan vara värt att påminna mig. Om det här slutar vara roligt och bara känns som ett tvång är det dags att dra i handbromsen! Ingen ställer krav på att det ska vara på något särskilt sätt utom jag själv. Maken hjälper till med en del tyngre grejer, men annars är det här min grej. Jag har insett att jag måste märka upp växter på något mer hållbart sätt. Jag är nämligen urusel på att komma ihåg namn på de olika växterna. Varje gång jag får en ny bytta med innehåll tror jag att jag ska komma ihåg, men på våren är det inte alltid lätt att se vad som ens är ogräs och något som är helt fantastiskt.

Den här hasselörten har jag i alla fall koll på. Jag fick en liten bebis av min syster förra våren och satte den på en gång då den tar lång tid att etablera sig. Steg ett var att få den att överleva och det har jag ju lyckats med! Som du ser är det någon som tycker att den här plantan är delikat, för den ser mer än lovligt tilltufsad ut.

När hasselört väl känner att den hör hemma börjar den sprida ut sina vingar och blir en fantastiskt vacker marktäckare. (Bilden tagen från Blomsterlandets hemsida.) Kanske kommer den faktiskt att se ut så här om några år?

Sedan har vi Georgs ramslök. Även den har uppenbarligen överlevt, även om det varken blir pesto eller örtsmör av två blad. Jag hoppas ju att den ska känna sig hemma i det här hörnet och få lite bättre fart framöver.

I år satte jag spenat och sallat i landet lite tidigare än vanligt. Experimentet funkar bra än så länge! Jag har vattnat med en omgång rotguld och hoppas att vi snart får äta lyxig, hemodlad sallad.

Det här ser ju inte så roligt ut, men för mig är det guld. Det här är en schersmin från Bredavik som min syster rotat till mig. Jag fick ägna mycket tid förra året åt att gödsla och vattna för att få den att överleva och är så glad att se att den har tagit sig så bra! Tanken är att den så småningom ska växa till sig och täcka det fula röret, ett av många som vi har i vår trädgård. Brunnar, avlopp, vatten – vet inte vad allt är, men det går inte bara att trolla bort dem.

Det ser ut som att det mesta mår bra och växer som det ska. Nu dröjer det inte lång tid innan vi kan börja skörda av basilikan! Jag har fått alla amaryllisar att överleva. Nu är frågan om jag kan få dem att hämta exceptionellt mycket kraft inför vintern. Vet inte riktigt hur jag ska gödsla då jag hört olika bud, men det ska nog lösa sig.

Tolv sorters luktärter är satta i kruka enligt Cecilia Wingårds instruktioner, precis som vanligt. I år har jag bara använt fröer som legat i frysen (också enligt hennes tips), utom två sorter som jag köpte från Impecta då jag verkligen gillar de skira färgerna lite extra. Också i år kommer jag att sätta dem längs nätet i trädgårdslandet på den norra sidan som alltså är söderläge, men i år ska de få ännu mera gödsel att växa i. Luktärter vill ha mycket näring och ju fler blommor man plockar, desto mer generösa blir de.

Varje kruka står nu i en plastpåse, så alla sorter har fått personliga växthus. Om två veckor har de med all sannolikhet kommit upp och ska ut och härdas. Lika spännande att se hur effektivt det här växtsättet är! Förra året vågade jag toppa nästan alla plantor och resultatet blev så bra att jag vill göra samma sak i år. Lite senare, men mycket rikligare blomning.

Vår fina veranda ser återigen ut som en lagerlokal, men nu börjar det verkligen bli dags att göra plats för pelargonerna. De har nu haft tid att växa till sig riktigt ordentligt. Flera ska få lerkrukor, men den omplanteringen gör jag nog först i maj. Som du ser blommar Estelle helt fantastiskt fint, men jag undrar då om hon sedan har gjort sitt för säsongen? Bagittas Mårbacka är också fin.

Medan jag pysslat med finlir har maken lastat skräp på släp. Vi skulle kunna städa alla utrymmen i månader, men så orkar man inte hålla på. Det blir lite i taget, helt enkelt.

Gårdagens fynd blev en komplett teservis (Rörstrands Isolde), en fin Kosmos-temugg och lite kinesiska kaffekoppar som säkert var Elsa och Antons. Allt är uppdiskat och sorterat, nu gäller det att ta beslut om deras framtid. Vi har inte tillräckligt med plats för att förvara en massa grejer som inte används och jag gillar verkligen beslutet ”allt som står i skåpen ska användas, används det inte får det inte stå kvar”. Det förpliktigar ändå att hitta sådant som har varit en del av denna gård sedan lång tid tillbaka.

Ölbacken här var knappt igenkännbar innan rengöring. Åratal av spindelväv, damm och annat skräp i varenda hörn. Jag gav den en omgång och efter en halvtimmes skrubbande har den återfått en del av sin forna glans. En sådan här back får utan diskussion stanna kvar på gården. Mycket användbar i alla möjliga sammanhang.

Idag blir det kanske tid att ta hand om en del av de lite ”tjusigare” dahliorna. Dessa är ursprungligen farbror Sven-Eriks och ligger kvar i Bredavik där syrran ska sätta dem. I år hoppas jag kunna dela några av de jag köpt tidigare år och föröka dem lite. Vi får väl se skicket på dem då jag packar upp dem från sina tidningspapper. (Just Sven-Eriks dahlior är mycket tåliga och delar dessutom generöst med sig – jag är så glad att jag fick testa på dem och därmed falla för dessa härliga sommarblomster som ger så mycket glädje både inomhus och ute!)

06 apr

Vårvindar friska?

Käre värld, vad det blåste i måndags! Det småregnade dessutom i ungefär 90 graders vinkel, så det var ytterst obehagligt att ta sig från olika ställen då jag var inne i Karlskrona. Eftersom jag var hemifrån nästan hela dagen tänkte jag inte så mycket på hur det var här ute på ön. Uppenbarligen gick det vilt till, för så här såg det ut på flera ställen på Uttorpsrundan igår. ”Vårvindar friska” har ju fått sin inspiration någonstans ifrån tänker jag.

Det låg nedblåsta och bortblåsta grejer överallt, tur att ingen verkar ha kommit till skada! Denna soptunna tillhör en norsk familj som inte kommer så ofta, så de uppskattar nog att den inte bara försvinner! Den hade blåst en bra bit bort från sin hemvist.

Ute i skogen jobbas det för fullt med upprensning och gallring. Jag är så glad över att se naturen tas om hand på ett respektfullt sätt.

Visst känns det lite konstigt att tänka att våren var här med full kraft, men att det nu känns som en blandning mellan oktober och februari. Det är såklart precis det här som är aprilväder, men ändå. Jag blir tyvärr lika besviken varje gång jag upplever fenomenet!

Guldfiskarna håller sig fortfarande på botten av stenbrottet, det är fortfarande för kallt. Det här stället blev definitivt mycket mer populärt under pandemin. Någon har ställt ut fler stolar, så man kan sitta här och njuta, äta matsäck, beskåda det märkliga fenomenet att ha en vild population av guldfisk på en ö i en svensk skärgård. Rätt härligt, faktiskt.

Som sagt, hela rundan runt såg det lika risigt ut! Det mesta som blåst ner var inte riktigt i den här storleksklassen, men jag är glad att jag inte var ute på promenad då allt blåste ner.

Cumulus, den vackraste sortens moln! Påminner om varma sommardagar och barnteckningar. Maken blev så intresserad av meteorologi då han pluggade till pilot att han till hösten ska ta en distanskurs i just meteorologi. Jag undrade om han hade ambitionen att bli den nye John Pohlman, men han tycker bara det är så intressant. Visst är det fantastiskt att vi kan fortsätta lära oss nytt ”så länge vi lever”?! (Ja, jag vet att det finns olika problem som gör att detta inte gäller alla, men åtminstone de flesta av oss.)

Rådjuren har totalt rensat överallt utom där jag sprutade med TricoGarden. Skönt att det funkar! Jag gillar penséer och tulpaner. Rådjur är tydligen särskilt lockade av kärleksört. En sådan planta har jag kvar i höstkrukan med alunrot och vad det nu är, men den är helt massakrerad. Ska se om jag ändå kan ta sticklingar och ställa i skydd innanför stängslet i trädgårdslandet.

Inomhus har pelargonerna verkligen tagit fart! Rookley står redo att slå ut, men Estelle (här ovan) står redan i full prakt och sticklingen jag fick från min faster för några år sedan, en Mårbacka, är också på gång. Jag har till och med gått med i Pelargonsällskapet för att lära mig mer om mitt stora intresse. Ännu är det lång tid kvar innan jag kan få ut dem, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan jag kan känna mig trygg med att ha dem i verandan. Det har dock varit allt för kallt om nätterna för att jag ska kunna känna mig trygg nog att göra det.

29 mar

Några nedslag i min måndag.

Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.

När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.

Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.

På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.

Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.

Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!

Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.

27 feb

Solglitter i frostbiten vårvintervärld.

Idag vaknade jag inte förrän 7.30. Sent för att vara jag, särskilt som att det såg ut så här utanför sovrumsfönstret. Skimrande frost överallt, glitter och solkatter, dimhöljda hagar och konstfullt dekorerade purjolökar. Inte ens jag orkar bekymra mig över hur gräsmattan ska kunna bli slät och trevlig att gå på igen. Varför oroa sig över sådant när världen bjuder på gratis show?

Ankorna rymde och jag har bara hittat Pim. Efterlysning i Sturkö/Tjurkös bortsprungna djur-forum ligger ute. Vi har mycket räv här ute, så min förhoppning är att de bara ruggar någonstans i vassen och att vi hittar dem snart. Själva eller med hjälp från andra.

Detta är vad vi har kvar av årets vinterpurjo. Det har gått lika bra i år som förra året att låta den stå kvar i landet. Senast i förrgår skördade jag två stycken och åt ugnsrostade med egna morötter och egen potatis. Jag ger inte upp mitt liv som bondmora så lätt. Det finns mycket övrigt att önska och vid det här laget funderar jag nästan på att sluta följa odlarforum för att våga lita på min egen magkänsla. Jag har lärt mig så mycket teoretiskt och behöver lita på att denna kunskap bär. När folk börjar sätta chili i januari kan jag tänka ”har prövat det flera gånger och det blir inte bra, inget blir bättre av att jag testar igen eftersom mitt sätt genererat en alldeles lagom skörd för oss”.

Något som verkligen gett odlandet ett lyft är makens inhägnad av trädgårdslandet. Senast i morse sprang det ett par rådjur över tomten. De kan springa och hoppa och äta här hur mycket de vill nu, det som växer där inne kommer de inte åt. Det känns bra att fasanerna, ekorren, fåglarna, grävlingarna, rådjuren och allt vad det är känner sig hemma hos oss. Mössen är nästan okej, råttorna ber jag vänligt dra sig någon annanstans. Aldrig igen vill jag höra en råtta gnaga bakom diskbänken i köket.

17 okt

Lita aldrig på SMHI-appen.

För några dagar sedan suckade jag lite över att det skulle regna hela veckan, men tji fick jag. Vi har visserligen fått en del regn, men lördagens fantastiska höstluft med sol gav ny energi till det sista som behöver göras innan frosten angriper. Det har ju redan börjat snöa i norra Sverige, så det är väl åtminstone på sin plats att vara om sig och kring sig för att inte överraskas när det väl är dags här?

Jag älskar verkligen den härliga rabatten, även om nu gräsmattan framför ser ut som kaos. Vi har haft stora krukor placerade där under tiden som maken fixat och donat med grusgången. Jag tänker hela tiden ”det här blir årets sista blommor från trädgården”, men inser ju att det inte är sant. Min gissning är att jag kommer att ha grejer att pynta inne med fram i december.

Inne i stenladan är det nu ordning och reda, men jag har ett och annat att fortsätta fundera över. Alltid är det något projekt på gång för att jag ska vara nöjd med organisationen. Vi är ändå två personer som båda är ordningssamma, men på olika vis. Det brukar inte vara något problem, men just här inne blir vi bara inte riktigt färdiga.

På eftermiddagen begav jag mig till Bryggaregården för lymfyoga, lite häng med lymfmassören Nettan och några andra av hennes klienter. Yogan var helt underbar. Jag säger hela tiden att jag vill bli en som yogar varje dag igen. Undrar vad som hindrar mig? Kanske andra ”sånt som jag gör varje dag”? Min morgonrutin är att jag stiger upp, tar på mig morgonrock och gosiga tofflor, kokar vatten till dagens första kopp te (alltid örtteer eller rooibos, gärna något kryddigt så fort det börjar bli kyligare ute) och går upp till datorn för att skriva lite i bloggen. Hur vore det om jag körde ett kort pass innan jag gör något annat? Hmmm, får suga lite på den karamellen. Så gjorde jag i Orem där vi bodde då jag upptäckte hur bra min kropp mådde av den här träningen. Jag brukar följa yogapass på YouTube och lägger därför upp min matta i vardagsrummet där teveskärmen hänger. Kanske borde jag nöja mig med att ha passet i mobiltelefonen? Jag har nämligen ett lite trevligare yogautrymme här på övervåningen. Se där, nu blev det en blick in i mitt huvud i realtid här i bloggen. Så kan det bli.

14 okt

Välkommen hem!

Jag gillar ju verkligen att hitta på grejer, att träffa människor och uppleva saker. Sedan jag var mycket ung har jag trots detta älskat att komma HEM. Maken tyckte det var så märkligt att jag blev så glad över att få ”åka hem” till Mamma och Far. Vad var vårt gemensamma hem då värt? Alltså, jag tyckte ju det var precis lika skönt att ”åka hem” till oss när vi väl hade besökt Blekinge! Jag har förstått att jag inte är den enda som har upplevt detta fenomen och jag är tacksam över att ha många HEM nära mitt hjärta. När jag ser den här synen, oavsett årstid men särskilt nu, blir jag alldeles varm i hjärtat och axlarna sjunker. Välkommen hem!

Att komma hem till doften av hösteld gör ju inte saken sämre! Jag minns fortfarande hur Far luktade, en blandning av skog, hårt arbete (utan att någonsin lukta illa, hur är det möjligt) och eld. Den doften är också HEM. Och mamma som heller aldrig luktade illa, bara gott! Inte parfym, även om hon gillade att smörja in sig med goda dofter, utan den mjuka mammadoften… HEM!

Det här är vårt HEM nu. Maken har jobbat så hårt för att uppfylla min dröm! Brorsan har hjälpt till att transportera grus i hjullastaren då lastbilen fick lasta av uppe vid soptunnan. Nu ser man hur formen av gruset ser ut! Masonitskivorna får sitta i över vintern så att gränsen mellan gräsmattan och grusgången sätter sig ordentligt. Våra trägolv har dessvärre inte mått bra av det senaste årets grus och jord. Det finns nu flera repor som inte är världens finaste, men det får vara så. Slutresultatet blir värt det. Som du ser ligger vårt hus i en sluttning. Det är ingenjörskonst inblandad för att vattnet inte ska orsaka skada på norrsidan, något med avrinning och sådär. Jag är rätt glad över att inte behöva fundera på sådana detaljer…

Här vid huvudentrén har jag satt en cyklamen. Jag har alltid älskat dessa skönheter! Vattnar man bara underifrån håller de sig oftast fina länge. De gillar inte heller att ha det alltför varmt. Så fort det blir lite svalare eldar vi varje dag i köket, så ska vi ha en inne får den stå i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för lyxigt att ha matpumpor som dekoration, men jag tycker de är så fina här. Efter alla mina vita trädgårdsår är jag lite trött på denna färg, men just på den norra och mörka sidan gör sig det vita väldigt bra.

Sedan måste jag ju konstatera att trots att jag älskar, älskar julen så är det inte okej att denna högtid redan tar plats i snart sagt varje butik. Nä, det är för tidigt! Jag har förvisso skapat ”Ny julmusik 2021” på Spotify, men det är den enda julpåminnelse jag vill ha nu. Bara de inte börjar spela julmusik i officiella rum förrän, tja, senare.

07 okt

Halloweenförberedelser i svensk tappning.

Jag brukar säga att jag inte gillar Halloween, men varje år måste jag plocka fram våra få Halloweendekorationer, samma sedan vi bodde i Orem, för att inte bli för rastlös. Sålunda plockade jag in den lilla Halloweenlådan från stenladan igår. Jag gillar våra små söta spöken som hänger i ljusgrenen i köket och Hobby Lobby-ugglan som gör mig glad. Själva känslan i trädgården i morse gav dessutom verkligen känslan av allt övernaturligt på det trevligt spökiga sättet och jag kunde inte låta bli och gå omkring i mina trasiga gummistövlar och njuta lite extra av dimman, ljuset och allt det vackra. Igår plockade jag också fram kameran då jag såg Jupiter och Saturnus hovra över huset. Svågern har förtidsärvt sin pappas stjärnkikare, så jag ska nog plocka ihop den och uppfylla mitt sug efter universumsförundran någon stjärnklar natt.

Spindelskit är hopplöst runt fönstren, men åh, vad vackra dessa nät är! Och magiska!

Här ser du Jupiter starkare till vänster om taknocken, Saturnus svagare till höger. Det går också att få känslan av hur grusgången kommer att se ut nästa år. Det som sticker upp är masonitskivor som ska sätta gränsen mellan gräs och grus och låta gruset sätta sig ordentligt till nästa år.

Spöken (härligt pyssel med döttrarna för många år sedan), Marx och Iittalalyktor i lagom spökgrå färg.

Dahliabuketten är kanske lite bedagad, men fortfarande fin tycker jag. Och visst är vår lilla monsteruggla väldigt söt?

För tidigt för julrosor i krukan? Njae, alltså, den såg inte fin ut i mammas gravplantering, så jag bytte ut den. Det blev mycket finare på båda ställen i och med bytet. Jag ska se hur länge jag vågar ha plättarna på snöre kvar utomhus. De klarar faktiskt en del frysgrader, men det känns ju onödigt att helt ta död på dem.

Jag tycker att jag har delat ut pumpor till höger och vänster. Idag ska jag lämna ett par till i stan. Måste göra pumpapuré så jag kan njuta av pumpalatte också!

Bland snöflingorna tyckte jag det passade bättre med Flat White. Årets perenn för några år sedan har varit så fin här på norrsidan trots styvmoderlig behandling!

Heja purjolöken! Så god och så kraftig! Nästa år ska jag prova att kupa dem så jag får lite mindre grönt även om det går utmärkt att laga mat med blasten också. Jag vet inte varför mamma alltid skar bort och slängde den?

Den ljuvliga höstastern. Mmmm!

Slingerkrassen är ju också makalöst vacker här på stenmuren! Den observante ser ett par olydiga växter som skulle utrotas, så dem måste jag ta hand om innan vintern.

Dans på de saligas ängar? Tänker alltid på mina föräldrar och hur nära de känns i sådana här stunder. Det är som att jag skymtar dem borta i dimman.

Rosenskärorna i trädgårdslandet verkar ha fått för mycket näring och därmed levererat en massivt grön buske, men det är okej. Och de blommor som blir njuter jag av även om jag hade tänkt att de skulle blomma för flera månader sedan!

Syrran har ställt sina pelargoner i Bredavik, jag laddar för att rensa bort alla skräpblad och blomstänglar. Har alltid svårt att beröva pellisarna sina blommor, men vet att de klarar vintervilan bättre om de inte behöver ta hand om blommor också. Ja, men det var väl allt. Slut på dagens rapport!

27 sep

Vilodag.

Aktiv vila är ett begrepp som ofta används i träningssammanhang. Jag gillar tanken på att vi kan återhämta oss trots att vi inte ”gör absolut ingenting”, trots att det också är nödvändigt ibland. Att se på söndagen som en vilodag har hjälpt mig på många olika plan. Det är inte en dag som de ortodoxa judarnas, där man inte ens får tända en lampa. Det är en dag i tacksamhetens tecken, en dag för återhämtning, reflektion, summering och planering. Vid den här tiden på året kan det vara på sin plats att fundera på hur vi planttanter hanterar vårt odlande för att det ska fortsätta ge glädje och inte bli en stor stressklump som håller oss fjättrade.

Jag älskar att njuta av vårt inhägnade trädgårdsland, särskilt då det är nyklippt och ordnat som nu! Det finns fortfarande en hel del att göra, bl a fortsätta jordförbättringsprocessen, men just igår var inte rätt dag för det. Åh, vad glad och tacksam jag är för maten och tittgodiset som växer här! Varje dag har jag en ny favorit, just igår var det årets jättefina palsternackor.

Till förra årets femtioårsfirande kom faster och farbror med en uppsjö av gåvor, hemgjorda och hemodlade. Den här höstastern kom nyuppgrävd och utan aktiva blommor, så det var en härlig överraskning att se vad som dolde sig bakom knopparna då den började blomma för ett tag sedan. Vilket glädjepiller! En liten planta är nu en hel miniskog och trivs hur bra som helst i vår perennrabatt. Så fin, särskilt i kombination med purpurklätt, luktärter, dahlior och solrosor. En riktig Tricia Guild-symfoni av färger! Dahliaknölarna ska snart upp, men så länge de kan bidra till vackra buketter och det inte är risk för frost får de stå kvar.

”Flat White Boer” visade sig vara en riktigt god skönhet. Igår testade jag ett vegetariskt festmåltidsrecept och det blev hur gott som helst. Jag återkommer med översättningen och lite funderingar till det.

Vi hade svärmor och svärfar på fika och satt ute i trädgården i det underbara vädret. Vid bergamotterna hade amiralerna fjärilsfestival, men det sågs även till nässelfjärilar och ett och annat påfågelöga. De är riktiga godisjunkies, de där fjärilarna. (Ursäkta den dåliga upplösningen, men jag ville bara visa amiralens teckning.)

Chilifrukterna verkar inte mogna mer. Jag tog in alla de sista så får vi se vad jag gör med dem. Har ju gjort både det ena och det andra i år, torkat, kokat och fryst, så jag känner att jag åtminstone fått ut max av årets fyra plantor.

Nu ligger masonitkanterna mellan gräs och grusgång kvar över vintern så att allt kan stabilisera sig. Formen på gruset är så fin! Bra jobbat, Ingenjören! Svägerskan gav idén om böljande former, jag önskade ”ordning och reda” i det mjuka och maken har grävt, mätt och markerat. Snart kommer de sista lassen grus och nästa år blir det dags att lägga på själva dekorationslagret. Kul!

Maken plockade fallfrukt i Bredavik, jag använde den megafantastiska råsaftcentrifugen och fixade några liter päronmust. Efter filtrering genom handduk hälldes den i mjölktetror och kan nu lätt förvaras i frysen för kommande festliga stunder då sommaren känns långt borta. Min absoluta favorit är Ingrid Marie-must, men Bredavikspäronens smak är inte dum den heller! Innan jag kör frukten i maskinen skär jag bort skaft och skador, men annars går allt i. Idag ska jag göra några liter till, men maken vill också torka en omgång i Jula-torken. Skördetid, alltså!

Dagen till ära fick jag diska av ljuslyktan som såg ut som ett arkeologfynd av den billigare sorten. Jag bytte även ut batterierna till ”fuskljuset” och tycker att det nu ser så hemtrevligt ut på trappan. Inte för att någon använder verandan som entré så länge till, men det är fint i alla fall. I bakgrunden står blomtrappan med pelargoner på sniskan. Pellisarna ska tas in och tas omhand i veckan. Bredaviksköket nästa! Jag hoppas att du får en fin vecka, var du än är. Det ska jag försöka ha.

22 sep

Vem orkar ens se mer svamp och dahlior?

Idag åker jag till Malmö. Det är dags att fortbilda mig, den här gången gällande PTSD (post-traumatic stress disorder). Jag har följt Jeanette Niehof (ViduNova) under en tid och är mycket intresserad av hennes erfarenheter och hur hon tar sig an traumatiserande händelser. Att jag dessutom får hänga med lillasyster, svåger och fin vän blir en trevlig bonus.

Jag tror att vi har plockat klart svamp för i år. Fin skörd! Blek taggsvamp förvälldes och ligger i frysen, trattisarna fick sig en omgång i en riktigt effektiv, kul och billig tork som inhandlades på Jula för en (alltför?) billig peng. (Tack för tipset, brorsan!)

Tänk ändå så fint att vi kan njuta av höstens fröjder också under den mörka, kalla vintern! Ser fram emot mustiga grytor med mycket morötter, lök och svamp.

Fascinerande grej och mycket användbar! Ska se om vi kan torka lite päron också. Bredavikspäronen är så goda och det känns dumt att låta dem förfaras. Torkade äppelskivor från Utah från 2015 åts så sent som i våras och de smakade hur gott som helst.

Slutligen en titt på de vackra skönheterna som glatt oss så i trädgården i år! Det har verkligen varit gynnsamt för dahliorna och jag hoppas kunna dela på många knölar och dela ut lite bland släkt och vänner. Tittade lite extra på grannarnas dahliaslänt i Bredavik igår. Den är helt fantastisk, mängder av färger och mycket lummig. Grannarna är duktiga på att sköta sin trädgård med allt från gallring till vattning och ett bra exempel på att om man vill ha något riktigt fint så kostar det. I odlarsammanhang går det inte att komma runt sol, näring och vatten! Jag hoppas kunna sätta fler av dahliorna på friland nästa år. De krukodlade blir helt enkelt inte lika rikblommande och angrips mycket lättare av ohyra. Ja, men då så. Dags att dra söderut. Ha det fint!