15 jul

Vad händer i trädgården på drygt två dygn?

Så länge var vi borta innan vi landade hemma på gårdsplanen strax innan åtta igår kväll. I vanlig ordning körde jag först sorteringsrejs innan det sedan var dags för trädgårdsrunda. Hjälp! Jag brukar ta minst tre rundor i trädgården varje dag under sommaren. Det är svårt att hänga med på hur mycket som egentligen händer mellan de timmarna. Mycket, kan jag konstatera! En av solrosorna i rabatten hade slagit ut, dahliaexplosionen var njutbar och tack och lov ställde yngsta dottern upp på att rensa åtminstone en låda på de tio liter sockerärter som mognat fram under vår bortavaro. Galet! Det rejäla regnet hade säkert gjort sitt. Vågar knappt lyfta på fiberduken över jordgubbarna för att se om de klarat sig. Härligt ändå att känna hur roligt det är att komma hem till överflödet. Imorgon blir det bakade rödbetor. Mums!

11 jul

Skottarna och kvällsrunda i mördarsniglarnas revir.

Skottlandssyrran är äntligen här med sin familj och det är så härligt att få hänga med hennes familj! Det känns fint att de vuxna syskonbarnen väljer att följa med till Sturkö på sin semester för att hänga med den svenska släkten (och käka sig igenom sina svenska favoriter) och jag är tacksam att det finns möjlighet trots att våra föräldrar inte längre finns kvar. Med Murrays blir det många skratt. Att ha så celebert besök kräver något slags festligt inslag. Jag bakade sålunda en sats vaniljbullar och drog fram några rör fikakex till flädersaften, sedan njöt jag av sällskapet. Min svåger får motvilligt följa med på second hand-rundor då han kommer till Sverige. Med tanke på hur lite han gillar loppisar bad jag honom därför utvärdera vår inför öppningen. Han gav den mycket höga betyg pga charm, utseende, utbud och hans favorit, ladusvalorna.

Det hade utlovats trettio millimeter regn. Tre föll under de timmar jag hade besök, sedan var det tydligen klart. När jag gick rundan för att stänga inför natten var ljuset, diset och känslan mycket speciell. Jag sprang in och hämtade kameran, ville se om det gick att fånga. Prinsessan Marie börjar visa sin fulla prakt.

Somliga av dahliorna må ha virus, men dahliarabatten är fortfarande magnifik. Jag njuter då det lär bli något annat här nästa år.

Suck. Lavender perfection och White pearl i vacker harmoni. Jag vill så gärna ha dem kvar, men misstänker att minst en av dem är sjuk.

Vackrast av allt är krassen i trädgårdslandet. Den låter sina vackra och goda blommor lysa och glädja en gammal planttant.

”Godnatt! Tack för all glädje ni ger, kära plantor. Må ni klara mördarsniglarnas angrepp.” Jag orkade inte klippa särskilt många under min runda, men utan att se dem visste jag att slemmarodörerna lurade precis överallt. Jag är tacksam att vi lyckats hålla efter så bra som vi gjort, men det bor ändå alldeles för många här. Jaja, vi får försöka samsas här så gott det går.

08 jul

Det är nu jag blundar…

… och faller. Jag orkar inte uppehålla mig i ogräs och ohyra, nu tar jag emot allt det goda och struntar högaktningsfullt i resten. Maten är god och så färsk som det rimligtvis går att få den medan den döda dillen, lådan utan bönor och kålrötterna som aldrig fick något kålnät läggs till handlingarna. De vackraste vallmorna får sytråd i rätt färg/färger knutna runt stjälken för att jag ska kunna plocka fröer som kanske, kanske kan bjuda på något liknande nästa år. Vitlöken blev finfin och ligger uppdragen i rabatten för att torka till. Segrar firas, resten får vara. Synd att inte malört är en delikatess, då hade vi kunnat sälja uppe vid vägen till campingen. Idag ska jag äntligen klippa ner och gräva bort den från kryddhjulet. Den är ENORM! Våra vänner bor här i några dagar, imorgon kommer syrran och hennes familj från Skottland. Livet snurrar fort och långsamt, vi får åka med och hålla i oss, blunda där det känns för läskigt och passa på att njuta där det pirrar sådär perfekt lagom. Det är sommar nu, jag försöker att inte missa den innan den är över.

06 jul

Virus och växtkraft.

Jag är dålig på Facebookgrupper. Det är väl därför jag missat att det stora diskussionsämnet för året i trädgårdsforum är att väldigt många dahlior är drabbade av virus. Jag köpte inga nya knölar i år och förlorade flera pga mössens glupskhet. Förra året och för två år sedan köpte jag dock knölar på utförsäljning. Tydligen har dahlior drivits otroligt hårt då de varit så populära de senaste åren. Många dahliaodlare har därför sålt virusdrabbade knölar och sålunda har de spridit sig som en löpeld i trädgårdar över världen. Jag som älskar mina dahlior! 😭 Vi får se hur jag gör nu. Jord ska desinficeras och allt vad det är. Hur var det nu? Trädgård ska vara roligt? De gamla sorterna är starka och höga och friska. Det slutar väl med att jag bara har dem kvar, att det slutar där jag började.

Här kommer därför lite rolig kompensation. Solrosen som självsådde sig i en kruka där det jag sådde inte riktigt tog sig står utanför växthuset och börjar så smått visa färg. Den har klarat sig bättre än sina kamrater ute i rabatterna. Kanske för att jag har vattnat och gett någorlunda regelbunden näring till det som står där, kanske för att det helt enkelt är fantastiskt gry i sådant som tar sig upp på egen hand.

Det är för övrigt inte så illa som det låter ibland. Jag har massor av sockerärter som ska skördas idag, lite jordgubbar och kanske ett stånd potatis. Vitlöken är fin, squashen som överlevde växer så det knakar och löken har blivit rätt fin trots att sättlöken kom i risigt skick från leverantören. Det är viktigt att fira segrarna och inte lägga för mycket vikt vid det som inte blir som man tänkt sig. Precis det ska jag därför göra nu!

03 jul

En annan sorts semester.

Heltid med loppisförberedelser och trädgårdsfix – jag känner mig lycklig och helt slut varje kväll. En annan slags semester, helt enkelt. Jag har inte badat i år, men har inte längtat det minsta efter det. De senaste åren har jag ändå badat jättemycket och njutit. Allt har sin tid, visst får man ändra sig och ändra om igen en annan dag? Det kom finbesök i form av blomstersyrran, en av hennes bästa vänner (som också känns som familj) och syrrans svärmor. Vi gick trädgårdsrunda och jag njöt av deras härliga energi och sällskap. Jag blev inbjuden till Bredavik, men var sugen på att fixa allra sista lådan från ladan. Sedan var planen att stryka alla tvättade textilier. När lådan äntligen var åtgärdad och jag hade tagit en välbehövlig dusch fanns det dock ingen energi kvar. Jag satte mig med ett extra fotbad och fotinpackning och kollade på första avsnittet av nya säsongen av Grace. Eller, varje avsnitt är 1,5 h och jag slumrade till rätt snart. Får kolla klart en annan dag. (Jag hade satt ett larm eftersom jag hade ljus tända, har stor respekt för trötthet och levande ljus i kombination.)

Roligast i trädgården just nu är klematisen i äppelträdet och det som händer under squashen och pumpornas stora blad. Prinsessan Marie på rosenportalen kommer snart att explodera med sina mängder av fluffiga små blommor och vår vision för portalen får chans att gå i uppfyllelse trots rosrost och andra utmaningar. Heja! I ettårsrabatten blommar det också en hel del och den sandiga jorden täcks mer för varje dag. Sockerärterna är på gång liksom bondbönorna och rätt vad det är får vi äta egna potatisar. Kul, kul!

27 jun

Livet och döden.

Häromdagen mötte vi döden igen. Någon vars frånfälle vid det här laget var förväntat, men ändå för tidigt. Någon som inte hade levt färdigt, men som åtminstone fick tid att knyta ihop säcken tillsammans med sina kära innan det var för sent. Oerhört sorgligt, men med en mjukhet som verkar göra sorgen uthärdlig. De flesta vill inte att ens kära ska lida, då känns döden som ett mindre plågsamt alternativ. Jag tänker på ungdomar som rycks bort utan förvarning. Livet som tar slut innan det kommit längre än till ett av de första kapitlen och det utan att det funnits chans till avslut för familj och vänner. Tomheten. Den outhärdliga saknaden. Det behöver inte bara gälla ungdomar, även äldre personer kan ryckas bort från en sekund till en annan och lämna trasighet som är svår att reparera när de inte längre finns kvar.

Tiden går fortare för varje år vi lever. Naturligtvis är det bara hur det upplevs, men det är inte mindre viktigt för det. Att jag inte längre vill ödsla min tid på oegentligheter betyder inte att jag gör så mycket mer än förut. Snarare mindre, men med större urskiljning. Det där med att ta sig tid att lukta på blommorna har fått en ny och påtaglig betydelse. I en trädgård finns hela tiden döden närvarande. Det låter kanske slapphänt att jämföra, men för mig blir det väldigt klart. Jag försöker njuta av det som funkar när det funkar. Nästa dag kan det vara för sent. Planeringsstadiet var jätteviktigt och roligt, när jag kör på nu är det lätt att missa det härliga för att jag är för fokuserad på det som INTE funkar som det ska. Tänk vad onödigt! Det är därför mina trädgårdsrundor morgon och kväll är så viktiga. Jag firar små segrar, doftar på blommor, fascineras av bina (som är dåliga på att fixa honung, men de ser i alla fall ut att jobba hårt), rensar allt för stora ogräs som plötsligt vuxit sig förbi osynligheten, drömmer om hur perenner ska flyttas om för att ges rätt förutsättningar, letar efter knoppar och fruktämnen, skördar, suckar lite över det som inte blev. Det finns för lite av somligt, för mycket av annat. Jorden är fortfarande ”sand med smuts i”, men jag ger inte upp. Jag gör vad jag kan för att förbättra förutsättningarna och firar de segrar som finns att hämta. Och nu ska jag ner till växthuset och klippa ner de spinnkvalsterdrabbade gurkplantorna. Bättre lycka nästa år. Men vi har åtminstone fått en fantastisk skörd fram tills nu! Och fasters Västeråsgurkor i limpan utvecklas jättefint i takt med att jag kämpar med näbbar och klor för att sniglar, näringsbrist och torka inte ska avsluta deras liv alltför tidigt.

19 jun

Nu är sommaren här!

Enligt teori är juni, juli och augusti sommarmånaderna. Kyrkklockorna har ringt för skolavslutning, sommargästerna har kommit till ön, trädgården har börjat växla upp och gräsmattan har i vanlig ordning börjat få bruna fläckar. Visst är det sommar! (Några riktiga sommartemperaturer har vi däremot inte fått uppleva, de håller sig till Medelhavet.) Något av det mest somriga som finns är flädersaft. Jag bad sonen ta hjälp av sin längd för att komma åt blomklasarna som jag inte nådde, så nu står årets första laddning i kylskåpet. Nej, socker är inte bra för kroppen, men det är traditionen som omger själva saften. Att göra flädersaft är helt enkelt en egen sommarritual.

I takt med att sommaren framskrider ändrar blombuketterna karaktär. Här står både årets första dahlia och årets första luktärt i sällskap med blomster som varit igång lite längre. Ett par ordentliga sommarnattregn har tacksamt tagits emot av allt som växer här (och sniglarna). Jag känner mig så tacksam över det som blir bra här i trädgården och ser fram emot…

… att få lägga Elsas fina duk som jag hittade i ladugårdsrensningen på bordet i lilla sittgruppen vid verandan. Blomsterprakt som levereras i alla väder oavsett hur många sniglar, tvestjärtar, rådjur eller perioder med torka som kommer på besök.

14 jun

Trädgårdsrunda i planttantens hoods.

Detta inlägg är för mig själv och kanske för andra planttanter… Det har varit kallt, torrt och blåsigt denna vår. Tufft för allt som växer! Min handbevattning hjälper lite, men nog märks det efter bara två millimeter regn att hela trädgården liksom stramar upp sig. Pelargonerna som hade en tuff vinter har blivit gullade med och får pelargonnäring varje vecka, så alla som överlevde ser glada ut även om blomningen låter vänta på sig på flera av dem.

Mamma Mia-rosen håller fortfarande på att etablera sig, men hon verkar ändå må bra. Det gör också luktärterna som håller henne sällskap. Snart blommar det här. Prinsessan Marie lider tyvärr av något slags rost och har gjort det från början. Redan förra året visade jag blad för ”experten” på Blomsterlandet, men hon sa att det bara var torka. Jaja, rost är svårt att bli av med, men jag har behandlat med Binab, växtnyttiga svampar. Vi får väl se om det gör nytta. Rost kräver behandling flera gånger och resultatet ser jag inte förrän nästa år.

I södra rabatten bor dahliorna som snart börjar blomma. Halva längan kallas ”ettårsrabatten”, men den håller på att byggas om till en perennrabatt i gula/orange/röda toner. Än så länge får jag förlita mig på ettåringar, men det växer rätt dåligt. Nemesia Carnival levererar dock fantastiskt. Den är förstås ettårig, men är lättodlad och finns i flera färger. Mer Nemesia, alltså! Vallmon är så vacker. På vissa ställen växer perenn jättevallmo, på andra ställen växer självsådd vad som liknar rågvallmo. Jag hade hoppats att den vita, den lila och den rosa från förra året hade självsått sig, men än så länge syns inga spår av dessa färger.

Vid verandan växer det i krukorna. Luktärtstornet är mest intressant eftersom jag satte plantor från egensparade fröer i den. Det kan ju komma vad som helst, med andra ord. Tvillingsporre rekommenderar jag till alla krukodlare, så tacksam och vacker. Terassrosen som jag fyndade på ICA har börjat blomma i mörkrosa. Fasters dahlia ser ut att må finfint och jag hoppas slippa tvestjärtsattack på den.

Norra perennrabatten mår bra. Jag ska flytta om lite grejer i höst (martorn och bolltistel ska till exempel inte växa precis bredvid varandra). Den självsådda rosenskäran får vara kvar tills det växer något annat där. Har fått en plymspirea av min svägerska, men tror jag snarare vill ha den som solitär än i rabatten, vi får se. Och de fantastiska borstnejlikorna får vara kvar fast de är tvååringar. De funkar i princip som perenner. Längst upp till vänster ser du några perenner som kämpar för sitt liv. Det finns knappt någon jord i den delen av rabatten, men jag tror det blir bra! Fars ringblommor växer för fullt trots att jag trodde att jag ”städade bort” dem förra året. De flyttades till södra rabatten, men där växer de knappt alls. Vill dock inte ha något gult här, så jag ska ta flera plantor och flytta ner dem.

Klematisarna är seeena i år. En dog dessvärre, men de andra fyra har kommit igen efter diverse svårigheter. Massor av knoppar här i äppelträdet, men gissar att det inte blir party förrän i juli. Jag såg en bild på Underbara Claras barns avslutningsbukett som var plockad i deras trädgård. Mängder av blommor… De bor i Umeå och jag bor 112 mil längre söderut, men har knappt en blomma som slagit ut än. Det säger väl något om denna konstiga vår. Det är ju inte det att inget växer, det är bara supersent. Och så är det med det. Heja, heja.

10 jun

Hur man kan klara stormar.

Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.

Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.

Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.

08 jun

Tomatkuvösen.

Igår gjorde maken klar ”tomatkuvösen”! Jag bad om lite vindskydd vid stenladans vägg där vi alltid har våra tomater. Nog blev det vindskydd! Överbliven växthusplast kom väl till pass. Idag ska jag binda upp de ”vanliga” tomaterna. Busktomaterna är just buskiga och kompakta, så de klarar sig nog ändå. Vi bor ju tekniskt sett i växtzon 1, men jag har märkt hur sent allt är här jämfört med andra zon 1-trädgårdar. Blåsten är den stora boven, så jag tror på en både större och tidigare skörd än vad vi fått hittills.