Så vackra, men man vill inte ha dem i sin svampsoppa! Jag älskar att naturen bjuder på så mycket välkommet som jag inte behöver ta ansvar för här i vår trädgård. Dessa flugsvampar växer t ex under tallen på framsidan. Ännu gladare hade jag blivit av kantareller, men ögonfröjd är inte dumt det heller.
Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.
Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.
Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.
Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.
Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!
Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.
Nu har vi rådjur här i trädgården igen mest varje dag. De äter och äter och äter, även sådant som jag önskar de lät bli, och hoppar över stenmurarna till och från grannarna på båda sidor. Jag har inte köpt en enda tulpanlök, struntar i att komplettera utanför de som redan ligger i jorden i Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam innanför viltstängslet. Efter den här sommaren är jag trött på naturen, både den tuktade och den vilda. På rådjur, grävlingar, svampar, larver, rötter, flygfän och annat som väl mest gjort det de ska göra. Planttanten har tagit långsemester och stängt av telefonen. Trädgården ska vara rolig och jag får nog vänta några månader innan det blir så igen. Jag har dock ett gäng uppgifter som inte kan vänta. Vi är mitt inne i ett rejält regnväder, så jag väntar tills på fredag med att dra upp dahliorna och ta hand om pelargonerna. De sista tomaterna ska plockas in för att kunna eftermogna och alla tomathinkar ska tömmas och diskas. Växthuset ska tvättas invändigt, men det gör jag först i vår. Det känns skönt att kunna skjuta upp en del grejer. Det finns ju sådant som är njutbart också! I vaserna står fortfarande vackra blommor och det ger verkligen livskvalitet. Det går nog inte en dag utan att jag använder någon gröda som vuxit här hemma. Det är nu jag ska njuta av allt arbete som lagts ner, så lite träligt är det att jag mest känner mig blah gällande allt som har med trädgård att göra. Jaja, det kommer bättre dagar. Nu har jag gnällt färdigt, så hej och tack för att du lyssnade!
Solen går upp senare för varje dag. Ljuset har blivit mjukare, varmare, snällare än det var under högsommaren. Lagom till att jag börjar dagen runt sex på morgonen letar sig solen upp ovanför grannens ladutak. Allt känns fuktigt trots att det inte regnat på länge. Luktärterna har varit så fina i år och vi har fått många pumpor, men mjöldaggen har tagit över och det behöver rensas ordentligt. Efter att ha lagt oändligt med tid för att ha ihjäl mördarsniglar känns det ändå fint att jag lyckades rädda så pass många solrosor som jag gjorde. Min vision uppfylldes inte, men så är det med mycket i livet. Det gäller att gilla läget och försöka se det som blir med andra glasögon än besvikelsens.
Än är det inte dags att sammanfatta odlaråret, men jag märker att jag gör det ändå. Måste uppdatera odlardagboken, den som finns i telefonen och visar att det gjorts massor av framsteg sedan vi köpte ut huset 2019. Jag är fortfarande jättedålig på att rensa. Inte rensa ogräs nödvändigtvis, utan rensa bort grejer som inte ska vara där, som tar näring från sådant som är viktigare eller flytta sådant som kanske hade mått bättre någon annanstans. Kanske ska det vara nästa område att utvecklas inom? Att bli hårdare? Absolut inte mer minimalistisk, jag vill att trädgården ska prunka. Det gör den inte och p.g.a. var vi bor, närheten till berggrunden och den allestädes närvarande torkan är det inte realistiskt att ha målbilden prunkande överallt. Savannängen får leva, jag är glad om syrenhäcken fortfarande växer nästa år och lite i taget får rabatterna bättre styrsel. Det ska vara mer av mycket och mindre av annat. Jag får reklam om vårlökar i parti och minut och kan inte låta bli att tänka på mitt Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam nere i trädgårdslandet. Ska jag sätta fler lökar? Ska iallafall inte sätta något utanför stängslet, trots tillgången till Trico Garden. No way, José! Ska det bölja av tulpaner får det vara bakom stängsel, rådjuren här på ön är brutala om än vackra. Ja, så går tankarna en morgon i augusti så här i trädgårdströtthetens tider, när saker och ting känns lite mer jobbiga än i april då allt var pepp och drömmigt.
Jag är tacksam över mina tidiga morgnar. Att komma igång i god tid trots att jag redan haft tid för mig själv i lugn och ro känns fint, jag jobbar bäst på morgonen även om jag jobbar mest senare på dagen. Nu i augusti är trädgårdsrundorna fyllda av lite dåligt samvete över allt jag borde göra och mycket glädje över det vackra ljuset som är något utöver det vanliga.
Detta är solrosornas tid. Trots mördarsniglarnas framfart har tillräckligt många klarat sig för att göra mig lite extra glad. Som detta självsådda exemplar mitt i ”ettårsrabatten”.
Jag hällde ut resterna av fågelfröerna efter vintermatningen på olika ställen i trädgården. Mycket tog sig inte, men denna skönhet gjorde det…
… liksom den ensamma lilla solen här i bakkant.
Myshörnan vid verandan får ett tag till att glädja oss innan det är dags för pelargonernas vintervila. Vi får se hur jag gör med det andra som hade mått bra av lite skydd. Terassrosen t.ex.
Vi har fått så mycket paprika i år. Jag har fryst ner till grytor och liknande, men jag vill också prova att grilla och lägga i olja. Tror att jag gjorde det något år…
Det oklippta gräset gör att det ser slarvigt ut, men det får vara okej. Jag är så glad för allt som fortfarande växer! Just nu klurar jag på hur jag ska kunna sätta blommor som levererar starkt till min brorsons bröllop i juni. Lite tidigt på säsongen, men något ska jag väl komma på!
Vi har det bra här, kålfjärilarna, spindlarna och jag. Vi var borta i två dagar och nästan alla blad på kålrötterna var uppätna av glupska larver. Jag klämde larver i tre dagar, sedan fick de fri lejd. Kålrötterna får anses vara färdigväxta. Jag gjorde valet att inte täcka dem och får stå mitt kast. Hur klarade folk detta förr i tiden?
Så glad jag är över denna plätt på jorden! Här mår jag sannerligen bra.
Jag har (tyvärr) fått mitt arbetsrum tillbaka, men mina bloggrutiner om morgnarna känns väldigt långt borta. Förhoppningsvis sätter de sig snart, jag behöver bara putta lite extra i denna uppförsbacke. Här kommer i alla fall en liten blomkavalkad från gårdagens trädgårdspromenad.
Att ha blomster i alla rum som jag uppehåller mig i under dagen gör mig gott. Jag njuter så länge det varar!
Tack till äldsta dottern och naturen för den fantastiska bukett som står i vardagsrummet. Skönhet och mängder av allt överallt, det går knappt att ta in.
Jag sitter i växthuset och hör duggregnet slå mot växthusplasten. Det är perfekt varmt här inne, hög luftfuktighet och det doftar av söt physalis, mustig heliotrop och förmultelse. Årets planttanteri har bjudit på stora utmaningar. Jag delar många av dem med andra. Mördarsniglarnas attacker är brutala. Trots att jag lagt så mycket tid och ansträngningar på att bekämpa dem kommer det hela tiden fler och större och de äter allt i sin väg. Potatisbladmögel blev det i år som så många gånger, men den här gången hade knölarna hunnit växa till sig först. Mums, alla tre sorter (Amandine, Annabelle och Cherie) blev riktigt bra. Tvestjärtarna är överallt och nu orkar jag inte fortsätta vittja fällorna. Det kommer så många blommor på dahliorna att jag kan hitta exemplar utan tvestjärtsangrepp. Och så var det det där med virus. Äh, de drabbade slänger jag efter säsongen. Jag ser hur värdefullt det är med allt det vackra och goda. Det fina vinner över det utmanande. Det är precis som med resten av livet. Utmaningarna är en lika naturlig del som det roliga, det spännande, det fina. Det är först när vi fattar det som vi kan känna oss nöjda på riktigt. När en utmaning har löst sig kommer nämligen en annan, ibland har vi fem parallella och somligt fortsätter vara utmanande i resten av ens liv. Tacksamheten rymmer för min del livskvalitet och en önskan att få vara med länge, länge.
Lilla barnbarnet utvecklas mitt framför ögonen på oss. De här veckorna med henne är så värdefulla! Lillan har lärt sig ställa sig själv, äter vanlig mat bättre och håller uppenbarligen på att lära sig prata. Hon diggar till nästan all musik och leendet man får när hon får syn på en är obetalbart.
Loppisen är igång ett litet tag till. Det är roligt att träffa grannar, tyskar, holländare och skåningar (överrepresentation av dessa), men alla besökare är välkomna. Timlönen är rätt usel. Långsamt hittar dock grejer nya hem vilket ju var meningen med detta projekt.
Luktärterna får kompensera för alla trädgårdsutmaningar. Jag hoppas kunna fortsätta plocka och njuta länge än. Just nu har vi…
… en jättebukett i verandan…
… en rosa bomb i vardagsrummet…
… och en spretig skönhet på första parkett. Dahliarabatten svämmar också över, så imorgon blir det kanske maffiga skapelser av mer svulstig karaktär på dessa platser? Vi fortsätter leva, tar nya tag och kämpar vidare med skönhet i blick.
Min termostat funkar inte. Även om det bara är 20 grader svettas jag som en gris. Saltet stänker om mig, håret är frissigt och smink är meningslöst. Sommaren pågår i all sin pråliga prakt. Mördarsniglar och tvestjärtar har tagit över detta år. Nu har jag varken tid eller lust att hålla efter dem längre. Nä, det får vara. Det löser sig väl. De första två tomaterna är skördade. Fröerna från Johannas Black Cherry har gett tre plantor som levererar mest näst efter Gardener’s Delight som verkar ha fått perfekta omständigheter i år. Tomatkuvösen har funkat riktigt bra. I trädgårdslandet växer det massor, jag hinner inte hålla efter ogräset heller. Äh, det får vara. Det finns sådant som är viktigare. Nu ska jag gå och ta hand om sådant, men först ska jag plocka luktärter. Livet är allt för kort för att bada i elände. I firade segrar blir livet både större och lättare att hantera. Carpe, carpe.
Så länge var vi borta innan vi landade hemma på gårdsplanen strax innan åtta igår kväll. I vanlig ordning körde jag först sorteringsrejs innan det sedan var dags för trädgårdsrunda. Hjälp! Jag brukar ta minst tre rundor i trädgården varje dag under sommaren. Det är svårt att hänga med på hur mycket som egentligen händer mellan de timmarna. Mycket, kan jag konstatera! En av solrosorna i rabatten hade slagit ut, dahliaexplosionen var njutbar och tack och lov ställde yngsta dottern upp på att rensa åtminstone en låda på de tio liter sockerärter som mognat fram under vår bortavaro. Galet! Det rejäla regnet hade säkert gjort sitt. Vågar knappt lyfta på fiberduken över jordgubbarna för att se om de klarat sig. Härligt ändå att känna hur roligt det är att komma hem till överflödet. Imorgon blir det bakade rödbetor. Mums!