11 apr

Bästa planttantsdagen!

Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.

Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.

Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.

Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.

Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?

Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.

Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)

09 apr

Den hemliga trädgården (och den som inte är lika hemlig).

I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)

Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.

Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.

När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!

Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!

15 mar

Drömmer om vår.

Ibland överraskar ICA-tulpanerna. Dessa blir bara finare för varje dag! I vardagsrummet står en annan bukett med vackra, lila storblommiga från svärmor som också är fantastiska. Jag är så spänd på att se hur mina 200 tulpanlökar i trädgårdslandet har klarat vintern! Planterade i rätt tid och med blodmjöl och det bakom rådjursstängsel… Kan det bli annat än bra?

01 mar

Häckföryngring.

Min underbara svägerska har varit här och kapat ”lilla häcken”, den som står runt huset som flyttades längre ner på vår gata för många, många år sedan. Tanken är att den ska få växa upp under övervakning och på så sätt ges chansen att komma igen lite. Med en massa gödsel och flis runt fötterna tror svägerskan att den kan ta sig och bli tät och fin.

När maken fick höra att det torra gräset runt häckens fötter skulle bort löste han det på snabbast tänkbara sätt. Eld. Vi kvinnor ojade oss och han tyckte vi skulle sluta klaga. Han löste ju problemet! Suck. (Gräset försvann onekligen fort.)

Nu är hela häcken nere och vi funderar på hur vi bäst ska ta tillvara på allt det ansade. Kompostkvarnen nästa! Spännande tider…

25 feb

Februarikvällar.

Nu märks det. Våren är på ingång. Morgnarna är ljusare, kvällarna kommer senare. Den här tiden på året brukar vara den absolut värsta i mina ögon, men i år känns det inte så illa. Det är rätt mysigt att ha tid för ett par projekt till innan vårbruket suger upp all min tankeverksamhet! Den blivande grusgången är ren lervälling än så länge, men drömmen om något riktigt fint lever! Och purjolökarna jag plockade in till kvällens middag var riktigt goda. Jag påmindes återigen om varför jag gillar att vara planttant också då ohyra, torka och klen jord ställer till det för mig. Det blir bra!

21 jan

Framsteg.

Jag har berättat om det evighetslånga projektet att byta ut elledningar och stolpar till EU-standard. Nu har det äntligen börjat röra på sig igen.

Tyvärr kör maskinerna upp vår mark hiskeligt, men det är väl sådant som man bara får bita ihop för. När jag ser kabeln som ligger här längs stenmuren förundras jag över de framsteg som har gjorts för oss människor. Vår livsstil ställer högre och högre krav på ett väl fungerande elnät och jag tror att vi lite var till mans tar för givet att allt bara ska funka.

Här är kabeln på andra hållet. Anskrämlig, men ”livsnödvändig” medan de fixar klart.

Elsnubbarna var vänliga nog att upplysa oss om att de skulle gräva i vår väg för att lägga ett rör som skulle få kabeln från ena sidan till den andra. Elsnubbar är uppenbarligen inte helt fokuserade på det estetiska. Jag vet att jag ska vara tacksam, men störs verkligen av hur fult det nu ser ut här. Jaja, det ordnar sig väl.

Sista stolpen som ska upp ligger redo på plats sedan flera månader tillbaka.

Det är stolpen till vänster i bild som alltså ska bytas ut. Den är lite för klen för att säkert klara de påfrestningar som vädrets makter utsätter den för då och då enligt några välbetalda EU-tjänstemän. Jag gissar att de har rätt och ser fram emot att slippa elavbrott framöver!

15 nov

Om att få saker gjorda.

Det är kanske nya tiden, vad vet jag? Hur som helst kändes det lite mer Kalifornien än Sturkö att vara ute i trädgården och gräva och plantera idag, den 15 november. Jag var så glad och tacksam över den här ”extratiden” så jag kunde få det sista på min planttantslista avbockat.

Det verkar dröja ett tag tills det blir minusgrader, så jag låter Muhlenbeckian stå kvar i kokosfettslådan. Däremot bytte jag ut den lite smådöda ljungen mot en julros som jag fyndade för 39,90 kr för någon vecka sedan. Den är lite klen, men kanske klarar den hela vintern där? Muhlenbeckian får flytta in när jag hittat något annat som kan ta dess plats. Höstpumporna fick flytta in och en av dem blev till en rätt mesig pumpasoppa. Jaja, vi fick något varmt i magen i alla fall.

Idag använde jag allt i jordfabriken då jag satte ner makens 50-årspresent (svart vinbärsbuske som stått i stor hink sedan i mars) i landet och klematisen som jag fick då jag firade samma födelsedag.

Det var min faster och farbror som föreslog att klematisen skulle få slingra sig upp för tallen, så jag tog dem på orden!

Svart vinbärsbusken har nu fått en massa bokashijord runt fötterna. Maken hade först grävt en rejäl grop. Dessutom täckte jag med lite av allt flis som har producerats under året. Kompostkvarnen har verkligen fått jobba hårt! Jag klippte också in busken lite, allt enligt instruktioner på någon sida jag hittade på nätet. Nu hoppas jag bara att jag gjorde rätt!

Kanske ser du den lilla grenen sticka upp? Det är början till stordåd. Här ska vinrankan Schyler slingra sig upp längs stolpe och nät och oj, så mycket vindruvor vi ska få! Tack till lillafaster för denna födelsedagsgåva. Jag är så tacksam över att kunna förknippa växtlighet av alla de slag med olika personer. Samma faster som gav mig vinrankan gav mig också en kruka ”Malins änglavingar”. Döm om min förvåning då jag kom till Blomsterlandet och såg att de kallade en liknande växt forellbegonia… Vem vill inte hellre vara en änglavinge än en forellbegonia?!

Slutligen måste jag få visa klematisen som fick sin plats under Ingrid Maries krona tidigare i år! Den höll på att stryka med under den långvariga torkan, så jag blev innerligt glad då jag idag upptäckte ett par klena, nya skott och den här blomman som hade hamnat lite olyckligt. Tjoho! Än finns det hopp.

18 okt

Lördagsjobb i trädgården.

Jag hade en helt annan plan för gårdagen, men det vackra vädret och vinden som hade mojnat bestämde att det blev trädgårdsfix på schemat. De här små purjisarna…

… ser nu ut såhär. De är större än vårlök och mycket mindre än purjolöken man hittar i affären. Fotot ser lite märkligt ut… Jag satte ner de bokashiladdade småplantorna (inte på bild här) långt ner och kuperade upp jord runt omkring för att få mycket av det mjuka, vita. Det har funkat bra! Jättegod purjo om än inte så stor.

Både rådjuren, sniglarna och vi gillar mangold. Rådjuren är inget problem längre, men sniglarna går inte att stoppa. De tar vad de vill ha, helt enkelt. Den här omgången gav ändå ett gäng påsar förvälld grönmassa i frysen och det känns fint! Den här gången skar jag bort stjälkarna och struntade i att ta hand om dem. De kräver större ingrepp för att ta hand om oxalsyran i dem, och jag hann inte riktigt med det den här gången.

Dottern skördade alla de gröna tomaterna som fanns kvar på plantorna. Det blev några kilo. Några har börjat skifta till rött, men jag vet av erfarenhet att de blir röda så småningom hur som helst. Det gäller bara att ha koll på ruttna exemplar och plocka bort dem. Jordärtskockor hade jag bestämt att strunta i, men satte ändå några förra omgången. De hade blivit osedvanligt fina och gett en bra skörd. Nu sparade jag de 20 jämnaste och största och ska sätta dem till nästa års skörd. Efter tipset att koka bort det mesta av det magutmanande inulinet känns de roligare att äta igen. Det är ju så gott med dessa läckerbitar!

Vi delade fänkål, kokade dem mjuka och gratinerade med lite mjukrört smör, ströbröd, salt och peppar. Enkelt och supergott. Jag hade låtit dem stå för länge, så mittstjälken var väldigt hård. Med sked gick det bra att gröpa ur det smarrigaste. Så gott!

Det var dags att ta upp dahliaknölarna också. Karma Amora blommade fortfarande glatt, så jag plockade in dessa skönheter lagom till att det bara fanns en födelsedagsbukett kvar hemma.

Rocco, pompondahlian som blivit en av mina favoriter, hade knäckts lite av den hårda vinden, men en sista blomma hann jag ta in. Bolldahlian Orange Symphony har även den levererat mängder av blommor som stått länge i buketter. Nästa år hoppas jag att Twyning’s After Eight sätter blommor (jag har i alla fall knölarna kvar) och jag ska sätta både Darkleaves Orange och Totally Tangering på friland för att ge dem chans att blomma lika rikligt som de andra.

Efter en hösthögseldning tillhör korvgrillning och några smarrigt grillade marshmallows. Så blev det även igår kväll. Vi satt där vid elden och pratade om smått och stort, djupt och ytligt. Över oss vakade både Mars, Jupiter och Saturnus och jag njöt av den klara stjärnhimlen och kände tacksamhet över att vara en del av det stora mirakel som livet är.

01 sep

Favorit i äppeltider.

I söndags plockade jag ihop den maskangripna fallfrukten från Ingrid Marie-trädet och skrapade ihop tillräckligt med fruktkött för att det skulle räcka till en äppelkaka. I vanliga fall brukar jag lägga äppelklyftorna i ett fint mönster, men nu var bitarna så små att de bara lades ut huller om buller på smeten. Smarrig som den är, men bättre med vaniljglass eller vaniljsås. Håll till godo!