Det är som att något har hänt här hemma de senaste dagarna. Vi väntar fortfarande på den där värmen som utlovades, men visst har termometern fått hoppa lite uppåt och det verkar ha triggat bladverk både ute och inne. För många år sedan hittade jag bilden på en uppstammad Dr Westerlund som jag dreglade över. Jag kom långt med ett älsklingsexemplar som dessvärre klarade en omplantering väldigt dåligt. Jag tyckte jag var försiktig med vattningen efteråt, men tydligen inte tillräckligt. Detta gör att jag inte vågar plantera om detta lilla ”träd” trots att det onekligen är krukans storlek som hindrar vidare utveckling. Vi får se.
Paraplyaralian skickar nya blad i ett rasande tempo. Den har varit ”vilande” sedan jag köpte den i vintras, men nu talar den om att den mår jättebra och äntligen har börjat trivas i sitt nya hem.
Det spirar och gror i alla krukor med pelargonerna som fick en riktigt tuff övervintring den här gången. Mest glad är jag att mammas gamla Mårbacka klarade utmaningen. Hon är på gång och jag hoppas att hon fortsätter trivas den här sommaren.
I perennrabatten dyker det upp växter som jag har noll koll på. Jag är lite ”snauler” (snål) och köper mest uträknade exemplar när folk tappat intresset för trädgården sent på hösten, tidigt på våren då intresset ännu inte väckts eller när de hamnat på någon fyndhylla. Då ser man oftast knappt vad det är för något slags växt utan får lita på märkningen. Sedan sätter jag ner dem någonstans där det verkar finnas plats i rabatten och hoppas på det bästa. Även om jag har Plantnet-appen som är ganska bra på att namnge växter med hjälp av bara några blad om våren så finns det mycket övrigt att önska av mig själv. Vad är till exempel detta för slags näva? Den är ju jättefin i färgen, men jag kommer inte ihåg att jag sett den ens i bedrövligt skick förut. Suck.
När blommorna kommer är det lättare att artbestämma. Den här söta lilla backsippan verkar trivas jättebra, men står lite dumt till. Dessvärre har den pålrot och gillar inte att flytta, så den får väl stå kvar. Den gör ingen något ont. Nu ska jag gå ut och se om jag kan dela på några plantor för att hjälpa dem ta för sig lite. På med solskydd och ner i rabatterna, hej och hå!
Nu börjar verkligen världen väckas till liv igen! Långsamt börjar träden skifta i grönt. Jag har svårt för att välja en favoritfärg, men när jag var liten var det inte svårt alls. Då valde jag alltid rött och hävdade att jag haaatade rosa. Så fort jag hade något att säga till om drog jag mig från de rosa kläder mamma gillade så mycket. Synd. Det finns flera rosa nyanser som jag faktiskt passar i. Hur som helst, det är något med energin i det röda, att jag älskar jul så mycket och att Falu rödfärg ger automatisk hemtrevnad.
Kolla bara denna rosa nyans. Vad finns att inte gilla med den? Min föränderliga julros har verkligen hittat bästa tänkbara plats. Inte bara trivs den, men färgerna gör sig verkligen mot det grå i stenen runt omkring!
Grönt och orangerött tillsammans, smashing. Underbart vackert, särskilt i morgonljus. Kromoxidgrönt talar verkligen till mig och är en av de färger som fyller mig med lika mycket glädje som lugn.
Annat grönt som gör mig glad är mina omplanterade och toppade luktärter som förhoppningsvis kommer att ge massor av glädje framöver. Arton olika sorter som går från vitaste vitt till ”Almost Black”. Jag är tacksam för Cecilia Wingårds luktärtsbutik, men i år har jag också satt egensamlade fröer som ska få en egen plats. Det ska bli intressant att se vilka färger de plantorna ger, som en hemlig överraskningspåse.
Här är färgen som forskats fram som mest hatad i världen. Pantone 448C, färgen som arbetades fram till tobaksprodukter för att göra dem mindre attraktiva. Inte för att jag tror att någon någonsin sagt ”nej usch, vilken ful färg, det blir inga cigarretter idag”, men bra jobbat ändå! Onekligen är färgen riktigt ful och jag kommer inte att använda den i något inredningsprojekt de närmaste hundra åren.
Å andra sidan så lovar jag att just Pantone 448C finns att hitta flera gånger i detta foto som jag tycker är jättevackert. Alla färger har helt enkelt sin plats, det är något att landa i.
För övrigt måste jag visa de underbara krokusar som jag planterade runt päronträdet förra året. Jag tror att någon var full då de märkte upp lökar, för detta ser i mina ögon ut som väldigt söta små fyllda minipåskliljor. Men vad vet jag…
Varje år sätter jag tomatfröer och drömmer om skördar lika Tomatmannens, men nöjer mig om jag får några frukter alls. Det är spännande att testa olika tekniker och olika slags gödselblandningar, men bäst resultat har jag fått av att lägga gräsklipp på jorden i de hinkar jag har mina tomatplantor i. Just i år satsar jag enbart på busktomater. Nästa år blir det något annat! Bifftomater har jag övergivit för alltid. De kan bli stora och maffiga, men ger inte alls lika god avkastning. Tomatodling är hur som helst en väldigt trevlig hobby för den existentiella hälsan. Att driva ett frö tillbaka till frön till fler plantor i ett evigt kretslopp tycker jag är fint!
Lila pannkakor, fotbad, jordärtskocksskörd, kojbygge, växthushyllor, ninjatävling, filminspelning, pyssel och krockbulor. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så.
Hur hade jag kunnat glömma den? Kampen med och mot naturen. Nu har det börjat, det viktiga jobbet som bara är och som aldrig tar slut. Mata jorden och ge den rätt förutsättningar för att maskar och andra ”goda” småknytt ska vilja uppehålla sig där och tillsammans jobba fram en härlig näringsbas. Bekämpa kvickrot, våtarv, åkerfräken och alla de andra ogräsen som är villiga att ta över så fort man inte riktigt orkar. Se fåglarna, som igår, upptäcka läckerheter som jordgubbar och sparris och glufsa i sig det som jag tycker är MITT. Vi har fyra sparrisar på väg upp, tre hade vi min obligatoriska kvällsrunda i trädgårdslandet fått toppen avknipsade. Grrrrrrrr. Jag påminner mig om min fasters visdomsord, att naturen tillhör djuren också och att vi får samsas om den. Jaja, nu har jag samsats färdigt gällande sparrisen. Må nätet jag slängt över göra sitt jobb och må vi få en härlig skörd!
När solen just börjat stiga ligger dagen fortfarande öppen och inbjudande, eller mörk och uschlig med en känsla av att det bästa vore att dra täcket över sig och somna om. Igår kom äldstabrorsan över och påpekade det som många kanske känner igen sig i: ”nu har den där perioden börjat då man aldrig hinner med tillräckligt”. Hur mycket man än gör finns det annat som borde ha gjorts. Det är ett sätt att se det på, men känslan av otillräcklighet leder sällan till något gott. Jag väljer att beta av en sak i taget och skriva ner det som klarats av i trädgårdsdagboken. Inte skriver jag ”idag har jag inte hunnit det här och det där som jag borde ha gjort i förra veckan blev inte heller av”- det hade varken gjort mig mer produktiv eller gladare. Det sker framsteg! Och hade det inte gjort det så hade säkert det också blivit bra.
Slån och rosor lämnade taggar och sår i mina händer under gårdagens trädgårdsarbete, men så fick jag också en vacker ”bukett” med mig in. På det viset är naturen inte så knusslig, utan generöst delar den oftast med sig av både det ena och det andra som gör mitt liv lite finare. Undrar just om jag kan få dessa grenar att slå ut? Jag satte dem i ljummet vatten så får vi se vad som händer. Förväntansglädjen är den finaste av dem alla!
Igår var det dags för årets första, stora trädgårdsdag. Jag visste att jag skulle vakna med träningsvärk idag, efter de här åren har jag lärt mig ett och annat. Genom trädgårdsarbetet väcks en del muskler som legat i vinterträda till liv. Far gick alltid upp i vikt under vintern och ner under sommaren. Nu jobbade han mycket hårdare än jag, men jag följer samma mönster. Vinterhalvåret kompenserar jag inte det uteblivna jobbet genom att gå till gym eller liknande, så då får det bli såhär, det är okej. Solskyddsfaktor 50 (jag har opererat bort basaliom i ansiktet, typiska trädgårdsarbeteshudskador sa min hudläkare), lager på lager inklusive halsduk och i vanlig ordning trädgårdshandskar som åkte av efter tio minuter trots att jag vet att jag borde ha dem på hela tiden.
Mitt huvudfokus för dagen var perennrabatten, att klippa bort skröfs och räfsa löven som jag tacksamt tar emot från grannens ståtliga lönn varje höst. Löven ger skydd och bidrar till en naturlig jordförbättring. Under löven har det inte vilats! Många av växterna har redan kommit igång och även om jag inte har delat några plantor än är det nu lättare att få översikt över vad jag har och vad jag vill göra. Härom morgonen vaknade jag med en mycket levande dröm där en böljande rabatt i lila och orange/gult lämnade läcker eftersmak! Så vill jag ha det, men det får jag eftersträva nere i ettårsrabatten. Ringblommor och krasse ska få dela utrymme med andra skönheter. Jag vet inte ens vad det var i nittiotalets vitvita inredning och rabatter som lockade mig så, jag måste ha varit helt hjärntvättad.
Maken plockade ut möblemanget och pelargontrappan till myshörnan vid glasverandan och jag lyfte upp min lilla vårplantering i väntan på pelargonerna (det dröjer ju ett bra tag tills de är på plats). Penséerna är lite sega på att komma igång med blomningen, men plantorna är knubbiga och fina! Naturligtvis har jag sprejat med TricoGarden, rådjuren är skoningslösa. Den här trälådan satte syrran gamla påskliljelökar i förra året och det var så fint! Träet har inte mycket mer att ge, men det är väl delvis det som gör att lådan är så vacker.
Luktärterna växer på. Några av sorterna hade jag inte så många fröer kvar av och ”Prince of Orange” verkar inte ha lika bra grobarhet som de andra sorterna. Jag har köpt de flesta av mina fröer hos Cecilia Wingård och tar även hennes odlingsråd på största allvar. Dessa små klenisar ska toppas, men inte än. Året då rådjuren smaskade av ett gäng insåg jag att blomningen blir mycket bättre efter (ofrivillig eller medveten) toppning. Förra året lade jag även till ett råd från någon brittisk luktärtsexpert att alltid sätta två luktärtsplantor ihop vid utplantering. Inte vet jag om det var det som gjorde det, men blomningen blev verkligen fantastisk! Dahlior och luktärter mår även bra av att plockas, plockas, plockas, något som känns lite kontraproduktivt då åtminstone jag gärna blir lite dumsnål då jag ser mina plantors vackra blommor.
Förra året köpte min syster en cool julros till nedsatt pris och frågade om hon fick hyra in den i min rabatt, åtminstone tills hon hade ett bättre ställe att sätta den på. Milda makaroner, vilken skönhet! Uppifrån ser man knappt blommorna eftersom de hänger lite som blåklockor och är så mörka, men kolla här. Praktverk! Roligt att plantan verkar trivas här.
Nere i trädgårdslandet händer det också grejer. Vi har sexton odlingslådor, många av dem fulla med ogräs efter min trötta höst där trädgårdslusten hade tagit slut. (Alltså, den bästa gåva man kan ge sig själv är att rensa ogräs PÅ HÖSTEN.) Tre rensade jag ut igår och det känns redan mer hanterbart att ta hand om resten! Jag kan ju ta någon låda i taget i takt med att jag ska sätta något i dem. I sparrislådan börjar nu läckerheterna titta upp! Vi har fem plantor som vi kan skörda från i år och kompletterade med ett gäng reaplantor som förhoppningsvis har tagit sig och isåfall kan börja skördas först 2026. Sparris är inget man stressar på. Förra året flyttade jag den lilla ramslöksplanta jag fått av min syster ner från perennrabatten till sparrislådan där det ändå finns utrymme och möjlighet att sprida ut sig. Jag är naturligtvis glad över att den har överlevt i fem år, men vill gärna att den också ska sprida sig så vi kan börja skörda denna vårdelikatess.
Maken jobbade hårt med att flytta hallonplantorna bort till den plats där han har påbörjat en ”björnbärsodling”. Vi har haft ett ogenomträngligt snår av björnbär i sydöstra hörnet av trädgården. Mängder av plantor som inte riktigt har gett så många bär som vi tänker att de skulle kunna ge med större omsorg och mindre kamp om utrymmet. Dessutom är det lättare att plocka björnbär om man inte behöver sticka ihjäl sig då man tränger sig in i snår. Parallellt med detta ska också hallonen förhoppningsvis trivas. De hade precis lagom börjat ge en riklig skörd inne i trädgårdslandet, men de sprider sig för lätt och tar upp onödigt utrymme för växter som rådjuren hade ätit upp om de fick en chans.
Såhär ser jag ut om händerna mest hela tiden under stunderna i trädgården. Jag har alltid ambitionen att ta på mig handskar, men jag har så svårt att känna full rörlighet i dem. Jag har dock fått ett par från maken som sitter riktigt bra, men vill inte förstöra dem då de känns lite lyxigare än Jem och Fix-handskarna som alltid är för stora. Kanske får jag in en god rutin rätt vad det är.
Det känns fint att bukettsäsongen dragit igång. Jag har haft buketter med egna blommor ända sedan vi kom hem från Stockholm och vet att det åtminstone kommer att finnas något att stoppa ner i ett glas eller en vas ända tills vi är framme i november. Det gör mig glad och påminner mig om värdet i att jag håller på som jag gör. Är det vägen eller målet som är viktigast? Jag vill säga att det ena inte finns utan det andra, så det är bara att jobba på mer och filosofera mindre. Det får vara värt ischiaskänningar och korta lårmuskler som ömmar. Hej och hå!
Så här såg två av barnen ut när jag började blogga för nästan exakt 18 år sedan, 2006. Den första bloggen fick bara två inlägg, sedan bytte jag bloggportal. Blogsome finns inte längre, och därmed försvann min andra blogg. Det är som att någon bara hade slängt nästan två års dagböcker utan att ha frågat mig först… Inte hade jag suttit där och läst särskilt ofta, men ändå. Under namnet Livet ur min synvinkel, igen skrev jag i tre år och här inne har jag uppehållit mig sedan 2011. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan blogg. Det blir något speciellt som händer då det finns en mottagare till en text, vilket det inte gör på samma sätt i en dagbok till exempel. Nu ska jag ut i trädgården och ge mig själv lite träningsvärk. Vi har underbart väder, jorden är lucker efter allt regn och jag har tänkt ta hand om perennrabatten först och främst. Det sägs att fästingarna redan har vaknat. Jag hoppades att den ändå rätt långvariga kylan hade gett dem en omgång, men det var ett fruktlöst hopp. Jag önskar dig en fin helg med precis det du behöver, med eller utan fästingars närvaro.
Påskhelgen har gått mot sitt slut och för mig börjar nu vardagen igen. Barn och ungdomar här i Blekinge fortsätter sin ledighet och lovet bjuder kanske på sovmorgnar och en och annan aktivitet. Somliga ungdomar i landet ägnar troligtvis lovet åt att lura pensionärer på pengar, men jag gläds åt att ”Hasse” och hans polare inte längre tillhör denna grupp. En god vän höll på att bli lurad precis innan Uppdrag granskning började visa sin serie om ”hackaren”, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa bedrägeriet innan några pengar drogs från kontot. Jag kan tycka att det är trevligare att sköta planttantssysslor än att vara lurendrejare. Tur att jag får fokusera på detta.
Jag bestämde mig för länge sedan för att begränsa mitt intag av nyheter då jag mår så dåligt av allt negativt som rapporteras. Jag fortsätter gilla Kvartals försök till att ge olika synvinklar på komplicerade situationers förhållanden. Inte för att jag får någon rosenglittrande verklighetsrapportering, men för att jag i den allmänna politiska debatten och medierapporteringen tycker mig se ett envist stångande som sällan leder samhällsdebatten framåt. Målet är att stånga så hårt att ens argument vinner på samma sätt som en djurflocks ledare tar över från en annan. Den typen av ”debatt” har sin plats, men inte då det gäller komplicerade samhällsfenomen som mår bäst av att drivas framåt i något slags jämvikt. Rätt och fel kan existera samtidigt. Somligt får dock bättre lyftkraft av diskussioner, särskilt då personer eller grupper inte lever med samma ”rätt och fel” som måttstock. Detta gäller t ex diskussioner gällande allt trädgårdsrelaterat. De första åren vågade jag knappt göra något utan att dammsuga diverse specialistforum efter experternas utlåtanden. Det gjorde mig nästan handlingsförlamad ibland. Jag bjöds nämligen på mycket olika besked, alla levererade med samma benhårda övertygelse. Numera har jag mer kunskap, men ger också mig själv utrymme att hantera saker och ting utefter erfarenhet och lust. Jag vet att vissa projekt misslyckas även om jag gjort ”allt” rätt. Verandan ser i år ut som hejkomochhjälpmig trots de inbyggda bänkarna, men jag vet att med några timmars insats kommer den att bli ett fantastiskt extrarum. Nu har vi i vanlig ordning haft stor nytta av vårt extra kylskåp hela vintern. Bra så! Det är ändå inte skönt att sitta där då det är för kallt. Det ska snöa i slutet på veckan och det är april. Vi bor i Sverige. Det ordnar sig.
Maken har i flera år funderat på vårt björnbärssnår som växer vid östra stenmuren. Det har varit så tätt och ointagligt! Dessutom har samma sak gällt som med allt annat växande – gallras det inte blir det slagsmål om näring och utrymme och skörden blir decimerad jämfört med hur det skulle kunna vara. Nu sattes det upp något slags stöd för att vi ska kunna stötta upp och ge utrymme till några utvalda exemplar och hålla efter de andra. Förhoppningsvis kan detta vara ett smart drag.
Den här tiden på året är så spännande! Trädgården ser sannerligen inte mycket ut för världen, men tar jag på mig glasögonen och börjar leta så hittar jag mängder med vackra exemplar. Snödropparna är snart överblommade, men just nu har vi har en massa söta violer i gräsmattan, en del krokus, vårlök, pingstliljor och tada, gullviva på ingång.
Denna helleborus bodde på trappan en vinter. Där var den fin, men såg mer ut som en styvsyster till sig själv i jämförelse. Efter vintern satte jag ut den på ett annat ställe, men sedan förra året har den haft en plats i perennrabatten. Jag njuter verkligen av dessa ranunkelsläktingar och är så glad över att just detta exemplar har fått en placering som funkar. Min syrra i Skottland är mycket bättre på att flytta runt perenner som inte verkar trivas och jag försöker våga rucka lite på min skräck för att helt enkelt testa utan att det finns några garantier för att det ska bli bra.
I syrummet växer det så det knakar. Igår satte jag om basilika och några tomater, idag ska jag fortsätta med resten av tomaterna. Jag har fokuserat på mina busktomatsfavoriter och har nog faktiskt ingen högväxande sort?! Vi får väl se, vi håller hur som helst tummarna för att det blir en fint tomatår.
De hårt beskurna pelargonerna börjar en efter en att ta sig ton med hjälp av ljuset och den nya näringen runt fötterna…
… och även om det är alldeles för tidigt att ropa HEJ kan jag se att skotten verkar ta sig osedvanligt bra. Min erfarenhet är att det är bäst att ta sticklingar från kraftfulla exemplar, men eftersom i princip alla mina pelargoner var i dåligt skick efter vintern satte jag till och med några avklippta toppar som levde trots att själva moderplantan visade sig vara död. Jag har lyckats med det någon gång förut och såg nu att det kan gå igen. Det blir mycket Mårbacka i vanlig ordning. Det blir fint. Nu gäller det att jag inte vattnar sönder dessa bebisar medan de kämpar för att skapa egna, kraftfulla rötter. Inget ruttnar nämligen så lätt som pelargoner. Ja, det var den planttantsrapporten. Jag kan även meddela att kallsådden i växthuset av blomkål, grönkål, salladslök och purjolök ser ut att vara mycket lyckad. Vi får se om det fortsätter lika positivt! Förra året var jag rätt trött på trädgårdsgöra då jag stängde ner efter säsongen, men nu är jag glad och förväntansfull igen och det känns jätteroligt att vara på gång! Hurra.
”Längtar du inte efter att sätta igång med trädgården?” Mina systrar är redan igång med odlingssäsongen 2024, men jag har i princip bara beställt fröer, pratat med maken om tomaternas nya växthus och suckat över hur växtlighet redan slagit rot i grusgången här hemma. Nej, jag har inte alls varit sugen. Det har varit viktigt för mig att vila från trädgården. Eftersom jag har lovat mig själv att detta ska vara något som ger energi, som gör mig glad och hjälper mig att växa på ett positivt sätt behöver jag lägga in annat där jag kan. Min odlingssäsong 2024 kommer att dra igång på riktigt måndagen den 4 mars. Först ska jag upp till Stockholm och odla relationer. (För övrigt är det alldeles tillräckligt att börja förså fröer i början av mars. Det är alla dessa odlingsforum som hetsar otroligt. Jag är tacksam över hjälp och tips jag fick därifrån i början, men inser också hur stressande de varit för mig. Alla får göra det som passar dem, helt enkelt.) Dessa bilder får mig i alla fall på mycket bra humör och jag är onekligen glad över allt fantastiskt jag får vara med om genom det som växer här hemma.
