De stora barnen och en pojkvän är på ingång för att fira Thanksgiving med oss, så vi väntar idag på ankomst av både det ena och det andra slaget. Jag är så glad över att känna julglädje igen! Förra året kom knappt granen upp en gång, men i år har jag tagit mig tid att gå igenom våra julskatter och sätta upp en del. Det ligger mycket nostalgi i de här prylarna och jag hanterar dem därefter. Vårt hem blir minst sagt mer eklektiskt än ”Sköna Hem” om man säger så… Svärmormors väv, farmors tomte, mammas broderade bonad, sonens cernitkrubba, ljusstaken jag fick av dottern, Anton och Elsas julstjärna – allt bär på ett minne som är värt att föra vidare utan direkt hänsyn till om det faktiskt är heminredningsvärdigt.
Varje år brukar jag fylla på eller byta ut något i jullådorna. Här är årets nyanskaffning. Jag älskade denna stjärna från Watt & Veke, Oslo, och den får representera all norsk musik jag lyssnat på i år. Nu har vi stjärnor eller adventsljusstakar i alla fönster i huset utom tre (badrummen och hallen nere) efter makens detaljplanerade uppsättningar. Huset ser så välkomnande ut när man kommer hem! Jag älskar dessa ljuskällor som lyser upp hemmet inifrån och tycker alltid att det blir trist och tomt då de plockas undan igen i januari.
Vår första Thanksgiving hemma hos Olga Young i Redwood City i november 1994. Så cheesy med likadana flanellskjortor, men så blev det.
25 år – en ocean av tid, eller ett ögonblink iväg? Vi var mogna barnrumpor, både jag och maken. I min vildaste fantasi hade jag aldrig kunnat förutspå vad livet skulle bjuda på, men här står jag. Tacksam.
Jag har sedan tonåren haft ett komplicerat förhållande till min kropp. Idag är jag för det mesta väldigt tacksam över den och att den trots en del utmaningar genom åren tjänar mig väl. Efter senaste omgången skrämselhicka, både fysisk och mental, känner jag mig som en ny människa. Det är som att jag har haft en filt över mig i många år och att jag nu äntligen kunnat lyfta av mig den för att andas frisk luft. Så är det naturligtvis inte. Jag har inte mått konstant dåligt i många år, men det har kommit många stora utmaningar i min väg.
När jag mår bra orkar jag träna. Då tycker jag att det är roligt och driver mig själv framåt. När jag kanske inte är på topp och verkligen behöver det upprepar sig ständigt samma mönster. Jag slutar träna. Mina promenader håller jag hårt i, men träning som kräver lite mer ansträngning – glöm den! Det verkar inte som att jag är ensam om detta destruktiva mönster.
David Eberhard och Anders Hansen är båda psykologer/psykiatriker som trycker på vikten att komma ihåg att kropp och själ hör ihop, att det inte går att ställa dem ensamma bredvid varandra. Mår man dåligt fysiskt och inte kan eller orkar röra på sig påverkas psyket och alla som har träffat någon som har haft svåra psykiska plågor vet att detta även syns på kroppen. Vid lätt depression har det visat sig att lätt träning, rutiner, ett socialt sammanhang och regelbundenhet i sömn och matintag hjälper minst lika bra som medicin. Man slipper dock medicinens biverkningar om man går den ”svåra” vägen och en god cykel hjälper återhämtningen framåt.
Den senaste tiden har jag besökt det lilla gymmet här på ön med regelbundenhet. Inte lika ofta som jag kanske hade velat, men tillräckligt ofta för att jag ska känna effekten och bli peppad. Trots det lyfter pensionärerna som har god rutin på det här (rätt mycket) tyngre än vad jag gör. Jag försöker se det som pepp istället för depp. De kanske också började i mogen ålder, men har fått goda resultat? Jag hoppas att det är så och fortsätter ta saker och ting i min takt. En vacker dag kanske en Lofsan dyker upp på gymmet och ber om att få bli min personliga tränare? Tills dess knegar jag på och gläds över varje liten framgång.
Jag blir så glad varje kväll då jag möts av den upplysta verandan! Den är vårt hems smycke. Redan förra året fick vi testköra funktionen innan brorsan rev allt och började med renovering av fönster och dörrar, så vi vet att den också är mysig att sitta i. För tillfället finns dock ingenstans att ställa pelargonerna till våren, men det ordnar sig nog med det.
Idag såpskurade jag det nyinlagda golvet fyra gånger. Det här med såpskurade golv är en hel vetenskap. Vi har trägolv uppe också, men de är inte såpskurade och har därmed blivit rätt gula. Tanken med verandagolvet är att det ska såpskuras ljust och det ska inte ens behövas vita pigment om man följer rekommendationerna. Såpan gör också golvet tåligare och jättemjukt och skönt att gå på. Jag är lite sugen på att göra det här åtminstone i hallen uppe också. Vi får väl se!
Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till den känslan, att mer ofta klappa mig själv på axeln och säga att jag är rätt bra på det jag gör. (Och det gör faktiskt ingenting att jag inte är bra på slalom…)
Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)
Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.
Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.
Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.
Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.
Mamma var julens drottning. Hon älskade att göra iordning hemma inför advent och vi hade det alltid så mysigt. En av de viktigaste detaljerna var blommorna. Min syster överraskade mig med en ett år för tidig 50-årspresent på min födelsedag, så i år kommer jag att ha hyacinter i min vackra kruka från Waldmarsudde. Andra blommor som ”måste” finnas hemma till jul är naturligtvis amaryllisar.
Vanligtvis brukar jag inte bekymra mig om att driva upp amaryllislökar själv. Jag är så oansvarig att jag köper dem i knopp i mataffären för 39,90 kr och njuter av flera stycken under säsongen som oftast varar mellan strax före advent och in i januari. När säsongen är slut och de blommat klart slänger jag dem vanligtvis.
I år fyndade jag några stora, lite finare lökvarianter av amaryllis på rea. Det är ju egentligen lite sent att börja driva dem nu eftersom de antagligen inte hinner blomma till jul, men jag tyckte att det skulle vara roligt att prova. De är ju inte mindre fina för att de blommar till nyår eller ännu senare. Julen varar ju ända till påska, nej fasta, nej, hur var det nu igen?
När man köper en amaryllislök behöver man väcka den till liv genom att sätta rötterna i lite ljummet vatten. Den främre var i ganska gott skick som du kan se, men den bakre vet jag inte om det blir något med. Den hade bara ett fåtal fräscha rotstumpar som bara var några centimeter långa. Hur som helst är de nu planterade i varsin kruka med några centimeter till godo till krukans ytterkant. Tanken är att de ska börja blomma om sex till åtta veckor om jag inte lyckas skrämma lite fart på dem med värme. (För mycket vatten gör dem bara långa och gängliga, särskilt om de står mörkt.)
När jag höll på med de köpta lökarna kom jag ihåg att jag faktiskt hade stoppat två amaryllisar i trädgårdslandet i våras. Bladen vissnade ner för ett bra tag sedan, så jag har inte tänkt på dem och fick gräva ungefär där jag trodde att de låg. Minsann, titta vad jag hittade:
Den vänstra löken är fint skick, men inte så stor. Den högra är både stor och har en massa rötter, men jag har inte så stora förhoppningar om blomning ändå. Problemet med amaryllisar är att de behöver en massa näring medan de laddar för nästa blomning. Jag har inte tillsatt någon näring alls och lökarna har legat på ett ställe som är näringsfattigt som det är. Jag är inte den som ger mig så lätt, så har de nu överlevt så ska de iallafall få visa att de har växtkraft i sig.
Bild från Blomsterlandets reklam
Egentligen ska amaryllisar blomma framåt vårkanten, men med nya förutsättningar då det gäller drivhus och transport har de blivit julblommor för oss. Man kan tydligen ha dem som krukväxter också och min mosters amaryllisar blommar lite då och då där de står i fönsterkarmen. Jag ska höra om hon har fått fart på dem nu till jul, eller om de som krukväxter anpassar sig till sin normala växtcykel.
Jag älskar tiden vi har fram till strax efter det nya året! Om två veckor kan vi äntligen tända adventsljusen, men ingenting hindrar att vi drar igång pysslandet redan nu!
För två år sedan dog mamma precis före jul. Hon älskade julen, så vi hade tack vare min syster julat redan i november. Det fanns liksom inget att vänta på. Vår familj flyttade samtidigt in i vårt precis nyrenoverade hus och satte det i enkel, men vacker, julskrud. Förra året försvann lite i en dimma, så även julen. I år är jag däremot nästan tillbaka i min gamla julförväntan.
Första julpysslet blev clementinstjärnor, en favorit i repris. Jag har ett bakplåtspapper liggandes i köket och ber alla skala sina clementiner försiktigt för att få ut så mycket skal som möjligt. Sedan stansar jag ut stjärnor med ett minikakmått. En stoppnål gör hål medan skalet är färskt och sedan är det bara att låta stjärnorna torka. Lägger man dem mellan bakplåtspapper med en tung bok över torkar de jämnast, men det går bra att låta dem torka fritt också. Då får de en lite friare form.
Stjärnorna är fina att använda som dekorationer på julklappar, men de blir också jättefina hängandes i ett enris eller tallris där man ofta vill ha lite mindre dekorationer.
Att vända kappan efter vinden är bekvämt. Tänk vilken extrakraft man får i medvind. Man kan nästan springa uppför backar utan att det känns och man kommer dit man ska med ibland stora tidsvinster. I motvind får man spottloskan tillbaka och det är ju rysligt jobbigt att ta sig fram. Däremot känner man livet i sig och håret hamnar inte i ansiktet! Jag föredrar det senare.
När mamma och far var sjuka gick jag ofta ut och ställde mig för att titta på stjärnhimlen och njuta av utsikten över Karlskrona, särskilt om det var riktigt blåsigt. Det kändes som att vinden blåste ut oron och rensade i mitt inre, både bildligt och bokstavligt. Precis samma känsla fick jag av min vistelse på Gotland. Jag åkte dit väl förberedd med vad jag ville få ut av resan och hur målen skulle nås. Vägen dit blev inte som jag hade planerat, men det blev resultatet. Jag kan varmt rekommendera några intensiva dagar med dig själv, där du verkligen jobbar med ditt inre.
Jag kom hem till genrep av Faurés Requiem och konserten blev magisk på flera plan. Att musicera tillsammans är (nästan) alltid roligt, men det blir speciellt när man övat länge på ett verk, gnidit och pillat, och nästan tröttnat på pillandet. När det sedan tillkommer en orkester och solister och alla skärper till sig kan det uppstå magi. Det händer inte alltid, men igår gjorde det det. Jag är så tacksam över att jag var förberedd att ta emot och ta in upplevelsen. Jag vet inte om det hade känts lika ”intensivt” om jag inte hade haft de upplevelser jag har haft under veckan.
Konserten bjöd inte bara på Fauré, utan också på Poulencs orgelkonsert. Vilket verk! Där kan man verkligen tala om att blåsa ur spindelväv! Idag känner jag mig glad och redo för att ta mig an den nya veckan, en ny kurs, tulpanlöksplantering och några timmars solsken, i alla fall om man ska tro SMHI-appen. Idag är det två veckor kvar till första advent och det är helt legitimt att lyssna på julmusik och börja förbereda adventsbelysningen. Jag kan knappt hia mig…
