05 sep

Planttantsredovisning.

Det står inga solrosor i Bredaviksbacken i år, men det växer ett helt hav vid Emanuelstorpet i Klackamåla. Den här buketten hade min syster plockat där i lördags och jag blev så glad över den!

Min egen solrosskörd är än så länge två hela solrosor, men kanske blir det fler. De stackars frön jag petade ner har kommit upp, men varit ruskigt sena. Fars gladiolusknölar som jag vårdat ömt har långsamt dött bort och i år kom bara en enda upp… Rosenskärorna blommar på, ringblommorna har inte varit alls lika rikliga som vanligt och även om jag fick många zinnior har de alla varit väldigt klena. Roligt ändå att kunna plocka in buketter hela sommaren och in i hösten! Rönnbären är så vackra och jag brukar alltid plocka in en kvist för att välkomna den här tiden på året, så det får kanske bli dagens projekt. Tillbaka till Professor Tsang och ”How to create a Game Plan…”.

20 aug

Den som väntat på något gott.

Vissa hösttecken börjar pocka på uppmärksamhet. Mognande nypon, rönnar som börjar explodera i färg, gula björklöv på regnvåta bilrutor… Dottern börjar skolan på fredag (hon fick idag veta att det blev två extra dagars sommarlov, hurra) och pendlartrafiken är igång igen. Här är dock bevis på att det faktiskt är sommar fortfarande. Tomaterna är så goda, så goda! Längst ner kan du se min halvt solbrända fot. Inte är det snyggt, men jag är nöjd över att vi har haft en sommar som har inneburit att jag mest skrotat omkring i mina flip-flops. Det finns det som är värre. Jag tror att D-vitaminförrådet är påfyllt, men kommer i vanlig ordning att komplettera med tabletter framåt september. Det var det där med den svenska vintern…

31 jul

Planttantsglädjor.

En bild säger mer än tusen ord. Jag stoppar näsan i mina luktärter flera gånger om dagen. De luktar himmelskt och är dessutom ljuvligt söta, så mardrömmen om tomater med potatisbladmögel kan inte ta så mycket plats som den försöker. Det gör mig glad och tacksam. Chokladmyntate med iKaffe är som godis och havregrynsgröten blir festlig värre med gårdens honung. Jag fortsätter nog leka planttant ett tag till.

30 jul

Planttantsbesvikelser.

Förra sommaren var en total katastrof för växtligheten i trädgården. Vädret var fantastiskt för semesterfirare, men inte fullt lika roligt för lantbrukare, ångestfyllda klimataktivister eller planttanter. Dessutom förstörde rådjur, kålfjärilar, potatisbladmögel och annat ”naturligt” allt som inte torkan saboterade. Jag bestämde mig för att inte ge upp och satsade trots upplevelserna 2018 fullt ut i våras med försådder, förberedelser och drömmar. Maken satte upp ett stängsel som har hållit rådjuren ute och vädret har inte varit fullt lika extremt som förra året, men trots det har vi mött stora utmaningar.

Maken designade och byggde följande växthusgrund/tomatstöd enligt ingenjörsmässiga uträkningar under förra veckan. Efter att ha sått, vårdat, skolat om, planterat ut, gödslat, vattnat och tjuvat dessa skönheter kändes det jättefint att kunna ge dem det stöd de behöver. När jag gick min vattnarrunda i förmiddags blev jag så arg när jag hittade dessa bladmögelangripna tomater:

Jag vet inte varför jag inte såg detta när vi band upp alla plantorna. Det spelar mindre roll. Jag har nu klippt bort alla drabbade tomater och blad och hoppas att inte hela skörden nu är körd. Blä, alltså. Potatisen är inte drabbad, så den här gången kommer sporerna någon annanstans ifrån.

Nåja. Det är som det är. När stödet satt på plats visade det sig att det fanns en massa sly i vägen på vänstersidan, så vi rensade ut lite skräp som låg gömt i gräset för att kunna köra med röjsågen där. ”Lite skräp” blev allt det här: en gammal plastgran, en massa rester från renoveringen och ett gäng riktigt stora stenar. Man kunde aldrig ha gissat att allt det här låg gömt i gräset! Det är precis så det är med livet. Vi tittar på böljande gräs och vackra rabatter i andra människors trädgårdar, ser perfekta liv med vackra leenden och spännande äventyr på Instagram, hör talas om yrkesmässiga framgångar hos andra och jämför allt detta med allt skräp som vi vet finns gömt hos oss själva.

Nog för att jag känner till de flesta av mina egna tillkortakommanden. Flera av dem har jag kämpat mot, eller med, under ”hela mitt liv”. Andra har jag inte upptäckt förrän de anfallit helt oväntat. En del har jag lämnat på soptippen och jag räknar med att de aldrig någonsin kommer att störa mig igen. Vissa attackerar mig när jag hamnar i specifika situationer trots att jag känner till dem och vet hur skadliga de kan vara om jag låter dem styra mig. Det är så det är helt enkelt. Vi människor har alla skräp i gräset, sophögar på gården eller bara lite skit i hörnen. Jag önskar att vi var bättre på att hantera det både hos oss själva och hos andra, men jag gissar att det är detta som gör oss till människor. Vi är ofullkomliga. Vi är fantastiska, men kommer alla med fel och brister. Hoppas att både du och jag kan lära oss att erkänna och acceptera det.

30 jun

Planttantsredovisning.

De senaste åren har jag försökt spara alla testade och lyckade onlinerecept på appen Stowr, men förra året måste jag ha missat flädersaften. Jag bestämde mig därför för att testa receptet som hamnade högst upp då jag googlade ”bästa flädersaften”. Tja. Sökoptimering, fusk och annat till trots så blev saften riktigt bra, så jag skickar tipset vidare till dig också! Här hittar du alltså ”den bästa flädersaften”.

Den galna orkidén fortsätter att leverera. Norrfönstret ovanför trappan till övervåningen bjuder numera på tre vackert blommande exemplar, men den här är naturligtvis svår att slå då det gäller prakt!

Ute blommar farbror Sven-Eriks dahlior för fullt. Det dröjer tyvärr ett tag innan årets ettåringar visar färg, så buketterna nu består mest av dahlior, självsådd gurkört och ringblomma och så ett och annat ogräs. Den blommande kirskålen sprider en fantastisk väldoft i trädgården. Det kommer jag inte alls ihåg från tidigare år?!

Tyvärr skrev jag inte ner i vilka rader jag stoppade ner pumpakärnor och var squashfröna hamnade då jag försådde dessa. Vi får väl se vad detta blir. Trädgårdsarbete kräver många gånger tålamod.

Ja, och så är det den där löken. Så här ser den ut. Ungefär hundra gånger finare än förra årets skörd!

18 jun

Gott!

Yngsta dottern har längtat efter att plocka jordgubbar i Åby, något som hon gjorde varje år med morfar då det begav sig. Idag, tre år sedan sist, var det dags! Jag såg att Åby bär hade öppnat för självplock, så vi åkte dit och försåg oss till det fina priset 36 kr/kg. Som hittat! Dessutom hade vi en mysig stund tillsammans i det fina vädret. Mina gamla jordgubbsplockartakter sitter fortfarande i trots att det var över 30 år sedan jag kunde titulera mig ”jordgubbsplockare”.

När vi kom hem lagade vi lunch med ”skräp”. Igår gallrade S i rödbetslandet. Jag hade sått alldeles för tätt, så det blev en del plantor över. S drog upp dem försiktigt och vi sköljde dem och slog av vattnet så gott det gick innan de lades i plastpåsar i kylen. (Så håller de flera dagar, annars kan man också förvälla dem och frysa in.)

Det går bra att äta rödbetsblast. Det smakar ungefär som spenat. Eftersom blasten innehåller en hel del nitrit ska man akta sig för att servera denna delikatess till barn under ett år. Hur som helst använde vi hela plantan. Detta recept rekommenderas varmt: smält en rejäl klick smör och stek försiktigt ett par pressade vitlöksklyftor i detta. Höj värmen och stek på de små gallrade, väl sköljda rödbetsplantorna tills de mjuknat. Strössla över lite flingsalt och servera med fetaost och rostade solroskärnor. Varsågod!

16 jun

Det växer!

Det är så inspirerande att se hur man kan tukta naturen och dess fantastiska driv. Jag försöker hålla ögonen öppna efter spännande trädgårdar och smarta tips och idéer även om det inte är läge för oss att ordna själva trädgården riktigt än. Trädgårdslandet är inte heller som det ska vara, men det är i långt bättre skick i år än det var förra året! Vi har hållit oss med egen sallad sedan ett bra tag tillbaka och rädisorna blev fantastiskt goda och fina i år då de fick tillräckligt med vatten. Persiljan är också jättefin! Jag har tydligen inte riktigt fattat hur man ska charma lök. Den ser frodig ut ovan jord, men själva lökarna har inte blivit så stora än. Dessutom har en del av dem börjat blomma… Potatisen står grön och fyllig i sina rader och jag håller hökögonen öppna efter minsta lilla tecken på potatisbladmögel. Nåde naturen om den försöker sig på det tricket i år igen! Eftersom jag tycker att rödbetor och morötter är det som både är godast och lättast att odla (om man nu får tag på sorter som trivs i ens land) ser jag fram emot dessa primörer som kommer att dröja några veckor till innan vi kan njuta av dem.

Medan jag var i Nynäshamn förra veckan hann dessvärre all pak choi börja blomma, så imorgon blir det en fantastisk vegetarisk fest med en riktig favoriträtt: Pak Choi Asian Style. Jag ser fram emot en omgång till med denna tacksamma och jättegoda grönsak som jag aldrig hade smakat innan den hamnade i vårt grönsaksland! Med tanke på hur fin dillen ser ut kanske det kan bli en liten omgång ugnsrostad nypotatis med dill och flingsalt efter midsommar någon gång?

I rabatten framför stenmuren är det grönt och frodigt. Dahliorna växer finfint på det nya stället också, jordärtskockorna (som ser ut som små solrosor när de blommar) mår fint, självsådd ringblomma och gurkört växer överallt tillsammans med diverse ogräs. Ettåringarna har kommit upp, nästan allihop, men jag gissar att den rabatten kommer att se rätt rolig ut. Jag satsar på många fina buketter inomhus istället! Förresten har alla fyra små rosor som jag provisoriskt satte vid stenmuren tagit sig. Cissis doftros har två stora knoppar på väg att slå ut. Däremot har just den drabbats av någon sjuka… De där rosorna är så petiga! De tre andra (Sven-Eriks, NN:s och Georgs) växer så det knakar och jag hoppas att de fortsätter må bra när vi nu kommer in i den ”riktiga” sommaren. Trots petigheten kanske det kan bli en ros- och lavendelrabatt där dessa fyra skönheter får ta plats… Jag drömmer också om en pergola med klätterrosor. En vacker dag?

03 maj

En planttants betraktelser.

Hjälp! Tiden bara rinner iväg! De första pelargonerna har börjat blomma och allra först ut är grannens gåva från förra året, lilla söta stjärnpelargonen Bob Hall.

Det är så härligt med allt som gror och växer överallt. Maken har fått upp ett viltstängsel som vi hoppas håller både rådjur, fasaner och gnagare borta. Funkar det inte får det bli någon högre variant, men det känns som att det här åtminstone är en bra början. Helgen verkar inte bjuda på något riktigt toppenväder och dottern lät hälsa att det snöade i Stockholm i morse. Så illa ska det väl inte bli här, men jag vågar inte placera ut de omhuldade inneväxterna riktigt än.

Tur att jag kunde jobba hemifrån idag! Vi bor så pass långt bort från stan att en bil-, båt- eller bussresa alltid innebär att rätt mycket värdefull tid måste investeras. En extra timme här och där är ingenting jag fnyser åt! Dagens sparade tid lägger jag på Nynäs-syrran som precis har landat i Bredavik där årets mest spännande nyhet, en fyndad villavagn, ska placeras och installeras. Trevlig helg!

02 apr

Planttantens dröm.

Vintertid på hösten? En extra timmes sömn som alltid är välkommen. Sommartid på våren? Trötta, trötta morgnar, förlorad sömn och ett alldeles, alldeles underbart morgonljus!

Arbetsrummet har sett ut som ett växthus den senaste veckan och jag var lite orolig hur det skulle bli nu när vi inte har verandan att ställa ut de så småningom omplanterade småplantorna. Jag och maken har pratat om växthus och olika slags lösningar, bl a Bondjäntans odlingshylla. Igår kom så K hem med en lagerhylla från Bauhaus och fyra lysrörsarmaturer. Efter lite pysslande hade han fixat en perfekt lösning!

På fönsterhyllan står de flesta pelargonerna. Jag hoppas att de klarar sig från rotblöta nu när de kan torka till ordentligt under dagarna och får så mycket ljus. Något som är mycket bra med att ha hyllan i det här rummet är att det är husets svalaste. Jag har dragit ner elementet så att det kan bli riktigt svalt om nätterna, något som är fördelaktigt om man vill ha plantor som inte är så spretiga. Jag känner mig naturligtvis otroligt frestad att fylla hela hyllorna med försådda plantor, men vi kommer att behöva allt utrymme efter omskolningen då allt har vuxit till sig lite. Så härligt det känns att odlingssäsongen 2019 verkligen är igång!

11 jul

Den eviga sommaren…

… som har blivit till en alldeles för tidig höst. Så känns det här. Det har fortfarande inte regnat en droppe. Sju millimeter regn sedan halva april är allt vi fått, så nu känns det verkligen katastrofalt. Jag tycker lite synd om mig själv, men mest synd tycker jag om alla bönder som missväxten påverkar mycket mer än den påverkar mig. Jag kan ju bara gå till affären och köpa mat i höst (hoppas jag) när jag blir hungrig då mina omhuldade bebisar dött en för tidig död av torka, potatisbladmögel och fjärilslarvsangrepp.

9/7 2018

Landskapet just här ute i Uttorp har jag bara följt i två år, men det ser inte alls ut som det gjorde 2016 och inte heller som det såg ut förra året. Det var så här det kändes då Far hade gått bort och vi visste att mamma bara hade en begränsad tid kvar, men i verkligheten var ju allt grönt.

4/7 2017

Se själv! En prunkande symfoni med högt vajande säd i bakgrunden. Jag kan bara konstatera att det här är långt ifrån hur det ser ut idag.

9/7 2018

Så här såg det ut längs vägen ner till Östersjön för två dagar sedan. Det kunde lika gärna röra sig om sent i oktober!

24/10 2017

Som du ser var det betydligt grönare (och även regnigare) när vi nästan var framme i november förra året. En vecka efter det här fotot togs drog min syster igång ett festligt adventsfirande för mamma så att hon skulle kunna njuta av julen ordentligt innan hon blev allt för sjuk. Jag blir alldeles rörd då jag tänker på hur jobbig och fin den här tiden var. Det känns som en evighet sedan, men det har bara gått ett drygt halvår.

9/7 2018

Bären har fullkomligt exploderat på naturreservatets enar. Om allt annat går fel den här sommaren så kommer väl åtminstone bryggerierna som tillverkar enbärsdricka vara glada. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett så här många enbär på samma gång. Blåbärsbuskarna gapar däremot tomma. Visst finns det blåbär, men de är små och torra och inte alls i närheten av så fina som förra sommaren.

11/7 2018

Så här ser det ut idag i verandan: den sista utposten, den oslipade diamanten på vårt hus. Längst till höger står en rysk flaska som kom med huset, sedan en av min fasters Mårbackapelargoner följd av en topp av en av mammas pellisar (av sju gick inte riktigt sex av dem att återuppliva då en köksdörr hade lämnats öppen och släppt in vårvinterkylan, men på två av dem som dog kunde jag rädda toppar som faktiskt tog sig och denna vita är en av dem) och så en till fasters-Mårbacka. Det ger mig så mycket glädje att se livet blomma hos något som verkat mer eller mindre dött. Just den lilla längst till vänster var bara en pinne med två små blad som var på väg till de saligas ängar då jag fick den. Jag planterade om den i pelargonjord och långsamt har den tagit sig. Nu har det vuxit ut två stänglar med knoppande blomklasar!

21/7 2017

Det kanske verkar konstigt, men att vårda fars tulpanlökar och mammas krukväxter får dem att leva vidare på ett sätt som känns otroligt viktigt för mig. Idag är jag orolig över regnets frånvaro, men det fick mig i alla fall att gå en tacksam sväng längs ”Memory Lane”. Sedan det här fotot togs har mamma gått vidare, men en liten brorsdotter och en brorson har tillkommit. Livet går också vidare! Inte alltid på det sätt vi önskat, men med lite hjälp från olika håll kan det bli bra ändå.

9/7 2018

Slutligen är jag så tacksam över de fina relationer vi har till släkten. Tack mamma och Far för att ni lärde oss att man kan tycka, tänka och välja att leva på helt olika vis än någon annan och ändå älska och respektera varandra. Blod är inte alltid tjockare än vatten, men starka familjeband, oavsett hur familjen ser ut, är ovärderliga. Tack för att ni envisats med att dra med oss på släktkalas, ha oändligt många gäster hemma och åka land och rike runt för att upprätthålla relationer. Jag tror ni är rätt nöjda i er himmel då ni ser att jag kan fortsätta hämta styrka och kärlek IRL hos era syskon, våra kusiner, sysslingar, bryllingar, vänsläktingar och vad det nu är. Nu ska jag sitta här en stund i mitt vackra arbetsrum som jag vet att ni hade älskat, genom det öppna fönstret lyssna på den duktiga trubadur som spelar på Sturkö Camping och glädjas åt att jag velat och orkat skriva ett blogginlägg som tagit mer än en timme att få ihop. Det var sannerligen längesedan. Och om någon orkade läsa ända hit så får jag bara gratulera och påminna om att delad glädje är dubbel glädje. Tack livet!