Förra året drabbades gurkorna i växthuset av mjöldagg. Med förhoppningen att slippa detta valde jag i år den motståndskraftiga minigurkan Iznik. Det var ett bra drag! Det visade sig vara goda och krispiga snacksgurkor som vi gärna smaskar i oss både till maten och till mellis. Flera omgångar frilandsgurka har utrotats av sniglar, så jag är tacksam över plantorna med Västeråsgurka som jag fick av min faster. Jag satte dem på ett annat ställe för att lura de glupska slemhögarna. Än så länge växer dessa plantor bra och jag hoppas att lite längre fram i sommar kunna fixa några burkar inläggningsgurka.
Här är del två i projekt ”ställ ladan i ordning”. Jag vet inte om detta golv någonsin såpskurats, men nu har det hänt. Det visade sig att det längst in i denna del behöver bytas golvplankor, men jag och sonen har ändå fortsatt till del tre, att städa ut och flytta om grejer för att ge allt rätt plats. Vi kommer att få ett lager, ett snickeri, en festlokal (som under några dagar ska få agera loppis som en del i allt detta), förvaring av möbler och förvaring av byggmaterial. Det som så länge kändes oöverstigligt börjar faktiskt visa sig vara genomförbart.
Morgonen började mordiskt. Vet inte hur många mördarsniglar jag klippte och i växthuset klämde jag larver som gett sig på mina heliotroper! 😭 De där stackars plantorna har gått igenom så mycket att det är ett mirakel om de kommer att blomma någon gång. Det har lovats regn i eftermiddag, men mängden har naturligtvis sänkts från en rejäl blöta till några millimeter. Får se om det blir något alls, alltså. Gurkorna är iallafall goda och jordgubbarna börjar rodna lite försiktigt. Tur att vår överlevnad inte hänger på mitt planttanteri, för då hade vi varit illa ute.
Jag är iallafall mycket nöjd över torkstället som maken byggt klart. Linorna ska spännas och nästa år ska det målas. (Impregnerat virke behöver lite tid på sig.) Det är redan invigt och funkar förträffligt.
Jag minns en dag på oceanen Emot oss kom ett ensamt skepp Jag stod och tittade vid relingen I skeppets akterstäv Fladdrade en fana Där vinkade den svenska flaggan Då tänkte jag att dessa män Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks Vi seglar bort, dom seglar hem
Hemma, Kristina från Duvemåla
Den här tiden på året blir jag alltid lite nostalgisk. Precis som att jag inte alltid är det, hahaha. För tolv år sedan vid den här tiden höll vi på att bestämma vad vi skulle göra med vårt pick och pack, lade ut huset till försäljning, letade nytt boende i USA, städade ihop de senaste tolv åren med småbarnsliv och jag grät och grät och grät. Oj, det var så mycket känslor åt alla håll och kanter, av olika orsaker. Det går inte att i efterhand se vart vägar med andra livsval hade lett, men jag är övertygad om att den väg vi slog in på var den bästa för oss. Jag kan inte säga att jag aldrig har ångrat flytten, men jag kan med eftertryck säga att flytten var något av det bästa som hänt för vår familjeenhet. Det var mycket som var tufft under denna period, men mycket blev också fantastiskt. Så många fina människor, så många mäktiga naturupplevelser, så vackra vänskaper, så spännande upplevelser, så viktig utveckling och så bergen… Bergen!
Igår pratade jag med min ganska nya vän. Vi lärde känna varandra förra året då hon och hennes man kom hit och bodde några nätter fast vi inte kände varandra. När de åkte vidare hade vi inte pratat färdigt och K föreslog att vi skulle ha telefonträffar, vilket vi har fortsatt med. Som av en händelse har de nu flyttat till ett hem bara några kilometer från Carterville Road där vi bodde. Deras utsikt från det stora fönstret i vardagsrummet är precis samma som vår från balkongen utanför det sovrum vi hade då. När jag såg denna utsikt igår då vi pratade högg det till lite, men bara för att jag kände mig så tacksam över våra år där. Vi skulle vara där då, men nu ska vi vara här. Jag behöver inte längre fråga var hemma ligger någonstans. Det ligger här, på Sturkö.
Jag gräver där jag står, vattnar och gödslar, påtar runt, njuter av stillheten och behöver inte ifrågasätta hur jag hamnade här. Det spelar mindre roll. Jag är bara tacksam att det finns gurkor att plocka in efter trädgårdsrundan och att jag kan hjälpa till med förberedelserna inför brorsonens student nästa vecka. Jag ser den svenska flaggan fladdra i vår egen trädgård, här hemma, och jag är inte på väg någon annanstans.
Jag har nu lagt en så fin vecka bakom mig. Redan från början visste jag att den skulle bli intensiv. Tre repetitioner och konsert (Händels Dixit Dominus och Vivaldis Gloria) var inplanerade sedan i höstas och vi hade också besök både från äldsta dottern, lilla barnbarnet, tyska extrasyrran och hennes son. Trädgården tar inte paus för att jag har mer att göra, så jag introducerade barnbarnet till allt från bevattning till artkunskap så vi verkligen kunde utnyttja tiden tillsammans. Hon fick även upp öronen för verken jag övade och hoppdansade lika glatt till dem som till Nicke och Nillas Pannkakor med sylt.
Dottern klämde in två grillkvällar, brunch, besök i Bredavik, långpromenad i gassande sol, besök på bageriet, introduktion av barnbarnet till Vajlan ❤️, träffar med diverse släktingar, halvdag med second hand, shopping, Sumo Sushi, Hoglands park och Gelato (drömdag), bygge av sänggavel (drömaktivitet) och alla vanliga bestyr som ska hinnas med när man har en sjumånaders bebis. Bebisen är så nära att krypa nu och tar sig dit hon vill genom snurrar, hasningar och diverse andra rörelser. Hennes mamma var det enda av våra barn som alltid rullade in under möbler och lillan gör precis likadant. Är det ärftligt?! Hon verkar liksom gilla att trycka in sig nära och under grejer. Våra tyska besökare var inte mindre aktiva. De hann bocka av allt utom en grej på en lååång önskelista!
I vår familj har vi lite olika förhållande till förväntningar och drömmar. Att vara lika ”förnöjsam” (eller långsam i starten, beroende på hur man ser det) som jag är ger till exempel inte utrymme för lika mycket utveckling, spänning i tillvaron eller möjligheter att växa. Det är inte det att jag saknar driv, men jag inser att jag aktivt behöver bestämma mig för att saker ska hända. Jag behöver ta tid att sätta mig ner och planera, drömma, sätta mål. När jag och maken samarbetar blir det bra, han gör mer ofta slag i saken medan jag sitter och är nöjd bara med att tänka mig precis hur bra det hade blivit om… Några i familjen är som jag, andra har ett aktivt driv där ”missnöjet” med situationen gör att de får saker att hända. (Missnöje är egentligen fel ord, men i brist på annat använder jag det här.)
Konserten sen… Vi har övat så mycket på Händels Dixit Dominus, ett verk som inte är helt enkelt att ta sig an. På genrepet kändes det lite skakigt, men när det väl var dags för konsert drog adrenalinet igång och vi fick uppenbarligen gemensam ”feeling”. Jag älskar att musicera med det här gänget! Att få sjunga med en barockorkester med proffsmusiker var verkligen bonus. Vi framförde också delar av Vivaldis Gloria med barn- och ungdomskörerna och delar av en annan kör i pastoratet. Att se barnen när de sjöng sin favoritsats, denna glädje, fick mig helt tårögd. Ja, alltså, jag blev väldigt känslosam vid flera tillfällen under konserten. Gudomlig musik, och i stunder så klaffade allt. Vår dirigent är fantastiskt duktig, det är en ynnest att få ha honom som musikalisk ledare i lilla Karlskrona. Jag tror jag dansade över Stortorget på väg till bilen med ett i det närmaste fånigt flin i hela ansiktet. Kanske har jag flinet kvar, trots att alla har åkt hem eller iväg och jag är ensam kvar hemma. Tack för att livet ibland öppnar för nästan bara fina stunder och slipar bort uddarna på det vassa som också finns där.
I vår grusgång växer vallmor och penséer som får stå kvar fast de anses vara ogräs så fort de växer på fel ställe. Jag ger dem dock gärna en extra skvätt vatten, kanske t o m berikat med växtnäring. I gengäld betalar de mig genom att bjuda på diskret och långvarig blomsterprakt ända tills de mer förväntade plantorna tar vid framåt juni.
Härom veckan hade dottern och svärsonen middagsbesök av en barnsköterska som ofta gör hembesök å tjänstens vägnar. Hon sa att hon var så glad över att se hur tryggt deras hem kändes jämfört med många av de hem hon besöker dagligdags. Fint att höra hur tryggt det känns hos våra älsklingar, men tragiskt att höra om hur många barn som inte erbjuds just trygghet som ju inte nödvändigtvis handlar om ekonomi. Jag tänker på alla stackars barn som föds under mentalt torftiga förhållanden. Tänk om omvärlden bara kunde erbjuda den extra skvätten vatten med näring utan att det skulle behöva ske med statlig myndighet? Bara medmänsklighet och uppmärksamhet?
Jag sitter här och skriver i Gudrun Sjödén-klänning fläckad med Falu rödfärg. Den har hål i sig efter taggbuskar av olika slag och jag skulle aldrig åka iväg ens till affären här på ön med den på. Kommer någon på oväntat besök får det vara så, vad kan jag göra? Varje sommar är det likadant. Jag är en strumpbyxor och lager på lager-person, har inte en svensk tjej-kropp som tåler att visas upp i linnen och shorts. Har dock svårt för värmen, så jag vill ha byxor, långa kjolar, tunikor och långa klänningar i tunnare linne som man inte svettas så förbålt i. Problemet är att det är svårt att hitta dessa kläder om man inte vill betala en hand och en fot för dem. Jag brukar ju köpa grejer på Sellpy. Den här typen av plagg ligger ofta på nypris och då köper jag faktiskt hellre nytt eftersom jag kan vara säker på att det inte finns svettlukt under armar som inte går bort i tvätt och liknande. Uniqlo har en linnetunika som jag har i ett par olika färger, byxor för den här säsongen har jag inte hittat än. Finns säkert på H&M om jag letar. Jag har gått upp i vikt under vintern. Oupptäckt borrelia och klimakteriet var ingen bra kombination, men jag känner att det får vara så. Jaja, det löser sig väl, det är ett ilandsproblem. Och jag har min Gudrun Sjödén-klänning, så i värsta fall får jag väl ägna sommaren åt att strosa omkring här hemma i trädgården. Och DET är inget problem om du frågar mig.
Frisyren är inte helt olik den jag har idag och detta frotténattlinne är så väldokumenterat genom flera år att jag vågar påstå att det var lika välanvänt som klänningen som diskuteras i texten ovan. Jag är en människa som gillar att hålla kvar det jag gillar, helt enkelt.
Det där med att ha tålamod nog att vänta in något, att på riktigt känna ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” i hela kroppen, blir tydligen allt mer ovanligt i vår värld. Det har blivit mycket skrivet om det här i bloggen under våren pga de böcker jag läst och mitt eget intresse i frågan, men jag är inte beredd att lägga undan funderingarna. Jag känner att fokus och ihärdighet tar huvudrollen både i vardagliga beslut och i stunder då jag inte direkt har något som måste göras just då. Förra årsordet RUTIN har oväntat nog fortsatt att vara viktigt och ligger mitt framför ögonen på min arbetsplats för att påminna mig om att fortsätta sträva efter rutiner som kan leda till goda vanor.
Tänk bara på sparrisen som vi njutit så av under de senaste veckorna. De första fem plantorna sattes för flera år sedan i den enda lådan i trädgårdslandet som var tillgänglig just då. Tyvärr gillar inte sparris att flyttas, så jag struntar i att ge den en bättre plats trots att den är lite för skuggig och därmed inte ger lika stor skörd som annars hade varit möjlig. Hur som helst är det först i år, år fyra, som vi fått en lite större skörd på de första plantorna. ”Den som väntar på något gott får vänta jättelänge.” De andra plantorna etablerar sig med den äran och jag ser fram emot att få äta skörden från dem våren 2026, hahahaha!
Sedan är det alliumlökarna jag fick som små miniministrån av blomstersyrran. I år blommar två av dem och jag hoppas att de ska sprida sig på stället och bjuda på stor blomsterprakt framöver. Vänta, vänta, vänta för att se hur det blir…
Vänta, vänta, vänta. Purjospöna jag fick i jord igår kommer förhoppningsvis att må bra och trivas efter förra årets purjoblä där jag skördade ett tiotal som mer liknade vårlök än något annat då jag inte gav plantorna den omsorg eller det praktiska stöd de behövde. Här ska det bli långt bättre! Vänta bara.
Väntan på jordgubbarna är lång, men här hoppas jag åtminstone kunna äta ett och annat bär innan sommaren är slut. Vattna och vänta. Ge inte upp!
Tänk, jag skulle påmint mig själv flera gånger om att det mesta brukar ordna sig när alla mina pelargoner såg ut att ha gått hädan efter den tuffa vintern. Se bara! Här finns några nytillskott, men de flesta krukorna innehåller pelargoner som fått omsorg under våren, lite gull, ny jord, näring i rätt tid och sedan lite rehabilitering i växthuset. Nu ska de nog klara sig bra här på pelargontrappan. Jag orkade vänta och hoppas istället för att kasta in handduken och bara slänga alla när det såg mörkt ut. Vilken tur!
Och visst ser det lite klent ut här vid verandatrappan just nu, men jag fortsätter ge omvårdnad till allt som står här för att så småningom kunna njuta av blomsterprakt i överflöd. Vänta, men vänta inte sysslolös. Håll rutiner, fortsätt vattna och ge näring, rensa ogräs, ta bort det som inte mår så bra och ge utrymme till sådant som kan göra bättre. Och vänta lite till. Det blir bra det här!
Blekinge har fått epitetet Sveriges trädgård. Ronneby gillar att kalla sig hjärtat i denna överdådiga trädgård. Blekinge är trots att många svenskar inte ens vet var det ligger verkligen ett vackert och spännande landskap, särskilt den här tiden på året. Jag vill inte tala ner andra landskap. Tvärtom, något av det bästa jag vet är att följa min systers projekt Svenska pärlor där hon presenterar guldkorn från olika delar av vårt vackra land. Igår var jag och jobbade i Karlshamn och passade på att stanna i brunnsparken. Det är alltid vackert där och nu hade jag turen att fånga några av de praktfulla tulpanrabatterna precis innan de ger upp. I luften singlade lätta ”snöflingor” från blommande träd. Så fint att se människor i alla åldrar ta sig fram i sin takt och med olika mål i blick. En del var turister, somliga var på väg hem från skolan och andra var säkert bara där för att det är en miljö som får själen att jubla. Själv blev jag väldigt sugen på att ha en rödbladig lönn eller en japansk blodlönn hemma i trädgården. Kontraster gör ett landskap levande och mer spännande.
Potatis och lök kom äntligen i jorden. Jag beställde dessa den 17/4 från det företag jag alltid beställer från, men dessvärre tog det då tre veckor för mig att få leveransen. De små röda sättlökarna hade inte mått bra i transportlådan, trots att den var i kartong. De gula lökarna var inte i toppskick de heller, men det får vara så. Jag har skickat mejl och bilder till företaget. Försökte hålla god ton. Jag är bara en av tusentals kunder, men för mig fick den här leveransen stora konsekvenser. Jag förstår att de som jobbar i informationstjänsten inte haft något med saken att göra, men kan ändå inte strunta i att meddela min besvikelse. Det är alltid en balansgång, det där med hur man använder ord och vilka ord som som får stort spelrum. Jag vet att det finns ”prioriterad leverans” att beställa för mer pengar, men då jag fick information om att beräknad leverans var veckan efter struntade jag i att uppdatera mitt val. Det visade sig att det då tog ytterligare två veckor för Schenker att få paketet till vår ICA Nära-butik. Inte okej tycker jag.
Vår tama kaja har kommit tillbaka. Vi har sett henne flera gånger den senaste veckan, men igår kom hon nära, nära både mig och min man. Hon sätter sig i samma päronträd som förra året om hon känner sig lite trängd, har samma stil och är väldigt lik fjolårets kompis. Man kan ha olika slags djurkompisar. Rådjuren är jag mindre glad i. De drar hit så mycket fästingar och toppar växter på löpande band. Nog är kajan lite mer hänsynsfull.
Efter de böcker jag läst de senaste månaderna har jag funderat mycket över min egen oförmåga att fokusera och önskan att läsa fler böcker istället för att lyssna på dem. Den här artikel, ”Text är inte information”, fick mig ännu mer övertygad. Det har pratats mycket om ”de låga förväntningarnas rasism”. För mig är allt för låga förväntningar ofta förknippat med snällism, något som i sig lätt sätter käppar i hjulen för utveckling. I sin iver att göra alla glada, få alla att hänga med på tåget, sänks kraven på vad som kan anses vara lägstanivå. En person i min närhet hade en hyresgäst som uppenbart inte hade lärt sig att städa. Hyresgästen ifråga fick en utförlig lista på hur lägenheten förväntades lämnas när hen skulle flytta ut. När hen sedan hade lämnat nyckeln blev hyresvärden förvirrad. Var det städat? Skulle hyresgästen komma tillbaka och städa vid senare tillfälle? Lägenheten var i sådant skick att jag själv aldrig i hela mitt liv haft en lägstanivå ens i närheten av detta. Men jo, hyresgästen tyckte att hen hade följt instruktionerna. Hen fick en mer utförlig lista med tydligare instruktioner och kunde efter ett gäng timmar uppvisa ett resultat som åtminstone var mycket bättre. Vad hade hänt om hyresvärden bara tänkt ”äh, hen kan inte bättre”? Den unge hyresgästen hade fortsatt gå genom livet utan att kunna städa. Kanske har hen vuxit upp med städhjälp? Kanske har hens föräldrar städat åt hen? Kanske hade hen vuxit upp i ett hem som kunde anses vara en sanitär olägenhet? Uppenbarligen kunde hen oavsett hur det nu hade varit, med anpassade och tydliga instruktioner, få förståelse för städhygiens magiska mysterium. Är det inte så vi som samhälle, och skolan, bör tänka gällande våra barn och ungdomar? Istället för att godkänna resultat som faktiskt inte uppnår kraven på vad som kan anses vara godkänt göra omtag, ge nya och tydligare instruktioner. Ge tid att träna. Själv blev jag galen på lärarhögskolans ”det kooooommer”, som man skulle säga till föräldrar till 10-åringar som fortfarande inte kunde läsa. Nej, det kommer inte utan att man lägger mycket tid på att öva. I sällsynta fall räcker det inte i öva, men i väldigt många fall gör det det.
Maken håller på att sätta upp ett tomatväxthus vid stenladans södervägg där vi alltid har våra tomater. Gjutandet av plintar var inte riktigt klart då solen gick ner. När vår sjyste granne såg det kom han till undsättning och klockan tio var det klart. ”Det var det tråkiga pilljobbet. Nu är bara det roliga kvar!” Eh, alltså. Mitt roliga inbegriper inget byggande. Det roliga börjar då jag kan sätta in tomaterna här och kan vänta på goda läckerheter. Jag är glad att vi funkar olika!
Jag pratar om drömmar om böljande perennrabatter. Just precis den här biten bjuder på det. Nu är det inte långt kvar tills aklejorna börjar slå ut. Alunroten har redan dragit igång lite längre bort och backsippan är snart överblommad. Libbstickan längst fram till vänster borde stå i köksträdgården, men jag tycker att bladen är så fina att de får stå kvar tills jag hittar något bättre. Ettåringarna har kommit ut på avhärdning och det händer grejer runt omkring på gården varje dag. Det är bara att vattna, njuta och jobba på! Jag förstår att inte alla gillar det här. Under min planttantsperiod går alltid min läsarstatistik ner. Jag har inga belägg för att det handlar om att folk tycker det är trist med trädgårdssysslor, ingen har skrivit det. Det kan ju handla om att folk helt enkelt är ute istället för inne och läser bloggar när de inte längre behöver huttra omkring inomhus. Nu ska jag fortsätta planttanta. Hoppas att du också hittar något fint att ägna dagen åt.
Det är inte dåligt att få till en hel dag med bara sådant som tillhör mina favoritsysselsättningar. Trädgårdsglädje, ordning och reda, umgänge med härliga människor och så ljuvlig stämsång! Nej, bättre hade det bara kunnat bli om jag kunnat klämma in ännu fler människor som jag älskar.
Perennrabatten är i allra högsta grad fortfarande ett utvecklingsprojekt. Jag försöker se vad som trivs där och vad som passar tillsammans. För att kunna bilda mig något slags framtidsvision om hur det ska kunna bli ännu bättre gjorde jag efter att fått ner ett tiotal växter på bättre platser igår ett gediget arbete för att sätta in varenda planta i en skalenlig modell (digitalis och akleja fick kryss och skuggor som symboler då de står helt oorganiserat på flera ställen). Det är så lätt att tro att man vet precis vad som finns och hur det hamnade där, men åtminstone mitt minne är inte helt tillförlitligt gällande detta! Målet är att det ska bli mer ”böljande” och att varje växt i rabatten ska ta mer plats. Till hösten hoppas jag därför kunna dela flera av dessa godingar medan några ska flyttas till andra ställen i trädgården. (Den buckliga, vattenskadade och jordskitiga skissen ska renskrivas och allt ska digitaliseras för bättre överblick tänker jag. Ambitioner kan man ju ha…)
Efter lunch var det dags att packa in körpåsen och blå klänningen i bilen och plocka upp några av mina körkompisar på vägen. Målet var Önnestads kyrka utanför Kristianstad. Där tog kören Trekvart emot på ett förtjänstfullt sätt och vi fick en fantastisk eftermiddag och kväll! Det är alltid utvecklande att träffa andra dirigenter och se hur de arbetar. Dessutom har denna kör en repertoar som också har lite mer profana inslag då de är en spännande blandning av kyrkokör och körförening. Vi sjöng ett helt gäng gemensamma låtar och några egna favoriter. Trekvart förärade oss bland annat med en av mina favvofavoriter, Butterfly, denna ljuvliga komposition med härliga harmonier och vacker text. Efter konserten var vi inbjudna till samkväm i församlingshemmet mitt över gatan. Där hade husmor Sofie dukat upp en måltid värdig en kung. En av körmedlemmarna är bonde, så salladen vi fick var byggd runt grödor som kommer från hennes gård Fagraslätt. Fantastiskt gott! Tänk att ha en husmor som fixar och donar så fint… Vi åt och drack gott och sjöng en hel massa från ”Ficksångbok för körsångare” och insåg att vi också måste införskaffa denna bok till våra körmedlemmar. Glada och nöjda begav vi oss hemåt i den ljusa vårkvällen. Jag rullande in på gårdsplanen några minuter innan midnatt och somnade ovaggad. Fler sådana här dagar, tack!
