Jag fattar knappt själv att vi fortfarande äter egna tomater trots att vi hunnit en bra bit in i november! När vi bjöd våra kompisar på trerätters igår var potatis, purjo, lök, vitlök, chili, persilja och tomat från de egna odlingarna. Det känns onekligen lyxigt att veta precis vad dessa grödor varit med om.
För övrigt var detta recept något av det smarrigaste jag ätit på länge. Tips från äldsta dottern. Varsågod! (Jag mixade ner lök och vitlök i skyn, så såsen behövde inte redas. Den var förresten redan färdigreducerad när jag tog köttet ur ugnen. Och luras inte av grillkryddan, den gjorde om något bara maten godare.)
Innan jag lägger mig vill jag att hemmet ska vara i ordning. Inga kläder ska ligga slängda någonstans, filtar och kuddar ska ligga på sin plats, diskbänken ska vara tom och avtorkad och på köksbordet får bara blombukett, duk och bordstabletter ligga. Det kan låta petigt, men detta är grunden till ett hem som för mig känns hemtrevligt och inbjudande. Under den här tiden på året är det dock i det närmaste omöjligt att upprätthålla denna ordning. Igår lade jag till exempel inte ens ner ugnsplåtarna i lådan eftersom jag visste att de skulle användas direkt på morgonen idag. Chilisalt ligger på tork, gröna tomater ligger på vänt, chili ligger i torkollan, äpplen ligger skålar, fröer ligger lite överallt och… Ja, min sedvanliga procedur går inte riktigt att få till helt enkelt. Just i morse gjorde det dock inte så mycket eftersom ljuset fick min stökstressade blick att söka sig till överskåpen där det ljuvliga morgonljuset målade ett vackert skuggmönster av ampelliljan.
Vikväggen som jag använder som bakgrund då jag jobbar var också vacker i morgonljuset. Från lite oordning till mycket. Maken har i helgen fått erfarenhet av hur det ser ut hos någon med samlarsyndrom. Han var chockad och undrade över hur man kan leva i ett hem som är så belamrat från golv till tak med grejer. Människan är av naturen en samlare, något som är viktigt att komma ihåg. Jag har samlat på suddgummin, servetter, katten Gustav och en massa annat. Jag kan verkligen ha förståelse över känslan ”detta kan vara bra att ha” och har själv svårt att göra mig av med sådant som har affektionsvärde för mig. Behovet av ordning och reda är dock betydligt större och jag skulle aldrig kunna leva med tanken på hur mycket silverfisk som skulle bo i högarna… Urk, bara tanken gör mig lite illamående. Med samlarsyndrom finns det inga rationella argument som biter och det kan ge stark ångest att bara göra sig av med en gammal tidning. Jag läste att det räknas med att 2-6% av befolkningen lider av samlarsyndrom. (Många, eller hur?) Många upptäcks inte eftersom man har någon familjemedlem som möjliggör beteendet, som städar eller döljer inför omvärlden. Det verkar vara ärftligt och syns mer ofta hos ensamma personer (just eftersom personer som lever med någon med samlarsyndrom täcker upp) och personer som vuxit upp i stökiga hem, har haft problem med personliga relationer och/eller har haft brist på materiella ting under uppväxten.
Efter många, långa härligt soliga och blåsiga sensommardagar var gårdagens regn välsignat. Tolv millimeter, rätt ner i backen. Hurra! Rabatterna ser onekligen skräpiga ut, men vi har plockat egna och gett bort mängder av buketter den här sommaren. Jag får lägga skräpigheten på mig själv då jag inte orkat stödvattna och dessutom jag jag varit seg med extra gödsel. Å andra sidan har jag gjort mycket rätt och hade jag inte gjort det hade väl även rabatterna sett ut som ”savannängen”. Vackert, men på ett mycket asketiskt sätt.
Efter att solen hade torkat upp det mesta av vätan på blommorna och innan kvällsdaggen lade sig gick jag ut och plockade in några lösgodisbuketter. I badrummet ställde jag en höstinspirerad skapelse med jordärtskocka (”minisolros”), ringblomma och dahlian Gallery Rembrandt.
På skänken i köket fick tonerna gå i lite mer dämpat rött och blått. Den över hundraåriga dahlian, solhatten Magnus, kärleksört, anisisop, jätteverbena, en ljuvlig vädd och blomstermorot.
På matbordet står en ljuv bukett som låtsas att det fortfarande är sommarlov. Det gör den helt rätt i! Jag fångade lite morgonsol innan det mulnade på igen… Nästa sommar blir det atlasblomma igen – den har varit mycket tacksam! Och rosenskära sedan, i bytta ser den mest ut som gigantiska dillvippor, men på friland växer den och blommar med allt vad den har.
Förra årets favoritvas har jag knappt haft framme i år. I den stoppade jag mina mest spektakulära dahlior, lite fundersam på om hur jag ska göra med ”virusdahliorna”. Två är garanterat smittade, de är det adjöss med. Ett par av de andra har blommat hej vilt, vågar jag bjuda in dem i rabatten igen? Somliga sätter sina virusdahlior på annat ställe i trädgården, andra tycker att de ska slängas i soptunnan. Vi får väl se om mössen är hungriga den här vintern också, för isåfall behöver jag överhuvudtaget inte oroa mig. Allt i sin tid!
Förra året drabbades gurkorna i växthuset av mjöldagg. Med förhoppningen att slippa detta valde jag i år den motståndskraftiga minigurkan Iznik. Det var ett bra drag! Det visade sig vara goda och krispiga snacksgurkor som vi gärna smaskar i oss både till maten och till mellis. Flera omgångar frilandsgurka har utrotats av sniglar, så jag är tacksam över plantorna med Västeråsgurka som jag fick av min faster. Jag satte dem på ett annat ställe för att lura de glupska slemhögarna. Än så länge växer dessa plantor bra och jag hoppas att lite längre fram i sommar kunna fixa några burkar inläggningsgurka.
Här är del två i projekt ”ställ ladan i ordning”. Jag vet inte om detta golv någonsin såpskurats, men nu har det hänt. Det visade sig att det längst in i denna del behöver bytas golvplankor, men jag och sonen har ändå fortsatt till del tre, att städa ut och flytta om grejer för att ge allt rätt plats. Vi kommer att få ett lager, ett snickeri, en festlokal (som under några dagar ska få agera loppis som en del i allt detta), förvaring av möbler och förvaring av byggmaterial. Det som så länge kändes oöverstigligt börjar faktiskt visa sig vara genomförbart.
Morgonen började mordiskt. Vet inte hur många mördarsniglar jag klippte och i växthuset klämde jag larver som gett sig på mina heliotroper! 😭 De där stackars plantorna har gått igenom så mycket att det är ett mirakel om de kommer att blomma någon gång. Det har lovats regn i eftermiddag, men mängden har naturligtvis sänkts från en rejäl blöta till några millimeter. Får se om det blir något alls, alltså. Gurkorna är iallafall goda och jordgubbarna börjar rodna lite försiktigt. Tur att vår överlevnad inte hänger på mitt planttanteri, för då hade vi varit illa ute.
Jag är iallafall mycket nöjd över torkstället som maken byggt klart. Linorna ska spännas och nästa år ska det målas. (Impregnerat virke behöver lite tid på sig.) Det är redan invigt och funkar förträffligt.
Jag minns en dag på oceanen Emot oss kom ett ensamt skepp Jag stod och tittade vid relingen I skeppets akterstäv Fladdrade en fana Där vinkade den svenska flaggan Då tänkte jag att dessa män Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks Vi seglar bort, dom seglar hem
Hemma, Kristina från Duvemåla
Den här tiden på året blir jag alltid lite nostalgisk. Precis som att jag inte alltid är det, hahaha. För tolv år sedan vid den här tiden höll vi på att bestämma vad vi skulle göra med vårt pick och pack, lade ut huset till försäljning, letade nytt boende i USA, städade ihop de senaste tolv åren med småbarnsliv och jag grät och grät och grät. Oj, det var så mycket känslor åt alla håll och kanter, av olika orsaker. Det går inte att i efterhand se vart vägar med andra livsval hade lett, men jag är övertygad om att den väg vi slog in på var den bästa för oss. Jag kan inte säga att jag aldrig har ångrat flytten, men jag kan med eftertryck säga att flytten var något av det bästa som hänt för vår familjeenhet. Det var mycket som var tufft under denna period, men mycket blev också fantastiskt. Så många fina människor, så många mäktiga naturupplevelser, så vackra vänskaper, så spännande upplevelser, så viktig utveckling och så bergen… Bergen!
Igår pratade jag med min ganska nya vän. Vi lärde känna varandra förra året då hon och hennes man kom hit och bodde några nätter fast vi inte kände varandra. När de åkte vidare hade vi inte pratat färdigt och K föreslog att vi skulle ha telefonträffar, vilket vi har fortsatt med. Som av en händelse har de nu flyttat till ett hem bara några kilometer från Carterville Road där vi bodde. Deras utsikt från det stora fönstret i vardagsrummet är precis samma som vår från balkongen utanför det sovrum vi hade då. När jag såg denna utsikt igår då vi pratade högg det till lite, men bara för att jag kände mig så tacksam över våra år där. Vi skulle vara där då, men nu ska vi vara här. Jag behöver inte längre fråga var hemma ligger någonstans. Det ligger här, på Sturkö.
Jag gräver där jag står, vattnar och gödslar, påtar runt, njuter av stillheten och behöver inte ifrågasätta hur jag hamnade här. Det spelar mindre roll. Jag är bara tacksam att det finns gurkor att plocka in efter trädgårdsrundan och att jag kan hjälpa till med förberedelserna inför brorsonens student nästa vecka. Jag ser den svenska flaggan fladdra i vår egen trädgård, här hemma, och jag är inte på väg någon annanstans.
Jag har nu lagt en så fin vecka bakom mig. Redan från början visste jag att den skulle bli intensiv. Tre repetitioner och konsert (Händels Dixit Dominus och Vivaldis Gloria) var inplanerade sedan i höstas och vi hade också besök både från äldsta dottern, lilla barnbarnet, tyska extrasyrran och hennes son. Trädgården tar inte paus för att jag har mer att göra, så jag introducerade barnbarnet till allt från bevattning till artkunskap så vi verkligen kunde utnyttja tiden tillsammans. Hon fick även upp öronen för verken jag övade och hoppdansade lika glatt till dem som till Nicke och Nillas Pannkakor med sylt.
Dottern klämde in två grillkvällar, brunch, besök i Bredavik, långpromenad i gassande sol, besök på bageriet, introduktion av barnbarnet till Vajlan ❤️, träffar med diverse släktingar, halvdag med second hand, shopping, Sumo Sushi, Hoglands park och Gelato (drömdag), bygge av sänggavel (drömaktivitet) och alla vanliga bestyr som ska hinnas med när man har en sjumånaders bebis. Bebisen är så nära att krypa nu och tar sig dit hon vill genom snurrar, hasningar och diverse andra rörelser. Hennes mamma var det enda av våra barn som alltid rullade in under möbler och lillan gör precis likadant. Är det ärftligt?! Hon verkar liksom gilla att trycka in sig nära och under grejer. Våra tyska besökare var inte mindre aktiva. De hann bocka av allt utom en grej på en lååång önskelista!
I vår familj har vi lite olika förhållande till förväntningar och drömmar. Att vara lika ”förnöjsam” (eller långsam i starten, beroende på hur man ser det) som jag är ger till exempel inte utrymme för lika mycket utveckling, spänning i tillvaron eller möjligheter att växa. Det är inte det att jag saknar driv, men jag inser att jag aktivt behöver bestämma mig för att saker ska hända. Jag behöver ta tid att sätta mig ner och planera, drömma, sätta mål. När jag och maken samarbetar blir det bra, han gör mer ofta slag i saken medan jag sitter och är nöjd bara med att tänka mig precis hur bra det hade blivit om… Några i familjen är som jag, andra har ett aktivt driv där ”missnöjet” med situationen gör att de får saker att hända. (Missnöje är egentligen fel ord, men i brist på annat använder jag det här.)
Konserten sen… Vi har övat så mycket på Händels Dixit Dominus, ett verk som inte är helt enkelt att ta sig an. På genrepet kändes det lite skakigt, men när det väl var dags för konsert drog adrenalinet igång och vi fick uppenbarligen gemensam ”feeling”. Jag älskar att musicera med det här gänget! Att få sjunga med en barockorkester med proffsmusiker var verkligen bonus. Vi framförde också delar av Vivaldis Gloria med barn- och ungdomskörerna och delar av en annan kör i pastoratet. Att se barnen när de sjöng sin favoritsats, denna glädje, fick mig helt tårögd. Ja, alltså, jag blev väldigt känslosam vid flera tillfällen under konserten. Gudomlig musik, och i stunder så klaffade allt. Vår dirigent är fantastiskt duktig, det är en ynnest att få ha honom som musikalisk ledare i lilla Karlskrona. Jag tror jag dansade över Stortorget på väg till bilen med ett i det närmaste fånigt flin i hela ansiktet. Kanske har jag flinet kvar, trots att alla har åkt hem eller iväg och jag är ensam kvar hemma. Tack för att livet ibland öppnar för nästan bara fina stunder och slipar bort uddarna på det vassa som också finns där.
I vår grusgång växer vallmor och penséer som får stå kvar fast de anses vara ogräs så fort de växer på fel ställe. Jag ger dem dock gärna en extra skvätt vatten, kanske t o m berikat med växtnäring. I gengäld betalar de mig genom att bjuda på diskret och långvarig blomsterprakt ända tills de mer förväntade plantorna tar vid framåt juni.
Härom veckan hade dottern och svärsonen middagsbesök av en barnsköterska som ofta gör hembesök å tjänstens vägnar. Hon sa att hon var så glad över att se hur tryggt deras hem kändes jämfört med många av de hem hon besöker dagligdags. Fint att höra hur tryggt det känns hos våra älsklingar, men tragiskt att höra om hur många barn som inte erbjuds just trygghet som ju inte nödvändigtvis handlar om ekonomi. Jag tänker på alla stackars barn som föds under mentalt torftiga förhållanden. Tänk om omvärlden bara kunde erbjuda den extra skvätten vatten med näring utan att det skulle behöva ske med statlig myndighet? Bara medmänsklighet och uppmärksamhet?
Jag sitter här och skriver i Gudrun Sjödén-klänning fläckad med Falu rödfärg. Den har hål i sig efter taggbuskar av olika slag och jag skulle aldrig åka iväg ens till affären här på ön med den på. Kommer någon på oväntat besök får det vara så, vad kan jag göra? Varje sommar är det likadant. Jag är en strumpbyxor och lager på lager-person, har inte en svensk tjej-kropp som tåler att visas upp i linnen och shorts. Har dock svårt för värmen, så jag vill ha byxor, långa kjolar, tunikor och långa klänningar i tunnare linne som man inte svettas så förbålt i. Problemet är att det är svårt att hitta dessa kläder om man inte vill betala en hand och en fot för dem. Jag brukar ju köpa grejer på Sellpy. Den här typen av plagg ligger ofta på nypris och då köper jag faktiskt hellre nytt eftersom jag kan vara säker på att det inte finns svettlukt under armar som inte går bort i tvätt och liknande. Uniqlo har en linnetunika som jag har i ett par olika färger, byxor för den här säsongen har jag inte hittat än. Finns säkert på H&M om jag letar. Jag har gått upp i vikt under vintern. Oupptäckt borrelia och klimakteriet var ingen bra kombination, men jag känner att det får vara så. Jaja, det löser sig väl, det är ett ilandsproblem. Och jag har min Gudrun Sjödén-klänning, så i värsta fall får jag väl ägna sommaren åt att strosa omkring här hemma i trädgården. Och DET är inget problem om du frågar mig.
Frisyren är inte helt olik den jag har idag och detta frotténattlinne är så väldokumenterat genom flera år att jag vågar påstå att det var lika välanvänt som klänningen som diskuteras i texten ovan. Jag är en människa som gillar att hålla kvar det jag gillar, helt enkelt.
Det där med att ha tålamod nog att vänta in något, att på riktigt känna ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” i hela kroppen, blir tydligen allt mer ovanligt i vår värld. Det har blivit mycket skrivet om det här i bloggen under våren pga de böcker jag läst och mitt eget intresse i frågan, men jag är inte beredd att lägga undan funderingarna. Jag känner att fokus och ihärdighet tar huvudrollen både i vardagliga beslut och i stunder då jag inte direkt har något som måste göras just då. Förra årsordet RUTIN har oväntat nog fortsatt att vara viktigt och ligger mitt framför ögonen på min arbetsplats för att påminna mig om att fortsätta sträva efter rutiner som kan leda till goda vanor.
Tänk bara på sparrisen som vi njutit så av under de senaste veckorna. De första fem plantorna sattes för flera år sedan i den enda lådan i trädgårdslandet som var tillgänglig just då. Tyvärr gillar inte sparris att flyttas, så jag struntar i att ge den en bättre plats trots att den är lite för skuggig och därmed inte ger lika stor skörd som annars hade varit möjlig. Hur som helst är det först i år, år fyra, som vi fått en lite större skörd på de första plantorna. ”Den som väntar på något gott får vänta jättelänge.” De andra plantorna etablerar sig med den äran och jag ser fram emot att få äta skörden från dem våren 2026, hahahaha!
Sedan är det alliumlökarna jag fick som små miniministrån av blomstersyrran. I år blommar två av dem och jag hoppas att de ska sprida sig på stället och bjuda på stor blomsterprakt framöver. Vänta, vänta, vänta för att se hur det blir…
Vänta, vänta, vänta. Purjospöna jag fick i jord igår kommer förhoppningsvis att må bra och trivas efter förra årets purjoblä där jag skördade ett tiotal som mer liknade vårlök än något annat då jag inte gav plantorna den omsorg eller det praktiska stöd de behövde. Här ska det bli långt bättre! Vänta bara.
Väntan på jordgubbarna är lång, men här hoppas jag åtminstone kunna äta ett och annat bär innan sommaren är slut. Vattna och vänta. Ge inte upp!
Tänk, jag skulle påmint mig själv flera gånger om att det mesta brukar ordna sig när alla mina pelargoner såg ut att ha gått hädan efter den tuffa vintern. Se bara! Här finns några nytillskott, men de flesta krukorna innehåller pelargoner som fått omsorg under våren, lite gull, ny jord, näring i rätt tid och sedan lite rehabilitering i växthuset. Nu ska de nog klara sig bra här på pelargontrappan. Jag orkade vänta och hoppas istället för att kasta in handduken och bara slänga alla när det såg mörkt ut. Vilken tur!
Och visst ser det lite klent ut här vid verandatrappan just nu, men jag fortsätter ge omvårdnad till allt som står här för att så småningom kunna njuta av blomsterprakt i överflöd. Vänta, men vänta inte sysslolös. Håll rutiner, fortsätt vattna och ge näring, rensa ogräs, ta bort det som inte mår så bra och ge utrymme till sådant som kan göra bättre. Och vänta lite till. Det blir bra det här!
