psykologi

19 sep

Förnöjsamhet i livet. Eller inte.

Eftersom jag är enormt intresserad av människans psyke, utveckling och personligheter, och dessutom jobbar som samtalsterapeut, blev jag väldigt intresserad av en artikel i SvD av Maria Jelmini häromdagen: ”Faktorn som gör att vissa är lyckligare än andra”. Hade jag missat något? Hade det kommit ut någon ny studie som jag inte har läst? Tyvärr var artikeln bakom betalvägg, men ingressen var så intressant att jag verkligen ville läsa mer. Tidningen hade lyckats med det de strävar efter, nämligen att få fler betalande prenumeranter. Mitt psyke funkade precis som det skulle enligt alla marknadsföringsknep, så jag skrev upp mig på ett månadslångt abonnemang för en krona. Ingen större fara skedd, alltså!

Ett problem uppstår i alla studier som gäller det mänskliga psyket. Vi är utelämnade till självskattning i alla instanser. Hur vi mår, hur vi tar olika situationer, hur vi reagerar vid olika tillfällen osv. Det är problematiskt. Det går helt enkelt inte att mäta specifika nivåer och det ställer till det. Studien som Jelmini skrev om hade dock bättre uppbackning eftersom de självskattande uppgifterna dessutom hade bekräftats eller förnekats av någon närstående till varje deltagare i studien. Då blev svaren tydligare. Personer som är mest nöjda med livet visar högre extroversion, högre samvetsgrannhet och lägre neuroticism. De som är minst nöjda visar tvärtom på denna skala, men dessutom har de ett annat gemensamt drag. De känner sig missförstådda av andra. Jag brukar kalla dessa personer ”alla andra kör på fel sida vägen”-chaufförer. Andra förstår inte deras behov, fattar beslut över deras huvuden, accepterar inte deras sätt att vara, feltolkar allt de säger. Jag har några sådana personer i mitt liv, du har det kanske också. En sådan person tolkar sannolikt rent allmänt livet som utmanande och har svårt att se det fina som också finns där.

Diskussionen om huruvida man kan påverka sin personlighet och sina karaktärsdrag är ständigt pågående. Det finns somliga som säger att det går, men andra hävdar att man helt enkelt får acceptera att man är som man är. Själv säger jag att sanningen ligger mittemellan. Om man inte är medveten om hur man själv funkar kommer ingenting att förändras. Om man däremot rannsakar sig själv och upptäcker att man har diverse utmaningar så kan man hantera livet med denna kunskap som rustning. Det är t.ex. ingen som skulle slippa straff med kommentaren ”jag har ingen självkontroll, så ni kan inte döma mig för det här mordet”. Vet man att man gillar samma-gamla-vanliga och är gift med en äventyrare får man utmana sig själv och ta sig ur sin bekvämlighetszon då och då. Någon som är en riktigt slarvmaja kan sätta städlarm på specifika tider för att inte behöva bo i ett råttbo. Så tänker jag.

16 sep

Det undermedvetna, jaget och lite allmänna frågor.

Jag försöker alltid utveckla mig själv, och inveckla (jag vet, så använder man egentligen inte detta ord). Jag söker mig utåt för att möta nya tankar och djupare kunskap, men jag söker mig också inåt för att inte förlora kontakten med den jag är just för tillfället. För mig som dokumenterat stora delar av mitt liv genom att skriva både tacksamhetsdagbok och i perioder vanlig dagbok, fotografera, scrappa och blogga är det självklart och uppenbart att olika sidor av mitt liv och min personlighet fått ta större utrymme i olika perioder. Hur är det för någon som inte ägnar sig åt navelskåderi, är det lika uppenbart? Rent faktamässigt är det bevisat att vi glömmer mycket, men vi kommer också ihåg en hel del. Problemet är att vi varje gång vi plockar fram ett minne vrider det lite, så till slut kan minnet av en situation se väldigt olikt ut det som verkligen hände. Det sker nog sällan medvetet genom lögn. Det som en gång var sant har bara fått en ny kostym och har blivit omformat.

Eftersom vi är så olika varandra som människor är uppenbarligen somliga helt ointresserade av det som hänt tidigare i livet, eller vad som hänt ens föräldrar och förföräldrar innan man själv föddes. Detta är ju ett av mina stora intressen. Jag älskar att fundera över vilka av mina förfäder och förmödrar som är representerade i min kropp, vem av alla som gått före som jag hade trivts bäst tillsammans och hur mycket jag själv påverkats av de relationsmönster som mina föräldrar hade skapat från sina föräldrar o.s.v. långt tillbaka i tiden.

Just nu går jag en Courserakurs som heter ”Know Thyself – The Value and Limits of Self-Knowledge: The Unconscious” från The University of Edinburgh. Den går in i sådant som jag känner är lite väl humbug. Mycket Sigmund och Anna Freud t.ex. Kanske är det mitt eget kontrollbehov som gör att jag känner mig störd av att tänka mig ett liv som anses ske parallellt med det jag upplever, ett liv där jag både fattar beslut och leder mig själv rätt eller fel, ett liv där mina helgalna drömmar som verkligen är kockobäng på synnerligen komplicerade sätt skulle förklara varför jag känner som jag gör. Ja, eller tvärtom, att det jag känner förorsakar kockobängdraman i mina drömmar. (Jag kommer i princip aldrig ihåg några drömmar, men gör jag det är det alltid helgalna mardrömmar som gör att jag vaknar med hjärtat i halsgropen.) Jag förnekar inte att saker och ting sker undermedvetet, men kanske är jag inte tillräckligt insatt för att ha förmågan att omfamna hela konceptet. Det ska i alla fall bli mycket intressant att gräva ner mig lite mer i detta ämne!

Hur förhåller man sig till den man är? Och hur ska man bedöma vem som känner sig själv bäst? Är det personen som inte låter sig påverkas av livets stormar, som inte ältar någonting och följer målbeskrivningar, kalendrar och varje överenskommelse med sig själv? (Upplevs kanske som känslokall och hård.) Är det personen som har gått på en massa minor på grund av olika orsaker och som lärt sig navigera mellan potentiella faror och andra människors känslouttryck? (Upplevs kanske som undvikande.) Är det personen som skalat av sig själv skyddsrustningen, som accepterar sina svagheter och som tar emot det som händer under ett ständigt analyserande och gärna vill ha med andra under tiden som det ska analyseras? (Upplevs kanske som dränerande.) Ja, sådär fortsätter det. Vi är alla mer eller mindre komplicerade. Vi kommer från många generationers biologiska kroppar med ett psyke format av både sagda kropp och vår omgivning och förväntas att som vuxna ta hand om det egna jaget på ett ansvarsfullt sätt. Det kan kännas överväldigande för många. Jag är tacksam över att få vara med då klienter till mig ska filura ut vilka de är och hur de bäst ska kunna hantera livets utmaningar och hoppas kunna bli ännu bättre på det med varje dag som går!

06 sep

Nu. Nu. Nu.

Hur blir ett liv där man på riktigt lever i det där nuet? Jag jobbar på det lite extra just nu (haha). Det är utmanande för mig som i vanliga fall samlar på stunder genom kameran. Det betyder nämligen att kameran/telefonen inte får vara med lika ofta som vanligt. Inte heller som inspiration, inte som snuttefilt, inte som tidsfördriv. Dock måste jag sköta jobbet, så jag kan inte gå helt ”off grid”. Det rycker i handen och i sinnet. Visst har jag tagit en del foton sedan jag tog detta beslut, men inte utan medvetna val.

Igår jobbade vi på som små gnuer för att hinna allt som skulle hinnas med innan kl. 20 då färden mot en Stockholmshelg skulle påbörjas. Här kommer en del av mina bästa NU från igår:

fem extra minuter i fortfarande krispiga lakan i sällskap av fläkt in genom öppet fönster och djupandning
njutet som uppstår då sista punkten på den mentala packlistan bockas av
knådning av bulldeg
tjuvsmak av godaste vaniljfyllningen
doften av nybakade bullar
sortering av tomater till olika mottagare
tjuvsmak av några nyplockade Black Cherry
hej på grannarna
se ett av våra bin göra sin grej i kärleksörten
lyssna JÄTTEhögt på Love Somebody med Robbie Williams tre gånger på raken och sjunga basstämman på STÄLLET
leendet från brorsdottern då hon oroligt letade efter mig på skolgården
spela spel med brorsbarnen och vara närvarande
försöka bestämma vilka världens fem godaste smaker är (Kan du läsa sjuåringens vackert skrivna text?)
betrakta brorsans fyra kaxmuppar till tuppar då de går och spänner sig framför varandra
njuta av svärmors fina kasse med allt från mönster på landskapsvantar till present till dottern
körvännernas mottagande
Alleluia
tjatter med syrran i bilen
solnedgången
doften i bastuhuset i Mörtfors

27 aug

”Jag är så trött på ADHD!”

Så sa hon, psykologen, då jag berättade att jag hade fått fler analyser av mitt DNA-test och att jag med tanke på vad mina gener har bidragit med borde få diagnosen ADHD. Mitt DNA hintar om att jag har svårt att fokusera, svårt att vara ihärdig, inte är målstyrd, är naturligt mer pessimistisk, undviker att ta risker, tåler värme dåligt och är mindre självdisciplinerad. Med den beskrivningen hade jag knappast kunnat sälja in mig själv. Kanske uppväger det dock att jag har gott självförtroende, är naturligt stark, har snabba reflexer, är musikalisk, tål mjölkprodukter och är motiverad att lyckas? Sanningen är att jag absolut vet att jag prokrastinerar, något som säkert går att hämta orsaken till ur de där generna, men min önskan att lyckas med vad-det-nu-är verkar vara starkare än allt annat. Jag måste ha lärt mig att bekämpa mina svårigheter utan att ha vetat att jag hade dem.

Det stämmer att jag inte är en målsättare på samma sätt som min resebloggarsyster, så mina önskningar och visioner svävar mer omkring än vad de fångas för att genomföras och tar ofta längre tid att genomföra. Det stämmer att jag inte fokuserar med excelark och listor på samma sätt som min chefssyrra, vilket gör att jag inte är officiellt organiserad, men jag har liknande listor i huvudet och får saker att hända på alternativa sätt. Det stämmer att jag efter att ha lagt ner mycket jobb på något utan att det ger effekt inte längre ägnar tid åt det eftersom jag tycker att livet är för värdefullt för att slösas bort. Det stämmer att jag inte vill ut på äventyr som bygger på klättring i berg eller mountainbike i 30° värme, för jag gillar lugn och ro, god mat, spännande museum och att bada i härligt vatten. Jag är inte funktionshindrad, men har olika personlighetsdrag som gör att jag jobbar på ett ibland mindre effektivt sätt än andra inom vissa områden.

Jag förstår att diagnoser är hjälpsamma för många, men jag undrar hur många som lutar sig tillbaka på dem och använder dem som snuttefilt? Jag pratar inte om personer med allvarlig funktionsnedsättning, men med en diagnos finns det rimligtvis bättre möjligheter att snäva in på vilka hjälpmedel man behöver för att klara av livet. Vilken plikt har man då att ta emot hjälpen? Och om någon med diagnos får adekvata anpassningar, men tackar nej till att göra sin del, vilken plikt har omvärlden att fortsätta anstränga sig då? Tankarna snurrar iväg och jag vet inte om jag direkt kom någonstans. Jag vet dock att jag hade precis lika lätt att fokusera på mitt bloggande som alltid, trots att mitt DNA säger att jag borde ha svårt att fokusera. Jag landar nog i vanlig ordning i att vetenskap kanske inte är så bombens självklart som det sägs idag. Och vilken tur att inte någon läste av mitt DNA då jag var sex år och började skolan, för då hade det väl aldrig blivit något av mej. Tack och hej!

25 aug

Om att omfamna sina olika roller.

Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)

Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.

Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.

Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!

Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?

12 maj

Jordgubbar och Moa Herngrens nya.

Vad kan jag säga mer än att det känns som att jag för tillfället bor i en bubbla där allt handlar om jord, vatten, plantor, sol, fröer, drömmar och funderingar. När det regnade igår förmiddag, trots att det inte skulle ha gjort det, blev jag jätteglad för allt det nysåddas skull och drog till Blomsterlandet. Det beslutet hade även alla andra planttanter och plantgubbar i Karlskrona kommun tagit. Vi irrade fram bland ettåringar och perenner, bärbuskar och rosor, gödningsprodukter och hederligt gammalt jutesnöre (som just igår kostade 80 kronor för två stycken, bra pris för denna i trädgården mycket användbara produkt). Vi har fått jordgubbsplantor från vänner vid flera tillfällen, men någonstans på vägen har de drabbats av någon sjukdom som följt med och blivit värre för varje år trots nedklippning. Den ligger väl i jorden. Jag tog därför efter konsultation med Google det exekutiva beslutet att helt enkelt köpa ett gäng nya plantor och sätta dem i en låda med nyblandad superjord, inspirerad av hügelbäddar. Vi får väl se om det hjälper. Den här gången vet jag åtminstone vad sorterna heter. Jag köpte några plantor Tristan och några Loran. Båda är remonterande och ska ge gubbar hela vägen fram till hösten om allt blir som det ska. Lilla barnbarnet måste ju få plocka jordgubbar då hon kommer och hälsar på mormor och morfar!

Brorsan kom förbi när jag sprang omkring som en yr höna och försökte hinna med så mycket som jag bara kunde. Han klippte det sista gräset med åkgräsklipparen i ett nafs. Maken har klippt resten och samlat gräsklipp till alla möjliga projekt. Jag gillar täckodlandet och näringen gräsklippet ger, men det funkar också bra för allmän jordförbättring. Finemang och gratis, om man bortser från det tidsödande i att tömma uppsamlaren. Våra grannar här uppe vid ladan har varit sommargäster fram till nu. Efter pension flyttar de ner från Göteborg för att bo här på heltid, så jag tänkte försöka göra perennrabatten extra fin från deras sida genom att sätta luktärter längs stenmuren. Det sitter ett hönsstängsel monterat uppepå, det blir jättefint för luktisarna att slingra sig upp där med hjälp av jutesnöre. I vanlig ordning ska jag också sätta en luktärtsrabatt nere i trädgårdslandet. De andra grannarna får förhoppningsvis solrosor att titta på. Vi får väl se om jag eller sniglarna vinner kampen. Förra året kunde både de och vi sätta in stora vinster. De blev mätta, men jag hade satt så många plantor att vi fick tillräckligt med ögonfröjd ändå. Jaja, idag blir det vilodag och mina stackars uttänjda lårmuskler får chans att återhämta sig. Min fysioterapeut till svåger sitter alltid på min axel (bildligt talat) då jag håller på och joxar och jag är tacksam för den trädgårdspall jag fick av hans fru, blomstersyrran. (Hahaha, kul att jag länkar till en sida som heter ”SeniorLife”!)

Ps: Jag hör vad som händer omkring mig, både på riksnivå och i världen. Jag är inte blind, inte döv och varken dum eller naiv. Jag blir bara så svart då jag ser hur konflikter hanteras av vuxna människor som kan anses vara både klipska och kunniga. Min ständiga fråga är om människor inte bara kan bete sig? Det verkar dessvärre inte så. Därmed fortsätter jag att gräva där jag står, bokstavligt. Jag försöker hålla dyngspridningen bara till trädgården och hoppas kunna få med mig en individ i taget att agera på ett sätt som gör världen lite bättre. Börja i familjen! Igår lyssnade jag på Moa Herngrens nya roman, Syskonfejden. Jag blev så berörd, på flera plan. Bok att läsa eller lyssna på för alla som kommer från en familj och/eller har en själv. Påminnelsen om att det är nyttigt att försöka sätta sig in i en annans liv då och då är på sin plats. Allt är inte alltid som det synes vara och bara för att man kommer från samma föräldrar betyder inte det att man blir likadan. Varje individ har sin egen genetiska komposition som leder till allt från personlighet till hur man tar sig an livet och hur andra behandlar en. Och som jag sa till någon igår: om andra har känslor och åsikter om någon annan person och lägger dem i din famn betyder inte det att du behöver ta ansvar för dem. Bara säg ”har du tankar om det så prata med personen ifråga, inte med mig”. Att skämmas å deras vägnar är ju känslomässig helt bortkastat! Tänk stackars mormor som verkade basera sitt liv på ”vad andra skulle säga”. Vilken massa ödslad tid och energi… Tack och hej från mej.

11 maj

Är det värt det?

Hur prioriterar du? I veckan hade jag en klient som försökte hantera andras känslor runt hur hen gör sina prioriteringar. ”Vad ska andra säga?” är enligt mig en fråga som faller platt och inte är särskilt hjälpsam. Däremot gillar jag funderingar kring hur mina val påverkar inte bara mig själv, utan också personer runt omkring mig. Det finns inga exakta regler runt hur mycket eller hur lite man bör ta hänsyn, men det är hjälpsamt att åtminstone nudda vid tanken i större beslutssituationer eller om man försöker lära sig förstå sina egna beteendemönster. Vad händer om jag inte gör en uppgift jag inte gillar, men som ingår i mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag väljer att satsa på min stora dröm och då behöver flytta till ett annat land? Vad händer om jag agerar på mina känslor i stunden? Vad händer om jag lägger alla mina pengar på ett spännande projekt som potentiellt kan ge stor vinst, men som också kan gå i stöpet? Vad händer om jag ständigt prioriterar andra personers behov och önskemål? Eller tvärtom: vad händer om jag bara prioriterar sådant som jag tycker är viktigt/roligt/utvecklande? Vad händer om jag ger upp? Vad händer om jag inte bjuder in den här personen till festen när jag bjudit alla andra i den cirkeln? Vad händer om jag struntar i att träna för att jag tycker det är trist? Vad händer om jag alltid låter andra ta ansvar för mellanmänskliga relationer? Vad händer om jag inte sätter ramar? Vad händer om tackar ja mer ofta? Eller nej? Vad händer om jag tar ett steg tillbaka? Vad händer om jag steppar upp? Vad händer om jag helt plötsligt slutar att agera som jag alltid gjort? Vad händer om jag medvetandegör mig själv om mina känslor och reaktioner? Vad händer om jag låter mig utnyttjas? Vad händer om jag lägger av mig offerkoftan? Vad händer om jag börjar anstränga mig för att förbättra en relation? Vad händer om jag läser en kvart om dagen? Vad händer om jag ringer en gammal släkting varje söndag? Vad händer om jag släpper taget om något som gör mig illa? Vad händer om jag står över den här gången? Och när man har funderat klart runt själva ”vad händer”-frågan kommer den sista och avgörande frågan. Är det värt det? Den frågan är viktig, både i personliga relationer och då det gäller ens samhälleliga engagemang och ansvar. Guld värd. Testa!

07 maj

Tankar efter en morgonrunda i trädgården.

God morgon världen! Efter gårdagens rejäla rotblöta vaknade naturen upp till blommande träd, perenner som liksom bullat upp sig (förutom kärleksörten som i vanlig ordning halshöggs av rådjuren i förrgår – jag blev inte ens arg eftersom det händer varje år och det gör plantorna extra fina, även om det tar några extra veckor) och en decimeter längre gräs. Morgonrundan i trädgården gav upphov till både en och två insikter. Hur resilient naturen är, men att den också ger och tar helt utifrån egna regler som människan sällan kan styra helt över. Något som känns hopplöst en dag visar sig ha varit onödigt att lägga tid och energi på. Det var oviktigt, eller åtminstone spelade det inte roll i långa loppet. Det vardagliga och monotona, upprepningen, är det som ger grundkulissen och behövs för stabilitetens skull. Växter som är generösa och bjussar på sig själva. De lågmälda, men ständigt närvarande. Divorna må bjuda på häftiga shower, men man vet aldrig om de dyker upp igen om man glömt ge dem en extra dos näring eller specialbehandling under torrperioder.

Går du vidare utan reflektion? Glömmer glåmigheten, ogräsrensningen, pollenallergin och allt det andra tråkiga, för nu är det tisdag, solen skiner och allt är på topp? Det kallas homeostas, det där tillståndet som väl mest kan beskrivas som jämvikt. Vi glömmer vanligtvis till slut udden av både det värsta och det bästa, landar i vardagen. Det verkar som att vi människor funkar så för att kunna klara av livet. Vi kan minnas att det hänt om vi anstränger oss, men det finns inte längre med i varje stund. Någon har haft en jobbig förlossning, men tar ändå beslut om att skaffa ett barn till. Någon har varit himlastormande kär, men säger ändå till sin partner att hen aldrig varit kär då hen träffar någon ny. Någon har vunnit tre miljoner och tänker att det ska lösa alla problem, men får ändå söka hjälp för depression ett halvår senare. Någon har sparat pengar i ett år för att köpa en väska och gullar med den i två veckor, sedan är det något annat som hamnar i vill ha-fokus.

Vid allostatisk överbelastning kommer vi inte vidare efter att något traumatiskt har hänt oss. Vi hamnar i utmattning, kan inte längre fungera utan hjälp, behöver behandling för PTSD… Det där systemet som finns för att hjälpa oss kan av olika orsaker inte längre kicka in. Detta är anledningen till att det finns de som råkat ut för hemska saker som inte verkar kunna gå vidare, trots att någon annan som varit med om något liknande fortsätter sitt liv utan att verka vara lika påverkad. Det är dock meningslöst att jämföra varandras lidande eller varandras sätt att hantera framgång och motgång, lycka och trauma. Vi har alla vår egen väg att gå, men att dra fram en extra dos medkänsla när någon inte ”beter sig” gällande att känslomässigt hantera både med- och motgång tycker jag kan vara på sin plats. Och så gick tankarna denna morgon.

23 apr

What’s in it for you?

När det begav sig brukade jag sitta och titta på The Oprah Winfrey Show medan jag ammade vårt äldsta barn. Dr Phil spred sin stjärnglans och kändes otroligt kompetent (sedan hände något, jag vet inte vad, och numera får han mest representera urtypen för Slemmig Gubbe) medan han försökte hjälpa till att läka trasiga relationer. Det bästa jag tog med mig från de här sessionerna var frågan han ställde gällande märkliga ageranden som väl utifrån såg ut att skada mer än vara hjälpsamma. ”What’s in it for you?” Vad får du ut av det? Ja, det är i alla fall min översättning. Denna fråga brukar jag sedan dess fråga mig själv ibland, men den kan också vara hjälpsam då någon annans beteende verkar vara irrationellt.

Anledningen till att jag tänkt Dr Philskt lite mer ofta på sistone är att jag verkligen försökt sätta mig in i hur jag själv och andra kunnat luras in i den digitala värld vi numera befinner oss i. Jag har läst och lyssnat på två böcker som inte bjudit på något direkt nytt, men som lagt alla fakta på bordet. Jag vet att jag är lurad, precis som alla andra, men jag vet också att det finns saker jag kan göra för att ta tillbaka mitt förlorade fokus och för att släppa taget om tron att jag måste vara tillgänglig 24/7 eller behöva ha tillgång till hela resten av världen precis hela tiden. Jag har även ett ansvar att se till att inte mitt lilla barnbarn eller resten av den uppväxande mänskligheten blir bakbundna på samma sätt.

Här är böckerna som jag varmt rekommenderar:
The anxious Generation av Jonathan Haidt (finns ännu inte i svensk översättning)
Stulet fokus – så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss av Johann Hari

Det har säkert funnits en hel del protestanter, men antagligen har de ansetts vara teknikfientliga, bakåtsträvande och/eller ointelligenta. Själv har jag anammat den nya tekniken helhjärtat. Jag är en njutningsjunkie som är mycket tacksam över att inte ha hamnat i några svåra beroendens grepp. Det är illa nog att ha behövt slåss mot ätstörningar, men det har åtminstone inte stört i relationerna till andra människor (vilket det faktiskt kan göra om det går riktigt snett). Substansberoende och andra beroenden finns representerade i släkten, men skärmarnas dragningskraft verkar varken småbarn, ungdom, medelålders eller åldringar undkomma.

Väldigt mycket av det sätt som alla applikationer funkar på är inprogrammerat för att vi ska vilja ha mer, vi ska inte vilja släppa taget om våra fyrkantiga snuttisar i metall. Ett avslutat serieavsnitt går per automatik in i nästa avsnitt och du kan till och med spola över introt där seriens stjärnors namn ska få glänsa lite mer. Spelapparna får dig att tro att du är oslagbar, tills du når en nivå som du händelsevis misslyckas med gång på gång. Betala för lite extra tid, eller extra kraft, och klara dig på egna meriter i några nivåer innan samma sak händer igen. Menlösa filmklipp går in i varandra och når aldrig fram till ett slut, det finns oändligt med klipp, utvalda efter hur du har reagerat på tidigare sessioner. Reklamen är riktad beroende på när du stannar upp i ditt scrollande. Det registreras vilket slags vänner du har, vem du pratar med, vem du chattar med, var du befinner dig. Du får känslan av att telefonen tjuvlyssnar på dig (vilket den ju gör, med ditt godkännande dessutom), men fortsätter att agera likadant som förut. Du säger att du inte har tid för sådant som är önskvärt eller till och med nödvändigt för en god livskvalitet. Har inte tid för en kvarts yoga, men kan utan problem scrolla på meningslösa klipp i en halvtimme. Ligger efter i planeringen av ett projekt strax innan deadline, men har hunnit plöja tre hela serier under tiden som projektet har pågått. Orkar inte vänta den timme det tar att baka en potatis i ugnen, men kan lägga samma tid på att vara avundsjuk på människor som du över huvud taget inte känner. Har ingen aning om att din tolvåring är porrberoende, men har full koll på allt skvallerjournalisterna påstår är sant gällande någon gränslös kändis som för tio år sedan var med på ett gäng realityserier.

Nej, nu kände jag att det här blev lite väl deppigt. Allt med den digitala världen är absolut inte dåligt. Men varför googlar jag på hur jag ska ta mig an en utmaning i trädgårdslandet när jag har Lena Israelssons trädgårdsbibel? Där står allt jag behöver! Jag har böcker fulla med en massa god mat vars recept är dubbel- och trippeltestade innan de publicerats, inte behöver jag leta recept som en anorektisk trettioåring snott från någon annan och sedan lagat utan att smaka själv. Jag har böcker att underhållas av, böcker att leta information i, böcker att undervisas av. Jag är verkligen sugen på att aktivt jobba på att bara använda min telefon till sådant som den faktiskt är tänkt till. Jag vill ringa och ha videosamtal med telefonen, men är också tacksam över möjligheten att fotografera utan stora åthävor. Vi har en Apple-teve, vill jag ha underhållning kan jag använda den. Chatta kan jag göra vid datorn vid bestämda tillfällen. Information som är absolut nödvändig och behövs exakt nu, hur ofta behöver man den? Inte ofta. Det är jättebra med GPS och turistguider då man är på semester, men om jag undersöker och förbereder mig kan jag skriva ut det jag planerat och vila lugnt i att jag inte går miste om något eventuellt ännu bättre om jag sedan följer den plan jag har gjort.

Det är lätt att ha siktet på stjärnorna för att sedan knappt nå halvvägs upp i trädet, men jag känner att jag behöver tid för att både till fullo förstå hur mycket telefonen påverkar de val jag gör i livet och att lära mig av med olater som tagit så många år att sätta sig. I närmare trettio år har jag varit ständigt nåbar. Lite i taget har tekniska underverk dragit ner mig i ett digitalt träsk som jag inte längre vill simma i. Går det ens att se klart på något som vävts in i så många delar av ens liv? Som sagt, jag vill inte skala bort allt. Visst betyder mitt körkort och pass fortfarande mer än mitt digitala bank-id, men utan det sistnämnda är det svårt att klara de mest vardagliga sysslor. Jag tror dock att det både är värdefullt och nödvändigt för mig att förändra det förhållande jag idag har både till min telefon och den digitala världen. Det ska bli spännande att se vart mina tankar leder till när det väl är dags att omsätta dem praktiskt. Att jag när jag nu skrivit färdigt denna text tänker ringa dagens videosamtal till lilla barnbarnet visar på vilket komplext dilemma jag har att göra med. LYCKA till, som mamma hade sagt.

20 apr

FOMO-schlomo, skit i JOMO.

Här kommer ett inlägg skrivet med en brasklapp. Att jag har funderat mycket över just detta betyder varken att jag kan speciellt mycket om ämnet eller att jag kan trolla fram belägg för mina påståenden. Däremot har jag tagit reda på att uttrycken ”FOMO” (fear of missing out) kunnat beläggas i svenska sammanhang sedan 2016, medan ”JOMO” (joy of missing out) funnits med sedan 2018.

Det är lätt att konstatera att så fort någon lyfter fram ett ord, ett begrepp eller en rörelse så börjar arbetet från annat håll med att bestrida och försöka bevisa motsatsen. Vi människor behöver ifrågasättandet, ett samhälle utan motvallspersoner kan aldrig utvecklas. Somliga vill bara ägna tid och medel åt att känna sig exklusiva, andra har svårt att inte haka på senaste trenden för att slippa känna sig utanför. De senare har svårast med att hantera FOMO tänker jag. Rädslan att missa något som ”alla andra” företar sig eller har får det att skruva sig i magen medan hjärnan rusar med fakta om hur kört det nu är för en själv. Tid som kunde ha ägnats åt vila, utveckling eller att bara roa sig lite lagom läggs på att vara avundsjuk eller ett ändlöst scrollande för att hitta precis sammalika att ”klicka hem”. Det som är lite extra spännande är att de som vill känna sig exklusiva ofta är beroende av att en massa andra vill vara precis sammalika. Det uppstår en ohälsosam katt och råtta-lek som blir mer och mer giftig ju längre tiden går. För vad händer när själva FOMO-livet inte längre blir andras målbild? När det eviga klickandet läggs på någon annan, någon annanstans? Jag har svårt att tänka mig att den som blivit övergiven känner glädje över det.

FOMO kan ses som ett tillstånd där det ägnas mer tid åt att anpassa sitt liv än att faktiskt leva det. Att scrolla, söka, jämföra sig för att försöka hitta något optimerat, och att trots det uppleva att det som kändes fint eller mysigt helt plötsligt känns otillfredsställande eller otillräckligt. Att glömma att den man jämför sig har helt andra förutsättningar. Och att delta i spelet där det läggs upp en inkomplett och tillrättalagd bild av ens eget liv som bidrar till andras FOMO. Alla förlorar på det, inte minst våra yngre medmänniskor.

Är JOMO FOMO:s goda tvilling? Nej, det tycker jag egentligen inte. Detta begrepp betyder ”glädjen över att gå miste om något”. Det innebär att jag fortfarande behöver någon att jämföra mig med och bevisa att jag minsann har det fantastiskt trots att jag inte har det den jag jämför mig med. Det är ett i mina ögon onödigt begrepp som bara tillför mer stress. Jag ser nyttan i att vi gör oss meningsfulla i det stora sammanhanget istället för att hela tiden försöka få vårt eget ljus att skina starkare på andras bekostnad.

Jag gillar Arthur Brooks sammanställning av vad som visar sig leda till ett liv med större tillfredsställelse (ett så kallat lyckligare liv). Fokusera på att hitta detta i ditt eget liv, något som är nästan omöjligt utan att engagera dig i andra människor, hjälpa andra och sträva efter att göra livet lite bättre både för dig själv och för andra. I detta finns ingen plats för att hela tiden vara rädd för att missa en massa.

Sammanhang
Syfte
Mening

Jag har en sjukvecka bakom mig. Många timmar har gått åt att ligga på soffan och vad kan jag göra åt det? Ingenting! Nu mår jag bättre, om än inte hundra. Jag har missat en massa utan att ha varit rädd, men inte har jag känt någon glädje över det heller. Det som hinns med hinns helt enkelt med, det som missas kanske jag hinner någon annan gång? Annars får det vara så. Solen skiner här och fler blommor börjar visa färg: fritillaria, gullviva, tulpan och annat. Livet är grejt, som norrmännen skulle säga. Hoppas att du känner detsamma. Nu kämpar vi vidare!