08 jan

Vilket håll är jag på väg åt?

”Disciplin är bron mellan målsättning och bedrift.” Jim Rohn

Eftersom jag ska utgå från ”disciplin” i år går det inte att undvika att ta upp det ständigt debatterade ämnet ”skärmar”. Går det att ha ett hälsosamt förhållande till dessa skärmar? Går det att klara sig utan? Vill man klara sig utan? Eftersom man inte föds med en smart telefon i näven kan vi väl utgå ifrån att människan inte naturligt utvecklar ett ”normalt” förhållningssätt till den digitala världen, utan att det krävs viss tankeverksamhet för att bestämma sig för vad man vill ska gälla för en själv (eller ens barn, om det är aktuellt).

Jag gillar Instagram. Jag älskar de små fotoalbum som automatiskt gick till tryckning efter var sextionde inlägg (jag lade upp ett foto, och ofta en liten text, om dagen från vår vardag) under tiden vi bodde i USA. När det började kännas som att högerhanden automatiskt drog fram telefonen i tid och otid för att titta efter nya uppdateringar kände jag dock att det var dags för en paus. I juli 2019 tog jag bort appen från telefonen. Ett litet tag under hösten lade jag upp bilder då och då från hemsidan, men det slutade jag snart med. Jag hade redan rensat bort ”inspirationskonton” och annat och följde bara människor som jag faktiskt känner, så visst saknar jag att följa dessa människors liv på avstånd. Jag har dock insett att Instagram lätt blir en stor tidstjuv för mig och att jag klarar mig utan.

Hur är det med film och teve då? Det finns hur många serier som helst att följa nu för tiden. Om Hollywoodstjärnorna skämdes över att behöva hamna i någon teveserie förut så slåss de numera om de trygga och välbetalda försörjningsalternativen. Vem hade kunnat gissa att det skulle gå åt det hållet? Jag tror att Larry Hagman ler lite snett i sin himmel och tänker: ”Ha! Jag var först!”

Tillbaka till skärmdisciplin. Vi har tillgång till Netflix, SVT Play, TV4 Play (men med alla reklaminlägg går det alternativet mer eller mindre bort) och sedan en tid även Apple TV+. Det ger så många alternativ att det känns överväldigande, ungefär som för en 16-åring som ska välja gymnasieprogram nu för tiden gissar jag. Jag gillar inte känslan av att inte kunna hejda mig själv och maratontittar därför inte gärna på hela serier. Kanske är det för att jag har en beroendepersonlighet, kanske är det bara mänskligt att inte kunna värja sig i denna tidsålder då allt bygger på kunskap utvecklarna har om det mänskliga psyket och vårt beteende då vi får en smart telefon inom räckhåll. Jag har iallafall kommit på att det funkar bra att sticka (Eller stryka!) och titta samtidigt, särskilt om varken sticket eller det man tittar på är allt för komplicerat. Följande har jag tänkt mig är ett rimligt förhållningssätt till min telefon, den skärm som lätt blir en tidstjuv för mig:

  • ingen telefon framme i sociala sammanhang utan för att ta kort eller använda telefonens verktyg
  • ingen telefon i sängen
  • inget maratontittande om jag inte är sjuk
  • ingen telefon vid arbetsplatsen om den inte behövs för uppgiften
  • sticka och titta samtidigt är helt okej

Vad tänker du om detta?

10 nov

En fars dag i eftertänksamhet.

Tack för allt, Far! Du har bidragit till 50% av mina gener, så en stor del av vem jag är får sin förklaring om man rotar runt bland Håkanssons genetiska kapital.

Jag läser en grundkurs i psykologi från Yale University just nu. Professor Paul Bloom som håller i kursen är en välkänd profil i psykologivärlden. Han har skrivit ett gäng böcker och är ständigt inblandad i något nytt forskningsprojekt. Förra veckan presenterade han dock något som jag reagerade starkt på och hade vi befunnit oss i en normal undervisningssituation hade jag ställt en fråga.

Professor Bloom presenterade följande fakta: en människas personlighet består till 30-70% av genetiska förutsättningar och till 30-70% av icke-delade omgivningars påverkan (kompisar). Föräldrars påverkan, eller betydelsen av uppfostran, är i princip noll. För mig glappar något rätt mycket här. Om ett barn börjar i förskolan vid ett års ålder förstår jag att detta barn kommer att formas av sina vänner om hen befinner sig där på heltid. Forskning visar att barn i barngrupper präglas mest av de andra barnen, inte av de vuxna. Tänk att samma barn inte går på förskola utan tillbringar den mesta tiden med sina föräldrar och eventuella syskon. Skulle dessa då inte påverka barnet någonting? Det låter helt orimligt. Jag ska fundera vidare och leta efter mer fakta om detta.

Just nu befinner jag mig på Gotlandsfärjan. Jag ser fram emot några spännande dagar med en hel del navelskådande och ett öppet sinne. Förhoppningsvis leder det till en hel del insikter. Ibland är det viktigt att koppla bort omvärlden och lyssna noga. Det är det jag tänker göra nu. På vägen till färjan snöade det, säsongens första snö. Trafiken fick sakta ner ordentligt i det hala väglaget och jag tyckte det blev så symboliskt, ett sätt för mig att hamna i rätt sinnelag. Det här blir bra.

03 okt

Tom Petty/Las Vegas.

Igår dog över 50 personer och många hundra skadades i ett fullständigt vansinnigt skjutande. Hur kunde jag ens lägga upp länkar till Tom Pettys låtar utan att nämna detta vansinnesdåd? Sanningen är att jag inte ens orkar tänka på hur fullständigt meningslöst det var att dessa människor fick råka ut för detta. Mamma satt och lyssnade på live-uppdateringarna medan jag stickade och försökte tränga ute ljudet av automatvapen och ångestfyllda skrik. Hur tänker en människa som är kapabel till att göra något liknande? En terrorist hyser åtminstone illusionen av att illdådet görs för att mänskligheten på något sätt i längden ska vinna på det, men om någon bara dödar för dödandets skull?

Nä, jag fortsätter med mina vardagssysslor medan jag lyssnar mig igenom den bästa föreläsningsserie jag någonsin sprungit på. För dig som önskar utvidga ditt sinne med (kanske) nya tankar och koncept rekommenderar jag Jordan B Petersons ”Psychological Significance of the Biblical Stories”. (Poddlänkarna till de olika avsnitten finns längst ner på sidan.) JP är professor i psykologi och psykiatriker, lite ful i mun men otroligt spännande att lyssna på när man vant sig vid hans lite ansträngda röst.

12 maj

Vilka vi är, vilka vi kan och vilka vi vill vara.

Olika personligheter. Vi har dem själva, vi möter dem i våra familjer, vi knuffas mot dem i storköpet, vi jobbar tillsammans med dem och om vi inte lever på en öde ö så kommer vi inte undan dem. Ju äldre man blir, desto mer utmejslade verkar vissa personlighetsdrag bli medan andra skavs av lite och blir mjukare.

Personlighetsdrag hos någon kan upptäckas då man tittar på någons:

  • vanor
  • reaktionsmönster
  • preferenser
  • förhållningssätt
  • kvaliteter

Hur hanterar du motgångar, hot, förluster och faror?
Hur hanterar du medgång, möjligheter och erbjudanden?
Hur reagerar du vid konflikter, meningsskiljaktigheter och konkurrens?
Hur står du dig mot andra då det gäller positionering, ansvar och krav?
Verkar ditt inre känsloliv och stress påverka dig mer än människor i din omgivning?
(Frågor för psykologistudenter på Karolinska Institutet.)

Jag har inte träffat någon som gjort 16 personalities-testet och inte hållit med om att resultatet stämmer väldigt väl överens om hur vederbörande själv upplever sig själv. Gör testet! Det är jättespännande att läsa igenom resultatet. (Dessvärre har jag bara hittat det på engelska.)

Vad är det som gör att du gillar eller inte gillar någon? Menar du ”jag gillar ärliga människor” då du säger det, eller menar du egentligen ”jag gillar ärliga människor då de säger något som är till min fördel”? Är du en sådan som säger sig vara vidsynt och förstående men som i själva verket kastar förtäckt fördömande kommentarer runt omkring dig som vore de regndroppar i Sverige på midsommarafton? Är det verkligen du som gör ”allt” därhemma? (En viktig orsak till knakande förhållanden är att båda hakat upp sig på att den andra ”aldrig gör något” vilket vid närmare granskning ofta inte håller. Alltså, man överskattar det man själv gör och underskattar det ens partner gör.) Är det verkligen nödvändigt att förlora kontrollen varje gång du blir arg? Uppskattar du din partners sätt att visa kärlek, eller är det bara ditt sätt som är ”rätt”? Tar du ansvar för hur andra människor reagerar då du pratar med dem? Är du en sådan som alltid ska ha sista ordet ”bara för att”? Kan du byta väg då du vet att du utan tvekan har hamnat i en återvändsgränd? Är du den som alltid tar samma väg som alla andra då du står i ett vägskäl? Tar du viktiga livsbeslut efter dina egna känslor, eller tar du hänsyn till alla som är beroende av de val du gör? Kan du bara agera ”osjälviskt” och kärleksfullt inför publik? Lovar du runt, men håller tunt? Hur har du det med avundsjukan? Klarar du att glädjas åt andras lycka eller då någon får något du vill ha?

Varför frågade jag alla de där frågorna? Kanske för att jag de senaste veckorna tänkt mycket på det här med vad vi kan styra och vad som vi får lära oss att acceptera som en del av oss själva. Jag har pratat med en kompis som har lagt mycket pengar på terapi tillsammans med sin man, först av nödvändighet då deras barn råkade ut för något hemskt och sedan för att de upptäckte vilken hjälp det var för dem själva och för deras förhållande. Men ska det verkligen vara nödvändigt för gemene man att gå i terapi? Skulle alla kunna dra nytta av terapi? I Hollywood anses det vara ett måste, på andra ställen anses man vara en mes om man tar till detta sätt att få en (förhoppningsvis) neutral persons syn på hur man hanterar livet. Är det en generationsfråga? Eller är det rentav en klassfråga? Har det inte blivit väldigt poppis att ta till ”diagnos” så fort någon ställer till besvär, mår dåligt eller inte fungerar i något sammanhang?

Den här artikeln av Carina Hellström, specialist i psykiatri, är väldigt intressant. Lite spännande tycker jag också att det var att ungefär det första min lillasyster fick höra av sin handledare på BUP var att det svåraste att hantera där på BUP är de föräldrar som inte får någon diagnos på sitt barn, de föräldrar som kanske måste börja rota i sin egen byk. Tänk om det rentav är föräldrarna som orsakat trauman, eller levnadsomständigheterna, eller någon annan yttre omständighet? Därmed inte sagt att det inte finns personer med ADHD, att autism inte är ett handikapp som kan vara mycket svårt att leva med eller att psykisk ohälsa inte tar många, många liv varje år. Diagnoser behövs, men jag blir bekymrad när någon ”i branschen” låter påskina att de sätts på felaktiga grunder…

Hu! Det här blev långt inlägg. Det hjärtat är fullt av skriver jag på bloggen?

23 sep

Andas in. Andas ut.

Bloggen har legat nere hela helgen. Serverservicen är ju sådär, det visste jag sedan innan, men det brukar inte vara så här illa. Nåja. Ingen har dött av att en svensk invandrare i Utah har haft en icke fungerande blogg, så det är ingenting att hänga läpp för.

21_2

En bild på vår tolvåring, alltså ännu inte tonåring, piffad och fotad av storasyster.

Jag har börjat ett litet projekt med mig själv. Det har egentligen med mitt ord för året, Förändring, att göra. Jag har insett att det jag mest vill förändra, mer än något annat, är att hitta tillbaka till mitt naturligt glada jag. Många utmaningar, små och stora, har de senaste åren gjort mig till en rätt trist människa. Det gillar jag inte. Idag pratade jag med en bekant som är psykolog. Hon har haft många par i samtalsterapi och har också haft enskilda patienter eller klienter eller vad man kallar de snubbar som hon får sin lön från. Hon påstod att om man utgår från en livslinje där man ritar in hur bra och hur dåligt man mått i perioder (detta gäller personer utan en historia av mentala hälsoproblem) så ritar de allra flesta in sina djupaste dalar under tiden som tonårsförälder. När ens barn blir tonåringar och mår dåligt blir det många gånger väldigt jobbigt att som förälder hantera sitt mentala välmående. Skilsmässor, arbetslöshet, pension och hälsoproblem är andra saker som många mår dåligt av. Inga nyheter precis, men ibland är det bra att påminnas om vad man har att slåss emot! Dr Ws tips till alla som ännu inte har tonåringar är att jobba hårt på att ha en solid relation med sina barn innan de slås in i hormonkriget eftersom det är lättare att fortsätta ha en någorlunda fortsatt öppen diskussion även om känslolivet blir turbulent då. Dessutom har vi som föräldrar plikten att alltid visa våra barn att vi älskar dem, att inte göra kärleken villkorlig även om de ställer till med elände. Lättare sagt än gjort, det vet jag av egen erfarenhet.

21_10

Vår äldsta dotter har utmanat mig till att utföra minst en kreativ syssla varje dag. Jättebra spark i rumpan! Denna lilla utmaning har underlättat mitt eget projekt, det där att förbättra grundglädjen. I går gjorde jag och maken inlagda päron: några burkar med saffranslag och några med klassikern kanel- och ingefärslag. Saffranspäronen var tydligen lite mindre, så av lagen som blev över gjorde jag saffranssirap. Gudomligt gott. (Man kokar bara ihop lagen med lite mer socker tills den blir bubblig och lite trögflytande.)

21_3

Jag har också kommit igång med papperspysslandet. De här korten har blivit ihopknåpade. Kanske är det någon som behöver en spark i rumpan med stämpeln från You Do. Nu eller aldrig… Finns det något som du behöver utmana dig själv att göra, nu eller aldrig? För dig som behöver lite mer frid kanske Eric Whitacres underbara Alleluia kan passa? (Idag drog förresten körövningarna igång igen. Halleluja för det!)

21_7

21_6

15 maj

Om att inte kunna bestämma fack.

I går var jag med om en märklig upplevelse. Jag satt i bilen och lyssnade på ett radioprogram. Efter en stund började jag bli väldigt störd, för jag kände att det var något jag inte fick ihop… En man och en kvinna satt och pratade i studion. Det som störde mig var att jag inte kunde bestämma vilken dialekt mannen hade. Han talade helt grammatiskt korrekt. Det fanns ingenting i hans ordföljd som inte var rätt. Men – varifrån kom han? Inte norra, västra eller södra Sverige, det var jag säker på. Vid ett tillfälle berättade han om när han hade fyllt 18 och fick gå på krogen, men tyvärr inte kom in någonstans ”för de ville väl inte släppa in någon lirare från Sollentuna”. Aha! Sollentuna. Stockholm. Men nej, nej, det kunde väl ändå inte stämma? Det här störde mig så mycket att jag var tvungen att googla honom då jag kom hem. Mannen visade sig heta Dejan Cokorilo och föddes i Sarajevo 1979. En utlandsfödd svensk, alltså. Så det var en svag touch av osvenska jag hörde, inte någon annan svensk dialekt.

Hur kunde denna osäkerhet rubba mig så? Jag funderade en stund och kom på hur jag känt inför en ny person som började jobba i ”vårt” Hemköp för ett tag sedan. Jag har fortfarande inte kunnat bestämma om personen är man eller kvinna. Varje gång jag handlar där försöker jag se om det finns något som avslöjar hen. Frisyren är kortklippt med slingor. Två örhängen. Kraftig kroppsbyggnad med en svag antydan till bröst som gott och väl skulle kunna vara ”man boobs”. En röst som är gäll, men ändå inte speciellt kvinnlig. Inget smink. Och varför stör detta mig så? Hen är så trevlig och käck och duktig, och det spelar verkligen ingen roll om hen är man eller kvinna, men det stör mig att inte kunna könsbestämma. Kan någon hjälpa mig förstå varför det är så viktigt för mig att placera människor i fack? Det spelar ju absolut ingen roll om Dejan är född någon annanstans än i Sverige och det spelar ingen roll om personen på Hemköp är man eller kvinna… Hur känner du för det här? Har jag ”Compulsive Categorization Disorder”?!

För ett tag sedan hjälpte jag min mamma som ville vinna en Kronancykel i en tävling. ”Vad kul!”, sa jag. ”Jag vann just en sådan cykel i höstas!” När jag kom ut såg jag att det inte alls var en Kronan, utan en Monark. (Vilken koll jag har, eller hur?) Gör det cykeln bättre eller sämre? Eller är det helt enkelt samma cykel? 😀 Är vi för snabba att bilda oss en uppfattning om någon utifrån saker vi fått reda om personen i fråga på förhand, även om vi inte känner honom eller henne? Är det något som ligger i människans natur, det här att känna att man (eller jag) vill veta?