16 mar

Om att försöka förstå sig själv.

Morot eller piska? Drivs du mest av känslan av att känna dig uppskattad/duktig, av rädslan att bli utnämnd till ett pucko, av det som helt enkelt känns bra i stunden eller drivs du av logik snarare än känslor?

Tänk dig att du har fått en uppgift som ska vara klar på lördag. Du har lovat att leverera något. Andra är beroende av att uppgiften genomförs. Du närmar dig dagen för leverans och inser att det krävs långt mer än du hade tänkt då du lovade att ställa upp. Vem är du rent känslomässigt i den stunden? (Jag menar inte att du ska svara i kommentarsfältet, mer att fundera över hur du själv funkar.)

1. Du kommer inte att vara i den situationen eftersom du är plikttrogen/betar av uppgifter i god tid. Du behöver varken morot eller piska för att genomföra uppgifter i livet.

2. Du struntar i allt annat och jobbar som en gnu, struntar i sömn och låter barnen äta Snickers till middag för att uppfylla löftet för att imorgon stå stolt respektive lättad över att ha uppfyllt löftet du avgav.

3. Din situation har förändrats sedan du gav löftet och något annat som känns roligare eller mer relevant har erbjudits. Du hör av dig till den som bett dig utföra uppgiften och säger att du tyvärr fått förhinder och släpper taget om det som du förut lovade utan att fundera vidare över det. Eventuellt hör du inte ens av dig alls, konsekvenstänkande är inte ditt forte.

(4. Ett scenario kan vara att du helt glömt bort det du lovade eftersom du lider av hjärndimma och/eller glömska pga utmattning, demens, övergångsbesvär eller något annat som påverkar dig neurologiskt. Det har alltså inte att göra med vilket slags personlighet du har.)

29 feb

Vem tror du att du är?

Din personlighet, Anders Hansens komprimerade psykologutbildning (nåja, kanske att ta i, men jag tycker att han så här långt har lyckats bra med att göra ett program med god överblick över en människas psyke) och all kontakt med lilla dotterdottern och de nyfunna släktingarna i Massachusetts har fått mig att snurra runt en del tankar de senaste veckorna. Jag har så långt jag kan minnas varit intresserad av min egen och andras personlighet, undrat över hur mycket man faktiskt kan omforma den man i grunden är och försökt förstå hur man ska kunna landa i vad som egentligen är bäst för en själv. Detta är frågor som har olika filosofiska och teologiska svar, men så har vi t ex också de biologiska/kemiska, samhällspolitiska och psykologiska förklaringsmodellerna. Svaren på mina frågor blir olika beroende på vilken förklaringsmodell jag använder, men den sannaste bilden får jag kanske då jag tar olika modeller i beaktande.

Det konstateras att ungefär hälften av ens personlighet är bestämd genom den kropp man blir presenterad med. Resten påverkas genom de upplevelser vi har genom livet. Naturligtvis formas vi mycket fram tills vi når vuxen ålder, men utvecklingen fortsätter även efter det. Att sätta sig på tvären och kräva att andra ska acceptera att man beter sig som ett svin ”för jag har dålig impulskontroll och blev traumatiserad i min barndom” är bara dumt tänker jag.

Som föräldrar har vi ansvaret att klura ut hur våra barn funkar så vi kan hjälpa dem att blomma. Vi kommer aldrig att kunna o-göra barn blyga, men vi kan ge dem verktyg att känna sig grundtrygga så att de kan hantera sin blyghet. Vi kan inte o-ge våra barn dålig impulskontroll, men vi kan lära dem förstå vinsterna i att inte agera på första bästa känsla i alla situationer. Vi kan inte trolla bort barnens ångestbenägenhet, men vi kan ge dem förståelse för sig själva, förmågan att tänka en extra tur runt allt och lära dem att tankar i många fall varken är fakta eller sanna. Jag förstår verkligen hur så många föräldrar vill ge sina egna drömmar en andra chans genom sina barn. Sanningen är att sannolikheten för att det kan komma ett barn som faktiskt funkar ganska mycket som en själv är ganska stor. Konsten är att inte ta det för givet, utan vara känslig för nyanser.

Våra tre barn är otroligt olika, men de har alla vissa likheter sinsemellan. Vi har ju fördelen att vi hann ta DNA-test på alla våra föräldrar innan någon gick bort, men också på oss själva och på alla barnen. Det gör att vi kan se precis hur många procent av varje mor- och farförälder barnen fått med sig i sin kropp. Alla har såklart hälften mamma och hälften av pappa, men sedan upphör likheterna. En är mest lik sin farfar, en har nästan bara farmor och nästan inget farfar alls och den tredje har mest av mormor som hen i envishet stångades med varje gång de träffades tills hen blev vuxen (de var helt enkelt för lika) och väldigt lite av sin morfar. Jag är tacksam över dessa DNA-test. Jag läser inte in allt i dem, men jag tycker faktiskt att de har hjälpt mig bli en bättre guide för dessa fina varelser som jag fick chansen att ledsaga i det här livet.

Igår videochattade jag länge med mammas syssling och hennes son (min brylling, alltså) i USA. Det var så otroligt roligt! Jag och bryllingen har redan bytt en massa meddelanden, men nu fick vi en ännu större förståelse för vissa skeenden och hur allt hade blivit. Vi gissade tillsammans, fick en del aha-upplevelser, fnissade åt en del och kunde ägna en ödmjuk tacksamhet över våra förföräldrars slit och vedermödor. Somligt kommer det kanske aldrig att finnas svar på, medan annat blir mer självklart ju fler fakta som läggs på bordet. Att lägga pussel av sin historia kan läka och ge förståelse. Inte bara för en själv, utan också för personer i ens liv som betett sig på ett sätt som lämnat övrigt att önska. Jag blir störd på min egen ofullkomlighet, för dumma val jag har gjort och för situationer jag har hanterat på sätt som jag skäms för. Samtidigt måste jag förlåta mig själv och gå vidare, välja bättre och göra gott där jag kan, nu och i framtiden. Jag är tacksam för kunskap, för tid som läker, för nystarter och allt annat som leder till djupare insikter och det som kanske kan kallas visdom.

26 aug

Vilka filter bjuder du på?

Det nya livet, så filterlöst. Små fötter som sparkar, ett ansikte som söker erkännande i de vuxnas ögon och händer som griper efter skydd och stöd. I samspelet med de vuxna sker anpassning och filter på filter läggs på och utvecklar det konstverk som ett nytt liv är. Hälsosamma filter kan exempelvis vara hur man är “lagom” egoistisk, hur den naturliga människan hålls någorlunda i schack, hur sårbar man kan visa sig utan att bli utnyttjad eller kanske hur man hanterar konflikter på ett hälsosamt sätt. I relationer som är störda på grund av exempelvis sjukdom, missbruk eller försummelse sätts ofta ohälsosamma filter på, något som man kan behöva hjälp med för att byta ut dem mot något mer hälsosamt. Är du medveten om vilka filter som varit med och skapat det konstverk som är du?

18 aug

Acceptans ur ett nytt perspektiv.

Om jag ska kunna lära mina klienter omfamna begreppet acceptans måste jag kanske också förstå vad det innebär? Idag har en städfrisk besökare slängt mina insamlade frökapslar och maken har kapat mina vinrankor, luktärterna som skulle bli till egna fröer och klematisen som stod på samma länga. Brist i kommunikation och okunskap. Maken brukar säga ”Varför bli arg på en hund som kissar på ens nya, handsydda skor? Den fattar ju ändå ingenting, det är ingenting att bli upprörd över.” Varken besökaren eller maken fattade någonting gällande det som hände. Det finns andra fröer, andra plantor, nya tillfällen att försöka. Suck. Jaja, men nu blev det så.

01 aug

Har du allvarliga svårigheter att uträtta dagliga uppgifter?

(Bild från Kvartals Cortado.)

13 % av USA:s vuxna befolkning har allvarliga problem med att klara av vardagliga uppgifter. Denna siffra är den högst rapporterade någonsin. Jag försöker läsa på, men blir inte klok på exakt vad det är som är så svårt att hantera och varför. 13 av hundra är det i alla fall som anser att de har allvarliga svårigheter att klara av det de behöver göra i vardagen. För mig låter det som galet många.

Svärsonens bror var ungdomsledare på ett läger för ett tag sedan och upplevde att väldigt många av tonåringarna hade olika typer av problematik som påverkade dem socialt eller gjorde att de behövde särskild hjälp. Han tyckte det var förvånande och lyfte det med någon som jobbar med specialundervisning. Denne hävdade att ungdomar inte har fler problem idag än förut, utan att ungdomsledaren såg något som inte fanns där.

Med flera i närheten som antingen jobbar med barn och ungdomar eller i psykiatrin är jag dock benägen att hålla med svärsonens bror. Nu bor vi inte i USA utan i Sverige, men jag tror att en liknande undersökning här hade gett samma svar som bilden ovan. Frågan är naturligtvis hur man definierar ”allvarliga problem att klara vardagliga uppgifter”. Vilka är problemen och varför har man dem? Fysiska begränsningar? Ångest? Depression? Organisationsproblematik? Neuropsykiatrisk problematik? PTSD? Koncentrationssvårigheter? Tidsoptimism? Har vi som föräldrar och samhälle blivit mer beskyddande och curlande, så till den grad att folk inte lär sig att klara vuxna åtaganden?

Häromdagen hade jag chansen att berätta om Elsa som kom till denna gård för att jobba då hon var tolv år gammal. Hon ansågs vara vuxen nog att utföra ansvarsfulla uppgifter och utförde lönearbete. Vilken tolvåring skulle kunna ta vuxenansvar idag utan att det skulle bli skandal? Det är knappt att 16-åringar får jobba. 12-åringar som utför allvarliga brott får inte ta ansvar för det och ingen verkar veta hur de ska hanteras heller. Hade personer med antisociala beteenden självinsikt nog att rapportera detta i ovanstående undersökning? Jag känner att citatet väckte många frågor. Jag får väl fortsätta fundera och lära mig mer om ämnet ifråga.

23 aug

En välbehövlig rensning.

Hur ser du UT? En sådan fråga kan en förskräckt medmänniska kläcka ur sig då man kanske gått igenom en tuff period, eller bara inte orkat ägna sig själv nödvändig omsorg under lång tid. Vi är komplexa varelser och är alla summan av arv och miljö. De flesta i den moderna civilisationen har något slags koll på vad som ingår i att ta hand om sig själv: personlig hygien, mat, klädsel, sömn, socialt liv o.s.v. Något som jag tror att de flesta av oss glömmer är att det är viktigt att göra oss av med skräp som sänker oss inifrån. Att vi behöver ta hand om håret och klippa av de slitna topparna är lätt att se då vi tittar oss i spegeln. Kanske är det svårare att se de skräpiga resterna efter ett jobb som vi sagt upp oss ifrån, en relation som är i stort behov omsorg, ett svek, lång tid utan ordentligt skött sömn eller vad det nu kan vara.

Många är finkänsliga. ”Ta hand om dig” är lätt att säga, men att peka ut precis hur ens medmänniska uppfattas av omgivningen kan vara fruktansvärt jobbigt. ”Du luktar illa.” ”Jag orkar inte längre höra på dig när du ältar det här.” ”Har du tänkt på att tala om för din partner hur du känner istället för att sitta här och prata med mig om det?” ”Ditt missbruk påverkar alla oss i familjen.” ”Jag förstår att du älskar hen, men det här ser jag när jag ser er två tillsammans.” ”Det är dags för dig att få professionell hjälp.” Har man väl fattat mod att uttrycka det jobbiga kan det också vara fint att erbjuda stöttning och hjälp. ”Jag hjälper dig gärna hitta en terapeut.” ”Vi kan väl träna ihop?” ”Vill du att jag följer med dig till läkaren?” ” Jag har pratat med någon som är villig att hjälpa dig.” Att göra sig av med det där skräpet kan nämligen vara otroligt jobbigt, fast det är lätt att se hur nödvändigt det var då rensningen är klar.

Både behovet av en rejäl rensning och resultatet efteråt är hos de flesta lätt att upptäcka. Somliga är duktiga på att uppmärksamma det och ger gärna stöttning och pushar/komplimanger och positiv uppbackning. Andra märker även om de inte vågar, orkar eller vill säga något. Sedan finns det de som har så fullt upp av sina egna liv att de varken har förmågan att se att något är fel hos andra eller som märker då något har blivit åtgärdat. Vem är du? Har det ändrat på sig genom åren?

23 jul

Osäkra öppettider på grund av sommar.

Senare idag kommer vår äldsta dotter och hennes man. De kommer som vanligt att bo i mitt kontor och detta innebär att jag med all sannolikhet inte kommer att uppdatera bloggen lika regelbundet som vanligt. Jag är nämligen ingen mobilbloggare, utan gillar mitt tangentbord. Vi får väl se! Jag skickar med ett gäng frågor som hjälper mig mycket och som ger olika svar varje gång jag läser dem. Med sådana kan kanske detta inlägg kännas nytt många gånger?

  • Hur mår jag just nu och varför är det så?
  • Hur känner jag inför vad-det-nu-är som ligger framför mig?
  • Kan jag släppa något som jag ändå inte kan påverka eller göra något åt?
  • Vad behöver jag fokusera på?
  • Vad behöver jag göra för att få denna dag att funka?
  • Vad kan jag göra för att ta hand om mig själv?
  • Finns det något som känns lite utmanande, men som jag ändå kan klara att genomföra idag?
05 apr

Behandlar du dig själv med medkänsla?

Jag gillar verkligen arbetet som Greater Good Science Center på UC Berkeley gör. Det finns många gratiskurser för dig som upplever att ditt liv inte riktigt är så bra som det skulle kunna vara, och framför allt skulle jag vilja att ungdomar fick den här undervisningen. Dessa kurser är också till för dig som vill hjälpa andra och dig som tycker om att lära dig mer om hur människans psyke fungerar.

Allt är tyvärr på engelska, men jag hoppas att det inte är ett problem för dig om du är intresserad. Just detta test handlar om hur du fungerar vid motgångar och om du visar medkänsla för dig själv.

10 jan

Har du en narcissist vid din sida?

De senaste åren har det varit populärt att skriva om och diskutera personer med personlighetsstörning. ”Omgiven av…”-böckerna har sålt otroligt bra. Författaren Thomas Erikson skrattar hela vägen till banken medan forskarvärlden naturligtvis protesterar över hans pseudovetenskapliga påståenden och texter. Det är som med Camilla Läckberg och hennes böcker. De säljer enormt bra, men alla grammatiska högdjur överöser henne med diverse epitet som talanglös, dålig författare och allt vad det är.

Huruvida Thomas Erikson har rätt eller fel spelar mindre roll i det här inlägget. Vi kan konstatera att ett samhälle fullt av psykopater, eller narcissister för den delen, skulle haverera. Så många finns det helt enkelt inte. Alla som påverkas av dessa personligheter håller dock säkert med om att livet blir outhärdligt i deras närhet.

Skillnaden på en psykopat och en narcissist (båda är personlighetsstörningar) är i princip att psykopaten inte har några känslor medan narcissisten har fått sitt känsloliv förstört i tidig ålder, kanske av en riktigt hemsk förälder. Hen har alltså en förstörd självkänsla och använder andra för att ”överleva” känslomässigt, många gånger på ett otrolig obehagligt sätt för den som utnyttjas till detta syfte. Narcissisten kan rent teoretiskt behandlas, men det verkar inte särskilt framgångsrikt efter vad jag har förstått.

När jag såg den här bingobrickan tänkte jag att den kanske kommer till användning för dig eller någon i din närhet. Manipulation är fruktansvärt utmattande. Känner du någon som utsätts för den här typen av behandling? Eller är du rentav en narcissist själv?

Översättning av de olika rutorna, ej i ordning:

Beteende

arg på dig för att du är sjuk eller skadad
saboterar din/ditt jobb/skola/relation
ser till att din viktiga dag handlar om hen
kontrollerar ditt utseende
diagnostiserar dig med psykisk ohälsa
delar med sig av för mycket info om hens personliga liv
slutar inte ringa om du inte svarar i telefon
förolämpningar gällande vikt
bestämmer över dina känslor

Kommentarer

Det är inte mitt fel att [resultat av trauma]
Ingen vill vara med dig om inte…
Ursäkta att du tycker att jag är så hemsk
Otacksam
Lär dig att ta ett skämt
Du hör inte av dig tillräckligt ofta
Du behöver komma över det där
Du är för känslig
Du har tur som har mig
Någon annan manipulerar dig till att hata mig
Du brukade vara så trevlig
Sluta spela offer
Jag kan inte fatta att du sa så om mig
Det är inte så jag kommer ihåg det

04 jan

Ta emot ljuset och vila i stunden.

Somligt kommer och går i livet utan att lämna några större spår efter sig. Urinvägsinfektioner (förhoppningsvis), inlämningsuppgifter (fast jag hade önskat att mitt minne var lite bättre gällande sådan jag lär mig), bekanta ansikten (de där som liksom finns där då och då och som inte riktigt har fått något namn för en, som ”han som brukar sommarjobba på ICA”), sly i vägkanten (åtminstone i bebodda trakter, det rensas ju bort med jämna mellanrum), tidningsartiklar om obskyra eller svårförståeliga ämnen (intresset väcks och svalnar sedan när det visar sig att det fanns någon bra förklaring till ett knepigt problem), fruktflugor (kan ta upp hela ens medvetande i många veckor, men en vacker dag har de bara försvunnit), nyårslöften (det finns en anledning till att jag slutat ge sådana), ja, listan kan fortsätta i oändlighet.

Sedan finns det sådant som kommer och tar en del av en i besittning för alltid. Musikstycken (sådana du minns när du hörde dem första gången, de som framkallar specifika känslor, notkombinationer som skickar rysningar längs ryggraden), trogna vänner (de där som bär på trådar som lätt plockas upp och spinns vidare på utan stora åthävor), livsomvälvande val (att bli förälder, att öppna upp om ett trauma som burits på i all hemlighet, evig kärlek) – det är inte sällan så att du direkt får en känsla av att en upplevelse kommer att hamna i den här kategorin, men för att veta säkert måste man låta det gå en tid och se tillbaka på minnen och upplevelser.

Vi kan också fundera på sådant som tar en i besittning trots att vi inte vill ha det där. Ältande av händelser, upplevelser och trauman. Oro och rädslor över sådant som ännu inte har hänt. Det finns många som lever sina liv i det förgångna och/eller i framtiden. Detta leder sällan till något positivt, utan snarare till ett liv som pågår i huvudet, men som påverkar både kropp och själ. Det finns olika metoder att hantera detta på. Ibland krävs stora åtgärder och långvarig behandling, men för gemene människa finns det en ”behandling” som inte borde förbises, nämligen mindfulness. Om och om igen påvisas dess positiva effekter på hälsan.

Definitionen av mindfulness (det engelska ordet används också i svenskan) är: ”medveten uppmärksamhet i nuet, utan att döma”. Mindfulness är helt enkelt att vara med det som är.

Tittar man på kliniska studier av hur mindfulness påverkar människor ser man vilken effekt detta förhållningssätt har på oss människor. Det gäller både fysisk och mental hälsa, något som många tycker är lite flummigt. Det finns studier som visar att psoriasispatienter i behandling läker fyra gånger snabbare om de gör mindfulnessövningar under behandlingen. Studier på patienter som lider av depression visar att de kan skjuta på de depressiva perioderna om de praktiserar mindfulness under perioder då de mår bättre. Läkare som praktiserar mindfulness minskar risken för utbrändhet medan förmågan att känna empati och välbefinnande ökar. Låter det inte toppen?

Precis som med allt annat kommer positiva effekter hand i hand med negativa. Det finns några sådana om du skulle praktisera mindfulness så till den milda grad att det blir din hela värld. Nu finns det ju faktiskt sådana personer. De kallas munkar. Den som söker ska finna, men är det så att du vill hitta orsaker till att INTE utöva mindfulness får du söka dig långt ner i litteraturen. Överlag är fördelarna övervägande och jag hoppas att du åtminstone ger dig chansen att prova på mindfulness. Kanske kan du då likt min svåger mer ofta uttrycka: ”Vad bra jag har det!”