30 nov

Hej advent!

Idag avslutas Trettio Tacksamma Dagar för den här gången. Uppenbarligen behövde jag denna månad i tacksamhetens tecken mer än jag trodde. Tacksamhet är fantastiskt givande på olika plan. Den här gången fick jag uppleva hur jobbigt det kan vara för andra att se på andras tacksamhet utan att bli äcklade/störda/irriterade. Otroligt intressant reaktion! Annars har jag mest sett hur många som blivit uppbyggda, både i mitt lilla forum och av hashtaggen #givethanks. Jag fortsätter försöka hitta något att vara tacksam över varje dag. För det mesta är det lätt, men det är dagarna då det är svårt som är extra värdefulla för mig.

Vi har haft ungdomarna hemma i helgen och det har varit så mysigt! Jag förstår mammas längtan efter att vi skulle komma hem och hälsa på. Huset har varit fullt av sång, skratt, stök… Lillasyster tycker alltid det är lite jobbigt då syskonen åker. Hur mycket hon än älskar sina gamla föräldrar tillför de andra något som vi inte riktigt har.

Nu är huset advents- och julpyntat upp till taket. Jag har alltid älskat den här tiden på året oavsett hur jag har bott. Till och med vår bajsbruna lägenhet i Philadelphia blev mysig(are) av juleljusen. Det traditionella får alltid något litet nytt eller nygammalt tillskott. I år blev det glaskulorna till ljusgrenen, vår fina, polska Tradera-krubba och ett par vackra väggbonader som jag också hittade på Tradera. ”Cirkulärt ägande” kallas det visst när någons hyllvärmare blir någon annans fynd.

Jag älskar fotominnena som kommer upp på telefonen. Jag rensade grovt i början på året, men har kvar en mapp med renoveringsprocessen och hemmet i olika skepnader sedan 2016. Igår kom detta foto från 2016 upp. Adventsljusstakarna hade jag satt upp dagen innan, men det var första gången soffan stod i sitt nya hem. IKEA-soffan från Orem visade sig passa perfekt. Det här fotot med mamma som sitter och pratar i telefon och brorsan som måste ha varit helt slut är guld värt för mig. P gjorde stordåd för att få huset redo att ta emot sina nya hyresgäster till jul och hade här byggt kök hela dagen. Mamma kände sig också som hemma.

Nu har det gått precis fyra år. Såhär ser det ut i år. Mamma har gått vidare. Brorsan kommer ofta förbi eftersom han numera påbörjat ett nybyggnadsprojekt på tomten som han styckade av från den här innan han sålde till oss. Samma, men ändå så annorlunda.

29 nov

Thanksgiving 2020.

Särskilda omständigheter. Det bjöd det här året på. Inte dåligt alls, bara annorlunda. Vi brukar ha en stor Thanksgivingmiddag med ganska många inblandade, men vi delade upp sällskapet lite i år. Det blev Thanksgiving ändå och en finfin sådan! Faktiskt en av de bästa jag varit med om.

28 nov

Drömmen om en katt.

Min systers familj testar återigen att vara kattfamilj. Allergiproblem har satt käppar i hjulen förut, men Isa verkar klara kvalitetskontrollen.

Jag älskar katter. Gillar spinnandet, självsvåldigheten, myset. För vår familj funkar dock inte katt i nuläget av olika orsaker. Jag passar därför på att gosa och njuta när jag kan! Denna kattmadam måste vara den ultimata terapikatten. Hon må vara döv och på bantningskur pga felmatning innan hon kom till sitt nya hem, men hon är underbar. Sällskapligare dam har jag sällan träffat på.

25 nov

Tjat, tjat, men upprepning sägs vara effektivt.

Alltså, någon kan ju ha missat precis hur fantastiskt lätt det är att putsa mässing med ättika och salt trots att jag tjatar och tjatar om det. Grunda och stora saker putsas bäst i favoritfatet som jag fått av min kompis. Det funkar precis lika bra till ostbricka som till rengöringskärl. Vissa har nariga händer och då rekommenderas plasthandskar som skydd. Håll inte heller näsan precis över…

Kolla bara! Två minuter max mellan utseende ett och utseende två. Ja, och vem bryr sig om huruvida man ställer fram en matt eller blänkande ljusstake? Säkert inte många fler än jag, men det ger mig så mycket glädje både att plocka fram glansen och se ljusstakarna stå och glittra lite i skenet av levande ljus.

Sedan är det den här. Världens finaste julkrubba. Jag blir alltid lika glad då jag plockar fram den! Sonen pysslade ihop den vid vårt stora, röda bord i Segeltorp då cernitleran började bli populär hemma. Jag är så glad att vi har den kvar!

24 nov

Hej på dej!

Tänk, så viktigt det är att uttrycka sig rätt och på rätt plats. Vi skrattar fortfarande efter 26 år över situationen då makens farfar steg på hemma hos min moster då det serverades bröllopsmiddag och väste ”scheissvornehm”, men egentligen gör man ju inte så. Bjuds man in i någons hem tar man det som det är. Det är inte särskilt hövligt att säga att någon har fula kuddar eller att de borde sortera om i sin bokhylla. Jag som storasyster kan komma hem till min lillasyster och erbjuda hjälp att organisera garderoberna, men inte ens jag kan ställa mig och riva ut hennes lakan bara sådär.

Bild fotad på Elsas café i Karlskrona

Den senaste tiden har jag funderat runt sociala medier och vad det gör med oss människor att sitta vid en skärm och skriva istället för att prata med någon. Det ger upphov till så mycket elände. Irritation. Sorg. Hat till och med. I ens eget flöde har man ju faktiskt lov att uttrycka sina egna åsikter utan att någon ska läxa upp en. (Det är skillnad på att läxa upp och bjuda in till en diskussion, men detta är en konst som inte många klarar av att hantera. Förresten så sitter FB, Instagram och Twitter på poliser som stoppar en om man säger fel eller visar fel slags bilder, så hur som helst får man faktiskt inte uttrycka sig, där hade jag fel.)

Det här fina fotot lade någon upp i ett odlingsforum på Facebook. Det är växthuset som tillhör ett nytt hem, och författaren undrade hur man skulle göra med odlingsbäddarna för att inte växtligheten ska råka ut för sjukdomar. Min reaktion var ”wow, vad fint”. I min värld kan man gärna uttrycka detta och även tipsa om själva odlandet såklart eftersom det efterfrågades. Att uttrycka att den här bilden var ”skrytig” och annat otrevligt var det tydligen andra som såg nödvändigt. I ett annat inlägg skrev en bekant att hon störde sig på alla ljusslingor överallt utomhus och att det gått till överdrift, hur fult det är med fel slags lampor, att folk inte kan sätta upp slingorna snyggt osv. I kommentarsfältet fylldes det på med likasinnades kommentarer, även hur slösaktigt det är för jorden att utnyttja resurserna på det sättet. Själv tänkte jag att jag älskar att folk lyser upp novembermörkret och ”Är det såhär du vill ha det?”, men det tyckte jag inte hade sin plats där. Jag skrev helt enkelt ingenting.

Jag har fått veta att vissa tycker att min blogg är ”skryt”. Det får stå för dem. Dessutom är det ju fullkomligt frivilligt att medvetet klicka sig in här. Hashtaggen #tacksamhet upplevs också som skryt av många. Det är inte smakligt att visa upp vad man är tacksam för, det är skryt. För mig är det Jante hela vägen. Det står en fritt att tycka att människor är skrytiga, det säger mer om ens syn på sig själv än hur det står till hos andra. Och som mamma brukade säga: ”vad är det hon har som du så gärna vill ha själv att du måste säga något elakt om henne”.

Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933). Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns dock på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.

Wikipedia

23 nov

Ajajaj.

Jag bestämde mig för att göra två enekransar till våra verandadörrar och köpte därför halmstommar på Blomsterlandet för flera veckor sedan. Min faster skickade en bild på sin fina och jag blev inspirerad till att äntligen ta tag i det eftersom vi ändå var ute i skogen i lördags. Då var det bara problemet med hur illa enris sticks!

Efter att ha testat ett par olika trädgårdshandskar landade jag i att det nog var bäst att använda mammas gamla läderhandskar som maken har ärvt. De visade sig vara ogenomträngliga. Efter att ha knipsat lite mindre bitar, ca 8 cm långa, klädde jag den första ringen efter instruktioner på nätet. (Det finns massor av tips.)

Jag har gjort midsommarkransar förut, men detta var min första julkrans. Jag var nöjd ända tills jag hade gjort krans nummer två klar. Du behöver inte titta särskilt noga på den här bilden för att förstå varför. Alltså, jag gillade den första kransen också, men tillsammans såg paret lite udda ut.

Jag rådfrågade lite olika familjemedlemmar om vad jag skulle göra åt saken och fick bra tips, men maken var rak. ”Gör om, annars kommer du att reta dig på den.” Japp, han känner mig. Jag repade upp krans nummer ett och band om den. Eftersom riset redan blivit lite tillplattat blev den inte riktigt lika ”fyllig” som tvåan, men det blev i alla fall mycket bättre. Nu ska jag bara bestämma mig om hur de ska hängas upp.

22 nov

Advent-advent.

Tja, nu har vi liksom tjuvstartat lite. Man kan säga att vi firar advent-advent idag. Grannarna har satt upp sina ljusstakar och runt omkring på ön börjar fler och fler dekorera trädgårdar och hus med utebelysning. När jag var förbi svägerskan med familj inne i stan igår såg jag en hafsigt uppsatt färgslinga med precis rätt färger. Jag är ju en vitt all-the-way-tjej och har aldrig gillat blinkande diskolampor i färg till jul. När vi bodde i Orem upptäckte jag dock att gamla slingor hade ett mycket varmare sken och vackra färger. Något liknande har jag letat efter sedan vi kom tillbaka, men utan tur. Det är främst den blå som blir så iskall och gräll på moderna ljusslingor…

Del ett i adventspyssel är fönsterputs, men sanningen är att det sällan blir så för oss. I år var dock fönstren så skitiga att det var ”nödvändigt”.

Det finaste med nytvättade fönster är att det ser ut som att det inte finns någon gräns mellan ute och inne. Ampelliljan får alltid flytta in till byrån i vårt sovrum mellan advent och januari. Den står lite mörkt där, men det här är ju ändå en period som innebär vila för krukväxterna.

Vi har pratat om att skaffa ny ljusgren länge. Oremgrenen skänktes till en granne (den var klädd i amerikansk el och hade för den delen varit alldeles för stor här.) Den svenska grenen som vi haft tills nu var lite för klen och hade inga ljus i sig heller. Nu blev det alltså äntligen av att vi knatade ut i skogen och letade upp en lagom stor och yvig gren tillsammans. Maken skötte ”elinstallationen” (två batteridrivna led-slingor med timer, vi får väl se hur länge de tillsammans fyra AA-batterierna håller om ljuset står på sex timmar varje kväll). Årets julinvestering är de fina julkulorna i glas. Vi har inte så många glasprydnader annars. Både barn och katt har avskräckt från glas i granar, men det är ju så otroligt fint med reflektionen i glaset! Här på grenen kan inte ens min rumpa komma åt av misstag.

Kulorna som ser ut att kunna glida av sluttande grenar har fått en extra säkerhetsanordning i form av sytråd. Saker och ting behöver inte alltid vara så komplicerade.

För ett tag sedan gjorde jag både en girlang av papperssnöstjärnor och kottar och den senare fick alltså komma upp i hallen nu. Det ser fint ut med de bruna kottarna mot den vita panelen, men dessutom får den lite tråkiga bruna dörren komma bättre till sin rätt såhär.

Slutligen testade dottern ett ICA-recept på saffranssnittar, som kolasnittar med smak av saffran. Jag tjuvåt en ände och hjälp, så gott! Nu tvingade jag S att frysa in resten efter att maken och hon hade ”provsmakat” flera stycken eftersom jag tycker om att ha lite kakor på lut i frysen. Kanske ska jag bara låta dem äta och njuta? Dottern kan ju baka fler.

19 nov

Gör gjutjärnspannan som ny igen.

När brorsdottern skulle hit och pyssla ville min dotter göra pannkakor till middag tillsammans med henne. Jag tyckte de kunde göra plättar istället eftersom jag ville testa plättspaden (se nedan). Vi hade inte stekt plättar på eviga tider, så laggen var i rätt risigt skick. Jag tror att vi fick den efter makens mormor. Plättlaggen följde aldrig med till USA, så min gissning är att den inte stekt några plättar på säkert tio år.

Efter sköljning och avtorkning hällde jag på rätt ordentligt med flingsalt och skrubbade av pannan med hjälp av saltet och en vanlig kökssvamp.

Här trodde jag att jag var färdig, men var inte nöjd med de två stora fläckarna som var kvar, så jag gjorde om saltproceduren. Därefter sköljde jag väl med hett vatten och lät pannan torka till med hjälp av en varm spisplatta. Proceduren avslutades med att smörja in pannan med ett tunt lager rapsolja.

Den här synen påminner om far. Han lagade inte mycket mat hemma, men plättar var han en hejare på! Vi har alltid någon smält matsked smör i smeten. Jag kan säga att pannan efter sin uppfräschning släppte bra utan extra smör, men det blir lite snyggare stekyta med.

Plättspaden fick vi av svärmor härom veckan och detta var första gången den fick jobba. Så smidigt! Hade aldrig ens sett detta oumbärliga köksredskap förut.

Inga matbloggsbilder precis, men de unga damerna blev mycket nöjda med sina plättar och jag påmindes om hur viktigt det är att hålla sina köksprylar i gott skick för att få så trevliga matlagningsupplevelser som möjligt.