Tänk, så viktigt det är att uttrycka sig rätt och på rätt plats. Vi skrattar fortfarande efter 26 år över situationen då makens farfar steg på hemma hos min moster då det serverades bröllopsmiddag och väste ”scheissvornehm”, men egentligen gör man ju inte så. Bjuds man in i någons hem tar man det som det är. Det är inte särskilt hövligt att säga att någon har fula kuddar eller att de borde sortera om i sin bokhylla. Jag som storasyster kan komma hem till min lillasyster och erbjuda hjälp att organisera garderoberna, men inte ens jag kan ställa mig och riva ut hennes lakan bara sådär.

Den senaste tiden har jag funderat runt sociala medier och vad det gör med oss människor att sitta vid en skärm och skriva istället för att prata med någon. Det ger upphov till så mycket elände. Irritation. Sorg. Hat till och med. I ens eget flöde har man ju faktiskt lov att uttrycka sina egna åsikter utan att någon ska läxa upp en. (Det är skillnad på att läxa upp och bjuda in till en diskussion, men detta är en konst som inte många klarar av att hantera. Förresten så sitter FB, Instagram och Twitter på poliser som stoppar en om man säger fel eller visar fel slags bilder, så hur som helst får man faktiskt inte uttrycka sig, där hade jag fel.)

Det här fina fotot lade någon upp i ett odlingsforum på Facebook. Det är växthuset som tillhör ett nytt hem, och författaren undrade hur man skulle göra med odlingsbäddarna för att inte växtligheten ska råka ut för sjukdomar. Min reaktion var ”wow, vad fint”. I min värld kan man gärna uttrycka detta och även tipsa om själva odlandet såklart eftersom det efterfrågades. Att uttrycka att den här bilden var ”skrytig” och annat otrevligt var det tydligen andra som såg nödvändigt. I ett annat inlägg skrev en bekant att hon störde sig på alla ljusslingor överallt utomhus och att det gått till överdrift, hur fult det är med fel slags lampor, att folk inte kan sätta upp slingorna snyggt osv. I kommentarsfältet fylldes det på med likasinnades kommentarer, även hur slösaktigt det är för jorden att utnyttja resurserna på det sättet. Själv tänkte jag att jag älskar att folk lyser upp novembermörkret och ”Är det såhär du vill ha det?”, men det tyckte jag inte hade sin plats där. Jag skrev helt enkelt ingenting.

Jag har fått veta att vissa tycker att min blogg är ”skryt”. Det får stå för dem. Dessutom är det ju fullkomligt frivilligt att medvetet klicka sig in här. Hashtaggen #tacksamhet upplevs också som skryt av många. Det är inte smakligt att visa upp vad man är tacksam för, det är skryt. För mig är det Jante hela vägen. Det står en fritt att tycka att människor är skrytiga, det säger mer om ens syn på sig själv än hur det står till hos andra. Och som mamma brukade säga: ”vad är det hon har som du så gärna vill ha själv att du måste säga något elakt om henne”.

Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933). Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns dock på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.

Wikipedia