… och det känns så roligt att ha rott detta projekt i land! Kunderna hittade hit igår och nästan alla hittade något att ta hem. (Jag hade t o m en snattare, bara det tyder väl på att detta är en riktig affärsverksamhet, haha!) De närmaste veckorna kommer vi att ha öppet lite då och då, så jag hoppas att många av grejerna hittat nya hem då vi stänger om projektet. Att rensa ut och få ordning är verkligen en av mina ”favoritaktiviteter”. Loppisen blev bara en extra bonus.
Drabbas du ibland av flashbacks, snabba minnen av händelser som någon gång hänt? Det händer mig sällan. Jag må vara nostalgisk, men det handlar mer om känslorna som tillhör en viss företeelse, tradition eller pryl. Då och då kan jag för en kort stund kastas tillbaka till en stund som blir glasklar. De senaste dagarna har det dock av förklarliga skäl skett flera gånger. Att packa upp grejer som inte sett dagens ljus på många år, att möta en tidigare version av mig själv, att se delar av kulissen som utgjorde mitt barndomshem – det gör något med en. Jag har drömt konstiga drömmar, återupplevt glädje och stress, längtat till en del och varit tacksam över att annat inte längre är en del av mitt liv.
Om och om igen känner jag att Elsa och Anton hade ett bra liv här i vårt (gemensamma) hem. Jag undrar var den fina glaskorgen stod och bestämde tvärt att den inte kommer att hamna på något loppisbord. Den får fortsätta bo här hemma och nu har den till och med kommit in i värmen igen. Annat gäller andra prylar. Det är ändå rätt jobbigt att dra gränsen. Jag förstår grunden till hoarders, eller hamstrares, dilemman. Deras hem har blivit en plats där det kryssas fram mellan högar av tidningar, garner, kläder, köksprylar, söndriga apparater, bra-att-ha-prylar och annat som de inte klarat av att släppa banden till. Att döstäda har blivit en grej efter Margareta Magnussons bok Döstädning – ingen sorglig historia och det finns till och med en hel teveserie som handlar om begreppet. Det handlar inte bara bokstavligen om att göra sig redo för döden, utan att rensa upp och frigöra plats och energi för sådant som faktiskt betyder något. Delvis för att inte lägga bördan på någon annan, men också för att det på olika sätt är tungt att ägas av sina prylar. Och hur många behöver man egentligen av olika slags grejer?
Jag gillar tanken på att något som tas in i hemmet får en egen plats där det hör hemma. Vi har naturligtvis ladan, men den ska vara en plats för sina egna grejer, inte en sålängeplats på obestämd framtid som det ju faktiskt blir om något bor i en flyttkartong som ingen riktigt har koll på. Alla dessa kartonger som jag gått igenom den senaste tiden kommer från fyra olika hushåll: sådant som sparades utan att få följa med till USA då vi sålde hemmet i Snättringe, vårt hem i Orem, det som blev kvar efter mina föräldrar när vi syskon delat upp allt och Elsa och Antons saker som stod här då vi flyttade in. Det som står uppe på vinden har vi inte rört, de grejerna har redan fått ”värt att spara-status”. Gamla böcker som inte får plats här hemma men som vi vill spara, campingutrustning, leksaker som vi har sparat ”till barnbarnen” osv. Det finns säkert utrymme för att rensa ut mer bland dessa saker också, men det får bli en annan gång.
Margareta M tycker att alla över 50 behöver döstäda. Det kan jag tro. Jag blir lika förvånad varje gång jag kör en omgång ”rensa, sortera och organisera” och det är ändå rätt regelbundet. Trots att jag tycker att jag har så bra koll på grejer så finns det till syvende och sist alltid för mycket prylar. Jag vet inte om det någonsin kommer att bli annorlunda. Men, men, inget att hänga läpp för. Kämpa på, hej och hå!
Igår fortsatte städningen av ladan. Än så länge ser det inte ”fint” ut, men det känns ändå jätteskönt att ha kommit så här långt! Första steget var att få alla utrymmen klara för att användas till det de var tänkta för. Dit har vi kommit nu. I denna hästspilta hade vi alla flyttkartonger med prylar från fornstora dagar och sådant som förhoppningsvis kan göra någon annan glad. Kartongerna har packats vid olika tillfällen och faller inom någon av följande kategorier: Elsa och Anton (tidigare ägarna av vårt hem), Snättringe 2012, Orem 2016 eller Bredavik 2018. Sanningen är att vi hade kunnat lämna kartongerna och aldrig sakna något i dem, men när jag nu tar hand om allt drabbas jag naturligtvis av nostalgi om och om igen. (Här ska det för övrigt så småningom målas, men tills dess blir det förvaring av bigrejer och lite annat.)
Efter att ha flyttat grejer till lagerrummet och det nya snickeriet (den andra hästspiltan) var det dags att ta tag i en kartong i taget. Oj, så försiktiga vi är nu så det inte sparas för sparandets skull! Det är dock väldigt lätt att tänka ”den här hade varit bra där”, ”den här kan X få” eller ”den här kan jag göra något med”. Yngsta dottern och jag sorterade, diskade, slängde och tvättade. Just cd-skivor, dvd-filmer och älskade blandband och blandskivor ska inte säljas, utan ska få bo i ett sommarrum som inte finns än. Alla streamingtjänster till trots – jag älskar att komma till Mörtfors och sätta en speciell vinyl eller cd i spelaren, att lyssna på ett helt album. Den känslan vill jag kunna erbjuda här också.
Roligast var såklart blandningarna som gjorts av nära och kära genom åren. Nej, de kan jag faktiskt inte slänga. Utvalt med stor omsorg – hur ska våra barn och barnbarn någonsin kunna förstå detta fenomen? Jag suckade lite och stoppade tillbaka dessa i flyttlådan igen, men lovade att komma tillbaka och lyssna en annan dag.
Förra året drabbades gurkorna i växthuset av mjöldagg. Med förhoppningen att slippa detta valde jag i år den motståndskraftiga minigurkan Iznik. Det var ett bra drag! Det visade sig vara goda och krispiga snacksgurkor som vi gärna smaskar i oss både till maten och till mellis. Flera omgångar frilandsgurka har utrotats av sniglar, så jag är tacksam över plantorna med Västeråsgurka som jag fick av min faster. Jag satte dem på ett annat ställe för att lura de glupska slemhögarna. Än så länge växer dessa plantor bra och jag hoppas att lite längre fram i sommar kunna fixa några burkar inläggningsgurka.
Här är del två i projekt ”ställ ladan i ordning”. Jag vet inte om detta golv någonsin såpskurats, men nu har det hänt. Det visade sig att det längst in i denna del behöver bytas golvplankor, men jag och sonen har ändå fortsatt till del tre, att städa ut och flytta om grejer för att ge allt rätt plats. Vi kommer att få ett lager, ett snickeri, en festlokal (som under några dagar ska få agera loppis som en del i allt detta), förvaring av möbler och förvaring av byggmaterial. Det som så länge kändes oöverstigligt börjar faktiskt visa sig vara genomförbart.
Till dotterns bröllop under pandemin fick vi hjälp att röja ut skräp och lägga golv i en del i ladan. Det var 2020 och sedan dess har mest festlokalen använts till förvaring och snickeri. Detta har hela tiden varit tänkt att åtgärdas och efter fyra års uppladdning har det så blivit dags.
Hjälpes, vilket projekt detta är. Kul ändå att få fram grejer som inte sett dagens ljus sedan många, långa år tillbaka. Maken och sonen har byggt golv där det innan inte fanns något. Jag har gått igenom en massa lådor med grejer som ska säljas på loppis, men förvaringen i flyttkartonger har inte varit ultimat. Svalor och möss har lämnat vissa spår och det har tydligt visat sig vilken modell av flyttkartonger som bäst lämpar sig för längre förvaring. Alltid finns det något att lära sig!
Tankar om sådant som hände igår:
Potatis och lök kom äntligen i jorden. Jag beställde dessa den 17/4 från det företag jag alltid beställer från, men dessvärre tog det då tre veckor för mig att få leveransen. De små röda sättlökarna hade inte mått bra i transportlådan, trots att den var i kartong. De gula lökarna var inte i toppskick de heller, men det får vara så. Jag har skickat mejl och bilder till företaget. Försökte hålla god ton. Jag är bara en av tusentals kunder, men för mig fick den här leveransen stora konsekvenser. Jag förstår att de som jobbar i informationstjänsten inte haft något med saken att göra, men kan ändå inte strunta i att meddela min besvikelse. Det är alltid en balansgång, det där med hur man använder ord och vilka ord som som får stort spelrum. Jag vet att det finns ”prioriterad leverans” att beställa för mer pengar, men då jag fick information om att beräknad leverans var veckan efter struntade jag i att uppdatera mitt val. Det visade sig att det då tog ytterligare två veckor för Schenker att få paketet till vår ICA Nära-butik. Inte okej tycker jag.
Vår tama kaja har kommit tillbaka. Vi har sett henne flera gånger den senaste veckan, men igår kom hon nära, nära både mig och min man. Hon sätter sig i samma päronträd som förra året om hon känner sig lite trängd, har samma stil och är väldigt lik fjolårets kompis. Man kan ha olika slags djurkompisar. Rådjuren är jag mindre glad i. De drar hit så mycket fästingar och toppar växter på löpande band. Nog är kajan lite mer hänsynsfull.
Efter de böcker jag läst de senaste månaderna har jag funderat mycket över min egen oförmåga att fokusera och önskan att läsa fler böcker istället för att lyssna på dem. Den här artikel, ”Text är inte information”, fick mig ännu mer övertygad. Det har pratats mycket om ”de låga förväntningarnas rasism”. För mig är allt för låga förväntningar ofta förknippat med snällism, något som i sig lätt sätter käppar i hjulen för utveckling. I sin iver att göra alla glada, få alla att hänga med på tåget, sänks kraven på vad som kan anses vara lägstanivå. En person i min närhet hade en hyresgäst som uppenbart inte hade lärt sig att städa. Hyresgästen ifråga fick en utförlig lista på hur lägenheten förväntades lämnas när hen skulle flytta ut. När hen sedan hade lämnat nyckeln blev hyresvärden förvirrad. Var det städat? Skulle hyresgästen komma tillbaka och städa vid senare tillfälle? Lägenheten var i sådant skick att jag själv aldrig i hela mitt liv haft en lägstanivå ens i närheten av detta. Men jo, hyresgästen tyckte att hen hade följt instruktionerna. Hen fick en mer utförlig lista med tydligare instruktioner och kunde efter ett gäng timmar uppvisa ett resultat som åtminstone var mycket bättre. Vad hade hänt om hyresvärden bara tänkt ”äh, hen kan inte bättre”? Den unge hyresgästen hade fortsatt gå genom livet utan att kunna städa. Kanske har hen vuxit upp med städhjälp? Kanske har hens föräldrar städat åt hen? Kanske hade hen vuxit upp i ett hem som kunde anses vara en sanitär olägenhet? Uppenbarligen kunde hen oavsett hur det nu hade varit, med anpassade och tydliga instruktioner, få förståelse för städhygiens magiska mysterium. Är det inte så vi som samhälle, och skolan, bör tänka gällande våra barn och ungdomar? Istället för att godkänna resultat som faktiskt inte uppnår kraven på vad som kan anses vara godkänt göra omtag, ge nya och tydligare instruktioner. Ge tid att träna. Själv blev jag galen på lärarhögskolans ”det kooooommer”, som man skulle säga till föräldrar till 10-åringar som fortfarande inte kunde läsa. Nej, det kommer inte utan att man lägger mycket tid på att öva. I sällsynta fall räcker det inte i öva, men i väldigt många fall gör det det.
Maken håller på att sätta upp ett tomatväxthus vid stenladans södervägg där vi alltid har våra tomater. Gjutandet av plintar var inte riktigt klart då solen gick ner. När vår sjyste granne såg det kom han till undsättning och klockan tio var det klart. ”Det var det tråkiga pilljobbet. Nu är bara det roliga kvar!” Eh, alltså. Mitt roliga inbegriper inget byggande. Det roliga börjar då jag kan sätta in tomaterna här och kan vänta på goda läckerheter. Jag är glad att vi funkar olika!
Jag pratar om drömmar om böljande perennrabatter. Just precis den här biten bjuder på det. Nu är det inte långt kvar tills aklejorna börjar slå ut. Alunroten har redan dragit igång lite längre bort och backsippan är snart överblommad. Libbstickan längst fram till vänster borde stå i köksträdgården, men jag tycker att bladen är så fina att de får stå kvar tills jag hittar något bättre. Ettåringarna har kommit ut på avhärdning och det händer grejer runt omkring på gården varje dag. Det är bara att vattna, njuta och jobba på! Jag förstår att inte alla gillar det här. Under min planttantsperiod går alltid min läsarstatistik ner. Jag har inga belägg för att det handlar om att folk tycker det är trist med trädgårdssysslor, ingen har skrivit det. Det kan ju handla om att folk helt enkelt är ute istället för inne och läser bloggar när de inte längre behöver huttra omkring inomhus. Nu ska jag fortsätta planttanta. Hoppas att du också hittar något fint att ägna dagen åt.
Somliga nöjen är mer eller mindre gratis både gällande tid, energi och kostnad. Jag älskar att storstäda diskhoarna i köket. Ljuvligt… Är något fel på mig?
Igår körde jag lite storstädning här i syrrans hus. Vi får ändå bo här i flera veckor, så jag ville göra mer än bara dammsuga och städa toaletten på veckostädningen. Ättikssprit är bästa städkompisen, men det luktar bara så äckligt. Jag gnuggade tvättmaskinens gummilist ordentligt med mikrofiberduk och ättikssprit, lossade och rengjorde tvättmedelsfacket och tvättade sedan en 90-graderstvätt med bara ättikssprit i tvättfacket. Mirakulöst bra varje gång, tar bort den lite sura mögellukten som så lätt sätter sig i tvättmaskiner. Torktumlaren fick sig en lite noggrannare genomborstning och rengöring den också. Jag borstade nederdelen på duschdraperiet med ättikssprit och fick i ett nafs bort beläggningen. Slutligen tog jag hand om tvättkorgen och testade om tvättmaskinrengöringen verkligen höll hela vägen och kunde konstatera att den gjorde det! Fräsch doft också efter ett par vanliga omgångar tvätt. Tack till gamla billiga husmorsknep som funkar på riktigt…
Med en härligt strålande lördag kände jag för att ge mig ut på långpromenad och vinteryoga. Eller, nä. Tvärtom. Jag ville bara vara inne och pyssla hela dagen. Tur att svågern hade hört av sig för att fråga om maken ville åka skidor i Rödeby. Själv kunde jag då göra precis vad jag ville, alltså pyssla av hjärtans lust! (Jag kunde dock inte motstå solen helt, så en liten lunchrunda blev det allt.) Jag blev efter intensivt stickande i flera timmar äntligen klar med barnbarnets lilla Ankers blus som jag hållit på med sedan i höstas. Den har inte ropat på mig. ”Kom och sticka, åh, jag är jätterolig att sticka!” Snarare tvärtom. Jag utgick från ett garn som jag redan hade, en handfärgad härva vackert, lite ojämnt och mjukt garn som jag köpt i en utförsäljning. På etiketten stod det både vikt och vilken garnklass detta var och det var det jag utgick ifrån. Garnklassen stämde, men det var inte 100 g i härvan, utan 96. Detta låter kanske som en bagatell, men de saknade grammen upptäcktes inte förrän jag hade kommit en bra bit och medförde en rädsla att kanske behöva riva upp allt. Jag fick ta till en spännande taktik. Det kvarvarande nystanet vägdes, jag delade vikten i två och vägde nystanet med jämna mellanrum för att se till att det fanns minst lika mycket garn kvar till den andra ärmen. Trekvartsärm blev det till slut och det tror jag blir jättegulligt. Nu ska jag bara fixa lite monteringsdetaljer och blocka, sedan är det dags att sätta tänderna i något annat roligt stickprojekt.
Annat jag ägnade mig åt var den allmänna januarirensningen. Nu var det dags för torrvarorna i köket, kökshanddukarna och kryddlådan. Torka, kolla bäst före-datum, planera maträtter och allmänt rensa upp. Jag hittade till exempel två små slattar linser som ska bli till linsgryta, insåg att vi av någon anledning hade tre påsar chokladpudding, varav två var påbörjade, och blev sugen på frukt- och nötbrödet. För att inte tala om en riktigt smarrig, asiatisk rätt med mycket ingefära och sesamolja. Mums.
Nu har jag också slutligen bestämt mig för vilka handdukar som ska bli till de två ”Ellinor Nilsen-badrockar” jag planerat i ett år. Jag väntar in mer mönsterpapper, men annars är jag redo! Mycket intressant att se hur min hjärna bråkar med mig själv om vilka färger som passar ihop och vilka som inte gör det. Det är som att spela SET – det finns flera olika dimensioner att ta hänsyn till. Färgtoner, färgintensitet, svärta, mönster… Det går att köra monokromt där allt annat är kaos, men jag ser att jag själv gillar rätt mycket färg bäst. Efter den sista sorteringen har jag nu handdukar som räcker till sex badrockar till. Kul! Nu får jag bara se hur roligt det känns när jag sytt de två planerade färdigt. Nu är frågan hur mycket pyssel jag har i mig efter den här urladdningen? Jodå. Mer! Mer pyssel. Tur att vintern inte är slut än och att planttantssäsongen inte dragit igång.
Nu har nyhetens behag tagit slut för januari och det är bara en månad som vilken annan, iallafall för mig. Skjutsen jag kände av det nya året är förvisso kvar och lurar bakom örat, men samtidigt känner jag mig på gång. Maken och jag kör sockerfritt fram till påsk, precis som förra året. Maken vattenfastar i vanlig ordning ett helt gäng dagar medan mina rutiner puttrar på. Sedan i söndags har jag bara ätit det som finns här hemma. Fram tills idag har det funkat alldeles utmärkt, men idag vill jag nog komplettera med lite färsk frukt åtminstone. Fast jag vet inte. Vi har ett helt vitkålshuvud och ett kilo morötter i kylen, så kanske blir det denna smarriga omelett på repeat dag ut och dag in, hehe? (Denna lagade dessutom den fastande mannen kärleksfullt till mig, han måste ha varit desperat att ens insupa lite goda dofter.)
”Städa, städa varje freda’ och så varje jul, det tycker ja e kul!” För mig är det rensarmånad, precis som vanligt i januari. Vilket vanedjur jag är… Några lådor om dagen gås igenom, Sellpypåsar har beställts, somligt har slängts, en del har packats för att ges bort och annat har lagts i lagahögen. Det känns skönt att redan ha koll på mina grejer, men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en människa som gillar ordning och reda på riktigt får denna procedur mig att må riktigt bra. (Vad bra att blogga, på fotot ser jag att jag kanske borde ge elprylarna en omgång med mikrotrasa för att också göra dem rena på grunden.)
I köket har det också städats undan. Algrenen som plockades med hem på en av de soliga rundorna passar så fint i hängvasen, fast utan provrör. Perfekt så här på vintern då trädgården inte riktigt hunnit komma igång med allt det gröna. Än får vi vänta ett tag på snödroppar och annat kul!
De vikta stjärnorna av bakplåtspapper jag gjorde förra året i samband med julpysslet kom till nytta! De hängdes upp i ett kors av grillpinnar och hamnade snett ovanför vedspisen där stjärnorna dansat så vackert sedan i december. De känns inte alls juliga, utan vintriga, så de får hänga kvar och göra oss glada. Ja, och så ser det ut hemma hos mig när tomteblossen släckts och det enda som lyser upp himlen är Castor, Pollux och alla dess spännande vänner. (Såg du natthimlen igår då det var stjärnklart och nymåne? Magiskt!)