Tag Archives: städa

26 mar

En fixardag i mitt liv.

Här sitter jag och gäspar och kan knappt stava. Sommartid är inte min grej, trots att jag är morgonmänniska. Idag är jag trött. Det sägs att sommartiden kan komma att bli permanent i år. Detta har diskuterats så länge nu att jag tror det när jag ser det. Kanske får vi ”sätta tillbaka trädgårdsmöblerna” i höst, kanske inte. Idag är det iallafall en timme senare än det var vid den här tiden igår. (Ja, jag vet. Lika krångligt varje gång.)

När jag höll på med scrapbooking gillade jag verkligen Ali Edwards syn på dokumentation av vardagslivet. Jag är väldigt tacksam över att det finns bilder och texter som påminner om just detta, mitt liv som småbarnsmamma i slutet av 1900-talet (oj, vad det låter antikt) och början på 2000-talet. Nu har våra små barn blivit stora och flugit ur boet, men vardagslivet fortsätter. Jag fotar inte alls på samma sätt längre. Absolut inte med kameran, knappt med mobilkameran. Igår bestämde jag mig för att göra något åt det och fotade både det ena och det andra. Som till exempel att det såg ut precis som då vi hade tvättstuga och tvättade allt på en gång. Den här vintern har det blivit liknande på grund av elpriserna, så eftersom vi rörde oss mellan 4 öre och kanske 40 fredag-lördag så passade jag på. Nu slipper vi gå omkring skitiga. (Haha, skojar.)

Påsklådan åkte in från stenladan. Vi har grejerna i en låda från Smartstore som är väldigt bra på att hålla ute både fukt och skadedjur. Jag har helt glömt varifrån alla småägg kom ifrån. De måste iallafall ha tillkommit förra året. Annars har vi samma ägg år efter år, både i metall och papp.

Några fönster blev inte putsade, men jag passade på att göra rent i utrymmet mellan bänkskivan och fönstret på norrsidan av köket. Där brukar jag alltid ställa sådana där dragspelsmotiv under jul och påsk. Igår åkte raden med små rara kycklingar ner där. De har åtminstone sällskap av varandra, vilket kan vara till tröst i detta lite bortglömda utrymme. Kanske blir de stående till midsommar, det kan man aldrig så noga veta.

Våffeljärnet var utlånat, men jag vispade ihop lite pannkakssmet och stekte pannkakor för att göra crepes. Hälften fylldes med rökt skinka och Västerbottenost, hälften med skivade blodapelsiner och lite sötsyrlig creme fraîche-sås. Det blev mycket gott och jag behövde inte gråta över utlånat våffeljärn.

Sedan var det dags att ta hand om potatisen. Jag köpte en påse Early Puritan som nu är satta på äggflak för att ta sig lite mer tills det är dags att få ut dem i jorden. Det här momentet hoppar jag alltid över, men i år hade det varit roligt att åtminstone ha ambitionen att äta några egenodlade nypotatisar till midsommar.

Lördagspysslet bestod av att vrida ihop en liten krans till…

… stora krukan vid entrén som hade blivit av med de gamla, sedan länge uttorkade, ljungplantorna. Påskliljor är alltid trevligt, påsken kommer för alltid att vara gul för mig. Vi får väl se om de alls slår ut. Jag blir ofta lite besviken på de här hårt drivna lökarna. Efter uträttat (eller outrättat) verk brukar de åka ner någonstans i trädgården och där kommer de alltid upp så fint. Just nu är det till exempel fullt av sådana minipåskliljor på väg upp i ”undantaget” i rabatten mellan huset och ladan.

När jag ändå höll på att pyssla med björkriset tog jag resten och ställde ut det i den fina krukan från Gustavsberg. Lite tovade ägg i fina färger på det så ser det lite ombonat ut trots att verandan ungefär från och med nu också agerar kallväxthus.

Frölådan är sorterad efter när jag planerar att få ner fröerna. De som är färdigsådda sätts vid sidan om så jag kan påminna mig om lite olika information som kan vara bra att ha.

Många gånger har jag tackat brorsan för den rejäla och återvunna rostfria bänken som i dessa tider får dela tiden mellan att agera planteringsbord och vara diskbänk/matlagningsområde. Just igår kompletterade jag luktärterna med tre sorter i rött/orange för att det ska bli lite mer tryck i ”luktärtsväggen” nere vid trädgårdslandet. Jag kallsådde lite fröer och satte några andra i växthusskrubben på övervåningen, både grönsaker och blommor. De andra luktärterna åkte ut på verandan som mellansteg, men idag ska jag sätta ut dem utomhus även om det ska bli lite kyligt den kommande veckan. De tål flera minusgrader och blir härdiga och mindre ömtåliga då de får fortsätta växa där ute.

Framåt kvällen lyste det så fint i ljusgrenen som dagen till ära hade dammats av och blivit uppgraderad med nya batterier i ljusslingorna och de söta äggen från Svenskt Tenn. (De två i klart glas ser man inte ens. Jag funderar varje år på att våga måla något motiv med glasfärg för att göra dem lite roligare.) Påskhönan har kommit på plats, men dessvärre har hon inte börjat värpa godis än. Trots att det är jag som är förste assistent till henne och vet allt hon företar sig hann jag ändå lyfta på locket flera gånger för att se om innandömet kunde bjuda på något gott efter att hon kommit på plats. Jaja, rätt vad det är händer det! När kvällen hade gjort entré tittade jag färdigt på Drömmarnas hus, en teveserie som min faster lurat in mig i (mycket spännande) och nu undrar jag om det blir någon tredje säsong. Jag passade även på att sticka på makens andra socka som jag hade som mål att bli klar med nu i helgen. De där sockarna kommer att behövas då de närmaste tio dagarna ska bjuda på max fyra grader. Med detta är jag klar med dokumentationen av en helt vanlig marslördag i mitt liv. Mer spännande än så blir det inte.

07 feb

Doften av ättika och solsken i blick.

Nu du. Nu har fåglarna börjat tala om att våren är i sikte, alldeles lagom till att vi har fått en köldsmocka. Smocka och smocka, det är minusgrader och vi får därmed skrapa bilrutan innan avfärd, men mycket mer än så är det inte. Hur som helst kvittrar det i buskar och snår då jag går ut för att fylla på fågelmataren och matgästerna är lika glupska som tidigare i vinter. Jag vågar inte gå in i Bredaviksköket för att titta till pelargonerna. Det har varit max några minusgrader ute de senaste nätterna, så de borde rimligtvis överleva. Har dock berett mig på att de eventuellt har blivit offrade till följd av vinterns elpriser. Dahliaknölarna ligger invirade i tidningspapper, så jag behöver nog inte oroa mig över dem.

Det är något med snö i solsken. Det frusna vattnet reflekterar ljuset och öppnar upp kanalerna som leder till välbefinnande! Jag tog på mina dubbkängor och gav mig modigt ut på de hala vägarna. Älskar mina Icebugs. De gör att jag slipper vara rädd för att trilla dit igen. Brutet ben 2013 (svartisfläck) och flera fall som tagit illa på isig mark de senaste åren har verkligen gjort mig försiktig. Drullefall kan jag inte göra något år, men det känns onödigt att utmana ödet.

Det var länge sedan jag stannade och pratade med fåren. De är så fina! Älskar färgerna i olika nyanser som får mig att tänka på Gotland och Norrgavel. Undrar just om de fryser om de taniga benen.

Vi syskon blir mer och mer lika med varje år som går. Inte ens telefonens AI kan alltid se skillnad på oss. Det är spännande (och skrämmande) att följa kroppens åldrande. Inte alltid särskilt roligt ska erkännas, men jag tycker ändå att det är fascinerande att rynkmönstret följer Fars och att mjukheten i kroppen är Mammas.

I brorsans hus skvalpade lådan med avfuktarens vatten över. Mönstret blev så fint och tankarna gick till Photoshop och spännande filter. Tänk att PS var ett program jag jobbade med, hade uppe på datorn nästan varje dag och idag inte ens äger! Jag vet inte ens om jag skulle klara det mest grundläggande, eller om det finns program som är bättre, enklare eller snabbare.

Överallt på rundan fanns spår av rådjur, skator, möss, småfåglar, hundar och katter. Sturköforumet varnar för både vildsvin och rävar, men jag har varken sett till dem eller spåren efter dem. De tar sig kanske inte ända ut hit. Måtte vildsvinen hålla sig långt borta. De förstör allt i sin väg!

Nu står påsen med såjord och krukorna som ska få jobba denna vår redo för att komma igång. Jag är så pirrig inför årets odlarår. Det känns spännande att ta beslut utefter erfarenhet och det känns som att vi har en ganska solid odlingsplan. Nu ska jag bara stå fast i att våga lita på mig själv och inte dras med i andras hundra olika tomatsorter och djungler av förodlade grödor. Allt i sin tid, och här har vi ansvaret för vår egen dirigentpinne.

Jag har skjutit på att göra en storrengöring av badrummet under en längre tid. Duschdörrarna var så fläckiga av kalk och eftersom vi inte har golvvärmen igång där har det dessvärre blivit lite mögel i fogarna. Jag gjorde nu vad jag kunde med ekotipsets fenomenala rengöring (40% ättiksprit, resten vatten och så lite handdiskmedel som skakas om i en sprejflaska) och handkraft. Ser att jag behöver gå på väggarna lite längre upp också, men det gör jag en annan dag. Hur som helst skiner dörrar och speglar nu och så här dagen efter har även den äckliga doften lagt sig. Säga vad man vill om naturvänligt och allt det där, men den här sprejen luktar skunk även om man duttar i några droppar eterisk olja.

08 jan

Före och efter.

Nu börjar min telefon protestera över att den inte orkar mer. ”Jag är snart full. Jag tyar inte mer! Det finns inte mer utrymme. Jag är Inte kaputt, men finito!” Jag tömde telefonen på nästan allt utom bildminnen som inte hade med husrenoveringen att göra då den var ny för tre år sedan. Det är svårt att prioritera rätt. Det finns några appar som används ytterst sällan, men då de används är de toppen. Bildminnen som skapas av telefonen är ju också jätteroliga och så fort galleriet rensas finns det inga minnen att dela. Allt finns ju sparat och det går att lösa på annat sätt, det blir bara inte lika roligt. 256 GB är enormt stor lagringskapacitet, 192 upptas i dagsläget av mitt bildarkiv. Det märkliga iCloud finns som alternativ, alltså att i något märkligt moln ska alla bilder och dokument kunna vara tillgängliga från alla enheter. Det känns så märkligt och faktiskt inte helt tryggt. Sedan inser jag också att det kanske det är just det det är. Tryggt, alltså. Tappar jag min telefon eller har sönder den (det har ju hänt förut om man säger så) finns all information fortfarande kvar. Detta är mina förefunderingar, för vilket beslut som än kommer att fattas så måste det bli ett.

Före och efter, vilket radarpar. Googla bara ”före och efter” så får du se.

Uppenbarligen hade de flesta före/efter-par inte ens varit tillgängliga för några år sedan. Jag vill inte vara fördömande och fattar att folk känner sig piggare och fräschare av dessa typer av ingrepp, men vet också att det sällan räcker med ett ingrepp. Efter det första laggar resten av kroppen och det känns kanske som att det måste dras eller ersättas någon annanstans.

Vårt hem befinner sig i kaoset efter ett fåtal efter. När julen skulle plockas ihop drabbades jag av ett enormt organiseringsbehov. Först städade jag i köksskänken och på skrivbordet. Efter det städades julgrejer som aldrig används och som inte har något affektionsvärde ut. Grejer i fint skick samlas på samma ställe (ge bort/sälja), medan annat faktiskt slängs. När julgrejerna låg i sina lådor var det dags för ena garderoben, sedan pennlådan, och så var det hela arbetsrummet som fick en rejäl upprensning. Nu ligger spelen risigt till, för att inte tala om bokhyllorna. En timme om dagen har jag säkert lagt på detta och det känns så bra! Frågan är var jag nöjer mig. Vet ju att när jag väl kommit runt kommer det att vara dags att börja om där jag startade. Å andra sidan njuter jag fortfarande frukterna efter förra upprensningen och har verkligen ordning och reda i lådorna för mina olika handarbeten/pyssel och bland mina planttantsgrejer. De senare står antingen snyggt sorterade ute i stenladan eller i en kartong i sovrummet. Just det, ja. Den där kartongen är jätteful om än lagom stor. Den ska nog kunna få ett litet lyft! Du ser. Har det börjat fixas lite här blir det snart dags att dra lite där. Snart kommer det kanske att se ut ungefär motsvarande så där som gör det blir lite för mycket av både det ena och det andra.

05 jan

Före och efter på skrivbordet.

Nä, det har inte varit så inspirerande och sitta här och jobba den senaste tiden. Det här är en MELLAN-bild, för innan denna stod alla växter som brukar stå i fönstret mest överallt eftersom jag haft en adventsljusstake där. Dessutom låg påminnelser om paketinslagning, planering av kurs jag ska hålla i och bara rent ”ska ta hand om” både här och på resten av bordet. Med målet att ta hand om lite i taget (precis som varje januari under några års tid) kändes skrivbordet övermäktigt. Jag har städat köksskänken, badrumslådorna, pennlådan, garderoben och det mesta av julen, men skrivbordet som jag borde ha börjat med för själsfridens skull fick tydligen vänta in min energi.

När min kusins dotter hade åkt hem igår kväll fick jag ett ryck och gjorde det oundvikliga. ”Feng shui-spegeln” är putsad (det är verkligen en bra idé att ha en spegel riktad mot dörren så man alltid har koll på vem som kommer in) och högen med osorterat kaos har jag tagit hand om, men min gräsliga kalligrafi-mapp i en rosa färg som stör mig varje dag är kvar. Den är i letter size, den amerikanska motsvarigheten till A4, och därmed lite bredare än en svensk version. Jag gillar att ha det extra utrymmet för att kunna stoppa ordentligt med grejer i både fram- och bakmapp och egentligen tror jag att det går att få tag på den storleken också här i Sverige. Det är lätt att konstatera att man fort blir hemmablind, både för hur det ser ut (oavsett om det är trevligt eller kaos) och för ältande tankar som rör sådant som faktiskt är lätt att åtgärda. Se där, detta blogginlägg gav mig nog just en skjuts över kullen. Vi får väl se!

Edit: Japp, nu är en perfekt mapp/väska som jag tror kan bli mycket bättre än lösningen jag har nu beställd. Inte bara snyggare, men det också. Tänk, det tog ungefär tre minuter blankt.

20 okt

Bästa tipset om organisation!

Igår var min äldsta-längsta-eller-förresten-inget-av-det vän här. Jag hade fixat fiskgryta till lunch och hon tog med sig ett par olika läckra rawtårtor med recept från Nillas Kitchen, blommande rosor och lyxig födelsedagslakrits. Vi unnade oss en härlig långpromenad ner till havet och pratade och pratade och pratade precis som vanligt. Hos oss har ”barnen” redan flyttat ut, hennes barn ligger precis steget efter. I samband med planering för framtid har de börjat städa ut hemma, organisera om, göra sig av med grejer och få bättre koll på vad som egentligen står i källare och på vind.

Vi tipsar och delar med oss och skickar allt möjligt då vi träffas. Detta är inte en ovanlig syn. (Att ha så fina blommor från trädgården den 19 oktober kanske däremot är det.) Just här tror jag det handlade det om äppelmust och gårdsförsäljning i närheten, men vi hann som sagt avhandla mycket annat också. Något som jag blev jättepepp på var det digitala register hon och sambon har påbörjat. I samband med att allt ordnas upp och sorteras om får lådor nummer. Dessa nummer registreras och får sedan sitt innehåll registrerat. Fantastiskt, ju! Som ett välorganiserat lager, tänker jag. Vi har här hemma utgått från att allt ska få en plats och användning för att få vara kvar. Somligt heter ”när barnen flyttar hemifrån” och barnens fantastiska bokbibliotek ligger nerpackat i SmartStore Dry-lådor på vinden. De flesta av lådorna inhandlades vid något tillfälle då det var 20% rabatt på förvaring, de kostar ju en slant.

Här i arbetsrummet har jag förvisso inget digitalt system, men allt är ordentligt uppmärkt eller ligger tillsammans i något slags logiskt system. Papper i vänstra hurtsen: anteckningsblock och dagböcker i en låda, printerpapper i en, kalligrafipapper i en annan, lite mer speciella skriv- och akvarellpapper i en fjärde och i den femte ligger vadderade kuvert, både nya och sådana som kan återvinnas. Scrappapper har jag i en stor låda med hjul under skrivbordet och papper och block som är av det större slaget står lutade mellan väggen och hurtsen med papper. Så fortsätter det. Ordning och reda. Säkert lite sjukligt i ögonen på någon som gillar impulsivitet framför räta linjer, men alla får väl göra som de vill? Kanske förstår du att jag genast peppades av att ha ett digitalt register för sådant som bara används i säsong eller vid en viss typ av aktivitet? En rejäl genomgång av hajk- och beredskapsutrustning hade varit toppen. Laga och göra sig av med sådant som man tror att man har, men som ”ska lagas” eller bara har förlorat bäst före-datum. Julgrejerna har jag bra koll på. Det som är lite mer ömtåligt står bakom soffan i allrummet (inte ultimat kanske), resten ligger fint nedpackat i lådor i stenladan. Samma gäller resten av säsongsgrejerna, men vi har ju en massa bra-att-ha-grejer på vinden trots flera omgångar med rensning. Vad känner du för ett digitalt register? Börjar du hoppa av förväntan, eller ger det dig rysningar?

19 sep

Livet fortsätter på landet.

Välkommen frisk kylig luft om nätterna och brittsommarvarmt t-shirtväder! Jag njuter verkligen av denna årstid. Det finns massor att göra i trädgården och trädgårdslandet, men jag har liksom tröttnat lite. Vet att jag borde gödsla upp somligt och fortsätta stödvattna då det är så torrt. Orkar bara inte hela vägen! Det blir lite duttande här och lite duttande där. Det viktigaste måste ju skötas naturligtvis, som att plocka in vackra buketter att njuta av.

Sven-Eriks dahlior har fått ny kraft liksom fars ringblommor. Lejongapen blommar på och rosenskärorna svävar framför stenmuren som vackra fjärilar. Jätteverbena skulle jag också kunna plocka, men den här buketten fick bli min klassiska septemberbukett i glada färger på den gulröda skalan. Skulle aldrig ta på mig den här färgkombinationen, men tycker att det är så vackert!

Vi är helt självförsörjande på grönsaker en bit in i oktober. Tomater, gurka, squash, morötter, lök, rödbetor, vitkål, broccoli, selleri, paprika, hallon, päron och potatis finns att välja på, så vi behöver inte tjura. Jag glömde däremot så nya sallatsfröer, men det är kanske inte för sent än? Jag vet ju att många har egen sallat under en lång period. Purjolök, blomsterkål, spetskål, palsternacka och rotselleri är inte riktigt klara för skörd än. Dessa har inte fått tillräckligt av vad det nu är de behöver. Vatten, näring, skydd främst. Jag antecknar resultat och lär mig inför nästa säsong. Så tacksam jag är för att jag började skriva odlingsdagbok redan då jag försiktigt trevade mig fram i början av 2018. Nu finns anteckningar från (nästan) fem hela säsonger!

Brorsan har fått många önskemål om ved som han tyvärr inte kan uppfylla. Han var däremot sjyst och levererade en omgång till oss. ”Syskonen går först.”

När broderskapet kom med veden började maken lägga ut allt som låg i vedboden på gräsmattan och tänkte låna släpet för att hiva iväg allt som skulle till sopstationen. Jag glömde att fota ”allt”, men det såg inte klokt ut. Margarinlådor med metallskrot, andra lådor med annat skräp, skräp överallt. Nu var sopstationen inte öppen, men efter några timmars arbete var jobbet gjort. Detta har hängt över oss sedan innan vi köpte stället. Mängder med osorterat skrot, glas och ”grejer”. Nu är allt tillbaka i vedboden, men denna gång sorterat i sopsäckar och murarhinkar. Metall, el, brännbart, kemikalier, glas… Jag är så nöjd! Det blir lätt att köra iväg till tippen på det här viset. Vi sparade somligt som kan komma till användning, så idag ska jag lägga några av de grejerna i citronsyravatten och se om jag kan lyckas rengöra från rost. Det är väl dumt att spara sådant som är skräp på riktigt. Nu är det bara grejerna i sommarvistet kvar! Ja, och allt i ladan, haha. Tur att det finns att göra.

21 aug

När syrrans listor pockade på uppmärksamhet.

Jag kommer från en listfamilj, inte tu tal om saken. Det har skrivits listor av både det ena och det andra slaget, främst av Mamma, så långt jag kan minnas. Festgästlistor. Inköpslistor. Projektlistor. Körschemalistor. Mållistor. Bantningslistor. Mise en place-listor. Garderobslistor. Förbättringslistor. Bucketlistor. Städlistor. Drömlistor. Semesterlistor. Ansvarslistor. Ja, du förstår. Det har funnits listor för allt. Denna uppväxt har påverkat oss syskon på lite olika vis. Somliga av oss skriver likadana listor. Andra skriver listor i huvudet (jag). Det kan finnas någon som skriver listor på brädstumpar och andra som skriver dem i dagboken. Tja, helt list-opåverkad har nog ingen av oss sju gått.

Jag TROR att vår resebloggarsyster vinner listlistan om man räknar volym. När jag läste ett av hennes senaste blogginlägg påmindes jag om förträffligheten i detta fenomen och funderade på om jag ändå inte skulle sätta mig och skriva likadana listor som hon berättade om. Nu blev det inte direkt något av det, men det måste ha legat i bakhuvudet och skvalpat. Efter gårdagens storstädning av köket uppkom nämligen den här listan för att jag ska komma ihåg vad som finns i skåpen och ligga steget före istället för att improvisera maten varje dag. (Detta är förvisso en av mina superkrafter, ”här har du ditt kylskåp” typ. Det blir bara lite trist i längden. Somliga recept kräver ju lite mer planering gällande ingredienser och förberedelser och går inte att följa om man ska äta om en timme.)

Så här såg det ut på vår köksbänk innan listans tillblivelse. Det var storstädning i skåp och lådor och trots att det var så varmt var det dags också för kylen att få en riktig genomkörare. Grönsakslådorna fixade jag häromdagen då jag behövde ha en plats för skörd som inte håller i stenkällaren, men resten var kvar. Milda makaroner är allt jag har att säga. Jag har väl aldrig haft lika många flaskor och burkar av olika slag i kylen på samma gång. En del av dem hade hamnat i något bortglömt hörn och fick nu chans på revansch. Annat borde ha hivats för länge sedan. Jag har blivit bra på att använda ögon och näsa istället för att vara fixerad vid bäst före-datum, ett av de bästa sätten att vara ”svinnsmart”. Det finns dock ingen anledning att spara en nästan tom syltburk med mögel i. (Till försvar får sägas att det bara fanns en sådan.) Vi hade tre öppnade burkar lingonsylt och då vill jag säga att vi nästan aldrig ens äter lingonsylt. Prästosten hade ett par mögelfläckar, så den fick en omgång av osthyveln och revs sedan ner till gratängost för att läggas i frysen. Vi hade tänkt baka vegankakor till festen, men det blev en rawtårta istället och veganmargarin och -grädde står kvar oanvända. Asiatisk matlagning kräver ofta lite speciella ingredienser och många av flaskorna på bilden är sådana. Trots det visade det sig till exempel att vi inte har någon sesamolja, så det fick skrivas upp på inköpslistan i telefonen. Nu känns det bra att öppna kylskåpet och mötas av ordning och reda. Och luftighet! Det luktar också fräscht. Bästa tipset är att använda ”mirakelputs” (3 dl vatten, 2 dl 12% ättiksprit och någon droppe diskmedel), spreja och torka av efter någon minut. Jag vet att ättika luktar pecko, men resultatet blir verkligen bra när doften lagt sig! Lycka till om du bestämmer dig för att storstäda köket du också. Det känns väldigt skönt då det är klart.

13 jul

En egen liten by.

Vad är det värsta med att ha så många syskon? När jag var liten var det att jag var äldst och ofta fick hjälpa till som lill-mamma. Då kunde det kännas lite jobbigt ibland.
Vad är det bästa med att ha så många syskon? Att vi är så många. Det finns otroligt mycket kärlek och resurser, som en bottenlös säck att ösa ur med alla ingifta, barn, vänner och andra tillhörande.

Lillasyster och två av hennes barn kom hit igår kväll och sov över. Efter en skön sovmorgon och brunch i vårt kök var det dags för oss att åka till Bredavik för att städa ur de övernattande gästernas villavagn inför semestern. Sonen och syskonbarnen skulle spela Dominion, men då Herr Villavagn Jr hade lovat sin mamma att hjälpa till med städningen bestämde storkusinen att om alla hjälpte till att städa först skulle spelet komma igång fortare. Sex personer städar ur en villavagn i ett huj, särskilt då den var så fint urstädad och undanplockad efter förra säsongen. Det kändes som att vi befann oss i ett myrbo med två dammsugare, textilviftare, fönsterputsare, yttorkare och sanitetsrengörare. Nu luktar villavagnen såpa och jag gissar att Dominionspelet är i full gång.

En annan bra grej med att vara så många är att det alltid finns tillgång till en hejaklack om man är i behov av lite extra pepp. Det är inte fy skam!

03 jul

Smuts.

Somliga projekt skjuts upp i oändlighet då de känns för övermäktiga, eller som att de helt enkelt skulle ta för mycket tid och engagemang i anspråk. I våras påbörjade jag ett sådant. Jag tömde ut alla lämningar efter hästarna i spiltorna i ladan, strö och gödsel som har legat i långt mer än tio år. Det blev ett projekt som gjorde mig lite starkare, men då ”limpan” med ströet låg färdig längst ner i trädgården kände jag mig ganska färdig med projektet. Problemet var ju att det bara var påbörjat. Igår hade jag uppbådat ny pepp och satte igång med finrengöringen. Steg ett innebar ett mekaniskt bortmonterande av gammalt intorkat gödsel. Det tog sin lilla tid, men det mesta hade jag faktiskt gjort klart i våras.

Steg två innebar att jag hällde ut såpvatten över golvet. Jag gnuggade ut det ordentligt med en piassavakvast och finskurade efter en stunds uppluckrande med rotborste. Du förstår kanske varför jag hade dragit ut på det här momentet?

Det ligger ändå något tillfredsställande i att vara med i en reningsprocess liknande denna. Jag tänkte på de duktiga hästtjejerna som lagt all sin fritid i det här stallet. Svår sjukdom ledde så småningom att hästarnas ägare mådde för dåligt för att ta hand om dem och slutet blev kanske inte så fint. Nu försöker jag ändå ge alla de inblandade något slags upprättelse. Denna lada har varit med om så mycket, tänk om ändå väggarna kunde berätta. Det låter klyschigt, men jag hade verkligen velat lyssna på deras berättelse.

Jag passade även på att genomföra sopsortering. Återvinningscentralerna kräver noggrannhet, så det sparar mycket tid att göra rätt från början.

De gamla mdf-skivorna som är så nedskitade ska ner, liksom listerna som håller dem uppe. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så nöjd med att vara igång! Andra hälften av detta utrymme får jag göra klart i veckan som kommer. Det är ändå härligt att komma in i ladan och känna doften av såpa!

Över den här brunnen har det bara legat några lösa brädor. Det har inte bara varit fult, utan också farligt för djur och barn på rymmen. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Igår tog maken tag i det och byggde ett lock!

Halvfärdigt. Konstruktionen är en ram med ett lock i mitten. Locket lyftes då jag exempelvis hämtar vatten till tomaterna. På rambrädorna går det bra att ställa vattenkannan och vattnet som rinner över går inte till spillo då det rinner tillbaka ner i brunnen. Smart! (Själva locket ligger här upp och ner och ska också oljas in.) Jag är så glad över varje litet framsteg här hemma. Det är i sanning ett evighetsprojekt, så jag är tacksam för de här blogguppdateringarna. Det är nämligen lätt att glömma det som blivit gjort och svårt att komma ihåg allt som inte är färdigt.