19 sep

Livet fortsätter på landet.

Välkommen frisk kylig luft om nätterna och brittsommarvarmt t-shirtväder! Jag njuter verkligen av denna årstid. Det finns massor att göra i trädgården och trädgårdslandet, men jag har liksom tröttnat lite. Vet att jag borde gödsla upp somligt och fortsätta stödvattna då det är så torrt. Orkar bara inte hela vägen! Det blir lite duttande här och lite duttande där. Det viktigaste måste ju skötas naturligtvis, som att plocka in vackra buketter att njuta av.

Sven-Eriks dahlior har fått ny kraft liksom fars ringblommor. Lejongapen blommar på och rosenskärorna svävar framför stenmuren som vackra fjärilar. Jätteverbena skulle jag också kunna plocka, men den här buketten fick bli min klassiska septemberbukett i glada färger på den gulröda skalan. Skulle aldrig ta på mig den här färgkombinationen, men tycker att det är så vackert!

Vi är helt självförsörjande på grönsaker en bit in i oktober. Tomater, gurka, squash, morötter, lök, rödbetor, vitkål, broccoli, selleri, paprika, hallon, päron och potatis finns att välja på, så vi behöver inte tjura. Jag glömde däremot så nya sallatsfröer, men det är kanske inte för sent än? Jag vet ju att många har egen sallat under en lång period. Purjolök, blomsterkål, spetskål, palsternacka och rotselleri är inte riktigt klara för skörd än. Dessa har inte fått tillräckligt av vad det nu är de behöver. Vatten, näring, skydd främst. Jag antecknar resultat och lär mig inför nästa säsong. Så tacksam jag är för att jag började skriva odlingsdagbok redan då jag försiktigt trevade mig fram i början av 2018. Nu finns anteckningar från (nästan) fem hela säsonger!

Brorsan har fått många önskemål om ved som han tyvärr inte kan uppfylla. Han var däremot sjyst och levererade en omgång till oss. ”Syskonen går först.”

När broderskapet kom med veden började maken lägga ut allt som låg i vedboden på gräsmattan och tänkte låna släpet för att hiva iväg allt som skulle till sopstationen. Jag glömde att fota ”allt”, men det såg inte klokt ut. Margarinlådor med metallskrot, andra lådor med annat skräp, skräp överallt. Nu var sopstationen inte öppen, men efter några timmars arbete var jobbet gjort. Detta har hängt över oss sedan innan vi köpte stället. Mängder med osorterat skrot, glas och ”grejer”. Nu är allt tillbaka i vedboden, men denna gång sorterat i sopsäckar och murarhinkar. Metall, el, brännbart, kemikalier, glas… Jag är så nöjd! Det blir lätt att köra iväg till tippen på det här viset. Vi sparade somligt som kan komma till användning, så idag ska jag lägga några av de grejerna i citronsyravatten och se om jag kan lyckas rengöra från rost. Det är väl dumt att spara sådant som är skräp på riktigt. Nu är det bara grejerna i sommarvistet kvar! Ja, och allt i ladan, haha. Tur att det finns att göra.

21 aug

När syrrans listor pockade på uppmärksamhet.

Jag kommer från en listfamilj, inte tu tal om saken. Det har skrivits listor av både det ena och det andra slaget, främst av Mamma, så långt jag kan minnas. Festgästlistor. Inköpslistor. Projektlistor. Körschemalistor. Mållistor. Bantningslistor. Mise en place-listor. Garderobslistor. Förbättringslistor. Bucketlistor. Städlistor. Drömlistor. Semesterlistor. Ansvarslistor. Ja, du förstår. Det har funnits listor för allt. Denna uppväxt har påverkat oss syskon på lite olika vis. Somliga av oss skriver likadana listor. Andra skriver listor i huvudet (jag). Det kan finnas någon som skriver listor på brädstumpar och andra som skriver dem i dagboken. Tja, helt list-opåverkad har nog ingen av oss sju gått.

Jag TROR att vår resebloggarsyster vinner listlistan om man räknar volym. När jag läste ett av hennes senaste blogginlägg påmindes jag om förträffligheten i detta fenomen och funderade på om jag ändå inte skulle sätta mig och skriva likadana listor som hon berättade om. Nu blev det inte direkt något av det, men det måste ha legat i bakhuvudet och skvalpat. Efter gårdagens storstädning av köket uppkom nämligen den här listan för att jag ska komma ihåg vad som finns i skåpen och ligga steget före istället för att improvisera maten varje dag. (Detta är förvisso en av mina superkrafter, ”här har du ditt kylskåp” typ. Det blir bara lite trist i längden. Somliga recept kräver ju lite mer planering gällande ingredienser och förberedelser och går inte att följa om man ska äta om en timme.)

Så här såg det ut på vår köksbänk innan listans tillblivelse. Det var storstädning i skåp och lådor och trots att det var så varmt var det dags också för kylen att få en riktig genomkörare. Grönsakslådorna fixade jag häromdagen då jag behövde ha en plats för skörd som inte håller i stenkällaren, men resten var kvar. Milda makaroner är allt jag har att säga. Jag har väl aldrig haft lika många flaskor och burkar av olika slag i kylen på samma gång. En del av dem hade hamnat i något bortglömt hörn och fick nu chans på revansch. Annat borde ha hivats för länge sedan. Jag har blivit bra på att använda ögon och näsa istället för att vara fixerad vid bäst före-datum, ett av de bästa sätten att vara ”svinnsmart”. Det finns dock ingen anledning att spara en nästan tom syltburk med mögel i. (Till försvar får sägas att det bara fanns en sådan.) Vi hade tre öppnade burkar lingonsylt och då vill jag säga att vi nästan aldrig ens äter lingonsylt. Prästosten hade ett par mögelfläckar, så den fick en omgång av osthyveln och revs sedan ner till gratängost för att läggas i frysen. Vi hade tänkt baka vegankakor till festen, men det blev en rawtårta istället och veganmargarin och -grädde står kvar oanvända. Asiatisk matlagning kräver ofta lite speciella ingredienser och många av flaskorna på bilden är sådana. Trots det visade det sig till exempel att vi inte har någon sesamolja, så det fick skrivas upp på inköpslistan i telefonen. Nu känns det bra att öppna kylskåpet och mötas av ordning och reda. Och luftighet! Det luktar också fräscht. Bästa tipset är att använda ”mirakelputs” (3 dl vatten, 2 dl 12% ättiksprit och någon droppe diskmedel), spreja och torka av efter någon minut. Jag vet att ättika luktar pecko, men resultatet blir verkligen bra när doften lagt sig! Lycka till om du bestämmer dig för att storstäda köket du också. Det känns väldigt skönt då det är klart.

13 jul

En egen liten by.

Vad är det värsta med att ha så många syskon? När jag var liten var det att jag var äldst och ofta fick hjälpa till som lill-mamma. Då kunde det kännas lite jobbigt ibland.
Vad är det bästa med att ha så många syskon? Att vi är så många. Det finns otroligt mycket kärlek och resurser, som en bottenlös säck att ösa ur med alla ingifta, barn, vänner och andra tillhörande.

Lillasyster och två av hennes barn kom hit igår kväll och sov över. Efter en skön sovmorgon och brunch i vårt kök var det dags för oss att åka till Bredavik för att städa ur de övernattande gästernas villavagn inför semestern. Sonen och syskonbarnen skulle spela Dominion, men då Herr Villavagn Jr hade lovat sin mamma att hjälpa till med städningen bestämde storkusinen att om alla hjälpte till att städa först skulle spelet komma igång fortare. Sex personer städar ur en villavagn i ett huj, särskilt då den var så fint urstädad och undanplockad efter förra säsongen. Det kändes som att vi befann oss i ett myrbo med två dammsugare, textilviftare, fönsterputsare, yttorkare och sanitetsrengörare. Nu luktar villavagnen såpa och jag gissar att Dominionspelet är i full gång.

En annan bra grej med att vara så många är att det alltid finns tillgång till en hejaklack om man är i behov av lite extra pepp. Det är inte fy skam!

03 jul

Smuts.

Somliga projekt skjuts upp i oändlighet då de känns för övermäktiga, eller som att de helt enkelt skulle ta för mycket tid och engagemang i anspråk. I våras påbörjade jag ett sådant. Jag tömde ut alla lämningar efter hästarna i spiltorna i ladan, strö och gödsel som har legat i långt mer än tio år. Det blev ett projekt som gjorde mig lite starkare, men då ”limpan” med ströet låg färdig längst ner i trädgården kände jag mig ganska färdig med projektet. Problemet var ju att det bara var påbörjat. Igår hade jag uppbådat ny pepp och satte igång med finrengöringen. Steg ett innebar ett mekaniskt bortmonterande av gammalt intorkat gödsel. Det tog sin lilla tid, men det mesta hade jag faktiskt gjort klart i våras.

Steg två innebar att jag hällde ut såpvatten över golvet. Jag gnuggade ut det ordentligt med en piassavakvast och finskurade efter en stunds uppluckrande med rotborste. Du förstår kanske varför jag hade dragit ut på det här momentet?

Det ligger ändå något tillfredsställande i att vara med i en reningsprocess liknande denna. Jag tänkte på de duktiga hästtjejerna som lagt all sin fritid i det här stallet. Svår sjukdom ledde så småningom att hästarnas ägare mådde för dåligt för att ta hand om dem och slutet blev kanske inte så fint. Nu försöker jag ändå ge alla de inblandade något slags upprättelse. Denna lada har varit med om så mycket, tänk om ändå väggarna kunde berätta. Det låter klyschigt, men jag hade verkligen velat lyssna på deras berättelse.

Jag passade även på att genomföra sopsortering. Återvinningscentralerna kräver noggrannhet, så det sparar mycket tid att göra rätt från början.

De gamla mdf-skivorna som är så nedskitade ska ner, liksom listerna som håller dem uppe. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så nöjd med att vara igång! Andra hälften av detta utrymme får jag göra klart i veckan som kommer. Det är ändå härligt att komma in i ladan och känna doften av såpa!

Över den här brunnen har det bara legat några lösa brädor. Det har inte bara varit fult, utan också farligt för djur och barn på rymmen. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Igår tog maken tag i det och byggde ett lock!

Halvfärdigt. Konstruktionen är en ram med ett lock i mitten. Locket lyftes då jag exempelvis hämtar vatten till tomaterna. På rambrädorna går det bra att ställa vattenkannan och vattnet som rinner över går inte till spillo då det rinner tillbaka ner i brunnen. Smart! (Själva locket ligger här upp och ner och ska också oljas in.) Jag är så glad över varje litet framsteg här hemma. Det är i sanning ett evighetsprojekt, så jag är tacksam för de här blogguppdateringarna. Det är nämligen lätt att glömma det som blivit gjort och svårt att komma ihåg allt som inte är färdigt.

08 maj

Vårstädning i Bredavik och lite annat smått och gott.

Jag gör antagandet att de flesta som har fritidsboende någon gång har brottats med gnagare. Även om de flesta inte brassar på i elementen under vinterhalvåret håller man tillräckligt varmt för att rören inte ska frysa, och detta är lockande för de stackars små djuren. Detta gäller också i Bredavik, så när vårsolen börjar regera försöker vi alltid samordna en städdag för att ”köra igång” säsongen.

Igår var det de tre äldsta från storfamiljen och delar av våra familjer som sopade ut musbajs, skurade köket uppifrån och ner, slängde ut kylen i köket (en ny är på ingång då denna varit dålig i många år), lagade möbler, fönster putsades, textilier plockades ner/hem för att tvättas, golv skurades, gräs klipptes och studsmatta monterades. Ja, och så åt vi isig glass och smarriga festkakor från förra säsongen.

Den här stolen och dess kamrat har orsakat irritation i flera år. Båda saknar en av sittplankorna och då de var fastborrade från undersidan har många fastnat med diverse klädesplagg och kroppsdelar i exponerade skruvspetsar. Igår drog Ingenjören till alla skruvar och monterade fast nya brädbitar, så nu kommer stolarna att hålla ett tag till. (Vi fyller på med andras avlagda utemöbler med jämna mellanrum, så vi har en ”eklektisk” blandning soffor, stolar och bord.)

Lillebror fortsätter klippa gräset i Fars anda. Gullvivorna förskönar gräsmattan. Igår grävde jag faktiskt upp en liten planta och satte ner den här hemma, för vi har inga gullisar. Vi får se om den tar sig.

Den här synen triggar sommarkänslor! Jag vet inte riktigt hur många studsmattor vi gått igenom vid det här laget. Vet bara att många barn har hoppat många hopp på de här tomten genom åren. Våra barn har i alla fall tillbringat en stor del av sina somrar i anordningar liknande denna. Jag ska ta med mig grejer för att laga nät och fästa en del grejer nästa gång jag kommer ihåg. Just denna modell var lite dyrare, men har hållit ovanligt bra. Ett gästande barn klarade den inte att hålla stången, han var väldigt våldsam. Men, men, bara jag kan laga nätet med björntråd och fästa ett par lösa delar så ska det nog bli bra!

Eftermiddagen tillbringade jag i trädgårdslandet. Maken körde jordfräsen i ”ettårsrabatten” och slog gräset i trädgårdslandet. Jag rensade ogräs i de sista lådorna och fixade inför fröerna som ska i. Jag har fått gå igenom gamla anteckningar mycket noga för att ge så bra förutsättningar som möjligt till plantorna. Växelbruk är nödvändigt om man inte vill få in skräp som är jobbigt att bli av med. Jag vet många som inte är så noggranna med detta, men när vi nu har goda förutsättningar att få till ett fungerande system vill jag anstränga mig lite. Sparrisplantorna från Bredavik satte jag i den enda lediga lådan förra året. (Den andra från tulpanerna sett.) Sparris mår inte bra av att flyttas runt, så även om det var ett dumt ställe (björkdungen i grannens hage drar vatten och skuggar lite för mycket) har jag bestämt mig för att låta dem stå kvar. Sparrisar ska inte skördas de första åren för att de ska kunna etableras ordentligt, så det känns lite surt att se dessa godingar stå i lådan utan att kunna skörda. Ett år till bara, sedan så! Kryddhjulet har fyllts på med fasters gåvor. I krukor på annat håll driver jag upp andra örter som ska i lite senare i sommar. Gräslöken som står där ska också bytas ut mot fräscha plantor som står i verandan tills de vuxit till sig lite.

Jag måste ju passa på och visa hur långt brorsan kommit med sitt hus! Det är så spännande att följa bygget… Gaveltakstolen restes med en hjälp av en sinnrik anordning, grannen Bosse och Ingenjören. Japp, det gick helt enligt planerna, och brorsan är nog lite stolt över att inga kranar eller andra maskiner var inblandade.

Det sista jag gjorde innan jag gick in var att plocka in en ny tulpantrio och lite annat skröfs. Ljuvligt vackert i allt det skira, så härligt att mötas av detta på morgonkvisten.

Sedan måste jag ju fnissa åt detta. Varje kväll tvättar jag av ansiktet. Igår tog jag snabbvägen, nämligen Biodermas micellärvatten på en bomullsrondell. Jag fick snabbt överge den idén och dra till med en rejäl tvätt, för så här såg det ut efter en avsvepning. Att storstäda och gräva i torr jord kostar på! Ibland känns det extra lyxigt att ha tillgångar till moderniteter som duschar och vattenklosetter… Den mänskliga kroppen har förmåga att hålla sig okej ren med bara små hjälper, men tanken på att lägga skit i lager på lager är faktiskt inte särskilt tilltalande för mig. Med det hälsar jag over and out.

22 apr

Tankar från ett överbelamrat skrivbord.

Bredvid mig ligger magasinet Femina. På ryggen står det ”Berör på djupet. Tar ytan på allvar.” Jag vet inte ens hur jag ska tolka det. Vad betyder det? Kanske att det går bra att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att en person som bryr sig om sitt utseende inte per automatik är blåst, eller att någon som vill bli tagen på allvar inte ska behöva se slätstruken ut?

Hur som helst. Jag gillar att stötta tidningsbranschen och när Femina och Allt om Trädgård trillar ner i brevlådan övar jag på att sitta ner med dem för att inspireras, peppas, irriteras, känna lite avundsjuka, bli glad, lära mig något nytt, eller påminnas om något jag glömt. Jag får erkänna att ingen av de här två tidningarna brukar lämna mig djupt berörd, snarare kan jag efter genombläddring känna ett obändigt behov av ett växthus som kostar några hundra tusen eller kanske funderar jag över om mina Lindex New-jeans med hål i sig funkar i år också. Det är ju liksom inte riktigt vettigt att jag skulle ta på mig en outfit värd i runda slängar 15 000 kronor, även om jag förstår att det finns människor som gör det.

Igår var maken på soptippen och slängde ännu mer skräp från sommarvistet och ladan. Det finns mer, mycket mer. Men lite i taget, det går! Jag tänker på allt som hänt sedan 2016 och är så glad över albumet i telefonen där brorsans jobb med huset finns dokumenterat, men också finliret som vi fixat sedan vi köpte huset för ett par år sedan. Jag påminns om hur viktigt det är att stanna upp och ta in förändring, att vara nöjd en stund innan det är dags att hasta vidare. Annars är det lätt att fastna i en känsla av ständig otillräcklighet och det mår ingen bra av. Lite mer ”här sitter jag och duger”-känsla vore kanske på sin plats?

10 apr

När man börjar i ett hörn och allt blir kaos…

… men ändå ordnar upp sig till slut. Igår hade jag planerat att plantera om paprika, chili och tomater. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket ”fetjord” hemma, däremot en hel del såjord. Det gjorde ingenting, för när jag började ta ner plantorna till köket insåg jag på riktigt att det behövdes en storstädning innan ungdomarna kommer hem. Jag flyttade en planta, sedan en kartong och så en påse som skulle till den lokala loppisen och sedan var det kört. Den stora rockaden var inledd. Yngsta dotterns rum har blivit syrum, men även tillfällig lagerlokal p.g.a. olika orsaker. Somligt går inte att göra något åt just nu, men annat kunde vi faktiskt fixa. Maken hade redan i fredags börjat gå igenom en del grejer från sin pappa, nu tog vi tag i prylarna också. Det var bara några grader ute, men svetten lackade och fönstret stod vidöppet. De stora pelargonerna fick en ny hemvist och visst skulle den lilla jord jag hade ändå räcka till att plantera om pelargonsticklingarna som inte hade givits bort?

Övervåningen blev dammad, torkad, dammsugen och fixad, soptunnan fick ta emot en hel del mat och många kartonger kördes till återvinningen medan köket blev planteringsstation. Så här ser det fortfarande ut överallt där nere nu, åtminstone tills jag fått det där gjort som jag hade planerat för gårdagen. Minipåskliljorna i Waldemarsuddekrukan väntar på att bli utplanterade, de tillför inte så mycket skönhet längre. De har dock varit till stor glädje länge, länge!

Jag är världens sämsta på att komma ihåg vad jag har hemma, så jag försökte förra året styra upp det. Det verkar ha funkat! Svägerskan tipsade om detta mirakelmedel och jag tyckte verkligen att det gjorde skillnad då jag använde det förra året. De tipsar om att hälla en kork i en liter vatten vid nyplantering för att stimulera rotväxt, så jag testade och hoppas få fina resultat.

Så här ser det ut på golvet. En stor rostfri bunke som jag blandar jord och perlite i. (Perlite sägs bidra till att rötterna lättare får luft.) I kannan har jag Multikraftsuperbrygden. Tänk, en planttant matar inte sig själv med chips en lördagskväll, utan sina plantor med perlite och rotkraft…

Somliga av pelargonerna vägrade att rota sig. Så vet jag ju att det är. Det blev noll sticklingar av moster Evas hängpelargon både förra året och detta, samma gällde O’Susie Wong. Bestämde mig för att sätta två sticklingar i varje kruka i de fall där det gick och fick till följande resultat:
2 Bagittas Mårbacka
Odense Black
Linda 1 (hoppas att det är Ålsta Frida, annars har jag förlorat den helt)
3 Bornholm
2 Swanland
Bob Hall
Mammas Mårbacka
I de här krukorna sitter 18 sticklingar. Jag har gett bort kanske fem stycken vilket betyder att mindre än hälften av sticklingarna tog sig. Å andra sidan är resultatet revolutionerande mycket bättre än förra året. Dels var moderplantorna i bättre skick vid omplantering/sticklingstagning och i år använde jag rotpulver till alla. Det var bara ett fåtal som ruttnade eftersom jag var så försiktig med vatten, kanske var jag för försiktig? Det är kul att testa olika tekniker! Nu håller jag tummarna för att allt tar sig ordentligt.

22 mar

Ut med den gamla skiten.

Somligt följer samma mönster, om och om och om igen. Årstider, födelsedagar, skolåret, den kvinnliga menscykeln, dammlager, perenner – så länge vi lever kommer det att finnas sådant som vi känner igen eftersom vi upplevt det förut. Så fort våren närmar sig börjar jag scanna vårlistan och scanningen går obemärkt in i förverkligandet. Årets sådd ska planeras, jord ska beredas, fönster ska putsas, verandan ska byta skepnad från stökigt kylskåp/lagerlokal till trevligt växthus/sommarrum… Just det senare ägnade jag mig åt igår. I år var oredan värre än vanligt, dock inte riktigt lika illa som på den här bilden. Här hade jag börjat utstädningen från resten av huset i ett litet mellansteg där det bara var att ösa på med grejer på den redan existerande högen.

Här började man se formen på verandan igen! I år hoppas jag att allt blir klart. Det behöver bara bli lite varmare så jag kan måla väggar och tak och så ska det till lite lister. Maken har lovat att bygga en förvaringsbänk i vinkel, något som både kommer att ge efterfrågad möjlighet att ha grejer här utan att det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och sittplatser. Det här är ju ändå det mysigaste rummet i hela huset ungefär från och med nu!

Det är jobbigt att knäskura trägolv, men otroligt tillfredsställande. Det är viktigt att ha kallt vatten. Jag blandade 2,5 dl av Gysinge linoljesåpa i 5 liter vatten, men Gysinge själva rekommenderar 1 dl till 5 liter vatten. Hoppsan, påminnelse om att kontrollera källan i alla möjliga olika situationer…

Titta så härligt rent och underbart mjukt golvet var nu i morse, och så gott det luktar! Ja, jag vet att du inte kan se eller känna något, men du får tro på mitt ord. Vi hade fått ett par fula vattenfläckar som inte gick bort, men överlag blev det så mycket bättre än det var! Jag skulle vilja gå omkring barfota på golvet hela dagen bara för att njuta av känslan, så härligt är det. Den maskinvävda trasmattan som vi har haft här är inte särskilt fin och efter senaste årets slitage är den både solblekt och fläckig. Det är svindyrt att kemtvätta mattor, så det får nog bli någon annan lösning. Nu ska jag bara ta hand om fönster och den märkliga figurparaden, men det får bli en annan dag.

Efter gårdagens jobb och sortering av allt som skulle slängas eller sorteras in på rätt ställe kände jag mig lagom mör. Jag är dock så tacksam över att ha orken (inte självklart för mig) och citatet på verandaväggen känns mer aktuellt än någonsin: ”Låt mig verka medan dagen brinner”. (Citat Ruth Milles.)

26 feb

Planttantsrapport no. 1 för 2022.

Nu drar jag igång! Chili och paprika är i jorden, om några veckor är det dags för tomater och lite annat smått och gott.

Varje år säger jag att jag ska ha färre tomat-, chili- och paprikaplantor än jag hade året innan, men det har ännu inte blivit så. Jag kommer säkert att ha för många plantor även i år. Det är svårt att göra sig av med friska plantor, men det är omöjligt att räkna ut precis hur många fröer som utvecklas till starka och friska plantor.

I ladan jobbar jag mig långsamt igenom städningen. Hacka, hugga, skyffla – ingen rast, ingen ro. Det kräver sitt för att inte ge upp!