Too much love will kill you. Käre Freddie. Du sjöng aldrig om prylar direkt, men just nu är det hur som helst ”too much”. Lyckligtvis tror jag inte att mitt liv står på spel.
K hittade både vemodiga och underbart söta små brev och meddelanden idag då han städade ut det sista i garaget. De gjorde mig både ledsen och glad. Livet är förunderligt. Vädret också. Med det sagt är det dags att hugga i igen!
För mycket, obeslutsamhet, kärlek, fest, jobb, vardag, vita skinnsoffor, skratt, hopplöshet, flyttkartonger, blä, jippi, fynd, förlust, dusch, vänner, nybörjarklantighet, tvätt, dammsugare, spindelnät, frustration, löss, Simon & Garfunkel, DT, You Do, kan själv. Gäsp! Nu lägger jag mig och sover i några timmar.
Först och främst måste jag bara tacka för era snälla kommentarer! Jag skulle vilja svara på var och en av dem, men nu då WordPress-appen har strulat så har det inte funkat. Det är så roligt att läsa dina tankar och funderingar runt det jag skriver om, så fortsätt gärna med det. Framöver kommer väl livet att stabilisera sig lite så jag kan börja återkoppla igen.
Jag, maken och sonen kom hem tidigare i kväll. Vi har inga sängar kvar här hemma, bara några bäddmadrasser och en hel massa ”grejs” som liksom inte passat att packa någonstans. I morgon ska jag och sonen ta itu med de sakerna på förmiddagen. Eftermiddagen ägnas åt Formexförberedelser. Vissa saker måste ju vara ”normala” också då allt är en enda stor röra! Jag vet inte hur vi ska få till allt, men sakta verkar det ändå som att saker och ting ordnar upp sig. Just nu kretsar många tankar runt boendet. Vi velar lite fram och tillbaka. Jag är ledsen alla amerikaner, men era hus faller mig inte riktigt i smaken. Inte maken heller. Pråliga fasader och lite betongbunkerkänsla inomhus verkar vara det som gemene man gillar just i Utah om man ska tro på det man ser på bilderna. Jag tror att jag skulle kunna satsa på en ny karriär som mäklarfotograf. Kanske något för framtiden? Just nu står detta hus högst i kurs. K kommer ihåg hur miserabel jag kände mig i den bajsbruna lägenheten i Philly, så kanske är det bäst att jag lyssnar på honom. 🙂 Annars tycker jag det vore idé att ha en billigare boende och få en massa pengar till äventyr. Jaja, vi får väl se hur det blir.
Spjutsbygds gillestugssoffa mötte slutligen sitt öde. Efter att ha tjänat vår familj under en hiskeligt massa år åkte furusoffan och dess bruna kuddar till Bubbetorps återvinningsstation för att eldas upp.
En av kuddarna bara vägrade att ge sig! Hen klamrade sig fast i hörnet då containern tömdes, och har ingen gjort något åt det sitter hen fortfarande kvar där och hoppas kunna rymma…
Sturköblommor som far och mamma har tagit hand om under vår och försommar. Nu har naturen sin gång och vi får alla njuta av dessa fantastiska skapelser.
En av syrrorna är blomstergeneral. Hon bjuder på vackra stilleben runt ägorna, både inne och ute. Vem blir inte glad av en sådan här bukett?
Lillasyster och hennes son på båttur i den härliga båt som två av våra syskon och deras familjer investerat i. Vi har alla fått njuta av turer runt Bredavik och vissa har till och med åkt ända in till Staun (Karlskrona, alltså).
Vad gör denna solnedgång mer speciell än någon annan? Ingenting alls, mer än att jag älskar det här stället mest på jorden. Vi har verkligen våra föräldrar att tacka för att de köpte gården till oss trots att det nog klämde åt plånboken ordentligt…
Sonen brukar tycka att det är lite träligt att han är äldsta kusinen på båda sidor av familjen. Han har en massa småkusiner som tycker att han är coolast och bäst i hela världen och i år har han nog för första gången insett att det kan vara nog så trevligt som att ha någon jämnårig att hänga med. Här ett kvällsdopp med brorsonen D. (Min brors barn badar för övrigt många gånger varje dag. Snacka om vattendjur!)
Varje sommar brukar systrarna och mamma hitta på något tillsammans, så också i år. Vi tillbringade många timmar tillsammans hemma hos M i Karlskrona och det var ruskigt trevligt. Nästa gång får extrasyrran och svägerskorna också vara med tycker jag. (Visst har jag världens finaste systrar? Jag älskar dem så det gör ont. Tyvärr är jag kanske alltför ärlig ibland, men det kanske ändå är en storasysters plikt och privilegium?)
Ja, oj, vad solen skiner. Det är alldeles underbart… Wp-appen funkar inte så tyvärr får du inte se några bilder, men jag hoppas att du också har det ganska bra. Två av syskonen och deras familjer har köpt en båt som jag fick åka ut med härom dagen. Jag ska också ha en båt när jag blir stor. Eller också förlitar jag mig bara på syskonens snällhet och lånar deras. Hur som helst kan jag rekommendera en tur ”pa sjönen” i sol. En sådan kan ge så mycket energi att det räcker flera dagar framåt!
Somligt går att uttrycka i ord. Man säger det man ska och så är det bra med det. Andra gånger blir det fel och om man har skrivit det blir det ännu värre. Orden står kvar som en ständig påminnelse om att det hade kunnat uttryckas bättre, snällare, inte alls eller med mer schvung. Åter annat bär man med sig utan att dela med någon annan. Det kan få växa, utvecklas och ta ny form i lugn och ro.
Här på Sturkö får jag små stunder av total stillhet och känner samtidigt att jag är en viktig del av det stora. Idag lyssnar jag på Liszt mässa op. 36, Agnus Dei och känner solen ge mig ny kraft. Jag är tacksam för de änglar som hade gjort en Totalförvandling av ”gula stugan” tills vår familj kom tillbaka från Stockholm. Makalöst… Familj och fina vänner lade ner massor av timmar för att göra vårt boende hemtrevligt mitt i kaoset. Det vet jag i alla fall vad jag har att säga om… Tack! Från djupet av mitt hjärta – tack.
Mobilens larm ringde klockan sju i morse och K steg upp för att åka iväg och hämta det envägssläp vi skulle använda till dagens flyttverksamhet. Nu är klockan tio över tolv på natten och vi har ca 25 mil kvar innan vi kan krypa ner i av andra nybäddade sängar.
Vill du veta vad man kan hinna om man jobbar på rätt ordentligt under en dag? Fortsätter du läsa får du veta vare sig du vill veta eller ej. 🙂
Packa släpet fullt och lasta av i lagerutrymme.
Packa släp med saker till en vän och systers familj. Lasta av och lasta på allt som stått i systers garage sedan innan husvisning. Åka hem och fylla på släpet för att sedan åka ännu en runda till lagret.
Åka hem, laga och äta lunch.
Packa släpet fullt och lasta av till lagret två rundor till.
Packa släpet totalt proppfullt med skräp, åka till sämsta sopstationen (Flempan) för att Stockholms sopstationer stänger kl 16 på fredagar. Sortera sopor in absurdum. Glädjas åt den medmänsklighet soptjejen visar.
Åka hem, sortera lite, laga middag, duscha och packa bil och släp fullt. Åka till lagret och byta till rätt hänglås. Lämna Masmo kl 21. Stänga av telefonen och inse att man är dement och har glömt pin-koden. Ha en man som räddar dagen, trollar fram puk-koden och gör sin fru glad.
Om några timmar når vi slutstationen. Oj, vad jag ska sova gott då!
Vi håller på att leta boende i USA. Hjälp! Det är svårt. Blaffiga fuskbyggen finns det gott om. ”Billiga” om man jämför med många svenska boenden, men ojojoj, så amerikanska.
”Mitt” kök här hemma. Planerat in i minsta detalj. Arbetstriangel, förvaringsutrymmen, tillgänglighet, arbetsytor… Bästa avlånga kök jag träffat på någon gång! (Fast så lade jag, K och IKEAs kökspersonal ner många timmar på planeringen.)
Mitt drömhus. Det måste ha varit en finne eller svensk som byggt det här huset och sedan fått kraschad ekonomi. Byggår 2011. (Helt enkelt väldigt annorlunda i Utah, men här skulle jag vilja bo.)
Ljust och fräscht, ganska okej ändå. (Att få ett kök som det vi har haft här verkar omöjligt om man inte bygger själv. Inte amerikanarnas stil helt enkelt.)
Billigt. Fläskkotletter på golvet och amerikanskt, men inte allt för illa för det priset. Säljs på exekutiv auktion och har funnits ett tag på marknaden. Skulle innebära att vi kunde göra en extra semester varannan månad i pengar om man jämför med drömhuset. Tänker man två år framåt bor jag hellre i ett okej hus och lägger mycket pengar på upplevelser än att bo i drömhuset och inte ha råd med mycket mer än sommarresan hem till Sverige.
Amerikanskt. Så här ser husen ut helt enkelt. Och då är det här inte på långt när värst.
Så här vill jag nu inte bo, men det kanske kan vara roligt för dig att se hur folk ”over there” kan bo.
Nittonhundrasjuttio föddes jag. Nu har det snart gått fyrtiotvå år sedan den dag jag gjorde entré på samma sätt som miljoner andra, både innan och efter mig. Vid ungefär samma tid präglades ett vackert mynt, ett mynt som jag hittade då jag flyttstädade. Det var smutsigt, brunt och fläckigt och jag bestämde mig för att putsa upp det för att lägga i en sparalåda. Den här lilla processen fick mig att tänka på vad man lägger värde på. När myntet föddes och några år framåt kunde man använda det för att byta in varor till ett värde av fem öre. Jag vet inte vilket pris jag hade betingat på bebismarknaden, men jag gissar att mina föräldrars subjektiva värdering var, och är, ”ovärderlig”. Det är så lätt att racka ner på sig själv, att se fel och brister och allt det man inte kan eller orkar ändra på. Jag utnämner onsdagen den 18 juli 2012 till Uppvärderingsdagen. Testa! Det är rätt kul.
Varför är jag värdefull?
1. jag är jag, ingen kan ta min plats
2. jag har samlat på mig snart 42 års livserfarenhet
3. jag vet att ”mitt bästa” duger
4. min kärlek flödar över
Skräp. Skatter. Gråt. BÖCKER i allmänhet, men gamla dagböcker i synnerhet. Drama! Hahahahahaha! Här får du dagens tonårsdregel.
Ps: Kanske ska vi hyra hus och kanske har vi sett vårt blivande hem på en mäklarhemsida. En kompis till oss säger att husen i fråga ligger i Barbie Land. Hahaha! Tror du de kommer att få roligt med mig som granne? Nu måste jag börja smida spännande planer.
Hela familjen är nu innehavare av blixtnya pass. Det tog fem minuter på polisstationen och två dagars arbete. Grymt. Jag kommer ihåg hur lång tid man fick vänta ”förr i tiden”. Dessutom skulle man fixa personbevis och skaffa foton som det fanns en massa regler runt. Visa ena örat, le inte för mycket, le inte alls… De nya passen är väldigt snygga och komplicerade och det sägs att de inte ska gå sönder på fem minuter vilket mitt förra pass gjorde. Redan efter första resan hade något lossnat, så passkontrollanterna tittade alltid lite extra på det och mig och min packning resten av resorna vi gjorde tillsammans. Jag gissar att jag var lite passförfalskningsmisstänkt…
Polishuset på Bergsgatan i Stockholm är mer än lovligt fult, men Kronobergsparken och husen runt om på Kungsholmen är rätt charmiga. Jag försöker alltid bestämma mig för vilken av Stockholms stadsdelar som är min favorit. Jag kan aldrig bestämma mig, men det lutar åt Vasastan eller Kungsholmen. Östermalm är definitivt inte stället för mig. Har du något älsklingsställe i vår huvudstad?
Så här charmigt kan man bo. (Nära till park, polishus, tingsrätt, återvinningsstation och badhus.)
Sveriges parker är överlag både lummiga och välskötta. Vilken är din favoritpark? Jag borde väl som Karlskronatjej säga Hoglands park, men jag var alltid så rädd för fyllisarna där, så jag säger nog Ronneby Brunnspark i stället. Där kan man prata om hjärtat i Blekinges trädgård!