mars 2022

31 mar

Privilegier och annat som kan uppta en dag.

Igår hade jag planerat in en eftermiddag vid skrivbordet. Kalligrafi och färger stod på schemat, ingenting annat faktiskt. Jag var ensam hemma och vädret var helt fantastiskt, så för en kort stund funderade jag på om jag inte skulle ge mig ut på halvmilsrundan i naturreservatet istället, eller till att börja med åtminstone. Det kändes bra att säga till mig själv att jag var i min fulla rätt att ta itu med precis det som stod på just min agenda för eftermiddagen. Jag vet att det är privilegierat att kunna göra detta val. Den gamla perfektionisten och ”överpresteraren” i mig påtalade det flera gånger, men jag hade styrkan att artigt be henne hålla snattran och fortsätta njuta av det jag höll på med. När jag packade ihop för att gå och lägga mig kände jag mig så uppfylld av glädje. Tiden hade försvunnit, jag fick i flera omgångar känna vad man brukar kalla flow.

En fantastisk mugg från Rörstrand får agera vattenreservoar när jag skriver och lådan från Royal Talens med Van Gogh-akvareller har varit med ett bra tag. Trots att jag försöker vara förutseende går det inte en gång som jag inte häller ut bläck eller drullar mig på något annat vis. Det vackra och gedigna trägolvet har dessvärre flera färgfläckar nedanför glipan mellan mina två arbetsbord och på arbetsytan är det samma sak. Jaja, det tillhör väl och jag tänker att det syns att det är någon som gillar färger som håller till här! Jag använder lite olika spetsar då jag skriver, men oftast åker min penna som alltid står laddad med en Brause EF66 fram.

Det här tredelade kortet har jag inte kommit på själv. Jag hittade idén hos Lindsey Bugbee, amerikanskan som har hjälpt mig utveckla mitt skrivande de senaste nästan tio åren. Jag har inte rätt pensel för att få till effekten på blommorna på originalkortet, men det blev kul ändå. Projekt som tar lång tid att förbereda påminner mig ofta om vikten av att använda sig av bra grundmaterial. Det räcker inte att fråga en fotograf som har tagit ett fantastiskt fotografi vilken kamera hon fotat med, men delar av svaret kan hittas där. Just i det här fallet hade jag kanske inte behövt triangelpenseln som efterfrågades, men jag hade gärna haft en pensel med lite smidigare topp att tillgå.

Jag har inte skickat påskkort på många år, kanske får jag iväg några i nästa vecka. Å andra sidan kanske jag bara kan gå runt som påskkärring bland grannarna och lämna påskkort och nybakade bullar? De brukar skratta då jag kommer med en påse nybakt, det är liksom inte gängse förfarande här. Alla sköter sig själva, men har full koll på alla andra typ… Alla utom jag, för jag kan inte låta bli att prata med alla. Detta kort är skrivet med en metallicfärg på kaka som kallades för Twinkling H2O då jag jobbade med dem för många år sedan. Tyvärr verkar de inte säljas längre.

Jag gillar också att skriva med akvarellfärger. Det gäller att blanda ut färgen till rätt ”tjocklek” och sedan föra över färg med pensel till skrivspetsen. Då kan man få effekter liknande denna, där texten går i olika nyanser av orange och gult.

Det passade extra bra att jag satt och skrev då min körledare hörde av sig och frågade om jag kunde uppdatera vårt Instagram-konto med beskedet att konserten i lördags drog in över 14 000 kronor! (Jag är delansvarig för konto på Instagram och Facebook.)

Förutom alla tjugotalet kort som blev gjorda passade jag även på att drilla skrivstilen. Kalligrafi är ett hantverk som egentligen kräver ett gott flöde. Tittar man noga på mina texter ser man lite darr här och att jag skrivit för långsamt där. Det bästa är att öva som vi gjorde i de gamla skrivstilsböckerna. Det är inte bara tankar som får ett bättre flöde av att skriva dagbok, även handstilen kan förbättras. Igår jobbade jag mycket med kursiv stil, nästa gång kanske jag kör något mer modernt. Det blir dock inte idag, nu ska jag börja jobba. Hoppas att du som läser det här har en fin dag.

30 mar

Nu är det jul igen?

Årets mars har varit som vilken april som helst, så det är väl inte konstigt att jag vaknar upp till snö. På golvet nedanför sängen ligger min älskade, älskade spikmatta och mina tankar spinner vidare till julklappar och hur saker och ting kommer och går i våra liv. Somligt är väldigt präglat av sin samtid och kan lätt placeras i tiden, annat blir tidlöst. Hittar du något på listan som inte bara väckte en fläkt av intresse, något som blev kvar?

Årets julklapp är en utmärkelse som Handelns Utredningsinstitut, HUI, utser i november varje år. Jag har inte riktigt förstått huruvida de försöker få igång handeln lite extra, eller faktiskt bara försöker leka siare och därmed har sett i sin lilla glaskula vad svenskar kommer att köpa i julklapp till sina nära och kära. Minst ett av tre kriterier vara uppfyllda, annars får man inte bli Årets julklapp. Dessa kriterier är:

Produkten skall vara en nyhet eller ha fått ett nyväckt intresse för året
Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i ett stort antal enheter
Produkten skall representera den tid vi lever i

2021 – Evenemangsbiljetten (efter Covid-19 längtade väl ”alla” på att gå på konsert och teater igen, men jag undrar om folk vågade köpa biljetter)
2020 – Stormköket (har jag haft sedan tonåren, men förstår att folk i orostider börjar fundera på krishjälpmedel)
2019 – Mobillådan (Skärmhjärnan av Anders Hansen hade just kommit ut – jag önskar att tanken bakom mobillådan fortfarande levde, men jag har aldrig haft någon)
2018 – Återvunna kläder (är man från en handarbetsintresserad sjubarnsfamilj är detta old news, men kul att allmänheten upptäckte andrahandsmarknaden)
2017 – Elcykeln (har aldrig haft, men dessa verkar ju praktiska)
2016 – VR-glasögonen (nope)
2015 – Robotdammsugaren (nej, vi var för sena på bollen och i detta hus hade det inte funkat)
2014 – Aktivitetsarmband (jag köpte ett till dottern i födelsedagspresent eller julklapp några år senare, men tog över det själv och har fortfarande på mig varje dag)
2013 – Råsaftcentrifug (fick 2011 av min uppdragsgivare och älskar den, används i perioder fortfarande mycket)
2012 – Hörlurar (har fortfarande bara iPhone-hörlurare med sladd, har tio år senare fortfarande inte satt mig in i dessa brusreducerande, ljudupplevelsehöjande hjälpmedel)
2011 – Färdigpackad matkasse (har testat noll gånger)
2010 – Surfplatta (nope, har aldrig haft någon)
2009 – Spikmatta (vann en året efter hajpen då jag fortfarande tävlade mycket med slogans, älskar till denna dag att avsluta dagen med lymfmassage och spikmatta)
2008 – En upplevelse (tydligen uppmärksammades att folk blivit mättade av ett oändligt utbud av prylar på nätet och att man hade börjat uppskatta andra värden)
2007 – GPS-mottagare (vet inte att vi någonsin haft någon, men nu för tiden klarar jag mig inte utan min telefonkarta)
2006 – Ljudbok (jag var sen på bollen och har aldrig köpt någon egen ljudbok, men nu för tiden lyssnar jag ofta i ljudboksapp)
2005 – Pokerset (spelar inte poker, men 2005 blev nätpoker det mest populära nyordet)
2004 – Platt-TV (sådana julklappar köper vi inte, har fortfarande den platt-TV vi fick på köpet då vi köpte fyra sängar i Orem 2012)
2003 – Mössa (okej, okej, svårt att 1983 då vi alla hellre frös huvudet av oss än att visa oss med mössa skulle kunna tänka oss att mössor skulle sitta på var trendig människas huvud i framtiden)
2002 – Kokbok (jag älskar kokböcker och har många, men använder bara ett fåtal i varje bok och söker numera mest på nätet, men det verkar fortfarande vara en lukrativ marknad)
2001 – Verktyg (undrar om detta var då intresset för att fixa själv väcktes igen, och det kan man väl säga har hängt kvar)
2000 – DVD-spelare (känns lite sorgligt att tänka att vi förvisso har en lös DVD-läsare till datorn, men att DVD:er tillhör ett annat liv då jag år 2000 var yngre än vår yngsta dotter)
1999 – Böcker (så länge jag kan komma ihåg har jag fått och gett böcker i julklapp och jag hoppas att det får fortsätta så)
1998 – Datorspel (om vi bara hade vetat vad som komma skulle…)
1997 – Elektroniska husdjur (t.ex. Tamagotchi) (sonen var för liten och vi vuxna var för stora, så detta fenomen upplevde jag bara hos mina elever)
1996 – Internetpaket (intressant, pling pling pling drrrrrrrr, modem, tror vi hade detta redan innan det blev stort)
1995 – CD-skiva (ja, tänk, det var på den tiden – jag köpte musik/ljudsagor på CD ända tills folk knappt använde CD längre)
1994 – Mobiltelefon (skaffade min första 1995 då vi kom hem från Kalifornien)
1993 – Parfym (mmmmmmm, tycker det är så tråkigt att så många är doftkänsliga idag)
1992 – TV-spel (njae, vet att maken tidigt var på den här bollen, men det dröjde många år innan vi köpte våra barns första tevespel)
1991 – CD-spelare (vid det laget var väl CD-spelare inget nytt, hmmm)
1990 – Wok (detta kommer jag ihåg, fick en wok-panna av föräldrarna i julklapp runt denna tid)
1989 – Videokamera (har aldrig haft någon)
1988 – Bakmaskinen (det dröjde över 15 år innan vi skaffade bakmaskin, men det blev ingen hit hos oss – vet inte hur poppis det är nu för tiden, men svågern bakar fortfarande ofta i deras bakis)

29 mar

Några nedslag i min måndag.

Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.

När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.

Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.

På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.

Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.

Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!

Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.

28 mar

Livets gång.

När jag flyttade hemifrån fick jag ta med mig något hemifrån som jag tyckte extra mycket om. Jag valde den här tavlan som min mamma hade sytt. Den har följt med runt om i Sverige och i världen. Nu för tiden utgör den min utsikt från min arbetsplats och den gör mig faktiskt glad varje dag. Broderade tavlor är inte det mest hippa i inredningssammanhang, men jag bryr mig inte om det. Min svärfarfar bedömde mosters hus i Stockholmsförorten som ”scheissvornehm” (skitflott) då vi hade vår bröllopsmiddag där. Många ”äkta mattor”, stora broderade tavlor och oljemålningar av min morfar, för mig hemtrevligt och kärleksfullt. Det är kanske inte riktigt så det ser ut hemma hos oss, men man kan uppskatta något utan att vilja ha det.

Jag gillar hur man i min tavla ser hela året på en gång. En påminnelse om att allt har sin tid och sin betydelse. Årstider finns inte på alla platser i världen, men hos oss är de en viktig del av livet. För mig är våren drömmar, hopp, planering. Våren ger mig en chans att börja om, men inte från noll. Varje lärdom kan man bära med sig för att göra nödvändiga förändringar. Så tänker jag med odlingen, yrkeslivet och inte minst det här med att vara människa. De senaste åren har jag lärt mig så mycket som jag inte ens hade kunnat drömma om. Somligt har gjort riktigt ont. Vintern har varit lång, karg och kall. Sedan har våren kommit och livet har börjat spira igen. De där mörka perioderna har inte varit oviktiga i mitt liv. Jag har inte gillat någon av dem särskilt mycket, men de har format mig till någon som jag är mycket mer tillfreds med än den tjugofemåriga besserwissern jag en gång var. Och med det ska jag ut och så lite spenat.

27 mar

En lördag utöver det vanliga.

Nu har det hänt igen. 350 nya besökare i bloggen igår pga #skonhetsoperationer gör ju att jag blir nyfiken! Hur kan ett fåtal inlägg utan något slags praktiska tips leda till så många besök? Snälla du som hittat hit med den taggen, ge mig lite lugn i själen…

Något som kanske inte gör mig lugn, men glad, är krukan med små glada, gula solar! Var på Jem & Fix i veckan och hittade snorbilliga små narcisser. De var säkert billiga p.g.a. någon dålig anledning, men där och då tog jag beslutet att strunta i det och köpa med mig ett gäng för att förgylla hemmet. Det funkade! Det gula gör mig glad. Formen på ”installationen” gör mig glad. Jag blir glad av att dessa blommor tyder på att det är vår. Dessutom visade sig sicksackbuske och påskliljor vara en ypperlig kombination. Om du tycker att tupparna och hönan där på fars bord är bleka stämmer det. Jag skulle rengöra två av dem för några år sedan och tvättade då bort färgen av misstag. Den tredje hittade jag i befintligt skick på loppis. Hur som helst blir jag glad av att möta det här i vardagsrummet.

Det här är ingen slutgiltig plan, men en fingervisning om hur jag bör planera landet i år. Några av potatislådorna kommer att få andra uppgifter, men enligt rotationsschemat är det såhär det bör se ut för att ge jorden de bästa förutsättningarna. Att skifta växtplats är väl beprövat, men det finns många som struntar i det och som ändå får god skörd. Jag blir så fixerad vid hur man BÖR göra att jag ibland glömmer att GOTT NOG är mycket bättre än INTE ALLS. Någons petighet med mängden kväve, rätt sorts tillsats, rätt tid, rätt förutsättningar gör att ingenting av det jag gör duger. Typ så. Men det stämmer ju inte! Vi har en härlig trädgård med vackra blommor och producerar mer mat än vi gör av med, kan inte det duga? Vår trädgård är mest en dröm i huvudet, men det som finns här är värt att vårda tills drömmen kan gå i uppfyllelse. Dessutom har drömmen sitt eget värde och behöver inte ens ha något med verkligheten att göra. Vi har alla olika förutsättningar och livet blir bra mycket bättre om vi släpper taget om andras förmågor och tar hand om oss själva. Jag blir bättre och bättre på att leva som jag lär, men i vissa situationer triggas jag och trillar dit på eget krokben. Det var skönt att få den här planen gjord igår. Jag rensade även upp i jordgubbslandet och tog hand om lådorna som gröngödslades förra året. Det är så spännande att se tulpanerna sticka upp i sitt hörn. Hurra!

Dagar som rymmer det bästa av två världar, både trädgårdsarbete och musik, måste väl vara de bästa? Åtminstone för mig. Igår var det dags för ”examen” efter en lång tids arbete med Steve Dobrogoszs Requiem. Vi sjöng även några kompositioner av Stig Lindberg och en Bön för Ukraina. Jag älskar verkligen att omges av musik, jag upplever den med hela min kropp och själ. Rent musikaliskt var det inte ”perfekt” igår, men det var ändå fantastiskt. I stunder kände jag hur jag nästan svävade, mest hade jag velat sluta sjunga och bara sväva fritt ibland alla toner. Då, när dirigent, orkester och sångare förenades i något som mest kan liknas med perfekt enhet, då var det rent underbart. Den känslan tar jag med mig då jag nu sammanfattar vecka 12. Det är även dags att fira min fina lillasyster i Skottland på hennes fyrtiosjätte födelsedag. Snart får vi träffas igen! Som jag längtar.

26 mar

Filosofiska planttanten.

Planttanten är mycket praktisk, men ibland även lite filosofisk. Strömavbrottet igår höll på i över ett dygn och jag oroade mig för maten i frysen och bebisarna i växthusskrubben. Hur skulle de klara sig utan sitt extra ljus? Precis som vi människor är de lite större versionerna mer motståndskraftiga. Bebisar har inte hunnit få särskilt långa rötter och de bryts lätt om de hanteras ovarsamt. Jag behöver vara mer observant då det gäller nysådderna och märker jag att något är fel behöver jag åtgärda det på en gång om det inte ska leda till långtgående negativa konsekvenser. De sätts i ett lager såjord, men när rötterna kommit ner en bit finns det näringsrik jord som boostar, kanske tillsammans med guldvatten.

De hårt beskurna plantorna behöver komma igen lite långsamt. De får inte vattnas för hårt och gödsel är inte att tänka på från början. Mjuk och fin behandling och placering i härlig jord efter stympningen kommer att leda till att nya rötter och nya blad i sin takt växer ut och skapar en planta som är stark och motståndskraftig. Snart kan den drivas på lite hårdare och blomma ut till sin fulla potential!

Vi måste komma ihåg att alla har olika behov av ljus. Somliga behöver stå i strålkastarljus eller massor av sol för att må som bäst, andra tåler likt garderobsblomman ganska lite sol och mår ändå utmärkt.

Sedan har vi de gamla trotjänarna. De kan lätt misstas för att vara tråkiga och får lätt föra en tynande tillvaro om inte någon förstår deras potential. Får de bara mycket vila och rätt sorts näring så levererar de rikligen, om och om och om igen. De har en historia att berätta, så glöm inte att lyssna på den! Nytt och fräscht i all ära, men även di gamle har mycket att bidra med.

Slutligen har vi blommorna som plockas från sitt sammanhang. Ett tag fortsätter de utvecklas och blommar kanske till och med ut i sin fulla prakt. Problemet är bara att när de tar slut är det slut. Somliga kan göras till sticklingar som skapar nya rötter och nytt liv, kanske på annan plats, men det gäller att någon ger rätt förutsättningar. De tåler inte att slängas på backen, överlever bara en kort tid i vatten, det är i jord de kan komma igen och ges en ny chans.

Ja, så är det. Det kanske inte är så konstigt att jag både älskar att vara terapeut och planttant? Det finns många likheter då det gäller förhållningssätt till de olika individerna. Jag hoppas att du får en fin helg!

25 mar

Jaha.

Igår förmiddags gick strömmen oväntat och både tvättmaskin och diskmaskin slutade gå. Vi bor tydligen vid världens ände, för beskedet vi fått från Eon är att vi kan räkna med el tidigast kl. 16 i eftermiddag. Trist att jag har svinont pga. en klämd nerv i ryggraden, så det är bäst att jag slutar skriva på en gång. Häxan Surtant i mig har nämligen väckts. Jag är dessutom bekymrad över frysens innehåll. Hoppas att smärtan ger sig lite, då kanske jag orkar jobba lite i trädgården. Klart slut.

24 mar

Varje dag – ett liv.

Femtiotvå år har runnit under broarna. Igår firade vi, för visst ska vi fira allt som firas kan?! Varmrökt lax, tårta och och blomster blev själva kulissen, det viktigaste var ändå människorna som var där. Älskar att vi kan träffas igen, men visst känns det fortfarande lite konstigt att sitta vid bordet med två iläggsskivor.

Dagen till ära kom de fina ljuslyktorna från svärmor upp. De har legat i sin låda och väntat på bättre tider alldeles för länge, typ två år. Nu fick både de och fotogenlampan komma upp och jag är så glad! Det blev verkligen mysigt.

Att komma in i köket på morgonen och möta det här…

… och det här gjorde mig glad. Glad att det finns diskmaskin, människor att fira med, anledning att fira, att det går att träffas och att vi har ett tryggt hem att fira i. Inget av detta bör tas för givet.

23 mar

Pass på pass, men passar inte på födelsedagen.

Ska vi prata om det här? Jaja, vi får väl skylla på att jag inte var med i svängarna. Vår yngsta dotter beställde passtid i februari i Stockholm och fick en tid i mars. Hon fick jobb den dagen och bestämde sig för att avboka. Då hon ett par dagar senare skulle boka ny tid ringde hon upprörd och berättade att nästa tid som fanns tillgänglig var i september! Nej, det måste vara fel, sa den förnuftiga mamman och tänkte curla lite. Det visade sig dessvärre stämma. Då hon satte sig för att boka en tid här i Blekinge eftersom dottern ändå skulle komma till påsk insåg hon att det var ännu värre här. Efter ytterligare tid insåg samma mamma att hennes och makens pass går ut i sommar och att de skulle behöva boka tid de också. Jo, men hoppsan. Inga tider i Karlskrona alls och i Karlshamn fanns det fyra kvar. I november. Jahaja, inget att hänga läpp över. Jag gissar att utlandsresor inte står på tapeten i år då.

Något som dock står i fokus just idag är makens fö(r)delsedag. Den delar han med ett gäng andra födelsedagsbarn, så är du en av dem passar jag på att gratta dig också. Jag har för första gången hissat flaggan (det var plättlätt) och ska nu uppvakta med frukost på sängen enligt konstens alla regler. Hurra, hurra, hurra, hurrAAA!

22 mar

Ut med den gamla skiten.

Somligt följer samma mönster, om och om och om igen. Årstider, födelsedagar, skolåret, den kvinnliga menscykeln, dammlager, perenner – så länge vi lever kommer det att finnas sådant som vi känner igen eftersom vi upplevt det förut. Så fort våren närmar sig börjar jag scanna vårlistan och scanningen går obemärkt in i förverkligandet. Årets sådd ska planeras, jord ska beredas, fönster ska putsas, verandan ska byta skepnad från stökigt kylskåp/lagerlokal till trevligt växthus/sommarrum… Just det senare ägnade jag mig åt igår. I år var oredan värre än vanligt, dock inte riktigt lika illa som på den här bilden. Här hade jag börjat utstädningen från resten av huset i ett litet mellansteg där det bara var att ösa på med grejer på den redan existerande högen.

Här började man se formen på verandan igen! I år hoppas jag att allt blir klart. Det behöver bara bli lite varmare så jag kan måla väggar och tak och så ska det till lite lister. Maken har lovat att bygga en förvaringsbänk i vinkel, något som både kommer att ge efterfrågad möjlighet att ha grejer här utan att det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och sittplatser. Det här är ju ändå det mysigaste rummet i hela huset ungefär från och med nu!

Det är jobbigt att knäskura trägolv, men otroligt tillfredsställande. Det är viktigt att ha kallt vatten. Jag blandade 2,5 dl av Gysinge linoljesåpa i 5 liter vatten, men Gysinge själva rekommenderar 1 dl till 5 liter vatten. Hoppsan, påminnelse om att kontrollera källan i alla möjliga olika situationer…

Titta så härligt rent och underbart mjukt golvet var nu i morse, och så gott det luktar! Ja, jag vet att du inte kan se eller känna något, men du får tro på mitt ord. Vi hade fått ett par fula vattenfläckar som inte gick bort, men överlag blev det så mycket bättre än det var! Jag skulle vilja gå omkring barfota på golvet hela dagen bara för att njuta av känslan, så härligt är det. Den maskinvävda trasmattan som vi har haft här är inte särskilt fin och efter senaste årets slitage är den både solblekt och fläckig. Det är svindyrt att kemtvätta mattor, så det får nog bli någon annan lösning. Nu ska jag bara ta hand om fönster och den märkliga figurparaden, men det får bli en annan dag.

Efter gårdagens jobb och sortering av allt som skulle slängas eller sorteras in på rätt ställe kände jag mig lagom mör. Jag är dock så tacksam över att ha orken (inte självklart för mig) och citatet på verandaväggen känns mer aktuellt än någonsin: ”Låt mig verka medan dagen brinner”. (Citat Ruth Milles.)