Tag Archives: samtalsterapeut

05 jun

Att lära sig hantera ”skit”.

I fredags och lördags började jag storstäda här hemma. Storstädning är allt det där som vanligtvis inte tas omhand då all den vanliga skiten hanteras. Nu fokuserade jag istället på verandans stök, köksluckor, dörrar på kyl och frys, påsen med läkemedel som ska skickas in till något apotek och annat som vanligtvis ska göras ”en annan dag”. Vi får amerikanska gäster både hem hit och till Bredavik, så idag kommer jag också att åka till Bredis för att städa ur vintern efter jobbet. Där ska det städas bort spår efter möss och fräschas upp rent allmänt. Nu för tiden är det inte något lika gigantiskt projekt som förr om åren eftersom vi har goda ”stängnings- och öppningsrutiner”, men fortfarande kräver ett halvårs vila i kyla en del rengöringsprodukter för att framkalla hemtrevnad. Jag vet ingen som mår bra av att bo i smutsiga miljöer, men vet att många inte prioriterar denna hygien av olika anledningar.

Hur som helst, under mitt röjande här hemma hittade jag denna lapp med anteckningar från något webbinarie tidigare i år. (Det kan ha varit Tony Robbins, men jag är inte säker.) Det handlade om att uppmärksamma hur vi påverkas när andra får oss att känna vissa saker. Detta är något som kan ge upphov till mycket elände, men det går också att städa bland dessa känslor och bygga styrka att hantera dem.

  • kritiserad
  • stängd
  • kontrollerad
  • osedd
  • inte förstådd
  • otrygg

Det pratas mycket om kränkthet i dagens samhälle och det fokuseras på hur viktigt det är att ta ansvar för hur andra känner sig. Som med allt annat har en viktig vågrörelse skapats i denna process. Det är nämligen även mycket viktigt att lära sig att ta ansvar för sina egna känslor. För mig är det självklart att det är hemskt att medvetet ge andra oförtjänt kritik för få dem att må dåligt, men ibland behöver vi uttrycka att något bör göras bättre. Vissa förändringar är nödvändiga och kan inte blundas för, även om den kritiserade upplever att kritiken gör ont. Det är inte särskilt givande (det kan till och med vara skadligt) för någon att helt stänga till känslomässigt för en person som står en nära, men det är viktigt för alla att få ha en möjlighet till en privat vrå där ingen annan har rätt att påta omkring. Det är ett fruktansvärt övergrepp att medvetet inskränka någons frihet, men det är också viktigt att förstå vikten av att hålla varandra uppdaterade om vad man håller på med för att kunna få en aning om när något är fel. Tänk dig ytterligheterna ett barn som inte får ta ett steg utan att föräldern är där för att kontrollera och ett barn som släpps ut ur huset utan någon som helst kontroll. Någonstans mitt emellan är helt enkelt hälsosammast. Det är inte vettigt att aktivt strunta i någon annans behov av att bli uppmärksammad, men att i varje läge ge någon sin fulla uppmärksamhet är inte heller vettigt. I många relationer är det lika svårt att känna sig förstådd som att förstå sin partner, men det är det förra som man oftast reagerar menligt på. Det är skillnad på att verkligen utsättas för otrygghet och att inte kunna läsa av andras hjälper på grund av sin egen historia. Det är viktigt att lära sig se skillnad på vad som är sann och vad som är upplevd otrygghet för att förstå om man bör avbryta ett förhållande eller om man bör jobba med sig själv. Resiliens, alltså en förmåga att hantera motgångar, kriser och att ens medmänniskor kan vara riktiga muppar, är något som jag ser stort värde i! Lär vi oss att hantera våra känslor kan vi också se när andra inte kan göra det. Ibland innebär det att vi kan vara till hjälp både för oss själva och för andra. I vissa fall behöver vi avbryta en relation som skadar oss, ibland behöver vi jobba aktivt för att läka den. Det går att få saker och ting på plats, något som jag ser dagligdags i mitt jobb som samtalsterapeut.

Jag gillar Dorothy Law Holtes dikt som jag läst så många gånger. Tycker du att den har bäring?

Ett barn som kritiseras – lär sig fördöma
Ett barn som får stryk – lär sig att slåss
Ett barn som hånas – lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi – får dåligt samvete
Men…
Ett barn som får uppmuntran – lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans – lär sig tålamod
Ett barn som får beröm – lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap – lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet – lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i världen

06 apr

Påskpyssel med Batman och Pysselprinsessan.

Igår eftermiddag anlände jag till brorsans hem med symaskin och pysselförråd i beredskap. Familjens yngste medlem mötte med stora kramar och frågade om vi måååååste hålla på med projekt eller vad det nu heter, eller om vi bara kunde gå upp och leka fövöae? Naturligtvis lämnades packningen på nedervåningen, den ljuva modren lämnades åt sitt hemarbete och vi andra två gav oss ut i böljan den blå.

Vi sjömän införskaffade snabbt varsin hjälpredare, dinosaurierna Dino och Bullen. Dino hade vissa problem med att nafsa oss andra lite överallt, men hans husse fick snart pli på honom. Då blev han istället världens bäste spion.

”Kom” och ”Klart slut” användes lite oklart, så jag hade svårt att hålla mig till rätt walkie talkie-vokabulär. Trots detta lyckades vi lura den läskige sjörövarkaptenen. Du ser honom väl där, enbent, i det som synes vara en simpel soffa men som är Havets Skräck, det största sjörövarskepp du någonsin skådat.

När Sjörövarkaptenen var besegrad var det dags att svida om och påkalla hjälp som funkade bättre på torra land. Batman tillkallades och var redo på två minuter blankt. Vissa problem uppstod när musklerna var ut och in, men det var relativt lätt åtgärdat. Sällan har denne superhjälte flugit fram lika snabbt!

Du kanske inte visste det, men Batman har en giraff till assistent. Han för en blygsam tillvaro i skuggan av Robin och Batman, men han jobbar hårt. Hoppar högt, sparkar hårt och vet precis när insatser behövs och Batman själv inte har möjlighet att rycka in. Batman var lite svettig efter insatserna och kallade på den hemlige agenten som spanade på diamanttjyven under tjyvens eget matbord. Lagom till att det stora tillslaget skulle ske slog det i dörren och storasyster var hemma från skolan.

Lillebror var fortfarande inte sugen på ”projekt” (haha, han är ett barn av sin familj), så han sysselsatte sig med att bygga koja i soffan medan vi andra gav oss i kast med Helena Lyths vackra kaffefiltersblommor.

Det finns ingen som är så duktig på kojbygge som Storasyster. Hon ryckte in och stabiliserade bygget och passade på att göra det estetiskt tilltalande. Lillebror fick fria händer att hjälpa till, men han fick inte sätta sig på taket.

Blommorna målades med flödiga färger och blev så fina! Det här påskpysslet blir verkligen vackert för dig som inte satsar på lika färgglad påsk som jag till exempel.

Jag glömde ta kort på de färdiga blommorna, men som sagt, de blev mycket vackra. När jag packade pysselväskan passade jag på att skära ut ett gäng påskägg i blekgult. Med briljans fixade sedan Storasyster en vacker påskgirlang i present till sin mormor. Jag gissar att mottagaren kommer att glädjas över den fina gåvan. Själv var jag mycket nöjd efter mina timmar i det vackra huset när jag tog mig hem för ett jobbsamtal med stort djup. Jag älskar mitt jobb. Det är i sanning en ynnest att få möta människor på det sätt jag gör som samtalsterapeut.

25 jan

En tisdag med solsken i blick.

Vattenhinken påminde om kommande odlingsglädje och att knäcka det ytterst tunna islagret var oerhört tillfredsställande. ASMR har aldrig varit något för mig, men jag förstår folk som älskar vissa ljud!

Älskade påminnelsen om att vi har möjlighet att vända om då vi har slagit in på fel väg och att ”Better Days are Coming”. Det ger hopp!

Trots att det blåste kallt och räligt runt omkring mig var jag omgiven av varma, sköna plagg och en vintersol som målade vackra ljusspel runt omkring mig. Havet slog upp vattendroppar som glittrade, och jag kände mig tacksam över att kunna prata en god stund med en kvinna som jag hälsat på då vi mötts på våra promenader sedan 2017. Vilket livsöde! Ännu en påminnelse om att våga möta en annan människa med intresse.

Mitt jobb ger mig så otroligt mycket! Jag är tacksam över att få vara med och hjälpa medmänniskor reda upp sina tankar, att komma till beslut, att sortera upplevelser, att förstå sig själva… Efter fina och innerliga samtal med jobbmössan på var det dags att hänga med min morbror i USA. Alltid lika roligt! Jag är så glad över att det kan kännas som att vi sitter bredvid varandra i soffan trots att det är åtta timmar och ett helt världshav mellan oss och tjata i timtal.

Sedan blev jag glad av det här. Det är bara att kapitulera inför det faktum att jag har mycket lättare att prioritera lunchrundor då jag har min Fitbit på mig. Sömnfunktionen funkar inte längre, men jag har ingen nytta av den ändå eftersom jag inte har några problem med den. Det verkar som att jag inte är den enda som känner mig peppad av en dylik mojäng.

Och solnedgången sedan! Jag misstänkte att det skulle bli en spektakulär sådan, men kunde inte komma ifrån och ta mig ut till havet. Det fanns istället möjlighet att åter-njuta av vackra solnedgångar över bergen då vi bodde i Orem. Våra grannars gåva fortsätter ge så mycket glädje där den hänger i fönstret! De som kom på idén med blyglastavlan jobbar denna termin i Köpenhamn och kommer och hälsar på oss senare i vår. Tänk ändå hur livet blir.

Slutligen hamnade jag av någon anledning på ett flera dagar långt Tony Robbins-event. Tony Robbins är en intressant figur på många sätt och vis. Hur som helst blev jag blev kvar på den första föreläsningen och fortsätter kanske lyssna ikväll igen.

22 jan

De kom!

Nu vill jag inte vara sån, men nog slog hjärtat några extra slag då jag upptäckte domherrarna som äntligen hade hittat till vår lilla fågelmatarstation. Jag kunde knappt röra mig, men hade åtminstone sinnesnärvaro nog att dra fram telefonen och ta tre bilder (varav den bästa var den här, haha). Tyvärr var maken ute och sprang, så han missade detta högtidliga tillfälle. Förhoppningsvis kommer de tillbaka nu när de vet var det finns mat att hämta. Vi har haft ganska varmt länge, men den här veckan kommer temperaturen att ligga nära nollan eller kanske till och med någon grad under. Förut har det varit just i samband med kyligare väder som vi sett till de här vackra skapelserna.

Jag fortsätter sluka i mig Land varje vecka. Det är verkligen tidningen för mig! Igår satt jag och dreglade lite över de vackra blommor som presenterades i tidningen. Jag fick genast lust på att gå ut i trädgården och plocka ihop en egen bukett, men kände samtidigt att det är skönt att inte behöva planttanta fullt lika mycket som under resten av året. Det finns fortfarande tid att gosa in mig framför kakelugnen eller vid spisen.

Gårdagens middag blev en riktig klassiker som även kommer att stå på bordet idag, nämligen burgundisk gryta med potatismos. Jag har testat lite olika recept, men återkommer till ICA:s då det är absolut godast. Jag bytte igår ut lite av rödvinet till vitvin och jag brukar alltid komplettera med mer ”vanlig” lök också, alltså inte bara syltlök. Mums alltså! Tillsammans med lite olika inlagda godsaker från trädgårdslandet blev det här riktigt bra.

Resten av lördagen ägnades åt en massa läsande av olika slag. Jag måste bara lyfta denna bok som är något utöver det vanliga. Jag läser den som ”fortbildning”, men tycker nog att den passar alla som har drabbats av kriser, alla som har nära och kära som drabbats av kriser och alla som jobbar med personer som har drabbats av kriser. (Ja, just det. Alla.) Sara skriver så vackert och målande. Det är sannerligen inte alltid lätt att vara människa, men för det mesta är det ändå fantastiskt. Jaha, ja. Och det var min lördag.

06 jul

Det som göms går kanske inte att dölja för evigt.

Så här långt har jag kommit i hästarnas boxar. När jag hade använt kofot till list och mdf-board upptäckte jag att det satt ett par grå plattor som liknade tunna, grå gipsplattor. Lite tyngre material. Ah, eternit! Asbest… Det är cirka en kvadratmeter eternitplattor som jag tror de monterat för att skydda väggen bakom från stänk av skräp och avföring som djuren skvätte upp. För att kunna montera bort det måste jag ha andningsskydd och overall, det som kommit fram vill jag inte heller ha kvar här. Så här kan det bli med terapi. Man söker hjälp för en viss typ av problematik, men när man har skalat bort ett lager ligger det någon annan gammal mög som behöver hanteras och saneras. Det hade varit så skönt att bara kunna trolla bort människors problem, men tyvärr tar det ibland lång tid och kräver speciella åtgärder. I mitt fall kommer jag att behöva montera bort plattorna med skyddsoverall och andningsmask. Det här är inga mängder med asbest och inget att vara orolig för, men det kräver viss försiktighet.

Konstruktionen som en gång höll i väggen som delade upp spiltorna var lätt att bända loss. Inga problem alls, där gick allt bra och enligt plan. Jag är så glad över att långsamt kunna göra också ladan till ett ställe som jag gärna vill gå in i och uppehålla mig i! Vi drömmer om en gästlägenhet där inne, eller en fantastisk snickarbod. Helst både och. Festlokalen har vi ju redan, men den ser för tillfället ut mest som verkstad/uppställningslokal/förråd. Vad var det nu jag sa? Lite i taget.

30 aug

Nära, nära…

Det är spännande att ta sig en titt i backspegeln ibland. Inte grotta ner sig i ”Varför?” eller ”Vad hade hänt om…?”, utan att se om utvecklingen verkligen gått åt rätt håll. Vi behöver göra det på egen hand, men ibland är det lättare att se mönster och resultat om man har någon att bolla tankar och skeenden med. Jag rekommenderar samtalsterapi för problem och situationer som familj och vänner kanske inte kan hålla sig neutrala inför utan att göra vissa övertramp.

De senaste dagarna har bjudit på spännande samtal av en annan sort. Jag älskar mitt jobb och ser så mycket gott i det terapeutiska samtalet. I vänners diskussioner lever en (om allt är som det ska) annan slags innerlighet som ger plats för alla deltagares behov. Hemmajacuzzin, fiket, kvarterskrogen, soffan – omgivningen är mindre viktig, det är det som sker i samtalet som går att ta med sig (även om det är trevligt att samtidigt inmundiga något smarrigt och/eller vackert).

Flera gånger de senaste dagarna, i samtal, har jag påmints om vikten av att värna mina andliga behov. Det är lätt att tappa fokus i vardagligheten. Efter Dag Hammarskjölds död hittades ett manuskript, Vägmärken, som av Hammarskjöld själv beskrevs innehålla förhandlingar med honom själv och med Gud. Somliga förstår sig inte på texten, men det finns så mycket tankeväckande där! Delar av texten kan man läsa på pilgrimsleden mellan Abisko och Nikkaluokta, där man verkligen kan känna sin plats i det stora och förunderliga. Vad tänker du om dessa citat? Kanske vill du ta med dem i möten med nära och kära framöver?

1. Den längsta resan är resan inåt

2. Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället

3. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet

4. Ödmjuk och stolt i tro: det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig

5. Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Därför är du den trogen, om du väntar, beredd. Och handlar – när du står inför kravet.

6. Livet har värde endast genom sitt innehåll – för andra

7. I din vind –. I ditt ljus –. Hur smått allt annat, hur små vi – och lyckliga i det som ensamt är stort

23 aug

Och hur mycket vet jag egentligen?

Ont i hela kroppen, för tung, för slapp, för rufsig, för spretig. Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen. Just idag får ”sådär” vara okej. Framför mig hänger fusklappen som jag egentligen inte längre behöver, men som påminner mig om det givande samtalets struktur och jag kör en samtalspepp med mig själv. Att själv få vara klient har varit en viktig del i utbildningen till samtalsterapeut (s.k. egenterapi), men självsamtalsterapin har inte heller varit oviktig. Det har varit hjälpsamt att få verktyg och byggmodeller för ett målsättande som faktiskt kan leda någonstans.

Jag funderar över hur mycket som har hänt det senaste året och vad det har gjort med mig. Jag är ödmjuk inför min nya uppgift, inser att vi alla har problem och vet att vissa situationer håller en gisslan. Jag tror inte att ”one size fits all”. Lika lite som ”en skola för alla” är något att sätta i toppen på julgranen är ett samtal med mål och mening lösningen på alla problem. Jag har dock sett hur befriande det kan vara att få någon som inte är ens närmaste till bollplank. Det är viktigt att man är öppen och ärlig i sina nära relationer, åtminstone om man värderar tilltro högt. Vissa saker kan dock vara svåra att lyfta av hänsyn till den andre. Dessutom är det lätt att snöa in på ”det gamla vanliga”, man är inte observant nog och missar viktiga signaler om man är van att samtala med en speciell person.

Jag har funderat mycket på biktens betydelse och även andra själavårdande samtal med ledare i religiösa samfund. Är det stor skillnad på vilken effekt dessa har jämfört med de samtal man har med sin samtalsterapeut? En bikt är ett envägs-”samtal” med automatisk syndaförlåtelse, men föregås naturligtvis ofta av själavårdande samtal med personen som tar emot bikten. Det man söker i ett samtal med en vän är ofta någon som hejar på en, oavsett hur oövertänkta valen man tar är. En samtalsterapeut och en själavårdare har båda som uppgift att lyssna och ställa frågor som kanske faktiskt gör ont eller skaver. De tar inte hänsyn till vad man vill höra och ska inte heller göra det, men kanske är deras mål med var klienten ska befinna sig efter samtalet inte alltid samma.

Jag har sett insiktstårar, sett tårar av smärta, hört suckar av lättnad. Somliga insikter gör ont, andra befriar. Självkännedom kommer inte automatiskt av att man tillbringar dygnets alla timmar med sig själv. Vissa saker kan och bör man blunda för i sin ensamhet om man inte vill bli galen, men att lyfta dem i en trygg miljö och med någon som kan guida en ut ur geggamojan kan vara otroligt givande.

Om allt går som det ska leder samtalen till nya insikter. Hur gör man sedan med dessa nya insikter? Och vems är ansvaret när insikter leder till konsekvenser som kanske inte bara påverkar en själv? Hur egoistisk får man vara och hur mycket samarbetsvilja kan man förvänta sig från sina närmaste? Hur hanterar man det faktum att det inte alltid går att göra någonting åt det man kommit fram till?

Jag tror på människans inneboende kraft, på förmågan att komma igen, göra om och göra bättre, hitta tillbaka och bana ny mark med målmedvetenhet och viljestyrka. Jag inledde denna text med: ”Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen.” This too shall pass, som Tina så klokt peppade då allt kändes svart. ”This” har gått över för länge sedan och många andra ”this” har passerat sedan dess. Jag är tacksam över denna insikt och önskar med det dig en fin dag.

08 jul

Det närmar sig…

Igår hade jag det näst sista samtalet med min ”examensklient” och de två sista Coursera-kurserna närmar sig också slut. Det är så spännande att sitta och fundera över hur min ”fortsättning följer”! Jag filar på en hemsida, funderar över hur jag ska lägga upp den och vilka tjänster jag ska erbjuda. Jag försöker betvinga Jante och försöker sätta ord på all kunskap jag vet att jag har att erbjuda kommande klienter.

Igår hade jag två samtal som fick mig att återigen känna ödmjukhet inför det stora ansvar och den fantastiska ynnest det är att få vara med på en annan människas resa för att hitta svar. I dessa samtal är det viktigt att släppa ”tågordningen” som gäller i en vanlig diskussion och istället vara lyhörd för svängningarna. Som samtalsterapeut behöver jag komma ihåg klientens mål med samtalet eller med samtalsserien. Det är viktigt att jag inte fokuserar på vad jag tycker är viktigt eller spännande. Nya dörrar öppnas, frågor kan ge obekväma svar, funderingar kan leda till viktiga beslut… Vissa stunder är helt enkelt magiska.

Något av det viktigaste för mig är att hjälpa människor att fungera i vardagslivet. Det finns så många dokument med fina ord och fantastiska målsättningar som bara är ordbajs. Hur ska vi förhålla oss till något som kanske låter bra på papper, men som är en utopi, en illusion, en dröm? Det går inte att ändra på någon annan och för det mesta måste vi anpassa oss till verkligheten. För de flesta av oss finns det andra att ta hänsyn till än oss själva. Riktigt dålig terapi leder till egoister som landar i en verklighet där det enda viktiga är JAG, MINA BEHOV, MINA DRÖMMAR, MIN UTVECKLING. Jag säger inte att dessa saker inte är viktiga. Det är de i högsta grad! Det jag menar är att i de flesta fall finns det kanske också annat att förhålla sig till, och mitt jobb handlar mer om att hjälpa klienter navigera och klara av att anpassa sig till detta.

När jag går in i denna nya fas i mitt liv tänker jag på mina föräldrar och den insats de båda gjorde för att hjälpa andra människor med deras själsliga och praktiska dilemman. Jag tror att de hade varit både glada och nöjda med den väg som jag valt att trampa upp för mig själv, och det gör faktiskt att det känns extra bra. (Bekräftelsebehov? Har vi inte alla det? Och är inte den ultimata bekräftelsen att se sina föräldrar vara stolt över en? Hehe.)

16 jun

Framsteg.

Blommor från en tacksam klient. Hen borde få blommor av mig också med tanke på hur mycket jag lärt mig på vägen! Jag ”övar” och fascineras mer och mer över hur en människa kan hitta svar om någon ställer de rätta frågorna.

Jag har pratat för mycket i hela mitt liv. När jag är tyst blir människorna nära mig oroliga. Vad är fel? Nu försöker jag bli bättre på att hitta balansen mellan när jag ska vara tyst och när jag kan ta ton. När ska jag fråga, när ska jag lyssna, när ska jag agera skav? När är det min plikt att hålla tyst? Frågorna är många, de viktiga svaren är få. Och att höra den lilla rösten är inte alltid lätt.