30 nov

Influencers?

På min fasters minnesstund hade yngsta fastern, hennes svägerska, ett fint tal. Hon talade bland annat om att hennes äldste brors fru hade varit hennes idol från det att de lärde känna varandra. Cool, snygg och med en eftersträvansvärd stil. ”Man kan säga att hon var en influencer för mig.” Jag har funderat över vad en influencer är och om det har förändrat vårt sätt att se på verkligheten och våra medmänniskor genom sociala medier-revolutionen.

För att bli influencer behöver man ha något speciellt eller vara någon som andra har som förebild. Det börjar ofta med ett intresse, en gåva, hårt arbete och/eller ett stort engagemang, men inte bara det. Det krävs en hel del ”grit”, stor arbetsmoral och ihärdighet. Det skadar inte att ha ett stort nätverk av användbara kontakter, rätt namn och mycket pengar redan från början. För att ens personlighet, talang eller specialitet ska kunna generera pengar behöver man en stor och trogen följarskara. Och vara snygg! Kom ihåg att utseende är nummer ett för att bli framgångsrik.

Är då influencer ett nytt fenomen? Nej, det har väl alltid funnits. Förebilder och inspiratörer har stått som lysande pelare för alla oss som mest är vanliga och lever vanliga liv i vanliga bostäder med vanliga jobb och vanliga problem. Vi behöver något som lockar och drar, som ger lite glitter till vår vardag. Vissa influencers får oss att vilja bli mer, bättre, ha mer, bättre. Andra får oss att reagera, tänka, explodera. Somliga har fått stora följarskaror som liksom retat sig på dem och inte har kunnat hålla sig ifrån deras flöden. Förr i tiden var fenomenet influencer reserverat för kungligheter och kändisar, men i takt med medieutvecklingen har möjligheter öppnats för fler personer.

Det går att tjäna pengar på snart sagt allt som tänkas kan. Har du bara något EXTRA kan du bli nästa influencer, även om du kanske inte vill kalla dig det. Expert, artist, konstnär, kreatör, författare, inspiratör, poddare, motivatör, skribent, tevepersonlighet eller bara allmänt supersnygg, supersmart eller superduktig – kör på! Här har du alla Elles bloggare och profiler. Detta är bara foton, men går du in på den här länken kan du hitta inspiration till din väg till att bli influencer (eller vad du nu vill kalla dig) genom att klicka på de olika porträtten.

29 nov

Tillbaka!

Jag har varken varit sjuk eller förlorat blogglust, men jag har haft fullt upp med annat de senaste dagarna. Jag har haft sällskap av ungdomarna, intagit årets godaste måltid (Thanksgivingmiddagen), firat första advent och njutit av att få sjunga med motettkören tillsammans med Marinens musikkår och dirigenten David Lundblad. Jag älskar de där adventskonserterna varje år, men i år var det faktiskt lite extra bra. Kanske för att vi inte kunde göra detta förra året, kanske för att hotet om inställda föreställningar också framöver hängde över våra huvuden. Det var roligt att höra (den musikaliske, inte oviktigt i sammanhanget) svärsonen uttrycka att han ju hade trott att det skulle bli bra, men inte SÅ bra. Min lillebror undrade om det alltså är skillnad på vilken dirigent som står vid podiet. Japp. Vi har ändå en fantastisk körledare till vardags, men det är alltid roligt att få nya infallsvinklar och musikaliska tankar och målsättningar.

Nu ser jag fram emot att få några fina veckor fram till jul. Ljus och värme, enligt väderappen även en del snö. När det gäller nederbörd är det inte särskilt vanligt att snön ligger kvar förrän framåt januari. Imorse hade vattenpölarna frusit på, men jag tycker det verkar som att isen redan hunnit smälta. Jaja, det ger sig väl. Vinterdäcken sitter på den ena bilen som syrran och hennes familj lånar och vår KIA har ”allvädersdäck”. Jag gillar det INTE, men kanske är det så att jag helt enkelt inte gillar att köra då det är risk för halka oavsett om däcken är av det säkrare slaget eller ej.

24 nov

Sista badet för säsongen?

Igår tog jag något som mest kan liknas vid ett tångbad. Jag fick vada ut genom tjocka tångruskor innan det blev så djupt att jag kunde doppa mig. Somliga hade inte fixat det, tanken på vad som dolde sig där i tångskogen hade nog blivit lite väl jobbig. Behandlingen kan köpas för dyra pengar på diverse span, men då brukar vattnet vara varmt och gott. Jag vet därför inte direkt om detta bad gav de hälsoeffekter som hävdas.

Lufttemperaturen var +5°C, antagligen lite lägre pga blåsten, och vattnet var varmare än så. Inte varmare än att det bet ordentligt i fötterna dock. Jag funderar på om det går att genomföra ett decemberbad. Det hade varit roligt, men jag vill inte att det ska vara plågsamt! Mest är jag lycklig över att vara en badande människa igen och i det ingår att det ska vara njutbart. Var det njutbart igår? Ja, faktiskt! Värmen som följer med en resten av dagen efter ett sådant här dopp är riktigt härlig. Har du testat?

23 nov

Gläns över sjö, strand och dammråttor.

Det är den tiden på året igen. Allt är så mörkt och ruggigt att man får göra vad man kan för att lysa upp lite! Efter fönsterputsningen var det på tiden att mässingsstängerna fick sig en omgång. Här syns en tydlig gräns mellan oputsad och en omgång med superputsmedlet salt+ättiksprit på svamp. (Häll lite ättiksprit i en glasskål. Tillsätt vanligt salt, NaCl för dig som är kemist, och blanda ihop. Ta en vanlig kökssvamp och gnid bort oxideringen på dina mässingsprylar, skölj med ljummet vatten och buffra med mjuk duk.) Jag fuktade i år dessutom en mikrofiberduk med lite Häxans metallputs och drog över allt en sista gång för att glansen ska hålla lite längre. Vet inte om det funkar, men det visar sig väl.

Här står de i givakt, ändknopparna som alla har trillat i golvet vid något tillfälle och fått sin yttersta ”spets” lite tillknycklad. Knopparna och de tillhörande gardinstänger kommer från makens mormor och morfar, något som gör att det är extra roligt att använda dem. De är egentligen lite för korta, men det reder sig ändå.

Allra finast blev ju krönet på kakelugnen. Se bara på sotluckan! Här kan de riktigt långa spegla sig i jul. Ja, om det kommer några riktigt långa på besök, det vill säga.

Det känns lite orättvist att jämföra med den rostiga sotluckan i sovrummets kakelugn, men känslan är densamma. Tänk dig själva mässingsdelarna, mörka och glanslösa. Precis så såg luckan i vardagsrummet också ut innan putsningen. Tänk ändå vad roligt det är att städa och göra fint. Eller roligt och roligt, det är snarare trevligt att kunna njuta av det färdiga resultatet. Och nu ska jag gömma lite skräp som ligger framme och dräller innan det ska bäddas åt våra ungdomar som är på ingång. Till helgen är det ju dags att fira Thanksgiving!

22 nov

Nu är vi igång!

Usch, jag gillar verkligen inte att putsa fönster, men jag tycker om att ha putsade fönster. Ekvationen går ihop om man hyr in någon som gör det åt en och det har vi gjort några gånger. Inte i år dock, så det ägnade jag bl a helgen åt. Det är inte perfekt på något vis, svårt det där med två våningar på ett hus och fönster högt upp, men jag har gjort det som jag tycker mest nödvändiga.

Jag tycker nog att det glänser lite extra där i bakgrunden… Igår kom våra vänner på middag och hade med sig denna pyssliga present. Väninnan ifråga hävdar att hon har noll pyssel i sig, men nu kan hon inte längre låtsas. Jag har sett henne briljera vid flertalet tillfällen! Alltså, cellofan och någon tematisk dekoration, kan det bli finare? Glögg, pepparkakor och ädelost. Mums! Temat för kvällen var precis julsmaker. Saffran, äpple och pepparkakor.

Alla mina översomrade amaryllisar växer fint, men bara med blad. Blad i all ära, men till jul vill jag ha lite blomster. Den här fantastiska amaryllisen köpte jag på vår lokala ICA för en billig peng. Den gick i blom liiite för tidigt, men det är okej. Jag är glad ändå! Hyacinterna jag visade tidigare i veckan kommer att blomma perfekt i tid. Mitt planttantshjärta jublar! Hoppas att du får en fin vecka. En måndag i november med blå himmel, bättre kan det inte bli.

20 nov

Musmys.

Jag älskar min brorsdotters möss och hur trevligt hon inrett tillsammans med sin mamma i en bokhylla. Det är så gulligt att jag får lust att skaffa dockhus igen. Typiskt att jag inte köpte Lundbyhuset som Sikö sålde för en billig peng med möbler och allt. Jaja, så kan det bli.

18 nov

Carl Malmstens Herrgården i nya kläder.

I trettio år har jag gillat Carl Malmsten-möblemanget Herrgården. Jag har skrivit här i bloggen om hur jag hittade det på en nätauktion och köpte det för en billig peng. Det var i risigt skick (hade stått i hem med rökare någon gång i sitt liv), så jag visste redan från början att vi inte skulle kunna betala så mycket för det för att det fortfarande skulle vara ”fyndigt”. Ett nytt bord med sex stolar går på närmare 60 000 kronor, så efter överläggning med maken landade jag i att 10 000 inklusive allt (reparation, professionell omlackering och omklädning av sitsarna) borde vara ett skäligt pris. Efter vunnen auktion, slagavgift, lackeringsavgift och nytt möbeltyg landade alla utlägg på 10 200 kr, så jag är mycket nöjd. Tycker du inte att det är fantastiskt snyggt? Eller tillhör du skaran av folk som inte kan lägga på ett automatiskt drömfilter?

Det känns ändå fantastiskt att stolar som tillverkades 1957 fortfarande håller formen perfekt. Inga glapp någonstans, något som obönhörligen hänt med alla IKEA-möbler vi haft i vårt hem genom åren, ofta efter kort tid.

Däremot hade färgen släppt på sina ställen och nikotinnyansen som alltid lägger sig hos rökare har aldrig varit min favorit. Jag är otroligt känslig för dofter och tyckte det var intressant att möblerna trots allt nästan inte luktade (mina föräldrar brukade ”ärva” möbler från mammas rökande kusin och usch, de luktade alltid otroligt otäckt), så jag gissar att de stått i något förråd eller liknande i många år innan de auktionerades bort.

Stolsitsarna monterades bort och bord, iläggsskivor och stolar lämnades in till lackeringsverkstad. Jag kan varmt rekommendera Ramströms lackering här i Karlskrona. De var så proffsiga och hjälpsamma och resultatet blev fantastiskt snyggt. Vi fick betala lite extra för rengöring, grundbehandling och lagning av ett par hack, men mycket prisvärt! Att ta hand om sitsarna blev däremot mitt jobb.

Det blommiga Sandersontyget Rose and Peony hade sett sina bästa dagar. De tidigare ägarna måste verkligen ha gillat detta klassiska mönster, för de flesta av sitsarna var omklädda med två lager tyg. Det var tydligen inte samma häftpistol som använts, för det första lagret tyg (andra för mig) var mycket svårare att få loss.

Sitsarna var fläckiga och lite slitna, men här syns vilken fantastisk kvalitet det är på originaltyget från 1957. Wow!

Två lager stoppning, ett fastare och ett ”luddigare”, behövde plockas bort. Sedan var det dags för…

… montering av skumgummi och mellanlägget som jag använde senast då jag gillade att sy lapptäcken för MÅNGA år sedan. Påminnelse om hur viktigt det är med ordning och reda så man hittar ”bra att ha-grejer” då man väl behöver dem.

Löpande band-principen funkar ofta bäst och är mest tidseffektiv. Här står sitsarna redo att monteras fast på själva stolarna.

Usch, efter att ha skjutit på det sista steget alldeles för länge frågade jag maken om han kunde bli mitt moraliska stöd och ansvarig för att sätta häftorna medan jag var ansvarig för själva monteringen. Som vanligt lade jag alldeles för mycket tid på att oroa mig över att det inte skulle bli bra istället för att bara göra och tänka ”om det blir fel så gör vi om”. Det blev ju jättebra!

Efter alla dessa bilder kan jag nu visa slutresultatet. Hurra! Ljust och fräscht, men hädanefter blir det alltid duk på bordet. Jag hade beställt en tygvaxduk (ser ut som linnetyg, men har en yta som gör att det är lätt att torka bort spill och fläckar) som inte alls hade rätt färg då den kom, så nu väntar vi på en ny sådan. Tills dess får vi äta på golvet. Hehe, skojar bara. Det känns bra att kunna lägga ett halvårslångt projekt till handlingarna och ser fram emot många härliga stunder vid köksbordet framöver.

16 nov

Myspys och pyssel i gråtöcknet.

Alltså, jag har hållit ut och hållit i länge nog. Så länge jag kommer ihåg har jag hängt på låset till julförberedelserna. Jag har börjat lyssna på julmusik i oktober i stilla tävlan med (eller mot) min svägerska i Australien och jag har längtat tills citrusfrukterna har börjat bli goda igen. Det är normalt då som det börjar bli dags att julpyssla på riktigt. Det har dock hänt något. Jag står här och känner mig överkörd.

Jag är helt säker på att det är sociala mediers ”fel” att jag känner mig snuvad på min julförberedelsekonfekt. Kända s.k. influencers tävlar numera om att lägga ut saker och ting först. De försörjer sig på reklamintäkter och det gör att alla som vill kränga något ser till att fånga upp medarbetare som är villiga att få ut reklamen först av alla. I USA ondgjorde jag mig över all jul ute i butikerna samtidigt som både Halloween- och Thanksgiving-grejer stod uppe på hyllorna. Nu är det ju likadant här i Sverige! Det pratas om ”novent”, alltså en sammanslagning av november och advent, allt för att kunna vara först med att lägga upp advents- och julinspiration i sina kanaler. Jaja, jag vet att jag är onödigt tjurig och inte vet jag om det verkligen är så att novent är en kamp mot klockan. Det är ju faktiskt bara min tolkning.

Nu har 49-årspresenten från min lillasyster iallafall fått komma fram. Bara en världslig sak, jag vet, men jag älskar min Waldemarsuddekruka! För att ge hyacinterna en chans att briljera runt första advent behöver jag få in dem i värmen nu. Jaha, du tycker det är något som glappar? Jag håller med.

Så här ser det ut uppifrån. Ännu fulare. Grejen är såklart att jag får upp hyacinterna i rätt höjd genom att knöla ihop tidningspapper och lägga i botten. Efter det försöker jag sätta hyacinterna så de passar fint sinsemellan. (De brukar alltid luta lite åt något håll i krukan, så jag låter alla luta i ett speciellt mönster. Här utåt utom mitthyacinten som står relativt rakt.) Nu fattas bara mossan som jag ska lägga över och mellan så det ser ut som jag vill ha det, så som Mamma alltid gjorde. Jag försöker kanske tänka lite nytt i juletider, men mest vill jag att det ska vara precis som vanligt.

15 nov

Ett dopp i det grå.

I lördags drog maken med mig på en extralång promenad. Det var precis lika grått ute som det är idag och fukten hängde tungt i varje andetag. Vi utbytte inte många ord, det var inte den sortens promenad. Maken rekade för en kommande milrunda att springa och jag fokuserade på att inte halka bland de höstvåta löven. När vi kom förbi det tredje potentiella badstället längs Östersjökusten sa jag: ”Hur långt är vi hemifrån? Jag tänkte ta mig ett dopp.” Maken blev inte helt förvånad, jag hade redan uttryckt en önskan att testa kallbad. Att det skulle ske där och då var nog en större överraskning. Sagt och gjort. Av med kläderna och ner i vattnet. Säger jag att det inte var kallt tror du mig väl inte, men det var så det kändes. Ungefär samma temperatur ovanför som i vattnet och en jättefin sandstrand. Jag hade nästan kunnat tänka mig simma en stund, men tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för kroppen. Efter att ha torkat mig ordentligt torr var det dags att promenera hem i rask takt, nu med ett helt annat schvung i stegen. Jag visste väl att vinterbad skulle vara något för mig…

Tyvärr vaknade jag med sprängande huvudvärk igår morse, men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få ihop det med badet. Jag nöjer mig med att tänka att det säkert hade varit ännu värre om jag inte gett mig själv denna gåva!

13 nov

Längtan.

Jullängtan. Japp, nu har den infunnit sig. Jag har högar med julklappar på golvet i arbetsrummet och några fina pappersmagasin med advents- och jultema. Hela internet är fullt av precis samma typ av information, men jag ser ett värde i att sitta ner med en bok eller tidning och ta på sidorna, ta in bildinformation utan att den strålar från en skärm. Just tidningarna tjuvläser jag för att sedan skicka vidare till olika personer som jag tänker kan få glädje av dem.

Jag älskar att ge presenter! Jag har inte riktigt kommit igång igen efter året då mina föräldrar gick bort, men sakta återkommer lusten att förgylla andras liv. Överraskningspaket är ju alldeles fantastiskt att fixa. Själv fick jag för ett tag sedan ett halsband av en vän som vet hur mycket jag älskar ”mina berg” i Orem. Det var förvisso en födelsedagspresent, men då det hamnat på avvägar och kom fram mycket senare blev det en riktig överraskning då det väl dök upp hos mig. Nu förgyller detta halsband mitt liv på daglig basis, inte bara då jag har det på mig, eftersom jag hängt det jämte vårt blyglasfönster på bergen på toaletten.

Här står de redo i arbetsrummet, presentpappersrullarna. Jag har stoppat dem i en gammal rektangulär plastsoptunna från USA som passar utmärkt för ändamålet. Själva presentinslagningen är en inte helt oviktig del i presentgivandet, åtminstone för mig. Det är inte särskilt ofta jag ger utrymme för mitt pyssliga alter ego numera, men när det händer så pickar mitt gamla hjärta lite fortare. Det är ju så roligt! Ja, jag längtar. Och längtan är en viktig del i den förväntan jag känner runt den här tiden varje år. Jag kommer knappast att göra ens hälften av allt jag drömmer om, kanske inte ens en tiondel, men det som händer i mitt huvud ger mig också glädje. Det känns fint att skriva det och acceptera att det faktiskt är så. Jag hoppas att också du har något att längta till och glädjas över!