30 apr

Årsdag.

Idag är det 49 år sedan mina föräldrar gifte sig och ett år sedan vi spred fars aska i Klackamåla. Jag och två av mina syskon gick upp till ”fars kulle” och tittade samtidigt till dessa syskons skog som har avverkats nu i vinter.

Vi hade med oss lite blomster såklart. Tulpanerna är fars egna, vitsipporna är från Klackamåla och en av systrarna hade bett om att få med en pärlhyacint i buketten.

Efter avverkningen kan man se den vackra björkskogen som verkade ha kommit dit som av ett trollslag då den har varit dold av barrträd innan.

Här spatserar skogsägarna. Det känns nästan overkligt att se deras namn på stockarna som ligger och väntar på transport!

Fars lillasyster har tagit sig an föräldrahemmet. Nu blir det fint med ny panel.

Dessa skönheter dök upp i vägkanten bara någon kilometer innan vi var framme i Klackamåla. De är ju för sköna!

Enligt tradition var det till kvällen dags att samlas på Vitsippsön i Rödeby. Våra amerikanska gäster fick uppleva en Valborg av sällan skådat slag då det blixtrade och dundrade som bara den. Det fina vindskyddet som grabbarna byggde förra året räckte gott och väl till att hålla oss alla torra och det mesta av tiden hade vi faktiskt uppehåll! (Jag hade klätt mig i fyra lager kläder, vis av erfarenhet.)

Fina lillasyster, inte så liten längre.

Sedan är det den stora pian som snart drar vidare på nya äventyr.

Hej och hå!

Skirt och vackert bladverk. Njutbart!

Anemone nemorosa. Vitsippor. Hela ön är full! Det märktes att våren var mycket senare i år än förra året då vitsipporna inte kommit lika långt.

Efter blixtar och dunder var det dags för magiska under. Nu är vi redo att ta emot maj månad!

27 apr

Halleluja.

Jag fick kolla en gång till i kalendern för att övertyga mig själv om att det inte var första april då jag hörde på nyheterna att ABBA spelat in två nya låtar. Det kändes lika uppfriskande som dagens besök ute vid Östersjön!

26 apr

Vila i frid, Tim Avicii Bergling.

Vissa saker är så svåra att hantera att man inte orkar prata om dem. Andra pratar och pratar om allt som gör ont, men kommer ändå ingenstans. En del brinner långsamt upp inifrån och ser levande ut fast de är vandrande vålnader och för en del är tanken på att livet aldrig blir som det varit efter en kris så outhärdlig att livslusten helt tar slut. Varje dag väljer någon att avsluta livet på egen hand.

Jag har haft ett komplicerat förhållande till depressioner, psykisk ohälsa och självmord sedan jag som tonåring fick veta att en nära anhörig hade avslutat sitt eget liv. Människor som påstår att det är en enkel väg ut att avsluta sitt eget liv har nog inte tänkt färdigt. När jag ikväll läste det öppna brev som Tim Berglings familj skickat ut till pressen började jag gråta. Jag grät över livets förgänglighet, över alla som mår dåligt och våndas, över alla som inte orkat mer och alla nära som i förlängningen också drabbats. Vilket vackert brev! Vilken fin hyllning i en sorglig stund. Jag är tacksam att de talar öppet om det som för så många är ”elefanten i rummet”, dolt i skam, så smärtsamt och så ogreppbart.

Käre Tim, jag kände inte dig. Jag har ingen selfie med dig att publicera och jag är inte riktigt ett av dina fans heller även om jag uppskattat och njutit av dina skapelser många gånger. Däremot skickar jag ut en varm kram i universum och hoppas att du kan känna den.  Njut av friden och tack för allt du hann ge under dina korta år här på jorden.

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,

Familjen.

26 apr

Hjälp mig!

Har du glassformar hemma? Du vet, sådana som man fryser egna glassar i? Använder du dem isåfall? Och hur klarar du att inte slarva bort vitala delar? Jag har fått ett obarmhärtigt glassbegär och dessvärre är glass inte något någon borde proppa i sig. Däremot finns det ju jättegoda recept på frusna läckra nyttigheter, så jag tänkte ge mig på några sådana. Problemet är bara att nu hittar jag bara delar av det vitala glasskittet…

Ps: Vi har en bra glassmaskin också, men jag gillar tanken på portionsförpackningar.

26 apr

Skapande i kulisserna.

Äldsta dottern bor hemma i några veckor innan hon ger sig iväg på ett sju månader långt äventyr med praktik i svensk storstad. Hon har passat på att rensa upp och göra klart vissa projekt, något som jag ständigt har på agendan. Alltså, sådant är ju livet. Det vore ju trist att inte ha projekt att ta hand om… Synd att många av dem inte alls är lika roliga att slutföra som att påbörja! Jaja, det är vad det är. Idag har jag lagt luktärter i blöt och imorgon ska jag förså dem. Får jag dem sedan bara i jorden så sköter de själva slutförandet nästan själva och jag får njuta av något av det härligaste jag vet – sommarbuketter i mängder.

Tillbaka till dotterns slutförda projekt. Här poserar hon med den vackra bomullsfilt som har tagit några år från start till mål då hon inte hade köpt tillräckligt många vita nystan från början. När E var i Orem kunde hon äntligen ta sig till Hobby Lobby och komplettera och PANG, filten fick slutligen chans att lysa upp världen!

 

24 apr

Hur jag blev jag.

Efter att bland annat ha hittat min farfars farfars (eller annan nära släktings) utomäktenskapliga dotter genom DNA-test (och därmed en avlägsen släktlinje), följt båda mina föräldrar till sista vilan, läst Karin Bojs bok ”Min europeiska familj”, fascinerats av en gravsten här på kyrkogården och upptäckt att mannen som var begravd där var min gammelmorfars bror samt besökt Kata gård i Varnhem inom loppet av ett år känner jag att min dragning till rötterna är starkare än någonsin. Jag har insett att jag är en salig kombination av alla som gått före mig och har också delat vidare delar av detta till mina barn, nu i en kombination med något helt nytt. Mina barn är än så länge sista länken i ett sammanhang som sträcker sig så långt tillbaka att det är lite svårt att processa. Något jag är säker på är att allt blir så mycket lättare när jag försöker jobba med istället för mot mig själv.

Morot eller piska? Tja, jag väljer för det mesta morot, för sådan är jag. Det har nu visat sig funka till och med i trädgårdsarbetet! Vi har mängder av kirskål i ena hörnet av vår gräsmatta. Kirskål har odlats i Sverige åtminstone sedan förromersk järnålder, så det är ju lätt att gissa att det är en kraftfull växt vi har att göra med här. I Segeltorpsträdgården slogs jag i tolv år mot detta ogräs. Först nu har jag förstått att det är en tillgång, en delikatess! Till och med trädgårdsexperten som var här på besök sa ”äh, kirskål, bara att köra över med gräsklipparen”. Idag fick sålunda de ovanligt matintresserade förfädersgenerna jobba hårt samtidigt som familjen fick en ruskigt god paj att smaska på. Se där. Jag är jag. När jag gör sådant jag tycker om och arbetar med istället för mot mig själv mår jag bra och i förlängningen är det positivt både för mig själv, familjen och samhället runt omkring! Jag undrar om förfäderna också gjorde kirskålspaj och var höll de isåfall till? Jag gissar att de inte använde färdig smördegspaj, men alla har väl hört berättelsen om hur man kokar soppa på en spik? Det låter lite kaxigt att säga att man har gjort en gourmetpaj med kirskål då sanningen är att kirskålen bara var en liten del av allt det där smaskiga. Vill du också testa så använd dig av det här receptet. (Jag använde en stor pajform, gjorde lite mer äggstanning och gräddade kortare tid på knappt 200° då vår ugn är så effektiv.)

22 apr

Turné i Sveriges vagga.

Den som väntar för länge missar tåget, men det har inte jag gjort. Jag har varit på en fantastisk resa runt Borås och Skara tillsammans med min resebloggssyster och är nu hemma igen, genomtrött och uppfylld av härliga intryck! Jag återkommer med en rapport. Ännu en gång har jag påmints om hur viktigt det är att stanna upp och ha utbyten med människor med andra upplevelser och insikter än en själv i bagaget. Blir man inskränkt av att stanna hela sitt liv på ett ställe? Diskussionen börjar härmed, så kom gärna med tankar om vad du själv tror är svaret på den frågan.

Ps: Imorgon ska jag leta efter en viktig sladd ute i bilen. Tills den är upphittad lär alla bilder i kameran stanna där de är.

18 apr

Coolare än någon kan förstå.

Sängramen klar liksom formarna på bokhyllorna som ska stå till höger och vänster om sängen. Under sängen ser ni en gammeldags utdragbar, perfekt anpassad extrasäng på hjul…

… som nu har blivit ännu lite mer inbyggd. Fronten på sänglådan drar du alltså ut om du får oväntat besök. Jag är lite tveksam till att visa det här då det är svårt att se storheten i  mästerverket innan all panel, färg, klossar, tapeter, hyllor och lister är på plats, men i mitt huvud är det här redan den mest fantastiska inbyggda säng som en ung kvinna någonsin fått. Ojojoj, så bra det här blir brorsan!

Idag blev jag intervjuad av den lokala tidningen BLT. Det var en av mina systrar som hade nominerat mig till att få ett presentkort på Ronneby Brunn. Jag fick presentkortet mot en intervju om hur det kom sig att vi flyttade hem från USA och hjälpte mina föräldrar tills de var färdiga med sina livsgärningar. Jag hade en synnerligen trevlig stund med journalist och fotograf och nästa vecka sägs reportaget dyka upp i brevlådan.

16 apr

När bokstav läggs till bokstav.

”Skriver du fortfarande?”

Nej. Eller jo, i huvudet. Hela tiden. I verkligheten inte så mycket som jag hade velat. Men idag är det måndag och du vet väl att dessa dagar är magiska på många sätt och vis. Efter en hel helg i sjuksäng vaknade jag till en extra vacker soluppgång och kunde tänka en tanke klar innan den trillade i golvet, så nu kör vi!

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna skriva som jag skrev förut, då när jag älskade att trolla med ord och lät dem rulla fram ur mitt innersta… Kärleken till orden kommer från farfars farfar Håkan Håkansson, morfar Karl Forsman och därigenom mina föräldrar.

Utdrag ur farfars farfar Håkans friarbrev till sin blivande fru Kerstin. Håkan hade ingen särskild skolning och var vid detta brevs tillkommelse nitton år gammal:

”För ty. Kärleken är en plåga för en, en lycka för två och strid och fiendskap för tre. Det är en Trollkraft som drager twå warelser till hwarandra, förenar dem genom en ljuf sympati, och gör deras förening till en lycka, men deras skilsmässa till en olycka.”

Denna insikt var inte dålig för en nittonåring och fint kunde han också uttrycka sig! Jag älskar att följa spåren som leder fram till hur jag blev den jag blev. Släktforskning är fantastiskt intressant! Har du några spännande släkthistorier att förtälja?

13 apr

Nedslag i vardagen.

Hej! Jag ser vårsolen skina in och värma även den bistre Marx och hans kapital (OBS! Sparbössa med stor skämtfaktor.)

Maken fick en härlig bukett då han fyllde år för tre veckor sedan. Dessa fantastiska blommor fortsätter leverera dag efter dag. Så härliga och glada!

Tulpanerna har inte stått lika länge, men de är fortfarande fantastiskt vackra i ditt åldrande. Färgen koncentreras i de torkade topparna och ändrar karaktär på hela buketten.

Minipenséer som piggar upp så länge rådjuren låter bli blommorna. En flaska TRICO Garden kom i brevlådan idag, så nu finns i alla fall en rimlig chans att låta dem blomma! (Den andra flaskan har vi inte hittat, därav lite för sen behandling. Och tack E!)

Varenda tulpan är nedknaprad, så vi får se om de kan komma igen nu med TRICO Garden-hjälp.

Jag har gjort iordning en plätt där det så småningom ska bli något helt annat för att sätta ner sådant som måste i jord, men som inte kan få någon permanent placering förrän trädgårdsrenoveringen är klar. Hasselörten som min syster kom med som gåva hoppas jag verkligen tar sig! Håll tummarna är du snäll.

Tomaterna och chilin är nu omskolad och jag slängde faktiskt en hel del plantor. Det gjorde ont, men ibland är det viktigare att ta hand om färre på ett bättre sätt än att ge fritt spelrum till hur många som helst. Vi har i alla fall både biff-, körsbärs- och plommontomatplantor som ser lite gängliga men ändå välmående ut. Jag längtar efter att få äta de där solvarma tomaterna om några månader…