30 okt

Tacksamhetsuppstart.

De senaste åren har jag haft projektet ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Det är något som gör november till en riktig guldmånad istället för den där grådassiga perioden som den förut känts som.

Jag tjuvstartar känslan av tacksamhetsglädje med ett fantastiskt besked. Jag hade i morse mitt sista återbesök efter de hälsoproblem jag lidit av det senaste halvåret. Jag blev friskskriven samtidigt som jag fick ett frikort. Jag hoppas naturligtvis att jag slipper använda frikortet framöver och att jag kan fortsätta jobba på att känna mig frisk och stark!

Något annat som känns näst intill overkligt fint är att jag sitter här och hör brorsan snickra på verandan. Dörrarna sitter på plats och de sista fönstren håller på att fästas in. Det blir så fint! När vi kom hem igår kväll lyste det i verandan och det fick mitt hjärta att hoppa till lite extra.

28 okt

Höstlovspyssel.

Det må vara så att det inte finns några småbarn kvar i huset, men jag anser fortfarande att om det är höstlov ingår minst ett pysselprojekt. Eklöven plockades på gårdagens promenad, ströks mellan papper för att slätas ut och fick torka över natten.

I morse strök jag dem igen och plockade ut de löv som inte höll måttet. Jag har en fantastisk skärmaskin som användes för att skära till en tunn kartongcirkel, men det hade gått lika bra att göra en mall med tallrik och tefat för att sedan klippa ut den. Jag använde sedan en gammal hederlig häftapparat för att fästa två löv i taget. Jag måttade och tittade på baksidan innan jag häftade till för att hålla koll på att löven höll rätt avstånd utanför båda kanterna.

Nu hänger en enkel men effektfull krans i köket och gör mig glad. Kanske vill du också göra en? Jag förstår att det kanske inte finns så många lite mer färgmarmorerade höstlöv norröver, men kransen skulle bli fin med helt bruna löv också. Lycka till!

26 okt

Hej lördag!

Jag befinner mig just nu i kanske mitt livs sista höstlov. (Det är möjligt att jag återgår till skolvärlden och då gäller naturligtvis inte påståendet.) Som lärare är det skönt att ha undervisningspaus med jämna mellanrum, hur mycket man än älskar sitt yrke. Detsamma gäller eleverna. Vår yngsta går sista året på gymnasiet och hon är inte den enda trea som känner sig otroligt stressad både över studierna och vad som egentligen kommer efter studenten. Jag förordar en veckas sovmorgnar och hårt kroppsarbete utomhus i en fin balans. Dessutom tvingade jag henne att laga middag ikväll, så nu står snart en betydligt mer avancerad meny på bordet än vad jag hade tänkt mig. Hehehe.

Den här veden är fars verk. Jag kan knappt med att stoppa den i vedspisen, men samtidigt är det fantastiskt att han får vara med här i det hus som han verkligen älskade. När mamma fått sin palliativa diagnos, men han själv ännu inte visste att det var han som skulle gå först, drömde han om att min familj skulle flytta till Bredavik och hyra mina föräldrars hus (hyrt av brorsan och svägerskan) medan han skulle få leva ungkarlsliv här i Uttorp. Så blev det nu inte.
Vad var det nu jag förordade? Sovmorgnar och skottkärreskjutsar? Skämt åsido… Dottern jobbade på bra som vedchaufför i vårt tremannalag.
Jag skjutsade pelargoner, dahliaknölar och olivträd till köket i sommarhuset och passade på att spana in resten av delarna till verandan. Nu närmar det sig! Jag älskar verkligen de gröna dörrarna och är så glad över att vi valde denna färg.
Synd att jag inte kan bifoga doften av linoljefärg. Fantastisk!
Dessa fönster! Jag kan aldrig se mig mätt på dem.
25 okt

Hemma.

Sedan många år tillbaka, ungefär sedan bloggtidernas begynnelse, följer jag inredningsbloggen Trendenser. Frida Ramstedt som står bakom den var igår i Karlskrona och föreläste. Jag har läst hennes bok Handbok i inredning och styling med stor behållning och kan varmt rekommendera den till alla! Att jag gick igår hade mindre med önskan att bli inspirerad att göra och mer med att jag tyckte att det skulle vara roligt att åtminstone heja på någon vars tankar jag tagit del av under så många år. Hur som helst var tankarna mycket inspirerande! Ibland behöver man bara en spark i baken för att komma igång med något som man har tänkt på länge.

När jag gick fram till Frida för att få boken signerad och hälsa nämnde jag att jag tycker det är konstigt att jag inte lyckats hitta en enda praktisk, snygg och skön hörnsoffa. Soffor har i regel alldeles för låg sitthöjd och de i modernare snitt är dessutom oftast alldeles för djupa medan de som är mer klassiska inte är särskilt sköna. Min drömsoffa är estetiskt tilltalande samtidigt som den bjuder på tvättbar klädsel, har stor komfort, är någorlunda nätt för att passa i vårt lilla vardagsrum och kan hålla i många, många år. Min syster visade mig Norrgavels nya modulsoffa. Jag har förvisso inte provsuttit den, men jag ser att den inte uppfyller mina krav även om den är snygg och säkert mycket hållbar. Deras Modulsoffa 85 har jag provsuttit, men enligt mig är den varken är tillräckligt skön eller snygg (gillar inte armstödens utseende) för att kosta en hel förmögenhet. Jag inser att inflationen har gett oss priser som sticker i ögonen och att priset är motiverat. Man får vad man betalar för! Jag menar dock att jag vill att alla mina önskningar ska uppfyllas om jag ska lägga ut så mycket pengar för en möbel.

På föreläsningen igår frågade Frida hur många i publiken som var helt nöjda med sina hem. Tre personer av 100+ räckte upp handen (en var en äldre dam och de två andra var män). Jag är helt nöjd rent känslomässigt, men jag saknar några garderobsdörrar, lister och annat som ska komma på plats för att huset åtminstone ska vara färdigrenoverat. När det gäller inredningen så tillhör det charmen för någon som är inredningsintresserad att åtminstone förändra små saker. Min mamma låg och planerade stora ommöbleringar i huvudet om nätterna och vi barn fick hjälpa henne att flytta möblerna. Ibland blev det bra, ibland mindre bra. Jag lärde mig mycket om hur viktigt det är att ett hem inte bara är fint, utan också praktiskt, av mammas möbleringsäventyr.

Ju mindre rum man har, desto svårare är det att vara flexibel med inredningen. Hos oss finns det i princip inget utrymme för att flytta möbler just pga huset är så litet, men det är helt okej för mig. Jag älskar vårt hem! Jag älskar känslan då jag stiger in genom ytterdörren, jag älskar lugnet här, hur det luktar och det jag är omgiven av.

Vardagsrummet är svårt att fota. Det är den här soffan, Karlstad från IKEA, som vi gärna skulle byta ut. Den är mycket solblekt och ryggkuddarna är i dåligt skick. Trots det får den vara kvar så länge vi inte har ett bättre alternativ.
Badrumsgolvet är så härligt! Jag tröttnar aldrig. Dessutom är det roligt att i princip alla våra gäster kommenterar det, från minisar till jättegamla. Blyglasfönstret som fungerar som insynsskydd fick vi i avskedspresent av våra grannar i Orem. Det föreställer utsikten från vår balkong!

Igår berättade jag för maken att jag under föreläsningen för första gången på länge hade saknat vårt hus i Segeltorp. Inte själva ”hemmet”, utan utrymmet för många gäster och den praktiska husplanen. Här hemma kan vi ta emot 25 gäster, men då måste alla placera ut sig över flera rum och båda våningarna. Känslan blir inte densamma. Jag inser att det är okej att inte ha många gäster hemma under den kallare årstiden och att vi har stora möjligheter att samla många gäster under sommarhalvåret, så detta är ingen existentiell sorg, utan ett i-landsproblem.

Älskade allt med vårt parallellkök efter renoveringen utom träbänken. Bort! Rostfria ytor är min absoluta favorit…
Tyvärr har jag förlorat de andra mäklarbilderna, men såhär såg det ut i vårt stora och praktiska vardagsrum.
Här är hörnet till höger om altandörren på fotot här ovanför. Billy bokhyllor i mitt favoritträslag björk räckte över halva väggen och svalde många av våra böcker. De flesta av dem ligger nu i kartonger på vinden i ladan. Jag älskar att läsa böcker och jag älskar den ombonade känsla de ger ett hem.
Segeltorpshuset i sina 70-talssvarta detaljer som vi tänkte måla under alla de tolv år vi bodde där. Det blev aldrig av, men de nya ägarna målade om på en gång.
Här är matbordet som svalde mååånga gäster. Det var ett gammalt arbetsbord från svärfars gamla arbetsplats som jag målade härligt rött! I övre högra hörnet syns köket.
En av få sparade inspirationsbilder innan Pinterest fanns. Jag känner: ”fint, men funkar ju inte med mina älskade syskonbarn”.

Efter föreläsningen bestämde jag mig för att verkligen ta tag i de sista ljuskällorna som saknas. Vi behöver läslampa (spot) till hörnsoffan, fönsterlampor i köket också då det inte är advent/jul och flera läslampor till övervåningen. Det ska bli roligt att fixa! Har du några roliga inredningsplaner på gång?

24 okt

Om att vara sin egen bästa vän.

Jag älskar det här fotot på mig själv. Jag ser ut att vara både glad, frimodig och full av energi, eller hur? Eftersom jag inte kommer ihåg någonting från den här tiden får jag lita på vad människor har sagt om mig. En historia handlar om när mamma, far och jag stod i hissen på väg upp i lägenheten med min alldeles nya lillebror. Jag kände mig undanskuffad och sa: ”hatta lilla Monna” (akta lilla Monna). På något vis känns det bra att jag tidigt kunde uttrycka vad jag kände.

Med tiden slipades det där av. Jag blev bra på att inte ta hänsyn till mina egna känslor, utan att istället först och främst tänka på andras. Jag utvecklades till en ”martyr”, något som inte på något vis är attraktivt eller utvecklande. Jag är så glad över att jag lyckats skala av det mesta av mitt självpåtagna martyrskap! Balansen mellan att ha ett stort intresse för andra människors välbefinnande och känslan av att vara ansvarig för detta välbefinnande kan ibland vara hårfin. Att kunna sätta gränser, att kunna markera när någon gått över dessa gränser, att säga ja vid rätt tillfällen och nej vid andra… Det är inte så lätt som det låter, åtminstone inte för vissa (läs: sådana som jag) personer.

Min utbildning passar perfekt in i mitt liv. Den kunde faktiskt inte komma mer passande! Jag har haft tid till en hel del självreflekterande de senaste åren samtidigt som jag känslomässigt har gått igenom en riktigt jobbig berg- och dalbana. Om jag på min 40-årsdag hade vetat vilket slags åktur det kommande decenniet skulle bjuda på hade jag kanske kastat in handduken och satt mig platt på marken? Vem vet… Men det finns inga om, det är som det är och det blir som det blir. Idag är jag faktiskt tacksam över den ödmjukhet inför livet och andra insikter som dessa händelser har bidragit till, även om jag gärna hade sluppit genomlida dem. En av dessa insikter är att jag vill prioritera att leva mitt liv nöjd och lycklig. Inte nödvändigtvis skrattandes genom livet, men jag vill känna tacksamhet och glädje mer ofta än jag känner mig bekymrad. För att kunna uppnå detta har jag behövt skala bort en hel del, både fysiskt och mentalt. En del annat har jag lagt till, men det tomrum har jag behållt har varit mycket viktigt för mig.

För några veckor sedan skickade en fin vän ett citat som slog mig i magen (på ett bra sätt) och häromdagen fick jag samma citat vackert inslaget i brevlådan av min släkting och fina vän. Jag har det nu uppsatt vid datorn och läser det varje dag när jag sätter mig här. Kanske talar det till dig också?

I den mån det står i din förmåga, ordna ditt liv så att oron utestänges, att jäktet ej får komma in. Jäktets ande är dödsfiende till stillheten i själen. En var har sitt mått av kraft, och det gäller att inrätta sitt liv därefter och inte tro att man kan hinna allt och orka allt.

Ja, men man måste ju leva rikt, följa med, leva med? Vad är det att leva rikt? I alla händelser inte att leva ett splittrat liv. Rikedomen är icke i det mångahanda.

Och icke heller är det din plikt att för andras skull göra mer än din kraft räcker till. Det kan aldrig vara din plikt att för andras skull ha en söndersliten själ.

Nathanael Beskow, En dag har börjat

21 okt

På rullande sten…

…växer ingen mossa.

Detta svenska ordspråk kan tolkas på två sätt:

  1. Om man kontinuerligt byter jobb, bostad, relationer etc blir man aldrig förkovrad och utvecklad som person.
  2. För att behålla sin vitalitet måste man hela tiden sysselsätta sig, vara aktiv och driftig.

Jag har aldrig tolkat det här som annat än att det gäller att hålla igång så man inte blir en gammal stofil. Förr i tiden blev man gammal tidigare än idag. Delvis levde man fysiskt mycket tyngre liv, men det handlade om annat också. Vi har idag stor kunskap som gör att vi kan hålla kvar ”medelåldern” mycket längre. Numera är många pensionärer otroligt aktiva. Generna bjuder naturligtvis motstånd och även om många idag får fira sin hundrade födelsedag är det fortfarande många som dör alldeles för tidigt. Frågan är om all cancer som dyker upp nu för tiden fanns förut också, men att vi hann bli stångade av tjurar, få dammlunga, frysa ihjäl, bokstavligen jobba ihjäl oss eller något annat innan den hann ta oss i sitt grepp?

Jag kan inte låta bli att undra om någon skulle gissa att min mormor på den här bilden bara var ett år äldre än vad jag är idag om man hade träffat oss tillsammans idag. Jag inser samtidigt att hennes frisyr, dåliga behå och klänning gör sitt till och att om hon hade varit 50 idag så hade hon sett annorlunda ut. ”Age is but a number.” Tror du att hon kände sig äldre här än vad jag känner mig? (Jag tvivlar. Min mormor var så full i sjutton och höll alltid på med en massa hyss.) Den här julen fick min morfar sin första stroke och även om han blev frisk efter den fick han fler några år senare och dog 1986, 65 år gammal, efter en lång tids sjukdom. Var det oron över detta som gjorde att jag bara kommer ihåg mormor som gammal, ända tills hon blev jättegammal?

Tankarna runt ålder kanske är naturliga nu när jag närmar mig ”den tredje åldern”, den mellan 50 och 70. Jag är så glad att jag gjorde slag i saken och började omskola mig! Jag vet inte precis vad det kommer att leda till, men att mina studier får mina stenar att rulla på det positiva sättet råder inga tvivel om, inte för mig iallafall. Hur tänker du om ålder? Är det något du tänker på?

20 okt

Betvinga det grå.

Ute ligger en jämngrå filt över naturen, men det går inte att låta bli att förundras över färgsättningen där under! Igår åkte dottern och jag till Öland med fina vänner. Paradisverkstaden och Arontorps kroppkakor bjöd på inspiration respektive god mat, men annars var ön rätt tillbommad. Vi kom inte ens in på Borgholms slottsruin. Solliden var också stängt, men det kändes mer naturligt. Däremot kunde vi testa både Estelles, Alexanders och Leonores promenader i skogen bakom.

15 okt

Årets höstkrans.

Yngsta dottern brukar alltid plocka grejer till mig på väg hem från skolan. När hon var yngre var det ofta buketter, stenar och fina pinnar. Nu för tiden kommer de här gåvorna mycket sällan, kanske för att hon är arton år… Härom veckan plockade hon iallafall in en stor påse kastanjer och igår fick jag henne att plocka kottar för att den planerade kransen skulle bli lite roligare. Jag använde mig av en gammal pilstomme som jag köpte i USA för många år sedan. Den har varit med i både jul- och påsksammanhang och de senaste åren har den hängt utanför vedboden med en pålimmad, mus-äten mjukiskanin. (Här kan du läsa om hur man förbereder naturskatterna för att bäst kunna använda dem inomhus.)

2019 års krans

Förra årets kranssuccé kan inte göras om. Jag älskade kransen och många av mina nära och kära älskade de kransar de gjorde i liknande stil. Jag sparade den, men dessvärre fanns bara stommen kvar efter vinterns förvaring. Någon hade känt sig hungrig… Nu har vi bara fotona kvar, så jag får njuta av dem! Årets krans känns klen i jämförelse, men den var rolig att göra och gör mig glad där den hänger på halldörren. Mer kan väl inte begäras?

2018 års krans