15 okt

Årets höstkrans.

Yngsta dottern brukar alltid plocka grejer till mig på väg hem från skolan. När hon var yngre var det ofta buketter, stenar och fina pinnar. Nu för tiden kommer de här gåvorna mycket sällan, kanske för att hon är arton år… Härom veckan plockade hon iallafall in en stor påse kastanjer och igår fick jag henne att plocka kottar för att den planerade kransen skulle bli lite roligare. Jag använde mig av en gammal pilstomme som jag köpte i USA för många år sedan. Den har varit med i både jul- och påsksammanhang och de senaste åren har den hängt utanför vedboden med en pålimmad, mus-äten mjukiskanin. (Här kan du läsa om hur man förbereder naturskatterna för att bäst kunna använda dem inomhus.)

2019 års krans

Förra årets kranssuccé kan inte göras om. Jag älskade kransen och många av mina nära och kära älskade de kransar de gjorde i liknande stil. Jag sparade den, men dessvärre fanns bara stommen kvar efter vinterns förvaring. Någon hade känt sig hungrig… Nu har vi bara fotona kvar, så jag får njuta av dem! Årets krans känns klen i jämförelse, men den var rolig att göra och gör mig glad där den hänger på halldörren. Mer kan väl inte begäras?

2018 års krans
15 okt

Överraskningar.

Igår ringde en man från den ganska lokala blomsterbutiken och frågade om jag kunde ta emot ett blomsterbud. Det gjorde jag naturligtvis gärna. Min syster hade skickat röda rosor och trisslotter. Blommorna är fantastiskt vackra, sådana där sammetsrosor med tusen kronblad (nä, nu överdrev jag visst lite), medan trisslotterna bjöd på det de är bäst på: spänning och besvikelse.

Sådana här överraskningar älskar jag! Oväntade blommor, ett brev eller paket i posten, en liten present bara-för-att… Andra överraskningar kan jag ha svårare att hantera. Någon fixade till exempel en överraskningsfest till mig för många år sedan. Egentligen var det ju jättekul att träffa vänner jag inte sett på länge, men det var ändå något som skavde.

Att stå på andra sidan överraskningen tycker jag däremot är jätteroligt. Dubbelmoral? För några år sedan kom jag hem och överraskade familjen då vi bodde i USA. En i taget fick reda på hur det låg till och slutligen kidnappades syrran i Stuvsta så vi kunde ha tjejmiddag i Stockholm. Det var fantastiskt roligt! Jag hoppas naturligtvis att systern som blev mest överraskad uppskattade det lika mycket. Jag har åtminstone ett minne för livet!

13 okt

Hyggeligt i Danmark!

Forestil dig hvilken fantastisk weekend jeg har haft!

Här sitter jag med min vän Sanne som jag har känt sedan vi gick i femte klass, och så hennes man! Jag och maken fick en inbjudan hem till detta härliga par för ett tag sedan och igår var det dags att åka till Hillerød. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag har gjort de senaste dagarna. Vi blev otroligt bortskämda med gott att äta och dricka, vackra vyer och många intressanta samtalsämnen. Vi har pratat om högt och lågt, skrattat åt svenskars respektive danskars egenheter, uppdaterat oss om diverse familjemedlemmar och tja, besvärande tystnad var helt enkelt inget problem.

Jag är så tacksam för de fina vänner som jag har samlat på mig genom livet. Det är naturligtvis inte möjligt att upprätthålla alla relationer. Jag har dock en ovärderlig vänskapsskatt på mitt livskonto. Mina absolut närmaste vänner har jag i familjen och jag är oändligt tacksam över att det är så. Det är inte alls något att ta för givet. Jag känner många som väljer bort familjen till fördel för vänner och som vi alla vet kan familjerelationer bjuda på svåra skavsår som kanske inte är helt lätta att läka. Acceptans och förståelse är att rekommendera, och inte alls bara i familjesammanhang.

Hvad er Sandhed andet end en Leven for en IdeeVad är sanning annat än ett liv för en idé? Sören Kierkegaard är den danske filosofen vars tankar var med och grundade existentialismen. Det här är dock inte mitt favoritcitat. Jag älskar detta som jag en dag hoppas kunna praktisera som samtalsterapeut:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.”

11 okt

Undrar just vad Freud hade sagt om detta.

När dottern kom hem frågade jag hur hon hade haft det i skolan. Efter en diskussion om det sa hon att hon inte ville prata om sig själv längre och frågade hur jag hade haft det. ”Ett helvete”, svarade jag. Efter att ha övertygat henne om att hon inte var inblandad och att det inte var något som jag inte kunde hantera delade vi upp påsen från Hemmakväll som hon hade med sig hem.

Igår hade jag däremot en riktig toppendag. Jag vaknade supermegatidigt då mina små brorsbarn hade sovit över och fick några mysiga timmar med dem. Efter dagens studier hade jag möjlighet att hämta ut mina nya kulturtantsglasögon (de sitter jättebra och jag ser ju så bra med dem på), äta sushi med en av mina goa vänner som jag alltid lär mig något nytt av och slutligen marinera mig i körsång i Fredrikskyrkan under några timmar. Där hade jag ingenting att klaga på!

Själva kärnan i mig, hjärtat, består av en storasyster med stort rättspatos, någon som fått ta stort ansvar och som gjorde det som andra förväntade sig av mig under väldigt många år, en känslomänniska som ömsom lever i en drömvärld där musiken bär mig och ömsom i en värld där allt är perfekt sorterat och ordnat och där jag har kontrollen, tjejen som hade anorexia under delar av tonårstiden och som sedan dess mer eller mindre kämpat mot ätstörningstankar, en familje- och relationsälskande människa som ser en ny vän i varje människa jag möter.

Jag ser på världen ur ett annat perspektiv än de flesta jag känner. Ibland känner jag mig upplyst. Det är delvis makens ”fel”. Han är så tvärtemot mig som man bara kan vara och Jonathan Haidts bok The Righteous Mind fick mig att efter ett halvt liv tillsammans förstå hur vi kan se på världen på så olika sätt. Det är inte bara det. Jag har en bakgrund i en kristen tro som är väldigt fyrkantig (inget av Svenska Kyrkans flum där, inte). Jag har jobbat med många olika slags människor i olika samhällsklasser. Jag har levt på tre olika ställen i USA som bara delar samma språk, men där samhällsstrukturen och kulturen ser helt olika ut. Jag har läst mer än många andra om många olika ämnen. Jag har upplevt många av livets största utmaningar, antingen själv eller genom någon som stått mig mycket nära. Allt detta har format den som är jag idag.

Kanske är jag inte det minsta upplyst. Kanske är det jag som inte fattar när jag önskar att andra skulle försöka förstå? Har du tid så lyssna på den här intervjun med min idol Stina Oscarson. Hon framför på ett lysande sätt hur jag önskar att mina medmänniskor skulle förhålla sig till det som inte är med deras övertygelse överensstämmande.

När jag nu läser om psykologi på ett teoretiskt plan förstår jag somligt bättre och somligt blir snarare totalt obegripligt. Jag förstår helt intuitivt varför jag just nu helst vill krypa ner under mitt duntäcke med min godispåse och en bra bok. Igår lånade jag en bok av årets Nobelpristagare i litteratur, men jag är tämligen övertygad om att han inte är rätt man för jobbet. Nä, jag tror att jag bara gör mig iordning tidigt och förbereder mig på den härliga helgen som ligger framför mig! Imorgon åker jag nämligen till min gamla brevvän som jag har känt i över 35 år och som alltid gör mig lika glad! Tack fröken Kerstin för att du gav oss den här vänskapen.

09 okt

I Roslagens famn.

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt, 
ditt hjärta är mitt 
och aldrig jag lämnar det åter. 
Min lycka är din, 
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark, 
kuvas av intet i världen. 
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt, 
ditt hjärta är mitt 
och aldrig jag lämnar det åter. 
Min lycka är din, 
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Nils Ferlin

08 okt

Folkhemmet, funkisen och allt fult i dess fotspår.

Idag lade min syster upp ett foto från stadskärnan i Nynäshamn på Instagram. Hon beskrev den inte direkt i positiva ordalag. Det fick mig att tänka på dokumentären När Domus kom till stan. Tyvärr verkar det inte som att man kan se den på Öppet Arkiv längre, men skulle du få chansen att se den så ta den! Inte för att det kanske gör dig särskilt glad, men ibland är det viktigt att påminna sig själv om att tänka till en, två och tre gånger innan man hastar in i den nyaste hajpen. Jag hittade klippet här nedan iallafall och det ger åtminstone en kort inblick i hur det gick till när Sveriges städer byggdes om i fulaste öststatsanda.

Ibland får man frågan om det finns någon historisk person som man hade velat träffa. Jag har många personer på den listan, men här kommer några: Arkimedes. Jesus. Drottning Kristina. Karl XI. Emma Smith. Selma Lagerlöf. Wilhelm Moberg. Någon av alla mina förfäder och förmödrar. Alla dessa hade varit intressanta att träffa på grund av det jag lärt mig om dem, men ännu mer på grund av det jag skulle vilja fråga dem om.

Sedan finns det två personer som jag verkligen skulle vilja ställa mot väggen: Gunnar och Alva Myrdal. Deras inflytande på hur vårt socialistiska Sverige ser ut idag var enormt och jag undrar egentligen hur många som är insatta i hur tongivande de var i så många av de politiska beslut som togs under ett halvt sekel… Det sjuka är att trots att vi ser de många baksidorna och bieffekterna av deras sociala ingenjörskonst så verkar de flesta svenskar ta för givet att det här sättet att leva är det enda rätta. Sverige är bäst! Den svenska välfärden öser vi ur pengabörsen Särimner och det finns ingen botten i den. Vi är godast, smartast och mest upplysta. Myrdalarnas steriliseringstankar behövs inte längre, vi väljer frivilligt att inte föda barn för att Moder Jord ska slippa överbefolkas. Vi är jämlikast, lyckligast och tryggast och vår egen Greta är världens nya frälsare. Amen.

Detta är naturligtvis ett inlägg skrivet med en ironisk penna, men tankarna bakom det är i högsta grad äkta. Jag lever ett gott liv som jag är mycket tacksam för och borde inte bekymra mig över andras val, men ibland rinner det över. Ha en fin dag! Imorgon lägger jag säkert upp en bild på vårt höstvackra land istället.

03 okt

Bättre och bättre dag för dag.

Operationen gick bra. Igår var det dags för nästa utmaning. Efter de längsta 35 minuterna någonsin på en brits fick jag klartecken efter ett mycket noggrant ultraljud. Ingen cancer! Så skönt. Nu väntar jag bara på resultaten efter proverna som togs under operationen, men jag tror och hoppas att de inte kommer att visa någonting. Jag är glad och tacksam. Cancerspöket bråkar ibland med mig och säkert med andra som också haft det i sitt liv många gånger. Jag försöker verkligen att inte låta mig påverkas, har aldrig några ”inbillningsnojor”. Trots det är det svårt att inte få ont i magen då vården flaggar för att något inte ser ut att vara som det ska. Det tillhör åldern, det där att kroppen långsamt förfaller och har större risk för att råka ut för något. Jag förstår det teoretiskt, men det är svårare att hantera i verkligheten.