28 mar

Vårvinter med många avsked.

Igår var det dags för ännu en minnesstund, denna gången för min väninnas mamma. Det blev en fin eftermiddag i hennes ära! Barnen, livslånga vänner, f d pojkvännen och exmaken, församlingsmedlemmar, barnens vänner… En inkännande livsteckning, vacker musik, god mat, skratt och gråt. Begravningar är så märkliga. Jag vet inga andra tillfällen där livets hela komplexitet blir så påtaglig.

I fick en stroke för elva år sedan och var sedan sängliggande fram till sin bortgång. Innan stroken var hon alltid så tjusig. När jag hälsade på henne första gången efter att ha flyttat hem från USA funderade jag på hur jag skulle kunna bidra med något slags guldkant för henne och tänkte då att lite nagellack kanske skulle vara något. Det visade sig att det var precis rätt! Hon älskade nog handmassagen som ingick mer än själva nagellacket. Efter det brukade jag försöka hinna med en stunds ”handvård” när jag hälsade på.

Människan behöver närhet. Om all interaktion sker i samband med överlevnadens nödvändigheter, som att få hjälp att sköta hygienen och undvika liggsår, kan annan mänsklig beröring hjälpa till att bekämpa hopplöshetskänslor och få en att kanske kunna drömma sig bort en stund. Det får bli dagens tips till dig som undrar hur du ska kunna hjälpa någon i en liknande situation.

Nu hoppas jag att det inte blir några fler begravningar på mycket lång tid. Årets vårvinter har varit galen. Sist ut är min vinst-SAAB (jag vet, det är nästan osmakligt att jämföra en bil med människor) som fick sin dödsdom av Mekkas duktiga mekaniker häromdagen. Den är en dödsfälla! Motorn läcker olja ner på katalysatorn som blir 600° och det kan börja brinna när som helst. Det går att fixa, men kostar mycket. Eftersom vi länge har funderat på en mer bränslesnål bil har vi bestämt oss för att nu göra slag i saken. Vi förbereder oss därmed för skrotning och ett varmt farväl. Livet går vidare, vare sig vi vill eller inte.