Efter att i lugn och ro tagit oss hem från Nynäshamn med många stopp på vägen sitter jag nu här och lyssnar på härlig musik vid datorn efter att ha pussat på alla krukväxter, gett dem lite kärlek, omsorg och vatten och uttryckt beundran för den fina amaryllisen som mötte oss i full prakt. På vägen hann vi äta korv med mos och räksallad på Shell i Söderköping (alltså, fråga inte, men denna tradition är svår att bryta)…
…hämta kvarglömda grejer i Mörtfors och förundras över högvattnet i ån och hur vackert det alltid är där…
… säga hej till brorsan på flygklubben i Kalmar och kika på när maken gjorde några starter och landningar för att hålla sig uppdaterad…
… uppvakta en härlig kompis på treårsdagen med en uppdragningsbar bil som han genast blev kompis med och en Kalaspåse godis som fick delas med storasyster…
… köpa ett flak av de godaste ägg jag vet, gosa med de sötaste och mjukaste kaninungar jag träffat på länge…
… handla basvaror på ICA i Jämjö och följa en osedvanligt vacker solnedgång hela vägen från första parkett. Våren har kommit mycket längre här på Sturkö och även om jag var lite för trött för en riktig trädgårdsrunda efter långkörningen hann vi mötas av ett helt gäng snödroppar och färdigbeskurna fruktträd mellan bilen och huset. Jag älskar verkligen vårt hem och önskar bara att det hade legat lite närmare barn och barnbarn. Nu har jag i alla fall fått tanka en rejäl dos energi hos dem och den kan jag njuta av under lång tid. Imorgon återgår livet till normalläge för säsongen och jag ska återta kontrollen som planttant igen. Det rycker lite i fingrarna som längtar efter att få gräva ner sig i jord igen. Något jag inte riktigt längtar efter är att åka till Bredavik och se om några av pelargonerna kan få följa med hem i levande skick, men det är bara att bekämpa rädslan och åka dit. I värsta fall finns det nya pelargoner att köpa, det är inte hela världen. Nu har jag genomlevt denna känsla av ”katastrofläge” i så många år på raken att jag borde vara mindre orolig, men sanningen är att ganska många av pellisarna rök med både förra vintern och de två vintrarna innan dess. Jaha, ja. Och det var den dagen. Så långsam och vanlig att COOP-expediten i Torsås med samma frissa som Lloyd Christmas i Dum & dummare hade somnat om han hade läst ända hit. Det bästa med den långsamma vanligheten är att jag älskar den och mår bra av den. Klart, slut.
Jag älskar att Elsa och Anton som bodde här en gång finns kvar på något vis. Det här guldkornet tror jag vi hittade i en av de senast utforskade hörnorna av gården. ”Andeliga Wederqwickelsestunder”, tryckt i Stockholm 1857. Spår av ohyra och fukt syns genom hela boken. Den har legat i en påse i frysen i flera veckor för att ta död på vad som eventuellt fortfarande levde.
Kul att en sida från något tryck i ännu sämre skick har fått agera bokmärke. Jag älskar frakturstilen som gör att boken känns ännu äldre än vad den faktiskt är. Den är inte helt lätt att läsa ens för mig som har övat en hel del, men efter en stunds fokuserad läsning lättar det lite. Det här är artonhundratalets form av självhjälpsbok. Det har hänt en del på snart tvåhundra år.
Om wårt lifs bräcklighet. Ett glas går snart i kras. Hwad går ännu snarare i kras? Menniskan. Doctor Luther skänkte en gång sin kollega Justus Jonas ett wackert glas, med följande vers:
”Dat vitrum vitro Jonæ vitrum ipse Lutherus, Ut fragili vitro similem se noscat uterque. Luther, som sjelf är ett glas, ger ett glas åt Jonas, det glaset, Så må de begge förstå, att det glaset likna de begge.
Jag har sett glas, som öfwerlefwat många menniskolif, och skola måhända öfwerlefwa både mitt och ditt. Du förlustar dig åt glaset, synnerligast om der är något godt uti det. Huru mången tycker icke om sig sjelf, synnerligast om han har stora gåfvor af Gud. Trälådan stoltserar med en gyldene klenod, som likwäl en främmande hand lagt deruti, och som hon tager ut igen, när hon behagar. Min wän, bestäm hwem du är! Ett glas, som snart går i kras. Glaset bräcker icke sig sjelf itu: du har något inom dig, som dagligen bräcker och förswagar dig. Huru mången sorg, huru mången krankhet, huru mången tillstötande händelse bräcker icke på ditt lif! Urssynden, som bor i dig, fräter på din kropp, som masken på äplet, coh ger sig ingen ro förrän hon har förtärt den. Ett glas kan wara länge, om man behandlar det försigtigt och tager omsorgsfullt wara derpå. Anwänd all omtanke, akta dig på bästa sätt; du är ändå intet ögonblick säker på ditt lif. Jag känner sådana, som störtat wid glaset och dött på fläcken. Glaset blef helt; de brusto. Tänk derföre i tid på döden, och lef så, som om du genast skulle dö! Hör hwad den wise Geneca säger i 2:de brefwet: ”Wi sjunka icke plötsligt i döden, utan wi komma densamma stundeligen närmare. Wi dö dageligen, ty med hwarje dag förswinner en del af wårt lif, och alltsom wi skrida framåt, komma wi målet allt närmare och taga af i wexten. Barndomen är sin kos, ungdomstiden också. Den tid, som förflutit tills i dag, den hafwa wi förlorat; äfwen den dag, wi nu lefwa, dela wi med döden.” Och Cyprianus i sin bok om dödligheten: ”Om du bodde i ett hus, hwars wäggar gåfwe sig, hwars tak brakade öfwer ditt hufwud, och hela huset såge ut som wille det falla öfwerända, skulle du då icke sammanrafsa hwad
du finge tag uti, och skyndsamt begifwa dig på flykten derifrån? Wälan, si din kroppshydda blir gammal och bräcklig, och lagar sig till att snart falla öfwerända och gå under. Skynda, bered dig på din hädanfärd, och betänk att döden är för dörren! Jag will aldrig wara säker, eller ett enda ögonblick missbruka mitt lif. Döden wäntar öfwerallt på mig; jag will också wänta på honom. Hwem wet huru snart wi träffas och falla i famnen på hwarandra? Han skrämmer mig icke; jag är honom i Christo wäl wuxen. Salig den, som dör innan han dör, för honom kommer döden aldrig för bittida.
Somliga eldar är mer välkomna än andra. En morgoneld på himlen med dramatisk himmel är en sådan.
För att inte tala om bra drag i vedspisen så morgonbrasan kommer igång riktigt ordentligt. Jag älskar den här vedspisen och all glädje den ger. Och nytta, såklart. Tack till brorsan som ser till att vi alltid kan hålla oss varma på det här viset.
Annars hörde jag i en intervju att vi numera ska säga ”global heating” istället för ”global warming”. Det är alltså oansvarigt att påtala att vi befinner oss i ett läge där vi borde vara förberedda för att vårt bekväma liv kanske inte kommer att vara lika bekvämt för evigt eftersom vi har ett pågående krig runt hörnet. Då skrämmer vi nämligen barnen. Att säga att världen håller på att brinna upp och att vi behöver förhålla oss till detta är däremot inte triggande, utan ska undervisas för samma barn från tidig ålder. Nej, ursäkta mig, men jag blir lite irriterad då logik plockas bort och känslor tillåts styra narrativ och även politiska beslut. (Här handlar det alltså inte om sakfrågorna i sig, utan om vad som anses vara rätt och fel och vilka som bestämmer att det är så.) Jag är helt för att alltid vara förberedd, både mentalt och fysiskt, på att livet är tufft, men tror att vi gör våra barn en otjänst då vi överdriver åt endera hållet.
Nu har nyhetens behag tagit slut för januari och det är bara en månad som vilken annan, iallafall för mig. Skjutsen jag kände av det nya året är förvisso kvar och lurar bakom örat, men samtidigt känner jag mig på gång. Maken och jag kör sockerfritt fram till påsk, precis som förra året. Maken vattenfastar i vanlig ordning ett helt gäng dagar medan mina rutiner puttrar på. Sedan i söndags har jag bara ätit det som finns här hemma. Fram tills idag har det funkat alldeles utmärkt, men idag vill jag nog komplettera med lite färsk frukt åtminstone. Fast jag vet inte. Vi har ett helt vitkålshuvud och ett kilo morötter i kylen, så kanske blir det denna smarriga omelett på repeat dag ut och dag in, hehe? (Denna lagade dessutom den fastande mannen kärleksfullt till mig, han måste ha varit desperat att ens insupa lite goda dofter.)
”Städa, städa varje freda’ och så varje jul, det tycker ja e kul!” För mig är det rensarmånad, precis som vanligt i januari. Vilket vanedjur jag är… Några lådor om dagen gås igenom, Sellpypåsar har beställts, somligt har slängts, en del har packats för att ges bort och annat har lagts i lagahögen. Det känns skönt att redan ha koll på mina grejer, men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en människa som gillar ordning och reda på riktigt får denna procedur mig att må riktigt bra. (Vad bra att blogga, på fotot ser jag att jag kanske borde ge elprylarna en omgång med mikrotrasa för att också göra dem rena på grunden.)
I köket har det också städats undan. Algrenen som plockades med hem på en av de soliga rundorna passar så fint i hängvasen, fast utan provrör. Perfekt så här på vintern då trädgården inte riktigt hunnit komma igång med allt det gröna. Än får vi vänta ett tag på snödroppar och annat kul!
De vikta stjärnorna av bakplåtspapper jag gjorde förra året i samband med julpysslet kom till nytta! De hängdes upp i ett kors av grillpinnar och hamnade snett ovanför vedspisen där stjärnorna dansat så vackert sedan i december. De känns inte alls juliga, utan vintriga, så de får hänga kvar och göra oss glada. Ja, och så ser det ut hemma hos mig när tomteblossen släckts och det enda som lyser upp himlen är Castor, Pollux och alla dess spännande vänner. (Såg du natthimlen igår då det var stjärnklart och nymåne? Magiskt!)
Det går inte att komma ifrån att hela december är en lång fest för någon som är som jag. Mamma var juldrottning och hennes entusiasm och förmåga att göra det mysigt hemma smittade av sig. Eftersom jag också älskar musik har det alltid givits möjlighet att spela och sjunga mycket under adventstider. Just första advent har sedan nästan 15 år inneburit att vår kör tillsammans med ett par andra körer, Marinens Musikkår och en gästdirigent firat in detta med ett par konserter som alltid blir fullsatta. Igår såg det ut såhär en hel timme innan första konserten. Publiken var helt enkelt på hugget för att få inta sina platser! I vanlig ordning var de kommande timmarna sedan av den sort som man gärna plockar fram då och då. Det är verkligen en ynnest att ha MMK i Karlskrona och att dessutom få musicera tillsammans med så duktiga musiker är helt enkelt fantastiskt.
Jag plockade upp maken som varit bortrest över helgen, skjutsade hem svärmor som varit på konserten och kom hem till en stjärnklar himmel. Det är spännande att ta kort med telefonen då många fler stjärnor än de man ser med blotta ögat blir synliga och vad är det för något spännande streck som går genom hela bilden i mitten?!
Vårt lilla hus lyste varmt och inbjudande. Snön ska inte ligga kvar så länge, så det gäller att njuta när det finns chans. Själv intresserade jag mig för fåglarnas framfart och kunde se precis hur de dansat omkring på marken nedanför de olika fågelmatarstationerna.
Hyacintkrukan från Waldemarsudde jobbar i vårt hem för tredje året på raken. Det doftar fantastiskt här hemma och jag är så glad att ingen av oss är doftallergisk. Den vita amaryllisen hann slå ut väldigt lägligt, men hade ränt iväg på höjden så till den grad att jag bestämde mig för att stoppa den i en vas istället.
Krubborna är framsatta och nästa år är kanske lilla barnbarnet så stor att hon kan leka med klosskrubban. Jag gissar att lyktan på golvet då får stå någonstans där små barnhänder inte kan leka med elden. Mammas ängel känns viktig i vårt hem, den lilla gröna värmeljuskoppen har min syster gjort och den röda emaljerade ljusstaken köpte jag på förra årets julutförsäljning på Pingstis för fem kronor. Jag gillar storleken på gilleljusen, men hade ingenstans att sätta ett sådant. Har du testat rumsgranar? Jag köpte den här för nästan en månad sedan och den verkar må jättebra så här långt. Vi får väl se om den överlever julen, eller om det är för mörkt och varmt här. Den gillar tydligen att duschas, så det ska jag tänka på.
Här ser du mitt livselixir under den här tiden på året. Apelsiner och valnötter gör livet lite bättre. Jag tror inte att ”en apelsin om dagen håller koll på magen”, men den gör mig iallafall lite gladare. Dessutom är det bättre för kroppen med fibrer som jag annars missar om jag gör apelsinjuice på frukten. Jag har (Hade?) en mycket finare nötskål, men den hittar jag inte i mina välsorterade jullådor. Gissar därför att den gick sönder eller att något annat som jag inte kommer ihåg hände innan julen packades ihop i januari.
Jag har diskat så mycket disk för hand genom åren att jag på något vis hittat något slags nöje i denna uppgift när den måste genomföras. Fortfarande tycker jag mycket illa om kletiga gratängformar och liknande, men numera har jag riktigt bra hacks att tillgå. Efter att ha skrapat ur resterna och käkat upp dem eller lagt i förvaring med lock för att stoppa i kyl eller frys torkar jag ur kletet med en bit hushållspapper. Efter det sköljs formen ut och beroende på hur inbränt resterna sitter bestämmer jag om formen ska diskas i maskin eller få stå i varmt vatten med en disktablett i över natten. Det blir inte alltid helt rent efter en runda i diskmaskinen, men oftast går de värsta resterna sedan lätt att ta hand om med en skrubbsvamp eller lite Svinto. Hur som helst är jag väldigt tacksam för att vi faktiskt har en diskmaskin. Det visar sig att det fortfarande är mycket som är rätt kletigt även om vi bara är två, särskilt eftersom jag gillar att laga mat ifrån grunden. Det behövs kanske ingen diskmaskin om man mest äter färdigmat? Jag har förvisso en hel Facebookgrupp till min tacksamhet, men idag kände jag att jag ville lyfta diskmaskinens förträfflighet lite extra.
När lillastesyster och hennes familj kom hit för att sova över hade hon med sig lite fina presenter, bland annat kompletterande spöken till ljusgrenen! Så roligt att hon har koll på att dekorationerna här hemma förändras i takt med att en årstid går in i en annan eller att någon speciell helg står för dörren. När vi skulle upp till Stockholm blev det lite stressigt. Halloweenlådan blev därför kvar ouppackad i ladan, men det fixade jag till igår. Sisådär en veckas Halloween i huset är nog precis lagom. Gasvävsspökena tillhör mina ljusgrensfavoriter alla kategorier trots att jag egentligen inte gillar Halloween. De små urgulliga virkade spökena blev ett perfekt komplement! De ser ut att vara gjorda av virkade glasunderlägg som har stärkts och dekorerats med ögon och läskiga munnar, samt upphängningssnöre. Jag har liknande underlägg som jag tänkte stärka och torka plant för att förädla dem till snöflingor att hänga i granen.
Detta foto blev så väldigt myspysigt att jag valde att göra om det till dramatiskt svartvitt för att åtminstone ge sken av läskighet. Nu är frågan om jag ska ta mig tid till att skära ut mönster i den överblivna pumpan som står här ute till själva dagen imorgon. Den märkliga frågan ”När går man Halloween?” är ett tydligt tecken på att folk har noll koll på vad Halloween egentligen är och att det kanske borde vara på sin plats att ta reda på det innan man ger sig in i firandet. Svaret är att om man är ute efter att tigga godis utklädd i läskiga eller söta utstyrslar finns det bara ett datum att hålla reda på, nämligen den 31 oktober. Detta datum gäller varje år, så det kan vara på sin plats att lära sig det om man är en person eller familj som uppmärksammar högtiden. Personer, oavsett ålder och gullighet, kan inte förvänta sig att casha in något i tiggarsäcken om man kommer något annat datum, men kan inte heller förvänta sig att svenska hushåll förberett något godis alls eftersom detta är en utomsocknes högtid. Vill man ändå fira kan man göra upp med grannarna på sin gata eller liknande att alla som är med på ”bus eller godis” har sin utebelysning tänd, eller kanske har en motivpumpa med tänt ljus stående vid vägen. (Så gör man på många ställen i USA varifrån seden som den ser ut idag har emigrerat.) Vill man välja datum själv eller slippa riskera besvikelse över tråkmånsar som inte vill dela ut något godis kan man arrangera ”trunk or treat”, ett modernare sätt att fira. Här hittar du allt du behöver veta om detta fenomen!
Vaknar klockan fem och undrar hur det är möjligt eftersom jag lade mig vid midnatt efter en lååång resa hem med stopp i Nyköping, Söderköping, Mörtfors och Kalmar för att hålla mig alert hela vägen, men inser sedan att det ju har skett en tidsförskjutning inatt! Vad skönt med en extra timme, och vilken tur att det inte var åt andra hållet.
Jag brukar ta det lugnt med storstädning och tvätt på söndagar, detta är verkligen min vilodag. Trots det stoppar jag in två röda 100-kronorsklänningar som inköptes i Nynäshamn på Stadsmissionen i tvättmaskinen på finprogrammet. En av dem är en Gudrun Sjödén med guldpaljetter på ballongkjolen och den andra är en härligt prickig omlottklänning i viskos som får mig att bli glad. Fortsättning efter paus— Under min bortavaro har det blivit stopp i avloppet i tvättrummet och nu är det sankmark där inne. Jag skulle ha väntat med tvätten tills imorgon. Tur att jag har A i avloppshantering.
Det är två dagar kvar på oktober. Första november drar Trettio tacksamma dagar igång igen och jag är verkligen laddad! Med allt stök som pågår i världen kan det behövas en hjärtats förändring för själen. Jag vet numera oftast var jag har mitt tacksamhetsfokus, men det betyder inte att den här månaden betyder mindre för mig, inte alls. Skjutsen jag får är alltid lika välkommen. En tacksamhetsskjuts rätt in i ugnen har jag annars fått av lilla barnbarnet. Jag har redan ett hundratal fotografier på henne i mobilen, vilket är ytterst tacksamt nu när hon befinner sig så långt borta. Det behöver liksom inte grävas efter rätt känslor.
När jag nu sitter här med min egen tekopp, vid min egen dator och med min egen utsikt har jag något rastlöst i själen som får mina ben att hoppa på samma sätt som min morbrors alltid gör. Finns det tålamod att hämta för denna rastlöshet? Jag vet inte, faktiskt. Hörde uttrycket ”det hastar” för ett tag sedan. Efter alla år av ”lev i nuet” verkar nu andra ideal styra världen. I en vecka har jag levt med dessa tankar cirkulerande runt hur dessa två uttryck kan kombineras och ge styrka till varandra. Jag känner mer än någonsin att det hastar för mig, men också att jag går under om jag inte landar i stunden som utspelar sig nu med jämna mellanrum. Prioriteringarna har skiftat, oegentligheter får inte längre plats i den nya verkligheten. Är det ånger jag känner? Tänker att jag vet bättre, att jag gjort upp för länge sedan med förlåtelse och prioriteringar som hade sett annorlunda ut om jag varit jag för många år sedan. Ja, men just det. Det var så det var. Jaja, men nu blev det så. Och med det öppnas fönstret till den här dagen.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Härom veckan frågade maken mig om jag var redo på riktigt för att bli mormor. Svaret var lätt – jag har i princip känt mig som mormor/farmor sedan innan fyrtio, och på riktigt så sedan mina föräldrar dog 2017. Du hade inte kunnat hitta en mer redo mormor om du så hade letat ända till Korpilombolo. Maken var dock inte övertygad. Igår kom det upp igen. Vi har haft brorsbarnen här över helgen och när svägerskan frågade hur det går för vår gravida dotter kom det fram igen. Insikten om vad det betyder att åka upp, eller ner, ett steg på stegen. Som mor- och farförälder befinner man sig definitivt närmare slutet än början. Existentiella frågor rörande ens varande och ansvar som människa blir generellt fler när man vet att det inte finns oändligt med tid. Eftersom jag och maken funkar så olika tänker jag att tiden kanske kommit ifatt honom medan detta är en plats som är ständigt närvarande både i mitt personliga liv och yrkeslivet. Hur som helst har vi båda fått befinna oss i barnvärlden i helgen, precis som det brukar vara när de här godingarna är på besök. Uppfriskande!
Vi behöver inte gå saker och ting i förväg. Det fantastiska lördagsvädret bjöd in till biskötsel. Bina har behövts stödmatas här i vårt hörn av landet. De behöver ha ordentligt med mat inför den långa vintern, men nu är det färdigt med den matningen. Äntligen hade dygnstemperaturen gått ner såpass att det gick att behandla varoakvalster med myrsyra (Urk, det luktar verkligen vedervärdigt!) och stödmatningen hade lett till…
… att de arbetssamma små liven byggt celler på fel ställe. Dessa rensades nu bort av maken och hux flux låg det nu magiskt uppbyggda och helt perfekta cellkonstruktioner med smarrig färsk honung i en låda i köket. (Har jag sagt precis hur magiskt intressanta binas liv är? Fascinerande på så många olika plan.)
Brorsan kom förbi med en korg prima björkved i födelsedagspresent och då passade det bra att bjuda på födelsedagsfika. Kakor i frysen är en bra grej!
Efter lite uppdatering om livet och såhär och sådär var det dags för mig att åka vidare mot Ramdala kyrka för att plocka upp brorsbarnen. En helg hos faster inbegriper somliga måsten, varav lite godis/snacks till kvällen är ett av dem. Tio bitar var, varsågod. Hur mycket godis är rimligt? Kanske noll när jag tänker efter riktigt mycket, men detta var inte ett alternativ här. Det var roligt att se dem fundera och försöka optimera. Hade det gått bra med tio påsar nötcreme? Betyder nödvändigtvis tio bitar tio enheter? De unga tu försökte förhandla med varandra så de kanske skulle kunna få tillgång till fler smaker än tio och till slut hade båda varsin påse de båda var nöjda med. Vi hade även bestämt menyn för fika, middag, frukost, lunch och fika fram till nästa eftermiddag och var alla nöjda.
Första fikan bjöd barnen på. De hade med sig en hel låda lyxkakor från Gylles konditori i Karlskrona (och fina födelsedagspresenter). Jag fick instruktioner om att en päronbiskvi var till mig, något som jag var väldigt tacksam över. Biskvier är verkligen en favoritkaka! Tur, när nu vetemjöl och jag inte är några såta vänner.
Balans är viktigt, så efter fikat var det trädgårdstjänst för både barn och vuxna. Jag hade som mål att odla pumpor till hela släkten i år också. Förra årets minisar var så söta och räckte hela vägen! I år har det dock gått mycket sämre och jag är tacksam att vedbrorsans fru fått en god skörd på egen hand så har vi inte lika många att dela med oss till.
Brorsdottern har lärt sig allt som är viktigt att veta om blombuketter från sin duktiga mor och fick till en strålande vacker höstbukett alldeles på egen hand.
I hallonlandet samlades bär till morgondagens lyxfrukost in, men det fanns också utrymme för ett och annat direkt in i munnen. Roligt att hallonbuskarna levererat så fint i år! Tyvärr har de nu drabbats av något slags mögel, men jag har lyckats hålla efter tillräckligt för att möglet inte ska ta hela skörden.
Ja, alltså, barn ska inte sitta och glo på en datorskärm. De ska plocka hallon, springa i gräs, fråga varför bin ligger och sprattlar med rumpan i en burk med honung och berätta fåniga pruttskämt. Allt detta om du frågar mig. Skärmar i all ära, men jag tror definitivt på att inskränka tiden med dem till ett minimum och fundera på vad som händer i interaktionsprocessen med dem. Detta gäller i vanlig ordning för både barn och vuxna. Jag är ingen skärmhatare och tillbringar säkert alldeles för mycket tid med telefon och dator. Syrran skickade denna artikel till mig. För dig som inte har DN-inlogg är det Kristofer Ahlström som har skrivit en text som heter ”Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ” och den leder till eftertanke. Det spelar ingen roll att detta redan är ett ämne som upptar en stor del av mitt fria tänkande, jag fick ändå en och annan insikt. Ett citat stack ut lite extra.
Vi blir dummare. Rent mätbart så. Länge såg vår iq-nivå ut att hela tiden öka. Det kallas för Flynn-effekten, döpt efter forskaren James Flynn: att vi över generationerna blir smartare i takt med att vi får tillgång till mer kunskap. Men på sistone har mätningarna av iq, liksom de för kreativitet, visat på sjunkande siffror.
Hjärnforskaren Anders Hansen har själv träffat James Flynn och diskuterat vad den sjunkande iq:n kan bero på. Vid deras möte spekulerade Flynn i bidragande faktorer som minskat fokus på läsning i skolan, minskad fysisk aktivitet och att vi översvämmas av digital information.
– Själv tror jag att iq handlar mer om att informationsfloden ska flyta djupt och långsamt än snabbt och ytligt. Att vi kastar oss mellan olika stimuli och får allt svårare att koncentrera oss – för så är det – gör oss knappast smartare. Definitivt inte klokare, säger Hansen.
DN
Eftermiddagen fylldes vidare av kojbygge, snygga frisyrer och matlagning. Jag är av den bestämda uppfattningen att mat blir godare då man får vara med och laga den själv och inser vilket jobb som ligger bakom. Dessa barn är fem och tio år gamla. Tioåringen blandade till marinaden till kycklingklubborna, lade i dem i sagda marinad och blandade om. Hon hjälpte sedan femåringen att fixa grönsakerna som dagen till ära bestod av egenskördade morötter som skulle skalas och rivas (femåringen) samt en köpegurka som skulle skäras i stavar (tioåringen). Slickade fat! Jag hade dock fixat ris och sås kan tilläggas. När maten var uppäten var det dags att plocka fram gravlyktor och fejkljus med timer och promenera bort till kyrkogården. Där fick farmor påhälsning och uppsnyggning av graven och så fick barnen lära sig mer om sin gammelmormor, gammelmorfar, men även ta sig an min svärfars grav. Det står inte så många gravlyktor på plats än, men vi kom inte med de första. Jag tycker det blir så fint på kyrkogården med dessa ljus!
Söndagsmorgonen bjöd på färgprakt. Nej, det gick inte att fånga med kameran, men grant var det! Jag passade på att vila en stund till efter detta, för barnen hade inte vaknat än. Att ligga i samma säng som sparkande barn är mysigt, men innebär också störd nattsömn, hehe. Vi tog det lite lugnt, berättade roliga historier och gåtor, råkade ut för skojbråk med påföljande gråt, tandagnissel och blodvite, men när alla hade samlat ihop sig och bearbetat detta trauma blev det lyxfrukost med färgade pancakes. Tro mig att skarpt orange pancakesmet är att föredra framför läckert lila. De färdiga produkterna skiljer sig mycket åt i hur aptitliga de ser ut, men tydligen var de precis lika goda. Vi stekte fina nallepancakes med söta öron och varenda en gick åt.
Dagen var helt underbar, men kojlek gick före utkommendering. Små harar behöver äta morötter och blommor. Det fick de gärna göra, men på en vaxduk. Har jag blivit min egen mormor? Hallon fick dock uteslutas ur kosten på denna plats. Man har väl varit med förut… Vaxduken fick även ligga på matbordet medan vi testade Fimo Air, en lätt och lufttorkande lera som var rolig att göra dekorationer av, sådana som kan hängas på paket, i ris/gran eller i en mobil. Det finns säkert många andra sätt att använda den på, den det var detta vi gjorde. Hela havet stormar i hängmatta gick bra trots ett missöde då den lille gossen trillade ut. ”Jag tänkte lite på om jag skulle börja gråta, men det var ju inte så farligt så jag lät bli.” Aha. God förmåga att hantera sina känslor. Bra! Föräldrarna anlände färdiglunchade lagom till att vår mat stod klar, så de fick titta på när vi andra åt och vara med på bullefterrätten istället. Sedan gick vi igenom allas helgupplevelser, promenerade bort till andra brorsans bygge, oh:ade och ah:ade (fast femåringen tyckte inte alls det var fint, han gillar visst tapeter och golv bättre än betong och gipsskivor) och lekte sedan datten med alla vuxna och de två barnen. Oj, vad jag skrattade, vad vi alla skrattade! Vad viktigt det är att släppa in leken! Skrattet! Påhittigheten! Ledan! Det fria tänkandet! Samvaro med andra under lättsamma former!
Barnens föräldrar hade letat svamp på vägen hem och lämnade av kantareller till ett par kvällsmackor. Sjyst. Och bästa godiset, eller hur?
När barnen hade åkt hem byggde maken färdigt extrabordet så det kan stå stadigt och klara större belastningar medan jag ringde lite samtal och fixade inomhus. Söndagsfriden infann sig så småningom, inte minst…
… då årets första eld i den rengjorda vedspisen var igång. Den sköna värmen slår allt annat! För egen del slog den min vakenhet ur spel och jag fick inse att en tidig kväll var på sin plats. Tacksamhet för en fin helg var på sin plats och när dagbokens bokstäver flöt ihop slog jag ihop den och somnade på studs. Är inte detta en mormors liv, så säg? Jo, jag är redo. Och med det är detta inläggs säck hopknuten.