21 jun

Vi försmäktar i värmen…

Svägerskans fantastiska smörgåstårtor, varav en glutenfri, var del i firandet av brorsonen som gått ut grundskolan och satsar på en framtid med teknisk inriktning. Vi försmäktade nästan i Medelhavsvärmen, men eftersom vi kunde hänga på den stora ”amerikanska” verandan passande en tjusig sydstatsherrgård var det ändå uthärdligt.

Dagen efter firade vi makens härlige numera 17-årige brorson. Samma gäng på ett ungefär som firade studenten för någon vecka sedan, ännu högre temperatur, men mysigt och trevligt på alla sätt och vis! Har roliga foton på fyra hattklädda damer, men då jag inte frågat om lov att lägga upp dem här får du använda fantasin.

Här ser du precis hur dammig bilen blivit de senaste torra veckorna. (Jag storstädade hela bilen för ett par veckor sedan.) Nu är det inte detta som är fokus, utan den lilla gröna lampan. Vi har kört omkring utan luftkonditionering i flera år. Det har bara inte blivit av att fixas, trots att vi ofta åker förbi en skylt med ett telefonnummer till en bil-AC-reparatör. Tro det eller ej, men igår blev det fixat! Lagom till att man knappt klarade av att andas har alltså bilen blivit ett svalt och härligt utrymme. Nu har vi inte till vana att åka omkring i en stor familjebil för att fläkta av oss, men tanken på att möjligheten finns är rätt trevlig ändå.

Har du också sett kultprogrammet ”Kommisarie Rex”, en tysk tevedeckare om ett problemlösande team bestående av en tjusig polis och hans schäfer? Den sköne AC-snubben hade sin egen tyska schäfer, en synnerligen sympatisk hona som svalkade mig med stänk från sitt avkylande dopp. Tänk att ha en sådan päls i denna värme!

Här fortsätter det hända grejer. Brorsan hjälper oss flytta krosset till rätt ställe, maken jobbar med finliret.

Och till sist ett drömfint orangeri/växthus. Och drömma får man, eller hur? Sist jag kollade var det alldeles gratis.

18 jun

Fattigmansobeliskerna.

Vi gräver och flyttar, lägger sten till sten. Sten som befunnit sig i jord som vi kommit från och jord som vi ska återvända till. Vissa av stenarna har aldrig sett dagens ljus, andra har bara väntat på att åter kunna fläktas av vinden. Grindstolparna på sniskan vid platsen som var ett hem för hundratals år sedan har lyfts med maskinhjälp den här gången. Vem var det som klöv och fick stenlunga av dessa ståtliga pelare? Vem fick kröka sin rygg för att få dem upp ur jorden och på plats? Häcken som smekt dem har malts ner i kompostkvarn. Nu är det nya tider, nya skott som får ta sig ton, men denna gång utan sällskap av formad granit. Fattigmansobeliskerna har fått ett nytt hem och väntar på att åter få spela huvudrollen efter många års vila i granens skugga. Deras storhetstid är inte över, den har kanske inte ens börjat än.

09 jun

Dagen med stort D.

”Idag är det dagen med stort D.”. Så sa han, brorsan, då han kom igår. Det var inte för att det var Fars födelsedag, utan för att det skulle hända något som vi väntat länge på…

Äntligen kom skåpet som täcker den fula elcentralen på plats! Luckan kommer från ”Albertas” i Klackamåla och ska målas precis som själva lådan. Så roligt!

Förutom skåpet så kom brorsan även med några lass grus, så nu är även grusgången påbörjad. Tänk ändå… Tack P! Du är vår hjäl(p)e!

06 jun

Lite i taget.

Jobba, jobba, jooobba! Vildvuxet är vackert, syrenerna doftar fortfarande fantastiskt förföriskt och i trädgårdslandet byggs långsamt en örtagård. Vattnet i brunnen där nere tog slut igår. Lång, kall vår med mycket litet regn. Gardena-prylar är nu på gång så vi kan vattna med kommunalt vatten från köket (vi har ingen utkastare på utsidan av huset). Alla tomater, chilin och paprikan har fått stora byttor och ska kanske få hitta hem till sina rätta platser. De har stått ute och härdats, men behöver lite mer anpassning för att klara rent söderläge. Förruttnat gräsklipp luktar kodynga, det är väl i princip samma sak. I två av lådorna ligger nu just sådant och två omgångar bokashi nedgrävt. Det luktar inte gott, men förhoppningsvis kommer squash, pumpa och gurka glädja sig och få möjlighet att blomma ut. Och så måste jag sätta igång och ha ihjäl mördarsniglar på ett mer effektivt sätt. Alkoholfritt öl och snigelfällor sägs vara sådana. Vi får väl se. Men jag undrar om det inte är rådjuren som nafsat upp halva kärleksörten från perennrabatten. Hade glömt att TricoGarden behöver användas även på annat än tulpaner. Klart slut, nu fortsätter vi!

22 maj

Fredagsnjutning.

När syrran och jag var på Åbergs passade vi på att skaffa nya sommarblommor till mammas grav. Jag satte dit dem igår, men tyckte att penséerna fortfarande hade mycket att ge. De stoppades ner i lådan vid ingången till ”festlokalen” i ladan. Hoppas det kommer upp lite akleja från min syster i Skottland också vad det lider. Under tiden njuter vi av denna färgkombination som är som balsam för själen.

Jag kan ju inte låta bli att visa lite annat ”balsam”. Jag fick hämta rabarber hos de här godbitarnas husse och matte och passade på att gosa en lång stund. De var så charmiga så jag blev hundmänniska på kuppen! Lagom vakna vid det här laget, öppna ögon och mycket sociala och trevliga. Den vita hanhunden skällde med myndig stämma (eh, voff, voff), men de andra ville mest leka och slicka Monnahs hand.

Hur kan man inte charmas av dessa oskyldiga uppenbarelser? När jag tänker på söndertuggade skor, kiss på olämpliga ställen och sömnlösa nätter påminns jag om att det inte är helt lätt att följa hundvalpar in i vuxenlivet, men hjälp, vad söta de är! Jag undrar om jag inte behöver hämta mer rabarber snart igen…

28 apr

Om att avtäcka en stenmur.

FÖRE (själva moderplantan och början på stenmuren till höger i bild):

MITTEMELLAN:

EFTER:

Allt som är kvar ska nu få en omgång av antingen såg eller piassavakvast. Efter det kommer vi att kunna njuta fullt ut av denna stenmur som alltså varit mer eller mindre helt täckt av murgröna fram till förra året. Då gjorde grannarna och vi en gemensam ansträngning för att få fram detta kulturmärke.

26 apr

Helgen som gick.

Hej och hå! Jobba på. Det känns som att jag knappt hann med helgen innan den var över, men det var av trevliga orsaker. Jag tror att många av oss vant oss vid det långsammare coronatempot. Vi jobbar hemma, skrotar omkring hemma, fixar hemma, reser i våra minnen och firar via FaceTime. Nu är tydligen läget värre än någonsin och samtidigt ska allt öppnas upp. Eller, jag har lite dålig koll då min hjärna har svårt för kognitiv dissonans. Jag gillar verkligen inte att få information som talar helt emot varandra från samma källa. Det har ställt till det för mig gällande flera olika ämnen och just nu är det statlig information gällande pandemiläget som känns förvirrande. Det är konstigt att vara den enda i en tunnelbanevagn som har munskydd, konstigt att ständigt undra om det är en förkylning eller en potentiellt dödlig attack som retar i halsen, konstigt att undra om lillsyrrans bröllop nästa sommar kommer att bli som en precoronafest.

Här ser du resterna från dotterns coronaanpassade bröllop förra påsken. I den nu tomma trälådan på stolen hade vi planterat vita penséer som sedan stod kvar mer eller mindre hela sommaren (jag klippte dem en gång för att få igång ny blomning bara). De fröade av sig och nu har vi små penséer överallt i gräset framför ladan. Hur ska vi kunna klippa gräset där nu? Det går ju inte! Jag förstår mer och mer varför Far alltid klippte gräset så konstigt och lämnade oregelbundna hobbar med klöver och andra blommor. Han var miljömedveten, inte konstig. Förresten, det där med gener… De frösådda penséerna kommer i en mängd olika färgkonstellationer, men alla moderplantor var vita. Det är ju spännande om något!

Svärmor och svärfar ordnade fest för min fina svägerska som tagit trädgårdsmästarexamen!!! Fest på lördag och på söndagen fick hon sätta nästan alla sina presenter på prov! Nyexad, nyekiperad och med nya, proffsiga schvung i stegen. Det finns inte många på jorden som är så kreativa som svägerskan. Hon har öga för det vackra och jag är säker på att hon kommer att vara lika strålande bra som trädgårdsmästare som hon är fotograf.

På en av våra promenader såg vi vitsippor som böljade på flera ställen. Själv hittade jag några små plantor i ettårsrabatten som jag aldrig sett där förut. Jag får nog kolla hur jag bäst ska charma dem så beståndet växer! Anemone Nemorosa – ett av de vackraste namn som finns. Skönheter i böljande fält, spännande i ensamt majestät i en minivas.

Havet. Lika inbjudande som vanligt och jag höll faktiskt i tanken att ta av mig om fötterna och doppa dem i sanden precis i vattenbrynet. Nu är det ju fortfarande en särdeles kylig april, men då detta foto togs hade jag precis promenerat i rask takt i bara t-shirt och med vinterjackan knuten runt midjan. När de kyliga vindarna tar i är man glad i de varma plaggen. Lager på lager är som alltid bäst, något som är lätt att glömma då skuggan på norrsidan av huset bara känns isande och man inte fått fart på blodet än.

Jag brukar gulla med denna skönhet då jag promenerar. Nu visade det sig att det finns två likadana. Detta är Flickan (mitt namn). Hennes brorsa heter Bullen enligt husse. Jag älskar ju katter och fick i helgen njuta av mycket sällskap av Flickan. Hon ville dessutom komma in och stod och jamade högt i en timme utanför båda dörrarna. Jag hoppas i och för sig att hon, och Bullen för den delen, kommer tillbaka och hälsar på. Sociala och gosiga katter som är någon annans ansvar gör ju att jag både kan ha kakan och äta den!

Apropå min syster så kom hon hit med detta trädgårdsset! Inhandlat på loppis till ett fantastiskt pris och vi fick förstatjing på det… Mycket tacksam! Jag har suttit och gungat i en av ”farmorsstolarna” flera gånger och funderar på om det till slut kanske blir en liten syrénberså här på norrsidan ändå? Vi tog bort den risiga häcken och har inte riktigt kunnat enas om ny häck, eller om vi ens ska ha någon. Spänningen stiger…

Vi har fått massor av trädgårdsarbete gjort de här dagarna. Det mest spännande projektet är den här häcken som har gått i kompostkvarnen och fått en behandling av eMB. Nu ska den ligga under en presenning i några veckor och ska tydligen sedan kunna vändas ner i jorden precis som bokashi, som jordförbättrare! Jag är mycket ivrig att se resultatet.

Perenn- och dahliarabatten tar långsamt form. Stenmuren ska fortsätta städas och mycket ska hända, men nu finns åtminstone hopp om något som blir lite mer rabatt än ”så länge”. Och byta plats på perenner som hamnat fel är ju inte så svårt! Nu hoppas vi bara att allt tar sig och blommar ut på ett fantastiskt sätt. Phu! Mördarsniglar, torka och bugs – vik hädan!

Ha en fin vecka!

05 mar

Promenad mellan mina favoritställen.

Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.

Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.

När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?

Edit: Här är Malin Wollins krönika som jag pratade om.

28 feb

Söndagsstunder.

Våren är sannerligen på väg! Morgonljus från verandans röda fönster glittrar i kylskåpet och jag känner livet i mig.

Solen i verandan, ljuset här… Älskar det och ska nu i mars städa upp och börja förbereda förändringen från extrakyl till sommarhalvårsrum. Dalahästarna tar nu upp en hel fönsterrad och jag tror jag är färdig med den här samlingen! Jag har inget Dalarna i blodet, men jag älskar dalahästar. Jag saknar fortfarande den rödorange häst jag fick då jag var med mamma i Dalarna som 10-11-åring. Den har försvunnit längs vägen. Kanske har jag städat ut den då den inte var ”min stil”, kanske ligger den faktiskt i en låda på vinden, kanske har den hamnat på en soptipp någonstans. Den blå hästen i mitten hade maken med sig in i boet, de andra har jag samlat på mig sedan vi flyttade hit. Kanske eventuellt kommer jag att vilja fylla på med en trecentimetare om jag hittar en. Vi får se!

Alltså, dagens ispromenad måste väl ändå vara den sista för säsongen? (Oroa dig inte, han går precis i strandlinjen vid campingen och hade han trampat igenom hade han stått på botten två decimeter nedanför.

11 feb

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.