11 feb

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.

08 feb

Här är det mörkt och kallt…

… men nere i vardagsrummet har vi det varmt och skönt tack vare kaminen. Jag vill ju inte vara sån, men jag tar annars tacksamt emot uppmaningar som denna: Låt bli att dammsuga för att hålla nere elförbrukningen! Skämt åsido… Oljekraftverk dras igång, kolkraft importeras, men vad ska vi göra då kärnkraften avvecklats? Jag har inte satt mig in i energifrågor sedan jag undervisade på högstadiet för tio år sedan, men nu känner jag att det är dags igen. Den här frågan börjar ju röra upp en del tankar. Hur ska egentligen alla kommande elbilar och laddhybrider försörjas med el? Ska tillgången till uppvärmda hem bli en ny klassfråga? Och hur ser det ut med forskningen om kärnkraft där denna har fortsatt utvecklas?

Jag vet att min man anses vara typ koko många gånger då han varnar för konsekvenserna av olika beslut. Han säger själv att hans förmåga att förutse framtida skeenden är både en välsignelse och en förbannelse. (Mest illa går då då han försöker sig på ”Svenssontänkande”, alltså att helt enkelt göra det som känns bra i stunden…) Faktum kvarstår. Det är lite skrämmande att se hur beslutsfattare också i höga positioner är så dåliga på helhetligt tänkande. I helgen hittade jag en artikel av Eli Göndör som jag tycker belyser denna problematik så bra! Artikeln Diagnos: ideologisk narcissism är väl värd en stunds läsande och begrundande. Det var ju precis den här diskussionen jag hade med min unga, politiskt aktive släkting häromdagen. Vi omges av en massa teorier som låter bra på papper, men som inte går att omsätta i verkligheten. I verkligheten följer nämligen inte alla spelreglerna. Alla passar inte heller att fylla platser i rollbesättningen, och vad gör vi med dem? Nej, det orkar jag inte tänka på. Jag går ner och fixar en kopp te istället! Kanske måste jag dra igång vedspisen först? Jag vet nämligen inte om vattenkokaren är på listan över godkända elektriska prylar att använda kvällstid.

20 jan

Glädjor.

Det har regnat och varit grått precis hela dagen. Hela dagen! Som att solen aldrig gick upp. Det gjorde den helt säkert där bakom molnen, men ändå. Jag hade två samtal inplanerade. Det ena blev inställt, det andra blev uppskjutet pga tråkiga omständigheter. Sånt är ju livet. Ljust och gott, men med grå dagar som ligger tungt på våra axlar. Jag kände att promenaden jag behövde fick bli en drömtårta istället. För så gör prinsessor. Skämt åsido. Dagen har faktiskt bjudit på många glädjor!

Yatzy. Vi spelar ofta. Mest för att det var yngsta dotterns favorit i många år, men även för att det är snabbt och lite kul. Och tänk när man får Yatzy! Då är man på topp. Ännu bättre är det när det spelas spel i kombination med läckerheter och skratt. Sämre kan man ha det.

I eftermiddags gjorde jag något som jag planerat länge. Jag slängde en del gammalt i pennlådan trots att det var ganska okej sorterat. Däremot var det dags att göra skrivprov att ha som referens i min skrivmapp. Jag skriver en del i perioder och det är mycket roligare med rätt verktyg! Kalligrafispetsar och bläck har jag redan fixat, nu var det dags för allt annat. Jag älskar ordning och reda!

Kameran är framplockad och batteriet är laddat. Nu ska jag få tillbaka känslan för färg och komposition så jag kan fota min väns bröllop i sommar. Så roligt det ska bli! Emellanåt glömmer jag hur mycket jag gillar att fota. Lite av glädjen förtogs helt klart då jag skippade Photoshop. Det krävs en mycket dyr evighetsbetalning numera, men jag ligger i startgroparna, vilket jag redan berättat om, för att byta till ett annat program.

Sen det här. Nytvättade, släta lakan! Oprahs hjälpredor byter hennes lakan varannan dag. Onödigt lyxigt, men nog förstår jag varför hon vill ha det så! Nytvättade sängkläder är verkligen fin vardagslyx. Min dag fylldes också av allt annat ett liv består av. Högt och lågt. Gott så.

25 aug

Livet på landet.

Varje dag en ny upplevelse. Vad händer med någon som stannar på samma ställe i hela sitt liv? Jag och min syster som har rest mest av alla jag känner hade diskussionen för några år sedan då vi åkte förbi ett gudsförgätet hus någonstans i närheten av Tjotahejti. När vi gick i skolan var det ”Flymen-barnen”, ungarna som bodde allra längst bort från högstadieskolan, som hade ett rykte som färgades av förväntningar om att de nog var lite ”bakom flötet”. Nu visade det sig att det fanns lika stor variation på flötespositionen vare sig någon kom från Flymen eller Stockholm, så vi kan nog lägga den teorin bakom oss.

Men vad händer med en människa som söker sig ut, söker sig bort, får uppleva andra traditioner, miljöer och sätt att angripa livet? Tänk att det inte finns något riktigt bra svar på den frågan heller. Jag vill ju kunna säga att jag är en bättre version av mig själv p.g.a. de upplevelser jag har, men det finns inget sätt att kontrollera det. Jag har inte kunnat glömma betraktelsen Malin Wollin skrev om ny-stockholmare förra året. (Malin Wollin känns för mig ungefär som någon av mina far-kusiner. Det är något som är väldigt likasamma, men det tar sig uttryck på VÄLDIGT olika sätt.) Vad är det som är så eftertraktansvärt i att trängas på tunnelbanan eller att handla hutlöst dyrt i närbutiken i Årsta när man kan uppleva världens vackraste stjärnhimlar på Sturkö och njuta av färjan till Polen på lagom avstånd?

Vi promenerade ut till Östersjön efter en lång dag fylld med Livet. Maken hade programmerat hela dagen och förberett sig för sin vän och businesskompanjon som anländer till ön i slutet av veckan för att de lättare ska kunna jobba tillsammans. Mitt utbildningscertifikat kom på posten och jag fick inspektera den hemsida jag med all sannolikhet ska jobba ifrån om bara ett litet tag. Dottern lagade fyllda paprikor och pluggade för körkortsteoriprovet som närmar sig. Jag hade ett samtal med en klient. En god vän hade hamnat på akuten, fått ligga ensam en hel dag och skickades sedan efter konstaterad diagnos hem i en taxi. Jag åkte dit för att säga hej och kolla att allt var okej och tänkte då på alla som är ensamma och inte har någon endaste på hela jorden som kan eller vill åka till dem och säga hej efter en liknande upplevelse. Sådant sägs vara långt mer vanligt förekommande i storstan än på landet, trots att man bor så nära varandra i stan.

Jag tittar på bilderna från gårdagens promenad och konstaterar att jag inte behöver något annat, inte just nu. Jag älskar storstan och längtar till myllret ibland, men jag vet att det finns kvar och väntar på mig. Livet här på ön är kanske litet och trångt, men jag mår bra av det och fortsätter på den här vägen.

30 maj

Mystiken tätnar…

Igår fick jag ett otroligt spännande samtal. Någon som verkar vara lika intresserad av historia som jag, vi kan kalla henne B, hade sett min fråga om huruvida någon hade information om vårt hus som ju ska ha flyttats från Bergåsa. B intresserar sig främst för Bergåsas historia och har tagit reda på en hel massa med hjälp av nätet, Blekinge museum och diverse olika arkiv. Sedan en tid har hon hittat något som hon inte tycker stämmer. 1911 började Bergåsa byggas till i samband med att spårvagnens ändstation året innan hade placerats där. (45 villor byggdes på två år!) Innan dess var detta ”landet”. Bland annat stod Bergåsa farm här. Stadsfarmar arrenderades bort och arrendatorerna fick bygga hus på den arrenderade marken. Bergåsa farms bostadshus finns idag kvar, dock ombyggt vid två tillfällen på 1900-talet. Här kan du läsa mer om stadsfarmerna.

När B har studerat kartor har hon inte riktigt fått ihop det och när hon såg min fråga fick hon en aha-upplevelse. Huset som idag står kvar som ”bostadshuset från Bergåsa farm” står säkert på farmens mark, men tänk om vårt hus också stod där innan det flyttades? Det skulle passa bra med hennes teori. Det finns byggplaner på farmens bostadshus från 1929. Byggdes det om eller byggdes det nytt? Hon har skickat frågan vidare till sina kanaler och jag ska gräva lite mer i kommunarkivet.

Såhär såg Bergåsa ut 1913. Alldeles nybyggda, flådiga villor. Ett hus som vårt passade inte i stil. Var det därför det flyttades? Om det nu flyttades… Jag hoppas att svaret finns någonstans. Jag vet att det kanske inte spelar någon stor roll, men jag tycker att det är så spännande!

22 apr

Kvällspromenad till Ölhallen.

Ibland är naturen onaturligt vacker. Grannen tipsade maken om en ny promenad härom dagen då det var övningskörning på gång. Idag gick alla hemmavarande familjemedlemmar för att njuta av Blekingefärgerna och det stilla vattnet. Ibland känns Sturkö verkligen som hemma och andra dagar undrar jag vad som hände och hur vi hamnade här. Verkligheten överträffar som så ofta sagorna, något som jag påminns om då jag tittar tillbaka på mitt liv. Idag längtar jag till kvällsdopp och grillkvällar, pocketböcker och härligt, stökiga familjeträffar. En vacker dag är vi där.

15 mar

Lite i taget.

Tänk ändå vad mycket man kan få gjort om man får hjälp! Idag har vi fortsatt rensa och röja på gården. Maken rensade ut ett av båsen och fortsatte sedan röja längs med stenmuren medan jag och min syster sorterade upp loppiskartonger och annat som stått i den del av ladan som ska få ett golv för att kunna funka som ”festlokal”.

Före

Efter

Mellan

Efter

När naturen blivit ett med den mänskliga historien… Vilken rolig detalj!

Högarna med bortrensat ris och sly ska läggas på den stora eldhögen, men redan nu har stenmuren blivit helt frilagd. Det känns alldeles fantastiskt! Nu när husvagnarna är borta öppnas nya möjligheter för hur den här marken bäst ska nyttjas.

14 mar

Lördagsfix.

Jag älskar att ”få” tid. Dottern och jag hade planerat att åka till Oskarshamn och besöka hennes kompis på folkhögskolans Öppet Hus idag, men coronaviruset satte återigen käppar i hjulet. Det blev ingen utflykt, utan vi hade helt plötsligt en dag fri att använda till något helt annat. Underbart!

Jag åkte en runda till Bredavik för att hämta pelargonerna som vintervilat i köket där. Vilken dag! Det var länge sedan himlen var så här blå.

Nu står alla överlevarna framför vedspisen och på diskbänken för att få ny jord runt fötterna. Imorgon kanske?

Köksskåpen har blivit lite uppfräschade de senaste dagarna och mat med utgångna datum har tagits ut för att bli tillagad till något ätbart. Favoritbrödet med nötter, fröer, torkad frukt och bikarbonat till exempel:

Jag hann även med en runda i landet för att se om det fanns något ätbart att plocka upp. Lo and behold! Morötter fanns det ett helt gäng av, så imorgon blir det ugnsrostade morötter av något slag. Det är så härligt att hitta oväntade godsaker!

Maken jobbade också på bra. Det känns verkligen roligt att lite i taget kunna ge denna lilla gård den omtanke den är värd. Stenmuren du ser här har varit dold av björnbärsris, sly och annat, men nu börjar den komma till sin rätt igen!

22 feb

Vårsol framför brasan.

Igår när jag satt och pluggade framför brasan sken solen in så fint i vardagsrummet till vänster om mig. Jag satt en stund och tittade verkligen på det jag såg, på kakelugnen, Lena Linderholm-tavlan i åttiotalets Tricia Guild-färger och på det lilla bordet med trädgårdslitteratur. Jag påmindes om hur bra jag har det och hur mycket jag älskar vårt hem. Det är ljust och glatt, men egentligen mer färgglatt än vad som syns här. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av Tricia Guild på 80- och 90-talen, apropå tavlan i hallen. Hon har varit med i inredningssvängen lika länge som jag har levt på jorden och jag skulle så gärna vilja gå på den här utställningen!

Jag uppdaterade köksskåpet med lite kalligrafi som jag hittade då jag städade på mitt arbetsbord. Det syns inte riktigt på bilden, man jag skrev för länge sedan fritt med bredpenna på ett vackert, nästan marmorerat bomullspapper då vi bodde i USA. Jag tyckte väl att det var dags att byta ut min lillasysters porträtt av maken som taliban även om det är ett konstnärligt mästerverk.

För övrigt tänker jag nästan varje vecka att jag borde plocka fram mina skrivdon och börja skriva kalligrafi igen. Det är ju så roligt, men hantverket försvinner när man inte tränar handen. Jag är stelare, får lätt skrivkramp och har absolut inte samma flyt som då jag skriver varje dag. Men – man kan inte odla alla intressen samtidigt! Idag har jag dessutom skrivit färdigt uppsatsen i min socialpsykologikurs, så det blev inte så mycket annat gjort som jag hade hoppats. När jag nu åker till min syster för att umgås lite och bada jacuzzi i blåsten (som jag tror inte märks så mycket på hennes innergård) har jag i alla fall med mig några nyplanterade sticklingar och pocketboken jag köpte för att läsa julhelgen. Ja, den läste jag klart i sängen i morse, två månader efter beräknad tid. Och så undrar jag varför min ”ska läsa”-rad i bokhyllan växer och växer istället för att krympa? Med det måste jag avsluta genom att rekommendera månadens bokklubbsbok En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström. Spännande bok, fascinerande författare. Peace!

10 feb

Vardagslivet.

Ingenting är som vanligt den här vintern. Hos min syrra i Skottland snöar det sällan. Just nu har dock Ciara bjudit på en massa snö, men här blåser det bara blött och i gräsmattan blommar pyttorna.

Efter alldeles för många dagar med dammråttor dansande på golvet gav jag upp. Maken var på väg hem från jobb på västkusten och dottern var på praktik, men jag körde After Work Cleaning. Det var bara lajvbandet som fattades. Som den observante lägger märke till mår våra julstjärnor jättebra och jag klarar inte av att avliva dem. Undrar bara var de ska stå. Vardagsrummet måste andas vår nu!

Det låg några bullar kvar i frysen, så jag fixade maken och dottern varsin semla. Förra året gjorde jag egen mandelmassa. Det var snabbt gjort med mandelmjöl, men jag saknade bitet som bittermandel ger. Jag tycker bäst om Garants och det var sådan som fyllde dessa gottegrottor. Det finns fusksorter med aprikoskärnmjöl och jättelite mandel, så det gäller att läsa innehållsdeklarationen.

Det blev en kvällspromenad i blåsten ikväll igen. Trots stormen märks det faktiskt att vi är på väg mot ljusare tider! Härligt, minst sagt.