Tag Archives: hemma

18 apr

Besvikelse, lycka, minnen och homeostas.

Jag funderar på det där med driv, drömmar och utvecklingspotential. Ju mer man vill, desto mer besvikelse leder det till. Ju mindre man vill, desto mindre utveckling kommer att ske. Häromdagen lyssnade jag på Ten percent happier med Dan Harris (jag kan tycka att han är lite väl lullig ibland, vill ha substans), men den här gången fortsatte telefonen med ett sådant avsnitt när ett annat program tog slut. Här pratade Harris med Arthur Brooks som jag stött på i flera olika sammanhang förut, bland annat om det där med hur mycket man förväntar sig av livet, eller i livet. Jag gillar överlag Brooks tankar. Han är musikern, professorn och entreprenören som i sin egen oförmåga att känna lycka började ta sig an just denna del i en människas liv. Vad är lycka? Hur uppstår lycka? Vad gör människor lyckliga? Brooks väg hit imponerar. Han har samarbetat med stora och viktiga organisationer, skriver populära ”How to build a life”-artiklar i The Atlantic, forskar om lycka, hänger med spännande personer. Sedan han slog in på den här vägen är han långt lyckligare, men säger själv att det handlar om att han äntligen lärt sig att fokusera på rätt saker i livet. (Jag gissar att sanningen är att det är omöjligt att se orsak och verkan till detta då han int bara fått mer kunskap i ämnet, utan även blivit rikare, fått högre social status, etc.)

Hur som helst. Jag brukar dela mina tankar runt lycka här i bloggen ibland. Det är ett ämne som intresserar mig. Själv är jag rätt förnöjsam, något som har kommit med tiden. Jag har dock sällan varit någon som strävat efter mer eller större. Med jämna mellanrum leder dock denna förnöjsamhet till besvikelse. Det händer grejer, men inte snabbt. Jag prioriterar många gånger möten med människor och socialt ”arbete/ansvar” framför annat. Jag och maken prioriterar ett liv där vi kan vara mycket flexibla framför ett liv med mycket pengar. Vi tar saker och ting i den ordning vi har möjlighet, tid, ork, lust och råd. Andra prioriterar annorlunda och mår bra av att ha det på ett annat sätt. Här i Lilla Rotterdam satte jag inga nya tulpanlökar förra året då jag året innan satt tulpaner som skulle ha en större chans att komma igen. Det verkar som att experimentet lyckades rätt väl! Jag får njuta av mina älskade favoritblommor tulpaner där de växer ifred innanför viltstängslet. Det har verkligen hänt mycket här sedan vi flyttade hit, men ändå kan jag ibland bli frustrerad över att det inte går snabbare eller händer mer. Jag är väl inte mer komplicerad än vilken medelmänniska som helst, utan jättenöjd för det mesta och besviken ibland. Då är det bra att plocka fram referensbilderna som försvunnit ur medvetandet. Så här såg det till exempel ut här i Uttorp för sju år sedan:

Här växte i princip bara ogräs och jorden var full av rötter efter gamla träd, björnbär och förvildade häckbuskar av olika slag. Brorsan hade plogat upp hela nedre delen av trädgården och vi fick plocka oändliga mängder rötter innan det ens gick att fixa till något slags trädgårdsland. Maken trodde att ”ett ganska högt stängsel” skulle hålla rådjuren ute. Fars underbara tulpanöverraskning som vi inte kände till, naturligtvis tulpaner i raka rader i gräsmattan, fick mig att gråta. Både för att han hade satt dem innan han inte längre fanns och sedan när rådjuren kom och åt upp många av dem. Det syns fortfarande spår i form av blad här och där på det där stället, men dessvärre var det moderna sorter som inte kommer igen. Verandan hade ännu inte hunnit bli husets smycke, utan såg minst sagt ut att vara i behov av lite omsorg och kärlek. Det är så lätt att glömma både dåligt och bra. Människan strävar efter homeostas i alla lägen. Jämvikt. Vi upplever, jublar eller sörjer. Sedan glömmer vi precis hur bra eller dåligt det egentligen var (om vi inte drabbas av PTSD, då behövs hjälp att komma vidare).

Idag tittar jag på bilden av när blomstersyrran grävde upp de illaluktande kejsarkronorna så vi kunde sätta dem på ett annat ställe. Jag minns de två husvagnarna som var fyllda av skräp, hur någon granne anmälde skräphögarna efter dem innan de hann transporteras bort och hur fint det är nu där de stod. Jag minns hur den gamla häcken såg ut och fortsätter att fundera på om vi ska sätta en ny och isåfall hurdan. Jag minns hur ladan skrek efter ny färg, och hur fin den är sedan vi målade om. Jag minns att vi inte hade några rabatter, men att vi nu har två sådana som ger mig mycket glädje. Jag minns att vi varken hade odlingslådor, växthus, rosportal eller visioner om att detta faktiskt skulle kunna bli vårt ”förevigthem”. Jag minns en del av alla de känslor som hunnit rinna under broarna sedan dess och är tacksam över att jag vet att lyckan oftast inte finns att hitta där de flesta av oss letar då vi känner att vi önskar mer av den varan. Jag vet också att vi kan förneka oss själva lycka genom att ägna livet åt sådant som mest orsakar tomhet, avundsjuka och besvikelser. Tack livet! Tack. (Och tack bloggen för egenterapin!)

21 mar

Påsk i huset.

Somligt pyssel är inte lika roligt när det inte längre finns barn i huset. Att förbereda inför påsk är en sådan grej. Vilka mängder med våriga skapelser som producerats i våra hem genom åren! Det enda som finns kvar är dessvärre en påskkyckling i cernitlera som sonen gjort. Den har fått extratjocka ben av lim från en limpistol eftersom den vid tillfälle blev alltför framtung, så den har fortfarande möjlighet att tjänstgöra under den här tiden på året. Jag plockade i alla fall fram påsklådan häromdagen och är tacksam över möjligheten det gav att göra lite extra rent (varifrån kommer allt damm, vi är bara två personer här hemma) och släppa in ljuset här hemma.

Något jag försöker påminna mig själv om då och då är att när jag hittar något som jag verkligen tycker om, så där så jag inte riktigt kan släppa tanken på det, så kan det vara värt att ge efter för önskan. De vackra äggen från World Market i SLC gör mig precis lika glad varje gång jag plockar upp dem. De var ganska dyra, men med tanke på all glädje de skänkt genom åren har de varit värda varje cent de kostade.

På lilla bordet i vardagsrummet håller sig färgerna lite mer sobra. Ägget från Paradisverkstaden står vanligtvis i vårt sovrum, men den här tiden på året får det en mer framträdande plats. Med tiden kanske det blir fler ägg i olika storlekar? Det är något med äggets form som är otroligt tilltalande. De värpande hönorna är inte dumma de heller. Vi har haft godisfritt sedan nyår och målet var att ha det så fram till påsk. Den är ju inte här riktigt än, men hönorna töms ändå lååångsamt på sitt innehåll. Hehe.

04 mar

Hemma!

Efter att i lugn och ro tagit oss hem från Nynäshamn med många stopp på vägen sitter jag nu här och lyssnar på härlig musik vid datorn efter att ha pussat på alla krukväxter, gett dem lite kärlek, omsorg och vatten och uttryckt beundran för den fina amaryllisen som mötte oss i full prakt. På vägen hann vi äta korv med mos och räksallad på Shell i Söderköping (alltså, fråga inte, men denna tradition är svår att bryta)…

…hämta kvarglömda grejer i Mörtfors och förundras över högvattnet i ån och hur vackert det alltid är där…

… säga hej till brorsan på flygklubben i Kalmar och kika på när maken gjorde några starter och landningar för att hålla sig uppdaterad…

… uppvakta en härlig kompis på treårsdagen med en uppdragningsbar bil som han genast blev kompis med och en Kalaspåse godis som fick delas med storasyster…

… köpa ett flak av de godaste ägg jag vet, gosa med de sötaste och mjukaste kaninungar jag träffat på länge…

… handla basvaror på ICA i Jämjö och följa en osedvanligt vacker solnedgång hela vägen från första parkett. Våren har kommit mycket längre här på Sturkö och även om jag var lite för trött för en riktig trädgårdsrunda efter långkörningen hann vi mötas av ett helt gäng snödroppar och färdigbeskurna fruktträd mellan bilen och huset. Jag älskar verkligen vårt hem och önskar bara att det hade legat lite närmare barn och barnbarn. Nu har jag i alla fall fått tanka en rejäl dos energi hos dem och den kan jag njuta av under lång tid. Imorgon återgår livet till normalläge för säsongen och jag ska återta kontrollen som planttant igen. Det rycker lite i fingrarna som längtar efter att få gräva ner sig i jord igen. Något jag inte riktigt längtar efter är att åka till Bredavik och se om några av pelargonerna kan få följa med hem i levande skick, men det är bara att bekämpa rädslan och åka dit. I värsta fall finns det nya pelargoner att köpa, det är inte hela världen. Nu har jag genomlevt denna känsla av ”katastrofläge” i så många år på raken att jag borde vara mindre orolig, men sanningen är att ganska många av pellisarna rök med både förra vintern och de två vintrarna innan dess. Jaha, ja. Och det var den dagen. Så långsam och vanlig att COOP-expediten i Torsås med samma frissa som Lloyd Christmas i Dum & dummare hade somnat om han hade läst ända hit. Det bästa med den långsamma vanligheten är att jag älskar den och mår bra av den. Klart, slut.

30 jan

Vad silverfisk och tiden kan göra för en text.

Jag älskar att Elsa och Anton som bodde här en gång finns kvar på något vis. Det här guldkornet tror jag vi hittade i en av de senast utforskade hörnorna av gården. ”Andeliga Wederqwickelsestunder”, tryckt i Stockholm 1857. Spår av ohyra och fukt syns genom hela boken. Den har legat i en påse i frysen i flera veckor för att ta död på vad som eventuellt fortfarande levde.

Kul att en sida från något tryck i ännu sämre skick har fått agera bokmärke. Jag älskar frakturstilen som gör att boken känns ännu äldre än vad den faktiskt är. Den är inte helt lätt att läsa ens för mig som har övat en hel del, men efter en stunds fokuserad läsning lättar det lite. Det här är artonhundratalets form av självhjälpsbok. Det har hänt en del på snart tvåhundra år.

Om wårt lifs bräcklighet.
Ett glas går snart i kras.
Hwad går ännu snarare i kras? Menniskan. Doctor Luther skänkte en gång sin kollega Justus Jonas ett wackert glas, med följande vers:

”Dat vitrum vitro Jonæ vitrum ipse Lutherus,
Ut fragili vitro similem se noscat uterque.
Luther, som sjelf är ett glas, ger ett glas åt Jonas, det glaset, Så må de begge förstå, att det glaset likna de begge.

Jag har sett glas, som öfwerlefwat många menniskolif, och skola måhända öfwerlefwa både mitt och ditt. Du förlustar dig åt glaset, synnerligast om der är något godt uti det. Huru mången tycker icke om sig sjelf, synnerligast om han har stora gåfvor af Gud. Trälådan stoltserar med en gyldene klenod, som likwäl en främmande hand lagt deruti, och som hon tager ut igen, när hon behagar. Min wän, bestäm hwem du är! Ett glas, som snart går i kras. Glaset bräcker icke sig sjelf itu: du har något inom dig, som dagligen bräcker och förswagar dig. Huru mången sorg, huru mången krankhet, huru mången tillstötande händelse bräcker icke på ditt lif! Urssynden, som bor i dig, fräter på din kropp, som masken på äplet, coh ger sig ingen ro förrän hon har förtärt den. Ett glas kan wara länge, om man behandlar det försigtigt och tager omsorgsfullt wara derpå. Anwänd all omtanke, akta dig på bästa sätt; du är ändå intet ögonblick säker på ditt lif. Jag känner sådana, som störtat wid glaset och dött på fläcken. Glaset blef helt; de brusto. Tänk derföre i tid på döden, och lef så, som om du genast skulle dö! Hör hwad den wise Geneca säger i 2:de brefwet: ”Wi sjunka icke plötsligt i döden, utan wi komma densamma stundeligen närmare. Wi dö dageligen, ty med hwarje dag förswinner en del af wårt lif, och alltsom wi skrida framåt, komma wi målet allt närmare och taga af i wexten. Barndomen är sin kos, ungdomstiden också. Den tid, som förflutit tills i dag, den hafwa wi förlorat; äfwen den dag, wi nu lefwa, dela wi med döden.” Och Cyprianus i sin bok om dödligheten: ”Om du bodde i ett hus, hwars wäggar gåfwe sig, hwars tak brakade öfwer ditt hufwud, och hela huset såge ut som wille det falla öfwerända, skulle du då icke sammanrafsa hwad

du finge tag uti, och skyndsamt begifwa dig på flykten derifrån? Wälan, si din kroppshydda blir gammal och bräcklig, och lagar sig till att snart falla öfwerända och gå under. Skynda, bered dig på din hädanfärd, och betänk att döden är för dörren! Jag will aldrig wara säker, eller ett enda ögonblick missbruka mitt lif. Döden wäntar öfwerallt på mig; jag will också wänta på honom. Hwem wet huru snart wi träffas och falla i famnen på hwarandra? Han skrämmer mig icke; jag är honom i Christo wäl wuxen. Salig den, som dör innan han dör, för honom kommer döden aldrig för bittida.

Carpe diem, alltså . Fånga dagen, kära du!

18 jan

Det brinner.

Somliga eldar är mer välkomna än andra. En morgoneld på himlen med dramatisk himmel är en sådan.

För att inte tala om bra drag i vedspisen så morgonbrasan kommer igång riktigt ordentligt. Jag älskar den här vedspisen och all glädje den ger. Och nytta, såklart. Tack till brorsan som ser till att vi alltid kan hålla oss varma på det här viset.

Annars hörde jag i en intervju att vi numera ska säga ”global heating” istället för ”global warming”. Det är alltså oansvarigt att påtala att vi befinner oss i ett läge där vi borde vara förberedda för att vårt bekväma liv kanske inte kommer att vara lika bekvämt för evigt eftersom vi har ett pågående krig runt hörnet. Då skrämmer vi nämligen barnen. Att säga att världen håller på att brinna upp och att vi behöver förhålla oss till detta är däremot inte triggande, utan ska undervisas för samma barn från tidig ålder. Nej, ursäkta mig, men jag blir lite irriterad då logik plockas bort och känslor tillåts styra narrativ och även politiska beslut. (Här handlar det alltså inte om sakfrågorna i sig, utan om vad som anses vara rätt och fel och vilka som bestämmer att det är så.) Jag är helt för att alltid vara förberedd, både mentalt och fysiskt, på att livet är tufft, men tror att vi gör våra barn en otjänst då vi överdriver åt endera hållet.

12 jan

När januari fått fart.

Nu har nyhetens behag tagit slut för januari och det är bara en månad som vilken annan, iallafall för mig. Skjutsen jag kände av det nya året är förvisso kvar och lurar bakom örat, men samtidigt känner jag mig på gång. Maken och jag kör sockerfritt fram till påsk, precis som förra året. Maken vattenfastar i vanlig ordning ett helt gäng dagar medan mina rutiner puttrar på. Sedan i söndags har jag bara ätit det som finns här hemma. Fram tills idag har det funkat alldeles utmärkt, men idag vill jag nog komplettera med lite färsk frukt åtminstone. Fast jag vet inte. Vi har ett helt vitkålshuvud och ett kilo morötter i kylen, så kanske blir det denna smarriga omelett på repeat dag ut och dag in, hehe? (Denna lagade dessutom den fastande mannen kärleksfullt till mig, han måste ha varit desperat att ens insupa lite goda dofter.)

”Städa, städa varje freda’ och så varje jul, det tycker ja e kul!” För mig är det rensarmånad, precis som vanligt i januari. Vilket vanedjur jag är… Några lådor om dagen gås igenom, Sellpypåsar har beställts, somligt har slängts, en del har packats för att ges bort och annat har lagts i lagahögen. Det känns skönt att redan ha koll på mina grejer, men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en människa som gillar ordning och reda på riktigt får denna procedur mig att må riktigt bra. (Vad bra att blogga, på fotot ser jag att jag kanske borde ge elprylarna en omgång med mikrotrasa för att också göra dem rena på grunden.)

I köket har det också städats undan. Algrenen som plockades med hem på en av de soliga rundorna passar så fint i hängvasen, fast utan provrör. Perfekt så här på vintern då trädgården inte riktigt hunnit komma igång med allt det gröna. Än får vi vänta ett tag på snödroppar och annat kul!

De vikta stjärnorna av bakplåtspapper jag gjorde förra året i samband med julpysslet kom till nytta! De hängdes upp i ett kors av grillpinnar och hamnade snett ovanför vedspisen där stjärnorna dansat så vackert sedan i december. De känns inte alls juliga, utan vintriga, så de får hänga kvar och göra oss glada. Ja, och så ser det ut hemma hos mig när tomteblossen släckts och det enda som lyser upp himlen är Castor, Pollux och alla dess spännande vänner. (Såg du natthimlen igår då det var stjärnklart och nymåne? Magiskt!)

04 dec

Första advent i backspegeln.

Det går inte att komma ifrån att hela december är en lång fest för någon som är som jag. Mamma var juldrottning och hennes entusiasm och förmåga att göra det mysigt hemma smittade av sig. Eftersom jag också älskar musik har det alltid givits möjlighet att spela och sjunga mycket under adventstider. Just första advent har sedan nästan 15 år inneburit att vår kör tillsammans med ett par andra körer, Marinens Musikkår och en gästdirigent firat in detta med ett par konserter som alltid blir fullsatta. Igår såg det ut såhär en hel timme innan första konserten. Publiken var helt enkelt på hugget för att få inta sina platser! I vanlig ordning var de kommande timmarna sedan av den sort som man gärna plockar fram då och då. Det är verkligen en ynnest att ha MMK i Karlskrona och att dessutom få musicera tillsammans med så duktiga musiker är helt enkelt fantastiskt.

Jag plockade upp maken som varit bortrest över helgen, skjutsade hem svärmor som varit på konserten och kom hem till en stjärnklar himmel. Det är spännande att ta kort med telefonen då många fler stjärnor än de man ser med blotta ögat blir synliga och vad är det för något spännande streck som går genom hela bilden i mitten?!

Vårt lilla hus lyste varmt och inbjudande. Snön ska inte ligga kvar så länge, så det gäller att njuta när det finns chans. Själv intresserade jag mig för fåglarnas framfart och kunde se precis hur de dansat omkring på marken nedanför de olika fågelmatarstationerna.

Hyacintkrukan från Waldemarsudde jobbar i vårt hem för tredje året på raken. Det doftar fantastiskt här hemma och jag är så glad att ingen av oss är doftallergisk. Den vita amaryllisen hann slå ut väldigt lägligt, men hade ränt iväg på höjden så till den grad att jag bestämde mig för att stoppa den i en vas istället.

Krubborna är framsatta och nästa år är kanske lilla barnbarnet så stor att hon kan leka med klosskrubban. Jag gissar att lyktan på golvet då får stå någonstans där små barnhänder inte kan leka med elden. Mammas ängel känns viktig i vårt hem, den lilla gröna värmeljuskoppen har min syster gjort och den röda emaljerade ljusstaken köpte jag på förra årets julutförsäljning på Pingstis för fem kronor. Jag gillar storleken på gilleljusen, men hade ingenstans att sätta ett sådant. Har du testat rumsgranar? Jag köpte den här för nästan en månad sedan och den verkar må jättebra så här långt. Vi får väl se om den överlever julen, eller om det är för mörkt och varmt här. Den gillar tydligen att duschas, så det ska jag tänka på.

Här ser du mitt livselixir under den här tiden på året. Apelsiner och valnötter gör livet lite bättre. Jag tror inte att ”en apelsin om dagen håller koll på magen”, men den gör mig iallafall lite gladare. Dessutom är det bättre för kroppen med fibrer som jag annars missar om jag gör apelsinjuice på frukten. Jag har (Hade?) en mycket finare nötskål, men den hittar jag inte i mina välsorterade jullådor. Gissar därför att den gick sönder eller att något annat som jag inte kommer ihåg hände innan julen packades ihop i januari.

07 nov

Tack, kära diskmaskin.

Jag har diskat så mycket disk för hand genom åren att jag på något vis hittat något slags nöje i denna uppgift när den måste genomföras. Fortfarande tycker jag mycket illa om kletiga gratängformar och liknande, men numera har jag riktigt bra hacks att tillgå. Efter att ha skrapat ur resterna och käkat upp dem eller lagt i förvaring med lock för att stoppa i kyl eller frys torkar jag ur kletet med en bit hushållspapper. Efter det sköljs formen ut och beroende på hur inbränt resterna sitter bestämmer jag om formen ska diskas i maskin eller få stå i varmt vatten med en disktablett i över natten. Det blir inte alltid helt rent efter en runda i diskmaskinen, men oftast går de värsta resterna sedan lätt att ta hand om med en skrubbsvamp eller lite Svinto. Hur som helst är jag väldigt tacksam för att vi faktiskt har en diskmaskin. Det visar sig att det fortfarande är mycket som är rätt kletigt även om vi bara är två, särskilt eftersom jag gillar att laga mat ifrån grunden. Det behövs kanske ingen diskmaskin om man mest äter färdigmat? Jag har förvisso en hel Facebookgrupp till min tacksamhet, men idag kände jag att jag ville lyfta diskmaskinens förträfflighet lite extra.