Jag är knappt på Facebook längre. När jag numera väl går in där kommer alltid ”minnen från denna dag ett annat år” upp. Under perioden då vi packade ihop vårt hem i Snättringe för tolv år sedan använde jag tydligen Facebook på ett annat sätt. Nästan varje dag skrev jag små halvkryptiska meddelanden om den förestående flytten och lade upp bilder på flyttkartonger och Hemnet-foton. Jag tror inte jag har ångrat den flytten någon gång, faktiskt. Däremot blir jag alltid så nostalgisk när jag ser bilder från det hem där våra barn tillbringade så stor del av sin barndom. Det var fina år! Paret som köpte av oss separerade för några år sedan och nu bor en annan familj där. Hoppas de har det lika bra som vi.
… och det känns så roligt att ha rott detta projekt i land! Kunderna hittade hit igår och nästan alla hittade något att ta hem. (Jag hade t o m en snattare, bara det tyder väl på att detta är en riktig affärsverksamhet, haha!) De närmaste veckorna kommer vi att ha öppet lite då och då, så jag hoppas att många av grejerna hittat nya hem då vi stänger om projektet. Att rensa ut och få ordning är verkligen en av mina ”favoritaktiviteter”. Loppisen blev bara en extra bonus.
Nu slår luktärterna ut! Denna tid längtar jag alltid till. Det är så spännande att se hur de olika sorterna trivs för säsongen, vilka stjälkar som orkar dra iväg för att passa i stora vaser och vilkas doft och färg som blir just mina favoriter för året. Fortfarande väntar jag på att plantorna från de egna fröer jag plockade i höstas ska slå ut, men det är bra för mig att öva på att vänta ibland. Så här såg himlen ut igår…
… och det såg ut att reflekteras i lilla köksbuketten som i sin enkelhet är så vacker att det knyter sig lite i magen. Sommarhimmel!
Imorgon är det midsommarafton. I vanlig ordning blir det full rulle i Bredavik. Jag har funderat över olika flödesscheman, velat mellan att använda porslin och rejäla papperstallrikar och övat sånger att sjunga runt midsommarstången. När jag matat brorsans kycklingar efter att ha spelat Codenames med maken, sonen och yngsta dottern såg det ut såhär. Lugnet före dan före dan, dags att vila innan allt praktiskt som går att förbereda ska tas omhand. Månen blir inte full förrän på midsommardagen, men det mjuka ljuset som gårdagsmånen spred över gården viskade god natt, sov gott. Somliga sover illa av fullmåne, själv somnade jag ovaggad.
Jag minns en dag på oceanen Emot oss kom ett ensamt skepp Jag stod och tittade vid relingen I skeppets akterstäv Fladdrade en fana Där vinkade den svenska flaggan Då tänkte jag att dessa män Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks Vi seglar bort, dom seglar hem
Hemma, Kristina från Duvemåla
Den här tiden på året blir jag alltid lite nostalgisk. Precis som att jag inte alltid är det, hahaha. För tolv år sedan vid den här tiden höll vi på att bestämma vad vi skulle göra med vårt pick och pack, lade ut huset till försäljning, letade nytt boende i USA, städade ihop de senaste tolv åren med småbarnsliv och jag grät och grät och grät. Oj, det var så mycket känslor åt alla håll och kanter, av olika orsaker. Det går inte att i efterhand se vart vägar med andra livsval hade lett, men jag är övertygad om att den väg vi slog in på var den bästa för oss. Jag kan inte säga att jag aldrig har ångrat flytten, men jag kan med eftertryck säga att flytten var något av det bästa som hänt för vår familjeenhet. Det var mycket som var tufft under denna period, men mycket blev också fantastiskt. Så många fina människor, så många mäktiga naturupplevelser, så vackra vänskaper, så spännande upplevelser, så viktig utveckling och så bergen… Bergen!
Igår pratade jag med min ganska nya vän. Vi lärde känna varandra förra året då hon och hennes man kom hit och bodde några nätter fast vi inte kände varandra. När de åkte vidare hade vi inte pratat färdigt och K föreslog att vi skulle ha telefonträffar, vilket vi har fortsatt med. Som av en händelse har de nu flyttat till ett hem bara några kilometer från Carterville Road där vi bodde. Deras utsikt från det stora fönstret i vardagsrummet är precis samma som vår från balkongen utanför det sovrum vi hade då. När jag såg denna utsikt igår då vi pratade högg det till lite, men bara för att jag kände mig så tacksam över våra år där. Vi skulle vara där då, men nu ska vi vara här. Jag behöver inte längre fråga var hemma ligger någonstans. Det ligger här, på Sturkö.
Jag gräver där jag står, vattnar och gödslar, påtar runt, njuter av stillheten och behöver inte ifrågasätta hur jag hamnade här. Det spelar mindre roll. Jag är bara tacksam att det finns gurkor att plocka in efter trädgårdsrundan och att jag kan hjälpa till med förberedelserna inför brorsonens student nästa vecka. Jag ser den svenska flaggan fladdra i vår egen trädgård, här hemma, och jag är inte på väg någon annanstans.
Igår var det dags för andra sittningen av fasterslunchen som blev uppdelad i två. Jag är så tacksam över att ha fått tryggheten att ha en storfamilj att luta mig emot, både mammas och fars syskon med respektive och en massa coola kusiner av alla de slag. Jag inser att vår storfamilj är som en relik från en tid som inte längre finns kvar. Far fick sex helsyskon, mamma tre. Alla har fortfarande levande relationer i olika grad med varandra. Jag har trettioen kusiner, vars partners och barn jag kan namnen på allihop även om jag inte träffar alla särskilt ofta nuförtiden. Det finns en massa att säga om detta, men det viktigaste för mig är ändå att jag är tacksam över att de här människorna finns och är och har varit så viktiga för mig och mina syskon. Inte minst då vi inte längre har våra föräldrar kvar i livet.
Längst till vänster sitter Fars yngsta syster och hennes man. Jag bodde hos dem under min första termin på lärarhögskolan då jag tydligen var i en mycket formbar ålder. Hela min syn på det estetiska inslaget i inredning kommer nämligen från dem. De tog mig till Svenssons i Lammhult, fick mig att upptäcka Carl Malmsten, fint dukade bord till vardags och en massa annat som jag sög i mig som en svamp. Jag är så tacksam över möjligheten att ”slussas ut” i vuxenlivet med lite extra trygghet i ryggen. I mitten sitter äldsta fastern, med en fysik och envishet som står över det mesta. Hon har alltid jobbat enormt hårt och fortsätter till denna dag (fast numera köper hon sina potatisar och morötter), därtill med bara en njure eftersom hon donerade den andra till sitt barnbarn för många år sedan trots sin redan då höga ålder. Det är så spännande att sitta ner och prata om livet med henne. Hennes dotter, alltså en av alla mina kusiner, och jag gick i samma klass under hela grundskolan. Längst till höger sitter näst yngsta fastern, hon som älskar grönt lika mycket som jag själv och har lärt mig hur man stryker ”på riktigt”. Det är nämligen stor skillnad på att stryka och att stryka om du nu inte visste det. Hon och fastern i vitt var fortfarande små då farfar dog, så far tog på sig ett ansvar för dem som mer liknade en fars än en brors. Det är fastern i grönt och hennes man som tagit över föräldrahemmet i Klackamåla. Det har de gjort med den äran. Det är roligt att huset har fräschats upp och fått en så fin trädgård. Detta är för övrigt fastern som inspirerade till vår fågelmatningsstation!
Alla är så snälla och även detta gäng hade med sig en massa roliga plantor som jag ska sätta runt om i trädgården lite senare idag. Att vara omgiven av kärlek i perenn form, det är inte dumt! Kul att brorsan kom förbi för att klippa gräset och fick träffa dem lite han också. Fint att han fick visa sitt bygge. Vi är alla så stolta över hans hantverkskunnighet. Hur coolt är det inte att kunna bygga egna hus?!
Jag har nu lagt en så fin vecka bakom mig. Redan från början visste jag att den skulle bli intensiv. Tre repetitioner och konsert (Händels Dixit Dominus och Vivaldis Gloria) var inplanerade sedan i höstas och vi hade också besök både från äldsta dottern, lilla barnbarnet, tyska extrasyrran och hennes son. Trädgården tar inte paus för att jag har mer att göra, så jag introducerade barnbarnet till allt från bevattning till artkunskap så vi verkligen kunde utnyttja tiden tillsammans. Hon fick även upp öronen för verken jag övade och hoppdansade lika glatt till dem som till Nicke och Nillas Pannkakor med sylt.
Dottern klämde in två grillkvällar, brunch, besök i Bredavik, långpromenad i gassande sol, besök på bageriet, introduktion av barnbarnet till Vajlan ❤️, träffar med diverse släktingar, halvdag med second hand, shopping, Sumo Sushi, Hoglands park och Gelato (drömdag), bygge av sänggavel (drömaktivitet) och alla vanliga bestyr som ska hinnas med när man har en sjumånaders bebis. Bebisen är så nära att krypa nu och tar sig dit hon vill genom snurrar, hasningar och diverse andra rörelser. Hennes mamma var det enda av våra barn som alltid rullade in under möbler och lillan gör precis likadant. Är det ärftligt?! Hon verkar liksom gilla att trycka in sig nära och under grejer. Våra tyska besökare var inte mindre aktiva. De hann bocka av allt utom en grej på en lååång önskelista!
I vår familj har vi lite olika förhållande till förväntningar och drömmar. Att vara lika ”förnöjsam” (eller långsam i starten, beroende på hur man ser det) som jag är ger till exempel inte utrymme för lika mycket utveckling, spänning i tillvaron eller möjligheter att växa. Det är inte det att jag saknar driv, men jag inser att jag aktivt behöver bestämma mig för att saker ska hända. Jag behöver ta tid att sätta mig ner och planera, drömma, sätta mål. När jag och maken samarbetar blir det bra, han gör mer ofta slag i saken medan jag sitter och är nöjd bara med att tänka mig precis hur bra det hade blivit om… Några i familjen är som jag, andra har ett aktivt driv där ”missnöjet” med situationen gör att de får saker att hända. (Missnöje är egentligen fel ord, men i brist på annat använder jag det här.)
Konserten sen… Vi har övat så mycket på Händels Dixit Dominus, ett verk som inte är helt enkelt att ta sig an. På genrepet kändes det lite skakigt, men när det väl var dags för konsert drog adrenalinet igång och vi fick uppenbarligen gemensam ”feeling”. Jag älskar att musicera med det här gänget! Att få sjunga med en barockorkester med proffsmusiker var verkligen bonus. Vi framförde också delar av Vivaldis Gloria med barn- och ungdomskörerna och delar av en annan kör i pastoratet. Att se barnen när de sjöng sin favoritsats, denna glädje, fick mig helt tårögd. Ja, alltså, jag blev väldigt känslosam vid flera tillfällen under konserten. Gudomlig musik, och i stunder så klaffade allt. Vår dirigent är fantastiskt duktig, det är en ynnest att få ha honom som musikalisk ledare i lilla Karlskrona. Jag tror jag dansade över Stortorget på väg till bilen med ett i det närmaste fånigt flin i hela ansiktet. Kanske har jag flinet kvar, trots att alla har åkt hem eller iväg och jag är ensam kvar hemma. Tack för att livet ibland öppnar för nästan bara fina stunder och slipar bort uddarna på det vassa som också finns där.
Vilket äventyr jag råkade ut för igår! Jag fick hela personalen på Circle K att engagera sig i det problem som uppstod då jag helt enkelt tappade en femhundring ner i en glipa mellan två diskar där det inte finns tillgång till utrymmet på något annat håll än uppifrån. Först tänkte jag att min fumlighet skulle bli väldigt kostsam, men en av tjejerna var osedvanligt driftig och hade varit med och fiskat upp ett körkort vid tidigare tillfälle. Därmed hade hon övat för denna uppgift och uppfann en lång, delvis klistrig kartongkrok av en Pågens Gifflar-display och packtejp efter att ha misslyckats med att fiska upp sedeln med en tumstock. Jag var både djupt imponerad och tacksam över denna ingenjörsmässiga lösning. Kroken finns för övrigt nu tillgänglig i kassan för andra som är lika drulliga som jag. Om du skulle vilja testa, alltså.
På eftermiddagen kom min kusindotter på fika. Vi käkade Ottoglass, gick med blommor till mammas grav och analyserade Taylor Swift-konserten från alla möjliga vinklar. Den var tydligen magisk, proffsig och liiiite för lång. Att få tre extranummer är generöst och Swiftan hade verkat vara på topp under hela konserten. Tänk, vilken artist! Nu gillar jag mest hennes tidiga musik, men hennes musikalitet och driftighet går att uppskatta oavsett hur tonerna trillar fram.
Svägerskan var här i vintras med sin praktikant för att beskära fruktträden. Päronträden är så fina och äppelträdet rensades på kräftsjuka grenar med intorkade små äppelkart i mängder. Kräfta är supervanligt på fruktträd nu för tiden. Tråkigt att det är så, särskilt med tanke på att vi har ett litet äppelspö som det hade varit roligt att ge de bästa förutsättningar. Vi får väl se om vi lyckas hantera det på något sätt.
I torsdags kväll plockade jag upp blomstersyrran på väg hem från kören. Hon sov över hos oss för att kunna jobba lite tillsammans med maken och ha en trädgårdsdag i Bredavik, sommarstället som vi syskon har tillsammans. Hon är den som fixar och donar mest för att trädgården ska bli mer tilltalande medan äldstabrorsan är den som sköter gräsklippningen och tar hand om det mesta av alla praktiska bestyr. Jag är väldigt tacksam över deras insatser. Jag försöker dela med mig av försådda växter och annat, men det är syrran som sätter dem där de ska vara och tar hand om vattning och rensning (hennes man hjälper också till mycket). Igår fick hon ta med sig det hon ville ha och hjälpte mig dela upp och omskola en del grejer. Jag jobbade som en gnu för att få ut det sista av allt som jag avhärdat de senaste veckorna förutom pumpa och squash.
I den gamla skottkärran vid brunnen satte jag äntligen en ordentlig plantering som jag tror kan bli jättefin. Det är minisolrosor och slingerkrasse som jag hoppas kommer att lysa upp i all sin prakt här! Det är alltid lika spännande att se en ny kruk- eller byttplantering eftersom det ser så klent ut med de små plantorna. När väl rötterna tar fäste så kommer denna kombination att bli vackert prunkande, bara vänta så ska du få se! Vattningen den första tiden är så viktig för etableringen.
När jag tog detta foto stod hyllan fortfarande på sniskan, men det är fixat nu. I år har jag satt fyra krukgurkor, Iznik, som är motståndskraftiga mot gurkmjöldagg som gurkisstackarna drabbades av förra året. Det blir också frilandsgurka, men jag tror mest på dessa. Chili, paprika och physalis har börjat ta sig bra efter bladlöss (chili och paprika) och solskador (physalis). Planttanter lär sig kanske av sina misstag och erfarenheter, men ibland går det trögt. Jag älskar att ha ett växthus och gillar att få känna mig fram gällande vad som funkar. Brädorna ligger över markdukens skarvar. Vi får se hur vi gör med golvet här, men detta funkar så länge trots att det är ganska fult.
Våra små fruktträdsspön mår så bra. Jag rensade fram smultronen jag satte förra året och de har tagit sig jättebra. Kul! Tänk om vi får lite körsbär redan i år? Det hade ju varit roligt! (Äppelspöt har två blommor, så helt omöjligt att vi får skörd där också är inte helt omöjligt.)
Vi har delad vårdnad om svägerskans goding medan hon är i Göteborg och hejar på sin man som springer Göteborgsvarvet. I vanlig ordning svassar godingen runt makens fötter så fort han är i närheten.
Godingen var helt slut efter en eftermiddag på landet. Hon kaxade mot vår tama kaja, skällde i högan sky, men kajan hoppade bara närmare och närmare som en riktig retsticka och visade vem som var här först. Grannen gillar hundar och var med för att ge lite ”människoterapi” då godingen är alldeles för skällig mot nya bekantskaper på två ben. Övningen gick mycket bra och grannkatterna fick inte ens en nosning när de sedan kom fram till grinden för att vara med i den sociala interaktionen. När vi väl kom in lade godingen sig i trappan helt utslagen och orkade knappt något annat än att gå ut på ett par kisserundor innan och somnade gott i sin medhavda säng.
Maken och jag passade på att fredagsmysa med rabarber- och äppelpaj. Vårt rabarberbestånd håller fortfarande på att känna in sig där det växer, men en paj kan vi alltid få till. Jag tror jag behöver ösa på lite mer kompost helt enkelt.
Jag försöker diska ur krukorna efter hand istället för att tänka att det ska bli gjort senare. Jag ogillar verkligen att behöva göra det när det är dags att använda dem nästa gång. Köket ser uppställt ut hela tiden under den här intensiva perioden i maj, men så får det vara. Det ska storstädas nu dock eftersom dammråttorna drar genom huset så fort det blir tvärdrag. Vi har inte direkt prioriterat annat är toalettstädning den senaste månaden. Så får det vara! Det kommer städigare dagar, men just nu njuter jag av att tillbringa varje ledig minut med allt från vattenkanna till ogräsrens i händerna. Heja, heja.
Jag förstår inte vad det var som gjorde mig så avigt inställd mot färgen rosa då jag var yngre. Mitt tonåriga jag var något slags antiallt som var det minsta ”feminint”, dramatiskt, gulligt eller böljande. Jag ville inte ta plats, jag ville inte låta min inredning ta plats och allt skulle vara fyrkantigt, enkelt, trärent, vitt eller möjligtvis försiktigt art nouveau eller art déco. Numera älskar jag dock alla nyanser av denna färg och blir alltid lika uppfylld av en härlig solnedgång liknande den vi hade igår! Eftersom jag lovat mig själv att fota med har jag lagt fram kameran och tog med den (och telefonen) på en runda i trädgården.
I norrläge såg det ut såhär. Så matchande och färgglatt! Dramatiskt och volangigt. Kontrastrikt och coolt.
För att inte tala om utsikten från köket! Bästa himlen på länge. Kanske mer lila än rosa?
Det såg ut att brinna inifrån med en rosa strålkastare underifrån. Magiskt möte.
I det här lilla hålet gick det lugnare till, men det var ändå underskönt.
Och ännu lite längre söderut (några meter sisådär) hade det rosa tagit över mer…
… för att helt i söderläge ha övergått i en varmrosa, mjukkramig ton utan något blått alls. Dagens förundran, njuten både IRL och genom kameralinser.
Allt det vackra fick mig att tänka på Mando Diaos tolkning av Strövtåg i hembygden. Mycket passande soundtrack till detta skådespel.
