29 feb

Vem tror du att du är?

Din personlighet, Anders Hansens komprimerade psykologutbildning (nåja, kanske att ta i, men jag tycker att han så här långt har lyckats bra med att göra ett program med god överblick över en människas psyke) och all kontakt med lilla dotterdottern och de nyfunna släktingarna i Massachusetts har fått mig att snurra runt en del tankar de senaste veckorna. Jag har så långt jag kan minnas varit intresserad av min egen och andras personlighet, undrat över hur mycket man faktiskt kan omforma den man i grunden är och försökt förstå hur man ska kunna landa i vad som egentligen är bäst för en själv. Detta är frågor som har olika filosofiska och teologiska svar, men så har vi t ex också de biologiska/kemiska, samhällspolitiska och psykologiska förklaringsmodellerna. Svaren på mina frågor blir olika beroende på vilken förklaringsmodell jag använder, men den sannaste bilden får jag kanske då jag tar olika modeller i beaktande.

Det konstateras att ungefär hälften av ens personlighet är bestämd genom den kropp man blir presenterad med. Resten påverkas genom de upplevelser vi har genom livet. Naturligtvis formas vi mycket fram tills vi når vuxen ålder, men utvecklingen fortsätter även efter det. Att sätta sig på tvären och kräva att andra ska acceptera att man beter sig som ett svin ”för jag har dålig impulskontroll och blev traumatiserad i min barndom” är bara dumt tänker jag.

Som föräldrar har vi ansvaret att klura ut hur våra barn funkar så vi kan hjälpa dem att blomma. Vi kommer aldrig att kunna o-göra barn blyga, men vi kan ge dem verktyg att känna sig grundtrygga så att de kan hantera sin blyghet. Vi kan inte o-ge våra barn dålig impulskontroll, men vi kan lära dem förstå vinsterna i att inte agera på första bästa känsla i alla situationer. Vi kan inte trolla bort barnens ångestbenägenhet, men vi kan ge dem förståelse för sig själva, förmågan att tänka en extra tur runt allt och lära dem att tankar i många fall varken är fakta eller sanna. Jag förstår verkligen hur så många föräldrar vill ge sina egna drömmar en andra chans genom sina barn. Sanningen är att sannolikheten för att det kan komma ett barn som faktiskt funkar ganska mycket som en själv är ganska stor. Konsten är att inte ta det för givet, utan vara känslig för nyanser.

Våra tre barn är otroligt olika, men de har alla vissa likheter sinsemellan. Vi har ju fördelen att vi hann ta DNA-test på alla våra föräldrar innan någon gick bort, men också på oss själva och på alla barnen. Det gör att vi kan se precis hur många procent av varje mor- och farförälder barnen fått med sig i sin kropp. Alla har såklart hälften mamma och hälften av pappa, men sedan upphör likheterna. En är mest lik sin farfar, en har nästan bara farmor och nästan inget farfar alls och den tredje har mest av mormor som hen i envishet stångades med varje gång de träffades tills hen blev vuxen (de var helt enkelt för lika) och väldigt lite av sin morfar. Jag är tacksam över dessa DNA-test. Jag läser inte in allt i dem, men jag tycker faktiskt att de har hjälpt mig bli en bättre guide för dessa fina varelser som jag fick chansen att ledsaga i det här livet.

Igår videochattade jag länge med mammas syssling och hennes son (min brylling, alltså) i USA. Det var så otroligt roligt! Jag och bryllingen har redan bytt en massa meddelanden, men nu fick vi en ännu större förståelse för vissa skeenden och hur allt hade blivit. Vi gissade tillsammans, fick en del aha-upplevelser, fnissade åt en del och kunde ägna en ödmjuk tacksamhet över våra förföräldrars slit och vedermödor. Somligt kommer det kanske aldrig att finnas svar på, medan annat blir mer självklart ju fler fakta som läggs på bordet. Att lägga pussel av sin historia kan läka och ge förståelse. Inte bara för en själv, utan också för personer i ens liv som betett sig på ett sätt som lämnat övrigt att önska. Jag blir störd på min egen ofullkomlighet, för dumma val jag har gjort och för situationer jag har hanterat på sätt som jag skäms för. Samtidigt måste jag förlåta mig själv och gå vidare, välja bättre och göra gott där jag kan, nu och i framtiden. Jag är tacksam för kunskap, för tid som läker, för nystarter och allt annat som leder till djupare insikter och det som kanske kan kallas visdom.

28 feb

Anslagstavlor och Filofaxer.

Jag önskar fler riktiga anslagstavlor i mitt liv. Det är så trist med en cyberrymd där enorma mängder information guppar omkring, många gånger utan mening eller mål. Numera ska det hållas koll på events på Facebook, Google docs-inbjudningar och skärmdumpar som alla ska åka in i den digitala kalendern.

Jag minns den ökade pulsen då jag hittade någon spännande lapp på en sådan här tavla. Hur min rejäla och väl uppdaterade Filofax åkte fram från väskan så jag kunde skriva in konserten, bokpresentationen, föreläsningen eller vad det nu kunde vara. Jag lade bara in sådant som jag verkligen planerade att uppfylla mitt liv med, medan jag upplever att många viktiga och intressanta begivenheter numera glöms bort i villervallan av dessa kopiösa informationsmängder. När jag anmäler intresse för ett Facebook-event har jag verkligen intentionen att gå, men många gånger kommer jag sedan på det när det är för sent. Flera gånger har jag funderat på att återgå till en papperskalender, men de praktiska vinsterna i att bära omkring hela livet i fickan har hittills vunnit varje gång. Vi får väl se om det fortsätter så.

27 feb

Om att ge tvättstugan en omgång.

Igår körde jag lite storstädning här i syrrans hus. Vi får ändå bo här i flera veckor, så jag ville göra mer än bara dammsuga och städa toaletten på veckostädningen. Ättikssprit är bästa städkompisen, men det luktar bara så äckligt. Jag gnuggade tvättmaskinens gummilist ordentligt med mikrofiberduk och ättikssprit, lossade och rengjorde tvättmedelsfacket och tvättade sedan en 90-graderstvätt med bara ättikssprit i tvättfacket. Mirakulöst bra varje gång, tar bort den lite sura mögellukten som så lätt sätter sig i tvättmaskiner. Torktumlaren fick sig en lite noggrannare genomborstning och rengöring den också. Jag borstade nederdelen på duschdraperiet med ättikssprit och fick i ett nafs bort beläggningen. Slutligen tog jag hand om tvättkorgen och testade om tvättmaskinrengöringen verkligen höll hela vägen och kunde konstatera att den gjorde det! Fräsch doft också efter ett par vanliga omgångar tvätt. Tack till gamla billiga husmorsknep som funkar på riktigt…

26 feb

Stockholmsfördelar.

Nu har jag ondgjort mig över vår huvudstad i flera inlägg. Hela sanningen är annars att jag älskar att vara där våra ungar är, älskar utbudet av snart sagt allt man tänkas kan här, jag gillar att Stockholm är en liten och lättåtkomlig storstad med många fina promenadvägar och min inneboende kulturtant njuter av de vackra gamla byggnaderna, kulturutbudet och fortfarande levande skyltfönster.

Yngsta dottern och jag tog oss i lördags en heldag med det bästa stan hade att erbjuda just för oss. Vi började med att jag fick agera smakråd då ett par vårskor skulle inhandlas. Det gick smidigt och satte tonen för resten av dagen. Promenaden från Gallerian till Djurgården var lite grå, men härlig! Vi fick upp pulsen och hade spännande konversationer om sådant som är viktigt. Målet var Nordiska Muséets utställning Nordbor. Vad kan jag säga annat än ”se den”?! Vilken fantastisk utställning! Vi hade kunnat gå där i evigheter, men framåt eftermiddagen kände vi att hungern började pocka på. Vi drog oss därför till en av Brödernas restauranger där vi avnjöt synnerligen goda hamburgare och pommes med trevlig service. Det glutenfria brödet var i vanlig ordning ”sådär” (inget mot Brödernas, har nog bara ätit riktigt gott glutenfritt bröd på Örum 119). Jag nöjde mig med att behålla underdelen med allt det supergoda på, då blev det perfekt. Efter safarin på Östermalm begav vi oss hem till dottern som hade städat fint och bjöd mig på en två timmar lång specialbehandling… Hon är den bästa massör jag någonsin gått till och jag kände mig lagom mör och mycket tacksam när jag så småningom tog det skramlande pendeltåget med ett gäng hojtande och stökiga killar i 12-årsåldern som var på sportlovsutfärd med ett par ledare som var lagom oengagerade. Jag försökte tänka ”låt dem vara och ha kul”, men de var ju otrevliga både mot varandra och mot resten av passagerarna. Det är dock en diskussion till en annan dag och den upplevelsen kompenserades ändå av att tågchaffisen hade väntat på mig då jag fick springa med allt jag hade för att hinna med tåget. Leendet jag fick och hans hejarop gav positivitetsenergi som har räckt ända till idag! Ja, och det var den lördagen.

25 feb

En annan art.

Stockholm är indelad i några olika zoner, kallade stadsdelar. Det finns inga staket eller stängsel som delar upp dem, men kommer man tillräckligt nära dess centra kan man uppleva koncentrationer av dess essenser. Runt City och på kungliga Djurgården rör sig människor inte bara från Sveriges, utan hela världens, olika hörn. Där finns alltid resväskor på hjul och folk som talar japanska, amerikanska, portugisiska eller vad det nu kan vara. Det är lätt att känna sig som något slags pusselbit i en helhet, eller som att alla bara råkar befinna sig där, just då, i en liten stund. De lokala individerna sväljs helt enkelt av de tillfälliga besökarna. När man letar sig in bakom Strandvägen och Hamngatan händer det dock något. Strömmen av turister tunnas ut och människorna börjar se annorlunda ut. Det utkristalliseras en annan art, Homo sapiens Östermalmus. Hår, hy, ögon, läppar, kroppar, beklädnader – människor som ser helt annorlunda ut. Inte alla, så klart, men många. Pengar gör skillnad. Barbie, Ken och Skipper finns i verkligheten. De har fullt upp att underhålla sitt yttre med alla till buds stående medel. Jag känner mig aldrig så udda som när jag befinner mig i deras hoods.

24 feb

Släktforskningsrus.

Jag har fullt upp hela dagarna och om kvällarna skickar jag och min brylling Randy en massa familjeinformation till varandra, ibland med min morbror Kalle som mellanhand! Det är så roligt att få ta del av foton och historier som inte varit i kontakt med Sverige på närmare hundra år. Det är även spännande att få fylla någons frågor och funderingar med svar och uppdateringar. Somliga har inget intresse av att veta något om sin biologiska historia, medan andra med mig tycker att det är givande på så många plan. Drömmen att fly från fattigdom och elände ledde tyvärr inte alltid precis till guld och gröna skogar, det kan vi iallafall fastslå med svar på hur det egentligen gick för min mormors fars fattiga och äventyrliga stenhuggarfamilj.

23 feb

Den goda och hoppfulla maten!

Nu är våren på ingång och det börjar rycka i livsandarna. Jag blir liksom mer pigg på livet! Efter en ganska jämngrå vecka har solen visar sig igen, bara en sån sak. Det är så mysigt att vara här uppe och även om jag ser en massa som börjat dra igång med årets odlande försöker jag njuta av nuet. Jag får äta sådant som andra odlat helt enkelt.

Häromdagen var jag hemma hos en kär vän som lagar godaste maten. Hon hade gjort en paj som var helt gudomlig och jag påmindes återigen om att paj verkligen är en av mina absoluta favoritgrundrecept. Äppeltzatzikin var inte dum den heller. Mmmm.

Vi bor hemma hos min systerson just nu (resten av hans familj är på resande fot), så jag bestämde mig för att laga en smarrig ”fira att det äntligen är sportlov”-middag till honom. Det fick bli smashed potatis med vitlök, knaperstekta, saftiga kycklinglårfiléer och en tomatsallad med massa färsk basilika och rödlök. Kul att laga mat till en tonåring som uppskattar det! (Han lagar hushållets mest avancerade rätter och frågar alltid en massa frågor om knep och knåp gällande matlagningstekniker.) Med billig blomkål finns det nu chans till en massa läckra alternativ. Rostad blomkålssoppa med lite citron, blomkålspuré med lax, ugnsstekt hel, kryddmarinerad blomkål med någon sås, knapriga bbq-buketter smaksatta som chicken wings… Vad blir du sugen på vid den här tiden på året?

21 feb

Organisera mera.

Vid det här laget har äldsta dotterns familj bott i sin nya lägenhet i 2,5 månad. Långsamt kommer de i ordning och vi hjälper till där vi kan, maken och jag. Jag är stolt över att de unga inte hetsar in i något, utan fixar en grej i taget. Nu har jag bott hos dem i några dagar och då har vi passat på att sortera garderoberna i hallen och få upp en del grejer till förrådet. Maken har kört en specialare med hyllorna som ska upp. Nu ska de bara målas och sättas upp innan det är dags för nästa projekt. Heja!

20 feb

Mormors faster Hilda.

För ett par år sedan fick jag tag på min mammas syssling i USA. Hennes farmor emigrerade dit med sin syster i början av nittonhundratalet från Sturkö och kontakten med familjen hade med tiden runnit ut i sanden. Med hjälp av DNA-test och lite pusslande gick det snabbt att räkna ut hur vi hörde ihop. Genom denna släkting har jag nu kommit i kontakt med en annan av mammas sysslingar och hennes son. ”My mom was so thrilled to get your letter!  For years she’s wanted to know more about her side of the family.” Med det entusiastiska mejlet kom även bilden på den andra emigrerade systern, Hilda. Detta var alltså min mormors faster och jag ser precis mormors mun! Med tanke på Anders Hansens nya tv-serie kanske fler får förståelse för det stora intresse jag har för mitt biologiska arv.