27 feb

Aora – Game of Thrones.

Det är spännande att följa våra barns musikaliska vänner. Här hör ni en av sonens bästa vänner och hans grupp Aora sjunga Game of Thrones-temat. Grymt! Jag gillar verkligen både sången, arrangemanget och videon. Det är ungefär som att Jonna Jinton och The Real Group skulle ha fått barn tillsammans.

27 feb

Kom ihåg att livet är orättvist.

Varför mår unga vuxna så dåligt?

Det här tål att tänkas på. Varför mår nittiotalisterna så dåligt? Vem ska vi klandra den här gången? Det är tydligen ”samhällets fel”, som alltid. Men vad ska ”samhället” göra åt de unga vuxnas kris, ångest, panik och kaotiska liv? Vilka är det som utgör samhället? Är det inte vi själva, var och en? Vilka beslut ska våra politiker fatta för att nollnollorna inte ska uppvisa samma psykiska ohälsa när det är deras tur att bli synade i sömmarna? Pratar man med nittiotalister ger de sken av att vara otroligt upplysta, frigjorda och engagerade. Det är de som fått uppdraget att rädda Moder Jord, kanske är det detta som tynger? Är det kraven på perfektion, att det bara är en akademisk examen som räknas som värdefull, samtidigt som de akademiska institutionerna fylls av ovetenskaplig goja och får ta emot många studenter som inte har förmåga att klara av sina utbildningar? Eller är det något helt annat? Har vi vuxna svikit ungdomarna? (Nu pratar jag ur ett samhälleligt perspektiv, inte ur ett personligt.)

Gräddan av dagens unga visar säkert var skåpet ska stå om man ger dem chansen.

Psykologifabriken tar upp När egot tar examen (dessvärre bakom betalvägg, mycket spännande läsning) i en artikel som jag finner upplysande och tänkvärd. I den diskuteras också Jean Twenges forskning som jag har tagit upp här förut i bloggen. Ms Twenge lägger skulden på de smarta telefonerna och allt som de fört med sig.

Efter att ha läst Jonathan Haidts bok The Righteous Mind ett par gånger kan jag konstatera att jag är otroligt tacksam över att ha fått en bättre bild av det som Haidt tar upp i sin bok. Vad är det egentligen som gör att vi tycker och tänker så olika om saker och ting? Hur kan någon tycka så i mina ögon fundamentalt fel medan vederbörande tänker exakt samma sak om mig? Dagens samhälle inbjuder inte alla synsätt att ta plats och utvecklas parallellt. Det behövs både bromsande och pådrivande personligheter i ett samhälle. I dagens Sverige kastas än det ena och än det andra överbord medan annat lastas på utan att någon har brytt sig om att räkna på konsekvenserna av den ändrade lastens vikt. Vi är så måna om att vara alla till lags att vi glömt att fundamentet vi kunnat förlita oss på under lång tid inte längre är lika bärande som det varit förut. Dessvärre är så många av sprickorna tabu att prata om eftersom de skuldbelägger och kränker åt både höger och vänster, så sprickorna fortsätter bli längre och djupare medan ”samhället” på sin höjd konstaterar att det händer, men vägrar att åtgärda problemen.

Komikern och filosofen Aron Flam har ett ledord som de flesta skulle må bra av att fundera över: Your feelings are hurting my thoughts. Jag är en känslosam människa och jag försöker göra gott med mina styrkor. Samtidigt vet jag att det behövs regler och begränsningar som dansar med mina känslor för att vi tillsammans ska kunna skapa något starkt och hållbart. Jag bekymrar mig inte särskilt över framtiden. Jag fortsätter gräva där jag står, gör det jag är bra på och försöker dela med mig av det jag har till de som inte har. Den dag jag utnämner mig själv som kränkt är det dags att slänga in handduken.

Livet är orättvist!
Ivar Håkansson

27 feb

Fånga dagen.

Alltså, vårljuset! Den är obarmhärtigt, skarpt, kallt och alldeles underbart! Jag följde solen upp på väg in till jobbet och kunde inte låta bli att gå ner till kajkanten för att ta ett par foton med telefonen. Precis när jag vänt för att gå iväg kom en annan kvinna i min ålder med uppdragen telefon. Vi fnissade lite mot varandra. Jag gissar att hon också tänkte på det faktum att kameran aldrig kan fånga den riktiga skönheten i solens upp- och nergångar, men att vi ändå inte kunde låta bli. Vi har blivit barn, eller tanter, av vår tid.

Jag är nu lika gammal som mamma var när jag blev mamma för första gången. Hon hade själv en liten 3,5-åring att ta hand om, men jag kommer ändå ihåg att jag tyckte att hon var så gammal. Tänk att jag skulle kunna vara både småbarnsmamma och mormor nu! Det känns märkligt på alla sätt och vis. Jag tror att man klarar det man ska och när något händer måste man ta sig igenom till andra sidan, vare sig man vill det eller inte. Det var det jag tänkte på när jag stod och följde solen upp ur havet. I snart trehundra år har människor kunnat njuta av siluetten av kruthuset på Mjölnarholmen. Hur många har haft tankar liknande mina?

”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når.” ur Hamlet av William Shakespeare

26 feb

London i backspegeln.

Nu för tiden är det mänskliga flygandet starkt ifrågasatt, men det är otroligt fascinerande att se järnfåglar nere från marken. Jag är så tacksam över att kunna se delar av världen som jag säkert inte hade fått uppleva om jag hade levt för hundra år sedan.

Nu är det en vecka sedan S och jag satte oss på tåget ner till Köpenhamn för fortsatt resa mot London. Karlskrona må vara ett bortglömt hörn på Sveriges karta, men det är onekligen behändigt att kunna ta sig direkt till en internationell flygplats med direkttåg. Dessvärre måste man alltid planera in rätt mycket extra tid eftersom man aldrig vet om något tåg ställts in eller ersatts av buss någonstans längs vägen. Just den här gången gick allt som tur väl var smort både på dit- och hemvägen.

Joe & The Juice, Kastrup.

I vanlig ordning inledde vi äventyret med ett besök på Joe & The Juice. Vi gillar detta ställe som aldrig bjuder på några överraskningar. Fräscht och gott med en något bedräglig nyttighetsfaktor… Med tanke på att vi reste med billiga Ryan Air kändes det motiverande att klimatsponsra några unga mäns löner.

Dubbeldäckare med slutstation Victoria, en svart hackney (taxin till vänster i bild) och vacker arkitektur. Mer London än så blir det inte.

London ligger förhållandevis nära oss, men när man reser går ändå mycket tid bort som ren transportsträcka. London Stansted ligger en bit utanför stan, vilket innebär att man får lägga till extra tid för att ta sig in till stan. Den här gången valde vi ett billigt hotell alldeles nära Paddington Station. Hotellet var slitet och rummet var så trångt att vi inte kunde vara uppe och röra på oss samtidigt, men det kompenserades av att vi kunde bo ”mitt i smeten” och att allt var rent och fräscht.

Speakers’ Corner, Hyde Park.

Efter att ha sovit gott trots englasfönster och ständiga utryckningar som körde förbi på gatan utanför hotellet inledde vi den första heldagen med en promenad ner till Hyde Park och god frukost i The Italian Gardens Café. Våren hade som förväntat kommit längre på den gröna ön mellan Nordsjön och Atlanten och vi hade turen att få både sol och behaglig promenadtemperatur. Både London och New York inbjuder till promenader, men som jag redan nämnt är det till att snyta svart efter en dag på stan. Att bebyggelse och trafik blandas med mycket grönt gör att det åtminstone känns som att människa och natur gör sitt bästa för att jobba tillsammans.

Selfridges på Oxford Street är efter Harrods Storbritanniens största varuhus och har legat här sedan 1908. Man behöver egentligen inte ens handla för att uppleva något slags ”shopping-kick”. Varuhusets Food Hall fick stå för resans finaste lunchupplevelse.

En av dotterns önskningar var att vi skulle ”äta gott” under resan. Det gick alldeles utmärkt utan att spränga kassan. Att gå omkring i den här stora mathallen och försöka bestämma oss för vad vi ville ha var en upplevelse i sig. Att trängas i många timmar med alla andra shoppande turister längs Oxford Street kanske varken var vad dottern eller jag längtade efter, men samtidigt hittade vi jättefina kläder till henne, så det fick vara värt det. Äldsta dottern älskar att shoppa, men lillasyster gör det bara när hon är nödd och tvungen. Att göra det i samband med en större upplevelse funkar åtminstone bättre. Att vi sedan kom till Prince Edward’s Theatre med ett gäng shoppingkassar till säten som redan var trånga som de var blev lite knöligt, men det löste sig! Och musikalen Aladdin bjöd på några fantastiska timmar. Jag förundras alltid över hur proffsmusiker trollar fram lusten att bjuda på ny energi till varje ny publik. Anden i flaskan spelades av en strålande Trevor Dion Nicholas, men det var också kul att se vår svenske stjärna Fred Johanson. Kvällen avslutades med att vi plockade upp ruskigt god Fish and Chips på The Mayfair Chippy. Jag blir aldrig trött på denna maträtt om den är rätt tillagad, särskilt inte om tartarsåsen är så god som den här var.

Isaac Newton och dottern. Tänk om vaxdockor kunde tala!

Dag två började vi med varsin bagel och varm choklad innan vi åkte med Golden Tours Hop On Hop Off-buss till Baker Street för att fixa biljetter till Madame Tussauds, dotterns utflyktsmål. Jag hade redan varit där och var inte så sugen på ett reprisbesök, men det blev en väldigt rolig upplevelse tillsammans med familjens teaterapa. Hon gick ”all in”! Vi hade fått låna min systers Oyster Cards för att kunna åka buss och tunnelbana, men Hop On Hop Off-bussen är ett bekvämt sätt att hinna uppleva snart sagt alla viktiga besöksmål åtminstone från ett bussfönster om man bara har en dag på sig.

Elizabeth Tower, allmänt kallat Big Ben efter den 13 ton tunga kyrkklockan i tornet, Houses of Parliaments välkända klocktorn.

Big Ben stod också med på önskelistan. Vi åkte förbi den världskända klockan med bussen, men bäst var upplevelsen från det stora pariserhjulet London Eye. Jag kan varmt rekommendera turen i skymningen om vädret är bra. Vi fick se solen sänka sig över London och trots att vi var ett gäng som åkte i samma ”vagn”/kapsel kände jag att S och jag verkligen fick se allt detta från första parkett utan att känna att närvaron av de andra var påträngande.

Palace of Westminster.

Jag hade gärna stannat i några dagar till, men samtidigt var det väldigt skönt att komma hem till tystnaden och stjärnhimlen i Uttorp. Vi bor i ett litet paradis och trots att jag gärna skulle leva kulturtantsliv mer ofta uppskattar jag verkligen att kunna bo just här! Omväxling förnöjer.

25 feb

Oscarsnedslag.

Fantastiska Helen Mirren hade galans vackraste klänning…
… och även om rosa inte är min favoritfärg blev jag mycket förtjust i Gemma Chans godisbit.
Jag skulle vilja se Marie Kondo vika ihop och lägga den här klänningen i rätt låda när så är dags.
Det infantila samhället i lyxförpackning. Undrar just om Alexander Bard och Pharrell Williams har samma stylist…
23 feb

I den stora sorgens famn.

Det är något otroligt hjärtskärande att se en stor, tatuerad karl i hängande jeans och bomberjacka gå fram till en kista och gråta som ett litet barn. Igår var det dags att säga tack och hej, vi ses, till vår fina vän Nisse. Augerums kyrka var full av många av de människor som han har berört på olika sätt. Jag är glad att hans begravningsgudstjänst på olika sätt reflekterade hans vackra personlighet. För snäll, för godtrogen, för hjälpsam, för generös – så skulle man kunna beskriva Nisse. Men, prästen uttryckte sig verkligen fint: så Kristuslikt det är att vara full av andra chanser, alltid beredd att förlåta och börja på ny kula i en relation.

Jag är glad att jag lyckades hämta kraft från högre höjder. Det var skönt att få sitta vid flygeln med ryggen mot församlingen. Jag, och rösten, höll nästan hela vägen fram till slutet och efter några skakiga fraser där gråten nästan tog över gick det att avsluta lugnt och fint. ”Flickorna”, Nisses vuxna döttrar, stod vid kistan och sjöng det de orkade. Orden var från dem, sången var deras, men jag fick förmedla det de ville säga i sin stora sorg. ”Frippe” visade sig vara en mycket hjälpsam man som var glad över att hans sång kunde trösta någon och skulle sjungas på begravningen. Jag var glad över att bara behöva transponera sången istället för att både skriva av text och lura ut ackord.

22 feb

Om att bygga relationer.

Hur bygger man sunda, varaktiga och givande relationer? Vad är grunden för en god relation? Själv lutar jag åt att den måste vara grundad i kärlek. Jag gillar Wikipedias artikel om ämnet! Den lyfter kärlek ur flera olika perspektiv.

De senaste dagarna har jag och yngsta dottern haft chansen att umgås och lära känna varandra ännu bättre. Det är lyxigt att ha råd och möjlighet att resa bort tillsammans, det är jag den första att erkänna. Jag vet att alla inte är lika lyckligt lottade. (Utöver det är det stora folkhatet just nu riktat mot folk som flyger, så…) Att få uppleva London tillsammans var så mysigt! Det är spännande för en gammal räv att se den lilla valpen nosa på stora, vida världen och förtjust upptäcka nya favoriter. Mammas kök och Östersjöskolans Restaurang- och livsmedelsutbildning i all ära – Londons internationella kök är fantastiskt även om man inte tar sig råd att äta på Michelinrestauranger! Vårtecken i Hyde Park, modeintresserade turister/invånare, storartade historiska monument och musikaler i världsklass smäller rätt högt det också.

Jag är inte så förtjust i Aftonbladet, men jag har hittat många bra artikelserier där! Den som handlar om ”Världens ensammaste folk” är fantastiskt bra och väl värd att lägga lite tid på att läsa. Är du intresserad av ämnet finns det fler angreppsvinklar gällande relationer. Här har du några:

Relationer i yrkeslivet
Ensamhet och vänskap
Kärleksrelationer
Vänner och bekanta
Föreningsliv

Är relationer något du prioriterar i ditt liv? Vad kan man styra själv och vad får man hoppas att någon annan tar ansvar för?

20 feb

Hello from London.

Genom någon annans ögon blir världen lite mer spännande.
En rejäl, engelsk frukost på ”The Italian Gardens Cafe”.
Piccadilly Cirkus. Var är Pernilla Wahlgren när man behöver henne?
En sak jag gillar med London är blandningen av gammalt och nytt.
Att äta gott är ett av resans huvudmål.
17 feb

Nu bygger jag vidare.

I januari tog jag mig tid att bygga upp goda rutiner inför resten av året. Jag skippade Instagram (installerade det igen i början av februari, men tog bort det igen) och försökte bygga upp min kropp med god näring och goda rutiner. Då jag började jobba heltid för första gången på länge blev det inte tid för mycket annat. Jag förstår att alla som försöker få ihop det berömda livspusslet har svårt att hålla fokus på allt det där goda. Paolo Roberto orkar väl med sitt tempo av en anledning och jag tror uppriktigt sagt inte att det är att han stiger upp klockan fem.

Nu har vi sprungit förbi halvmånadsmärket för februari. Jag har varit mer eller mindre förkyld i flera veckor och har halkat av den där fantastiska grunden som jag hade byggt upp. Det finns dock ingen anledning till panik! Jag har goda rutiner som är redo att ta över autopiloten om jag bara ger dem fritt fram. Det kommer jag att göra, men först ska jag livsnjuta i London och klara av att sjunga på en begravning där jag är känslomässigt engagerad. Det låter kanske konstigt att uttrycka sig så, men jag tränar varje dag på att peppa mig själv så jag kan stå stark för ”flickorna” som vill ge sin pappa ett så vackert och värdigt farväl som möjligt.

Det där med byggandet då? Hur bygger jag vidare? Grunden var så lätt att planera, även om det var lite klurigare att få fason på den. Nu har jag fint material som ska monteras till något som jag bara vagt kan se konturerna av. Jag vet uppriktigt sagt inte om hur jag ska få till det här, men jag fortsätter väl göra mitt bästa. Vi kämpar på!

17 feb

Uppgradering.

Före
Efter

Yngsta dottern skulle helst sitta vid pianot jämt om hon kunde. Det skulle naturligtvis vara jättefint om hon hade en Steinway-flygel att spela på, men nu är det inte så. Hennes elpiano får duga. Vi kunde åtminstone klä om stolen så den passar bättre i hennes rum! (Egentligen får inte pianot plats i hennes rum, men det står där ändå. Det gör att man alltid ser pianopallen om dörren är öppen. Det lyxiga möbeltyget i färger som var helt rätt i Orem har varit precis helt fel här. Just därför känns den här åtgärden, att ”neutralisera” utseendet med svart linneklädsel, mycket bra.) Möbeltyget var lättare att få snyggt i hörnorna eftersom det är mycket kraftigare. Det här linnetyget är ganska kraftigt, men vi får se om det kommer att hålla formen eller om det töjer sig mycket med tiden.

Pianopallen har ändrat skepnad förut. Här kan du läsa mer om det.