Om några dagar fyller jag 47 otroliga år. Jag är glad och tacksam över livet och nöjer mig gott med snälla barn och mer livserfarenhet i present, men jag har ändå beställt en ny Elisabeth Ottebrink-mugg. Min förra E O var en riktig storfavorit, så det kändes naturligt att satsa på samma modell. Jag är jättenöjd!
Gamla modellen:
Nya modellen:
Trots bebis händer det grejer här. Den här veckan är det fokus på tak och vindskivor. Det blir ett riktigt lyft för huset!
Jag undrar hur många gånger jag har sett den här skylten. ”Här slutar allmän väg”… Vi barn blev instruerade om att uppföra oss, inte sätta tårna innanför stenmuren borta på näset, inte störa någon av grannarna eller göra något för att uppröra någon då vi tillbringade somrarna i Bredavik på Sturkö. Jag tycker att vi var ganska duktiga på att lyda dessa instruktioner. En sommardag cyklade en av grannkillarna och hans kompisar förbi och ropade ”Mormondjävlar!” och jag funderade en stund på hur snacket gick hemma hos dem för att leda fram till detta, ja, vad? Förolämpande? Konstaterande? Skojiga utrop? När man inte längre befinner sig på allmän väg är det kanske okej att uppföra sig hur man vill och säga allt man tycker utan att ta ansvar för konsekvenserna?
Kanske har jag missat att en sådan här skylt sitter över hela cyberrymden? Min make är expert på att utnyttja rätten att uttrycka vad han vill hur han vill både då han befinner sig på sin egen mark och på allmänna vägar. Bjuder man in till diskussion får man väl tåla sanningen oavsett hur den framförs? Och vet man att man har sanningen är det väl ens plikt att upplysa alla andra att de kör på fel sida vägen?
Befinner man sig idag på allmän väg gäller det att man håller sig i rätt fil och att man kör med rätt bil. Poliser, sjukvårdspersonal och lärare drunknar i byråkratiska fjantigheter, allt för att kunna friskriva sig den dag någon har kört i diket. Bilarna som har tilldelats dessa tjänstemän håller inte måttet. De låter en inte ens komma upp i rekommenderad hastighet och händer något oturligt kan man vara rätt säker på att ingen kommer till ens undsättning även om man vänt sig ut och in för att försöka göra rätt, köra på rätt sätt, sköta bilen enligt konstens alla regler.
En lärare i min bekantskapskrets lade ut ”Ingenting i lagen säger att vi ska ha föräldramöten” på sin Facebook. Hur kommer det sig att folk är mer stressade och utbrända än någonsin? Har statens vägunderhåll och fordon tappat stinget? Ska vi skylla alla problem på våra vägar på Putin och Trump? Eller alla vita män, förresten? Jag vet inte, jag. Nu ska jag iallafall gå och lägga mig och sova och hämta lite kraft inför morgondagen. Det kan jag behöva. Peace.
Så fin denna lilla människa är! Jag är glad över att hon är här och så otroligt tacksam. Kärlek vid första ögonkastet. Tur det, för sedan var det dags att byta bajsblöja.
Här hemma väntade ett nytt, fantastiskt arbetsredskap som jag hoppas ska kunna följa mig några år framöver. Trots att jag är både glad och tacksam över detta är det ändå träffen med bebisen som kommer att vara dagens tacksamhetsvinst. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?!
Musiken tystnade
Den talade inte längre hennes språk och kunde inte heller förstå henne
Trösten hon hade hittat i tonerna hade tappats bort och hon irrade omkring i jakten på dem
Emellanåt hördes ett förfluget ackord, en harmoni som hörde hemma på en annan plats, i en annan tid
Hon ville fånga dem, väva in dem i sitt vardagstäcke där de hörde hemma
Om hon bara kunde komma ihåg vaggsången skulle kanske allt ordna sig
Nu är hon här, den lilla vi har väntat på! Hon är liten och perfekt, en fin blandning av sina fem bröder. ”Det ska bli mest spännande att se hurdan hon blir”, sa min bror då han vilat ut igår efter förlossning och de första viktiga lära känna- timmarna. Det tycker jag också. Välkommen, lilla själ! Du är älskad.
Så fortgår livet. Naturen lägger sig för att sova, men vi måste fortsätta kämpa på. En av mammas väninnor kommer ganska ofta och hälsar på. Hennes livshistoria tror jag knappt någon orkar ta till sig fullt ut, det blir för jobbigt. Trots det är hon här och nu, gör fina saker för andra och gör allt för att hennes familj ska ha det bra. Häromdagen sa hon till mig att det gäller att lära sig att när livet är vackert så måste vi tanka energi, för de mörka dagarna kommer garanterat. När mörkret lägger sig över oss får vi ta fram ficklampan som vi laddat upp i förskott. Jag tycker det var en så fin liknelse och dessutom känner jag igen mig i den. Tacksamhetsdagbok, kära du! Jag kan inte nog betona vilken skillnad en sådan kan ge vår livskvalitet.
Min väninna sammanställde sina föräldrars alla diabilder till ett bildspel inför deras femtioåriga bröllopsdag. Hon ägnade hundratals timmar åt att sammanställa mängder av bilder till ett 43 minuter långt bildspel. Trots att hon är en ”riktig” fotograf kunde hon konstatera att då man tittar på foton i minnenas galleri bryr man sig väldigt lite om kvalitet på fotografier och väldigt mycket om vilka som syns på fotona. Nu när jag försökt välja bara ett foto per månad förstår jag precis vad hon menar med det! Minnen sitter ibland i vackra omgivningar, men mer ofta i vilka som syns i rutan och vilken känsla man får.
En i månaden från 2014. Att det kan finnas så mycket känslor i fotografier! Här kommer en påminnelse om att skydda dina fotografier och att inte glömma gå igenom dem då och då. Att älta är meningslöst, rent skadligt, men att minnas med värme ger mycket glädje.
Idag är det BF för bebisen, så brorsan passade på att göra klart golvet uppe i helgen. Jag tycker det är så fint! Dessutom känns det revolutionerande fantastiskt att inte behöva trampa i sågspån varje gång man kommer upp på övervåningen. Isoleringen gör att det inte längre blir några kallras, så sammanfattningsvis kan man säga att jag är mycket tacksam över de senaste framstegen.
