Tack och hej, augusti!
Tiden, hjälp! Jag hinner inte med, men klagar inte. Jag njuter så ofta jag kan istället, tackar för livet och det som inte hinns med får jag ta en annan dag. Peace!
Tiden, hjälp! Jag hinner inte med, men klagar inte. Jag njuter så ofta jag kan istället, tackar för livet och det som inte hinns med får jag ta en annan dag. Peace!
Solen går upp senare för varje dag. Ljuset har blivit mjukare, varmare, snällare än det var under högsommaren. Lagom till att jag börjar dagen runt sex på morgonen letar sig solen upp ovanför grannens ladutak. Allt känns fuktigt trots att det inte regnat på länge. Luktärterna har varit så fina i år och vi har fått många pumpor, men mjöldaggen har tagit över och det behöver rensas ordentligt. Efter att ha lagt oändligt med tid för att ha ihjäl mördarsniglar känns det ändå fint att jag lyckades rädda så pass många solrosor som jag gjorde. Min vision uppfylldes inte, men så är det med mycket i livet. Det gäller att gilla läget och försöka se det som blir med andra glasögon än besvikelsens.
Än är det inte dags att sammanfatta odlaråret, men jag märker att jag gör det ändå. Måste uppdatera odlardagboken, den som finns i telefonen och visar att det gjorts massor av framsteg sedan vi köpte ut huset 2019. Jag är fortfarande jättedålig på att rensa. Inte rensa ogräs nödvändigtvis, utan rensa bort grejer som inte ska vara där, som tar näring från sådant som är viktigare eller flytta sådant som kanske hade mått bättre någon annanstans. Kanske ska det vara nästa område att utvecklas inom? Att bli hårdare? Absolut inte mer minimalistisk, jag vill att trädgården ska prunka. Det gör den inte och p.g.a. var vi bor, närheten till berggrunden och den allestädes närvarande torkan är det inte realistiskt att ha målbilden prunkande överallt. Savannängen får leva, jag är glad om syrenhäcken fortfarande växer nästa år och lite i taget får rabatterna bättre styrsel. Det ska vara mer av mycket och mindre av annat. Jag får reklam om vårlökar i parti och minut och kan inte låta bli att tänka på mitt Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam nere i trädgårdslandet. Ska jag sätta fler lökar? Ska iallafall inte sätta något utanför stängslet, trots tillgången till Trico Garden. No way, José! Ska det bölja av tulpaner får det vara bakom stängsel, rådjuren här på ön är brutala om än vackra. Ja, så går tankarna en morgon i augusti så här i trädgårdströtthetens tider, när saker och ting känns lite mer jobbiga än i april då allt var pepp och drömmigt.
Igår blev en dag att minnas länge, länge. Vi köpte loss fars gamla Golf från syskonen för några tusenlappar när han dog. Den hade redan i det närmaste gjort klar sin livsgärning vid det laget, men fortsatte att jobba på bra för oss ända tills februari 2023. Maken hade precis åkt halvvasan och skidorna låg kvar i bilen länge eftersom ingen använde den. Bilen skulle nämligen fixas innan besiktningen. Den blev aldrig fixad, aldrig besiktigad och skidorna låg kvar tills i vintras. I förrgår kunde vi äntligen hämta hem Kian efter två månader på Mekonomen och då våra besökare har hundratals bogseringar bakom sig erbjöd de sig att faktiskt föra Golfen till sista vilan. Sagt och gjort. Jag bakade en kardemummakaka och sedan drog vi iväg.
Inte grät jag då vi hade lämnat av den gamle trotjänaren på skroten, men nog kände jag stor tacksamhet över allt den hjälpt oss med! Jag tog platsen i förarsätet och så fortsatte vi upp till Klackamåla. Mammas kusin och hans fru har varit på besök så många gånger genom åren, hört mina föräldrar prata om fars föräldrahem där han tillbringade så mycket tid och ville gärna besöka platsen. Det var även spännande att besöka farfars föräldrahem som ju min bror och syster köpt loss. Vi hälsade på min faster, lämnade och fick pelargoner och satte oss i mina syskons trädgård, fikade och njöt. Jag hade glömt tepåsarna hemma, men det var bara att gå några meter och plocka mynta i den böljande rabatten. Vi pratade om sorg och livsglädje, solen värmde rejält och vi tog oss vidare till ”fars kulle” där hans aska spreds. Så mysigt att hans kompis ställde dit en bänk att sitta på. ”Gamlingarna” fick sitta där, jag satte mig i lingonriset och smaskade i mig de sura små skönheterna. Det krävs inte mycket för att sätta guldkant på livet.
Väl hemma möttes vi av detta. Jag kunde inte med att ställa Kian där, måste åtminstone vänta tills ”ramen” röjts bort.
Det är underbart med sensommar! Vi åt grillmiddagen ute i det härliga vädret och bjöd in brorsan som var borta vid sitt bygge. Mums, mums. Maken tog med gästerna till Bredavik där det biades, plockades plommon och återupplevdes ljuva minnen. Jag diskade och gjorde en sista omgång äppelmust. Vi gör vår egen med råsaftcentrifug, filtrerar och fryser i mjölkkartonger. Drygt tio liter fick vi ihop av svärmors äpplen. Festligt till vintern! När de andra kom hem satte vi oss i soffan med resten av kardemummakakan, choklad och plommon och pratade länge, länge. Älskar diskussionerna med dessa gäster, det är spännande att möta tankar som inte bara blåst förbi i farten. Det var länge sedan jag var så trött när jag väl lade huvudet på kudden. Tack för denna dag!
Jag är tacksam över mina tidiga morgnar. Att komma igång i god tid trots att jag redan haft tid för mig själv i lugn och ro känns fint, jag jobbar bäst på morgonen även om jag jobbar mest senare på dagen. Nu i augusti är trädgårdsrundorna fyllda av lite dåligt samvete över allt jag borde göra och mycket glädje över det vackra ljuset som är något utöver det vanliga.
Detta är solrosornas tid. Trots mördarsniglarnas framfart har tillräckligt många klarat sig för att göra mig lite extra glad. Som detta självsådda exemplar mitt i ”ettårsrabatten”.
Jag hällde ut resterna av fågelfröerna efter vintermatningen på olika ställen i trädgården. Mycket tog sig inte, men denna skönhet gjorde det…
… liksom den ensamma lilla solen här i bakkant.
Myshörnan vid verandan får ett tag till att glädja oss innan det är dags för pelargonernas vintervila. Vi får se hur jag gör med det andra som hade mått bra av lite skydd. Terassrosen t.ex.
Vi har fått så mycket paprika i år. Jag har fryst ner till grytor och liknande, men jag vill också prova att grilla och lägga i olja. Tror att jag gjorde det något år…
Det oklippta gräset gör att det ser slarvigt ut, men det får vara okej. Jag är så glad för allt som fortfarande växer! Just nu klurar jag på hur jag ska kunna sätta blommor som levererar starkt till min brorsons bröllop i juni. Lite tidigt på säsongen, men något ska jag väl komma på!
Vi har det bra här, kålfjärilarna, spindlarna och jag. Vi var borta i två dagar och nästan alla blad på kålrötterna var uppätna av glupska larver. Jag klämde larver i tre dagar, sedan fick de fri lejd. Kålrötterna får anses vara färdigväxta. Jag gjorde valet att inte täcka dem och får stå mitt kast. Hur klarade folk detta förr i tiden?
Så glad jag är över denna plätt på jorden! Här mår jag sannerligen bra.
Så sa hon, psykologen, då jag berättade att jag hade fått fler analyser av mitt DNA-test och att jag med tanke på vad mina gener har bidragit med borde få diagnosen ADHD. Mitt DNA hintar om att jag har svårt att fokusera, svårt att vara ihärdig, inte är målstyrd, är naturligt mer pessimistisk, undviker att ta risker, tåler värme dåligt och är mindre självdisciplinerad. Med den beskrivningen hade jag knappast kunnat sälja in mig själv. Kanske uppväger det dock att jag har gott självförtroende, är naturligt stark, har snabba reflexer, är musikalisk, tål mjölkprodukter och är motiverad att lyckas? Sanningen är att jag absolut vet att jag prokrastinerar, något som säkert går att hämta orsaken till ur de där generna, men min önskan att lyckas med vad-det-nu-är verkar vara starkare än allt annat. Jag måste ha lärt mig att bekämpa mina svårigheter utan att ha vetat att jag hade dem.
Det stämmer att jag inte är en målsättare på samma sätt som min resebloggarsyster, så mina önskningar och visioner svävar mer omkring än vad de fångas för att genomföras och tar ofta längre tid att genomföra. Det stämmer att jag inte fokuserar med excelark och listor på samma sätt som min chefssyrra, vilket gör att jag inte är officiellt organiserad, men jag har liknande listor i huvudet och får saker att hända på alternativa sätt. Det stämmer att jag efter att ha lagt ner mycket jobb på något utan att det ger effekt inte längre ägnar tid åt det eftersom jag tycker att livet är för värdefullt för att slösas bort. Det stämmer att jag inte vill ut på äventyr som bygger på klättring i berg eller mountainbike i 30° värme, för jag gillar lugn och ro, god mat, spännande museum och att bada i härligt vatten. Jag är inte funktionshindrad, men har olika personlighetsdrag som gör att jag jobbar på ett ibland mindre effektivt sätt än andra inom vissa områden.
Jag förstår att diagnoser är hjälpsamma för många, men jag undrar hur många som lutar sig tillbaka på dem och använder dem som snuttefilt? Jag pratar inte om personer med allvarlig funktionsnedsättning, men med en diagnos finns det rimligtvis bättre möjligheter att snäva in på vilka hjälpmedel man behöver för att klara av livet. Vilken plikt har man då att ta emot hjälpen? Och om någon med diagnos får adekvata anpassningar, men tackar nej till att göra sin del, vilken plikt har omvärlden att fortsätta anstränga sig då? Tankarna snurrar iväg och jag vet inte om jag direkt kom någonstans. Jag vet dock att jag hade precis lika lätt att fokusera på mitt bloggande som alltid, trots att mitt DNA säger att jag borde ha svårt att fokusera. Jag landar nog i vanlig ordning i att vetenskap kanske inte är så bombens självklart som det sägs idag. Och vilken tur att inte någon läste av mitt DNA då jag var sex år och började skolan, för då hade det väl aldrig blivit något av mej. Tack och hej!
Innan jag lägger mig vill jag att hemmet ska vara i ordning. Inga kläder ska ligga slängda någonstans, filtar och kuddar ska ligga på sin plats, diskbänken ska vara tom och avtorkad och på köksbordet får bara blombukett, duk och bordstabletter ligga. Det kan låta petigt, men detta är grunden till ett hem som för mig känns hemtrevligt och inbjudande. Under den här tiden på året är det dock i det närmaste omöjligt att upprätthålla denna ordning. Igår lade jag till exempel inte ens ner ugnsplåtarna i lådan eftersom jag visste att de skulle användas direkt på morgonen idag. Chilisalt ligger på tork, gröna tomater ligger på vänt, chili ligger i torkollan, äpplen ligger skålar, fröer ligger lite överallt och… Ja, min sedvanliga procedur går inte riktigt att få till helt enkelt. Just i morse gjorde det dock inte så mycket eftersom ljuset fick min stökstressade blick att söka sig till överskåpen där det ljuvliga morgonljuset målade ett vackert skuggmönster av ampelliljan.
Vikväggen som jag använder som bakgrund då jag jobbar var också vacker i morgonljuset. Från lite oordning till mycket. Maken har i helgen fått erfarenhet av hur det ser ut hos någon med samlarsyndrom. Han var chockad och undrade över hur man kan leva i ett hem som är så belamrat från golv till tak med grejer. Människan är av naturen en samlare, något som är viktigt att komma ihåg. Jag har samlat på suddgummin, servetter, katten Gustav och en massa annat. Jag kan verkligen ha förståelse över känslan ”detta kan vara bra att ha” och har själv svårt att göra mig av med sådant som har affektionsvärde för mig. Behovet av ordning och reda är dock betydligt större och jag skulle aldrig kunna leva med tanken på hur mycket silverfisk som skulle bo i högarna… Urk, bara tanken gör mig lite illamående. Med samlarsyndrom finns det inga rationella argument som biter och det kan ge stark ångest att bara göra sig av med en gammal tidning. Jag läste att det räknas med att 2-6% av befolkningen lider av samlarsyndrom. (Många, eller hur?) Många upptäcks inte eftersom man har någon familjemedlem som möjliggör beteendet, som städar eller döljer inför omvärlden. Det verkar vara ärftligt och syns mer ofta hos ensamma personer (just eftersom personer som lever med någon med samlarsyndrom täcker upp) och personer som vuxit upp i stökiga hem, har haft problem med personliga relationer och/eller har haft brist på materiella ting under uppväxten.
Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)
Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.
Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.
Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!
Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?
Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…
… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.
… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.
… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!
… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.
… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.
… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.
… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.
… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!
… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.
… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.
Nu har jag förberett projektet ”Skapande september” för i år. Det kommer antagligen inte att finnas tid över till detta alla dagar eftersom de närmaste månaderna kommer att vara mycket upptagna, men jag gillar tanken på att gnugga mina kreativa knölar lite extra under flera veckor på det här sättet. Ibland kan det vara spännande att bara bjuda in ett ord i sitt sinne och se vart det leder. Jag har taggat lite olika skapande tekniker, men det finns ju så många fler att använda sig av! Kanske vill du också vara med? Isåfall får du gärna dela med dig, det skulle vara jätteroligt.
Efter många, långa härligt soliga och blåsiga sensommardagar var gårdagens regn välsignat. Tolv millimeter, rätt ner i backen. Hurra! Rabatterna ser onekligen skräpiga ut, men vi har plockat egna och gett bort mängder av buketter den här sommaren. Jag får lägga skräpigheten på mig själv då jag inte orkat stödvattna och dessutom jag jag varit seg med extra gödsel. Å andra sidan har jag gjort mycket rätt och hade jag inte gjort det hade väl även rabatterna sett ut som ”savannängen”. Vackert, men på ett mycket asketiskt sätt.
Efter att solen hade torkat upp det mesta av vätan på blommorna och innan kvällsdaggen lade sig gick jag ut och plockade in några lösgodisbuketter. I badrummet ställde jag en höstinspirerad skapelse med jordärtskocka (”minisolros”), ringblomma och dahlian Gallery Rembrandt.
På skänken i köket fick tonerna gå i lite mer dämpat rött och blått. Den över hundraåriga dahlian, solhatten Magnus, kärleksört, anisisop, jätteverbena, en ljuvlig vädd och blomstermorot.
På matbordet står en ljuv bukett som låtsas att det fortfarande är sommarlov. Det gör den helt rätt i! Jag fångade lite morgonsol innan det mulnade på igen… Nästa sommar blir det atlasblomma igen – den har varit mycket tacksam! Och rosenskära sedan, i bytta ser den mest ut som gigantiska dillvippor, men på friland växer den och blommar med allt vad den har.
Förra årets favoritvas har jag knappt haft framme i år. I den stoppade jag mina mest spektakulära dahlior, lite fundersam på om hur jag ska göra med ”virusdahliorna”. Två är garanterat smittade, de är det adjöss med. Ett par av de andra har blommat hej vilt, vågar jag bjuda in dem i rabatten igen? Somliga sätter sina virusdahlior på annat ställe i trädgården, andra tycker att de ska slängas i soptunnan. Vi får väl se om mössen är hungriga den här vintern också, för isåfall behöver jag överhuvudtaget inte oroa mig. Allt i sin tid!