30 aug

Om att njuta av livet.

Jag brukar ju skriva tacksamhetsdagbok i hela november som en del i mitt projekt ”Trettio Tacksamma Dagar”. Den senaste tiden har jag faktiskt plockat fram den bok jag skriver om tacksamhet i många kvällar i rad. För dig som läser här ofta känns det kanske tjatigt att ta upp den där tacksamheten, men under coronatiden har jag upplevt det som viktigt att inte glömma hur bra vi har det ”trots allt”.

Finns det alltid något att vara tacksam för? Ja, det hävdar jag. Man blir bättre på att hitta dessa saker om man övar på det och det kan också få en att må bättre. För någon som är helt ovan kan fokus ligga på väldigt självklara saker som familj, vänner, tak över huvudet, tillräckligt att äta varje dag eller vad det nu kan vara. Att hitta dessa saker kan till och med kännas svårt. Med övning kan det gå att hitta guldkorn också när allt verkar rasa runt omkring en. Förra sommaren hade jag, enligt mig själv, inte mycket att tacka för. Jag var så eländig, en smula bitter kan jag tycka i efterhand, och tyckte sanningen att säga synd om mig själv. En runda med tacksamhet förberedde mig för läkningsprocessen som låg framför mig så att jag kunde ta emot den. Det är spännande att läsa tacksamhetsanteckningarna från den tiden! När man ser sitt liv uppdelat i atomer och vägrar att bjuda in det som inte tillför något positivt kan mycket vackert skapas.

Igår blev jag, maken, en syster och en svåger bjudna på en fantastisk femrättersmiddag som del i någon annans tacksamhetsprocess. Denne andre är så tacksam över något som vi har hjälpt till med att han ville uttrycka det på detta sätt. Först kändes det överväldigande, sedan tackade vi och tog emot. Den här middagen kommer att minnas med värme av flera olika anledningar. Tänk så gott det kan vara med mat och dryck! Vinberga Vinkiosk serverar fantastisk mat, alltid utifrån den mat som presenteras från deras leverantörer. Det godaste av allt var nog en kokt potatis med örtsmörfyllning, finhackad lök och torkad, rökt och saltad torskrom. Just den rätten var så god att vi hann smälla i oss det mesta innan jag kom på att alla delar i middagen skulle förevigas.

Igår ramlade jag in på en inspirationssida med äppelrecept. Bilderna är otroligt vackert stajlade, men förutom det tror jag faktiskt att flera av de där recepten faktiskt smakar riktigt gott. Jag blev så sugen på äpplen att det var extra roligt att desserten blev ”bakat äpple och kolasås med vaniljgräddglass på syrad grädde”. Efter en hel kväll av ljuvliga smakupplevelser kändes det bra att landa i farmors kök. Eller ja, det gjorde jag väl inte direkt, men det kändes så. Jag hoppas att jag får möjlighet att äta på Vinberga Vinkiosk fler gånger i framtiden. Tack K! Det blev en toppenkväll.

29 aug

Höst, dags att tänka på träning och hälsa.

Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.

Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.

I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.

Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.

  1. Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
  2. Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
  3. Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
  4. Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
  5. Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.

Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.

22 apr

Att gilla läget.

Jag kan knappt skilja dagarna från varandra längre. Coronakoma? Vi studerar, äter, spelar spel och sover här hemma. Just nu oroar jag mig för torkan också. Det är snart dags att få potatisen i jorden och det är väldigt torrt. Det hjälper väl att täckodla, men ändå… Det vackra vädret ger dock inte bara upphov till oro. Jag plockade fram solstolen och satt här en stund och njöt med en tjock vinterjacka svept omkring mig. Vindarna är fortfarande kalla och det är lätt att vara överentusiastisk när ljuset äntligen har kommit tillbaka, men åh, vad jag älskar den här tiden på året!

Igår var det dags att laga till de sista morötterna som plockades upp ur jorden för några dagar sedan. Samtidigt var det dags för den första vårskörden då vi gjorde en riktigt smarrig tomatsallad med mozzarella och egenodlad basilika. Det är ändå lite extra roligt, och lite godare, att äta mat som man drivit upp själv.

Maken och hans lillasyster har gått en tecknarkurs de senaste månaderna. Igår övade de på att teckna porträtt. Detta är svägerskans tolkning av maken och den var så fin så den fick komma upp på första parkett i köket. Jag drabbades tyvärr av ett okontrollerbart fnitteranfall då jag fick se makens tolkning av svägerskan. Jag vet att det inte var snällt, men förra veckans kaktusstudier var kanske mer hans grej än kvinnoporträtt. Tolkningen av en av de manliga kursarna var dock riktigt bra! Jag tolkar det som att det han behöver öva på mer är hår. Jag ser själv fram emot första körövningen på jättelänge då vi ska ha en ”social distansering”-övning imorgon. Vi får väl se hur det ska gå till, men jag hörde något om två meter mellan stolarna och noter på plats då vi kommer. Det blir spännande att se! Jag vet att coronaviruset inte är på väg att försvinna, men nog är det okej att önska sig bort från detta märkliga mellanläge?

26 dec

Paus.

Vi är inne på dag ett av julens tolv heliga dagar, men många börjar redan slänga ut julgranar och plocka bort pyntet. Mellandagsreorna började redan på julafton och idag var mejlprogrammets inkorg en kilometer lång av alla företag som erbjuder superfynd och specialare till mig som är en så fantastisk kund.

Imorgon åker ett par av stockholmarna hem. Det har varit sjukstuga här ända sedan i söndags, men det finns hopp om livet. Vi tar en dag i taget och är glada när sjuklingarna orkar säga hej till oss andra. Turturduvorna har blivit fotograferade till bröllopsinbjudningarna och timjanteet är snart slut efter flera långa hostnätter.

Julbord, smarrig kycklinggryta och entrecote med potatisgratäng har vi ätit tillsammans med den närmaste familjen under dessa juldagar. Ja, och så oändliga mängder med julgodis. Vi får väl fasta fram till sportlovet för att komma i jobbkläderna, men det får vara så. God mat och umgänge är en bra kombination.

Nu är all disk fixad, köksbordet har fått återgå till den lite mindre storleken och resterna räcker väl sisådär fram till trettondagen. Det är dags att lägga fötterna högt och sticka färdigt raggsockan som inte hann bli färdig innan julklappsleken. Imorgon är en annan dag.

03 dec

Thanksgiving 2019.

Vår tjugofemte Thanksgiving firades hemma hos min syster och svåger tillsammans med ett gäng personer som har någon slags anknytning till USA. Den ständiga frågan är om kalkonen blev god eller torr och som tur väl blev den riktigt saftig och bra i år tack vare en låg tillagningstemperatur. Bra tips! Vår vana trogen lät vi alla skriva ner något speciellt vi är tacksamma för varefter alla fick gissa på vem det gällde. Jätterolig aktivitet! (Det blir onekligen lite roligare om man inte skriver ”jag är tacksam för min säng”, utan något annat mer specifikt.) Själv har jag jobbat på min tacksamhet under hela november och landade i att jag är tacksam för möjligheten till NYSTART.

Karlskrona är en otroligt vacker stad. Jag är glad att jag fått återupptäcka henne som vuxen.
Min älskade syster ❤️
Underbart att ha våra stora barn hemma denna speciella helg!
Dotterns pojkvän fick uppleva Thanksgiving för första gången.
Vår fina S och delar av årets smarrigaste måltid.
02 sep

Om att dra ut på sommaren.

De senaste dagarna har bjudit på tung, varm, nästan tropisk luft. Jag funkar inte bra under sådana omständigheter, men jag är ändå mycket tacksam över de här sommarbonusdagarna! Maken kom på att det kunde vara roligt att samlas i Bredavik och äta något gott som avslutning på veckan och sommaren. Det råkade vara svågerns födelsedag just igår, så vi passade på att fira honom också.

En av årets investeringar till Bredavik blev en muurikka, en stor stekhäll (som vi använder med gasoltub). Igår fixade vår familj en stor kycklingwok som räckte till alla 17 hungriga. Jag följde det här receptet på ett ungefär. Det blev smarrigt! Chilin uteslöts för barnens skull, så en flaska sweet chili-sås fann sin användning hos många av oss. Jag kom ihåg första gången jag fick äta muurikka-mat. Det var Stig Strands vän Jörgen som kokade ihop en gräddig viltskavsgryta som smakade fantastiskt gott mitt ute i den smällkalla vintern. Jag hoppas att vår stekhäll kommer att vara till stor glädje framöver.

Här ligger den mycket välgjorda gjutformen till nästa Bredaviksprojekt. Den här gången är det en pizzaugn som är målet. När vi nu hade ett gäng lyftvilliga muskelknippen på plats blev det en enkel match att lyfta betongplattan som är grunden till ugnen på plats.

Det är min driftiga syster som någon gång hittade beskrivningen till det här projektet. Jätteroligt! Vi ser fram emot att använda även detta spännande matlagningsredskap.

I vanlig ordning bjöds vi på en vacker solnedgång. Jag känner alltid tröst och tillförsikt när jag står här nere vid vattnet och ser ut över havet. Färgerna på både vatten och himmel skiftar ständigt och ingen solnedgång är den andra lik. Det ger mig känslan av hopp att det alltid finns chans till nystart, läkning eller vad det nu är jag tror mig behöva.

25 dec

God jul!

Jag hoppas att du, oavsett hur dina känslor för den här högtiden ser ut, får en fin julhelg. Vi har haft en mysig dag hemma hos svägerskan och hennes familj. Den avslutades med en stillsam promenad till kyrkogården. Tänk så märkligt det är med tid! Det känns som att förra julen ligger en evighet bort samtidigt som den nyss var här. Så fortsätter livet, en dag i taget.

05 dec

Mandeltårtan Magasinet.

Jag är inte överdrivet förtjust i julbord. Visst är mycket av maten god, men det blir alltid för mycket trots att jag försöker ta bara av mina favoriter. I förra veckan följde jag ändå med maken, syrran och svågern till Mandeltårtans julmiddag i Magasinet, deras helt nyrenoverade projekt! Det blev en fin kväll. Silltallrik till förrätt, hjort och potatismos med smarriga tillbehör till huvudrätt och ett desserbord som inte gick av för hackor. Jag påmindes om vikten av att servera bara små munsbitar när det finns mycket att välja på om man vill att gästerna ska orka smaka på allt. Så var det här. Smått, gott och mycket vackert! Jag bestämde mig efter det här äventyret för att vi måste göra saffransfudge i år. Ursmarrigt!

Maten var riktigt god (tack vare kusinens make Tobbe, duktig kock), men jag blev också förtjust i Magasinets inredning. Mycket av allt, men enkelt och smakfullt. Snöbollens revival?

03 sep

Matnyttigt, eller rent av hälsosant?

Idag måste jag skriva lite om mat. Det är längesedan jag var så engagerad som jag var ”förr i tiden” (vad nu det är). Jag trodde aldrig att mina ätstörningar skulle gå över och till viss del gör de nog aldrig det. Sedan ungefär tio år tillbaka har de dock tagit stora steg tillbaka till förmån för en mer hälsosam syn på mat, hälsa och välbefinnande. Nu börjar jag se hur mat allt mer ofta används som ett slagträ i politiska debatter och även som ett sätt för människor att bedöma varandras karaktär. Kanske har jag bara varit dum och blåögd fram till nu, men jag har aldrig förut upplevt dessa intensiva skamkänslor som förmedlas mer eller mindre öppet från andra människor och grupperingar. Skamkänslorna har förut alltid kommit inifrån mig själv! Nu känner jag att det alltmer ofta skrivs och pratas om mat som något som gör en till en bra eller dålig människa. Ska vi reda upp mina trassliga tankar lite?

Den trendiga maten är idag närproducerad, ekologisk och vegetarisk. Är den vegansk eller raw så får du extrapoäng och om du nu skulle förnedra dig till att äta kött så ska det vara svenskproducerat, gräsmatat och fritt från, tja, allt utom muskeltrådar?

Jag är nu så gammal att jag känner igen en trend då jag ser den. Atkins kanske du hört talas om? Viktväktarna med lättprodukter var också dominerande då jag var som mest formbar. Fett var livsfarligt, likaså ägg och helfeta mjölkprodukter. Färdiglagade rätter räddade familjer och jag tror inte det var sådär jättemånga som liksom min far förbjöd Lätta hemma och dessutom såg till att vi åt både riktigt smör och drack mjölk direkt från bondgården. Den vegetariska maten slog igenom igen (det har den gjort med jämna mellanrum) och så småningom slog pasta och nudlar ut potatisen som svenskarnas basföda. Ja, det var såklart tills kolhydrater blev livsfarliga, i alla fall alla med fel GI-värde, och vi skulle sluta äta pizza, pasta, bröd och frukt för att leva mestadels på den några år tidigare livsfarliga maten. Det hjälpte inte. Inte ens då folk började äta ”stenålderskost” eller satte sig på svältkost två dagar i veckan. Laga maten från grunden, men utan att behöva gå till affären själv, NU skulle väl ändå alla människor bli friska? Nä. ”Folk” är tjockare och sjukare än någonsin. (Ja, inte Katrin Zytomierska förstås. Hon är både smal, vältränad och välbeställd. Det är inte ens tur. Hon verkar ha jobbat hårt för att komma dit! Jag önskar att alla vi andra också bara kunde äta helt rätt, träna helt rätt och ta smarta beslut. Tänk!)

Ja, hur ska alla vi andra göra egentligen? Du vet hur det är med forskning… Vill du få bevis för något går det alltid att hitta forskningsresultat som stödjer din tes. Jag blev av med min migrän för ett gäng år sedan då jag mer eller mindre uteslöt mjölmat ur min kost, detta på grund av resultat efter besök hos en kinesiolog. Jag har testat om jag har celiaki två gånger efter detta, men det har jag inte. Det hade jag förresten redan räknat ut, för jag kan äta rågbröd och Finncrisp utan att få mjölbakfyllehuvudvärken som alltid slår till efter ett par nybakade bullar eller en portion Pasta Carbonara. Häromdagen snubblade jag över den här artikeln och även om jag inte är forskare eller speciellt insatt i just insulinvärlden låter det ju som att jag har fått en förklaring till vad som egentligen hände då jag blev av med mina hemska migränanfall! Jag har tipsat ganska många om att ändra sin kost för att bli av med sin migrän, men vad jag vet har inte en enda lytt mina råd. Det är jobbigt att göra uppoffringar!

Hur ska vi då äta? Och vad? Hur ofta, med vem och varför? Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man. Jag lovar dig att du kan äta hur du vill utan att jag dömer dig. Varsågod! Servera nudlar morgon, middag och kväll. Ät raw veganmat med bara närodlade matvaror (naturligtvis går avocado, quinoa, dadlar och allt det andra smaskiga bort, men lite smällar får man ta). Lev på proteinpulver och Cola Zero. Ät dig igenom hela Dafgårds färdigmatsortiment. Jag tror att om du verkligen lyssnar på din kropp så kommer du att veta vad du mår bra av! Lycka till! Och kom ihåg att vi människor är till för att ha glädje. 😉 Peace.

21 feb

Goda grannar.

Goda grannar är värdefulla på många sätt och vis. De bästa hjälper och stöttar, blir goda vänner, delar fina minnen och växer tillsammans med en. Idag bjöd ”Dalet” in mamma, mig och sin storasyster på smörgåstårta, Budapestrulle och Ulla Mårtenssons första och senaste platta. När man kan dela både glädje och sorg med sina grannar vet man att man har haft tur. Tack för ett ljus i mörkret, god mat, nostalgi och många skratt! Den här dagen läggs till pluskontot.

21_3

21_1

21_9