12 apr

Alzheimers, kritiska studier och lakritsens dag.

Igår lyssnade jag på föreläsning som handlade om hur Alzheimers sjukdom starkt kan motverkas genom att man undviker att äta transfetter och ser till att få i sig nötter och fröer i ”lagom mängd”, vad det nu är. Det här med kost är så förvirrande. Det går liksom inte att hitta någon diet som inte talar emot en annan. Några fakta verkar vara obestridliga för att generellt må bättre och ge sig själv de bästa förutsättningarna:

  • Ät mer grönsaker
  • Undvik charkprodukter
  • Ät mindre mjölkprodukter
  • Lite nötter och fröer är bra

Vad jag vet är det ingenting som bestrider detta. Medelhavskost minus pasta verkar vara en vinnare. Under Harvards olika publicerade koststudier (jag brukar kolla in dem då och då) är det alltid veganer/vegetarianer/miljökämpar som kommenterar att vi inte ska äta fisk för Moder Jords skull eftersom haven är så rovfiskade och behöver ta igen sig. Andra kommenterar tungmetallerna som fisk också verkar lagra. Vågar vi fortsätta äta fisk ändå?

Apropå kost. Den här ledaren fick mig riktigt upprörd. Maken brukar säga ”lärare är de mest lättledda av alla, de går på allt i godhetens namn”. Min förklaring till att lärare överlag sväljer allt är att de flesta har min personlighetstyp. Vi bryr oss om eleverna, vill att alla ska vara glada och må bra, vi leds av känslor snarare än resonemang. (Jag hänvisar återigen till Jonathan Haidts bok för att förstå fenomenet.) Detta är anledningen till att jag tror att Djurrättsalliansen kommer att lyckas med sin infiltration. Om några år kommer barnen i skolan bara serveras vegetarisk mat, allt i godhetens namn. Kritiska studier, marxism, är det som tillåts styra den svenska akademiska världen och trots att det finns personer som varnar och protesterar blir de snabbt nedskjutna som ONDA, oavsett argument. Men det är en annan fråga.

Nu till den tredje punkten på dagens agenda. Idag är det Lakritsens dag!!! Vilken dag att fira. Idag börjar jag trappa ner min fasta, så det blir ingen lakrits för mig, men jag tänkte besöka vår lokala lakritsbutik Lakritshörnan och se vad de har att erbjuda inför påsk. Inte för att det inte redan har laddat med godis i garderoben, men det är mest till resten av familjen. Förresten säger alla studier att lakrits inte är bra för folk med högt blodtryck. Egentligen är det kanske inte särskilt nyttigt alls, men jag tycker det är tur att jag än så länge snarare har lågt än högt tryck. Det ger mig lite utrymme att ge livet ytterligare en guldkant. Och med den här avslutningen förstår du kanske att jag har fyllt flödet med mina favoritlakritsar dagen till ära! Ha en fin dag.

07 apr

Jaha.

Igår var en sådan där dag som man mest vill ligga under en gosig filt och läsa spännande böcker som aldrig tar slut. Kanske inte man, men jag. Förmiddagen var ganska okej och när jag hade spanat in SMHI:s prognos skyndade jag mig ut. Plockade med mig brorsan på vägen, han hade fått sitt virke till bygget levererat. Nu är det verkligen på gång! Det ska bli så spännande att följa. Promenader med sällskap går alltid mycket fortare på något vis. Det är trevligt att prata, diskutera, fundera. Man kan förstås vara tyst tillsammans också, särskilt då omgivningarna är extra vackra och obekanta.

April, april. Markerna är torra och jag vill verkligen att det ska regna mycket, men det är skillnad på att ha förståelse för vikten av detta regn och att tycka att det är härligt. Smattrandet mot rutor och plåttak gillar jag alltid. Det är väl det som inbjuder till tankar på gosiga filtar med härliga böcker. Ibland undrar jag över framtiden utan böcker som så många förutspår. Jag vill inte släppa taget om dem! Känner att jag lär mig mycket lättare och kan fokusera om jag inte hela tiden har annat som drar i de elektroniska hjälpmedel man kan läsa i. Jag är väl bara gammal…

Nu finns det ju sätt att bekämpa både dassighet och kyla. Efter att ha uppvaktat vår vän på födelsedagen och ha haft en fin stund tillsammans med henne och hennes syster kom jag hem till brasa i vedspisen. Den fina tekitteln som tjuter då vattnet kokat upp (höj ljudet så hör du både tjutet och hur fläkten slår, det irriterande ljudet skrev jag om häromdagen) är en av mina mest använda födelsedagspresenter någonsin. Både fin och användbar, bästa sortens pryl.

Jag passade på att koka en stor mängd köttfärssås. Idag ska jag nämligen passa syskonbarn och jag lovade ta med mig middagen. Spaghetti och köttfärssås var favorit då jag var liten, men jag inser att smaken har förändrats för dagens ungdom. Gissar att hamburgare, pommes och pizza är mer gångbart? Hur som helst lär de inte svälta ihjäl även om de inte gillar maten. Det blir ju glass till efterrätt! Är det italienskt tema så är det.

01 apr

Lite om Karlskrona och god mat.

Min kör-kompis pluggar till kock och jag passade på att prova hennes och hennes klasskompisars kunskap då jag tog en smarrig lunch på Östersjöskolan igår. Jag hade bokat eget bord och som vanligt kändes det märkligt att sitta och äta själv då alla andra bord upptogs av sällskap av varierande storlek. Mest märkbart var att jag åt mycket fortare än jag hade gjort om jag suttit hemma vid matbordet! Rätt vad det var fick jag syn på en annan elev, en vän till familjen som jag har gått på matlagningskurs hos. Laga thaimat på vedspis, vilken grej! D är en av de bästa kockar jag vet, hon lagar makalöst god mat. Gissar att hon styr upp med allt det teoretiska som behövs för att jobba i större sammanhang?

Den här synen har man ju sett några gånger. Yngsta dottern gick tre år på hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet, så detta var också hennes träningslokaler. Igår fick vi äta ”vårens smaker” och det var verkligen gott. En trerättersmiddag för 120 kronor är inte att spotta på i dagens samhälle, särskilt inte då allt var lagat och serverat med stor precision.

En stor grupp pensionärer har ätit vid de här övningstillfällena fyra gånger på raken. Jag blev nästan lite tårögd då jag såg och hörde någon som kunde ha varit Far be all personal komma ut för att tacka dem för deras väl utförda arbete. Jag har sett Far göra det vid flera tillfällen. Då jag var yngre skämdes jag, idag tycker jag det är en fantastisk gest! Så många i vårt samhälle utför arbeten som de aldrig tackas för och ett tack sitter aldrig fel.

Efter den goda maten tog jag en runda i vår vackra stad. Den är väl värd ett besök.

Himmel och vatten, en syn som jag aldrig tröttnar på.

Den rosa byggnaden till vänster om det gula huset i mitten är residenset. Det är Sveriges yngsta residens och stod klart 1911. Gustaf Lindgren hette arkitekten och huset byggdes inspirerat av engelska patriciervillor. Annars är herr Lindgren mest känd för de fängelser han byggde, något jag tycker är lite intressant. Residenset tillhör mina favoritutsikter. Karlskrona var vid byggets tillblivelse den svenska flottans huvudstation och residensstad, så representationsvåningen är tydligen väldigt påkostad. Ulrica Messing är numera Blekinges landshövding och jag gissar att hon bor i residenset? Jag har dock aldrig sett henne ”pa staun”. För mig kommer Camilla Ohdnoff för evigt vara Blekinges landshövding. Hon innehade denna position från 1974 till 1992 och var Sveriges första kvinnliga landshövding, så jag trodde väl att hon skulle vara kvar då vi flyttade ”hem” 2016. Så var det alltså inte.
06 mar

Den där frysinventeringen.

Häromdagen berättade jag om hur jag hade tagit tag i den stökiga frysen. Nu är lådorna någorlunda organiserade igen. Frukt och bär, grönsaker, proteiner och övrigt. Ungefär så. Jag gjorde ett Numbers-ark med allt vi hade i frysen och vägde till och med det som inte var uppmärkt (jag märker nästan alltid det vi själva plockat in från natur och trädgårdsland och det köpta kommer färdigmärkt). Jag frågade våra kompisar över några styckdetaljer i lamm som jag inte riktigt kunde sätta namn på och fick svar. Detta är annars ett problem för mig. Jag är för ”korsstygn” för att våga experimentera helt fritt och vill gärna ha åtminstone lite vägledning.

Allt som allt fick jag ihop ett dubbelsidigt A4 som nu hänger på vår kyl. Jag vet nog att det kommer att bli si och så med att stryka bort det använda, men bara att jag skriver det här gör det mer troligt! Som sagt, rätt bra på listor, mycket sämre på att följa dem.

Jag inser att upplösningen antagligen inte är den bästa, men såhär delade jag upp listan:

Kött, fisk, chark, grönsaker, frukt och bär samt bröd. (Vi har även smörpaket i frysen, köper alltid vid erbjudanden, men de är ständigt i rotation och behöver inte stå med i listan. SKULLE det finnas glass kan jag tala om att den inte heller behöver någon rotationslista. Hm.) Allt märktes också med vikt och/eller antal. Missade jag något? Hade du gjort något annorlunda?

30 aug

Om att njuta av livet.

Jag brukar ju skriva tacksamhetsdagbok i hela november som en del i mitt projekt ”Trettio Tacksamma Dagar”. Den senaste tiden har jag faktiskt plockat fram den bok jag skriver om tacksamhet i många kvällar i rad. För dig som läser här ofta känns det kanske tjatigt att ta upp den där tacksamheten, men under coronatiden har jag upplevt det som viktigt att inte glömma hur bra vi har det ”trots allt”.

Finns det alltid något att vara tacksam för? Ja, det hävdar jag. Man blir bättre på att hitta dessa saker om man övar på det och det kan också få en att må bättre. För någon som är helt ovan kan fokus ligga på väldigt självklara saker som familj, vänner, tak över huvudet, tillräckligt att äta varje dag eller vad det nu kan vara. Att hitta dessa saker kan till och med kännas svårt. Med övning kan det gå att hitta guldkorn också när allt verkar rasa runt omkring en. Förra sommaren hade jag, enligt mig själv, inte mycket att tacka för. Jag var så eländig, en smula bitter kan jag tycka i efterhand, och tyckte sanningen att säga synd om mig själv. En runda med tacksamhet förberedde mig för läkningsprocessen som låg framför mig så att jag kunde ta emot den. Det är spännande att läsa tacksamhetsanteckningarna från den tiden! När man ser sitt liv uppdelat i atomer och vägrar att bjuda in det som inte tillför något positivt kan mycket vackert skapas.

Igår blev jag, maken, en syster och en svåger bjudna på en fantastisk femrättersmiddag som del i någon annans tacksamhetsprocess. Denne andre är så tacksam över något som vi har hjälpt till med att han ville uttrycka det på detta sätt. Först kändes det överväldigande, sedan tackade vi och tog emot. Den här middagen kommer att minnas med värme av flera olika anledningar. Tänk så gott det kan vara med mat och dryck! Vinberga Vinkiosk serverar fantastisk mat, alltid utifrån den mat som presenteras från deras leverantörer. Det godaste av allt var nog en kokt potatis med örtsmörfyllning, finhackad lök och torkad, rökt och saltad torskrom. Just den rätten var så god att vi hann smälla i oss det mesta innan jag kom på att alla delar i middagen skulle förevigas.

Igår ramlade jag in på en inspirationssida med äppelrecept. Bilderna är otroligt vackert stajlade, men förutom det tror jag faktiskt att flera av de där recepten faktiskt smakar riktigt gott. Jag blev så sugen på äpplen att det var extra roligt att desserten blev ”bakat äpple och kolasås med vaniljgräddglass på syrad grädde”. Efter en hel kväll av ljuvliga smakupplevelser kändes det bra att landa i farmors kök. Eller ja, det gjorde jag väl inte direkt, men det kändes så. Jag hoppas att jag får möjlighet att äta på Vinberga Vinkiosk fler gånger i framtiden. Tack K! Det blev en toppenkväll.

29 aug

Höst, dags att tänka på träning och hälsa.

Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.

Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.

I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.

Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.

  1. Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
  2. Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
  3. Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
  4. Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
  5. Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.

Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.

22 apr

Att gilla läget.

Jag kan knappt skilja dagarna från varandra längre. Coronakoma? Vi studerar, äter, spelar spel och sover här hemma. Just nu oroar jag mig för torkan också. Det är snart dags att få potatisen i jorden och det är väldigt torrt. Det hjälper väl att täckodla, men ändå… Det vackra vädret ger dock inte bara upphov till oro. Jag plockade fram solstolen och satt här en stund och njöt med en tjock vinterjacka svept omkring mig. Vindarna är fortfarande kalla och det är lätt att vara överentusiastisk när ljuset äntligen har kommit tillbaka, men åh, vad jag älskar den här tiden på året!

Igår var det dags att laga till de sista morötterna som plockades upp ur jorden för några dagar sedan. Samtidigt var det dags för den första vårskörden då vi gjorde en riktigt smarrig tomatsallad med mozzarella och egenodlad basilika. Det är ändå lite extra roligt, och lite godare, att äta mat som man drivit upp själv.

Maken och hans lillasyster har gått en tecknarkurs de senaste månaderna. Igår övade de på att teckna porträtt. Detta är svägerskans tolkning av maken och den var så fin så den fick komma upp på första parkett i köket. Jag drabbades tyvärr av ett okontrollerbart fnitteranfall då jag fick se makens tolkning av svägerskan. Jag vet att det inte var snällt, men förra veckans kaktusstudier var kanske mer hans grej än kvinnoporträtt. Tolkningen av en av de manliga kursarna var dock riktigt bra! Jag tolkar det som att det han behöver öva på mer är hår. Jag ser själv fram emot första körövningen på jättelänge då vi ska ha en ”social distansering”-övning imorgon. Vi får väl se hur det ska gå till, men jag hörde något om två meter mellan stolarna och noter på plats då vi kommer. Det blir spännande att se! Jag vet att coronaviruset inte är på väg att försvinna, men nog är det okej att önska sig bort från detta märkliga mellanläge?

26 dec

Paus.

Vi är inne på dag ett av julens tolv heliga dagar, men många börjar redan slänga ut julgranar och plocka bort pyntet. Mellandagsreorna började redan på julafton och idag var mejlprogrammets inkorg en kilometer lång av alla företag som erbjuder superfynd och specialare till mig som är en så fantastisk kund.

Imorgon åker ett par av stockholmarna hem. Det har varit sjukstuga här ända sedan i söndags, men det finns hopp om livet. Vi tar en dag i taget och är glada när sjuklingarna orkar säga hej till oss andra. Turturduvorna har blivit fotograferade till bröllopsinbjudningarna och timjanteet är snart slut efter flera långa hostnätter.

Julbord, smarrig kycklinggryta och entrecote med potatisgratäng har vi ätit tillsammans med den närmaste familjen under dessa juldagar. Ja, och så oändliga mängder med julgodis. Vi får väl fasta fram till sportlovet för att komma i jobbkläderna, men det får vara så. God mat och umgänge är en bra kombination.

Nu är all disk fixad, köksbordet har fått återgå till den lite mindre storleken och resterna räcker väl sisådär fram till trettondagen. Det är dags att lägga fötterna högt och sticka färdigt raggsockan som inte hann bli färdig innan julklappsleken. Imorgon är en annan dag.

03 dec

Thanksgiving 2019.

Vår tjugofemte Thanksgiving firades hemma hos min syster och svåger tillsammans med ett gäng personer som har någon slags anknytning till USA. Den ständiga frågan är om kalkonen blev god eller torr och som tur väl blev den riktigt saftig och bra i år tack vare en låg tillagningstemperatur. Bra tips! Vår vana trogen lät vi alla skriva ner något speciellt vi är tacksamma för varefter alla fick gissa på vem det gällde. Jätterolig aktivitet! (Det blir onekligen lite roligare om man inte skriver ”jag är tacksam för min säng”, utan något annat mer specifikt.) Själv har jag jobbat på min tacksamhet under hela november och landade i att jag är tacksam för möjligheten till NYSTART.

Karlskrona är en otroligt vacker stad. Jag är glad att jag fått återupptäcka henne som vuxen.
Min älskade syster ❤️
Underbart att ha våra stora barn hemma denna speciella helg!
Dotterns pojkvän fick uppleva Thanksgiving för första gången.
Vår fina S och delar av årets smarrigaste måltid.
02 sep

Om att dra ut på sommaren.

De senaste dagarna har bjudit på tung, varm, nästan tropisk luft. Jag funkar inte bra under sådana omständigheter, men jag är ändå mycket tacksam över de här sommarbonusdagarna! Maken kom på att det kunde vara roligt att samlas i Bredavik och äta något gott som avslutning på veckan och sommaren. Det råkade vara svågerns födelsedag just igår, så vi passade på att fira honom också.

En av årets investeringar till Bredavik blev en muurikka, en stor stekhäll (som vi använder med gasoltub). Igår fixade vår familj en stor kycklingwok som räckte till alla 17 hungriga. Jag följde det här receptet på ett ungefär. Det blev smarrigt! Chilin uteslöts för barnens skull, så en flaska sweet chili-sås fann sin användning hos många av oss. Jag kom ihåg första gången jag fick äta muurikka-mat. Det var Stig Strands vän Jörgen som kokade ihop en gräddig viltskavsgryta som smakade fantastiskt gott mitt ute i den smällkalla vintern. Jag hoppas att vår stekhäll kommer att vara till stor glädje framöver.

Här ligger den mycket välgjorda gjutformen till nästa Bredaviksprojekt. Den här gången är det en pizzaugn som är målet. När vi nu hade ett gäng lyftvilliga muskelknippen på plats blev det en enkel match att lyfta betongplattan som är grunden till ugnen på plats.

Det är min driftiga syster som någon gång hittade beskrivningen till det här projektet. Jätteroligt! Vi ser fram emot att använda även detta spännande matlagningsredskap.

I vanlig ordning bjöds vi på en vacker solnedgång. Jag känner alltid tröst och tillförsikt när jag står här nere vid vattnet och ser ut över havet. Färgerna på både vatten och himmel skiftar ständigt och ingen solnedgång är den andra lik. Det ger mig känslan av hopp att det alltid finns chans till nystart, läkning eller vad det nu är jag tror mig behöva.