mat

03 aug

Sparbössan fylls på med sommaraktiviteter.

Det är fortfarande sommar. Somliga har börjat jobba igen, andra njuter av att ännu ha många veckor kvar att vila upp sig på. En del har haft semester, men känner sig inte det minsta uppvilade och åter andra har påbörjat nya och spännande uppdrag. Så fort kalendern visar augusti får jag känslan av nystart, men känner också lite andnöd över att tiden går så snabbt. Dagarna fylls mer av annat än rutiner. Den där känslan av att behöva semester efter semestern är något som inte bara jag har upplevt av vad jag har förstått. Här har vi några trevliga nedslag från de senaste dagarna som lagts i sparbössan med sommarminnen.

Vi har städat ut både sommarvistet och stenladan, något som lett till en runda till tippen och minst ett lass till som ska dit. Jag har en plats kvar att städa ut innan sommaren är slut. Det är hjälpsamt att känna momentum, då får jag ofta mer gjort. En av de grejer som inte hamnade på tippen var en helt rostig stekpanna. Sådana har jag räddat förut. Tyvärr tog jag inget före-foto, det förtar lite av vinstkänslan! Den var iallafall så rostig att den gav sken av att vara bortom räddning. Gjutjärn tål rätt hård behandling. Jag diskade bort det värsta med riktigt hett vatten, diskborste och en grytskrubb i metall. När stekpannan började visa svarta områden var det dags för salttricket. Full sprutt på spisen, ett tjockt lager grovsalt och så steker man saltet under viss omrörning i 25 minuter. Pannan blir svartare och svartare, saltet drar till sig gamla avlagringar och rost. Efter full tid hälls saltet av och pannan får svalna helt.

När pannan är sval är det dags att hälla på ett lager rapsolja och sätta den på lägsta värme på spisen i 20 minuter. Efter att oljan har torkats ur är det bara att börja steka! Processen kan behöva upprepas, eller åtminstone smörjningen. Undrar just när denna gamla trotjänare från Huskvarna senast stekte något?

Hårt jobb har blandats med nöje. Häromdagen tog jag dottern, syrran och hennes döttrar på loppisrunda. Vi hittade en del fynd och käkade på Blomlöfs, men annars var det mest bara kul att hänga och titta på roliga grejer.

Några av de roliga grejerna som avverkades var dessa fordon i ”Loppisladan”. Historiens vingslag fladdrade runt öronen och jag funderade en stund över hur vi kommer att transporteras framöver.

Ingen sommar utan regnbåge! Denna dubbling som uppenbarade sig då jag klev ut på verandatrappan sträckte sig över hela horisonten. Jag blir alltid rörd och fascinerad av dessa underbara konstverk.

Andra konstverk i samma klass är blommorna som växer i våra rabatter. Jag är så tacksam att det växer där åtminstone! Eller åtminstone, det är väl orättvist. Själva matodlandet har dock inte varit fullt lika lyckat i år. Nu när vi fått lite mer regn har det iallafall satt fart igen. Denna rosa bukett hittade hem till en fin vän då hon fyllde 50.

Här ståtar samma väns 50-årskris, en underbar liten cavapoo som för en stund fick mig att vilja bli hundägare. Så behaglig och charmig!

Sommaren har varit extremt social. Igår var det dags för uppladdning inför firandet av en 80-åring och en 85-åring i Klackamåla på lördag. Jag tog med mig maken, dottern och svärsonen till min kusins mans nyöppnade restaurang Hiet i Ronneby för att träffa en annan kusin och hennes familj. Snacka om förtrollade smaklökar och många skratt! Den halstrade råbiffen var så god att jag lätt hade kunnat ge mig på en repris idag. Resten av sällskapet var ytterst nöjda med sina val kummel, Spätzle och ryggbiff. Riktigt lyxigt till ett bra pris. Vinpaketet var enligt testaren även det mycket trevligt. Ja, och det var de minnena. Nu rullar vi på med firande av 27 år som mamma (vår förstfödde fyller år om än på avstånd), 13-årskalas och kompislunch. Tack livet för regn, sol, skönhet, gott att äta, fina människor, dammsugare, sparsamma människor och ett intakt minne.

23 jun

Glad midsommar!

Tre gånger 20 ägg är kokade och skalade (har bra tips på hur man kokar många ägg på en gång, men får ta det en annan gång), 7 kg nypotatis är skrubbade (förvisso av min syster och kusinens fru), fyra pajer är redo att huggas in i, dill, chokladmynta och gräslök skördad och de klassiska midsommartårtsbottnarna är klaaaara! Andra har gjort annat och nu ska vi pussla ihop allt. Glad midsommar!

08 maj

Äta bör man.

Jag måste som den svensk jag är börja med att dela med mig av det kommande vädret. Jag gläds åt att solarna åtminstone bjuder på liiite varmare dagar. Jag suckar även inombords, fast jag vet att inte borde. Just nu går nämligen väldigt mycket av min tid åt till att vattna. Det finns ingen väg runt detta då både fröer, flyttade plantor och nysatta grödor av olika slag behöver boosten som kommer av att ha tillgång till vatten. Eftersom inte växthuset står klart och tomaterna börjar bli oregerligt rangliga behöver de också komma ut på avhärdning, så här blir det med all sannolikhet ett farligt rännande hela dagen.

Gårdagen handlade annars om mat. Först om att inte äta något (fasta), sedan kom vi hem till Vajlan som hade gjort kroppkakor. Jag vill bara tala om att hennes kroppisar är godare än några andra jag ätit genom åren. Blir hungrig igen bara av att titta på bilden. För dig som inte har koll på denna i de sydöstra regionerna vanligt förekommande traditionella rätt (Blekinge, Småland, Öland och Gotland) är det en slags potatisklimp med fläsk-, lök- och kryddpepparfyllning. Kroppkakorna äts gärna med smör, grädde och/eller lingonsylt. Som sagt. Mums! Och vid det där köksbordet känner jag mig nära mina föräldrar. Mamma och V hade planerat att sitta och handarbeta tillsammans om dagarna i många år efter att deras sjuka män hade gått bort. Nu blev det inte så, men livet fortsätter ändå.

Efter kroppkakorna åkte jag hem och lämnade maken för att sedan åka vidare till min ex-svägerska och bokklubb. Det var så fint fixat med delikatesser från Lidl. Jag kan till exempel varmt rekommendera de vitlöksfyllda grillade oliverna och valnötsglassen, men allt var gott. Vi diskuterade Annie Ernaux böcker Min far och Kvinnan, lite klassresa och hur komplicerat det kan vara med de känslomässiga banden mellan barn och föräldrar.

Min svägerska hade skickat sms och eftersom jag befann mig bara några få hus bort ifrån henne gick jag och knackade på dörren istället för att svara. Sedan blev jag sittande hos brorsan och henne i nästan två timmar. Efterfesten handlade om rooibos, parmesankex, förpubertet, barnuppfostran och lite annat smått och gott. Efter en så kulinarisk och social dag somnade jag sedan ovaggad, först på spikmattan och sedan så fort jag lagt ner densamma på golvet. Nu har en ny vecka börjat. Precis som när man pratar i en ström utan mellanrum (de finns ju bara teoretiskt på papper när man skriver orden) fortsätter våra dagar. Ändå är det, åtminstone för mig, så viktigt att dela in dessa dagar i olika avsnitt och grupper. Nu börjar folk omkring mig tala om avsnitt som inte längre är aktuella för mig: ”si och så många dagar kvar innan föräldraledighet”, ”si och så många dagar innan sommarlov”, ”si och så många dagar innan studenten”, ”si och så många dagar tills friskskrivningen”… Med det går jag in i dagen och önskar dig en fin vecka.

13 apr

Besök från Tyskland.

Nu är påskgästernas sängkläder tvättade och utbytta till nästa omgång gäster. Igår kom min extrasyster från Tyskland och hennes son. Jag har bytt ut våra lakan mot sådana med resår, men det görs inte helt utan protester från mig. Jag gillar inte att de inte direkt går att stryka och den här sorten blir extremt skrynklig då den centrifugeras på 1400 varv. Jaja, nu får det vara så. Jag hoppas att de sover skönt trots detta lilla estetiska problem.

Bästa gosedjuret är sytt enligt ritning från den gästande lillkillen själv. Visst är detta något av det sötaste du sett? Lille Sorgenfresser (sorgeätare) är söt han också.

J hade med sig ett gäng delikatesser från Tyskland, men somliga av dem hade innan mellanlandningen där rest från Vietnam och Italien. Ikväll blir det extra god och lyxig sallad och jag ser mycket fram emot att få testa den perfekta fisksåsen!

08 feb

Fröer i jorden.

Iiiiih! Nu är vi här! Paprika och chili har åkt i jorden och i sovskrubben som blir växthus varje år är nu lysrören igång på timer för att locka de små fröerna in i livet. Det finns något i den här processen som är extremt tillfredsställande och något annat som är skrämmande. Att vara del i något livgivande och se de kommande skördarna i sitt sinne är underbart, men tänk om fröerna inte gror? Eller om det blir ett sådant där år med en massa blomflugor, larver och torka? Förra årets skörd blev fantastisk och jag får väl leva på det om det skulle gå snett. Just nu gläds jag mig bara åt de av jorden redan lite torra händerna och känslan av sorgrand under naglarna.

I lördags var det tårttävling och talangfest som jag inte kunde gå på eftersom jag hade fullt upp med sången. Maken var däremot på plats. Jag hade peppat honom att vara med och då drog han till med sin superpedagogiska talang. Han gav sig på att bevisa Pythagoras sats ”så att alla skulle förstå”. Nja, treåringarna var nog inte helt med, men flera av de vuxna uttryckte tacksamhet över att äntligen förstå vad de där kvadraterna egentligen innebär. Igår fick jag se presentationen på papper. Matte är kul, alltså! (Hälsningar en ringrostig gammal mattefröken.)

För övrigt satt jag länge i soffan och spanade in fågelmataren igår eftermiddag då fåglarna laddade upp sig med energi inför nattens vila. Det var helt galet! Jag räknade till tio fåglar innanför pinnarna på samma gång vid flera tillfällen och så surrade det av liv både i päronträdet, på marken nedanför och runt omkring. Tänk så roligt att det här systemet funkar så bra! Vi har lagt ett gäng hundralappar på maten till våra fjäderfän den här vintern, men det har det varit värt. Än finns det mycket kvar i påsar och hinkar. Jag funderar dock lite på hur gästerna skulle reagera om de bara blev presenterade havre- och solrosblandningen som definitivt är minst favoriserad i detta skede? Syrran lämnade över quinoapuffar som blivit för gamla. De rördes inte på en halv dag, sedan tipsade nog någon om att de var delikata. Skålen länsades nämligen på nolltid! Det hade varit roligt att förstå sig på hur kommunikationen verkligen funkar.

27 jan

Hej fredag!

Morgonstund har guld i mund, solen skiner och i eftermiddag hämtar jag brorsbarnen för fastersmys och övernattning. Det första jag yttrade idag var ett långt mmmmmmmmm när jag sträckte på mig i sängen och njöt av att känna mig utsövd. Det här känns som en riktig mmmmmmm-dag!

Musik

Ellen Andrea Wang. Älskar hennes röst och hur hon så självklart hanterar sin kontrabas. Fantastisk musiker. Även om min kärlek för jazz varierar med tiden kan jag säga att Ellens musik alltid får mig att vilja lyssna på mer.

Mindfulness

Sekulär mindfulness har använts i terapisyften i mer än fyrtio år för att hantera negativ stress. Jag älskar att stanna upp i stunden och möta livet med alla mina sinnen. Fokuset är här och nu, inte på vad som har hänt eller vad som kanske kommer att hända i framtiden. Tankarna som kommer är välkomna, men analyseras inte och ges inte mer vikt än till exempel känslan av deg mot händer, ljudet av hushållsassistenten, skymten av blåmesen som flaxar förbi köksfönstret eller doften av kardemumma. Hälsofördelarna med att låta sig stanna upp i livet på det här sättet är stora och ger en möjlighet att hämta kraft, eller bara få en paus från något jobbigt som tar mycket energi.

Mat

Många är vanligtvis fattiga som kyrkråttor i januari. I år är det extra fattigt här i vårt avlånga land, åtminstone för många. Högre räntor, högre elräkningar, högre matpriser, fler uppsägningar… Det vore lätt att lägga sig platt och ge upp, men jag önskar peppa lite med tips på god och billig mat. Under tian har jag tipsat om många gånger förut, men eftersom mitt eget minne är gott-men-kort kanske detsamma gäller ditt också. Fattiglappens matsedel är inte dum den heller. Buffé fokuserar i sitt januarinummer på ”minimal budget, maximal matlycka”. Här har du januaris söndagsprepp. Jag letar fynd från förra årets skörd i frysen och är tacksam för alla timmar som föregick ”ett paket i frysen”.

Magiska under

Kanske känns det märkligt att jag visar en bild på januaris elförbrukning under rubriken Magiska under, men det är det inte för mig. Jag fascineras av det faktum att jag får bo i ett varmt och tryggt hem när frosten biter ute. Vi har satt ner grundtemperaturen rätt rejält och det funkar bra ändå. I vedspisen och i kakelugnen brinner ved som Far och brorsan har fixat, både längre bort och närmare i tiden. Det närmar sig slutet på den gamla veden och jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Allt har sin tid. Far älskade att elda, det var en del av honom, hans doft och hela hans verk i livet. Att sätta trädplantor, vårda skogen, avverka, klyva ved och elda. Energi. Kretslopp. Mänsklig överlevnad. Ett med naturen. Magiska under.

Mamma

Av lite olika anledningar har jag tänkt jättemycket på mamma den sista tiden. Det har handlat om allt från min relation till henne till hur fint jag vet att hon hade tyckt det skulle vara att få vara med och uppleva olika saker som händer i barnens och barnbarnens liv just nu. En dag började jag skratta högt för att jag verkligen kände henne nära, en av de där stunderna då hon skrattade högt och hjärtinnerligt. En stund utan allt det tunga hon hade att bära genom livet. Jag är så glad över min tro på försoning.

Mata fåglar

Fågelmataren är en stor succé och vi fortsätter erbjuda en buffé av solroskärnor, talgbollar, jordnötter, hampafröer och ett och annat skruttigt äpple. På verandan sitter även den här lilla designmataren som blåmesar och talgoxar är väldigt förtjusta i. Jag skojar inte då jag säger att jag kan sitta i timtal (men jag gör det inte på förekommen anledning) och betrakta dessa fascinerande skapelser.

Jaha, det här hade jag inte riktigt planerat, men jag är tacksam för impulsivitet och inspiration från olika håll. Jag vill önska dig ett gott slut på det som för de flesta är en vanlig arbetsvecka. Fram för mer mmmmm i vardagen!

20 jan

Att äta för att leva gott och att ge varje människa förutsättningar att leva ett gott liv.

Jag följer Ann Fernholms arbete med stort intresse. Det är inte jätteofta jag lär mig något nytt, men hon påminner ständigt om hur klurig livsmedelsindustrin är. Kanske inte lika klurig som medicinindustrin (den som i folkmun kallas ”Big Pharma”), men näst intill. Jag är en godtrogen människa. Säger någon att de vill mänsklighetens bästa så vill jag tro på det. Problemet är bara att ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta människor är ganska egoistiska. Särskilt då medmänniskor förändras till ”någon där långt borta”. Om ens kunder inte är individer utan siffror i statistiken behöver en inte direkt förhålla sig känslomässigt till vad som kan hända på individnivå efter att kunderna har köpt ens produkt.

Hur kan det då se ut? Jag har en produkt som jag verkligen gillar och vill gärna få ut den till försäljning. Det gäller att göra produkten attraktiv till smak och utseende, och som bonus kan vi lägga till lång hållbarhet och transporttålighet. Naturligtvis vill jag inte förgifta mina kunder. Då kommer de inte tillbaka för att köpa mer. Den ultimata kunden är någon som verkligen gillar min produkt och fyller på sitt förråd då och då. Steget är dock långt mellan förgiftning och ”kanske inte särskilt bra för människor”. Detta innebär att många produkter som säljs innehåller tvivelaktiga tillsatser och ingredienser som i förlängningen kan vara direkt skadliga.

En av de där tvivelaktiga tillsatserna som är godkänd här i Sverige är karragenan. Här kan du läsa om resonemang kring varför det fortfarande används, men i kommentarerna kan du också läsa om karragenans baksida. Jag har själv valt att inte äta produkter med karragenan, andra får göra som de vill.

Att läkare nuförtiden föreskriver rörelse istället för piller är intressant. En fysioterapeut i min närhet säger att han alltid blir lika förvånad då hans patienter/klienter kommer tillbaka och har gjort det som har blivit föreskrivet. Det verkar vara betydligt lättare att få människor att äta tabletter två gånger om dagen än att utföra en femminuters rörelsesession lika många gånger. På nära håll har jag sett hur svårt det är att få en deprimerad person att göra det som är till bäst hjälp: sova rätt, äta ordentlig mat, röra sig (gärna i naturen) och umgås med människor. Istället tar man gärna till det som känns bäst: vända på dygnet, äta skräp, hålla sig undan människor och ”låsa in sig” i sitt rum.

Jag har intresserat läst Robert Plomins bok Blueprint. Han pratar om hur vi kan dra nytta av att känna till vårt genetiska arv. Det ska inte alls användas till stämpling av människor, utan som ett redskap att veta hur vi redan från tidig ålder kan lära barn att navigera livet. Ångest, depression, beroendeproblematik osv ligger till stor del i våra gener. (Ingen anledning till upprördhet, vi bär alla på olika slags ”paket”.) Han vill helt dra sig bort från ”diagnoser”, utan visar istället att olika typer av personlighetsdrag leder till olika typer av beteenden. Istället för att säga ”många som sitter i fängelse har ADHD” ger det bättre förståelse för vad problemet egentligen är om man säger ”många som sitter i fängelse har problem med impulskontroll och koncentrationsförmåga”.

Följande gäller för Ritalin, den medicin som ofta föreskrivs till personer som fått diagnosen ADHD: ”Ritalin förbättrar aktiviteten i vissa områden i hjärnan, vilka är underaktiva. Läkemedlet kan bidra till att förbättra uppmärksamhet (att behålla uppmärksamheten), koncentrationsförmåga och att minska impulsivt beteende.” Dessutom står det klart och tydligt att medicinen ska kombineras med utbildning och olika typer av terapi. Sannolikheten för att barnet har minst en förälder eller nära släkting med liknande personlighetsdrag är mycket stor. Det bästa för barnet vore väl då att tidigt fokusera på hur dessa personlighetsdrag ska hanteras och anpassa omgivningen till barnet? Idag medicinerar vi istället barn för att få dem att passa in i en omgivning som inte på något sätt gagnar deras utveckling. Jag är inte imponerad.

Kanske känner du dig mest sugen på en påse chips efter den här harangen? Jag vill istället tipsa om listan på grönsaker i säsong. Med denna kunskap i ryggen kan du både ge dina smaklökar, din kropp och din plånbok lite kärlek. Lev väl!

05 dec

Spelkväll med extra allt.

Jag gillar sådant som återkommer och ”är som det alltid har varit”. I livets skiften händer sedan så mycket att det är omöjligt, och knappast önskvärt, att hålla i allt med näbbar och klor. Inte heller är det särskilt hjälpsamt att vara rädd för förändring. Nytt och fräscht bjuder nämligen på nya chanser, nystart och annat nytt som sedan kan bli till trygga och invanda traditioner om man nu är intresserad av något sådant.

En av de senaste årens bästa nychans är spelkvällen för några år sedan som sedan har blivit till en trevlig tradition. Igår hamnade jag sålunda i mina gamla ungdomshoods där det bjöds på den ena läckerheten efter den andra. Jo, för vi spelar inte bara spel. Välkomstdrink (kall vit glögg med limeklyfta, smarrigt) följdes av något så läckert som rostad mjuk pepparkaka med brie, färska fikon, valnötter och honung. Vad kan jag säga? Det här måste vara en av änglarnas favoriträtter för den dansade sannerligen i munnen av de smaker och konsistenser som monterades ihop i munnen.

Burgundisk köttgryta tillhör alltid en av favoriträtterna. Påminde om långkok och idag känner jag för att plocka fram min Crockpot.

Efter att ha ätit oss mätta och glada var det dags att plocka fram spel. Det här har vi spelat förut och är definitivt ett av de roligaste och mest allmänbildande spel jag någonsin spelat! När då då finns i ett prisvärt grundutförande, men också med flera tilläggspaket som gör att man kan fortsätta lära sig. Även om man spelat spelet förut blir varje spelomgång ny. Man får en händelse/ett årtal att förhålla sig från början och fyller sedan på med nya som ska placeras före/efter/mellan de årtal man redan har. Det gäller att inte förhäva sig för mycket utan att stanna i tid. Missar man ett kort får man nämligen inte behålla några man skrapat ihop under samma spelomgång!

Med andra ord avslutade sedan spelkvällen, denna gång med nya konstellationer än de ”vanliga” paren. Jag och holländaren kom igen efter en snöplig inledning och vann sedan den andra trots språkförbistring och olika uppväxtreferenser. Påminnelse om att lyssna noga på vad någon faktiskt har att säga! Lingonparfaiten var så läcker att jag gärna hade slickat fatet, men valde att avstå på grund av orsaker. Tack för en riktigt härlig kväll

03 dec

Nu åker julgrisen fram.

Som tonåring var jag vegetarian/pescetarian under några år. Jag har som vuxen alltid ätit kött, men betydligt mindre nu än för, säg, tio år sedan. Det gick inte en vecka utan att köttfärs i någon form hade serverats och jag lagade betydligt oftare till kött i form av grytor och stekar än jag gör idag. Delvis handlar det naturligtvis om att vi numera anpassar maten så mycket efter trädgårdslandet under det knappa halvår då vi äter vår egen skörd, men jag gillar också att äta mycket växtbaserat. Jag är ju inte planttant för intet.

Fler och fler runt omkring mig väljer att äta en vegansk eller vegetarisk kost. Jag har i perioder intresserat mig för att läsa forskningen runt den mänskliga födan och då vi idag har ett högt tryck ”uppifrån” att minska vårt köttätande hade jag nog förväntat mig fler studier som skulle visa hur bra människor utan kött i sin diet mår. Detta har ännu inte hänt. Med min begränsade kunskap i att läsa forskningsrapporter kan jag i alla fall dela med mig om vad jag kan utläsa.

Veganer och vegetarianer är överrepresenterade då det gäller personer med depression. Vad som är hönan och ägget framgår dock inte.
Vegetarianer och veganer är högt överrepresenterade bland personer med ätstörningar. (I flera studier anger över hälften av deltagarna att de äter en vegansk/vegetarisk kost.) Jag var en av dem. Man ifrågasätter helt enkelt inte en veggis som undviker specifik mat, men säger man som anorektiker ”jag kan inte äta den här rätten för att den är för energität” tycker ju folk att man är helknäpp. Hade jag varit tonårsmamma idag hade jag aldrig låtit mig själv bli vegan eller vegetarian.
Processat kött är dåligt för hälsan, punkt.
Personer som äter mycket processat kött äter även mer rött kött, något som associeras med högre risk för bl.a. mag- och tarmcancer. Problemet är bara att personer som äter det ena också äter det andra. Få personer äter rött kött men aldrig processat kött och tvärtom. Detta gör att det blir svårt att i forskning peka på om rött kött som inte är processat är mer okej.
Fläsk är ansett som haram i islam och icke-kosher i judendomen, men inte heller sjundedagsadventister äter fläsk. Anledningen är att man i heliga skrifter får uppmaningen att undvika just detta kött. Anledningarna är lite olika, bl.a. att de inte är idisslare, de vältrar sig i sin egen dynga och de är asätare.
Mer grönsaker är bättre! Om detta finns inget tvetydigt. Forskning visar klart och tydligt att den mänskliga kroppen mår mycket bra av grönt. Men…
… i den studie där kenyanska barn (vegetarianer p.g.a. främst fattigdom) fick en tallrik soppa extra per dag i skolan visade det sig att den tredjedel som fick kött i sin soppa efter studien blivit bättre både på att tänka och räkna jämfört med barnen som fick vegosoppa. De barn som fick extra fett i sin soppa blev för övrigt också bättre på att räkna. Det behövs väl göras mer forskning på detta kan jag tänka.

Så med allt detta sagt, blir det en vegetarisk jul för mig i år? Nope. Köttbullarna jag gjorde till dagens julfest kommer jag att dela med mig av utan att känna dåligt samvete. Jag borde kanske ha bidragit med grönkål också för att kompensera, men det finns vegetarianer i sällskapet som får fixa det.

Makens briljanta skärmaskinskonster gör att skinkan ligger fint upplagd på grisfatet som jag tror kommer från hans mormor, men jag kan ha fel. Vi hade ett likadant då jag växte upp. Detta tror jag hamnade hos något av mina syskon. Jaja, jag gillar i alla fall vår julgris och är glad att den får vara med mer än över bara juldagarna.

Efter det här blogginlägget känner jag för övrigt att jag ska ner i landet och plocka in lite mer grönkål att experimentera med. Igår kokades soppa på bland annat den sista vitkålen för året. Grönkål har aldrig varit min favorit, men hur kan man inte älska en grönsak med så fina hälsofördelar? Bot och bättring, kära jag. Men först ska jag njuta av en köttbulle.

19 nov

Give thanks, it’s Thanksgiving.

Ungdomarna hemma en superkortis och idag hade vi möjlighet att fira Thanksgiving tillsammans med min systers familj, ett par amerikanska och en svensk tjej. Ett par ungdomar från Kalmar fick bli kvar hemma på grund av snöovädret och sommardäck. Man vet aldrig vad som kan komma i ens väg! Vi blev alltså något färre än vanligt. Det var ändå fullt ös och en av uppgifterna denna dag i tacksamhetens tecken är att äta så magen står i fyrkant. (Amerikansk Thanksgiving firas för övrigt nu på torsdag.)

Jag fnissar alltid åt våra ”måsten”. Sötpotatisgratäng med pekannötsströssel och marshmallows låter så äckligt, men tillsammans med det andra är det… tja, supergott. Stuffingen är de flestas favorit. Brödpudding kallas det kanske på svenska. Vitt bröd, en massa smör, selleri, lök och kycklingbuljong och så skjuts in i ugnen. Såsen är gudomlig och receptet kommer från min systers norska svägerska. Man gör en roux, låter smör och mjöl stå och brynas försiktigt för att reda en sås med en nötig touch som sedan görs på kalkonbuljongen och grädde. Gröna bönor med senaps- och vitlöksdressing är pricken över i:et och ingen behöver truga ungarna att äta sina grönsaker när dessa serveras.

Vi har inget fokus på politiska eller historiska fakta på vår svenska Thanksgiving, utan fokuserar på själva maten och allmän tacksamhet. Den enda återkommande aktiviteten är att alla i hemlighet får skriva vad de är tacksamma för och sedan ska alla gissa vem som har skrivit vad. Det gäller att inte avslöja sig med alltför uppenbar information och alla brukar komma på rätt kluriga grejer att skriva. Av de 11 som var med presenterades i år 2-9 rätt på gissningarna. Bra jobbat! Tack för en underbar dag. Snöoväder och elände på många håll i Sverige, även hos oss. Det fick kanske bli årets julesnö?