04 okt

Glad kanelbullens dag!

Grattis på kanelbullens dag! Jag älskar att baka. Älskar! I år har jag dock inte blivit några bullar på Vintervägen. Det hade det däremot blivit på Pantarholmen, så jag serverade maken en av svärmors bullar då jag satt på passagerarplats i bilen tidigt imorse.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag fick reda på hur dåligt jag mår av vetemjöl. Jag kommer ihåg hur plågad jag kände mig och hur sugen jag blev då jag bakade något de där första åren. En och annan fralla och bulle slank igenom. ”Det är värt det, det är ok att må dåligt då och då så gott som det är.” Med tiden började jag dock omvärdera måendet. Kalaskakor blev mindre lockande. Bakningen gav fortfarande plus på njutningskontot, men utan att locka smaklökarna. Annat fortsatte ge glädje. Den sensoriska upplevelsen av att knåda en deg med perfekt släpp. Ljudet av att röra ihop mjukt smör, vaniljsocker och strösocker. Doften av det nybakade godset. Känslan av att kunna bjuda andra på nybakat. Idag äter jag ingen vetemjölsmat och är nöjd med det beslutet. Därmed lämnar jag alla de 9 miljoner kanelbullar som beräknas gå åt i Sverige idag till er andra. Hoppas att just din bulle är perfekt söt, saftig, stunsig, flufftung och kanelig!

03 okt

Fira det som firas kan.

Om några veckor är det ett år sedan jag drack min senaste Pepsi Max. Med min syn på redig och rejäl mat lagad från grunden har inte Pepa passat in någonstans. Det bara blev så att jag började dricka det någon gång i min ungdom och tyckte det var gott. Dessutom SOCKERFRITT, och med alla mina ätnojor kändes det trevligt med något som kändes lite festligt. ”Får jag inte äta godis och (senare) inte kan äta mjölmat så kan jag väl ändå få dricka en Pepsi Max då och då?” I oktober-november förra gången hände dock något i min kropp. Jag misstänker att det var min obehandlade borrelia som spökade. Jag blev iallafall nojig och kände att jag inte ville ha mer av ”det där rävgiftet” (fars benämning). Så blev det. Från en stund till en annan slutade jag alltså med en olat som hängt med i kanske trettio år eller mer. Jag var inte längre sugen. Jättemärkligt. Önskar att jag kunde få samma känslor för allt annat som inte heller är bra för mig, oavsett vad det är!

Annars går det framåt, en dag i taget. Om ett par dagar fyller jag 54 år. Jag kliar mig i huvudet och undrar lite över hur tiden kunde gå så fort, men det är inget jag lägger någon större vikt vid. Jag är tacksam över att fortfarande få vara vid liv, över att jag fortfarande tycker om att leva och över att jag fortfarande kan känna att jag vill och kan lära mig grejer. Senast idag lärde jag mig att slamfärg inte ska målas om för ofta. Det kändes bra. Fast jag vill ändå måla om verandan nästa år så den får samma färg som resten av huset. Får borsta bort färgen ordentligt först.

Senare idag hoppas jag att vi får fira våra anhörigas försäljning av den nuvarande bostaden då de redan hittat (och köpt) sitt drömboende. Vi håller tummarna för att signeringen av försäljningspapperna går som en dans… Det är så spännande!

Någon som helt säkert firas idag är fars lillebror som fyller åttio imponerande år. Det är så klart roligt, men dagar som denna kan jag inte låta bli att sörja att mina föräldrar inte får vara med på festligheterna. De fattas mig. Sorgen är mjuk och gör inte längre ont, men faktum kvarstår. De är inte här. Får passa på att vara tacksam över att det var just dem jag fick till föräldrar, för annars hade jag ju varit någon annan.

Annars vet jag inte riktigt vad jag har att fira. Denna lista är kanske imponerande nog? Jag ska iallafall ha findrickan redo och hoppas hitta fler saker att glädjas åt. Mer firning till folket, helt enkelt.

Foton från diverse firanden genom åren.

02 okt

Ljus och värme.

Jag älskar att vakna lite senare. Vänd mot bokhyllan strax efter klockan sju reflekteras solen i Dollybokens titel. Kära Dolly, min första idol. Så mycket Barbie och fötterna på jorden på samma gång. En mångfacetterad kvinna med många strängar på de instrument hon trakterar (det är en hel hög). Ett stort generöst hjärta, en fantastisk musikalitet och så är hon street smart. Det gillar jag. Hon må ha fler peruker än någon annan i världen och har säkert gått igenom fler plastikoperationer än de flesta, men hon har djup kontakt med den där lilla flickan från bergen som hela tiden går med henne. Jag har inte många idoler, men hon är en. Och så vill jag att det ska fortsätta vara.

Det är klurigt med idoler. De faller ofta djupt när personer inser att de är mänskliga, eller kanske till och med visar mänsklighetens värsta sidor. Du vet hur det blir, då, efter kraschen. Från att ha höjts till skyarna finns det inte längre något av allt det braiga kvar, det blir häxjakt och alla som kan befinnas skyldiga till att ha något slags samarbete med den fallne ska åka ner i helveteselden. För tillfället gäller det Sean ”Diddy” Combs. 120 personer ingår i gruppen som stämmer honom för sexuella övergrepp och annat eländigt, många av dem är underåriga. Jag blir alltid lika förvånad över att förgripare liknade Diddy lyckas upprätthålla normala liv under jättemånga år då de prisas för förträfflighet, storhet och genialitet, men så fort någon ropar att kejsaren är naken ska samma personer göra allt för att visa att de alltid har tyckt att personen varit falsk, oberäknelig eller opålitlig. De som på riktigt varit Diddys vänner blir nu per automatik misstänkliggjorda. Är inte Beyoncé en häxa trots allt? Och Mary J Blige måste vara en riktig satmara. J Lo då, vi visste väl redan att hon inte är riktigt klok? Vad gäller för Justin Bieber, Ashton Kutcher och Usher? Visste de? Var de delaktiga i övergreppen? Hade de kunnat stoppa allt det hemska? Fallet blir hårt och många kommer att dras med när det skrapas på ytor och grävs i papperskorgar. Min gissning är att associationsskuld kommer att bli svårt att undvika och somliga kommer att anses skyldiga trots att de faktiskt inte gjort något klandervärt.

Jag är tacksam för idoler i min vardag, de vars styrkor och svagheter jag redan vet om och inte behöver fundera över. Tack till brorsan som tog sig tid att köra hit ett helt lass prima björkved trots sitt fullspäckade schema! Han är en hyvens karl, den där lillebroren. Jag ser fram emot den värme vi mår så bra av då det blir lite kallare ute. Kakelugnen förbereder sig på värme av ett bättre slag än Diddys helveteseldar. Själv njuter jag av att just nu vara perfekt varm. Koftor hjälper mot kylan, vi kan fortfarande sova med öppet fönster och hålla värmen under duntäcket. Ljus och värme önskar jag också dig, allt av det bättre slaget.

01 okt

Dahliabomb, äppelmos och Jesus.

Idag har jag plockat in ett stort fång dahlior som delats upp på ett gäng vaser. Jag brukar alltid hinna tänka ”det här är nog sista buketten” flera gånger varje höst, men vet att detta inte var en av de gångerna. Längre upp i landet har nattfrosten gjort entré. Här ute vid kusten är dock temperaturskillnaderna lite mjukare.

Ett nytt gäng Ingrid Marie hade trillat ner medan jag var borta. Visst hade jag kunnat lägga dem på eftermognad, men det fick bli äppelmos i slowcookern istället. Så gott med en skvätt grädde till! Jag lät bli att skala och mixade istället efteråt. Nästa gång går jag tillbaka till det gamla vanliga sättet. Det blir godare med lite stuns i krämen!

Det var inte bara blommor och frukt som kunde skördas. Även brevlådan var för en gångs skull full med annat än skräp. Jesus hade blivit illa åtgången på väg från Höllviken, men var fin för det. Tack till lillastesyster som vet vad jag gillar!