17 sep

Färsk druvjuice.

Med tanke på hur många kärnor våra vindruvor innehåller bestämde jag mig för att testa något som både fått höga smakpoäng och verkade lätt och snabbt. Det blev helt enkelt färskpressad druvjuice av de gröna druvorna. Tyvärr glömde jag ta kort på den läskiga gröna färgen som signalerade ”supernyttigt”, men smakade betydligt bättre än vad ”supernyttigt” brukar göra!

Receptet är hur lätt som helst. Skölj druvorna och plocka bort dåliga exemplar. Pressa ur juicen genom en sil med en träslev. Kyl juicen i ett dygn innan du intar den (maken föredrar rumstempererad dricka, han är helt enkelt genomtüsk på den punkten). Funderar på att göra en omgång till med resten av druvorna som ligger i kylen och göra gelé av den.

16 sep

Slutet på en produktiv period.

Jag sitter här i mörkret i arbetsrummet medan regnet slår mot rutorna och doften av torkande chili når näsan. Klimakteriet bjuder på en och annan inte alltid så behaglig överraskning för den som inte är om sig och kring sig. Minskat sömnbehov, eller åtminstone svårigheter att sova, är en av dem. Med tanke på flera olika omständigheter vill jag inte ta något östrogentillskott, men har sedan några dagar ätit Femarelle Recharge som innehåller fytoöstrogen. Vi får väl se om det gör någon skillnad.

Det är inte bara jag som nått slutet på min fertila period, utan också mina vänner i trädgården. Jag hoppas att jag har många produktiva år framför mig och ser med tillförsikt an på livets höst och vinter. Rent hälsomässigt har jag sett till att förbereda mig och jag har också förberett i trädgården. Då jag såg att det skulle komma 35 mm regn på ett dygn passade jag på att skörda pumpor, plocka av nästan alla de sista tomaterna, plockade blommor till flera vackra buketter och dessutom hade både en hel del paprikor och chilifrukter rodnat klart. Paprika går bra att förvara i kylskåpet, men i år lägger jag inte så mycket chili där. Jag har istället använt en del i snålröran, gjort färsk chilisås och torkat en hel del. Chilisalt låter smarrigt, så det ska jag nog göra. Sedan jag upptäckte Cholula hot sauce för flera år sedan har mina smaklökar börjat uppskatta betydligt mer hetta i maten. Pumporna får stå på parad ett tag, men flera av dem ska få flytta hem till andra.

Igår mötte vi några av makens ”nätbekanta” i Bredavik och bakade pizza. Mannen föreläste på en av makens Frihetsfester för ett gäng år sedan. Han och hans fru har levt ett spännande nomadliv över hela världen i flera år. Då äldsta barnet var 1,5 år (hon är tre år nu) bestämde de sig för att skaffa en hemmabas och hamnade då i Prag precis innan Corona tog över världen. Det var så roligt att höra ett lite yngre par berätta om sina livsval och erfarenheter. De vill gärna hemskola sina barn, eller åtminstone ge utrymme för att verkligen hitta rätt plats för dem, och då är Sverige inte rätt plats att bo på. Kvinnan berättade om hur hon som barn var ”jättejobbig”, men så fort hon lärde sig läsa hittade hon lugnet i böckerna. (Min kusins son utreddes för ADHD, men psykologen kom fram till att hon rekommenderade att familjen bytte förskola då han var gravt understimulerad och mycket intelligent – jag gissar att situationen kanske var likartad för kvinnan jag berättade om.)

Det här med ”nätbekanta” och hur vi sedan introduktionen av internet har börjat forma nya typer av sociala strukturer är så intressant. Jag har flera vänner som jag först lärde känna online i scrapbookingvärlden, men de känns inte mindre ”riktiga” än vänner som kommer från skola och arbetsliv. Maken har hittat många likasinnade på det här sättet och jag vet att samma gäller både flera släktingar och vänner. Jorden är ett litet rum, som hon sjunger, Eva Dahlgren.

Jag blir alltid lika förvånad över hur den här låten påverkar mig! Den är så otroligt fin på alla sätt och vis.

Vilket överflöd av gåvor! För varje år som går lär vi oss bättre vad de olika växterna behöver och blir rikligen välsignade då de svarar på allt gullande. Näring, vatten, att slippa konkurrens och ljus – svårare än så är det inte! Planttanten i mig har blommat ut i år. Nu ska jag försöka rensa upp i bäddarna och förbereda för vintern. Vissa grödor ska få stå kvar i jorden, medan andra ska förvaras i stenkällaren. Ska jag försöka utvärdera om det är värt all tid och energi jag lägger ner på odlingen så blir svaret ett rungande JA.

Jag har femton pelargoner som lever. De flesta frodas, men stackaren längst ner och längst fram trillade ner på gruset då vi var i Stockholm och hann få sig en omgång innan jag kom hem och räddade den. Nu hoppas jag att de alla kommer att överleva vintern i Bredavik. De har inte flyttats dit än, jag hoppas kunna njuta här hemma ett tag till. Vad gör du med dina pelargoner för att få dem att må så bra som möjligt?

15 sep

1969-2021.

Över femtio år har runnit under broarna, men vad har hänt? Inte mycket. Kvinnor är fortfarande bäst på att dissa kvinnor, Black Power har bytt namn till Black Lives Matter, men demonstrationerna verkar gå till på ungefär samma sätt, det behövs en massa nya poliser, men regeringen glömmer att analysera varför det är så (fler snutar ba, så löser det sig nog) och porr är fortfarande ”bra, men inte bra”. Jahaja. (Urklipp ur Expressen no. 11 1969.)

14 sep

23 år.

”Hur känns det att vara en empty nester?” frågade min mammas kusin häromdagen. Ja, hur känns det när ens barn har flyttat hemifrån och står på egna ben? Det känns fantastiskt och tomt på samma gång. Jag älskar att se barnen utvecklas och förstår att enda sättet för dem att hitta sin väg är att de får gå den själva.

Idag fyller vår äldsta dotter år. Det suger att inte kunna uppvakta med frukost på sängen och allt det där, men samtidigt är jag glad över att hon har någon som lärt sig hur det går till och som sköter uppgiften med den äran. Tänk ändå vilken ynnest det är att få ha barn till låns. Och så fantastiskt det är att jag får fortsätta att vara mamma, men också medmänniska, coach, väninna och diversearbetare.

Idag firar vi livet i stor tacksamhet. Grattis älskade dotter!

13 sep

Storstädning i Bredavik.

Två gånger om året storstädar vi i Bredavik. Hösten innebär att utemöbler och sjödon ska upp och in. I år fick vi även undan en massa fallfrukt som kom till glädje för vildsvinen i Klackamåla och därmed slapp dra till sig getingar och lukta jäst i trädgården. Ett och annat dött träd fick sig en omgång av grensågen, åkgräsklipparen hanterade med briljans gräset som envisats med att fortsätta växa, häcken som aldrig blev färdigklippt pga getingbo fick sig en sista avhyvling och så utnyttjade fem vuxna och ett barn möjligheten att ta ett uppfriskande dopp denna sommarsvettiga höstdag. Vi saknade Skottlandsyrran och hennes familj, många barn och respektive hade andra uppdrag denna dag, men alla som var där fick en fin dag!

Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.

Ordspråksboken 22:6

Vår extramoster, granne och mammas bästis kom förbi och hälsade på. ”Min lille pojk!”

När vi tog lunchrast i solen kändes bad som en riktigt härlig idé, men när vi väl hade tagit oss ner till bryggan var det lite kyligt. Vissa gosade in sig i något värmande medan andra utmanade sig själva i böljan den blå. Lite småkyligt var det allt, men absolut skönt!

Här laddade jag fortfarande…

… men när lillebrorsan fastslagit att det inte var så farligt kallt hoppade jag i. Och sedan sa det plums och så var en annan liten brorsdotter med ärmpuffar i! Vi nöjde oss båda med ett lite kortare dopp än för någon månad sedan.

Så underbart det är att njuta av väl förrättat värv! I somras rensades det bort en skabbig lekställning utanför lekstugan och en smått livsfarlig rutschkana i päronträdet togs ner. Det känns nu säkrare för barnen, men dessutom är trädgården mycket finare utan.

Till våren ska de inte komma åt att feja sönder ungträden, de där rackarns råbockarna!

Några av syskonen gav sig ut på åkern för vindruvssafari och kom tillbaka med många kilo vindruvor, Fars stolthet! Vinrankorna växer in i björkarna, det är jättefint! Lillasyster vet jag gjorde druvsaft igår kväll (4,7 av 5 enligt smakprov), själv ska jag se om jag kan hitta på något kul med min del ikväll.

Vad passar väl bättre att avsluta en städdag med än en kräftskiva? Årets dukning i vardagsrummet, hälften av oss satt i matrummet.

”Nu har vi gjort det igen, det blir alltid för mycket mat…” Japp. Tre pajer, räkor, kräftor, kakor, köttbullar, pasta och tårtor syns ju inte ens här. Haha! Men goda rester är väl inte dumt det heller?

Solen! Så vacker i höstfärgerna.

Lillbrorsan bjöd på kräftisar från Hjälmaren. Superdelux och jättegoda! Nu är jag ingen kräftfinsmakare, men de här kräftorna var nog faktiskt lite extra goda. Fast kött, lagom sälta, ingen lersmak. Tack! Nu behöver vi inte äta förrän imorgon igen.

11 sep

God morgon!

Känslan av förändring. En ny dag, en ny tid. Och ljuset som betvingar mörkret. Jag går ut i allt det vackra och möter dagen som lovar mer än den kräver, dagen som ger mer än den tar.

Jag stannar i stunden, ser allt det vackra genom kamerans öga och fångar känslan av hur ”allt är möjligt” ser ut. Skönheten som omger mig. Undrar hur många som stått just här och känt samma sak.

Utdrag ur Odalbonden av Gustaf Erik Geijer

Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm
den tid, som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
då jag dör, uti djupan grav.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.

09 sep

Har du någon dröm för vintern?

Så frågade hon igår, min lillasyster. Japp. Jag svarade ”Gå på julkonserter igen! Någonstans. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert vid nyår. Åka pulka i Klackamåla. Hitta nytt ord till 2022. Fortsätta med min hälsoresa. Få fler klienter. Men först höst. Få ordning. Ensamresa/pilgrimsdagar. Lagra skörden. Börja bygga styrka.” Ajli sätter upp ”bucket lists” för varje årstid. Lagom tid för kortsiktigare mål och att skapa goda vanor tänker jag.

Kontakt fortsätter att ge mig mycket kraft! Jag förstår att det kan synas märkligt att ett litet ord kan påverka en människa på ett märkbart sätt, men det kommer inte av sig självt. Tänk bara på mobbade barn, hur en ”riktigt bra” mobbare jobbar med ord. Det gäller att hitta ord som agerar kniv och de ska sägas med rätt emfas och på rätt ställe. Usch, jag blir så upprörd på hur elaka både barn och vuxna kan vara! Fast nu var det denna effekts fullkomliga motsats jag var ute efter. Att hitta ord som bygger, stärker, entusiasmerar, driver på och får en att växa med hjälp av jobbet man får göra själv, mest effektivt ju bättre man förstår sig själv. Just nu jobbar jag mycket med ”kontakt med mitt inre”. Det är en i högsta grad både andlig och mental resa.

”Vad vill du bli när du blir stor?” kan hänvisa till saker du vill börja göra. Men det kan också vara det du vill sluta göra. Jag frågade en vän, ”nu när du blir äldre, vad har du slutat göra?” Han svarade: Jag har slutat kontrollera mina bankutdrag. På riktigt! Jag använder aldrig mitt skrivbord. Jag slänger bara skit på det! Jag bestämmer vad jag inte gillar att göra, och jag slutar bara göra det. Jag vet inte varför jag alltid kontrollerade mina bankutdrag till att börja med. Jag hittade aldrig några fel. Och du vet, nu när jag insåg när det gäller jobbet, du har tur om du kan planera 20% av allt som ska göras. Så varför planera in i minsta detalj? Vad mer gör jag inte nuförtiden? Känner mig inte skyldig. Jag har liksom slutat med det sedan mina föräldrar gick bort. Jag menar, när dina föräldrar är döda börjar du inse vad som påverkar beslut ibland. När du fortfarande i bakhuvudet strävar efter dina föräldrars godkännande. I 50-årsåldern! Jag vet inte om andra människor är likadana. Jag var iallafall sådan. Så att båda föräldrarna är borta ändrar perspektivet lite eftersom den omedvetna processen att imponera på dem inte längre finns kvar.

John Caddell

Denna text läste jag för några veckor sedan och har inte kunna släppa den. Det här är en tanke som både är jobbig och befriande. Igår frågade min faster om jag tycker att jag är lik Far, för hon tycker att det finns så mycket av honom i mig. Absolut! Och Mamma! Jag är stolt över att vara så lik båda två och känner att jag fortsätter lära känna dem även efter deras död. Jag tror att det som egentligen hänt nu när ingen av dem finns tillhands så kan jag helt släppa det som inte var så jättebra och bara fokusera på allt fantastiskt de var och gjorde. Jag är tacksam över allt de lärt mig. Jag är medveten om vad jag behöver slipa på. Men en sak håller jag inte med om. Jag vill fortfarande imponera på dem! Jag saknar att ha dem här vid tillfällen då de faktiskt hade varit imponerade! Jag vill ringa och berätta! Jag vill komma hem, hemhemma! Jag vill att de ska se hur bra det går för deras barn och barnbarn! Så den där friheten, den kom med ett mycket högt pris. Och eftersom jag ändå har betalat det känner jag att jag ska njuta mer av att fatta beslut som bygger på vad som är bäst för mig, inte på vad de skulle ha blivit imponerade av. Och den insikten gör mig friare.

08 sep

Obalans.

För det mesta gillar jag verkligen mitt liv, är både tacksam och nöjd. Oftast är det när människor jag älskar mår dåligt som det känns överväldigande och jobbigt. Den senaste tiden har jag dock märkt att jag känt en mer allmän hopplöshet över mänskligheten, vissa omständigheter och över framtiden. Jag gillar det inte och fick sätta mig och skriva en lista över vad det egentligen är som skaver och sedan skrev jag ett Facebook-inlägg. Ja, inte för att Facebook någonsin har lett till själslig frid, men det kändes ändå bra.

Kanske är det klimakterietankar, kanske är det världen som faktiskt är uppochnervänd, kanske är det bara jag som behöver omgruppera för att fortsätta framåt. Jag har insett att postmodernism och relativism verkligen inte är något för mig. Min analys är att det inte är något för någon. Jag behöver struktur, men det behöver alla andra också. Det går inte att vara trygg i en verklighet där hjulet ska uppfinnas varje dag och alla ska skita i traditioner och förakta förfädernas insikter. Det går inte heller att vara trygg i en verklighet där man aldrig får ifrågasätta något. Det är naturligtvis ett dilemma och jag inser att det behövs alla slags människor för att vi ska få den balanserade värld som så många som möjligt kan leva väl i. Men vad gör vi när bron kommit i självsvängning? Alla militärer vet att de inte får gå i takt över broar. Alla barn vet vad som händer om man inte anpassar sig till alfahannen och alfahonan, det är lättast att agera fårskalle och rätta sig i ledet. Och vad händer om vi inte längre kan lita på de som ska vara vår trygghet, våra ledare? Kanske är det på tiden att jag börjar omsätta det maken fick lära sig av sin mamma då han i sin barndom kom med argumentet ”men du lovade”. ”Man behöver faktiskt inte hålla vad man lovar.” Kanske är det den insikten jag behöver ta med mig framåt.

Jag tänker på det i familjen ofta sarkastiskt använda ”trust me, I’m an engineer” och suckar lite. Hur ska vårt uppväxande släkte någonsin kunna lita på någon, eller något, när hela vuxenvärlden verkar ha förlorat förståndet? Finns det ingen sanning kvar? Inget sunt förnuft? Inga spännande mysterier att utforska tillsammans? Vi lever i ett samhälle mer och mer likt ”The Hunger Games”. Rullgardiner som inte släpper in något ljus är neddragna för så många människors fönster! Tänk att aldrig få uppleva det första morgonljuset på väggen, hoppet för människan, skönheten i livet.

Jag mår trots allt bättre än någonsin i en värld som kanske är mer uppochnervänd än någon annan gång under mina snart 51 år på jorden. Min största lycka är att rota i trädgården och se våra fina ungdomar ta sig fram i livet.

”Sitt stilla i båten” sa de, men jag har fått nog av att sitta stilla. Jag går nu, följer i visa människors fotspår, släpper taget om snuttefiltar som slitits ut för länge sedan och förundras över hur spännande det ändå är att se mig själv utvecklas, invecklas, bygga mentala muskler och öppna mig för nåden. Två steg fram, ett tillbaka. Och så går livet.

07 sep

Pysseldag.

Ibland saknar jag verkligen att jobba med Photoshop. Just nu håller jag på att värka fram en grej till jobbet i Canva och går också igenom våra vänners bröllopsdag som jag fotade i Polarr, en fotoredigeringsapp som faktiskt är helt okej. Båda dessa projekt är sådant som jag hållit på med hur mycket som helst och som jag verkligen tycker är roligt. Jag inser dock att det krävs uppdatering, både gällande min utrustning, min kunskap gällande de olika programvarorna och jag behöver också få in rutiner gällande dessa typer av projekt igen. Bättre att göra något än inget tänker jag?

Då och då hämtar jag mina brorsbarn tidigt från skolan och kör pysseldag. Igår presenterade jag olika förslag med höstteman och sin vana trogen gjorde brorsdottern sin egen version av ett av projekten. Hon är snabbtänkt, har ärvt sina föräldrars blick för skönhet och ÄLSKAR att pyssla, så det är alltid lika roligt att göra detta tillsammans.

Ja, du ser ju. Jag älskar de här höstlöven från YouDo, företaget jag hade den stora glädjen att jobba för i flera år. Jag kan verkligen sakna den tiden, särskilt jobbet med min uppdragsgivare (och numera vän), men inser också att allt har sin tid. Kul att YouDo fortsätter leverera mycket pysselglädje för mig och andra pysselglada runt omkring mig.

Och sedan det lilla trollet. Jag älskar att se en lintott komma springande och kasta sig i min famn, ”Monna! Jag har inte kissat ner mig!” och sedan dra ner byxorna för att förevisa de nya och väldigt ”toola taltonerna” (coola kalsongerna). Vi skyndade oss hemåt, men fick ”STOPP!”, stanna för att följa vad den jättesnygga grävmaskinen höll på med. Vi lekte Gecko och Spindelmannen, men Batteman (Batman, den är väl ändå rätt lätt att tolka) visade sig fortfarande vara favorit. Dessutom fick jag med veckans ärligaste citat från storasyster: ”Monna, har du plattat håret?Jag gillar mest när håret är lite fladdrigt liksom.” Ja, men dåså. Varför ska jag göra mig omaket att försöka trolla bort frisset när andra tycket att det är fint? Jag kanske borde satsa på att lära mig gilla håret som det nu är av sig självt?

Efter lite mer pyssel och middag beställde lillebror disko i sitt rum. Storasyster fixade mörker och jag fixade discobelysning. För vissa var det självklart att ljuset skulle vara Geckogrönt trots att det fick oss alla tre att se spyfärdiga ut. Efter en timme av Kokobängs ”Här luktar jätteskumt”, ”Baby shark”, ”Jag är en gummibjörn”, ”The hamster dance song” och ”I like to move it” i olika följd avslutade vi med lite gympa och sedan var jag tvungen att vila. Det var i alla fall ett jätteroligt sätt att få till en massa steg oavsett vad jag tyckte om musikurvalet! Det var längesedan jag höll på att somna då jag läste bok för barn, men igår hände det. Det är ändå skillnad på att hålla på att somna överallt pga blodbrist och ett trött tillfälle efter hård fysisk aktivitet! Coolt att jag är i så mycket bättre skick idag än jag var då våra barn var små. Jaja, men nu blev det så! Inget att hänga läpp över. Jag gillar att vara en femtioåring på hugget!

Dagen avslutades med ett besök hos makens brorsdotter som fyllde sexton otroliga år! (Hon fick luktärter som jag plockat i brorsans trädgård då jag glömde att ta med blommor då jag åkte hemifrån tidigare på dagen.) Det blev en snabb presentöverlämning i dörren då andra i familjen var sjuka, men det var härligt att träffa världens bästa kramis. Hon är så fin! Fira får vi göra en annan dag. Efter födelsedagssången åkte jag förbi syrran och lämnade lite grejer och hängde en stund med hennes familj. Tänk vilken dag det blev. Jag fick till och med träningsvärk av diskodansen, hahaha!

Det finns bara två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.

Albert Einstein