19 sep

Självhushållning av fröer.

Fröer är ett spännande ämne. Jag älskar att bläddra i Impectas katalog. Det ger samma härliga känsla som att bläddra i Ellos och Haléns kataloger på den tid det begav sig. För att inte tala om de amerikanska tegelstenar som min mamma då och då fick tillgång till! Wow. Du som vet, du vet. Doften, de glansiga sidorna, de fula kläderna och drömplaggen som du bara måste ha. Känslan av att verkligen förstå vad som var ”säsongens mode” och ojas eller glädjas åt hur det nu var. Men nu handlar inte detta inlägg om klädkatalogsnostalgi, utan om fröer!

Jag har alltid ambitionen att ta vara på både naturens och trädgårdens fröjder, men har ofta haft högre ambitioner än jag lyckats leva upp till. Jag har helt enkelt varit en av alla O:s svenska ”katastrooooof-vänner”, alla som vet att det finns mängder av gåvor omkring oss, men som inte tar tillvara på dem. Sedan vi flyttade till Orem har jag blivit bättre på det. I Utah hade jag många äldre förebilder som var fantastiskt duktiga på att ta tillvara också på sådant som inte är sött. Det är underbart gott med flädersaft, men särskilt nyttigt är det inte. Björnbärssylt är delikat, men den tillför också mer socker än ger alla de fördelar som björnbären i sin rena form bjuder på. Jag har helt enkelt fått omvärdera hur vi bäst kan sprida ut allt det nyttiga över året utan att nödvändigtvis blanda i så mycket socker överallt. I samband med detta har jag också blivit mer försiktig med hur jag hushållar med andra resurser. I år har det så äntligen blivit dags att ta tillvara på fröerna i vår egen trädgård.

Fröer är magiska. De är små och oansenliga, men rymmer svar på gåtor om vad själva livet egentligen innebär. Under okontrollerade former kan det bli lite hur-som-haver. Jag inser det, men är beredd på att ta konsekvenserna. När man plockar sina egna fröer finns det ingen ”garanterad grobarhet”. Man har ingen aning om vilka färger eller former som dyker upp. Ja, eller aning har man väl, men rosa kan bli lila och dubbel kan bli enkel. Långa eller korta? Vet inte. Det är ungefär precis som när man väntar barn. Det är så spännande att fundera på vilka olika egenskap den lilla ska få, men när hen ploppar ut är hen sin helt egen. Har kanske fångat upp en egenhet från farmors syster eller morbror Bertil som inte någon av föräldrarna vet hur man ska kontrollera. och kan ha helt andra behov än vare sig mamma eller pappa. Men det är ju också det som är så spännande!

I år sparar jag ett gäng olika tomatfröer. Min kompis har tipsat om att smeta ut fröerna i ett riktigt moget, fint exemplar av önskad tomat på en bit hushållspapper. Låt torka och slipp köpa dyra fröer. Jag har också samlat fröer från ringblomma, brudslöja, luktärt och stockros. Förhoppningsvis blir det lite rudbeckia, lejongap och solros också innan det är dags att vintervila. Syrran skickade en massa aklejafröer från Skottland! Och fortfarande växer de där som jag trodde var squash, men som verkar vara gröna pumpor. Alltså, jag satte bara squash och gula ”Halloween-pumpor”, men det som kommer liknar verkligen inget av dessa två alternativ. Fortsätter de växa utan att bli uppätna ska jag spara fröer från dem också. Grönsaksfröer tänker jag köpa, liksom sättpotatis. Jag är inte riktigt mogen för att hantera eventuella sjukdomar som följer med eller att få fröer som gör lite som de vill. Det har jag nog med på andra plan i livet, hehe.

17 sep

Om sådant som inte blev.

Igår skickade en vän från Utah ett klipp från Salt Lake Citys nya flygplats. Det är inte utan att det stack till lite. I dagarna skulle maken och jag ha flugit till Seattle för att sedan bila ner längs Oregons kust och avsluta turen i Salt Lake City för att fira min 50-årsdag och sedan flyga därifrån. Så var planen i alla fall precis i början av året. Sedan kom coronaviruset. Och bränderna i Oregon.

För några dagar sedan skickade min syster bilden på Carina Bergs nya neonskylt. Jag brukar säga ”det är som det är och det blir som det blir” när saker och ting skiter sig, men det här är ju ännu mer träffsäkert! Det är det jag försöker ta till mig när jag nu sitter här och känner mig lite besviken. Jaja, men nu blev det så.

Ps: Jag fick ett mejl från VisitBritain med ”dröm och planera för när coronaviruset inte längre regerar”, typ. Den här länken till brittiska hotell fick mig att dregla lite. Dessutom fick jag tillbaka mitt irländska arv när Ancestry uppdaterade sina DNA-profiler. Jag VET att jag har ett särskilt band till Irland, men vem det kom ifrån och när har jag ingen aning om.

16 sep

Grattis på Internationella dagen för bevarande av ozonskiktet.

Ibland är det inte lätt att hänga med i svängningarna. För alla som är lika gamla som jag känns dagens tema igen, även om det var länge sedan någon talade om ozonskiktet. Idag talas det om koldioxid och klimatförändringar, hållbarhet och vegetarianism, sopsortering och plastskatt. När jag växte upp handlade allt om ozonskiktet. Vi skulle alla dö i hudcancer eftersom det moderna samhället tog död på ozonskiktet med freonerna som bland annat användes som köldmedium i frysar.

Här kommer en uppdatering på engelska om du vill veta vad som händer med ozonlagret. 2019 var i alla fall det naturliga hålet mindre än någonsin. Är inte det något att fira, så säg?

15 sep

Skogens skatter.

Makens kompis O bor här på ön ett tag. Maken och han jobbar tillsammans med ett projekt, men dessutom är han gullig och hjälper till i trädgården. O gillar att gå långpromenader. Då menar jag inte timslånga sådana, även om de säkert också uppskattas. Han kan vara ute och gå en halv dag och är enormt duktig på naturens gåvor.

I söndags drog O med maken på en prommis av den vanligare sorten. När de kom hem hade de en tröja full med fina Karl Johan-svampar med sig! Naturligtvis var det O som hade hittat dem. Han har utvecklat ett vandringsöga som upptäcker minsta hasselnöt. ”Sveriges skogar är ett fantastiskt skafferi! Hur kan svenskar lämna dessa mängder med bär och svampar till sitt öde?!” Eh, jag står som ett fån. Inte ens när jag aktivt söker svamp hittar jag någon.

Bättre blev det när de kom hem. ”Visste du att vi har en massa stolt fjällskivling här i trädgården?” Maken var lika förvånad som jag. Nej, det visste jag inte. Det stod ett gäng perfekta exemplar en liten bit från huset och jag plockade gladeligen med dem in.

Jag tycker det är svårt med svamp. Hur ska man veta att man inte stoppar i sig något galet, som polackerna som sprang omkring nakna på en camping härom året? Soppar brukar vara säkra. Man kan förväxla Karl Johan med gallsopp, men sätter man tungan till den senare smakar det så bittert att man förstår att den inte passar i någon smarrig höstgryta.

Nu har vi tio 200 g-påsar förvällda Karl Johan-tärningar till framtida bruk i frysen. De stolta fjällskivlingarna tärnade jag och stekte länge i smör, salt och peppar, innan jag blandade ner dem i basmatiris som piffats med schalottenlök, svampbuljong och lite svart lyxris. Den ”risotton” gick inte av för hackor. Svampens Rolls Royce visade sig kunna fylla sina skor.

Det sägs att mer svamp är på ingång. Vi får väl se. Skulle det vara så ska jag ta mig an den med glädje. Kanske vågar jag mig på att torka en omgång?

14 sep

Grattis på födelsedagen!

Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

Fotograf: Karin Vivar

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.

13 sep

En dag på landet.

Trädgården är upp- och nedvänd, men på verandatrappen står höstplanteringarna och gör mig glad. Den lilla kvisten från mammas rosmarin som syrran tog en stickling från har tagit sig bra. Jag köpte en egen planta på Blomsterlandet första sommaren vi bodde här och den har klarat sig bra eftersom jag plockat in den samtidigt med pelargonerna. Svalt, lite vatten och mycket ljus – så gillar rosmarinen att tillbringa sina vintrar. Vi har mer rosmarin än vi hinner äta upp, likaså timjan och salvia, men det gör mig ingenting alls! Det är härligt att kunna gå ut i sin trädgård och plocka in färska örter. Jag fick lite persiljefrön från grannfrun. De ska jag sätta till våren och hoppas på ett bättre persiljeår 2021.

Hälsningar på köksbordet efter dotterns promenad. Kastanjerna är inte riktigt mogna än och har inte nått rätt storlek för den obligatoriska höstkransen, men jag tror att det kommer att bli ett lika fint år för dessa skönheter som för ekollon. Tallkottar har vi så det räcker till en hel by.

Dottern och jag grävde upp resten av potatisarna i landet. Jag trodde inte det skulle finnas så mycket kvar, men där hade jag fel. Vi har tydligen varit dåliga på att gräva i ordning. Det blev mycket skorv på potatisen i år och det var väl både för kallt och för torrt för att de skulle trivas riktigt bra. Jag är ändå nöjd. Vi fyllde 10-litersgrytan tre gånger och lade in skörden i stenkällaren. Det blev nästan en gryta full till som nu står på köksbänken. Av någon anledning satte vi bara sommarpotatis, så jag vet inte hur bra hållbarheten blir. Vi får se! Jag satte ett kilo vardera av tre nya sorter (här rödmarkerade) för att testa och kan nu utvärdera resultatet.

Cherie – rödskalig favorit. Jättegod och ger bra skörd.
Amandine – en annan favorit. Årets potatisar blev dock mycket mindre än förra året?
Zoe – det här blev årets vinnare. God, jättefin avkastning och rolig (lilaröd både utanpå och inuti, släkt med Cherie och Blå Kongo). Tyvärr mycket skorvangripen, men den här vill jag sätta nästa år igen.
Jazzy – nyhet, god, många knölar på varje planta, men i år blev de väldigt små. Visserligen delikatess, men jag vill ha lite större knölar.
Swift – ”tidigast av alla”. Jag gick på reklamen. Tycker inte att den var tidigare än alla mina andra tidiga sorter och inte lika god. Denna hoppar jag nästa år.

Nästa år vill jag sätta någon stor höstsort också. Bintje kanske? Min brors potatisar blir ungefär lika stora som knytnävar. Å andra sidan kanske det behövs bättre med så många storätare hemma!

12 sep

Grattis på Europeiska Migrändagen, eller vad man säger.

Jag har skrivit många gånger om mitt förhållande till huvudvärk i allmänhet och migrän i synnerhet. Med tanke på att det är Europeiska Migrändagen tänkte jag skriva lite om det igen. Hela mitt vuxna liv mellan 20 och 40 led jag av migrän med jämna mellanrum och mot slutet blev det bara mer och mer ofta. Migränanfallen kidnappade mitt liv med illamående, passiviserande huvudvärksanfall, kräkningar, krav på sömn, irritabilitet… Till slut tvingade maken mig till en alternativläkare, ”Doktor Brian”, som bor halva året här i Karlskrona och halva året i Nya Zeeland. Doktor Brian tog emot i sitt radhus på Hästö med vit rock, en hemmasnickrad elektomagnet och ett och annat kinesiologi-knep. Jag gick därifrån lite fnissande, rätt förvirrad och med en lista på en lång rad kosttillskott och förslag till omstart gällande min kosthållning. Det låter fortfarande märkligt, så här tio år och knappt två månader senare, men sedan den dagen har jag bara haft en handfull migränanfall. Alla utom ett kan jag härleda till extrema påfrestningar som föregick anfallen.

Efter att ha läst min rapport skriven ett år efter besöket tänker jag ”oj, så präktigt duktig jag var då”. Samtidigt kommer jag ihåg precis hur bra jag mådde vid det tillfället. Det mesta har vi i familjen faktiskt hållit fast vid. Efter Dr Brian-besöket upptäckte jag hur vetemjöl påverkade mig med huvudvärksanfall och jag gjorde ett celiakitest. De har testat om jag lider av glutenintolerans en gång till, men nope. Dessutom får jag inte huvudvärk av råg, så det säger väl något. Ett test som jag gjorde häromåret hävdade att jag är överkänslig mot vete och dinkel, så jag sätter min lit till att min kropp vet vad den vet och jag äter helt enkelt så lite vete som möjligt. Jag har märkt att när jag nollar i kosten jag själv hanterar så klarar jag att äta det som serveras om jag är bortbjuden. Testet jag nämnde påstår också att jag skulle kunna introducera vete pytte i taget om jag först rensade helt. Med tanke på att det är ett ”alternativtest” är jag lite tveksam, men vem vet?

Efter mina egna upplevelser står jag fortfarande lite vacklande inför vad jag tänker om de olika alternativbehandlingar som erbjuds idag. En del är helt klart rena lurendrejerierna. Annat är något på spåren, och med placeboeffekten är dessa alternativ ändå rätt bra. Myten om dagens allmänmedicinska hållning att ”medicin” är lösningen på allt har väl punkterats både en och två gånger. Vissa äter mediciner som ger biverkningar som faktiskt är värre än själva symptomet som de ska hjälpa emot. Övervikt medicineras i långa banor, fast i andra led. Högt blodtryck, diabetes 2, astma, åderförfettning, ledvärk, cancer – listan på vad övervikt leder till är inte rolig att läsa. Man kan naturligtvis råka ut för de här sjukdomarna fast man är normalviktig bara för att det ligger i ens gener, eller något annat, men faktum kvarstår. Att gå ner i vikt och att sluta röka (och att sköta sömnen) är de enskilt bästa gåvor man kan ge till sin kropp om man vill leva länge och ha en hög livskvalitet rent hälsomässigt. Eftersom jag själv konstaterat att jag bantat sönder min ämnesomsättning på grund av ett sjukt förhållningssätt till mat, aka ätstörningar, blir jag väl aldrig smal igen. Det är dock så mycket annat som är bra i mitt liv gällande hälsan. En hållbar livsstil som ger mig så mycket glädje är inte dåligt!

Jag avslutar med den här ”modeikonen” som dottern skickade i ett meddelande. Han får representera hur jag ser på migrän. Jag förstår att han ser olycklig ut, det är allt jag har att säga. Stackars krake. Ur led är tiden.

11 sep

Och vad händer här då?

Jag märker att jag har varit dålig på att uppdatera mina anteckningar om vad som händer i trädgårdslandet. Det finns fortfarande både potatis, rödbetor och morötter kvar, men eftersom jag mest satte sommarrötter blir det inte mycket att lagra. Vi äter helt enkelt upp maten efterhand.

Squash- och pumpaodlingen gick helt åt skogen i år, främst på grund av att det inte blev några honblommor och att de fruktkroppar som kämpade sig fram snabbt blev uppätna av sniglar. Just nu har jag två frukter på gång som jag trodde var squash, men jag börjar undra om det inte är pumpor… De tar nämligen inte någon avlång form. Frukten på bilden är ca 15 cm i diameter. Vi får väl se vad som händer!

Resten av trädgården jobbar maken och hans kompis med. Det är många timmars handgrävning som ligger bakom oredan efter dagarna med den lilla grävmaskinen här! Makens mål är att det ska bli färdigt innan vintern.

Här är lilla stugan som vi har till vedbod och skräpsortering. Mammas kusin berättade att alla här ute på ön hade en sådan sommarstuga på tomten ”förr i tiden”. Där uppehöll man sig under sommardagarna, men man gick in och sov i stora huset. Min dröm är att det här så småningom ska bli ett extraboende till gäster, en terapimottagning eller både och. Den gigantiska murgrönan som har varit så vacker håller nu på att plockas ner bit för bit. Den har vuxit in i stugan och är inte helt lätt att separera från takplattor eller panel. Till höger ser du också stenmuren som maken har hållit på att frigöra från murgröna under sommaren. Samtidigt har grannarna tagit ner sin häck på andra sidan muren, så nackdelen är att vi nu ser in till varandra. Det är helt okej. Jag uppskattar verkligen möjligheten att nu göra något fint i den här delen av trädgården. Hittills har det mest varit ett ställe att lägga skräp ”så länge”. Phu… Tänk om man hade ett gäng trädgårdsarbetare på heltid!

10 sep

Somewhere over the rainbow…

De andra två tredjedelarna av den hemmavarande familjen kom stormande upp för trappan igår för att påtala vilken fantastisk regnbåge som tornat upp sig utanför huset. Wow! Vi stod på första parkett i arbetsrummet och jag hann både njuta ordentligt och fota för att spara minnet.

Det här septemberljuset tycker jag lite extra mycket om. Det ger värme till den torra grönskan som mest ser bruntrist ut utan eftermiddagsljuset efter regn.

Gränsen mellan ljus och mörker… Fantastiskt vackert, eller hur?

Vi var lite sugna på att springa bort och leta efter skattkistan längre ner på Vintervägen… Var det alltså där han grävde ner Alaskaguldet, vår gamle guldgrävare?