Jag tänker på min hjärna och hur pass (icke-)alert den egentligen är numera. Viss hjärndimma ska tydligen vara naturlig när man är på väg in i klimakteriet, det är något jag försöker omfamna för att kunna vara snällare mot mig själv. Det hade varit härligt att känna synapserna jobba hårt mer än att känna dimman rulla in, men vad ska man göra? Tidens gång är verkligen inte alltid ljuvlig, så det gäller att fånga det som är bra och låta det andra ta mindre plats. Jag försöker lära mig nya saker, har börjat läsa böcker igen istället för att lyssna, letar efter ny musik med nya tongångar, tar mig tid att göra saker som inte alltid är så bekväma… Ska dimman bli en permanent installation i min hjärna, eller är det bara lite höstdimma som försvinner då de fysiska förutsättningarna blir annorlunda? Att vara människa är ju alldeles fantastiskt, jag fascineras varje dag över olika spännande funktioner som den fysiska kroppen har och hur hjärnan arbetar med information som tas in med alla sinnen. Jag brukar säga att man har två vägar att ta sig in i den andra hälften av livet – den i bitterhet och ånger eller den i mognad och vishet. Vem vill vara bitter och ångerfull? Inte jag i alla fall. Trots allt finns det något vackert och mjukt över dimman, om inte annat kan jag passa på att njuta av utsikten när jag nu befinner mig här!
Jag fortsätter läsa Melankoliska rum och uppehåller mig ofta i tankarna runt melankoli och dess motsatser medan jag pysslar med annat. Det leder till en större medvetenhet om mina egna sinnestillstånd och hur jag till stor del kan styra dessa. Igår skulle jag jobba eftermiddag/kväll, så förmiddagen ägnades åt en skogstur på jakt efter svamp efter inspiration från sonen som plockat en massa trattisar i söndags (tja, där fanns ingenting att hämta för mig). Jag insöp härlig luft, tog in solen, samtalade med min faster och snubblade runt bland blåbärsris och stenslagg. När jag kom hem var jag vid synnerligen gott mod och jag tänkte på ”alla” hjärnexperters uppmaning att möta solljus tidigt på dagen för att sätta dygnet på rätt plats.
Väl hemma kände jag mig osedvanligt glad, tog fram symaskinen för att laga några grejer och hade helt plötsligt sorterat upp några drömprojekt som jag tänkt ”någon dag…” om och satte igång. Jag har utsett sovrummet i söderläge till syrum. Maken flyttar ibland över sitt kontor dit för att få bättre wifi, och jag tänker att vi faktiskt har husets vackraste utsikt från skrivbordet i det rummet. Jag hoppas kunna ägna en del tid där de kommande veckorna medan jag syr. Lusten att sy finns alltid med, men det är inte så himla roligt att klippa ut grejer och fixa allt praktiskt som ska ske innan själva sömnaden. Då rycker min förmåga att skjuta upp saker in och så händer ingenting. Nu är det iallafall upplagt för aktivitet därinne, symaskinen står på plats och jag har letat upp lite mönster och annat kul. Kanske kommer det faktiskt att leda till att symaskinen kommer att ljuda här hemma den närmaste tiden. Vi får väl se.
Varför envisas jag att lägga ner så mycket tid på blommor? Ibland ifrågasätter jag det lite själv, men inte just idag. Jag hade gott kunnat tänka mig att ha ännu fler blommande växter i trädgården, men samtidigt bor vi i ett torrt hörn med ”sand med smuts i” som jordmån. Att se frukten av sina ansträngningar kan ge ny kraft. Jag tänkte det senast igår kväll då vi pratat med alla tre barnen och de berättat om svamputflykter, besökande kompis från annat land och bebisförberedelser. De är så fina och jag är oändligt tacksam för att vi lade ner stora ansträngningar på att ”gödsla, vattna och rensa” dem. Här har vi iallafall ett litet urval av årets buketter och blommande krukväxter från Sturkö (och en från Mörtfors, bara för att den var så söt).
När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.
Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…
… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.
När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.
När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.
Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.
Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.
När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.
Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!
Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.
Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.
När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.
Vi har bra grannar här, något som inte är alla förunnat. Häromdagen skulle de två brorsorna på västra sidan stycka sin tomt där de redan har varsitt hus eftersom den ena brodern och hans fru hädanefter ska bli permanentboende istället för ”sommargäster”. Lantmäteriet hade kallat oss grannar för att vi skulle slippa en mer komplicerad process med möten och flera inkallade. Det var jättespännande att se Lars från lantmäteriet leta tomtgränser, mäta och räkna! Skulle tomtmarkeringarna från 1700-talet hålla måttet?
Det visade sig att varken stenmurar eller lador behöver flyttas. Raka linjer uppmättes på alla håll. (Grannarnas lada står delvis på nästa tomt om man ska följa linjer, men jag gillade det pragmatiska sätt som detta löstes på. Ladans vägg får helt enkelt anses utgöra gränsen.) Lars berättade att det är fascinerande att se hur stenmurar kan sträcka sig kilometer efter kilometer och bara diffa på några centimeter från startpunkt till slutpunkt! Det är så lätt att tro att vi sitter på trumf med alla tekniska uppfinningar och elektriska prylar, men tänk all kunskap som håller på att rinna ut i sanden då lantbruk läggs ner och hantverkare inte tar, eller får, några lärlingar… Jag är absolut ingen bakåtsträvare, men påmindes återigen om hur viktigt det är att föra vidare praktisk kunskap till nästa generation.
”Wow, vilket konstverk! Jag älskar det. Hur mycket tar du för en tavla?” ”1000 spänn.” Utan att blinka. ”Alltså, det tycker nog jag är lite dyrt, då får det vara.” ”300”, fortfarande utan att blinka. ”…” ”Eller förresten, vad kostar en sådan där som man målar på? Jag ska ta reda på det. Men jag säljer inte de här tavlorna jag redan har gjort. Isåfall får man beställa en ny.”
Tioåringen är redan en fullfjädrad förhandlare. Hon är dessutom en konstnär som har sitt alldeles eget uttryck trots sin unga ålder, och en slipad affärskvinna. Det blir nog att pynta upp de där pengarna ändå.
Jag berättar gärna att jag har älskat det här huset sedan jag steg in första gången, trots att det då var i ett rätt risigt skick och jag visste att det fanns tragiska livsöden knutna hit. Det är ett vackert hus, ett inbjudande hus och det har blivit ett älskat hem för oss. Vi fortsätter hitta och upptäcka sådant som följde med, trots att vi flyttade in redan 2016/2017. Somligt har tagit tid att gå igenom. Det är roligt att hitta nya ting och om inget annat så har jag påmints om hur viktigt det är med dokumentation. Ett foto har bara estetiskt värde utan dokumentation. Den sanna historien bakom ett fångat ögonblick kommer att vara dold för världen om ingen tagit sig tid att berätta innan det blir för sent. När vi gick igenom lagfarter och kartor till huset ordentligt hittade vi också lite annat smått och gott. Ett fåtal julkort, negativ från 1956 inlämnade av husets ägare Elsas syster Inga, Elsas syster Gertruds betygsbok (Gertrud gick bort tidigt i tuberkulos, inte så konstigt att boken hamnade hos systern) och lite annat smått och gott. Negativen visar bilder från vårt hus, så det är väl därför Inga har gett dem till Elsa vid tillfälle. I ”smått och gott-högen” låg också detta foto på två små flickor, uppklädda och allvarsamma. Jag tycker de är så otroligt fina och tänker att de borde bo hos sina efterkommande istället. Nästa vecka ska jag gå över till grannen och fråga henne om hon kan tänkas veta vem de är.
Jag fångades av att fotografen är en kvinna, Maria Sundström. Hon hade ateljé på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Maria föddes 1883, verkade gå ogift genom livet, jobbade som fotografibiträde 1907 och var skriven i Karlskrona åtminstone mellan 1912 och 1941. Enligt sin namne, konstnären Maria Sundström, var hon verksam i Karlskrona redan från 1905 och till 1941. Jag är sugen på att ta kontakt med den levande Maria för att få reda på mer om denna fotograf som varit anledningen till en egen utställning i nutid! Det riktigt tråkiga är att jag missade utställningen Kvinnor bakom kameran på Blekinge Länsmuseum där Maria var en av kvinnorna vars fotografier ställdes ut. Den pågick tills för tre veckor sedan. Jaja, men nu blev det så. Kanske finns det möjlighet att få ta del av utställningen också i efterhand, något slags dokumentation. Ja, så här funkar min hjärna. Jag börjar dra i trådar och så börjar tankarna snurra. Jag får vara tacksam över att det fortfarande snurrar där inne och att jag fortsätter fascineras över saker och ting. Tänk att inte ha det kvar…
Vaknar till böljande gräs och prylar utspridda över hela trädgården. Hängmattan på ställning har blåst omkull, vattenhinkarna ligger här och där och krukorna jag hade samlat ihop i två prydliga staplar får jag väl gå på jakt efter. Nej, vi kulingsäkrade inte lösöret och nu får vi använda apostlahästarna och ödsla tid på att göra om redan utfört jobb. Visst är det ofta så? Trots att vi vet att en storm är på ingång så bemödar vi oss inte om att göra det som krävs för att kunna stå stadigt genom de kraftiga vindbyarna. Ibland blir jag trött på mig själv. Om jag inte ändrar något kommer ingenting att ändras. Fast det är ju inte riktigt sant, för somligt sker specifikt för att jag inte förändrar någonting. Åldrandet till exempel. Krämpor och förfall kommer snarare just för att jag inte gör något. Alla goda val jag gör tror jag är till fördel för mig själv och tvärtom. Tänk att det ska vara så svårt trots den insikten! Just idag innebär denna sanning att jag får utföra onödigt merarbete, men även att jag känner mig inspirerad att göra goda val och klappa mig själv på axeln för alla de bra val som jag gjort hittills. Gott så.
… så står de i farstun. Och om man talar om hösten så finns den tydligen överallt. Temperaturen håller sig runt 18-20 grader, men nog händer det grejer i kulisserna.
Jag är inne på tredje eftermiddagen med rensning av området längs stenmuren på uppfarten. Det skulle inte förvåna mig om något från 1800-talet dök upp, så igenvuxet var det då jag började. Eldningshögen börjar ta sig ton, så när det är dags kommer det att bli en rejäl brasa. Härligt!
Jag vet inte om jag någonsin pratat så mycket om hösten fast den knappt ens varit närvarande. Jag skulle vilja säga att sensommaren har tagit oss hela vägen hit. Hängmattan står fortfarande kvar i trädgården och var i bruk senast igår, t-shirt duger gott och väl som klädsel vid trädgårdsarbete och hade man så velat hade ett dopp i böljan den blå inte varit mycket kallare än för en månad sedan. Igår kom dock känslan av att det nu är dags att samla ihop mig inför hösten. Är det något som jag är bra på så är det att ge guldkant till denna av så många fruktade årstid. RUTIN är min målbild för året och jag känner att detta ord fortsätter att vara relevant. Här kommer därför en lista av möjliga höstrutiner för mig själv. Den är noll nydanande, men kreativitet och nytänkande är jag långt mindre bra på än att hitta sådant jag gillar att göra. Alltså, bort med meningslöst scrollande, in med trevliga rutiner. (Jag vet för övrigt att scrollande har sin plats och är mycket betydelsefullt för många av olika anledningar, men för mig är det oftast en tidstjuv som inte gör mitt liv bättre på något vis.)
Teförrådet behöver fyllas på med riktigt goda sorter så morgonstunden med blogg och te blir ännu trevligare.
Jag vill hitta Pero/Caro någonstans. Jag gillar det lite beska och nötiga kaffesubstitut som jag fick smak för tillsammans med havremjölk då vi bodde i USA. Bästa kvällsmyset.
Mer yoga! Fem minuters morgonyoga tror jag hade varit jättebra för min stela kropp. Med yogamattan utrullad i det rum jag numera använder som syrum blir det mindre omständligt att få till det.
Symaskinen ska få jobba. Åh, jag längtar efter att sy och har förberett för flera roliga projekt.
Fler promenader! Det har inte blivit mycket promenerande den här sommaren eftersom jag fått prioritera trädgårdsarbetet.
Skriva brev. Riktiga brev skrivna med penna på papper.
Sticka. Jag sorterade upp mina garner och gjorde mig av med en del ballast för ett tag sedan. ”Bara bra att ha” fick inte vara kvar, jag vill ha lite mer än så när jag stickar.
Fotoböcker. Lägger jag bara en stund här och där på att samla ihop favoriter i förberedande mappar blir dessa projekt inte så överväldigande.
Kalligrafi. Jag har legat i startgroparna hela året, så jag vet att det kommer att hända.
Fotvård. Bästa hälsoboosten.
Nya musiklistor! Jag vill hålla hjärnan igång och då är det bra att utmana med nya genrer, eller åtminstone nya artister.
Fräscha buketter trots att trädgården går i vila. Absolut görbart, även om det blir lite mer utmanande.
Läsa ”riktiga” böcker och bläddra i tidningar. Min rastlöshet ger sig fortfarande tillkänna vid dessa aktiviteter, men jag vill hitta tillbaka till ett av min ungdoms stora nöjen. Just nu lyssnar jag bara på böcker samtidigt som jag gör annat.
Sortera/rensa ut. Bästa mindfulnessövningen för mig. Detta görs lämpligen med viss regelbundenhet och gärna under ruskiga höstkvällar.
Långkok och middagsgäster. Att ägna maten lite mer uppmärksamhet känns extra trevligt om man kan göra det tillsammans med gäster.
Spela spel. Det kan vara på sin plats att sortera upp våra spel lite. Vi har en spelhörna som inte är helt ultimat utformad, men jag har inte kommit på något bättre sätt än. Att vara trångbodd har sina nackdelar.
Ta Courserakurser. Bra sätt att hålla igång hjärnan och det finns så mycket spännande att lära sig.
Göra lite nya kort med Silhouetten. Skär jag ut lite då och då kan jag montera vid andra tillfällen.
Fix med adventskalendrar. Jag har de senaste åren gjort en som våra barn och svärsonen fått dela på. Det vill jag göra i år igen, men det kommer också att finnas en liten dotterdotter att ta in i bilden.
Styrka. Jag vet att jag behöver styrketräning nu när trädgården går i vila och jag inte längre får in det naturligt i vardagen.
Sisådärja. Nu känner jag mig redo. Work hard, play hard. Balans i livet är så viktigt, men det krävs ofta planering eller åtminstone eftertanke för att ge sig själv de bästa förutsättningarna till ett liv där måsten, borden och viljor kan gå sida vid sida. Det var precis det jag gav mig själv i den här stunden. Hoppas att även du kan hitta lite höstglitter att ta in i tillvaron!