28 maj

Fransk rabarbermarmelad.

Försommar och rabarber, oxalsyra och fladdrande smaklökar… Mums! Fördelen med att odla är att det känns nyttigt och härligt att vara ”ett med naturen”. När man ska ta hand om skörden är det ibland svårare att känna sig nyttig. Hur tar man till exempel bäst hand om frukt och bär? Att äta dem färska är toppen och det går bra att frysa det mesta utan att tillsätta en massa socker. Med rabarber är det dock annorlunda. Rabarberpaj, rabarbersaft, rabarberkräm, rabarbersylt, rabarbermarmelad… En massa socker överallt. Rabarber innehåller oxalsyra, något som bäst undviks om man har problem med njurarna. Kanske känns det mentalt bättre att veta att rabarbern är en grönsak, ingen frukt?

Jag hittade ett recept på fransk rabarbermarmelad som jag bestämde mig för att prova. Här hittar du receptet jag utgick ifrån och här nedanför skriver jag hur jag gjorde.

Fransk rabarbermarmelad

1 kg rabarber
750 g socker
30 g smör

Skölj rabarbern noggrant och skär dem i tunna slantar. Blanda med socker och låt stå i kylskåp över natten.

Slå av saften i en kastrull och koka ihop den (reducera) till hälften på medelhög värme. Lägg i smöret och låt koka ihop på låg värme. Tillsätt rabarbern, koka upp på hög värme och sänk sedan till låg värme. Låt puttra ihop till lagom marmeladkonsistens, rör om då och då. Jag lät det koka i en halvtimme, men hade nog kunnat ge marmeladen en kvart till om jag inte hade haft bråttom iväg.

Häll upp på väl rengjorda burkar och förvara i kylskåp. Öppnad burk ska hålla i ca en månad. Jättegott tillsammans med Bregott och lagrad ost på rågknäcke!

28 maj

En bok om dagen no. 15.

Hej, Världen! Så fint det är att påminnas om att det fanns en annan verklighet innan coronaviruset. Bok nummer femton blev Old ways, old secrets: Pagan Ireland av Jo Kerrigan, prisbelönt historiker med ett stort intresse för folktro. Den är utgiven på O’Brien förlag och är ett kärt reseminne som jag tänkt läsa ordentligt ända sedan vi var på (I? Jag tycker det är så klurigt då länder både är en ö och ett land.) Irland, maken och jag. Jag har längtat tillbaka ända sedan dess.

Old ways… är inte en bok som ska läsas som faktalitteratur på universitetskurser. Det är en populär-”vetenskaplig” bok som låter folktro och hörsägen ta plats. De som kan håller kanske inte ens med om allt. För någon som blivit helt förtrollad av landskapet, historian, språket och det lullulliga är det här dock en jättetrevlig bok. Eftersom jag är precis en sådan person var det helt enkelt ett bra köp för mig!

Det var tur att jag satt själv i arbetsrummet då jag läste i Old ways, Old secrets… Jag satt och viskade vissa partier högt, särskilt de med iriska inslag. Då vi var i Irland hade jag en dag för mig själv då maken jobbade. Då hittade jag den här roliga hemsidan och roade mig med att försöka lära mig förstå iriska. Det är ett så fantastiskt spännande språk, och vackert! Kommer jag någonsin till skott med att lära mig italienska ska jag ta mig an iriskan efter det. Språkinlärning verkar nämligen vara ett utmärkt sätt att hålla hjärnan i toppform.

Som vanligt kunde jag inte hålla mig till bara en halvtimme med denna bok. Jag hann inte läsa hela eftersom jag kom hem så sent igår kväll, men kanske hinner jag sitta i solen en stund i eftermiddag i trevligt sällskap. Jag undrar om jag inte fått lite bättre fart på mina hjärnceller med detta projekt? Det känns nästan som så. Jag har i.o.f.s. övat hela detta läsår på studielitteratur, men jag tror ändå att det här tillfört ytterligare en dimension.

27 maj

Lång dags färd mot tomater.

Nu är de satta på plats, klenisarna. De har avhärdats i några dagar och ska nu få vänja sig vid solen och flyttas till ladans södervägg. Vi får väl se om det blir några tomater i år! Annars lär det bli mer än nog av chili att bita i, så vi får väl öva på att klara av hettan.

I år erbjuder vi en blandning av gammalt stallströ, Jem & Fix billiga trädgårdsjord och lite tomatnäringpellets. Jag ska vattna med nässelvatten när plantorna har acklimatiserat sig till de stora byttorna, så de ska nog slippa svälta ihjäl. Chiliplantorna och ett par av paprikaplantorna har redan blommor, men de brukar inte alltid klara omplanteringen. Vi får väl se! Livet som planttant är alltid överraskande spännande…

27 maj

En bok om dagen no. 14.

The tipping point, How little things can make a big difference, av Malcolm Gladwell gavs ut år 2000. Den har med andra ord lika många år på nacken som vår yngsta dotter, vår ”bebis”. Det är bra att ha något speciellt att hänga upp tiden på då man försöker förstå hur världen funkade vid en speciell tid. Denna bok handlar om vad det egentligen är som blir ”den tändande gnistan”, det som exempelvis får ett projekt att ta fart eller en trend att spridas. Malcolm Gladwell får bli en egen fallstudie för hur något blir riktigt populärt. Hade den här boken skrivits av en okänd författare tvivlar jag på att den hade blivit en ”#1 National Bestseller”, men nu råkade Malcolm Gladwell vara en jättepopulär skribent på The New Yorker då boken kom ut. Han hade redan en stor ”fan base” och intresset för boken spreds snabbt både bland läsare och kollegor. Gladwells popularitet blev ”den tändande gnistan” för just denna bok.

Ett stycke i bokens efterord känns minst sagt läskigt. Malcolm Gladwell sitter på ett café och pratar med en vän som ägnat snart sagt hela sitt professionella arbetsliv åt AIDS-epidemin:

”’Jag undrar om det inte hade varit bättre om vi aldrig hade upptäckt AIDS-viruset alls?’ Jag tror inte att han menade det bokstavligen, eller att han ångrat de otaliga liv som har räddats eller förlängts av anti-HIV-läkemedel och AIDS-testet. Vad han menade var detta: att AIDS-epidemin i grunden är ett socialt fenomen. Det sprider sig på grund av tro och sociala strukturer och fattigdom och fördomar och personligheter i ett samhälle, och ibland kan man fastna i de exakta biologiska egenskaperna hos ett virus så att de blir en distraktion; vi kunde kanske ha stoppat spridningen av AIDS mycket mer effektivt bara genom att fokusera på dessa övertygelser och sociala strukturer och fattigdom och fördomar och personligheter. Och när han sa det, tändes en glödlampa i mitt huvud: det var detta jag försökte säga i The Tipping Point!”

Det är ju jätteintressant att jämföra HIV-viruset med coronaviruset. Olika sätt att smitta, olika sjukdomsscenarier. Oskyddat sex, sprutnarkomani och blodtransfusioner spred HIV och gör det fortfarande, men idag finns det stoppmediciner som gör att smittade aldrig utvecklar AIDS. Hur blir det med coronaviruset? Vi vet att människan har minne som en guldfisk och är det något vi lärt oss av historien är det att vi inte lär oss något av historien. Kommer vi att se ett muterat virus som tar död på hela mänskligheten (på 80-talet var det detta som vi skrämdes av gällande HIV) eller kommer vi att falla tillbaka till gamla levnadsmönster? Finns det ens möjlighet att falla tillbaka till sådana? Världens makter har tävlat i avstängningskrav och nu börjar de ekonomiska biverkningarna visa sig. Först är det lyxprodukterna som ratas, men det berättas också om att många New York-bor bara lämnat sina hyreslägenheter och flyttat eftersom de inte längre har någon inkomst. Den här Domino-effekten ska nu våra ledare börja rota i. ”LYCKA till!”, som min mamma skulle ha sagt.

26 maj

Slutinstallation.

Idag var det dags för finjustering av flaggstången. Basen hade som sagt skruvats fast i hälleberget för några dagar sedan. Här finlirades det med vattenpass och allt. En av flaggstängerna i grannskapet står på sniskan och det är inte särskilt charmigt…

Det här är mitt första hem med flaggstång. Festligt. Vilken trevlig 50-årspresent!

26 maj

Rensa i röran.

När jag och dottern ägnade oss åt att rensa bort alla torra kvistar i häcken märkte jag först ingen skillnad, särskilt inte där jag stod. Jag tyckte att jag drog fram och slängde bort ett aldrig sinande förråd och det var ändå lika risigt framför mig. När jag till slut vände mig om och verkligen tog en titt på högen vid kompostkvarnen blev jag medveten om hur mycket jag faktiskt hade rensat bort och även om det inte riktigt syns på bilderna här kunde jag också se att häcken fått det luftigare runt fötterna.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till mitt inre liv och jämföra mig med mig själv för tio år sedan då jag verkligen inte mådde särskilt bra. Den som tittar på mig idag ser en tio år äldre kvinna med allt vad det innebär. Det är omöjligt för åskådaren att se min imaginära rishög. Jag är otroligt tacksam över att jag har kommit ut på andra sidan som en nöjdare version av mig själv. Det finns fortfarande ris kvar att städa och både rotskott och invasiva arter tar plats med jämna mellanrum. Jag har dock blivit en bättre ”trädgårdsmästare” och vet att om jag rensar då behov uppstår, istället för att låta tiden gå och hoppas på att någon annan ska ta hand om röran, mår jag bättre. Jag har också blivit bättre på att inte låta andra människors skräp förfula min trädgård. Deras avfall får kanske inte alls komma in, men om jag tillåter det gör jag det genom kompostkvarnen så att jag själv kan få nytta av det.

Det finns några människor som varit direkt eller indirekt delaktiga till att jag är här idag. Jag avsäger mig inte mitt ansvar och jag tar inte åt mig all ära. Som människor är vi helt enkelt inte isolerade öar. Jag är tacksam både för de som bidragit till röran och de som hjälpt mig rensa upp. Jag hoppas att också du har möjlighet att någon dag rensa i din röra. Allt jag kan säga är att jag rekommenderar att du gör det förr än senare.

26 maj

En bok om dagen no. 13.

Här kommer en bok jag fick i julklapp 2019, en av de nyaste böckerna i våra hyllor. Anna Kåver gav ut Att leva ett liv, inte vinna ett krig, Om acceptans på förlaget Natur och Kultur 2004. En av mina systrar är psykologilärare, men så inläst att jag är säker på att hon skulle klara de flesta tentor på psykologutbildningen. Det var hon som gav den här till mig tillsammans med bokens parhäst Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne. (Jag har läst Kåvers bok Allians, den terapeutiska relationen i KBT i samband med min utbildning.)

Det här är den första boken i projektet som jag känner att jag inte klarar av att slutföra inom projektets ramar. I.o.f.s. har det tagit flera dagar att läsa Gutenberggalaxens nova, men det är något annat. Den här boken är skriven som självhjälpsbok i den rätta meningen. Det är alltså ingen ”sov mindre, prestera mer”-bok, inte heller en bok som lär dig få fullständig koll på allt som händer i ditt liv. Det är ingen bok som strävar efter att få dig att ”uppnå din fulla potential” eller boken som för dig ända fram till miljonärens paradis. Det är en självhjälpsbok som genom praktiska tips, exempel och övningar kan få dig som har det jobbigt på något sätt att må bättre genom ett accepterande förhållningssätt. Boken är också tänkt som fördjupningslitteratur för ”professionellt verksamma inom psykiatrin”, något som jag tänker ligger tillräckligt nära att vara samtalsterapeut.

Vad är då acceptans? Är det att lägga sig platt och låta livet springa över ens rygg? Inte alls. Här kommer den definition som Anna Kåver utgår ifrån: ”Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål.”

Det var intressant att fundera i dessa banor, särskilt eftersom jag just hade läst ett inlägg hos min bloggvän, The power of good bye. Ett stycke i bloggtexten gick hand i hand med budskapet i Att leva ett liv, inte vinna ett krig: ”Om morgondagen vet vi inte. Ibland får saker och ting en andra chans. Men det kanske spelar mindre roll, hur det blir med det. Poängen är att kunna och våga leva i en ständigt föränderlig verklighet och följa med i flödet utan att drabbas av alltför mycket ångest. Livet ÄR förändring! Att saker förändras gör ont, men att acceptera det är också enda hållbara vägen till personlig utveckling.”

Jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa mina klienter att landa i acceptans då det gäller sådant som de inte kan ändra. Jag känner själv att det är läkande på så många sätt. Mamma tyckte det var jobbigt då jag inte levde ”i framtiden” med henne (hon oroade sig ofta och försökte planera både för sig själv och andra, ända tills hon mot slutet av sitt liv faktiskt genomgick en stor förvandling och slapp många av sina livslånga rädslor). ”Det är som det är och det blir som det blir” tröstade mig, men gjorde henne upprörd. Vad då ”blir som det blir”? Jag är väl ändå ingen fatalist? Tror jag att det gör mitt liv bättre att sitta på en sten och vänta på att livet ska leda mig rätt? Och vad händer om man ger upp? Dessa frågor var berättigade, och är det. Nej, jag är ingen fatalist, men jag har lärt mig att acceptans har sin givna plats i mitt liv. Saker och ting blir ofta något annat än det jag önskat och planerat för, men det styr definitivt inte mina känslor permanent. Om så skulle ha varit hade jag kunnat behöva leva med beslut som hade gjort betydligt större skada än min accepterande hållning har gjort.

Idag tar jag paus från mina andra studier och ägnar mig på heltid åt Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Jag kommer också att snabbläsa Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? eftersom dessa två böcker gavs ut som en enhet. Så kan det bli!

25 maj

En bok om dagen no. 12.

Här kommer ännu en bok från svärmor till maken. Ola Wikanders bok I döda språks sällskap är en riktig favorit, så jag blev glad över att det blev Orden och evigheten utgiven på Wahlström & Widstrand som hamnade i min hand igår. Jag tycker att jag är intresserad av språk, men Ola Wikander är översättare från antika språk och disputerade i ”Gamla testamentets exegetik” 2012 och får väl anses ha tagit sitt språkintresse till en annan nivå. (Exegetik översätts ungefär till bibelvetenskap, eller ”konsten att uttolka skriften”.)

Vissa böcker kan man sjunka in i så till den milda grad att det är svårt för omgivningen att tränga igenom, andra är omöjliga att få grepp om. Orden och evigheten hamnar inte i någon av extremkategorierna. Texterna i boken är lagom långa och många av dem har publicerats tidigare i olika sammanhang för att sedan ha anpassats till boken. Jag fnissade mig igenom en hel del, till exempel följande stycke:

”Till exempel ska det en gång i tiden ha funnits en pidginiserad blandning av norska och ryska som användes av handelsmän långt upp i norr, en språkform som helt enkelt brukade benämnas russenorsk. Detta egenartade språk är mycket dåligt bevarat, men det skall till exempel ha innehållit underbara uttryckssätt som kak sprek? (>>vad säger du?<<) och den helt obetalbara moja njet forsto (>>jag förstår inte<<).”

Flera av texterna väver ihop de klassiska språken med populärkultur och jag får många aha-upplevelser gällande historiska förklaringar av exempelvis bibliska texter. Wikanders filosoferande texter är mycket intressanta och i vissa fall ögonöppnande. Jag landar i att denna lilla bok är ett mycket trevligt sällskap, ungefär som en riktigt god chokladbit. Den tar också slut alldeles för fort, precis som chokladen.

24 maj

Uterummet.

Under långa perioder lever vi svenskar instängda i våra hem. Kanske inte instängda precis, vi väljer snarare att stänga ute mörkret och kylan. Så fort solen visar sig blir det annat ljud i skällan! Näsorna vänds uppåt, vi vill tina våra frusna själar och bada i solens strålar. I samband med det pysslas det ofta i trädgården.

Idag kom svägerskan på besök. Hennes examensarbete på trädgårdsmästareutbildningen kommer att handla om grusläggningen runt vårt hus. Så spännande! Vi jobbade fram grunden för kantlinjen tillsammans och Ingenjören var väldigt bra att ha precis som vanligt.

Här kan du kanske se den grovt uppmätta kantlinjen till höger om huset och till vänster kommer det att se likadant ut. Det kommer att bli så fint! Böljande former och symmetri på samma gång. Bättre än så blir det inte.

Planen är att byggnaden till vänster ska komma till liv igen. Jag är inte bra på att planera och drömma om sådana projekt som vissa andra, men jag är jättebra på att se det färdigt framför mig! Det är förmågan att blunda för det ofärdiga som hjälper mig många gånger, men samtidigt gör det att jag kanske inte är lika driven att slutföra saker och ting fort.

Buketterna här hemma luktar så gott och gör mig verkligen glad. Tänk att det blev vår, eller sommar, i år igen!

24 maj

Rensa lite till.

Före:

Mellan:

Projektet är inte alls klart, men jag vill bara visa hur fint det blir när man rensar fram stenmurarna, dessa konstverk som vi faktiskt har åt tre håll här i vår trädgård. Det ska rensas mera, klippas lite, fixas mer, men det är så roligt att se trädgården ta för sig lite. Dessutom är det mycket roligare att tillbringa tid i detta jättestora extrarum då det är städat och iordninggjort.