03 dec

Nu åker julgrisen fram.

Som tonåring var jag vegetarian/pescetarian under några år. Jag har som vuxen alltid ätit kött, men betydligt mindre nu än för, säg, tio år sedan. Det gick inte en vecka utan att köttfärs i någon form hade serverats och jag lagade betydligt oftare till kött i form av grytor och stekar än jag gör idag. Delvis handlar det naturligtvis om att vi numera anpassar maten så mycket efter trädgårdslandet under det knappa halvår då vi äter vår egen skörd, men jag gillar också att äta mycket växtbaserat. Jag är ju inte planttant för intet.

Fler och fler runt omkring mig väljer att äta en vegansk eller vegetarisk kost. Jag har i perioder intresserat mig för att läsa forskningen runt den mänskliga födan och då vi idag har ett högt tryck ”uppifrån” att minska vårt köttätande hade jag nog förväntat mig fler studier som skulle visa hur bra människor utan kött i sin diet mår. Detta har ännu inte hänt. Med min begränsade kunskap i att läsa forskningsrapporter kan jag i alla fall dela med mig om vad jag kan utläsa.

  • Veganer och vegetarianer är överrepresenterade då det gäller personer med depression. Vad som är hönan och ägget framgår dock inte.
  • Vegetarianer och veganer är högt överrepresenterade bland personer med ätstörningar. (I flera studier anger över hälften av deltagarna att de äter en vegansk/vegetarisk kost.) Jag var en av dem. Man ifrågasätter helt enkelt inte en veggis som undviker specifik mat, men säger man som anorektiker ”jag kan inte äta den här rätten för att den är för energität” tycker ju folk att man är helknäpp. Hade jag varit tonårsmamma idag hade jag aldrig låtit mig själv bli vegan eller vegetarian.
  • Processat kött är dåligt för hälsan, punkt.
  • Personer som äter mycket processat kött äter även mer rött kött, något som associeras med högre risk för bl.a. mag- och tarmcancer. Problemet är bara att personer som äter det ena också äter det andra. Få personer äter rött kött men aldrig processat kött och tvärtom. Detta gör att det blir svårt att i forskning peka på om rött kött som inte är processat är mer okej.
  • Fläsk är ansett som haram i islam och icke-kosher i judendomen, men inte heller sjundedagsadventister äter fläsk. Anledningen är att man i heliga skrifter får uppmaningen att undvika just detta kött. Anledningarna är lite olika, bl.a. att de inte är idisslare, de vältrar sig i sin egen dynga och de är asätare.
  • Mer grönsaker är bättre! Om detta finns inget tvetydigt. Forskning visar klart och tydligt att den mänskliga kroppen mår mycket bra av grönt. Men…
  • … i den studie där kenyanska barn (vegetarianer p.g.a. främst fattigdom) fick en tallrik soppa extra per dag i skolan visade det sig att den tredjedel som fick kött i sin soppa efter studien blivit bättre både på att tänka och räkna jämfört med barnen som fick vegosoppa. De barn som fick extra fett i sin soppa blev för övrigt också bättre på att räkna. Det behövs väl göras mer forskning på detta kan jag tänka.

Så med allt detta sagt, blir det en vegetarisk jul för mig i år? Nope. Köttbullarna jag gjorde till dagens julfest kommer jag att dela med mig av utan att känna dåligt samvete. Jag borde kanske ha bidragit med grönkål också för att kompensera, men det finns vegetarianer i sällskapet som får fixa det.

Makens briljanta skärmaskinskonster gör att skinkan ligger fint upplagd på grisfatet som jag tror kommer från hans mormor, men jag kan ha fel. Vi hade ett likadant då jag växte upp. Detta tror jag hamnade hos något av mina syskon. Jaja, jag gillar i alla fall vår julgris och är glad att den får vara med mer än över bara juldagarna.

Efter det här blogginlägget känner jag för övrigt att jag ska ner i landet och plocka in lite mer grönkål att experimentera med. Igår kokades soppa på bland annat den sista vitkålen för året. Grönkål har aldrig varit min favorit, men hur kan man inte älska en grönsak med så fina hälsofördelar? Bot och bättring, kära jag. Men först ska jag njuta av en köttbulle.

02 dec

Stad i vinterljus.

Rådhuset i Karlskrona har stått här sedan 1798 då det ersatte rådhuset som brann ner i den stora stadsbranden några år innan. Jag tycker det är så vackert och även om man inte riktigt kan se hur fint uret är här så är det ”kronan på verket”, särskilt kvällstid.

”Spanska trappan” kostade snuskigt mycket pengar att bygga och är emellanåt rent livsfarlig när man kommer från Stortorget, men visst är den tjusig! Här börjar butiksdöden märkas och jag hoppas att utvecklingen inte fortsätter som den gjort hittills.

Biblioteket är inte vackert på något sätt, men jag älskar verkligen det här stället. Bibliotekarierna är duktiga på att skylta inspirerande och när jag gick förbi igår fick jag mest lust att krypa upp i soffan med en god bok och käka praliner.

Förra årets isbana blev en succé och kommunen bjuder på plastis och gratis skridskor att låna samtidigt som det visst ska bli något slags kommers i de små stugorna. Laholm släcker ner, Karlskrona sticker antingen ner huvudet i sanden eller så förstår politikerna vikten av att ha härliga ting i sitt liv för att inte alldeles deppa ihop när så mycket ändå är jobbigt att hantera. Är du en sådan som släcker ner, eller en som satsar?

01 dec

1 december. 1 december?!

Idag fyller min lillastesyster 30 år. Det är knappt så jag tror på det själv, men det är faktiskt sant. Dagen då hon föddes känns som ett annat liv. Det handlar väl mer om att jag levt i trettio år med henne, men hade ”bara” haft tjugotvå utan. Så glad för att hon och hennes fina man får fira födelsedagen i lugn och ro genom att utnyttja en av sina bröllopspresenter (presentkort på tjusigt spa).

Här hemma fortgår livet i gott tempo. Jag skriver gott för att påminna mig om hur glad jag är att allt liksom funkar i mig igen, att jag inte längre får stresspåslag bara av tanken på att det finns mer att göra och att jag numera kan ta saker i den takt de kommer. Igår var en osedvanligt vanlig dag, men trots det osedvanligt bra. Det känns värdefullt att ta den känslan tillvara. Jag njuter av att plocka in det som gör mig glad: lite mer levande ljus, lite mer pyssel, lite mer överraskningar, lite mer andlighet, lite mer sociala tillställningar, ja, lite mer helt enkelt.

Här kommer påminnelse om mitt amaryllisprojekt. Sedan intagningen från trädgårdslandet har en helt blommat ut, en slår ut vilken dag som helst, en står i knopp som kommit upp nästan hela vägen och sedan har vi de fem här i förgrunden som man precis kan ana knoppen på (en halv till tre centimeter ute ur löken). De fem som står kvar utan tecken på knopp lever och har hälsan, så de är kanske bara lite sega i start? Detta experiment är ju hur roligt som helst! Jag väckte lökarna liiite för sent, men hann i alla fall njuta av en blommande adventsamaryllis. Det är förvisso drygt fyra veckor kvar till jul och jag tycker att de här blommorna växer väldigt ojämnt sinsemellan. Av de två som blommade innan lökarna togs upp ur jorden var en röd och en vit. Dvärgamaryllisen som är på gång att blomma snart (står i vardagsrummet) är vit, så det borde betyda att resten av ”damerna” är röda, terracotta eller någon rosa variant. Jag gissar att de lite märkvärdiga kommer att vara mindre benägna att blomma om, men det kanske bara är inbillning.

Jag är mycket stolt över min Spotify-utmärkelse efter årets lyssningar. 45 145 minuter av nästan bara musik (jag lyssnar på poddar på annat ställe), mer än 89% av de svenska lyssnarna. Jag var en av de 0,5% som lyssnade mest på Annika Norlin vilket tyder på att jag borde prioritera en konsert med henne nästa år. Jag har flera i min närhet som hade varit intresserade av att hänka tänker jag! Att jag annars får vara äventyrare åtminstone inom ett område i livet känns stort för någon som är så fyrkantig som jag ändå är. Jag ser fram emot att fortsätta undersöka var musiken kan ta mig, åtminstone så länge jag slipper lägga rap och hiphop (Vad är hönan och vad är ägget?) till listan. Tur att vi alla är olika, eller vad det nu är man brukar säga.

30 nov

Sista november börjar med ösregn.

Trettio tacksamma dagar har varit extra fint att ha i livet i år. Kanske är det förväntan inför projektet som i vanliga fall ger mig mest glädje, men i år har verkligen mina små tacksamhetsmeditationer varit hjälpsamma. Medelläget var redan i början av månaden över medel, så kanske förväntade jag mig därför inte att det skulle ge mig så mycket att gräva ner mig i tacksamheten? Tji fick jag! Det funkar alltså även när man redan tycker sig vara på en bra plats.

När jag vaknade imorse slog regnet mot rutan och istället för att bara vilja dra täcket över huvudet tänkte jag: ”åh, hoppas att grundvattnet fylls på riktigt mycket”. Sedan var jag naturligtvis tvungen att gå in på SGU:s hemsida för att se hur det stod till med den saken. Till min glädje såg jag att vi har gått från ”mycket under normal” till ”under normal” i vårt hörn av landet både när det gäller små och stora vattenmagasin och att detta gäller flera olika ställen runt vårt fina land. Jag hoppas att det får fortsätta så. (I tacksamhetens tecken nöjer jag mig med att glädjas åt förbättringarna istället för att fokusera på det som inte är så positivt.)

Jag ser fram emot dagen och det den har att bjuda på. Spännande samtal (efter konsultation är det dags för det första ”riktiga” samtalet för en ny klient), städa ur kylen och koka soppa på en spik (se till att kolla igenom hela hyllan med olika sylter, chutneys och liknande för att ge chans till nystart för sådant som hamnat längst bak och glömts bort), öva igenom noterna för kommande julkonsert och kanske mysa i vardagsrummet och ta mig tid att kolla på någon riktigt smörig julfilm. Det är ju ändå lillördag idag, om du nu letar efter någon anledning till att göra något utöver det vanliga.

29 nov

När man tappar taget för en stund.

Jag värnar min lilla bloggstund på morgonen. När jag var yngre skrev jag dagbok, numera har denna vana mest gått över i en morgontradition av vad-det-nu-är-jag-håller-på-med-här. Efter ett par dagar med ungefär noll utrymme för annat skrivande än inläggen till Trettio tacksamma dagar kändes det som att något skavde, fast utan att jag kunde sätta fingret på det. Ungefär som när man känner sig ofräsch i munnen utan att ha ätit eller druckit något utöver det vanliga, men glömt att borsta tänderna. När man sedan drar med tungan längs med tänderna och känner att det är skrovligt vet man precis var det ofräscha kommer ifrån. Sådär kändes det imorse, fast i min tanke. Det visade sig alltså att det var bloggrutinen som frångåtts. Enkelt åtgärdat tänkte jag, men kände noll inspiration när jag väl var färdig med tacksamhetsinlägget. Det fick vara så. Jag är ingen influenser, har inga regelbundna läsare som blir upprörda om jag inte skriver, inga samarbetspartners som blir irriterade över att flödet bryts. Jag skriver för mig själv, för själva skrivandet, för dokumenterandet av min lilla vardag, ja, helt enkelt för att jag gillar det och ser en mening med det. Det vore verkligen intressant att få reda på exakt varför jag då, helt utan tryck från ”omvärlden”, kände mig så missnöjd med att inte har skrivit på några dagar.

Missnöjet har lagt sig. Livet har pågått som vanligt resten av dagen med jobb och fix. Vi hade svärföräldrarna på ”lunch och hjälp med installation av ny telefon”. Ugnspannkaka med bacon och så lingonsylt och saffransfläta till efterrätt. Jag följer alltid samma gamla vanliga recept från Vår Kokbok, men idag gjorde jag två vanliga treflätor av halva degen och två smör- och mandelmassefyllda flätor av den andra halvan. (100 g rumsvarmt smör breds ut över den utkavlade rektangeln, sedan försöker man fördela 200 g grovriven mandelmassa så gott man kan över den. Rulla ihop, dela rullen i två delar och klipp sedan varje rulle i 1,5 cm breda bitar. Lägg varannan del åt vänster och varannan åt höger för att efterlikna en fläta och tryck under kanterna lite för att få en avrundad form. Var särskilt noggrann med att ge början och slutet på flätorna lite extra omsorg. När flätorna jäst klart kan man som jag pensla med ägg och strö över lite pärlsocker för att sedan grädda dem i 200°C i ca 15 minuter. Var försiktig och håll koll, saffransbröd blir extra tråkiga om de blir övergräddade.)

Jag saknar väldigt sällan vetemjölsmat nu för tiden, men det här är annorlunda. Det går inte att få till känslan av supermaxad saffransfläta i en adventskladdkaka (kladdis på mandelmjöl och saffran). Jaja, jag får vara nöjd med att flätorna var väldigt roliga att baka och att maken och gästerna kunde njuta. Dessutom är de små ICA-apelsinerna i nät som jag köpte hem häromdagen ruskigt goda. Riktigt bra citrusfrukter är väl så lockande som nybakat, tro det eller ej, och det gäller att passa på nu när apelsinerna är i säsong!

26 nov

Advent 2022.

VARJE år slås jag av hur fin sonens lilla julkrubba är och den gör mig glad precis varje gång. Det här är alltid det första julpynt som åker upp här hemma och det innebär att advent härmed kan hälsas välkommen!

Då gör det ingenting att huset är lite upp och ner. Eller lite. I varje rum ligger grejer lite huller om buller, men efter Skottland och allt runt adventskonserterna denna helgen fick det bli så.

Köksstjärnornas lampor hade klarat sig och när lamporna lyser tänker man inte så mycket på de små fläckarna. Vådan med vita pappersstjärnor är ju just att de lätt blir lite ofräscha med ett gäng år på nacken. Jag tycker ändå om dem och är glad över det mjuka ljus de bidrar med i köket under den kommande månaden. Elpriserna får vara vad de är, jag går hellre i skitiga strumpor än låter bli att tända adventsljusen i våra fönster! Hur tänker du?

25 nov

Dagen vi kom till Lallybroch och såg en regnbåge över Hopetoun House.

Outlanders, förena eder! Härligt att se Jaimies föräldrahem som i teveserien heter Lallybroch, men i verkligheten heter Midhope Castle och är väldigt nedgånget.

Midhope Castle ligger på Hopetoun Houses ägor. Vi fick möjlighet att även besöka detta praktfulla herresäte med många hundra år på nacken. Lyckligtvis prickades en härlig julmarknad in, så vi fick både historia och julkänsla i ett.