17 jan

Rastlös.

Känslan av tomhet är överväldigande. Plötslig död kan nog ingen förhålla sig till. Det är som att tiden bara stannar och allt sätts på paus, som att någon ska komma och säga ”nej förresten, nu blev det fel”. Helst hade jag velat sitta och bara titta på en hel serie på Netflix, men jag är för rastlös. Har klämt några avsnitt av The Handmaid’s Tale, men jag tror den är för otäck för att jag ska klara av att fortsätta. Det är som att allt jag tycker illa om har komprimerats och pimpats med lite Hollywoodromantik. Nej, isåfall får det bli något annat.

Jag har inga samtal inbokade i eftermiddag eller imorgon, så jag tog fram den här lilla pärlan som väntat på att få jobba. Städlista med väldigt specificerade poster:
gamla skor
gamla glasögon
take out-menyer (eh, detta liv ligger långt från vårt)
gamla leksaker
gamla tekniska prylar
enstaka sockor
gamla tidningar och magasin
osv, osv

Kanske kan det vara något? Det spelar liksom ingen roll hur ordningsam ”man” är, även om hemmet har en grundordning är det lätt att somligt bara blir liggande att utföras en annan dag. Det kan vara så att den dagen är här. Vad gör du när rastlösheten tagit över hela ditt sinne?

16 jan

En dag i kontemplation.

Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.

När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.

Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.

15 jan

Tack för allt.

Igår nåddes vi av den tråkiga nyheten att svärfar gått bort. Jag tror att jag fortfarande är i chock.

2018 planerade maken en resa för hela familjen för att specifikt lära känna svärfars bakgrund och uppväxt i Bayern. Jag är så otroligt tacksam över att framförallt våra barn fick möjlighet att lära sig mer om dessa grenar i sitt släktträd. Det blev en fantastisk resa och minnet av svärfar då han berättade känns tröstande idag.

Lilleman i mammas knä, där har vi honom. Roligt att han ”behöll” sitt utseende upp i vuxen ålder, han är lätt att känna igen i syskonskaran.

Tyvärr har jag inte räknat ut hur man bäst laddar upp egna filmklipp här, så det får bli en enda liten umpa-umpa-trudelutt till svärfars ära. Nu var kanske inte bayersk umpamusik hans favorit. Han kom på varenda konsert vi hade med Fredrikskyrkans Motettkör, älskade musiken och att sitta i kyrkan och lyssna.

Igår hittade norrskenet ner så långt som till Stockholm och vår äldsta dotter tog det här fotot över Handen. ”Hälsningar från farfar”, skrev hon i familjechatten. Jag tycker om tanken. ”Tack för allt” var det sista du sa till mig, Manfred. Nu säger jag detsamma till dig. Tack för allt.

14 jan

Hur går det med framåtandan?

Att jobba med ett ledord på det sätt jag gör är väldigt roligt. Det rent praktiska ”jobbet” ger ännu en dimension till att förstå vad det är jag vill uppnå och hur jag kan komma dit. Definition, musik, citat, dikter, synonymer, tvillingord, motsatser – allt detta hjälper mig att implementera känslan i hela mig. Det är inte så att jag går omkring och säger ”Hur passar det in med framåtanda då jag klipper tånaglarna?”, utan det är snarare ett filter jag sätter på mitt medvetande.

Vissa ord har varit väldigt tacksamma då de är sådana som används mycket i inspirerande sammanhang. Varken GUMPTION eller FRAMÅTANDA är dock sådana. Jag är glad att jag fångade betydelsen av vad det egentligen jag vill uppnå på längre sikt. I processen med att hitta denna (gumption översätts ju till många olika ord samtidigt) fick jag känslan av att känslan jag ville uppnå var att få mer mod och att göra mer av sådant som både är roligt och utvecklande. Tankarna om detta var det som ledde mig till det ”ledordscitat” jag till slut valde.

”One day she decided to stop fear hold her back and chose to live bravely. From then on she flew.” Jag fick med både modet och riktningen framåt. Jag ser mig inte alls själv som någon ängel. Jag tror inte ens att änglar har vingar. Det här är en bild av själva tillståndet. Det sitter i huvudet. Glorian är allt det positiva, starka och modiga jag samlar på mig, alla erfarenheter som gjort mig stark. Den svarta bakgrunden är det jag behöver förhålla mig till, det tunga i världen, eller kanske bara sådant som är tråkigt eller svårt att utföra. Hur skulle du illustrera dina mål för dig själv?

13 jan

Fiat lux.

Varde ljus. ”Ljus syftar dels på en sinnesupplevelse och dels på den elektromagnetiska strålning som kan ge upphov till sådana upplevelser. Ljus i fysisk bemärkelse kan mätas och kvantifieras på olika sätt, men det finns inget direkt samband mellan dessa mätvärden och vår upplevelse av ljus i en specifik situation.” Wikipedia

Låter du ljuset uppfylla ditt sinne? Släpper du in det i ditt hjärta? Öppnar du dina ögon, vågar du möta det? Är du den som reflekterar ljuset, den som får ljuskatter att dansa i rummet? Gör du något för att skapa ljus i denna värld som ter sig så mörk ibland?

Så många mår dåligt av uteblivet ljus under den här tiden på året, men nu vänder det. Dagarna blir längre, ljuset blir starkare, värmer bättre. Själv eldar jag. Stearinljus och brasor värmer och lyser upp. Det hjälper också.

Ett skepp kommer lastat med sådant som gör dig glad, hur länge klarar du att vara med? Tacksamhet är lätt att fånga för somliga, andra får jobba hårt för att hitta livets ljuspunkter. Det bästa är att det blir lättare att hitta ljuset om du övar och lär dig känna igen det.

11 jan

Förvrängd verklighet.

Jag älskar Ilon Wiklands illustrationer. Skeva och vinda, konstiga proportioner, men fantastiska. Igår var jag ute på en kvällsrunda och kom hem till en så härlig känsla med klar stjärnhimmel och måne med bulliga moln på samma gång. Hivade fram min iPhone och fotade och fnissade till då jag såg resultatet. Tycker att min smarta telefons kamera är riktigt läskigt bra många gånger, men ibland får den till en del spännande effekter. Som igår. Det var precis som att Ilon Wikland hade flyttat in i kameran!

10 jan

Har du en narcissist vid din sida?

De senaste åren har det varit populärt att skriva om och diskutera personer med personlighetsstörning. ”Omgiven av…”-böckerna har sålt otroligt bra. Författaren Thomas Erikson skrattar hela vägen till banken medan forskarvärlden naturligtvis protesterar över hans pseudovetenskapliga påståenden och texter. Det är som med Camilla Läckberg och hennes böcker. De säljer enormt bra, men alla grammatiska högdjur överöser henne med diverse epitet som talanglös, dålig författare och allt vad det är.

Huruvida Thomas Erikson har rätt eller fel spelar mindre roll i det här inlägget. Vi kan konstatera att ett samhälle fullt av psykopater, eller narcissister för den delen, skulle haverera. Så många finns det helt enkelt inte. Alla som påverkas av dessa personligheter håller dock säkert med om att livet blir outhärdligt i deras närhet.

Skillnaden på en psykopat och en narcissist (båda är personlighetsstörningar) är i princip att psykopaten inte har några känslor medan narcissisten har fått sitt känsloliv förstört i tidig ålder, kanske av en riktigt hemsk förälder. Hen har alltså en förstörd självkänsla och använder andra för att ”överleva” känslomässigt, många gånger på ett otrolig obehagligt sätt för den som utnyttjas till detta syfte. Narcissisten kan rent teoretiskt behandlas, men det verkar inte särskilt framgångsrikt efter vad jag har förstått.

När jag såg den här bingobrickan tänkte jag att den kanske kommer till användning för dig eller någon i din närhet. Manipulation är fruktansvärt utmattande. Känner du någon som utsätts för den här typen av behandling? Eller är du rentav en narcissist själv?

Översättning av de olika rutorna, ej i ordning:

Beteende

arg på dig för att du är sjuk eller skadad
saboterar din/ditt jobb/skola/relation
ser till att din viktiga dag handlar om hen
kontrollerar ditt utseende
diagnostiserar dig med psykisk ohälsa
delar med sig av för mycket info om hens personliga liv
slutar inte ringa om du inte svarar i telefon
förolämpningar gällande vikt
bestämmer över dina känslor

Kommentarer

Det är inte mitt fel att [resultat av trauma]
Ingen vill vara med dig om inte…
Ursäkta att du tycker att jag är så hemsk
Otacksam
Lär dig att ta ett skämt
Du hör inte av dig tillräckligt ofta
Du behöver komma över det där
Du är för känslig
Du har tur som har mig
Någon annan manipulerar dig till att hata mig
Du brukade vara så trevlig
Sluta spela offer
Jag kan inte fatta att du sa så om mig
Det är inte så jag kommer ihåg det

09 jan

Vad gör du då det blir ”lite tlångt”?

Du har förutsättningarna redan från början. Det är så här mycket du har att göra, så här mycket utrymme du har till ditt förfogande, så här liten marginal för att nå resultat. Du vet, och ändå sätter du igång med projektet. Du vet ju precis vad du vill ha och du vet hur du ska uppnå det.

Jag vill bada!

Jag har bara den här lilla baljan.

Jag får plats i den! Och jag vill ha mycket skum. Och varmt vatten.

Okej, ja, men jag vet inte om du får plats.

Joooooo, de gör ja!

Okej. Sätt dig här då.

II: Hihihihihi! Jag gillar mycket skum. ”leka, leka, leka, kraftmätning mellan Skogens Konung och en noshörning” Nu behöver jag lite mer vatten. Och skum.

Okej. Det fixar vi.

Tack! ”leka, leka, leka, leka, leka” Kan jag få lite mer vatten och skum?

Jajamensan.:II

Sätter man reprisklamrar utanför något stycke är det bara att upprepa. Detta stycke upprepades sålunda om och om igen. Till slut tyckte badgeneralen att det började bli dags att stiga upp. Badpojken ville ”doppa sig”, men efter en stunds snurrande i baljan utropade han ”de e lite tlångt”. Jag undrade om det kanske skulle gå att uppnå samma mål om han ställde sig upp så jag kunde duscha av honom. Det gick bra och både han och jag var mycket nöjda efter den här långa badritualen.

Det är så lätt att ge upp för tidigt. Förutsättningarna är inte ultimata, det saknas utrymme, medel, medarbetare, material… ”De gaur ente”. Så lyder det karlskronitiska uttrycket som tydligen är modellen för vår landsända. Bättre att inte ens pröva, då slipper man ju besvikelsen. Jag är på det viset urtypen för karlskroniten. Jag har lätt att lägga mig platt utan att ens testa, även då det rent teoretiskt borde gå att genomföra ett projekt. Men jag vill inte vara sådan. Jag vill vara en driven optimist som tror att det går, som vet att om man bara tänker igenom något en runda till så går det säkert att hitta en lösning. Jag tror minsann att jag hittat ett nytt, motiverande mantra att dra fram ur rockärmen då något känns svårt eller jobbigt att genomföra. ”De e lite tlångt!!!” öppnar för lösningar och möjligheter, där och då gäller det att dra fram sina äss ur rockärmen. Om jag kan påminna mig själv om detta tror jag det är lättare att leva efter ledordet FRAMÅTANDA.

08 jan

Lite om glitter, ordning och reda.

Nu har julen åkt ut, förutom några textilier som fortfarande behöver tas om hand. Lika härligt som det är att få julen på plats är det att packa ihop den igen. Det blir bara så tomt! Jag är minimalist i grunden, men tycker det är svårt att få det mysigt och hemtrevligt med en minimalistisk inredning. Den gör sig bäst på fotografier, helt enkelt. Varje gång jag packar ihop påminns jag om hur skönt det är att ha ett bra förvaringssystem för de grejer som inte används dagligdags.

När min brorson var på besök var vi inne på COOP och handlade. Lokalen inhyste förut en Nettobutik som jag gillade att besöka, inte minst för deras stinkande ost som var så god. När jag nu kom in på COOP fick jag känslan av att ha hamnat på Netto igen. Innanför entrén var det uppdukat med en uppsjö av prylar, både högt och lågt. Brorsonen hyser en enorm kärlek till glitter och diamanter, sådant som rent bokstavligt ”spark Joy”, glittrar av glädje (referens till organiseringsspecialisten Marie Kondo). Konmarie hade kanske inte hållit med om att mitt beslut där och då, att lyssna på brorsonens uppmaning om att alla borde ha en discokula, var det bästa. Trots allt är jag en femtioettårig kvinna som tar mina egna beslut och jag köpte den där discobollen. Den var inte ens på rea. Nu bor den hemma hos oss. Och oj, vad den glittrar!

Jag sålde lite grejer på Tradera innan jul. Sådant som hängt med i någon auktionslåda från Sikö, några loppisfynd som jag sålde vidare och något som ”blivit över” och inte längre användes här hemma. Jag cashade också in lite pengar från Sellpy. (Nej, det blir inte särskilt stor vinst på varje plagg, men visst är 1000 kr i handen bättre än en hög plagg man aldrig använder? Kom dock ihåg att det tar flera månader för Sellpy sedan de fått in sorteringspåsen innan kläderna ligger uppe till försäljning.)

Organisation och förvaring är något som gör mig glad, åtminstone då mina system fungerar. Jag gillar våra två märkmaskiner från DYMO, både den som präglar (snygg detalj) och den batteridrivna (effektivare). Jag ser fram emot att hålla igång energin som väcktes av att göra mig av med grejer som inte hade någon plats här hemma innan jul. När yngsta dottern flyttade hemifrån blev det ju ännu ett skifte gällande vad som förvaras, var det förvaras och hur. Med discokulan kom en önskan om att förfina det som redan påbörjats och jag känner redan hur glittret sprider sig i min själ.