Monthly Archives: november 2024

29 nov

”Om jag tappar minnet helt – vad jag inte tycker om.”

Hej Anna! Här kommer listan som jag stal idén till direkt från ditt inlägg.

  • att ärmarna blir blöta längst ner, närmast händerna
  • blodkorv/blodpudding, den enda mat som fått mig att spy
  • överraskningsfester för mig (men jag älskar att överraska andra, denna får jag kanske jobba lite på)
  • musik som hugger mig i huvudet som en gaffel (somliga musikgenrer räknar jag som musik lika mycket som jag räknar schack som en sportgren, exempelvis rap och diverse skrikmetal, så jag borde kanske bara skriva ljud som hugger mig i huvudet…)
  • att vara kall om fötterna
  • när folk, inklusive moi, säger en sak och gör en annan, typ skenhelighet (men detta kan ju gälla en massa som inte är heligt alls)
  • att putsa fönster, men jag ÄLSKAR putsade fönster
  • när vuxna tycker illa om barn och ungdomar, och inte tar reda på vad det är som skaver och åtminstone försöker ge ungen en ärlig chans
  • när vuxna inte tar ansvar för sitt känslomässiga bagage och fortsätter skylla sitt dåliga beteende på hur de blivit behandlade och vad de upplevt (och inte gör något för att lära om)
  • kombinationen matos, svett och stark parfym
  • människor som inte visar tacksamhet för någons ansträngning, utan genast hackar på det de inte gillar
  • när alla tycker lika illa om något, men förlitar sig på att någon annan ska protestera och ta smällen
  • masspsykosmentalitet/flockbeteende
  • högar som blir stående/liggande ”för att jag ska ta hand om dem”, men som aldrig blir åtgärdade
  • migrän
  • olyckliga slut på böcker och filmer
  • snålhet, både känslomässig och praktisk
  • att inte räcka till/känna att jag inte drar mitt strå till stacken
  • att hetsas till dåliga beslut
  • lurendrejare, särskilt de som utnyttjar barn, gamla och försvarslösa

28 nov

Soppa på en spik, fortsättning.

Hur går det att omvandla grejer som inte behövs till pengar i handen? Jag lade till etiketten ”soppa på en spik” till dessa inlägg, så får vi se hur ofta jag får tillfälle att använda den. Efter att ha håvat in de innestående pengarna på gamla SL-kort började jag strukturera upp saker och ting. Det allra första som hände var att en hel IKEA-kasse lämnades in till Pingskyrkans second hand. För det samlar man dock bara skatter i himmelen. Däremot har jag också sålt lite grejer på Tradera. Än så länge har jag dragit in 484 kronor och har minst 45 kronor till att hämta på de auktioner som fortfarande är igång. Jag hoppas dock att flera bud kommer snart! Det har onekligen varit roligt att se sådant som bara orsakar stök eller tar upp onödig plats i skåp och garderober omvandlas till julklappspengar. Jag vill därför fortsätta övervinna min ovilja att ta itu med de förberedelser och det efterarbete som behöver göras för att kunna håva in några pengar.

Viktig information för en Traderaannons är som följer:

  • sanningsenliga fotografier, gärna fler som visar grejerna från olika perspektiv
  • lika sanningsenlig beskrivning, gärna med adjektiv som beskriver på ett talande sätt
  • alla eventuella felaktigheter utpekade, exempelvis fläckar, nagg eller hål
  • mått och vikt
  • tillräckligt tilltaget porto för att räkna in både det som ska skickas och packmaterialet

När jag ska förbereda för en annons ser jag till att få grejer i gott skick. Diskar, stryker och liknande. Därefter hittar jag ett ställe där jag kan fotografera utan distraherande omgivning. I syrummet finns det en sockel vid murstocken som funkar perfekt, men det går naturligtvis bra var som helst där omgivningen inte är stökig. Bra ljus är viktigt, liksom fokus så att inga detaljer missas. Eventuella skador fotograferas separat.

Jag tycker att det verkar vara viktigt att pricka in ”rätt tid” att lägga upp annonsen på för att få så många som möjligt att se den. Vilken den ultimata tiden är har jag dock inte räknat ut än. Gissar att många sitter på kvällen mellan 20 och 22, eller morgnar och kvällar om helgen.

Vi beställer inte särskilt mycket prylar, så tyvärr har jag inte direkt något lager av kartonger och annat packmaterial. Jag får kanske kolla med nära och kära? När vi fick in silverfisk med ett Traderapaket för några år sedan lyssnade jag på killen från Nomor och låter inte längre några kartonger flytta in i huset. De får istället stå i verandan (som återigen gått från att vara ett underbart litet sommarextrarum till att vara ett stökigt förråd). Tips till alla! Efter behandlingen har vi inte haft några problem alls med silverfisk. De döljer sig kanske någonstans, men innan dök de upp vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Urk!

Så här långt har jag kommit då det gäller att omvandla prylar till pengar:
162,50 kr + 484,00 kr = 646,50 kr
Spiksoppan ska få hamna på ett eget konto, men vad ska pengarna användas till? Har du några förslag? (Det är inte ofta jag ställer frågor till bloggens läsare eftersom jag ser det mer som något slags dagbok/tankebok, men ibland så…)

27 nov

The boy, the mole, the fox and the horse.

Härom dagen kom ett så fint paket hem till mig. Lillastesyster hade skickat en bok som hon inte hade läst, men som hon trodde skulle falla mig i smaken. Tänk, så rätt hon hade! Charlie Mackesys bok är otroligt vacker och tänkvärd på ett varmt sätt. (Tänk Nalle Puh och hans vänskapsband.) Dessutom är formatet perfekt, utformningen och sättningen härlig och så luktar det tjocka papperet gott. Mmmm, som en litterär godisbit! Jag har en vän som aldrig vill höra ett ord om en bok hon ska läsa på förhand eftersom hon märkt hur mycket det påverkar hur hon går in i texten och tar emot den. Jag har märkt att det finns något att hämta där. Det räcker att höra att en bok är bra och vilken genre den tillhör, låt mig sedan upptäcka vad den gör med mig. Jag var väldigt känslosam när jag läste denna lilla pralin och började till och med fulgråta vid tillfälle. När det gått några dagar läste jag om boken på Goodreads och blev då extra tacksam över att inte ha läst några recensioner på förhand. Eftersom jag inte vill sabotera sin upplevelse länkar jag till recensionerna så du kan gå dit när du själv läst boken.

26 nov

Liten tacksamhetsreflektion.

Trettio tacksamma dagar börjar närma sig sitt slut. Tacksamheten tar aldrig slut, den är en viktig del av mitt liv. Att genomföra dessa ”tacksamhetsmeditationer” och skriva inlägg till Facebookgruppen gör jag dock bara under november månad. Jag kan knappt tro att detta är den trettonde omgången med detta fokus. De första gångerna var det inte hela november, utan något slags nedräkning till Thanksgiving som går av stapeln den fjärde torsdagen i november i USA. Något år var jag också med i något som hette ”21 days of gratitude”, vilket jag tror var ett Deepak Chopra-projekt som Oprah Winfrey spred genom sina program.

Tacksamhet har alltid varit en teoretisk del i mitt liv. Jag har blivit uppfostrad till att uttrycka tacksamhet. Det är dock skillnad på teori och praktik. Inte förrän jag fick uppleva hur det kändes att knappt hitta något att vara tacksam för då livet tedde sig otroligt mörkt fick jag se vilken skillnad det kan göra att byta fokus. Idag vet jag att personer som är deprimerade har svårt att ta till sig tacksamhet och därför kan ett sådant här projekt snarare få en att känna sig ännu mer eländig. För mig som var nedstämd var det dock precis rätt medicin! Ska jag skriva en topplista på händelser som påverkat mig mest positivt genom livet finns definitivt november 2012 med. Det känns fint.

Vi närmar oss årets Thanksgivingfirande med stormsteg. Eftersom vi lever i Sverige får vi naturligtvis anpassa oss och kan inte fira på torsdag då det är en vanlig arbetsdag. Första adventshelgen blir därför alltid väldigt intensiv för mig. Första advent betyder stjärnor och adventsljusstakar upp, adventskonserter med genrep och så den här härliga middagen som blivit så viktig för syrrans och min familj. Vi brukar bjuda in de amerikaner vi har i krokarna och i år blir det troligtvis sista året vi firar med våra vänner som är på väg till Norge. Jag och maken har firat Thanksgiving sedan 1994 då vi bodde i Kalifornien, så denna tradition är minst lika viktig för våra barn som julen. Kalkonmiddagen är dessutom mycket mer poppis än julbordet.

2024 har varit ett otroligt tufft år för många nära och kära. Jag inser att tacksamhet inte är det gemene man först drar fram när livet hänger på en tråd, eller till och med är förlorat. För mig har det dock blivit ett viktigt andningshål, en plats där jag kan hitta kraft och ny energi när oro och sorg upptar så stor plats. Och för det är jag tacksam.

25 nov

Laga det som lagas kan.

En av mina favoritkorgar hade gett upp. Det syns dåligt här, men den kraftiga grundgrenen som utgör själva handtaget och som går ned i själva korgen hade gått av. Du kan se brottytan till höger om handtaget här på bilden. Dessutom hade hela korgen torkat ut och fästena släppt, så först tänkte jag faktiskt bara använda korgen till brasved. Maken fick mig att tänka om och med gemensamma krafter reparerade vi den så gott vi kunde.

På den ”bra” sidan där bara fästet hade gått upp använde jag något slags snöre av naturtyp. Kanske hampsnöre? Jag fäste lite väl tunt med bara två omgångar som hjälper till att hålla allt på plats på vardera sidan, men sedan snurrade jag, gjorde dubbla halvslag och snurrade igen tills det kändes stabilt. Maken gjorde en ganska ful, men mycket effektiv, lösning för att få ihop det avbrutna handtaget med korgen med hjälp av en kraftig ståltråd på andra sidan handtaget. Tyvärr har jag ingen bild hur detta såg ut innan jag surrade.

Här ser du dock ståltråden och hur mycket snyggare (tycker jag) fästningen blev på denna sida. När allt var klart och fast smetade jag över en massa trälim som blir vattentätt då det torkat för att verkligen få allt att sitta. Jag har inte gjort om den första sidan och kommer kanske inte heller att göra det, men får jag feeling så blir det möjligtvis av en annan dag.

Fullt fungerande korg i skick att jobba hårt under lång tid framåt! Jag är mycket nöjd över den här räddningen. Visst är det fint att kunna vårda det som redan finns tillhands?

24 nov

”Glädjen är stor, i ett barns klara ögon bor den.”

Jag har sagt det förut och säger det igen. Snö ska upplevas i lager på lager och i sällskap med barn. Vi hade inte kunnat beställa en bättre dag för pysseldejt med brorsbarnen! De små iskristallerna hade inte hunnit bli perfekt kramsnö, men de gick åtminstone helt okej att forma snöbollar med. Vi fick gemensamt till en rejäl snögubbe och brorsonen skapade en gigantisk snöboll som även kunde användas till snöfort då det utbröt snöbollskrig. Vi var ute tills det blev för kallt och då var snögubben ändå färdig. Det var länge sedan jag hade så roligt som där i snön! Nöjda och glada skuttade både barn och vuxna in för att dricka varm choklad.

11-åringen fixade lyxchoklad med det hon hittade i skåpen. Det är en försigkommen liten tjej som är kreativ, omtänksam och driftig. Det är bra för mig att öva upp min kreativitet i hennes sällskap. Massor av bra idéer har lett till vackra skapelser, roliga lekar och rentav gapskratt genom åren. Vi fortsatte efter önskemål från båda barnen att pyssla julkort. Och vilka kort det blev! You Do-Lena hade kunnat använda dem i marknadsföringssyfte. Både mina barn och syskonbarn tycker det är synnerligen imponerande att jag jobbat med ”att pyssla”, typ. Så här i efterskott är jag framförallt tacksam för allt roligt jag fick uppleva under åren på Metalimo och You Do. Arbetsmaterial därifrån förgyller fortfarande mångas liv, inklusive mitt eget. Efter allt pyssel blev det sedan filmkväll och lite snacks i sann lördagskvällsanda. Jag kan säga att alla sedan somnade ovaggade, även om jag sedan lade mig på soffan då sexåringar som lägger sig på snedden kan bli väldigt långa. Och så gick den lördagen.

23 nov

En dag på Spjälkö.

Jag hade en så fin dag med min kusin på Spjälkö utanför Ronneby igår. Som bonus fick jag hänga en hel del med hennes söta barnbarn och hann träffa ena dottern, faster, farbror och kusinens lillasyster som är lika gammal som jag. En kär gåva jag fick på fars sida var tre jämnåriga tjejer som jag hade så mycket roligt tillsammans med under uppväxten. Jag och Ammarpskusinen var ”lag farmor”, Ronnebykusinen och Bostorpskusinen var ”lag mormor”. I mitt huvud lade vi orimligt mycket tid på att argumentera för vardera sidas sak, men vi hade också mycket roligt tillsammans.

Maken och jag hade inte räknat med en snöig helg, för vi såg bara ett par minusgrader som sedan skulle gå över till tio plusgrader. Vi hade därför beställt däckskifte till nästa vecka. Nu råkar naturen göra som den vill och just igår ville den bjuda på snöfall. Hur skulle jag lösa detta? Jag körde försiktigt till faster och farbror i Ronneby. Det gick bra med nya och fina sommardäck, men att köra hela vägen hem var inte ett alternativ för mig. Bilen fick efter en fantastiskt god middag och trevligt umgänge stå kvar, jag blev skjutsad till tågstationen och fick sedan uppleva kollektivtrafikens sedvanliga snökaos. Det var ett tag sedan! Ett mycket försenat tåg och två lite svängiga bussturer senare var jag sedan hemma, åksjuk så till den grad att jag trodde den goda middagen skulle komma upp. Maken bäddade dock ner mig på soffan, tände en myseld i kakelugnen och fixade en varm rispåse. När jag vaknade till liv några timmar senare upptäckte jag att lillastesyrran hade skickat en bok som jag får berätta om i ett annat inlägg – helt underbar! Nu har jag sovit gott hela natten, vaknat till en snöig, tyst morgon med vacker soluppgång och snart är det dags för pyssel och övernattning med ett par godingar som jag inte träffat på alldeles för länge. Hoppas att du som läser har en fin helg!

20 nov

Laga hål och slå in paket.

Ibland räcker det att bara skriva något för att få tummen ur för mig. Just så blev det idag. När jag hade 45 minuter kvar till nästa samtal fick jag feeling och drog fram mormor Brittas fina vantar och kashmirhalsduken som hade väntat på att lagas i nästan precis ett år och fixade raskt till dem. Vi har våra skidbyxor, vantar, halsdukar, mössor, raggsockar och annat vintrigt i en fin korg med lock i hallen. Förra sensommaren upptäckte maken att det flög en mal från korgen. Det verkar bara ha varit den, så attacken hann aldrig bli allvarlig. Längst upp i korgen låg det sista som använts innan det blev vår på riktigt, nämligen dessa plagg. Eftersom det inte var aktuellt att sätta på sig vare sig vantar eller halsduk efter karantän i en påse i frysen blev de liggande i en hantverkskorg i vardagsrummet. Där har de legat tryggt ända tills idag. Nu är de retliga hålen åtgärdade och med all sannolikhet kommer inte någon att störa sig på lagningarna. Det känns så bra att fixa grejer! Jag rensade också ut sagda korg och samlade ihop ett gäng saker till Pingstkyrkans Second Hand, mitt favoritställe. Jag har hittat så mycket roligt där för en billig peng att jag tycker det känns bra att bidra med skänkesgrejer också. Bland annat lade jag i en fin Didriksons-jacka som varit vår yngsta dotters. Dragkedjan är paj och måste bytas ut, men jackan är för övrigt jättefin. Jag satte på en lapp med denna information så får vi väl se om de vill sälja den i befintligt skick till någon som är flink. Att lämna in jackan till en skräddare eller skomakare är inga problem, men en ny dragkedja på en jacka kostar ett gäng hundralappar.

Efter jobbet fortsatte jag vara effektiv och slog in ett paket med lite ditten och datten som kan vara bra att ha till vår yngsta dotter och svärsonen. Det är inte billigt att skicka grejer, men nog känns det mer skäligt att skicka ett paket på över 1,5 kg till Danmark för 200 kronor än att skicka ett vykort till dotterdottern för 18 spänn… Det är väl bara att acceptera att det ser ut så nu för tiden. Jag tror att vi kommer att skicka julkort i år också, men de senaste åren har detta val sannerligen inte varit självklart. Eftersom vi älskar denna tradition har den ”kärleken” tagit beslutet på egen hand, men jag vet inte hur länge det håller. Särskilt med tanke på att vi redan har kontinuerlig kontakt med de flesta vi skickar till via sociala medier. Att mänskliga relationer ser ut som de gör idag om ett gäng år är på inget sätt garanterat, men ibland tänker jag att all utveckling inte innebär mer eller större. Det kan också innebära mer avskalat och i mindre skala. Jag har så svårt att tänka mig en värld där det analoga, det stilla, det nära och det lilla helt har raderats. Kanske är det därför jag håller i somligt med allt vad jag har. ”Vanliga” böcker, brev, telefonsamtal, att träffas på en fika, allmänbildning där telefonen inte behöver konsulteras, handla i butik. Det är inte helt självklart, för det är både enklare, mer tidsbesparande och effektivare att sköta det mesta av detta digitalt. Jag vet inte om jag är en bakåtsträvare som resonerar på detta sätt, men jag tänker att det behövs sådana som jag för att utvecklingen inte ska gå allt för snabbt och skötas obetänksamt. Och så gick tankarna efter att ha slagit in ett litet paket.

19 nov

Hemgjorda julklappar?

Jag hade stora ambitioner gällande årets julklappar, särskilt med ett årsord som hemslöjd. Idag är det 35 dagar kvar till julafton och jag har inte ens påbörjat något på den härliga lista med grejer jag hade tänkt pyssla ihop. Inte en enda grej! Resten av dagarna den här veckan är fulla av jobb och att hjälpa nära och kära på olika sätt. Härligt och definitivt det jag vill ägna mitt liv åt, men inte blir det mycket tid över till julklappar. Radikal acceptans är inte bara användbart i terapeutiska situationer, utan även som allmänt hanterande av livet. Carina Bergs ”ja, ja, men nu blev det så” ska därmed upp på min mentala vägg igen. Det kommer att bli en härlig jul i år även om jag inte fick igång produktionen i julklappsfabriken i tid.

Något jag faktiskt har fått gjort idag är att minska knapphålen på koftan som lilla barnbarnet fick i födelsedagspresent med en tunn, genomskinlig resårtråd. Nu kan hon ha den på sig utan att knapparna trillar ur hålen så fort hon rör sig lite vilt och det gör hon ju mest hela tiden! Den här sortens fix älskar jag. Visst är det tråkigt när något blir liggande helt i onödan?