27 jun

I väntan på regnet.

Åh, vad jag längtade till det välsignade regnet igår! Lyckligtvis kunde jag underhålla mig genom att umgås med min gamla arbetskamrat och vän i Bredavik i många timmar. Så roligt det är när livet vävs ihop på extra märkliga sätt. L är från västkusten. Vi jobbade som kollegor på en f-9-skola i Huddinge kommun när vi en dag kom på att L var ihop med min gamle psykologilärares son. Osannolikt, men så var det! Nu jobbar ingen av oss kvar på skolan ifråga, L har flyttat hem till västkusten med sin familj och när de hälsar på pappa/svärfar/farfar passar vi på att ses. Jag gillar verkligen att det går att ha kvar vänner genom livet, trots att man kanske rent fysiskt inte längre är lika nära.

När jag kom hem bestämde jag mig för att diska av alla krukor som stod på disk-kö. Snacka om mindfulness. Verandadörren stod öppen och släppte in ljudet av regn på plåttak, även det härligt för själen. Jag sov sedan gott och länge, säkert påverkad av lågtrycket. Nu sitter jag här och njuter av den friska luften och det faktum att allt är alldeles genomvattnat, åtminstone för några dagar framåt!

03 apr

Rapport från planttanten.

Hej Vår! Vad fint att du strävar på trots att Vinter gärna vill vara kvar. Jag förstår dig, Vinter. Det måste vara fint att få all uppmärksamhet med spektakulära stjärnhimlar i en svarta, kalla natten, vinterlandskap med böljande snö och gnistrande reflektioner i det frusna vattnet och så alla juleljus. Men söta du, nu är det dags att du tar ett steg åt sidan. Jag dissar dig inte, du är varmt välkommen tillbaka när Vår, Sommar och Höst har fått glänsa lite. Men vet du, de senaste veckorna har inte riktigt dina ansträngningar räckt till annat än att vi dragit koftorna tätare omkring oss, stirrat argt på regnblandad snö och konstaterat att det nu är dags för sparrisen att ta över efter grönkålen. Du kan tryggt gå och lägga dig. Jag tror säkert att Höst bjuder in dig framåt november någon gång. Sov så gott!

Luktärterna står fortfarande på verandan, men idag får de flytta ut trots några minusgrader de närmaste nätterna. Det sägs att de blir starka och motståndskraftiga av denna lite svåra behandling och så har det ju varit tidigare år. Våga, vinn!

I år testar jag att sätta dahliorna i 5 l-plastpåsar. Vi har mycket sniglar och de gillar dessvärre dahliorna. Det enda år jag gav dahliorna lite tidigare start blev det väldigt bra, så jag provar i år igen. I plastpåsar tar de inte så mycket plats och den tanken gillar jag.

Flera av pelargonerna har kommit igång och har börjat skicka friska, starka och nya gröna blad. Mammas två pelargoner och en av Lindas mår dessvärre inte riktigt lika bra. Jag provar att sätta upp dem på skrivbordet i söderfönster för att se om de då får den skjuts som behövs. Jag vet att Mammas Mårbacka var sega i starten förra året också, men vill verkligen ge de bästa förutsättningar för att fortsätta kunna driva vidare de enda två jag har kvar.

Igår lade maken grunden till det som ska bli ett enklare växthus med ramverk och byggplast. Det är inte så enkelt som det kanske ser ut. Bygget ska stå på mark som inte är helt slät, och vi bor på en ö där ofta berget ligger nära ytan. Det gäller liksom att man träffar rätt för alla betongplintarnas placering och sedan att vinklar är räta och höjdskillnaden mellan den norra och södra väggen är noll. Nu ska det vara så och jag ser fram emot fortsättningen!

Jag borde så klart ha hjälpt till med bygget, men igår hade vi en lång intensivrepetition inför Poulenc-konserten. Eftersom jag hade så mycket att tänka på blev det inte tid att ta kort. Däremot spelade jag in ett kort klipp till körens sociala kanaler, så här får du en skärmdump med de flesta av de duktiga basarna. Till den här konserten har vi verkligen utmanats och, känner jag, fått ta flera kliv ur vår bekvämlighetszon. Jag brukar för det mesta öva mellan repetitionerna, men för Poulenc krävs att man har full koll på tonernas placering. Då är det skönt med stämfiler så man kan nöta på egen hand… Det ska bli så roligt att få göra detta tillsammans med musiker och solist!

Väl hemma blev det påminnelse om att behandla alla med respekt i sällskap med en av de godaste ostbrickor jag tagit mig an på länge. Eller, jag har väl inte direkt ätit ostbricka alls på väldigt lång tid. Hur som helst var det fantastiskt och jag måste bara tipsa om den godaste osten av alla, nämligen den här:

Jag brukar ha en annan favorit, men nu har den här blivit omsprungen. Så fluffig och enormt läcker, speciellt med päron. Varsågod för tipset! Här på slutet blev det visst annat än planttantsinformation, men så får det vara. Den franska rabarbermarmeladen är den sista som är kvar från förra årets omgång, perfekt med tanke på vad som ligger kvar i frysen. Fortfarande lika gott, speciellt till en bit Gruyèreost. Att använda minsta lilla sparade gröda i frysen är förresten ett kärt besvär för en planttant, så då slutar vi där jag började. Odla mer och våga stoppa händerna i jorden! Det ger livet en annan dimension, och många gånger både mat att äta och vacker ögonfröjd.

26 mar

En fixardag i mitt liv.

Här sitter jag och gäspar och kan knappt stava. Sommartid är inte min grej, trots att jag är morgonmänniska. Idag är jag trött. Det sägs att sommartiden kan komma att bli permanent i år. Detta har diskuterats så länge nu att jag tror det när jag ser det. Kanske får vi ”sätta tillbaka trädgårdsmöblerna” i höst, kanske inte. Idag är det iallafall en timme senare än det var vid den här tiden igår. (Ja, jag vet. Lika krångligt varje gång.)

När jag höll på med scrapbooking gillade jag verkligen Ali Edwards syn på dokumentation av vardagslivet. Jag är väldigt tacksam över att det finns bilder och texter som påminner om just detta, mitt liv som småbarnsmamma i slutet av 1900-talet (oj, vad det låter antikt) och början på 2000-talet. Nu har våra små barn blivit stora och flugit ur boet, men vardagslivet fortsätter. Jag fotar inte alls på samma sätt längre. Absolut inte med kameran, knappt med mobilkameran. Igår bestämde jag mig för att göra något åt det och fotade både det ena och det andra. Som till exempel att det såg ut precis som då vi hade tvättstuga och tvättade allt på en gång. Den här vintern har det blivit liknande på grund av elpriserna, så eftersom vi rörde oss mellan 4 öre och kanske 40 fredag-lördag så passade jag på. Nu slipper vi gå omkring skitiga. (Haha, skojar.)

Påsklådan åkte in från stenladan. Vi har grejerna i en låda från Smartstore som är väldigt bra på att hålla ute både fukt och skadedjur. Jag har helt glömt varifrån alla småägg kom ifrån. De måste iallafall ha tillkommit förra året. Annars har vi samma ägg år efter år, både i metall och papp.

Några fönster blev inte putsade, men jag passade på att göra rent i utrymmet mellan bänkskivan och fönstret på norrsidan av köket. Där brukar jag alltid ställa sådana där dragspelsmotiv under jul och påsk. Igår åkte raden med små rara kycklingar ner där. De har åtminstone sällskap av varandra, vilket kan vara till tröst i detta lite bortglömda utrymme. Kanske blir de stående till midsommar, det kan man aldrig så noga veta.

Våffeljärnet var utlånat, men jag vispade ihop lite pannkakssmet och stekte pannkakor för att göra crepes. Hälften fylldes med rökt skinka och Västerbottenost, hälften med skivade blodapelsiner och lite sötsyrlig creme fraîche-sås. Det blev mycket gott och jag behövde inte gråta över utlånat våffeljärn.

Sedan var det dags att ta hand om potatisen. Jag köpte en påse Early Puritan som nu är satta på äggflak för att ta sig lite mer tills det är dags att få ut dem i jorden. Det här momentet hoppar jag alltid över, men i år hade det varit roligt att åtminstone ha ambitionen att äta några egenodlade nypotatisar till midsommar.

Lördagspysslet bestod av att vrida ihop en liten krans till…

… stora krukan vid entrén som hade blivit av med de gamla, sedan länge uttorkade, ljungplantorna. Påskliljor är alltid trevligt, påsken kommer för alltid att vara gul för mig. Vi får väl se om de alls slår ut. Jag blir ofta lite besviken på de här hårt drivna lökarna. Efter uträttat (eller outrättat) verk brukar de åka ner någonstans i trädgården och där kommer de alltid upp så fint. Just nu är det till exempel fullt av sådana minipåskliljor på väg upp i ”undantaget” i rabatten mellan huset och ladan.

När jag ändå höll på att pyssla med björkriset tog jag resten och ställde ut det i den fina krukan från Gustavsberg. Lite tovade ägg i fina färger på det så ser det lite ombonat ut trots att verandan ungefär från och med nu också agerar kallväxthus.

Frölådan är sorterad efter när jag planerar att få ner fröerna. De som är färdigsådda sätts vid sidan om så jag kan påminna mig om lite olika information som kan vara bra att ha.

Många gånger har jag tackat brorsan för den rejäla och återvunna rostfria bänken som i dessa tider får dela tiden mellan att agera planteringsbord och vara diskbänk/matlagningsområde. Just igår kompletterade jag luktärterna med tre sorter i rött/orange för att det ska bli lite mer tryck i ”luktärtsväggen” nere vid trädgårdslandet. Jag kallsådde lite fröer och satte några andra i växthusskrubben på övervåningen, både grönsaker och blommor. De andra luktärterna åkte ut på verandan som mellansteg, men idag ska jag sätta ut dem utomhus även om det ska bli lite kyligt den kommande veckan. De tål flera minusgrader och blir härdiga och mindre ömtåliga då de får fortsätta växa där ute.

Framåt kvällen lyste det så fint i ljusgrenen som dagen till ära hade dammats av och blivit uppgraderad med nya batterier i ljusslingorna och de söta äggen från Svenskt Tenn. (De två i klart glas ser man inte ens. Jag funderar varje år på att våga måla något motiv med glasfärg för att göra dem lite roligare.) Påskhönan har kommit på plats, men dessvärre har hon inte börjat värpa godis än. Trots att det är jag som är förste assistent till henne och vet allt hon företar sig hann jag ändå lyfta på locket flera gånger för att se om innandömet kunde bjuda på något gott efter att hon kommit på plats. Jaja, rätt vad det är händer det! När kvällen hade gjort entré tittade jag färdigt på Drömmarnas hus, en teveserie som min faster lurat in mig i (mycket spännande) och nu undrar jag om det blir någon tredje säsong. Jag passade även på att sticka på makens andra socka som jag hade som mål att bli klar med nu i helgen. De där sockarna kommer att behövas då de närmaste tio dagarna ska bjuda på max fyra grader. Med detta är jag klar med dokumentationen av en helt vanlig marslördag i mitt liv. Mer spännande än så blir det inte.

19 mar

Lördagstips.

De närmaste månaderna kommer det att vara skitigt på riktigt här hemma. Jord åker in och ut när jag sätter fröer, planterar om krukväxter, skolar om småplantor och allt vad det är. Näring ska tillföras, det ska klippas och ansas, den starkaste ska vinna och framför allt ska plantorna som drivs upp bli starka och motståndskraftiga mot allt från sniglar till röta. Naturen bjuder på starkt motstånd då den är på det humöret, så det gäller att få den på sin sida…

Maken håller på att filurar över hur det kommande växthuset ska konstrueras. Det ska bli en mycket enkel modell, som ett byggskelett med byggplast. Samtidigt ska det klara livet på landet, framför allt kraftig vind (som ju vårt köpta lilla växthus förra året faktiskt inte var konstruerat för). Jag drömmer om ett estetiskt tilltalande orangeri, eller växthus för den delen, men i nuläget är jag mycket tacksam bara för funktionen. På denna plats finns det tillgång till brunn och då det kommer att ligga nära det inhägnade trädgårdslandet blir det ett naturligt läge. Jag undrar om inte också tomaterna kommer att få någon typ av byggplasttak i år på sin lilla konstruktion vid ladugårdsväggen. Inte är det snyggt, men vill man maxa funktionen måste det estetiska ibland få lägre prioritet.

Efter meckande med jord, planering och lite rensning i trädgårdslandet var det dags att ta hand om hemmet. Lite lördagsstädning och förberedelser inför gäster på kvällen. Nu är det bara ett par veckor kvar till Poulenc-konserten och jag försöker lyssna mycket passivt för att verkligen få in harmonierna i ryggraden. Jag hittade förresten ett gott basmatiris som blir väldigt fluffigt då jag var på ÖoB häromsistens. Behändigt med en dragkedja på påsen. Själva riset ligger i en plastpåse som man sätter en klämma på. Annars är ibland storpack stökiga när man börjat ta något ur dem.

Kvällens gäster hade med sig lille Ture, en söt cockerpoo som har en stor personlighet och är väldigt väluppfostrad. Han ville gärna leka, så kanske tyckte han att det var lite trist att de vuxna bara satt och tjatade och tjatade. Han blev dock glad då han fick slicka tallrikarna rena från den väldigt gräddiga fläskfilégryta (glöm inte att salta och peppra fläskfilén då du steker den, det står inte med i receptet men hade gjort grytan ännu godare) som stod på menyn tillsammans med kokta morötter och tomatsallad. Jag kan längta så efter just något riktigt gräddigt och salt ibland och denna rätt fyllde just ett sådant behov. När gästerna kom serverades en tranbärsdrink med lime och så lite Västkustchips till det. De chipsen vill jag dock inte rekommendera. Jättegod smak, men ingen trevlig konsistens. Jag gillar spröda chips, inte hårda. Så testa gärna grytreceptet, men håll dig undan chipsen får bli dagens tips.

16 mar

Uttorpsvår ute och inne.

Att det gick gäss på ”sjönen” kunde höras ända från oss, så jag bestämde att morgonpromenaden igår skulle bli femkilometaren förbi naturreservatet, den som kallas Uttorpsrundan. Det är en av mina favoritrundor trots att den går igenom ett bostadsområde. Mest är det bara enar, ljung, havsglimtar och även möjlighet att gå ner och känna på Östersjöns mäktiga innehåll.

Det piskade på rätt ordentligt och efter att ha börjat lätta på halsduken och fundera på att ta av mig handskarna drog jag allt tätare runt kroppen. Näsan blev alldeles röd och jag kunde knappt höra mina egna tankar. Eftersom jag hade haft sällskap i hörlurarna med samtal och podd var det bara att dra ut de där plastpluggarna och njuta av stunden. Rumpan på bästa sittstenen (varm jacka under naturligtvis, än är det vinter kvar säger mor) och så lagom många minuter för att njuta men inte hinna huttra. Jag älskar verkligen att betrakta detta naturens skådespel där vågorna slår mot stenar och bröt och slås sönder i glittrande explosioner. Ju större vågor, desto vackrare skådespel.

Så snygga hållare till det upprensade riset! Jag njuter av väl skött mark och i just den här stunden skämdes jag över att vi inte gjort mer med vad vi har hemma. Det skakade jag dock snabbt av mig. Mycket har blivit jättefint och inte hade jag mått bra om jag fortsatt göra saker utefter vad andra eventuellt tycker. Det går bra att njuta av andras arbete utan att trycka ner sig själv. (Viktig insikt.)

Vi har kommit till den årstid då det är bra att alltid ha med en soppåse för att samla skräp längs promenadstråken. Det blåser upp en del bråte under vintern och jag vill varken att djur eller människor ska skadas i onödan. Dessutom tillför skräp inga estetiska värden.

Beach 2023 har tydligen redan dragit igång. En kvarglömd hink och spår efter sandkakor stod nere vid grillplatsen och gjorde mig glad.

Nästan hemma gick jag förbi ”krokusdiket” och såg att det snart kommer att explodera av färg. Efter det är det inte långt tills vitsipporna gör sin entré. Härligt!

Mellan promenadbilder och denna stund fångad i Bredavik gick själva vuxenlivet (jobb, mat och allt det där). Sedan bestämde jag mig för att det var dags att våga hämta pelargonerna i Bredavik. De har inte mått så bra, men jag tror att jag ska kunna återuppliva de flesta av dem. Det blev också en trevlig stund hos fina V och jag gick därifrån glad och belåten på alla sätt och vis.

Resten av kvällen skitade jag ner händerna och nu är växthusskrubben uppdaterad med kommande luktärter, tomater och lite fler paprikor. Det gröna börjar slå igenom! Nu gäller det att hålla lagom fuktigt och ljust, och paprika, chili och basilika har redan börjat få extra näring. Heja växtkraften! Heja livet!

12 mar

Sol i hjärnan.

Hej hej från mej! Igår blev en förvisso väldigt slö dag, men jag kunde tänka och med jämna perioder lyckades jag genomföra en del av det jag hade planerat. Maken uppehöll sig i Klackamåla hela dagen för att säkra ved inför nästa vinter. Han jobbade tydligen hårt tillsammans med två av mina bröder, en svåger och så syrran som presenterade mig med vackra bilder från vårvinterskogen.

Arbetet delades upp lite. Här vid klyven var det full rulle från start till mål. Jag kan inte låta bli att tänka på Far och alla timmar han lade i livet på att fälla träd och omvandla till ved. Han har hållit många hem varma om vintrarna, det är allt jag har att säga. Nu har brorsan tagit upp detta uppdrag, men jag tror han märkte att det är ytterst effektivt att utföra somliga uppdrag i amishstil, alltså att alla hugger i. Varje nerlagd arbetstimme blir dubbelt effektiv. Tja, kanske inte dubbelt. Dessutom har kanske inte alla lika mycket kraft att lägga ner. Å andra sidan är det smart att förbereda det uppväxande släktet så de står rustade med många olika slags kunskaper den dag den föregående generationen inte längre finns i livet.

Igår märktes det att det gröna gräset verkar ha vaknat till liv, även om det drog kyligt om öronen. Jag gick långsamt fram och tillbaka mellan hus och lada för att få färdigt på rensandet på övervåningen och fick så småningom allt på plats. ”Någon” har varit i stenladan och ätit på våra lökar. De är liksom urgröpta inifrån, så jag antar att vi har haft besök av någon mus som lirkat sig in genom en icke helt heltäckande dörr. Må så vara. Skulle svälten slå till hade nog inte just dessa lökar räddat oss. Mössen ska ju också ha sitt. Rödbetorna har däremot fredats i sin torv och är fortfarande fina. Somliga har börjat gro lite, men de ugnsrostade rotfrukterna igår var mycket läckra och gav ingen konstig eftersmak. Morötterna som inte var 100% fräscha då de lades i torven har dock inte klarat sig lika bra, så klart. Vissa saker måste man bara lära sig genom erfarenhet.

Här har du årets sämsta bild, men för mig är den guld värd. Basilika av fyra olika slag växer och frodas, till och med thaibasilikan ser ut att må väl fast den kan vara lite gnällig. Just basilika tillhör mina favoriter. När jag väl har fått igång alla krukor går det bra att skörda försiktigt i omgångar. När säsongen för vår egen basilika är slut brukar jag faktiskt känna mig lite mätt och då är det skönt att vila smaklökarna några månader. Det går naturligtvis att sätta nya fröer kontinuerligt, men eftersom jag inte är Sara Bäckmo är jag inte särskilt bra på just den biten i mitt planttantande.

Det märks som sagt att jag har odlat i några år nu. Ingenting ser nytt och fräscht ut, mina tejplappar med namn på sitter till och med i lager på lager på vindruvslådorna. Jag är stolt över mitt småländska tavarliga (sparsam, någon som tar vara på) arv. Släng ingenting i onödan! Igår sattes lite purjo, stjälkselleri, astrar i olika färger, praktvädd (en aprikos färg som jag hoppas matchar astrarna jag fick av syrran förra året) och så smarrig physalis. I år utmanar jag mig själv att inte sätta lika många fröer som vanligt. Jag vet att det kan gå snett (paprikan var till exempel inte lika groglad som förra året), men är ändå nöjd med mitt beslut. Allt ska gödas och få en bra plats. Däremot vill jag förså lite fler grejer än jag vanligtvis gör. Direktsådd i all ära, men vi har också mördarsniglarna att ta hänsyn till och de är tydligen redan i farten här i södern. Urk. Men, men. Alla anpassar sig till situationen och jag gissar att dessa slemmiga typer njuter av all väta som fyllt på våra vattenförråd under vintern! Det blir nog bra.

11 mar

Hur mår du idag…

… frågade maken. ”Hade du frågat vilken annan dag som helst hade jag svarat dåligt, men idag svarar jag helt okej!” Så lät det här i morse. Jag har befunnit mig i sängläge mest hela tiden de senaste dagarna i sällskap med en varm vetepåse och en iskudde till huvudet. Några timmars respit gav kraft att genomföra ett par viktiga uppdrag, men sedan bäddade jag ner mig igen.

Idag känner jag livet i mig igen och den känslan vinner alla gånger över det andra! Det blir kanske inte många knop utförda här hemma idag heller, men det spelar mindre roll. Det blir nog bra, det här. Dessutom är det så mycket skoj på gång! Jag kanske orkar få några fröer i jorden? Chili och paprika borde skolas om, men kanske låter jag dem bara växa till lite långsamt i sin såjord i några dagar till. Årets färdigsorterade fröer får mig för övrigt att bli helt pirrig – här finns en massa glädje!

08 mar

Var ligger fokus?

Livet är allt bra fint. Och svårt. Och allt däremellan. Igår kom åter en påminnelse om förgängligheten och om vikten att leva i tacksamhet. Utmaningarna kommer och är en del av mänsklighetens börda att bära. Ett besked om sjukdomstillstånd som trots allt verkar ha gått betydligt bättre än det kunde ha gått blir till något att vårda. Idag är det Internationella Kvinnodagen. Gratulationer är icke på sin plats. Eftersom denna dag instiftades för att fokusera på ojämställdhet sägs det att detta är en dag för kamp. I skenet av min klagomålsfria fasta väljer jag att inte fortsätta slå split i diskussionen om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Alla förlorar i ett system där det största offret vinner, det är min fullständiga övertygelse idag. Att sträva mot balans är mitt mål. Kanske ändrar detta sig i framtiden. Jag är ödmjuk nog att inse att jag inte tycker likadant om saker och ting idag som jag gjorde för trettio år sedan, och förhoppningsvis har jag minst trettio till framför mig.

Efter denna lite filosofiska stund kommer här en vardaglig rapport om livet på Vintervägen. En kopp te på den egna chokladmyntan att inleda dagen med. De fula IKEA-muggarna plockas bara fram då vi är många här hemma eller diskmaskinen har svalt alla de bra muggarna och kopparna. Vi borde ha diskat inatt, men glömde det. Nu är spotpriset närmare två kronor per kWh och disken får fortsätta stå och vänta i den surt luktande maskinen som med luckans hjälp håller köksluften fräsch. Teet är ljuvligt gott och min kusin som kom med kvistarna som ledde till att vi idag har en hel del chokladmynta får en tacksam tanke.

Våra små matgäster fortsätter att hälsa på. Här hade vi vindbyar som närmade sig storm igår och den upphängda fågelmaten svängde vilt medan fåglarna flög omkring med mindre precision än vanligt. Det är viktigt att inte sluta mata för att man har haft några vårvarma dagar!

Jag fick en vänförfrågan på Facebook från mammas kusin som jag redan är vän med. Jag meddelade släktingen om att någon snott hennes foto och namn, meddelade Facebook, men accepterade vänförfrågan för att trolla lite. Alltså, vilka är de här lurendrejarna som försöker skinna folk på pengar? Jag måste tänka att de åtminstone inte är onda, och nu roade ju jag mig på deras bekostnad. (Naturligtvis har jag varken klickat på någon länk och därför inte fått svar från någon agent. Facebook har inte heller tagit bort kontot trots att jag anmält det flera gånger.)

”Snökaoset” som det varnades för blev mer av något slags snöstorm där allt det vita snabbt smälte undan på grund av plusgrader. Jag tog mig en runda framåt kvällen för att rensa huvudet efter en hel dag inomhus. Det blev en promenad längs vägar eftersom jag som vanligt var lite rädd att få något nerblåst i huvudet. Skönt var det hur som helst!

I morse skickade dottern denna bild från kaoset i Stockholms lokaltrafik. Där är det väl snökaos på riktigt med inställda tåg, bussar och stora förseningar. Vips kändes solen utanför vårt fönster ännu härligare! Vårvinter är just det. Vår och vinter på samma gång. En dag t-shirt, nästa stillastående tåg. En dag knoppar och surrande bin, nästa isgata och dubbdäck. Inget att göra mer än att sköta försådden och sätta nya fröer i jord, glädjas åt nästa amaryllis som är på väg att slå ut och tänka på alla kommande tulpaner som numera står skyddade innanför viltstängslet i trädgårdslandet!

18 feb

I Ottos fotspår.

Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).

Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.

Skärmdump från SGU:s hemsida

I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.

09 feb

Sådant jag skulle vilja göra just nu och annat jag faktiskt ska ta mig för.

En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.

Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)

Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.

Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.

Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!

Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.

Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.

Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)

I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.