Ibland sitter jag och googlar på bostäder i Sverige. Inte för att jag längtar eller för att vi planerar att flytta dit just nu, utan för att det är lite kul att se vad som erbjuds och var och hur mycket det kostar.
Den här gården tycker jag är jättefin. Jag är så kräsen så jag gärna skulle vilja göra om mest överallt, men själva huset och mycket med det är så fint, så fint.
Så där, ja. Nu har jag organiserat och planerat och gett bort och slängt och städat och dammat och allt däremellan. Det mesta har jag fixat själv, fast familjen har ryckt in där det har passat. Det ser fortfarande lite kaotiskt ut på mitt skrivbord, men bara för att vi håller på att jobba med höst- och vinterkollektionen och det ska jämföras produkter fram och tillbaka. Under stöket är det fantastiskt organiserat och jag är faktiskt rätt nöjd. Det känns skönt. De som gillar att fengsjeja har nog en eller ett par poänger!
Så här såg det ut i vårt pannrum/tvättrum innan jag hade tagit itu med det:
Hade det här varit mitt alldeles egna hus som jag ville investera i hade jag aldrig accepterat att det såg ut så här, men nu får det vara som det är. I USA är det tydligen helt okej att lämna masoniten genomblöt när varmvattenberedaren pajar och vatten översvämmar hela golvet. Försäkringsbolagen har inga problem med det och tydligen torkar allt så bra här så man inte får några mögelskador utan bara estetiskt fula efterverkningar. Som du ser är till exempel mattan uppluckrad och masoniten (ja, de gillar att bygga med masonit här) där under är lite bucklig här och där. Kolla bara på plattan under den vänstra varmvattenberedaren! Phu.
Nu var jag i alla fall trött på att se den stora revan där mitt på golvet och bestämde att åtminstone investera i en liten matta. När man låter allt ha sin gång och inte har speciella platser för allt är det också lätt att det blir lite stökigt. Längst in till höger i bild står diverse städpinaler. Flera av dem syns inte ens här… Grejen är att vi bara använder sopborsten och skurhinken. Bort med det andra! Äntligen. Att ha strykjärnet och diverse andra udda saker stående på tvättmaskinen är inte heller någon bra lösning. Även om våra Whirlpoolmaskiner är helt fantastiska på alla sätt och vis, särskilt med tanke på vad jag upplevt i tvättväg på andra ställen här i USA, så skakar tvättmaskinen lite då den centrifugerar. Ett strykjärn vill man inte ska skaka ner i backen. Tvättkorgen står rätt bra och har precis flyttats dit från precis innanför dörrarna där den stått ända sedan vi flyttade in. Man ska inte ta upp plats precis längst fram i ett pyttelitet utrymme. Mitt fram och in till vänster står värmesystemet. Inte estetiskt tilltalande på något vis och bevis på att man inte behöver göra något snyggt för att få det att funka alldeles utmärkt. Till vänster? Torktumlare där vi brukar vika och sortera tvätten och en hylla full av udda sockor och rena handdukar (dumt ställe i husets dammigaste rum).
Så till ordning och reda. De två cylindrarna mitt på den bortre väggen ska döljas av ett upphängt draperi så småningom. Jag ska hitta något som passar tavlan och mattan.
Min tanke att ta upp rombmönstret på båda mattorna var kanske inte jättebra, men nu matchar åtminstone mattan strykjärnet färgmässigt och tavlan matchar de gula plaströren. De här bilderna är ingenting man visar upp i ett heminredningsmagasin precis, men det struntar jag högtidligt i. Varför?
1. Det här lilla utrymmet är nu dammat, städat, organiserat och funktionellt.
2. Behövs det inte fler som visar hur det kan se ut om man inte är sponsrad av företag som ger bort prylar för tusentals kronor och man inte är händig nog att genomföra en omfattande renovering som skulle inkludera mycket tid, pengar och specialistkunskaper?
3. Vi har den bästa tvättmaskinparken jag haft i mitt liv, inkluderat grovtvättmaskinen i Visättra (Flemingsberg). Dessutom behöver vi inte dela med någon. Bara det är värt att skrika ut från bergstopparna.
Upp med lite mer trevlig konst i petroleumblått och gult så ska ni få se på grejer sedan! Och kaninen ska nog få en ny ram som inte är helt sönder och som matchar någorlunda.
Något som är perfekt är dock dagens matbordsbukett. Skräpros, mynta och den där rosa som jag inte kan namnet på. Ljuvligt söt tycker jag själv.
Ps: Jag har ett foto på mina tyska syskonbarn som jag tittar på varje gång jag sätter mig vid datorn. De skrattar stort båda två och jag börjar le bara av se på dem. I kväll efter yogan sa vår lärare ”thank yourself for filling up your cup”. Mer sådant som fyller vår kopp tills den flödar över och vi kan dela med oss av allt det goda helt enkelt. Yoga, musik, barnskratt, lax med dillsås, kärlek, bus, nyvärpta ägg och nystädade pannrum. Det finns mycket som gör mitt liv fantastiskt och jag är så tacksam.
När man känner sig lite Claire de Lune i Kamasi Washingtons tappning. Nu för tiden känner jag mig inte ofta särskilt jazzig, men när jag hörde det här smälte jag. Vackert!
I kväll tänker jag lite extra på mamma som ligger inlagd med dropp då hennes kreatinvärden var för höga för att hon skulle få något cellgift. Bu… Jag önskar att de kommer på vad som är galet med hennes njurar. Det verkar vara problem som inte har med cancern att göra, men det påverkar i högsta grad hennes behandling. Har du en god tanke eller en bön till övers får du gärna dela med dig av den. Peace.
Den här artikeln om hemmafruar på ”Upper East Side” i New York fick jag skickad till mig. Den visar på en surrealistisk verklighet som jag känner påverkar oss alla i förlängningen. Det är någonstans den här ytligheten som har spritt sig framför allt genom sociala medier de senaste åren. Genom Facebook, Bloggar och Instagram uppmanas man till att ge sig hän åt alla möjliga slags lyckokurer. De flesta innebär att man måste investera stort, gärna med pengar, för att nå ända fram till den eftersträvansvärda lyckan.
tränings-lycka
trädgårds-lycka
shopping-lycka
inrednings-lycka
LCHF-lycka
och så vidare, och så vidare…
Nu för tiden har vi också den stora mängden medvetna och ansvariga konsumenter. De skulle aldrig vara så oansvarigt miljöomedvetna att de skulle lägga ner pengar på sådant som jag länkat till här uppe! Nej, de lägger ner precis lika mycket pengar på vintageprylar, ekologisk mat och annat ”godkänt”. Men är det inte precis samma konsumtionsbeteende som de spottar på inför alla andra?
Själv strävar jag efter vardags-lycka, lite gammal hederlig vardagsglädje. Kanske bet jag mig själv i svansen då jag skrev så, för visst har jag behövt lägga ner lite pengar på att nå fram till dagens vardagsglädjor: en perfekt mogen vattenmelon till fyndpris, att lyssna på tre tonåringar som tar tur framför pianot för att visa sina framgångar och öva för att slipa på tekniken, nytvättade handdukar, ett fint sms från maken, trevliga jobbtimmar framför Photoshop, utslagna vallmor och annat vackert mellan alla ogräs i trädgården, 70% mörk apelsinchoklad…
Jag hoppas att du mår bra, att du ser ditt eget värde och att du inte jämför dig med någon annan än dig själv. Livet är för kort för att slarva bort.
Hälsningar från det som grannarna kallar ”the ditch”, eller diket, men som jag kallar bäcken så fort de släpper på vattnet. Jag älskar ljudet, svalkan den ger då det blir mycket varmare här och närheten med den natur som jag är en del av.
Men varför är det så svårt att få till en del saker? Sådant som inte gör ont på något vis, men som kanske känns bekvämt att skjuta upp för stunden? Jag kände att jag inte omedvetet ville styras av det här beteendet längre.
För att råda bot på min lathet (det är ingen riktig lathet, för jag är inte alls rädd för att ta i) bestämde jag mig för någon vecka sedan att varje gång jag låter bli att göra något på en gång så måste jag fråga mig själv om det verkligen blir bättre om det skjuts upp. Tänk dig situationer som smutsdisk i diskhon, en kletig fläck på golvet som borde torkas upp, ett uppdrag som ska slutföras, en bok som ska läsas, ett projekt som ska planeras, en räkning som ska betalas osv. Har det revolutionerat mitt liv? Nej. Har något blivit bättre? Ja! Det är som om den lilla röra som förut omgav mig, både fysiskt och mentalt, har rensats upp! Jag har fortfarande små högar med projekt som kräver både tid och ansträngning, men det känns inte längre oöverstigligt att hantera dem.
Här är några av de saker som blivit gjorda så fort som det fysiskt varit möjligt den senaste veckan:
inboxen på datorn har rensats ut
nya springskor har inhandlats
jag har ringt obekväma telefonsamtal (typ alla telefonsamtal är obekväma för mig)
köket har varit fixat varje kväll
min jättebokhög har städats upp och stuvats om
retfulla mejl som fortsätter att spamma min inbox har jag sagt upp prenumerationen på
de flesta av grovstädningsprojekten inför sommaren har genomförts (städat kyl och förråd, tvättat överkast, dammat av ”bortglömningsställen” osv)
loppisföremål till Eagle Scout-grannens loppis lämnades över i tid
pysselmaterial har gåtts igenom med döttrarna
jag har lagt fram ett projekt som påbörjades 1995 (nej, det är inte färdigt, men det kommer det snart att bli)
Jag har flera saker som jag inte fått gjort (tandläkarbokning, liten matta till tvättrummet), men på det stora hela känner jag att det har lättat. Jag kan varmt rekommendera det här projektet och hoppas att jag kan fortsätta jobba på det tills det blir en vana.
Förresten berättade en kompis en tragisk berättelse om ännu en nybliven pensionär som blivit diagnostiserad med svår sjukdom. Jag undrar om hon ångrar det hon hade kunnat göra, men bara sköt upp ”till senare”? Jag vill inte vara en sådan som bara skjuter upp saker eller planerar dem för framtiden. Som tur är har jag medvetandegjorts om vikten av detta genom andra människors livsöden och därför har processen med att bli bättre på att leva här och nu redan påbörjats. Det är också en viktig del av hur jag vill leva mitt liv.
Hur hanterar du det här? Skjuter du upp saker eller betar du av dem på löpande band? Kanske är du lite mittemellan?
Inte för att vi inte vill minnas alla som har stupat i hemska krig, men det här är en helgdag som vår familj inte brukar investera så mycket i. I förlängningen tänker jag att min egen farfar föll offer för allt hemskt som ett krig för med sig, så honom borde jag kanske ägna lite fler tankar åt just idag.
Jag och barnen är fortfarande ensamma hemma, men jag hämtar K på flygplatsen i natt. Han verkar ha haft det hur bra som helst, så jag är glad för hans skull! För dig som har intresse för frihetliga frågor kommer hela FreedomFest Stockholm 2015 upp på mises.se så småningom, men här har du en sammanfattning av dagen.
Vi som var kvar här hemma drog till med en picknick i parken i Orem vid Center Street. Vädret höll sig i schack och efter de senaste veckorna är vi ändå inte längre så bortskämda med värme… Det är alltid lika trevligt att umgås över god mat.
Bland kristna här i USA finns det väldigt populära uttrycket WWJD, What Would Jesus Do. Jag har tänkt en del på det den senaste tiden och tycker det är lite spännande. Jag tror nämligen att de flesta som använder det här uttrycket lägger en personlighet på Jesus som inte alls stämmer. Man lägger personlighetsdrag på honom som inte ens har uttryckts i Bibeln, snarare tvärtom.
Jesus verkar ha varit en riktig rebell och lite galen, någon som valde att göra det empatiskt rätta istället för det som ”stod i lagen”. Han visade medkänsla för utstötta, han hjälpte människor när de behövde hjälpen och han umgicks med det mänskliga bottenskiktet. När jag ser allt som händer i världen idag, denna erbarmliga egoism, polariseringen av religioner, vetenskap under utveckling som anses vara absolut sanning och ett ”tyckande” om än det ena och än det andra som om dessa personliga synpunkter också vore någon slags absolut sanning, då blir jag lite trött. Jag är helt övertygad om att om vi skulle uppnå större framgång då det gäller världens bästa om vi slutade vara så egoistiska och började ta hand om varandra lite bättre istället för att döma varandra och försöka utnyttja varandra, oavsett vad det gäller. Om vi också tog mer ansvar över oss själva och vår egen lycka skulle det bli ännu bättre, sanna mina ord.
Ha en fin dag, hör du.
Du och jag står under samma himmel
Vi ser samma sol, samma måne och samma stjärnor
Jag känner inte för att lägga upp alla olika slags gräs som växer överallt i trädgården. Fina, men inte tänkta att finnas med i trädgårdsplaneringen… Däremot kan du få se lite annat smått och gott!
Det här ser ut som en krukros som någon bara satt ut lite på måfå. Bladen blir alltid uppätna, men än så länge finns det många kvar! Jättesöt och rätt hållbar i minibuketter.
Underbara nyponbusken… Den blir hårt nedklippt varje år, men fortsätter sprida grönska och glädje. Den växer sig alltid stark fastän den står på ett ställe som borde vara rätt näringsfattigt.
Alla aprikoser strök med i det snöiga aprilvädret. Ett av tre persikoträd ser ut att ha råkat ut för ett allvarligt angrepp av något slag och har tappat nästan alla blad. Det finns bara persikokart på en av dess grenar, men det här trädet har ett helt gäng friska persikobebisar. Jag hoppas att de får allt de behöver i sommar så att vi kan få njuta av dessa underbara frukter då vi kommer tillbaka från Sverige.
Jag tror det här är stäppsalvia. Den bjuder på underbar blomning varje år. Vi har ett par olika plantor på olika ställen, men jag skulle vilja ha ett helt hav för alla bin, humlor och fjärilar! Tänk att ha en trädgård som ser ut såhär:
Foto: Wikipedia
Liten närbild på gräsmattan. Som du ser är det kanske mer klöver än gräs där, men oj, så grönt (och gult) det håller sig! Jag skulle gärna slippa ha gräsmatta och ha blomsteräng eller några slags härdiga krypväxter istället. Eller kanske bara klöver?
Körsbären var farligt nära att gå samma öde till mötes som aprikoserna, men vi har några som har klarat sig. De flesta har små svarta prickar på sig, men de här ser ju fina ut. De kommer att hinna mogna innan vi åker. Hurra!
Rådjuren har ju hållit sig borta p g a den varma vintern och sålunda har vi till exempel jordgubbar kvar. Jag ska lägga på nät, för jag vet att fåglarna blir sugna så fort bären börjar visa färg.
Ja, det var väl det. Med allt regn vi fått är det i alla fall grönt precis överallt! Det gillar jag. Idag är det mulet igen och jag är glad att jag hann klippa gräset i går efter en solig förmiddag. Det började regna så fort jag var klar.
En liten bukett från min trädgård. Hoppas att den värmer ditt sinne.
Så här i Eurovisiontider (Måns, den lille sötnöten tävlar visst i morgon eller när det nu är) måste jag påminna om ett av de vackraste, förvisso utom tävlan, nummer jag någonsin sett: Loreen och hennes gäng med sköntecknande och skönsjungande barn. Jag ryser varje gång och gråter en skvätt. Japp. Musik är så mycket känslor för mig.