Tänk ändå hur makalös naturen är, hur motståndskraftig och uppfinningsrik den är i all sin komplexitet! Uppenbarligen är klimatångest något som gör mångas liv oerhört smärtsamma att leva. Andras flygresor får dem att i förtvivlan se polarisarna blöda ut mitt framför sina ögon och de tar beslut att sterilisera sig för att själva inte bidra till en snabbare än nödvändigt undergång. Jag har många omkring mig som ser jordens och/eller mänsklighetens undergång inom en nära framtid. Somliga förbereder sig för tuffa tider och flyttar ut i obygden, andra profeterar för andras omvändelse, åter andra hänger sig åt stor ångest medan deras liv förvrids av avundsjuka på alla som inte känner samma och ger sig av på solresor under Sveriges tristtråkigaste dagar. Här kommer några av de undergångsdatum som det aldrig blev något av:
År 500
År 1000
År 1284
5 april 1534
År 1600
År 1914
20 augusti 1967
År 1975
Juli 1999
1 januari 2000
21 december 2012
År 2016
Uppenbarligen har varken Nostradamus, Jehovas Vittnen (flera gånger), Mayafolket, Martin Luther, Al Gore, min morfar eller någon av alla de andra haft rätt, åtminstone inte än så länge. Här har du ett gäng andra som inte heller haft rätt angående sina domedagsprofetior (jag ber om ursäkt att sammanställningen är gjord av Fox News).
Finns det något jag tjatat sönder är det väl ”gräv där du står”. Att låta andras handlingar och livsval förbittra och förpesta ens liv bidrar till så mycket elände. Jag ser det på nära håll och jag ser det på samhällsnivå. Samtidigt ser jag en värld där vi gärna sätter våra barn framför en padda för att få ”egentid”, ett samhälle som bygger på teorier som faktiskt inte stämmer, ett system som uppmanar till hjälplöshet och en vuxenvärld som övergett barn och ungdomar och lyft över dirigentpinnen till arga människor som skriker högst. Ja, men varsågod. Som du sår får du skörda. Nu ska jag andas en stund, lugna mina hormoner och sätta mig och jobba. Kanske går jag ner och plockar lite grönkål i landet också. Tack kära jord för allt som du ger mig! Jag lovar att fortsätta klia din rygg så kan väl du klia min?
Idag är det den 30 januari. Vi har två dagar kvar innan det är dags att byta ut månaden på kalendern och det känns bra att stanna upp vid mitt årsord RUTIN. Vad funkar, vad funkar inte? Känns det fortfarande rätt? Vad har jag lärt mig så här långt?
För det första har jag äntligen lärt mig skillnaden mellan en rutin och en vana. Det visade sig vara mycket klokt att ge mig själv chansen att ta mig an en rutin i taget. Rent definitionsmässigt är en vana (eller ovana) något som jag gör helt utan att behöva göra någon ansträngning. För min del handlar det om att borsta tänderna till exempel, att tvätta händerna efter toalettbesök eller innan matlagning, att ha blomvård på måndagar eller kanske ordningen som jag torkar mig efter en dusch. (Försök torka dig i ”fel” ordning – det känns verkligen märkligt!) En rutin är något som jag kanske gör relativt vanemässigt, men jag måste fortfarande göra en ansträngning för att genomföra den. En vana kräver:
en trigger
en rutin (en handling som triggern sätter igång)
en belöning
Hur lång tid tar det att bygga en vana? Tja, det kan ta en dag eller nästan ett år, det beror helt enkelt på hur komplicerad eller hur belönande den är. Det pratas om ett medel på 66 dagar, men det finns hur många förespråkare för olika antal dagar som helst. Hur lång tid tar det då att bryta en vana? Samma där. Det kan ta en dag eller närmare ett år. Vi är många som har upplevt hur lätt det varit att upprätthålla goda vanor gällande träning ända tills vi råkade ut för en flera veckor lång influensa med efterföljande komplikationer. När det sedan varit dags att återuppta de gamla träningsrutinerna har det helt enkelt känts omöjligt att hitta tillbaka.
I det här hushållet lever vi enligt ”var sak på sin plats”. För att bygga goda vanor behövs goda placeringar av triggers. Det kan vara ett dagligt alarm på telefonen, en pryl placerad på rätt ställe, små lappar med påminnelser eller kanske en packad gympapåse vid ytterdörren. Allt som underlättar hoppet mellan tanke och handling är fördelaktigt.
Den första rutin jag valde att jobba med i år var alltså att skriva dagbok. I många, många år under den tidigare delen av livet skedde dagboksskrivandet helt utan ansträngning. Så småningom kom annat emellan och de senaste 30 åren har jag mest skrivit då många känslor (ofta negativa) varit inblandade, i samband med årsavslut/nya livsutmaningar eller av tacksamhet (både i projektform, som Trettio Tacksamma Dagar, och bara-för-att). Jag vet inte vad jag egentligen hade för förväntningar på hur lång tid det skulle ta innan rutinen att skriva dagbok skulle bli en vana. Min gissning är att det låg så nära gamla goda upplevelser att jag kom in på en mycket generös omväg. Det tog alltså inte ens tre veckor innan jag upplevde att dagboksskrivandet kom helt utan ansträngning. Otroligt! Triggern jag använde mig av var att både ha larm i telefonen och att lägga dagboken på kudden. Det fanns ingen väg runt att åtminstone se den. På 29 dagar har jag missat en dag, men det var inte för att jag glömde utan för att jag helt enkelt hade varit uppe alldeles för länge och verkligen behövde sova.
För att dagboksrutinen skulle kännas genomförbar köpte jag en liten pocketdagbok som inte skulle kräva så mycket text. Jag får skriva tills utrymmet tar slut helt enkelt. Dagarna har redovisats väldigt olika, men alltid i flödande text. Jag har gett mig rätten att fortsätta i den gamla dagboken som jag haft i många, många år och där jag knappt skrivit alls om det nu skulle trycka på för mycket. Än så länge har jag inte känt behovet.
Med detta är det dags att utforska fler drömmar och mål gällande Hälsans år 2023. Vad finns det för vanor jag önskar att jag hade och vilka rutiner behöver jag jobba med för att kunna komma dit? Ikväll ska jag titta igenom min lista och försöka komma till beslut. Hur går det för dig? Har du något årsord och hur känner du isåfall för det så här en månad in på året? Eller nyårslöften? Det hade varit roligt att höra.
Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.
Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.
Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…
… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.
Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.
Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.
Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!
Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!
När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.
Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!
De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:
Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?
Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.
Tur att jag får låna de här galningarna då och då. De får mig att släppa taget om diverse ting som kan tynga en vuxens sinne och hjälper mig att kalibrera om. Jag var så slut, på ett friskt och härligt sätt, då jag lade mig igår. 10 000 steg utan att ha gått någon promenad. Galet dansparty till Minion-musik och Lasse Stefanz (vem hade trott att det någonsin skulle bli en poppis genre bland ungdomar, never mind att de kallar det epadunk och att somliga texter icke borde ha sett dagens ljus), tacos med hembakade bröd och ”fredagsmys” (ja, jag har fortfarande problem med att mys är godis eller snacks). Bästa dagen!
Morgonstund har guld i mund, solen skiner och i eftermiddag hämtar jag brorsbarnen för fastersmys och övernattning. Det första jag yttrade idag var ett långt mmmmmmmmm när jag sträckte på mig i sängen och njöt av att känna mig utsövd. Det här känns som en riktig mmmmmmm-dag!
Musik
Ellen Andrea Wang. Älskar hennes röst och hur hon så självklart hanterar sin kontrabas. Fantastisk musiker. Även om min kärlek för jazz varierar med tiden kan jag säga att Ellens musik alltid får mig att vilja lyssna på mer.
Mindfulness
Sekulär mindfulness har använts i terapisyften i mer än fyrtio år för att hantera negativ stress. Jag älskar att stanna upp i stunden och möta livet med alla mina sinnen. Fokuset är här och nu, inte på vad som har hänt eller vad som kanske kommer att hända i framtiden. Tankarna som kommer är välkomna, men analyseras inte och ges inte mer vikt än till exempel känslan av deg mot händer, ljudet av hushållsassistenten, skymten av blåmesen som flaxar förbi köksfönstret eller doften av kardemumma. Hälsofördelarna med att låta sig stanna upp i livet på det här sättet är stora och ger en möjlighet att hämta kraft, eller bara få en paus från något jobbigt som tar mycket energi.
Mat
Många är vanligtvis fattiga som kyrkråttor i januari. I år är det extra fattigt här i vårt avlånga land, åtminstone för många. Högre räntor, högre elräkningar, högre matpriser, fler uppsägningar… Det vore lätt att lägga sig platt och ge upp, men jag önskar peppa lite med tips på god och billig mat. Under tian har jag tipsat om många gånger förut, men eftersom mitt eget minne är gott-men-kort kanske detsamma gäller ditt också. Fattiglappens matsedel är inte dum den heller. Buffé fokuserar i sitt januarinummer på ”minimal budget, maximal matlycka”. Här har du januaris söndagsprepp. Jag letar fynd från förra årets skörd i frysen och är tacksam för alla timmar som föregick ”ett paket i frysen”.
Magiska under
Kanske känns det märkligt att jag visar en bild på januaris elförbrukning under rubriken Magiska under, men det är det inte för mig. Jag fascineras av det faktum att jag får bo i ett varmt och tryggt hem när frosten biter ute. Vi har satt ner grundtemperaturen rätt rejält och det funkar bra ändå. I vedspisen och i kakelugnen brinner ved som Far och brorsan har fixat, både längre bort och närmare i tiden. Det närmar sig slutet på den gamla veden och jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Allt har sin tid. Far älskade att elda, det var en del av honom, hans doft och hela hans verk i livet. Att sätta trädplantor, vårda skogen, avverka, klyva ved och elda. Energi. Kretslopp. Mänsklig överlevnad. Ett med naturen. Magiska under.
Mamma
Av lite olika anledningar har jag tänkt jättemycket på mamma den sista tiden. Det har handlat om allt från min relation till henne till hur fint jag vet att hon hade tyckt det skulle vara att få vara med och uppleva olika saker som händer i barnens och barnbarnens liv just nu. En dag började jag skratta högt för att jag verkligen kände henne nära, en av de där stunderna då hon skrattade högt och hjärtinnerligt. En stund utan allt det tunga hon hade att bära genom livet. Jag är så glad över min tro på försoning.
Mata fåglar
Fågelmataren är en stor succé och vi fortsätter erbjuda en buffé av solroskärnor, talgbollar, jordnötter, hampafröer och ett och annat skruttigt äpple. På verandan sitter även den här lilla designmataren som blåmesar och talgoxar är väldigt förtjusta i. Jag skojar inte då jag säger att jag kan sitta i timtal (men jag gör det inte på förekommen anledning) och betrakta dessa fascinerande skapelser.
Jaha, det här hade jag inte riktigt planerat, men jag är tacksam för impulsivitet och inspiration från olika håll. Jag vill önska dig ett gott slut på det som för de flesta är en vanlig arbetsvecka. Fram för mer mmmmm i vardagen!
Vattenhinken påminde om kommande odlingsglädje och att knäcka det ytterst tunna islagret var oerhört tillfredsställande. ASMR har aldrig varit något för mig, men jag förstår folk som älskar vissa ljud!
Älskade påminnelsen om att vi har möjlighet att vända om då vi har slagit in på fel väg och att ”Better Days are Coming”. Det ger hopp!
Trots att det blåste kallt och räligt runt omkring mig var jag omgiven av varma, sköna plagg och en vintersol som målade vackra ljusspel runt omkring mig. Havet slog upp vattendroppar som glittrade, och jag kände mig tacksam över att kunna prata en god stund med en kvinna som jag hälsat på då vi mötts på våra promenader sedan 2017. Vilket livsöde! Ännu en påminnelse om att våga möta en annan människa med intresse.
Mitt jobb ger mig så otroligt mycket! Jag är tacksam över att få vara med och hjälpa medmänniskor reda upp sina tankar, att komma till beslut, att sortera upplevelser, att förstå sig själva… Efter fina och innerliga samtal med jobbmössan på var det dags att hänga med min morbror i USA. Alltid lika roligt! Jag är så glad över att det kan kännas som att vi sitter bredvid varandra i soffan trots att det är åtta timmar och ett helt världshav mellan oss och tjata i timtal.
Sedan blev jag glad av det här. Det är bara att kapitulera inför det faktum att jag har mycket lättare att prioritera lunchrundor då jag har min Fitbit på mig. Sömnfunktionen funkar inte längre, men jag har ingen nytta av den ändå eftersom jag inte har några problem med den. Det verkar som att jag inte är den enda som känner mig peppad av en dylik mojäng.
Och solnedgången sedan! Jag misstänkte att det skulle bli en spektakulär sådan, men kunde inte komma ifrån och ta mig ut till havet. Det fanns istället möjlighet att åter-njuta av vackra solnedgångar över bergen då vi bodde i Orem. Våra grannars gåva fortsätter ge så mycket glädje där den hänger i fönstret! De som kom på idén med blyglastavlan jobbar denna termin i Köpenhamn och kommer och hälsar på oss senare i vår. Tänk ändå hur livet blir.
Slutligen hamnade jag av någon anledning på ett flera dagar långt Tony Robbins-event. Tony Robbins är en intressant figur på många sätt och vis. Hur som helst blev jag blev kvar på den första föreläsningen och fortsätter kanske lyssna ikväll igen.
Spotify ville introducera en ny funktion för mig (precis som att Spotify är en person – detta är naturligtvis en funktion som är byggd på AI och digital igenkänning) och jag tänkte ”varsågod, visa mig vilken musik som är min 2023”. Vilket bra sätt att se hur sinnesstämningar förändras över perioder och vilket kul sätt att få ny musik introducerad! Nu kan jag konstatera att det visst inte blev så mycket ny musik i den här listan. Det är ganska många redan populära låtar av en typ som jag inte så ofta lyssnar till, men framförallt är det en väldigt positiv, lite glättig och mycket peppig bild Spotify har av början på mitt år. Jag känner att jag verkligen känner mig tacksam över hur en AI-funktion kan bekräfta för mig att jag har ett gott liv. Och hjärnan ska må riktigt bra av att lyssna på musik som den inte brukar matas med, så jag ser det här som ett kul hälsoprojekt.
Brorsan hade skickat mig på uppdrag att se hur sommarhuset klarade sig utan värme. Det verkar klara sig fint utan el-hjälp vid så ”höga” temperaturer som vi har. Det blir minusgrader lite längre fram i veckan, men inte mer än vad som kan hanteras är min bedömning. Flera av mina pelargoner i köket ser ut att ha dött. Så får det vara. Jag har insett att zonal-pelargonerna är betydligt tåligare än flera av de mer annorlunda sorterna. Jag får väl helt enkelt köpa nya sticklingar från någon som har bättre övervintringsmöjligheter. Det löser sig. Jag stod länge kvar i trädgården och njöt av utsikten, numera med upplyst flytbrygga och båt/buss-hållplats. Somligt är precis som vanligt, annat förändras. Jag behöver inte längre kämpa emot förändringar på samma sätt som när jag var yngre. Det finns ibland en charm i sådana och möter man de förändringar som inte går att påverka med ödmjukhet och acceptans är chansen till att må bättre så mycket bättre.
Jag måste säga att det känns som att RUTIN är precis en sådan vän som jag vill ha på min sida. Jag är så glad över det sätt jag tagit mig an detta ord. Att vårda min tid och jobba på rutiner som gör mitt liv bättre är något av det finaste jag kan göra både för mig själv och, i förlängningen, personer som jag har att göra med. När jag hittade detta citat av Plutarchos bestämde jag mig för att återupptäcka denna spännande grek som var så poppis innan det på artonhundratalet blev dags att slänga karaktär överbord och istället fokusera på egen njutning och lust. Det säger sig självt att mänskligheten bara grävt sig djupare ner i detta fokus.
Jag har idag börjat läsa Kay Pollaks Ett bättre liv, hans senaste bok. Min förhoppning är att den ska vara en sådan där riktigt bra sammanfattning, framförallt för personer som fastnat i hopplöshetens förlamande grepp. Det finns oändliga mängder ”självhjälpsböcker” (vilket jag nämnt många gånger), men få av dem lämnar något bestående intryck. Kanske kan den här bli en av de få?
Nu vill jag inte vara sån, men nog slog hjärtat några extra slag då jag upptäckte domherrarna som äntligen hade hittat till vår lilla fågelmatarstation. Jag kunde knappt röra mig, men hade åtminstone sinnesnärvaro nog att dra fram telefonen och ta tre bilder (varav den bästa var den här, haha). Tyvärr var maken ute och sprang, så han missade detta högtidliga tillfälle. Förhoppningsvis kommer de tillbaka nu när de vet var det finns mat att hämta. Vi har haft ganska varmt länge, men den här veckan kommer temperaturen att ligga nära nollan eller kanske till och med någon grad under. Förut har det varit just i samband med kyligare väder som vi sett till de här vackra skapelserna.
Jag fortsätter sluka i mig Land varje vecka. Det är verkligen tidningen för mig! Igår satt jag och dreglade lite över de vackra blommor som presenterades i tidningen. Jag fick genast lust på att gå ut i trädgården och plocka ihop en egen bukett, men kände samtidigt att det är skönt att inte behöva planttanta fullt lika mycket som under resten av året. Det finns fortfarande tid att gosa in mig framför kakelugnen eller vid spisen.
Gårdagens middag blev en riktig klassiker som även kommer att stå på bordet idag, nämligen burgundisk gryta med potatismos. Jag har testat lite olika recept, men återkommer till ICA:s då det är absolut godast. Jag bytte igår ut lite av rödvinet till vitvin och jag brukar alltid komplettera med mer ”vanlig” lök också, alltså inte bara syltlök. Mums alltså! Tillsammans med lite olika inlagda godsaker från trädgårdslandet blev det här riktigt bra.
Resten av lördagen ägnades åt en massa läsande av olika slag. Jag måste bara lyfta denna bok som är något utöver det vanliga. Jag läser den som ”fortbildning”, men tycker nog att den passar alla som har drabbats av kriser, alla som har nära och kära som drabbats av kriser och alla som jobbar med personer som har drabbats av kriser. (Ja, just det. Alla.) Sara skriver så vackert och målande. Det är sannerligen inte alltid lätt att vara människa, men för det mesta är det ändå fantastiskt. Jaha, ja. Och det var min lördag.
